2009

1.Strukturens orättvisa

KÄNNETECKNANDE FÖR VÅRA ORÄTTVISA STRUKTURER

Vad menas med strukturer, närmare bestämt samhällsstrukturer? Jo det är allt som finns i samhället. Samhället är utformat på ett speciellt sätt och i detta samhälle tänker och agerar vi människor utifrån denna speciella strukturella utformning. Den strukturella utformningen på ett samhälle kan skifta, mer eller mindre, från ett samhälle till ett annat samhälle.

 I en mängd samhällen är det religiösa inslaget i strukturen påtagligt medan det i andra samhällen knappast finns några religiösa inslag alls.

 Ojämlikheten mellan könen betraktas som en självklarhet i många samhällen medan jämlikheten har nått längre i andra samhällen.

 Gemensamt för i stort sett alla samhällen är att det finns en ekonomisk orättvisa mellan människorna inom samhället.

Vi tänker och agerar precis så som strukturen har lärt oss att tänka och agera. Vårt tänkande och agerande skiljer sig därför åt, mer eller mindre, från vilket samhälle vi lever i.

Jag påstår därför att eftersom det faktiskt är på detta vis så bevisar det att våra samhällen inte fungerar på ett logiskt/rättvist sätt. Med andra ord så menar jag att den strukturella olikheten mellan samhällen är ett bevis för att vi lever i inhumana strukturer, var vi än befinner oss på vår jord. Med ”strukturella olikheter mellan samhällen” så avser jag olika grader av orättvisa/ojämlikhet, mellan samhällen.

Förstår ni mig? Nåväl, vi går vidare. Vi är ju alla människor av kött och blod, som man säger. Vi är alltså lika. Därav följer ju också att vi alla har samma grundbehov, att vi alla har samma grundläggande känslor. Att vi lever i samhällen som är åtskilda från varann på grund av exempelvis geografiska avstånd har alltså ingen betydelse för våra behov och känslor. Logiskt sett så skall vi kunna leva var som helst på vår jord utan att olika grader av orättvisa/ojämlikhet skall finnas. Därav följer att det inte borde finnas grundläggande strukturella skillnader mellan samhällen, typ sådana som jag nämnde ovan. Men uppenbarligen så finns ju dessa strukturella skillnader.

Att vi människor lever i orättvisa samhällsstrukturer är ingen nyhet. Så har det varit sedan oerhört lång tid tillbaks. Förutom att vi lever i orättvisa strukturer så kan vi också säga att vi lever i ojämlika strukturer. Därför menar jag också att vi kan benämna våra strukturer som ologiska. Men som sagt detta är ingen nyhet för oss, var och en inser utan djupare analys att det förhåller sig så. Eller kan det finnas någon som tvivlar på antagandet att våra samhällen fungerar orättvist? Just inför detta ställningstagande så borde vi därför alla, mer eller mindre, vara helt överens. Eller vad tror ni?

Dom intressanta frågeställningarna uppstår när vi försöker formulera frågor kring varför det ser ut som det gör i vårt samhälle och i alla andra samhällen på vår jord.  När vi ställer frågan varför vi lever i orättvisa samhällsstrukturer, då finns det plötsligt en mängd förklaringar att ta till. Då kan många av oss komma fram till slutsatsen att det är helt okey med sociala och ekonomiska skillnader mellan oss människor. Många kommer alltså fram till åsikten att just den här skillnaden, som vi benämner orättvis, är någonting som vi måste leva med.

”Det är upp till var och en av oss att forma ens eget liv som man önskar”, kan det låta från många av oss. I denna tankegång blir det, så att säga, naturligt att anse det som helt i sin ordning att vissa av oss bokstavligen badar i pengar medan andra inte har mat för dagen.

Denna samhälleliga orättvisa görs på så vis till någonting, skall vi kalla det, normalt och riktigt.

VAD KAN DET BERO PÅ?

Och med facit i hand kan vi konstatera att det är ju så som våra samhällen fungerar. Vissa lever sina liv i materiellt överflöd medan andra bara äger kläderna som dom har på sig och dessa skillnader finns inom ett och samma samhälle. Verkar det rimligt att strukturen som vi lever i skall fungera på detta sätt?  Nej jag hävdar att detta förhållande är orimligt och sannolikt så håller dom flesta med mig i denna fråga. Eftersom jag kommer fram till slutsatsen att vi människor lever våra liv i en orättvis samhällsstruktur så menar jag också naturligtvis att strukturen måste förändras.

Vad är det då i själva strukturen som måste förändras för att den skall fungera på ett rättvist sätt? Eller man kan formulera frågan så här: var skall vi söka grundorsaken till att vi lever i orättvisa/inhumana strukturer?

 Kan vi anta att den ojämna fördelningen av pengarna i samhället är en av dom stora anledningarna till våra orättvisa strukturförhållanden? Ja den är kanske rent av den största anledningen, vad tror ni?

 Eller kan det vara så att det är det ojämlika förhållandet mellan könen som skulle kunna vara huvudorsaken till det strukturella eländet?

 Många vill nog hävda att diktatoriska och extremt religiösa strukturer skulle vara huvudanledningen till det orättvisa samhället.

 Sedan finns det med all säkerhet dom som hävdar att vi nu har nått fram till den slutgiltiga strukturen, att det nu endast återstår justeringar inom dom nu existerande strukturella ramarna.

Jag skulle tro att den absoluta majoriteten av våra samhällens makthavare intar den sista ståndpunkten. Eller vad tror ni? Och ser man det rent förnuftsmässigt så kan dom ju inte heller anta en annan ståndpunkt. Dom har ju tillsats, om vi håller oss till politiker, för att förvalta vårt samhälle inte för att förändra det. Visserligen så förändrar politiker, beroende på partitillhörighet, en del i den offentliga ekonomiska ”soppan” men dessa åtgärder är inte till för att få till en strukturell förändring utan dessa åtgärder syftar till att gynna, som alla politiker säger oavsett partitillhörighet, samhället i stort.

MAKTEN

När vi nu börjar använda ordet makt i samhället, vad menas då? Jag skulle tro att dom flesta av oss instämmer i att människor med makt det är dom som har det största inflytande på själva samhället, inflytande på strukturen i samhället. Är vi överens där? Nåväl kan vi redan nu komma fram till vilka människor i våra samhällen som har det största inflytandet?

Kan det vara ”våra” politiker som vi nämnde ovan eller kan det finnas andra maktmänniskor i våra samhällen? Javisst finns det andra maktmänniskor än ”våra” politiker.

 I våra samhällen så finns det ju människor som har den ekonomiska makten. Människor som är ägare av kapital och som därigenom kommer i en maktposition gentemot människor som inte äger kapital. Man kan också säga att människor utan kapital hamnar i ett beroendeförhållande till dom som är ägare av kapital. Vi kan likaså säga att ett maktförhållande råder.

Men vilka har då makten i samhället, är det ”våra” politiker eller är det dom människor som sitter på stora kapitaltillgångar? Jo men tänk efter, den verkliga makten i samhället innehas av dom människor som sitter på stora kapitaltillgångar. Därför kan vi också säga att dom som sitter på den ekonomiska makten i samhället, på sitt sätt, även har makten över politiken. Den politiska makten är alltså underordnad den ekonomiska makten. ”Våra” politikers uppgift blir därför att förvalta den rådande ekonomiska strukturen, inte att förändra den.

Vi konstaterar härmed att i våra samhällsstrukturer så betraktar vi det som normalt och riktigt att vissa människor äger kapital medan andra inte äger någonting. Vissa människor äger till och med sådant som du och jag är beroende av för att överhuvud taget kunna leva vidare. Dom kan äga företaget som du och jag arbetar i och dom kan äga butikerna som du och jag handlar i. Ja dom äger marken som du och jag går på. I princip äger dom allting i våra samhällen, för allting går att köpa för pengar. Så är det. Detta betyder att dom människor som har kommit över mest pengar också är dom som bestämmer hur kapitalflödet skall strömma i samhället.

GRUNDORSAKEN

Innan vi går vidare så måste jag ställa frågan: verkar det rättvist och logiskt att det fungerar så här i våra samhällen? Kan det vara så att just detta förhållande kan vara en av dom grundläggande orsakerna till att vi lever i orättvisa strukturer?

Ja jag menar att det privata ägandet av kapital är en av grundorsakerna till att våra samhällen fungerar orättvist. Dom stora kapitalägarna sätter ”spelreglerna” på marknaden emedan dom har den ekonomiska makten i samhället. Eftersom vi alla tillhör marknaden så hamnar vi därmed i en beroendeställning till hur dom ”stora” agerar. Naturligtvis så är detta marknadsförhållande högst odemokratiskt, eller har ni någon annan åsikt?

Jag nämnde tidigare att en möjlig grundorsak till att våra samhällen fungerar på ett orättvist sätt kan bero på att vi också lever i ojämlika strukturer. I en mängd samhällen behandlas kvinnan som en andra klassens medborgare och det är ju givet att ett sådant samhälleligt förhållande till halva befolkningen grundlägger en strukturell orättvisa som är uppbyggt på ett rent förtryck. Det är för övrigt inte så länge sedan som detta förtryck också var gängse regel i vår egen struktur. Att denna orättvisa visar sig i praktiken hos oss, även idag, är ingen nyhet för oss. Det säger ju sig självt att samhällen som innehåller ojämlikhet inte är humana samhällen.

ÄR VI MEDVETNA OM DETTA?

Men är vi medvetna om att vi lever i en orättvis struktur? Är vi medvetna om att ett fåtal kapitalstarka människor, mer eller mindre, bestämmer marknadsreglerna för dig och mig? Nej, jag tvivlar starkt på att du och jag är medvetna om att vi har hamnat i ett beroendeförhållande till ett fåtal kapitalstarka människor.

Utifrån dessa synnerligen allvarliga fel i byggandet av våra samhällsstrukturer så genererar dessa fel andra strukturella fel och brister i våra samhällen. Jag påstår därför att vi lever i samhällen som innehåller en mängd allvarliga strukturella fel. Man kan säga att vi lever våra liv i inhumana samhälleliga förhållanden. Eller mera rakt på sak: vi lever helt enkelt våra liv på ett felaktigt sätt, vilket ju har sin grund i det orättvisa ekonomiska förhållandet och ojämlikheterna i våra strukturella uppbyggnader.

Kan det vara så att det är den patriarkala strukturen som är orsaken till att marknaden ser ut som den gör? Eller är det den orättvisa ekonomiska marknaden som är orsaken till våran patriarkala struktur?

Jag menar att den patriarkala strukturen är orsaken till att marknaden ser ut som den gör. Nåväl, kapitalet i marknaden ägs av ett förhållandevis fåtal människor vilket ju får till följd att dessa stora kapitalägare bestämmer villkoren för oss alla i samhället. Man kan säga att ett fåtal maktmänniskor har våra liv i sina händer. Verkar detta förhållande naturligt och riktigt? Nej naturligtvis inte men så ser verkligheten ut runt om i våra samhällen. Och detta påstår jag är ett allvarligt strukturellt fel som har sin grund i våra patriarkala samhällen. Låter detta påstående rimligt?

Våra maktstrukturer för med sig att maktmänniskorna, maktens män, kan köpa människor som  skall utföra arbetsuppgifter vars syfte är att förränta det kapital som har investerats. Samhället benämner denna process som att arbetsgivaren ger arbetstagaren en lön för sitt arbete. Snyggt formulerat, eller hur? Denna falska formulering har vi matats med under flera generationer vilket har lett till att vi har tagit denna falska formulering till oss som om den vore strukturellt rättvis.

Åter igen till den mycket viktiga frågeställningen. Är vi medvetna om att vi lever våra liv i inhumana orättvisa strukturer? Svaret måste bli ett nej. Vi är omedvetna om att vi lever i orättvisa/ologiska strukturer. Skulle vi vara medvetna om våra strukturers synnerligen allvarliga fel då skulle vi naturligtvis förändra våra strukturer i grunden. Eller hur?

Apropå vår omedvetenhet om att vi lever i felaktiga strukturer: jag läste nyligen en ledare i en dagstidning där skribenten bad om vägledning ur den nu allvarliga ekonomiska krisen.

 ”Är det möjligt att ta sig ur krisen?” Tillfälligt men inte i långa loppet. Nej ekonomiska kriser kommer att framkallas med jämna mellanrum, så även om den nuvarande ekonomiska krisen släpper sitt grepp om några år så kommer framtida kriser att utlösas på liknande sätt som den här. Att det förhåller sig på detta vis beror naturligtvis på att våra samhällens ekonomiska strukturer ser ut som dom gör. Nämligen att ett förhållandevis fåtal kapitalägare bestämmer kapitalflödet på marknaden. Detta strukturella fel medför att dom stora kapitalägarna bestämmer villkoren för oss alla i samhället. När skall vi bli medvetna om denna inhumana strukturella ordning?

Allt hänger ihop i strukturen. Med detta menar jag att alla strukturella former i samhället är intimt sammanbundna med varann och att dessa former utgår från den grundläggande strukturella karaktären för våra samhällen, nämligen den patriarkala samhällsstrukturen. Denna grundläggande strukturella orättvisa skapar den ekonomiska orättvisan i våra samhällen; den skapar orättvisa mellan etniska befolkningsgrupper; den skapar rasistiska konflikter; den skapar krig och våld inom och mellan våra samhällen; den skapar kapitalägande åt ett fåtal samt förnedring och utarmning av flertalet.

VI SER INTE VÅRA SAMHÄLLENS VERKLIGA MAKTHAVARE

Vad lär vi oss av dessa samband? Jo vi kan dra slutsatsen att när våra barn och ungdomar far illa i samhället så beror det på att strukturen är inhuman; när arbetslösheten breder ut sig så beror detta i grunden på strukturen; när missbruk och våld tilltar så säger det oss att våra samhällen är sjuka i grunden; när kapitalflödet i marknaden dirigeras av ett fåtal människor då är inte våra samhällsstrukturer byggda för att gynna majoriteten.

Men inser vi sambanden mellan allt destruktivt och den struktur som vi lever i? Nej jag hävdar, åter igen, med bestämdhet att vi inte inser detta samband. Så kallade experter förstår inte heller detta samband utan dom menar att problemen för människorna i samhället beror, mer eller mindre, på människorna själva.

Vi tar ungdomsarbetslösheten som exempel: den så kallade expertisen manar ungdomar att aktivt gå runt bland företag och så att säga ”sälja” sig själva. Att vara positiva och påhittiga för att fånga företagens intresse. Arbetsmarknadens budskap uppfattas av ungdomen som om deras möjligheter till arbete helt och hållet vilar på deras egna axlar.

 Den så kallade expertisen förstår inte att själva grundorsaken till den omfattande ungdomsarbetslösheten finns att söka i själva det strukturella förhållandet på arbetsmarknaden. Dom ser inte sambandet mellan arbetslöshet och den inhumana struktur som har skapat dom stora problem som uppstår. Därför så kan dom heller inte förklara för ungdomen varför det verkligen ser ut som det gör på arbetsmarknaden, nämligen att kapitalägarnas primära intresse är att kapitalet skall förränta sig inte att människorna i samhället skall få en drägligare tillvaro. Denna faktiska sanning ser inte eller blundar våra arbetsmarknadsexperter för.

Vi kan ta missbruk och våld som ett annat exempel: varför plågas många människor i våra samhällen av missbruk och våld? Ungdomar dras in i detta elände runt om i våra samhällen beroende på att strukturen dom lever i helt enkelt är inhuman. Men inte heller detta faktum inser den så kallade expertisen på området. Man ser inte det destruktiva tryck som barn och ungdomar utsätts för i våra samhällen. Visst ser man att barn och ungdomar far illa på många sätt, men man kan inte sätta detta i samband med den grundläggande orsaken till dessa problem. Att orsaken är ett strukturellt problem som har uppkommit ur den patriarkala samhällsstrukturen kan man inte ta till sig.

Varför mår framför allt unga kvinnor sämre, tror ni? Är det någon som sätter detta i samband med den struktur som vi lever i? I en mängd samhällen runt om på jorden behandlas kvinnor som underställda männen. Dom anses alltså inte som fullvärdiga samhällsmedborgare i sina egna samhällen. Deras uppgift i samhället är att göra så som mannen bestämmer. Att detta förtryck skapar ett oerhört lidande för halva befolkningen inser inte det strikta patriarkatet. Det samhälleliga tänkandet betraktar i stället sitt eget samhälle som naturligt och normgivande. Mår människor dåligt och då särskilt kvinnorna så beror detta på dom själva. Att överhuvud taget komma på tanken att strukturen i det egna samhället skulle vara orsaken till allt elände är en omöjlig tanke. Det är en omöjlig tanke att maktmänniskorna i sitt samhälle skulle föra fram åsikter som att det beror på strukturen att kvinnorna i samhället lider.

Samma tänkande råder i vårt eget västerländska samhälle. Maktmänniskorna i våra samhällen kan inte inse att ekonomiska orättvisor bottnar i det fullständigt inhumana att vissa människor har den ekonomiska makten att bestämma hur kapitalflödet skall se ut i samhället. Som jag nämnde tidigare så är det primära intresset för kapitalet att få det egna investerade kapitalet att förränta sig. Detta är det absolut primära intresset. Att dom arbetande människorna i samhället skall få möjligheten till att leva ett drägligt liv ligger inte i kapitalets intresse.

 Så fungerar våran struktur och så ser det samhälleliga tänkandet ut. Tänkandet bland maktens män kan omöjligen föra fram tankegångar som att det är den strukturella orättvisan som är orsaken till att somliga människor lever i ett överflöd av pengar medan andra människor inte har mat för dagen.  Maktens män i vårt samhälle inbillar sig själva och vi andra att vårt samhälle är det bästa av samhällen att leva i. Dom ser inte den strukturella orättvisan i sitt eget samhälle, däremot så är dom snabba att fördöma strukturella olikheter i andra samhällen. Slutsatsen blir ju att maktens män i vårt samhälle som i alla andra samhällen är totalt blinda för dom grundläggande orsakerna till den inhumana strukturen.

Att vi inte själva ser våra egna strukturella orättvisor det bevisas av när vi iaktar ”våra” politiker. Politiker lägger all energi på att kritisera varann för än det ena och än det andra i samhälleliga frågor. I stället för att kritisera varann när problemen tornar upp sig i samhället så borde man kunna analysera sig fram till att dom grundläggande orsakerna till samhällsproblemen finns att söka i den strukturella uppbyggnaden. Men man når inte fram till detta tänkande. Man ger i stället kollegan med den andra partitillhörigheten skulden för uppkomsten av problemen. Politikernas agerande betraktas därför av samhället som om dom vore de huvudansvariga till allt elände i samhället. Det samhälleliga tänkandet når som sagt inte till botten med grundorsakerna till problemen i samhället och på detta vis så hamnar dom verkliga makthavarna, människorna med den ekonomiska makten, utanför diskussionen om uppkomsten av samhälleliga problem.

Kan det vara därför som politiker föraktet är så utbrett? Javisst är det så. Vi, alltså samhället, får mycket svårt att tänka oss att vår egen samhällsstruktur är uppbyggd på ett orättvist/inhumant sätt. Med andra ord så kan man säga att du och jag plus alla andra i samhället ser på vårt eget samhälle som om det inte skulle kunna fungera på ett annat sätt. Vi är som förblindade i vår egen struktur. Därför så ser vi inte dom grundläggande orsakerna till den samhälleliga orättvisan.

När våra politiker gör stora affärer av småsaker i den samhälleliga grytan då uppfattar vi detta antingen positivt eller negativt, så reagerar naturligtvis också politikerna gentemot varann. Det uppstår häftiga diskussioner om än den ena skattehöjningen och än den andra skattelättnaden. Både politikerna och vi själva ser på dessa eventuella förändringar i den offentliga ekonomiska politiken som om dessa frågor var dom absolut viktigaste för vårt samhälle. Därför så ger vi politikerna skulden för allt elände som uppstår i samhället. I själva verket är det ju så att våra politiker agerar som springpojkar åt våra samhällens verkliga makthavare. Men eftersom våra samhällens verkliga makthavare tillhör den, kan vi säga, strukturella grunden så kan dom därav agera ostört och fortsätta roffa åt sig kapital från marknaden som dom har makten över.

ALLA LEVER I ETT SAMHÄLLE

Du och jag lever i samma samhälle, kan vi säga. Människorna där borta på andra sidan jorden lever i sitt samhälle, kan vi också säga. Då kan vi väl också säga att alla vi människor, oberoende av var vi bor, så lever vi i ett samhälle. Allt har ju blivit så globaliserat, som vi säger. Därför menar jag är det väl inte helt fel att påstå att människorna världen över lever tillsammans i ett samhälle.

Vad vill jag säga med det här? Jo jag vill ytterligare poängtera att allting hänger ihop. Här där du och jag lever våra liv fungerar dom strukturella förhållandena relativt hyggligt om vi jämför oss med hur många människor har det i andra delar av världen. Just att det förhåller sig så talar om för oss att det globala samhället lider av allvarliga strukturella fel och brister. Eller så kan man också säga att det faktum att många människor lever sina liv i djupaste elände bevisar att vi alla lever i en orättvis struktur. Förstår ni mig? Allt hänger nämligen samman. Det går inte att separera ditt och mitt liv från andras liv beroende på att vi alla lever i ”samma” samhälle. Det som händer och sker här hos oss det påverkar människorna runt om på vår jord, för att återknyta det faktum att vi alla lever i ett globaliserat samhälle.

Fungerar det felaktigt där eller här så innebär det följaktligen att helheten, det globala samhället, fungerar på samma sätt. Allt hänger ihop och detta faktum innebär således att så länge som helheten inte fungerar på ett humant sätt så kan heller inte ”delarna” fungera på ett humant sätt.

Om vi förstår det här sambandet mellan samhället i stort, helheten, och detaljerna som vi hela tiden lever med då skulle problemen kunna lösas på ett naturligt och humant sätt. Men som jag tidigare har upprepat gång efter gång, vi förstår inte dom grundläggande orsakerna till våra samhällens problem.

 Låt mig ta några exempel: våldet i våra samhällen (delen) kan inte lösas eftersom själva strukturen (helheten) är uppbyggd på ett inhumant sätt. Myndigheter och politiker kommer hela tiden med nya förslag och åtgärder för att bekämpa våldet. Men det hjälper ju inte, varför då? Jo därför att man inte ser grundorsaken till problemen.

Ett annat exempel: dom ekonomiska villkoren för en mängd människor är odrägliga (delen) och kommer att förbli odrägliga eftersom vi lever i en ekonomisk maktstruktur (helheten) som är inriktad på att ett fåtal kapitalstarka bestämmer hur kapitalet skall flöda i samhället. Det finns alltså ingen möjlighet att dirigera om kapitalflödet till samhällets bästa så länge som strukturen ser ut som den gör. Att kräva av våra maktmänniskor att dom skall förstå detta samband är väl för mycket begärt?

Ytterligare ett exempel: barn och kvinnor kommer fortsättningsvis att vara dom ständiga förlorarna i alla sammanhang (delen) eftersom vi lever i en patriarkal samhällsstruktur (helheten). Det krävs med andra ord att strukturen förändras för att alla människor skall bli jämlika. Men inser vi det?

Jag upprepar: så kallade experter inom sina speciella områden ”predikar” lösningar för hur samhälleliga problem (delen) skall lösas men det är bara det att problemen går inte att lösa eftersom strukturen (helheten) förblir olöst.

2.Det felaktiga tänkandet

 STRUKTUREN FORMAR DIG

Du och jag, vi är dom vi är, tänker och agerar utifrån ett på förhand fastställt mönster. Vi pratar med varann och vi pratar om varann enligt omedvetet inövade regler som vi har tagit till oss från det att vi var mycket små. Vi har lärt oss det sociala spelet på ett mästerligt sätt. Vi tänker och agerar helt i linje med hur strukturen som vi lever i fungerar. Är strukturen uppbyggd på det viset att ett fåtal människor gynnas på bekostnad av den stora majoriteten av människor i samhället då förstår vi i tidig ålder att samhället gör skillnad på människa och människa. När strukturen är utformad på ett sådant sätt att det är fritt fram för alla i samhället att söka komma över en så stor bit av kapitalkakan som det bara går då för detta med sig ett fåtal vinnare och ett stort antal förlorare. Strukturen skapar en motsättning mellan människorna i samhället. Vi inser i unga år att livet i mångt och mycket går ut på att tjäna så mycket  pengar som möjligt. Skall vi ha chansen till ett någorlunda drägligt liv då måste vi se till att också tjäna pengar. Dom som blir utan pengar får klara sig bäst dom kan. Dom blir förlorarna i våra samhällen.

Vi lär oss dessa spelregler i tidig ålder. Vi lär oss att det är så här samhället fungerar. Strukturen lär oss att det är skillnad på människa och människa.

Prata skit om din granne; prata skit om din arbetskollega; prata skit om allt och alla. Varför är du sån? Vad är det som har gjort dig till en sådan skitstövel?

Jo du är den du är beroende på att du lever ditt liv i en samhällsstruktur som är inhuman och orättvis. Du är en av oss alla som tänker och agerar exakt så som strukturen har lärt dig att tänka och agera.

Du vräker ur dig hat och glåpord mot invandrare och människor som inte ser ut som dig själv. Hur har du kunnat bli en sådan ynkrygg? Jo du har blivit uppfostrad i en anda som förkunnar hat och nedvärderingar av vissa människor.

Du använder nedsättande ord mot kvinnor och betraktar det motsatta könet som en mindre vetande varelse. Hur har du kunnat bli en sådan självgod jävel? Jo du har fått lära dig att våra samhällen är mansdominerande och att dom därmed skall fungera på ett sådant sätt som dom nu gör. Du kan varken tänka eller se klart därför har du blivit den du är, alltså ett ynkligt redskap åt den ojämlika strukturen.

Du ger dig på andra människor med våld. Du sprider skräck och våldför dig mot din fru och dina barn. Vem har gjort dig till den du är? Det var ju inte så länge sedan som du själv var ett litet oskyldigt barn. Hur har denna förvandling gått till? Från att ha varit ett litet oskyldigt barn så har du misshandlats och förnedrats och lärt dig att så här fungerar livet. Du blir sådan som dom vuxna gör med dig. Du blir sådan som du själv, med egna ögon, ser hur det fungerar. Om samhället behandlar dig som en skitstövel då lär du dig dom regler som gäller för att slå sig fram i livet. Du lär dig att trampa på andra för att kunna gynna dig själv. Så ser ju samhället ut och varför skall du agera på ett annorlundare sätt än alla andra? Nej att slå sig fram med alla medel det är vad som gäller och detta är du fullständigt medveten om.

Måttstocken på människorna i vårt samhälle bedöms med pengar. Det är av underordnad betydelse om människorna i samhället är solidariska och medmänskliga nej sådana egenskaper finns det ingen belöning på. Marknaden kräver att du skall leverera värden sådana värden som får det investerade kapitalet att förränta sig. Det är endast detta som räknas och lyckas du så belönas du av marknaden med pengar. Det är endast denna måttstock som gäller allt annat är av underordnad betydelse.

 DU OCH JAG TÄNKER FEL

Jag påstår att ditt och mitt tänkande plus naturligtvis det agerande som följer är felaktigt. Så som du och jag lever våra liv så skall inte livet levas.

Vad vill jag komma fram till med dessa påståenden? Jo jag vill komma fram till att vårt tänkande och agerande leder fram till ett inhumant leverna för både dig och mig.

Och hur bevisar man ett sådant påstående? Man bevisar ett sådant påstående genom att iakta och analysera det samhälle som du och jag lever i. Dessutom så får vi ovärdelig hjälp att bevisa påståendet då vi analyserar vårt samhälles historiska bakgrund och då vi iaktar helt andra samhällen.

Eftersom du och jag lever våra liv i ett inhumant och orättvist samhälle så innebär det följaktligen att vi människor, inklusive dig och mig, tänker och agerar felaktigt – vilket naturligtvis beror på någonting. Annars skulle ju inte vårt samhälle fungera på det sätt som det gör. Skulle vårt samhälle fungera på ett jämlikt och rättvist sätt då skulle självklart vi människor, inklusive dig och mig, tänka och agera helt humant. Eller hur?

Jag skall försöka att konkretisera mig. Till att börja med så kan vi konstatera att det är skillnad på människa och människa när det gäller vilket ansvar som skall läggas på var och en avseende vårt inhumana och orättvisa samhälle. Det är skillnad på maktmänniskor och vanliga människor. Jag kommer i det följande att benämna maktmänniskor för maktens män. Därför att maktmänniskor nästan uteslutande består av män och dessutom har strukturen som vi lever i formats av män sedan oerhört lång tid tillbaka i tiden.

Jag påstår alltså att maktens män är huvudansvariga till att våra samhällen lider av allvarliga fel och brister.

TÄNKANDET HOS MAKTENS MÄN

Hur tänker maktens män egentligen? Hur tänker våra samhällens stora kapitalägare; våra samhällsföreträdare. Hur tänker och agerar dom?

Kan historien hjälpa oss med svaren på denna fråga? Ja naturligtvis kan den det. Den hjälper oss att förstå hur maktens män tänker när vi börjar med att studera dessa män i ett historiskt perspektiv. Historien visar oss att maktens män ser till sina egna behov, i första hand. Maktens män har genom sin ställning ett avgörande inflytande över hur vi och våra samhällen skall leva vidare. Maktens män har, så att säga, våra liv i sina händer. Ett maktförhållande har uppstått mellan den vanliga människan och maktens män. Det historiska förloppet bevisar ju verkligen detta faktum. Vi kan också säga att det historiska förloppet visar att det är skillnad på människa och människa.

Historien visar oss att maktens män utgår från själva makten i sitt tänkande. Deras tänkande är i grunden ett makttänkande som i första hand baseras på den ekonomiska makten i samhället. Med makten så följer naturligtvis ett välstånd som står över den vanliga människans. Makttänkandet innebär också att man måste skapa sig ett skydd för sig själv och sina kolleger på toppen så att inte den vanliga människan får möjligheter att rubba den orättvisa balans som har skapats mellan maktens män och den vanliga människan. Den balansen finns reglerad i lagar och förordningar sedan lång tid tillbaks. Man kan säga att strukturen som vi lever i är godkänd, på papper. Det är alltså helt i sin ordning att vissa människor kan leva sina liv i ekonomiskt överflöd medan andra inte har mat för dagen. Denna orättvisa betraktas därför som helt okey i våra samhällen.

I den historiska tillbakablicken ser vi detta förhållande som tydligast när vi betraktar exempelvis våra envåldshärskare och den maktpyramid som var kännetecknande för vår samhällsstruktur. Dessa maktens män kunde naturligtvis göra precis som dom önskade. Dom betraktades dessutom som gudar och som sådana stod dom högst upp i hierarkin och till sin hjälp omgärdade dom sig med en mängd redskap.

Förutom lagar och förordningar, som vi har nämnt, så skulle den vanliga människan förtryckas med hjälp av all den orättvisa och ojämlikhet som finns inbyggd i strukturen. Det låg naturligtvis i maktens intresse att det ojämlika maktförhållandet inte fick rubbas. Därför ligger det i maktens intresse att trycka ned alla som är underställda makten. Alla som är underställda makten blir ett redskap för makten.

Vi kan ju då, som sagt, konstatera att makten tillhör själva strukturen. Den blir självklar i vår syn på det samhälle som vi lever i. Den patriarkala strukturen innefattar maktförhållandet, detta blir en självklarhet. Vårt tänkande formas därefter så att vi betraktar förhållandet som naturligt och normgivande.

Den patriarkala strukturen är uppbyggd efter principen att makten existerar. Man kan därav också dra slutsatsen att utan makt så existerar ingen patriarkal struktur. Kan vi ta till oss denna tanke?

I ett historiskt perspektiv så ser vi att maktens män behandlas som gudar. Maktens män dyrkas eller tvingas att dyrkas. Exemplen därpå är ju oändliga.

Den hierarkiska pyramidtrappan är mycket exakt utformad så att nedanför guden/envåldshärskaren finns ämbetsmän i alla möjliga rangordningar; godsägare; krigsherrar; präster; adelsmän; borgare o.s.v. Utanför trappan finns sedan den stora massan av människor och dom är, som vi känner till, inte vatten värda. Ända in i vår egen tid gäller samma förhållande som då, med smärre justeringar i pyramiden som inte alls förändrar den samhälleliga strukturen. Strukturen är så att säga oförändrad.

Och maktens män är naturligtvis inte intresserade av någon förändring. Varför skulle dom vara det? För övrigt så är dom heller inte medvetna om den grundläggande problematiken kring den patriarkala strukturen. Alltså dom kan inte tänka sig att strukturen kan fungera på ett annat sätt än så som den nu fungerar.

”Så här har världen alltid sett ut”, resonerar dom. Vilket dom, i och för sig, har helt rätt i.

Tillbaka till frågan vi ställde. Hur tänker dessa maktens män? Eftersom vi har facit i hand beträffande det historiska förloppet så står det ju utom allt tvivel att dessa maktens män tänker och agerar fullständigt inhumant. Man kan säga att dom tänker så som strukturen har ”lärt” dom att tänka. Då inställer sig en naturlig fråga: kunde och kan maktens män egentligen ha handlat på ett annorlunda sätt?

Strukturen är ju uppbyggd på ett sådant sätt att krig, våld och alla möjliga former av orättvisa blir oundvikligt i strukturen. Det är strukturen i sig som framkallar krig, våld och orättvisa. Det är inte maktens män i sig som är orsaken till allt elände. Maktens män följer, så att säga, dom redan på förhand bestämda mönstren som finns inbyggda i strukturen.

Skulle det vara på det viset att bara man bytte ut maktens män mot andra män så skulle allt vara frid och fröjd, men så fungerar ju inte verkligheten. Historien bevisar ju för oss att när maktens män störtas eller ersätts av nya maktens män så går det inte speciellt lång tid innan eländet fortsätter på samma sätt som tidigare. Här ger ju oss historien otaliga exempel.

Vi kan alltså dra slutsatsen att orsaken till exempelvis det eller det kriget ligger inte hos den maktmänniskan eller den maktmänniskan. Orsaken till eländet ligger i strukturen – den patriarkala strukturen. Det finns redan inbyggt i det strukturella mönstret att allvarliga konflikter, på sätt och vis, inte går att förhindra. Det blir på så vis en formsak vem som utlöser själva konflikten, den skulle ändå ha utlösts förr eller senare.

Den patriarkala strukturen föder fram nya maktgalningar hela tiden. Det ingår, så att säga, i spelets regler. Därför kan vi också säga att den orättvisa strukturen självklart leder fram till ett orättvist/felaktigt tänkande för maktens män. Hur skall maktens män kunna tänka och agera rättvist när strukturen fungerar på ett orättvist sätt? Nej denna ekvation går naturligtvis inte ihop. Maktens män tänker och agerar felaktigt eftersom strukturen fungerar felaktigt. Svårare än så är det inte.

Med denna slutsats för ögonen så förstår vi varför maktens män styr och ställer i våra samhällen på ett destruktivt sätt.

I detta tänkande råder girighet efter ännu mer rikedom och som en följd därav mera makt. Titta på dagens maktmänniskor i marknaden och samhällsledningen. Här finns ingenting som hindrar dom från att se till att deras inkomster når astronomiska belopp. Deras kapitalägande bara ökar i värde. Girigheten får dom att hamna högre och högre upp på den trappstege som strukturen har ställt upp. Dom fjärmar sig från den vanliga människan också genom själva tänkandet. Det patriarkala strukturtänkandet är så som det ser ut idag och det är så som det har sett ut sedan oerhört lång tid tillbaks.

DET STRUKTURELLA TÄNKANDET

Tänkandet är, som sagt, inbyggt i strukturen. Och eftersom det nu förhåller sig på detta vis så innebär det ju att alla människor som lever i samhället drabbas. Alla människor oavsett klasstillhörighet; rik eller fattig; kvinna eller man drabbas av det strukturtänkande som råder i det speciella samhälle som man lever i. Vinnarna är framför allt rika män och förlorarna är framför allt fattiga kvinnor. Så ser det ut och detta är ju ingen nyhet för oss. Eller hur?

Men detta strukturella tänkande skulle vara omöjligt i samhället om inte massan av människor i samhället, mer eller mindre, anammar detta tänkande. Alltså det är omöjligt för maktens män att tänka och agera så som de gör om inte den stora massan av människor i samhället har tagit till sig detta strukturella tänkande. Man kan säga att massan godkänner tänkandet. Vi kan också säga så här: förutsättningen för att den patriarkala strukturen skall kunna leva vidare det är att du och jag tänker och agerar på precis det sätt som vi gör idag.

Förstår ni mig? Det är ditt och mitt tänkande som, så att säga, stöder det strukturella tänkandet som råder i vårt samhälle. Vi ”sitter fast” i det rådande tänkandet eller så kan man säga att vi kan inte ta oss förbi dom ramar som det strukturella tänkandet har satt upp. Vi tänker och agerar så som strukturen har ”lärt” oss att tänka och agera.

Vi jagar därför pengar på samma sätt som kapitalägare gör. Ser vi den minsta lilla möjlighet att tjäna en slant, då tar vi den chansen. Strukturen är ju uppbyggd att vi skall tänka och agera just så.

Det rådande tänkandet och agerandet begränsar sig inte till jakten på pengar.

Vi konsumerar filmer som fullständigt frossar i våld och förnedring. Vi läser böcker som förhärligar könsdiskrimineringen. På nätet så sköljs vi över av ytterligare människoförnedring. All den här smörjan konsumerar vi i rasande tempo. Våld och dårskap blir alltmer utstuderat och vi blir yngre och yngre som konsumerar den här skiten.

Är ni med på mitt resonemang? Vi producerar en massa smörja därför att vi lever våra liv i orättvisa/felaktiga strukturer. Allt hänger ihop.

Vi röker; vi snusar; vi drogar oss; vi äter en massa skit; vi krigar; vi utövar våld; vi konsumerar våld och förnedring; vi konsumerar prylar och allehanda smörja som vi skulle må bättre av att vara utan. Vi lär oss att meningen med livet är att tjäna så mycket pengar som det någonsin går för att sedan konsumera allting i en rasande fart. Det är inte konstigt att vi är som vi är. Nämligen individer som tänker och agerar ologiskt. Och jag menar att vi är som vi är beroende på att strukturen som vi lever i påbjuder oss att leva våra liv så här. Det finns nämligen dom som tjänar stora pengar på att vi tänker och agerar så som vi gör.

Precis som maktens män utnyttjar tänkandet för egen vinning så kommer du och jag att tänka och agera, för egen vinning. Skulle vi själva, alltså du och jag, komma i samma maktpositioner så skulle de flesta av oss inte agera på ett annorlunda sätt. Hamnar vi själva i en position där vi har möjligheten att tjäna mycket pengar så är vi själva inte ”bättre” människor. Det är just detta som är det skrämmande. Vi är alla, även du och jag, ”infekterade” av den rådande strukturen. Det spelar ingen roll om vi är fattiga eller rika. Får vi möjligheten att berika oss på andras bekostnad, då tar vi den möjligheten. Detta tänkande och agerande kommer att pågå så länge som strukturen inte förändras. Och som vi har sett och ser så skapar detta tänkande ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Vilket ju historien och dagens samhälle bevisar för oss.

Av detta så lär vi oss att det hjälper inte att avsätta eller byta ut några av dom alltför giriga maktmänniskorna, som jag tidigare har redogjort för, beroende på att det hela tiden fylls på med nya maktgalningar som nu ser sin chans att klättra högre upp på maktstegen. Jag upprepar: det är strukturen som föder fram dessa maktens män, det finns liksom inbyggt i det strukturella tänkandet.

Tänkandet är således inte mänskligare eller humanare nu än det var förr. Maktens män tänker och agerar likadant nu som dom gjorde för ett antal generationer sedan, ja dom tänker likadant nu som dom gjorde på medeltiden. Samma förakt för människoliv som rådde då, samma förakt råder även idag. Det är bara att blicka ut över samhällena, runt om i världen, så ser vi att samma tänkande råder idag som igår. Vi skall således inte förledas att tro att maktens män har en mer ödmjuk och human inställning idag än igår. Visserligen har maktens män instiftat lagar och byggt överstatliga organ och ingått militärpakter för att stävja det nakna våldet mellan stater, men i grunden så är ingenting förändrat. Vad beträffar arbetsmarknaden så har arbetarna i en del samhällen organiserat sig och därigenom tvingat arbetsköparna att ingå avtal som bara för ett antal generationer sedan skulle vara en omöjlighet och som fortfarande är en omöjlighet i en mängd samhällen. I dessa samhällen står fortfarande arbetarna i princip helt rättslösa. Det pågår alltså på arbetsmarknaden en ständig kamp mellan köpare och säljare överallt i våra samhällen. På en del håll har arbetarna lyckats flytta fram sina positioner medan dom på andra håll är tillbakapressade och det är denna kamp mellan arbete och kapital som är kännetecknande för våra samhällen.

Människorna världen över är lika uppdelade i klasser som någonsin tidigare. Och det är maktens män som dikterar villkoren på samma sätt idag som igår. Måhända lindar man in sina beslut i , som synes, humanare fraser än förr. Men fortfarande är det samma tänkande som styr besluten. Och det är det ekonomiska vinsttänkandet som gäller, såväl i stort som i smått. Från den största och dominerande ekonomiska enheten till den allra minsta rörelsen, gäller detta tänkande. Från mångmiljardären till den fattigaste tiggare delas detta tänkande. Och, som sagt, detta strukturella tänkande för med sig att det är dom relativt få mångmiljardärerna som sätter spelreglerna för hur livet skall levas bland majoriteten av samhällets invånare.

Strukturen skapar alltså ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Vi alla, även du och jag, delar detta ologiska tänkande vilket för med sig att strukturen behåller sin inneboende orättvisa.

DET GROTESKA TÄNKANDET KÄNNER INGA GRÄNSER

Vårt strukturellt felaktiga tänkande gäller, som sagt, även oss själva. Det bygger alltså inte enbart på ekonomiskt orättvisa förhållanden utan tänkandet har sitt ursprung i den samhällsstruktur som vi nu lever i, den patriarkala samhällsstrukturen. Jag åskådliggör med exempel: i många samhällen styrs familjen enligt strikta patriarkala normer och dessa patriarkala normer får på inget sätt ifrågasättas. När således unga kvinnor försöker frigöra sig från det förtryck som dom lever under i den patriarkala familjen så reagerar familjens överhuvuden omedelbart på kvinnans frihetslängtan. Den patriarkala uppbyggnaden av familjepyramiden hotas om kvinnan inte underställer sig strukturen. Därför måste den ”upproriska” kvinnan tystas. Det betraktas som en självklarhet i dessa samhällen att kvinnan skall straffas och att hon får plikta med sitt liv ingår, så att säga, i det strukturella mönster som är rådande. Kvinnan är ju mindre värd än mannen och som sådan skall hon inte sätta sig upp mot de spelregler som gäller i den patriarkala strukturen. Hon är ju enbart en vara och skall behandlas därefter.

Man kan fråga sig hur männen tänker i dessa familjekonstellationer? Jo strukturen skall hållas intakt, kosta vad det kosta vill. Heder och anseende tillsammans med ekonomiska motiv är avgörande för den pyramidliknande familjekonstellationens framtid. Garanten för att denna struktur inte rubbas vilar på männen i pyramiden. Naturligtvis tänker männen i just dessa banor. Dom ansvarar ju för att pyramiden hålls intakt. Och gör den inte det så måste ”svulsten” avlägsnas. Det bara är så, det finns ingenting mer att fundera över. Så felaktigt fungerar alltså tänkandet för dessa män. Eller med andra ord så kan man säga att dessa män tänker och agerar exakt så som strukturen ser ut.

Strukturen må vara hur inhuman som helst, detta har ingen som helst betydelse. I och med att våra samhällen gynnar ett fåtal på bekostnad av flertalet så kan vilka grymheter som helst praktiseras av maktens män.

Vi kan ta andra exempel. Affärsmännen som förfogade över 1800-talets slavskepp som förde människor från Afrika till Amerika betraktade dessa människor som en handelsvara.

Affärsmän som idag förfogar över bordeller betraktar ”sina” kvinnor som en handelsvara.

Företagsägaren betraktar i princip sina anställda som en handelsvara. En handelsvara som skapar ett mervärde genom sitt arbete.

Det grundläggande tänkandet och synsättet skiljer sig inte från slavägarens eller hallickens tänkande.

En handelsvara gör man sig av med när den inte är lönsam längre. När slaven bryter ett ben så dumpar man slaven snabbt och smidigt. När den prostituerade kvinnan inte drar in nog med pengar så finns det ingen anledning att hålla henne vid liv. När företaget inte är lönsamt längre så finns inget intresse från företagsägarna att betala ut löner till sina anställda.

En bordellägare eller en ”finare” företagsägare tänker inte olika. Deras tänkande är i grund och botten likartat. Den ”finare” företagsägaren har troligen en högre social status offentligt sett än bordellägaren. Men deras tänkande skiljer sig inte. Tänkandet går ut på att tjäna pengar, helst mycket pengar. Verksamheten som leder fram till dessa pengar har inte så stor betydelse. Så länge det finns pengar att hämta, så länge är verksamheten lönsam. Det får vara hur ologiskt, avskyvärt och inhumant som helst. Här finns inga gränser. Går det att tjäna pengar på att människor röker ihjäl sig; super ihjäl sig; stressar ihjäl sig; dödar varann; våldtar varann; torterar varann; äter ihjäl sig; spelar sig utfattiga o.s.v. har ingen betydelse.

Och det är ju precis så som dagens verklighet ser ut i våra samhällen. Det patriarkala tänkandet fungerar ju på det här viset.

Jag avslutar inlägget med några frågor. Hur tänker människorna i dom samhällen som utför könsstympning av flickor?

Hur tänker människorna i dom samhällen som förbjuder kvinnan att visa sitt ansikte offentligt?

Hur tänker människorna i våra samhällen där ett fåtal män äger allting och på så vis hamnar i ett maktförhållande gentemot majoriteten av samhällenas invånare?

Förstår vi att det är samhällsstrukturen som vi lever i som gör oss till dom vi är?

 3.Stater/länder

VARFÖR  HAR  VI  STATER?

Håller ni med om att stater är ett påfund av den patriarkala strukturen? Nej jag är tveksam till att ni delar den uppfattningen. Och jag är helt säker på att maktens människor i våra samhällen absolut inte delar den här uppfattningen. Maktens män, både vad gäller den ekonomiska makten och den politiska makten, anser att stater är en självklarhet som överhuvud taget inte ens behöver diskuteras. Att människorna på jorden skall delas upp i skilda stater anses därmed vara lika självklart som att solen går upp i öster och ned i väster. Det kanske vi själva också anser, eller vad tror ni? Men jag menar att stater är en produkt av den orättvisa samhällsstrukturen som vi lever i. Följaktligen så skulle stater inte ha något berättigande i en rättvis struktur.

Men varför har vi då stater? Vore det inte enklare om vi människor kunde färdas fritt och leva med varann utan dessa statsgränser? För många människor är det förenat med livsfara att korsa statsgränser, verkar detta förnuftigt? Eftersom vi nu lever i stater så kan man ju fråga sig om våra samhällen inte skulle kunna fungera om statsgränserna togs bort?

Klart är att det har stor betydelse i vilken stat man lever. Här där du och jag lever så har vi det väsentligt mycket bättre än om vi skulle leva våra liv i exempelvis en afrikansk stat. Vad är orsaken till att det fungerar på ett sådant sätt? Vore det inte naturligt och normalt att människan, var hon än befinner sig, borde ha samma förutsättningar att kunna leva ett drägligt liv? Naturligtvis så blir svaret på den här frågan ett ja, men nu ser det ju inte ut så här runt om bland världens stater. Tydligen så finns det en mening med att världens folk är uppdelade på stater. Det skall tydligen fungera på det viset att vissa stater är rikare än andra stater. Kan detta vara meningen med statsgränser?

Eftersom det är skillnad på människa och människa i våra samhällen så skall det tydligen vara skillnad på stat och stat. Nåväl vi måste undersöka dom här frågorna. Även här hjälper oss historien att reda ut begreppen.

Hur bildades då stater? Var det så att människorna inom ett speciellt landområde kom fram till att man borde avgränsa sig från människorna inom ett annat landområde? Ansåg människorna i ett speciellt landområde att deras grannar inte skulle få tillträde till det speciella landområdet?

Den historiska analysen ger ju svaret att stater har bildats utifrån ambitionen att skaffa sig makten över speciella landområden. Och vilka är det då som har och har haft ambitionen att skaffa sig makten över dessa områden? Jo naturligtvis så är det männen som befinner sig högst upp i maktpyramiden som har ambitionen att skaffa sig makten över samhällena inom speciella landområden.

Men detta är väl ingen nyhet för oss, eller hur? Så långt borde vi kunna vår historia. Människans historia är ju en enda lång historia om krig och elände och i detta elände spelar uppdelningen av människor i stater en avgörande roll. Vår patriarkala struktur är uppbyggd på det viset att makttänkandet är en självklar del av strukturen och i detta makttänkande ligger också att maktens män bestämmer villkoren för hur våra samhällen skall kontrolleras. Genom det historiska förloppet så har alltså maktens män delat upp våra samhällen genom gränsdragningar. I stället för statsgränser så vore egentligen den rätta formuleringen maktgränser. Dessutom tillkom dessa maktgränser, allt som oftast, genom våld. Maktens män skaffar sig våldsapparater vars syfte är att utvidga maktgränserna. Att föra krig blir en exklusiv sysselsättning för maktgalna män och i denna sysselsättning ingår det att roffa åt sig allt av värde. Den vanliga enkla människan har i detta tänkande naturligtvis inget värde alls. Hennes uppgift i samhället blir att tjäna makten, antingen som ”kanonmat” ute på slagfälten eller slava på hemmaplan under omänskliga förhållanden.

Naturligtvis så skapar detta orättvisa tänkande ett behov av våldsapparater inom varje maktgräns. Varje stat skaffar sig en våldsapparat dels för att försvara sin egen maktgräns och dels för att om möjligt utvidga sin egen maktgräns och kanske viktigast av allt, maktens män använder våldsapparaten mot den egna befolkningen när dom känner sig hotade. Så ser det historiska förloppet ut då stater började att bildas i världen. Stater finns alltså till därför att maktens män hade ambitioner att skaffa sig kontrollen över samhällen inom speciella landområden. Med andra ord kan man därför säga att stater har tillkommit på ett högst onaturligt och ologiskt sätt. Statsbildningar var ett sätt för maktens män att sko sig på majoriteten av människorna innanför statsgränserna. Därav bildades stater och fördelarna med dessa statsbildningar tillfaller, som vi ser, maktens män.

FÖRSTÅR VI DET INHUMANA MED STATER?

OMEDVETET SÅ LÄR VI OSS ATT ACCEPTERA DOM STRUKTURELLA ORÄTTVISORNA

Men förstår vi detta allvarliga fel i byggandet av våra strukturer? Kan vi ta till oss att mängder av människor far illa på grund av den konstlade gränsdragningen som statsgränser utgör?

Jag påstår att majoriteten av människorna i ”sin” stat anser att allt är normalt och riktigt med stater. Vi anser idag att stater är en självklarhet. Det är lika självklart som att hösten följer på sommaren. Hur kan vårt tänkande formas på detta vis? Hur kan vi acceptera denna inhumana uppdelning av människor?

Jo jag menar att som allting annat i våra ologiska strukturer så har vi blivit som förblindade av vår samhällsstruktur på grund av att vi lever våra liv mitt i själva strukturen. Vi ser inte dess fel och brister just för att vi lever mitt i den. Vi har, så att säga, omedvetet blivit manipulerade av strukturen så att vi betraktar den som fullt normal och riktig. Vi lär oss att se på vår egen struktur som att den skulle vara normgivande. Förstår ni mitt resonemang? Strukturen ser ut som den gör och det finns ingen anledning att ifrågasätta den. Statsgränserna är en del av vår struktur och därför så finns liksom ingen anledning att ställa sig frågande inför detta faktum. Dessutom så har dessa statsgränser funnits sedan generationer efter generationer tillbaka i tiden. Enbart detta faktum för ju med sig att vi får mycket svårt att betvivla det inhumana med staters uppbyggnad.

När dessutom dagens maktmänniskor talar vitt och brett om vår stats förträfflighet och om hur vi alla skall hjälpas åt för att utveckla vår stat så kan vi därav svårligen inse det strukturellt inhumana med statsbildningen. Förstår ni mig? Hjälp mig att hitta en förståelig formulering.

Jag försöker: redan som mycket små får vi lära oss att vi lever i en stat. Vi tar till oss detta faktum som om det vore en logisk sanning. Från skolan och genom hela livet matas vi med det självklara budskapet att vi lever i en stat och att det skall fungera just så. Ja alla världens människor lever i stater och den allmänna uppfattningen är att det skall vara så. Detta lär vi oss att betrakta som den självklaraste sak i världen. Uppfattningen om staten blir så naturlig för oss att vi omöjligen kan ifrågasätta den. På samma sätt som starkt religiösa människor omöjligen kan ifrågasätta gud på samma sätt kan vi människor omöjligen ifrågasätta staten. Förstår ni hur jag menar?

När maktens män i våra samhällen förespråkar att vi måste ha ett starkt försvar så att vi kan avskräcka fienden från att anfalla oss då har vi lärt oss att acceptera deras ideér. Vi gör det för att vi har lärt oss från tidig ålder att ”vår” stat skall försvaras från utomstående fiender.

När maktens män talar om för oss att vi lever i ett av världens mest humana stater då tar vi emot sådana uttalanden som att vi skall vara tacksamma för att vi har det som vi har det – vi skall vara rädda om vår stat.

Men vad säger människorna som lever i den där staten där inga som helst rättigheter finns, bara skyldigheter?

Sådana olikheter mellan stater säger oss att själva konstruktionen av stater lider av allvarliga strukturella fel. Stater kan ju vara grannar med varann och ändå så finns en avgrund som skiljer människorna åt på varsin sida om statsgränsen. På precis samma sätt som en avgrund kan skilja människorna åt inom ett och samma samhälle, på exakt samma sätt kan statsgränser utgöra en skiljelinje mellan liv och död.

Jag ställer frågan igen: förstår vi varför det finns stater? Jag hävdar att vi inte förstår varför det finns stater.

Låt oss betrakta frågan om staters militära försvar. Varför skulle människan i vår grannstat vara fientligt inställd mot oss? Nej den vanliga människan i vår grannstat är inte fientligt inställd mot oss och hon har ingen som helst anledning att vara fientligt inställd mot oss. Men varför hävdar då maktens män att det är så viktigt att vi måste ha ett starkt försvar? Vem skall vi försvara oss mot när vi kan konstatera att den vanliga människan i vår grannstat inte vill oss något ont? Jo det är maktens män i vår grannstat som kan ha ett eventuellt intresse av att angripa oss. Och varför har då maktens män möjligtvis ett intresse av att angripa oss? Jo därför att strukturen är utformad på det sättet att maktens män åtrår ännu mera makt.

Se på det historiska förloppet. Maktens män formligen frossar i vem som kan vinna på slagfälten, krigen och våldet blir till en exklusiv hobby för makten. Det historiska förloppet bevisar detta faktum. Historien visar oss att det är maktens män som tar till våld för att utöva sin makt. Det är inte den vanliga enkla människan som får för sig att nu måste vi angripa vår grannstat.

Men förstår vi detta allvarliga strukturella fel i byggandet av våra samhällen? Inser vi att staters tillkomst och existerande vilar på fullständigt inhumana och orättvisa grunder? Nej vi inser inte detta. Och eftersom vi inte inser det så är det heller ingen som ifrågasätter existerandet av stater.

STRUKTUREN FORMAR VÅRT TÄNKANDE DÄRFÖR KAN VI INTE TÄNKA LOGISKT

Precis som i allt annat tänkande när det gäller strukturen så har strukturen format oss att tänka så som strukturen fungerar. Hur skall jag förklara?

Jag ger mig på ett exempel: kvinnan som är född och uppvuxen i sitt speciella samhälle har lärt sig att när hon skall lämna sitt hem så måste hon klä sig på ett sådant sätt att hon döljer hela sin kropp, inklusive huvudet. Hon har lärt sig att det är absolut nödvändigt att dölja sin egen kropp i detta speciella samhälle som hon lever. Och hon har lärt sig detta från barnsben vilket för med sig att hon överhuvud taget inte funderar över om detta sätt att klä sig är onaturligt/inhumant. Alla andra kvinnor klär ju sig på detta sätt så varför skulle då hon klä sig på ett annat sätt? Nej strukturen har lärt henne att hon inte skall synas och detta betraktar hon som fullt normalt.

Vad har då detta tänkande att göra med staters existens eller inte? Jo på samma sätt betraktar vi det som fullt normalt att vi lever i en speciell stat som är åtskild med gränser från andra stater. Vi delar i princip samma tänkande som kvinnan när hon betraktar det som fullt naturligt när hon klär sig för att dölja sin kropp. Vi är på samma sätt uppväxta med tänkandet att det är en självklarhet att människorna på jorden är åtskilda genom statsgränser. Vi ifrågasätter aldrig det inhumana med dessa gränsdragningar eftersom vi aldrig uppfattar det som inhumant.

Stater har idag dessutom många funktioner för att gynna respektive missgynna människorna beroende på från vilken stat dom kommer.

Historien har visat oss att mäktiga stater behandlar ”fattiga” stater som om dom inte vore vatten värda. Dom mäktiga sprider skräck i sin ständiga jakt på rikedom och denna ständiga jakt på rikedom fortgår på precis samma sätt idag som igår.

Företag i den så kallade rika världen flyttar sitt producerande till så kallade låglöneländer, naturligtvis för att vinsten skall bli så hög som möjligt. Visserligen så skapas det arbeten i dessa låglöneländer men det sker ofta till priset av omänskliga arbetsförhållanden och en ökande miljöförstöring.

Man kan säga att mäktiga stater fungerar ungefär som mäktiga företag. Mäktiga företag strävar hela tiden efter att vinsten skall hållas så hög som möjligt. På samma sätt strävar mäktiga stater att finna lösningar som gynnar det egna kapitalet inom sin stat. Detta tänkande för självfallet med sig att klyftan mellan fattig stat och rik stat består. Eller med andra ord så finns inget intresse av att förändra det strukturella förhållande som råder idag mellan stater.

Jag ställde en fråga i början av inlägget: kan inte våra samhällen fungera om statsgränserna togs bort? Svaret på frågan måste bli att våra samhällen kan inte fungera på det sätt som dom nu fungerar beroende på att hela vår samhällsstruktur, inklusive statsgränser, är uppbyggd på det viset att den ekonomiska makten som ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare sitter på den verkliga makten i våra samhällen. Kapitalet är inte ute efter en förändring, kapitalet är enbart ute efter största möjliga vinst och det ligger då i kapitalets intressen att världen skall se ut som den gör idag.

Förstår vi nu att krig och konflikter inom stater och mellan stater är ett resultat av att den strukturella uppbyggnaden är inhuman? Nej, jag säger det åter igen, vi förstår inte att krig och konflikter beror på att den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen är inhuman. Och vi förstår det inte beroende på att vi har lärt oss att betrakta strukturen som vi lever i som naturlig och normal. Vi anser således att det är naturligt och normalt att vi människor lever åtskilda från varann genom gränsdragningar.

Här ser vi att vårt tänkande i stort sett kan ta vilka banor som helst beroende av hur strukturen ser ut där vi lever våra liv. Vårt tänkande när det gäller åtskillnaden av människor i speciella stater stärks ytterligare av språkskillnader; kulturella skillnader; sociala skillnader; religiösa skillnader; etniska skillnader med mera. Dessa skillnader mellan oss för med sig att vi betraktar statsgränser med en ännu större självklarhet.

Man kan säga att detta synsätt föder fram åsikter som att vi skall bo här och ni skall bo där. Åsikter som kan benämnas nationalistiska och som leder fram till ett rasistiskt synsätt i förlängningen. Men åter igen: det är strukturen som vi lever i som hela tiden matar oss med detta tänkande.

 STATSGRÄNSER ÄR LIKA MED MAKTGRÄNSER

Att människor bygger samhällen är naturligt och riktigt men att det sätts upp gränser – maktgränser- mellan samhällen är fullständigt felaktigt. Och detta strukturella fel, som vi också kan benämna orättvisa, beror på att maktens män långt tillbaka i tiden formade våra samhällen utifrån ett tänkande och agerande som utgick ifrån att våra samhällen byggdes för att i första hand tillfredsställa maktens män. Denna patriarkala struktur lever vidare in i vår egen tid och det är samma regler som gäller idag som igår.

4.Ägandet

 KAPITALÄGARE

I våra patriarkala samhällsstrukturer så intar ägandet en nyckelroll. Att äga är för många, på sätt och vis, själva målsättningen med livet. Ägandet fungerar som en slags drivfjäder. Men det är inte alla som äger, det är i själva verket ett fåtal människor som är ”riktiga” ägare. Vad menar jag då med ”riktiga” ägare? Jo jag menar människor som äger kapital och då menar jag människor som är stora kapitalägare. Är man ägare av kapital då ligger det i ens eget intresse att försöka få sitt kapital att växa, eller i alla fall att få behålla sitt kapital och inte låta det falla i värde.

Att vara kapitalägare innebär att man får ekonomiska möjligheter till ett, materiellt sett, drägligt liv. Man får möjligheter som människor utan kapital inte kommer i närheten av.

När nu våra strukturer är inrättade på det här viset så innebär det att människorna i våra samhällen strävar efter att komma över kapital. Denna ”kapitalkaka”, som finns i våra samhällen, är det fritt fram för människorna att lägga beslag på. Det utmynnar i en slags kamp. Några få lyckas, på olika sätt, komma över stora ”kakbitar”. Andra kommer över mindre ”bitar” medan dom flesta inte kommer över några bitar alls. Ägandet blir på så vis ojämnt fördelat bland människorna i samhället.

Eftersom det nu ser ut så här i våra samhällen så innebär det att ett fåtal människor äger sådant som den vanliga människan är beroende av för att överleva. Ett fåtal kapitalägare dikterar härigenom villkoren för en majoritet av samhällenas invånare. Denna ojämna fördelning av ägandet skapar naturligtvis orättvisa förhållanden mellan människor. En minoritet kan leva sina liv i materiellt överflöd medan majoriteten har fullt upp med att arbeta ihop till ett någorlunda drägligt liv. Många har dessutom svårigheter att skaffa sig mat för dagen. Så ser det ut i våra samhällen. Vi känner ju alla till att våra samhällen fungerar så här. Detta är inga nyheter.

Men skall våra samhällen fungera så här? Är den här ägarstrukturen den optimala för människorna i våra samhällen? Uppenbarligen så anser våra samhällsföreträdare att våra samhällen skall fungera så som dom nu gör.

Att fundera över ägandets roll i strukturen sysslar inte våra politiker med. Ägandets nuvarande förhållande i strukturen är för våra samhällsföreträdare en fullständigt naturlig del i våra samhällsliv. Och jag vill nog påstå att synen på det privata ägandets roll i strukturen delas för övrigt av både fattig och rik. Alltså en majoritet av människorna i samhället anser att det nuvarande ägarförhållandet har en naturlig plats i våra strukturer.

Innebär ett sådant synsätt att detta är det logiska och naturliga sättet att se på saken? Nej jag menar att bara för att strukturen är som den är och att synen på denna struktur är allmänt accepterad så innebär det inte automatiskt att strukturen är gynnsam för människorna i samhället. Däremot är det nödvändigt för strukturens fortlevnad att människorna i samhället, mer eller mindre, accepterar strukturen. Vad jag vill säga är alltså att vi människor accepterar ägarförhållandet i strukturen, men därmed inte sagt att ägarförhållandet är gynnsamt för samhället.

MED ÄGANDE FÖLJER MAKT

Det nuvarande ägarförhållandet har ju existerat i våra samhällen under mycket lång tid. Det har funnits så länge att vi, som sagt, betraktar det som naturligt hemmahörande i strukturen.

Med ägande följer, som vi vet, också makt. För ser man historiskt på ägandet (vilket man ju för övrigt alltid skall göra då man studerar ett strukturellt förhållande) så ser man med all tydlighet att med ägande följer makt.

Vår patriarkala struktur visar i det historiska perspektivet med vilken våldsamhet som ägandet kan ta sig uttryck. Allting går att äga. Här finns inga restriktioner i praktiken. Att äga människor, djur, natur gör ingen skillnad. Allt kan köpas för pengar.

En kapitalägare kan köpa sig en slav. Livet i sig blir ingenting värt utan det som betyder något, i ägarens ögon, det är arbetsinsatsen som den köpta människan kan tillföra.

Maktmänniskorna kunde skaffa sig slavar genom att helt enkelt vifta med sitt kapital. I den här strukturen är det kapitalet som prioriteras, allting annat kommer i andra hand så även människorna. Och som vi vet så fungerar det på precis samma sätt idag, alltså att maktmänniskor lägger beslag på fattiga och utsatta individer. Denna förnedrande människosyn är lika utbredd idag som igår.

Här ser vi att ägandet inte har några gränser. Precis allt kan ägas, inklusive människor. Vilket, som sagt, historien bevisar för oss. Med dessa fakta för ögonen så skulle man ju kunna tro att ägandet borde betraktas med avsky av människorna i dagens samhällen. Men så är det inte. Nej kapitalägare ser vi istället upp till. Vi betraktar, allt som oftast, dessa kapitalägare som lyckosamma människor här i livet. Vi ger dom många gånger statusen som om dom vore övermänniskor, gudar. Dom har lyckats med det som vi alla drömmer om, nämligen att bli rika. Det är liksom det som livet går ut på, anser vi.

VARFÖR ACCEPTERAR VI ÄGANDET?

Vad är det som gör att vi betraktar ägandet och livet på det här sättet? Jo i grund och botten så beror det på att vi betraktar strukturen som vi lever i som naturlig och normal. Strukturen må vara hur ojämlik och orättvis som helst, men vi är ändå vana med att livet skall levas just så, därför ser vi ingenting ologiskt med strukturen i och med att vi är mitt uppe i den.

När vi går till våra arbetsplatser så funderar vi inte över att företaget som vi arbetar åt ägs av människor. Dessa människor har investerat kapital i företaget och dom gör detta för att det investerade kapitalet skall förränta sig, vilket är det primära skälet för deras investeringar. Allt annat kommer i andra hand, inklusive människorna som arbetar åt företaget. Och eftersom nu våra samhällsstrukturer ser ut på det här viset så finns det liksom ingen anledning för oss att ifrågasätta det här förhållandet. Alltså förhållandet mellan kapitalägande människor och icke-kapitalägande människor. Vi som går till företaget ser det som den naturligaste sak i världen att vi arbetar åt företaget – att vi arbetar åt ett antal människor som äger företaget. Eller hur? Det bara fungerar så i våra samhällen, alltså ingenting att reflektera över.

På samma sätt ser det ut när vi konsumerar varor och tjänster. Här är det naturligtvis också människor som är ägare av dom varor och tjänster som vi konsumerar. Dessa människor har gjort samma investeringar i butiker som säljer dom varor som tidigare producerades. På precis samma sätt som tidigare så är det kapitalinvesteringen som skall förränta sig, som har den högsta prioriteringen. Naturligtvis så är detta tänkande och agerande helt logiskt i den struktur som vi nu lever i. Det privata kapitalet kan omöjligen investeras i marknaden för att sedan ge ägaren en förlust. Att det ändå uppkommer förluster för många kapitalägare det känner vi till. När detta sker så konkureras också dom förlustdrabbade företagen ut. Kvar blir dom vinstdrivande företagen och det är hit som kapitalet söker sig.

Marknaden blir på det här viset en ”spelplan” för ett förhållandevis fåtal kapitalstarka människor. Dessa fåtal kapitalstarka människor, maktens män, hamnar som vi ser i ett maktförhållande till majoriteten av samhällenas invånare. Maktens män sätter upp dom ”spelregler” som alla vi andra måste följa i samhället. Vi har inget val, vi kan omöjligen ställa oss utanför strukturens regler. Just detta faktum innebär helt enkelt att vi betraktar strukturen som naturlig och normgivande. Exakt så fungerar vi människor idag i våra samhällen. Vi får mycket svårt att se ”vårt eget” samhälles fel och brister. Jag menar att det är så vi tänker och agerar när det gäller ägandet. Ägandet ser vi som någonting normalt och naturligt beroende på att vi lever våra liv mitt uppe i denna strukturella form. Vi har svårt att se på ägandet, som för övrigt vilken annan strukturell ”grundpelare” som helst, på annat sätt än så som vi gör. Den strukturella ”grundpelaren” må vara hur inhuman som helst.

ÄGANDETS URSPRUNG

Varför har då ägandet uppstått? Vore det inte naturligare att vi levde i samhällen där ägandet inte existerade? Ja man kan ju tycka att det naturliga vore ett icke-ägande för oss. Eller kanske mer naturligt att alla i samhället fick vara kapitalägare, att investeringar och avkastningar fördelades på ett rättvist sätt i samhället. Vore inte detta den naturliga och rättvisa strukturella fördelningen i våra samhällen?

Ser man riktigt långt tillbaka i tiden, då mänskligheten var helt ung, så skulle jag vilja påstå att ägandet inte existerade på det sätt som vi menar med ägande. Människan var ett med naturen som alla andra arter. Naturligtvis så fanns väl ett slags revirtänkande på precis samma sätt som hos våra närmaste släktingar, aporna. Och det är väl mycket möjligt att dagens ägande fick ”hjälp” att utvecklas från ett slags revirtänkande. Men detta är ju naturligtvis bara spkulationer. Jag vet inte om kapitalägandets ursprung någonsin går att finna den direkta orsaken till.

Istället så vill jag nog hävda att ursprunget till ägandet har att göra med etablerandet av vår patriarkala samhällsstruktur. Vår struktur, runt om i världen, har ju varit patriarkal sedan flera tusentals år tillbaka i tiden. Och den har varit och är inhuman, ojämlik och därmed orättvis. Detta bevisar det historiska förloppet för oss. Eftersom nu ägandet hänger intimt samman med makten och makten är karakteristisk för den patriarkala strukturen så ser vi det självklara sambandet mellan ägandet och patriarkatet. Eller hur?

Ägandet har alltså förmodligen uppstått i samband med etableringen av vår struktur. Vi kan också säga att patriarkatet är orsaken till det orättvisa kapitalägandet. Här får vi därav ytterligare ett starkt skäl till att förstå det ologiska/orättvisa i kapitalägandets fördelning bland oss människor. Man skulle omvänt kunna säga att ägandet inte kan existera i en human och rättvis struktur.

KAN VÅRA SAMHÄLLEN FUNGERA UTAN ÄGANDE?

Kan då våra samhällen fungera om inte ägandet existerar? Fungerar marknaden om inte ett fåtal stora kapitalägare får bestämma villkoren för majoriteten av samhällenas invånare? Eller kort och gott: kommer våra samhällen att fungera om strukturen förändras?

Jag menar vi har ju så fullständigt accepterat ägarförhållandet i våra samhällen att vi därigenom svårligen kan ta till oss att leva utan detta ägarförhållande. Som jag tidigare beskrivit så kan vi inte tänka oss att leva våra liv på ett annorlundare sätt än så som dom levs just nu. Ett samhälle utan det nuvarande kapitalägandet innebär naturligtvis en grundläggande strukturell förändring av samhället. Hur skulle dom stora kapitalägarna och överhuvud taget samhällets maktmänniskor agera om frågan om ägandets vara eller icke-vara på allvar ifrågasattes?

Som vi så väl vet så är ju marknaden, spelplanen för kapitalet, i allra högsta grad internationell. Här har statsgränserna spelat ut sin roll. Kapitalet flödar, mer eller mindre fritt, genom våra samhällen oberoende av var vi lever. Kapitalet flödar mer genom dom samhällen där det ges större avkastning och mindre genom dom samhällen där avkastningen är lägre. Detta betyder att samhällen som av någon anledning inte kan garantera kapitalets värdestegring får mycket svårt att locka till sig kapitalägare som är villiga att investera sitt kapital. Följden blir då att samhällen som seriöst diskuterar ägande eller icke-ägande gör det i praktiken omöjligt för kapitalägare att investera.

Vad leder då detta till? Jo samhällen som kommer fram till slutsatsen att kapitalfördelningen, så som den nu fungerar, innebär en stor orättvisa för människorna leder till att kapitalet inte kommer att investeras i dessa samhällen. Samhällena utarmas på kapital vilket för med sig att levnadsvillkoren för människorna kommer att kraftigt försämras. Man kan därför säga att våra samhällen sitter i klorna på ägarna till kapitalet. Flyr kapitalägarna ett visst samhälle till förmån för ett annat samhälle så innebär detta helt krasst att levnadsvillkoren i det förra samhället försämras medan dom förbättras i det andra samhället.

Förstår ni, vi alla sitter fast i dom beslut som kapitalet fattar? Vi är helt i händerna på dom stora kapitalägarna, dom har våra liv helt i sina händer. Inser vi detta?

Är det därför som våra samhällsföreträdare aldrig vågar diskutera ägandets vara eller icke-vara?

Min fråga var: kan våra samhällen överhuvudtaget fungera om ägandets nuvarande roll försvinner? Svaret måste då bli att enstaka samhällen som väljer att förändra ägandeförhållandet i strukturen inte kommer att kunna fungera på ett tillfredsställande sätt för människorna i samhället. Dessa enstaka samhällen kommer att utarmas på kapital beroende på att ägarna till kapitalet kommer att investera i samhällen där dom förväntar sig att kapitalet ger dom mångdubbelt tillbaka.

Därav kan vi dra slutsatsen att om icke-ägandet skall kunna bli verklighet så måste i princip alla världens samhällen vara eniga om denna grundläggande strukturella förändring. Om ett eller ett fåtal samhällen försöker ge sig på denna förändring så är det dömt att misslyckas. Vilket också historien har bevisat för oss, vilket vi minns. Eller hur? Nej eftersom kapitalet flödar globalt genom alla samhällen så krävs det en global strukturell förändring för att icke-ägandet skall kunna genomföras.

Som sagt, våra samhällsföreträdare diskuterar överhuvud taget aldrig kapitalägandets förhållande i strukturen och varför gör dom inte det? Kan det bero på att denna ytterst känsliga fråga ställer hela vår nuvarande strukturs vara eller inte vara, på sin spets? Skulle ”våra” politiker på allvar börja diskutera det privata kapitalägandet så skulle kapitalet omgående slå tillbaka och därmed skulle samhället riskera att dräneras på kapital. Detta scenario vågar inte ”våra” politiker riskera därför så inser dom att det är bättre att gå dom stora kapitalägarna till mötes än att välja konfrontation. I det korta perspektivet så tjänar ju samhället på denna politik. ”Våra” politiker inser därför att dom i praktiken är ”springpojkar” åt samhällets verkliga makthavare, dom stora kapitalägarna.

DET LOGISKA TÄNKANDET

Man kan också ta sig an frågan utifrån ett förnuftigt/logiskt synsätt. Låt oss säga att vi har en grupp människor som får valet att antingen dela på ett visst kapital eller antingen så får ett fåtal slumpmässigt kapitalet. Hur kommer gruppen att välja? Jo logiken säger oss att gruppen väljer att dela lika på kapitalet. Det är ju högst oförnuftigt att låta slumpen välja ett fåtal kapitalägare och därmed låta majoriteten av gruppen stå utan kapital. Man riskerar ju själv att tillhöra den stora gruppen som blir utan kapital vid ett slumpmässigt val.

Om vi tänker tanken att gruppen representerar ett samhälle så innebär ju detta slumpmässiga val att majoriteten av samhällets invånare kommer att hamna i beroendeställning till dom få kapitalägarna. Det är ju kapitalägarna som väljer hur dom vill investera sitt kapital. Låt oss anta att kapitalägarna inte ser till samhällets bästa, i första hand, utan dom ser istället till sitt eget bästa. Exakt så som det alltså fungerar i våra samhällen. Vad blir resultatet då? Jo i kraft av maktförhållandet som har uppstått så skaffar sig dessa kapitalägare egna förmåner på bekostnad av övriga invånare i samhället. Och detta resultat är väl inte vad gruppen/samhället önskar sig av kapitalägarnas investeringar. Rent logiskt och förnuftsmässigt så kan vi därför dra slutsatsen att kapitalet gör mest nytta för samhället om majoriteten av människorna i samhället får avgöra hur kapitalet skall investeras. Inte att detta beslut avgörs av ett fåtal, dessutom kapitalstarka, människor. Risken blir då stor att en betydande del av kapitalet hamnar i kapitalägarnas egna fickor istället för att komma samhället till del. Alltså precis så som det ser ut i dagens samhällen.

BROTTSLIG VERKSAMHET

Som ni märker så ser ju dagens verklighet ut på det vis som är beskrivet ovan. Med den avgörande skillnaden att det är inte samhället som beslutar eller har beslutat vilka som skall ha makten över kapitalet. Makten över kapitalet har på olika sätt kommit i händerna på ett antal människor. Och ser vi tillbaka på det historiska förloppet, som vi som sagt alltid skall göra, så ser vi omgående att kapitalägandet har i många fall kommit till genom tvivelaktiga affärer och rent maktmissbruk. Man kan säga att kapitalägandet kom till, allt som oftast, genom rent brottslig verksamhet. Men eftersom det är kapitalet som är den verkliga maktfaktorn i våra samhällen så skrevs naturligtvis lagar och regler på ett sådant sätt att ägarna av detta kapital alltid gick fria.

Vad är det egentligen för skillnad på en inbrottstjuv, som kommer över lite pengar, och en kapitalägare som skor sig på arbetares bekostnad. Jo strukturen som vi lever i är utformad på det sättet att det är helt i sin ordning att den som är ägare av kapital också i slutändan avgör hur kapitalet skall användas. Att inbrottstjuven rånar pengar skall bestraffas men att kapitalägaren manipulerar med kapitalet, genom sinnrika metoder, är helt i sin ordning. Inser vi att detta beror på det strukturella förhållandet som vi alla lever i?

Kapitalkakan i samhället är det ju fritt fram för människorna att lägga beslag på och som historien visar så är det alltid dom redan kapitalstarka som fortsättningsvis roffar åt sig. Och, som sagt, det är dessa stora ägare av kapital som bestämmer reglerna för hur kapitalet skall strömma genom våra samhällen.

Borde inte ett sådant agerande betraktas som brottsligt? Jo naturligtvis så borde ett sådant agerande betraktas som brottsligt och det skulle också anses som brottsligt om vi levde i ett rättvist och logiskt samhälle. Men nu gör vi ju inte det, vi lever ju i samhällen där strukturen är utformad av dom människor som har varit och är dom stora ägarna av kapitalet i våra samhällen. Därmed så är det inte brottsligt att kapitalägare skor sig på vanliga människor.

ÄGANDE AV MÄNNISKOR

Angående ägandet av människor som jag nämnde tidigare. Jag ställer frågan: Vad är det för skillnad på att vara slav och på att vara lönearbetare? I grund och botten, menar jag, är det ingen skillnad alls. Låt oss försöka bena ut frågan.

Slaven hämtas med våld eller köps av kapitalägaren, som vilken annan vara som helst. Jag vill först inflika att slavhandeln är lika aktuell idag som någonsin tidigare. Nåväl, i kapitalägarens ögon är nämligen slaven ingen människa utan slaven är en arbetsmaskin som skall tillföra mervärden, alltså skapa mer inkomster än utgifter genom sitt arbete. Kapitalägaren äger följaktligen slaven under dygnets alla timmar och kan därför använda slaven till i princip allting. För att slaven skall kunna producera dessa mervärden, under kanske ett antal år, så krävs det naturligtvis att kapitalägaren sörjer för att slaven får mat och husrum. Ägaren vill ju att inkomsterna för slaven förräntar sig så mycket som möjligt och under så lång tid som möjligt, därför ligger det i ägarens eget intresse att omsorgen om slaven sköts på ett bra sätt. Väljer ägaren att missköta slaven så håller naturligtvis inte slaven. Slaven får svårigheter att vara lönsam för sin herre.

Lönearbetaren då? Jo hon köps hon också. Hon köps för att arbeta ett visst antal timmar per dygn. Hon får en lön av sin arbetsköpare för det antal timmar som hon arbetar. När hon har arbetat färdigt för dagen så är hon ”fri” att fara hem. Hennes lön skall då räcka till allt det som hon måste ha för att kunna leva vidare. Nästa dag så infinner hon sig igen på sitt arbete och gör sitt arbetspass. Kapitalägaren har investerat i lönearbetaren för att denne skall skapa inkomster som vida överstiger de utgifter som investeringen innebär. Detta är huvudanledningen till att ägaren väljer att anställa arbetare.

Vi ser av detta vilka likheter som präglar slaven och arbetaren. Båda är underställda kapitalägarens makt över produktionsmedlen. Behövs det ingen slav så köper inte ägaren någon. Behövs det ingen lönearbetare så köper inte heller här ägaren någon lönearbetare.

Ägaren sörjer för att slaven får mat och husrum medan han överlåter till lönearbetaren att själv sörja för mat och husrum.

Man kan då fråga sig om det är någon avgörande skillnad mellan slaven och lönearbetaren? Skillnaden mellan slaven och lönearbetaren är väl den att lönearbetaren, till viss del, kan bestämma över sin tid när hon inte är på sitt arbete. Men annars så är det kapitalägaren som bestämmer villkoren på marknaden. Här har inte förhållandet förändrats sedan slavepokens tid.

Arbetare eller slav, kalla det vad ni vill, deras funktion på marknaden är identiska. Bägge köps för att skapa inkomster till sin ägare.

PRODUCERANDE OCH KONSUMERANDE

Jag vill nämna några ytterligare ord angående konsumtionen på marknaden. Ägandet begränsar sig inte till produktionsmedlen, som vi vet, på marknaden. Utan ägandet innefattar alla led i affärerna på marknaden, så även konsumtionen. Det betyder ju, kort och gott, att pengarna som lönearbetaren tjänar måste konsumeras tillbaka till marknaden. Lönearbetaren och hennes familj måste ju skaffa dom nödvändiga varorna för att livet skall kunna levas vidare. Därav följer ju att pengarna kommer tillbaka till kapitalägarna. Pengarna cirkulerar runt på marknaden och eftersom marknadens villkor ( alla avgörande beslut ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare så leder detta förhållande till oerhörda orättvisor i samhället ) är till nackdel för den stora majoriteten av människorna i samhället så blir den naturliga följden att våra samhällen präglas av motsättningar.

Det privata ägandet på marknaden skapar oundvikliga konflikter mellan ägare och icke-ägare, vilket ju dessutom historien bevisar för oss.

Producerande och konsumerande, att göra affärer, är naturligtvis helt naturligt och nödvändigt i våra samhällen. Men det onaturliga/ologiska består i att denna marknad ligger i händerna på ett fåtal människor som därigenom sätter reglerna för alla samhällets invånare.

Om vi således resonerar sunt och förnuftigt angående privata människors ägande eller icke-ägande av kapitalet i våra samhällsstrukturer så kommer vi logiskt sett fram till att alla samhällets människor gynnas bäst om kapitalet får ägas av alla människorna och inte enbart av ett fåtal. Drivfjädern blir inte kapitalets värdestegring utan drivfjädern blir att med hjälp av kapitalet skapa utveckling av samhället.

Människorna i samhället kommer gemensamt fram till vad som skall produceras och hur det skall genomgöras. Dessa synnerligen avgörande beslut för våra samhällen kommer då inte att ligga i händerna på ett fåtal kapitalstarka människor, vars främsta intresse består i att få det investerade kapitalet att öka i värde. Nej kapitalets investering görs, för att på alla punkter, förbättra livet för samhällets alla invånare. Denna grundläggande och som man kan tycka självklara strukturella ordning existerar inte, som vi ju alla vet, i våra dagars samhällen. Istället råder, som vi likaledes är fullt medvetna om, ett ägande på ett fåtal människor som för med sig makt att bestämma villkoren för samhällets invånare.

Och varför existerar då inte denna självklara strukturella ordning i våra dagars samhällen? Huvudskälet är, som jag gång på gång upprepar, att våra samhällen har byggts och byggs enligt patriarkala normer vilket bland annat leder till att ägarstrukturen som har rått och råder i dagens samhällen förblir oförändrad.

Som vi ju vet så innebär det privata kapitalägandet att den högsta prioriteringen består i att kapitalet skall förränta sig, inte att samhället i första hand skall utvecklas på ett gynnsamt sätt för dess invånare. Om vi inser detta faktum då bör vi också komma fram till slutsatsen att kapitalet gör allt som står till buds för att få oss att konsumera all smörja som produceras. Det är fel att tro att det är kunden som bestämmer vad som skall produceras. Okey kunden kan i många fall få ägarna i producentledet att förändra produkten men när väl varan/tjänsten har kommit ut på marknaden så är det säljbudskapet som gäller och då finns inga restriktioner för hur kapitalet agerar. Nej verkligheten är den att kapitalet leder kunden till att konsumera allt som har producerats och detta åstadkomms genom sinnrika och utstuderade metoder. Prioriteringen är att det konsumeras,inte vad som konsumeras. Spendera pengarna är budskapet från kapitalet.

En annan sak: det finns inga pengar till det eller det, säger vi. Det saknas kapital att investera i, låt oss säga, ett större sjukhus eller i en speciell skola. Det offentliga samhället saknar det nödvändiga kapital som krävs för att det eller det projektet skall kunna genomföras. I sådana lägen så ställer vi vårt hopp till det privata kapitalet, att kapitalägarna skall förmås att investera i projekt som knappast ger några pengar tillbaks. Men det är ju bara det att kapitalet är inte intresserade av projekt som saknar möjligheten för pengarna att förränta sig. Är det offentliga projekt som förhoppningsvis skall genomföras då kräver också kapitalet att ägarstrukturen skall förändras från det offentliga till det privata, om inte detta sker så väljer kapitalet att inte investera det nödvändiga kapitalet. Förstår vi vad detta agerande leder till? Naturligtvis så leder det till att den offentliga delen i samhället hela tiden krymper samman och ersätts av den privata delen, vilket då betyder att ”nödvändiga” samhällsprojekt i många fall saknar investeringsmöjligheter. Här ser vi ytterligare en för samhället ologisk och därmed negativ utveckling. Och det är ju mitt i denna strukturella verklighet som vi lever i idag, eller hur?

Men ändå så förstår vi inte det olyckliga med dom strukturella ägarförhållanden som råder och som på grund av detta orsakar den fruktansvärda orättvisan i våra samhällen. Man behöver inte tillhöra någon speciell politisk gruppering för att inse att våra samhällen fungerar orättvist. Däremot verkar det vara omöjligt för politiker och så kallade samhällsexperter att komma fram till åsikten att våra orättvisa samhällen i grunden har orsakats av den patriarkala strukturen och det därpå följande ägarförhållandet. Eller det kanske inte är så konstigt att vi är omedvetna om denna grundläggande orsak?

5.Familjen

ÄR DET RÄTT ATT IFRÅGASÄTTA KÄRNFAMILJEN?

Familjen. Det vi i dagligt tal menar med familj det är ju mamma och pappa plus barn. Just denna lilla sammanhållande grupp eller, om man så vill, samhälleliga institution som kallas för kärnfamiljen är mycket intressant att studera. Det är ju på detta vis som de flesta av oss har växt upp och nu lever i. Och det är på detta vis som samhället förväntar sig att vi skall leva. Samhället är, så att säga, organiserat och uppbyggt efter denna förutsättning.

Denna institution, kärnfamiljen, är själva grundbulten i det samhälle vi idag lever i. Det har naturligtvis fungerat så i många generationer tillbaka i tiden.

Men dom stora frågorna är: kärnfamiljen sådan den ser ut idag är det den naturliga och logiska vardagliga umgängesformen för människan? Är det den mest ideala umgängesformen för oss människor? Skall det sociala samspelet mellan oss utgå från den förhållandevis lilla kärnfamiljen? Skall den lilla kärnfamiljen vara själva navet för människan i sitt umgänge med andra människor i samhället? Kort och gott, mår vi bäst av att växa upp och leva våra liv i kärnfamiljen?

Vi har ju gjort klart för oss att den patriarkala strukturen är ett högst onaturligt och därmed inhumant sätt att leva under. Patriarkatet har av denna orsak skapat inhumana samhällen. Är vi överens här?

Eftersom nu kärnfamiljen, sådan den ser ut idag, har mångåriga traditioner i det patriarkala samhället så blir man naturligtvis misstänksam mot dess strukturella uppbyggnad. Man blir misstänksam mot att kärnfamiljen skulle vara ”smittad” som allting annat  som har blivit uppbyggt under patriarkatet. Varför skulle kärnfamiljen vara ett undantag? Kan man kanske ana att kärnfamiljen också är ett resultat av det misslyckade patriarkatet? Den här frågeställningen anser jag är högst befogad, vad anser ni?

Skulle därmed familjen, i dess nuvarande form, vara till nackdel för oss? Jag menar att dessa frågor måste vi naturligtvis ta med. Dom infinner sig på ett självklart sätt då vi granskar patriarkatets följdverkningar. Eller kan det vara så att kärnfamiljen ligger utanför ramarna för den patriarkala strukturen? Alltså att kärnfamiljens strukturella sammansättning skulle vara, så att säga, universell och därmed det naturliga och logiska umgänget mellan vuxna och barn?

Nåväl, jag ställer frågan igen. Kan det vara på det viset att dagens familjeuppbyggnad är ett osunt sätt att leva för oss människor? Jag är medveten om att frågeställningen kan vara oerhört provocerande för en del. Frågan kullkastar ju själva formen för våra liv att leva, kan tyckas. ”Vad vore mitt liv om jag inte hade familjen?” Familjen är ju själva kärnan i meningen med livet, skulle många av oss anse.

Hur kan man då komma på att ifrågasätta familjen? Med detta så menar jag att man ifrågasätter familjestrukturen sådan den ser ut idag. Att vi människor är flockdjur och därmed mår bäst av att ingå i en grupp av människor ifrågasätter jag inte. Men jag menar att om man ifrågasätter patriarkatet så måste vi också ifrågasätta kärnfamiljen.

Dagens familjestruktur har uppstått under patriarkatet och som allting annat som uppstått under patriarkatet, så måste det ifrågasättas. Annars är vi fel ute. Eller vad anser ni?

Vi måste granska den nuvarande familjen och dess historia innan vi drar några slutsatser om dess vara eller inte vara. Hur långt tillbaka i tiden skall vi gå? Vi kan säga så här: vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden, till den tiden då religioner världen över har ett starkt och grundmurat grepp om människorna. Vilket vi ju naturligtvis vet förekommer även idag runt om i våra samhällen.

Det hierarkiska patriarkatet är den struktur som gäller i samhället och allra lägst status i denna struktur har kvinnan i den lägsta klassen i detta klassystem. Och vi känner igen att denna beskrivning gäller, som sagt, även i denna dag.

HISTORISK TILLBAKABLICK OCH DET RELIGIÖSA FÖRTRYCKET, SAMT ÄKTENSKAPETS

URSPRUNGLIGA MENING

Det dåvarande samhällets beslutsfattare, maktens män, har genom lagar och förordningar sett till att folket, det vill säga majoriteten av befolkningen förtrycktes på ett effektivt sätt. Dessa förtryckarmekanismer har utformats så effektivt att folken inte uppfattar sig själva som förtryckta. Folket hålls i sådant förtryck av samhällets mekanismer att man inte ser sig förtryckt. Den effektivaste mekanismen i detta förtryck utgör alla slag av religioner. Religioner sprider uppfattningen att människan är underställd ett högre väsen. Man är mindre värd, helt enkelt. Vidare sprider patriarkatets verktyg, religionen, att kvinnan är underställd mannen. Mannen skall i klartext alltså bestämma över kvinnan. Detta lagstadgas naturligtvis. Dessutom är det nedtecknat i de auktoritära religiösa skrifter som alla människor skall rätta sig efter. Det var således ingenting att diskutera om, eller att ens reflektera över.

Dessa extrema religiösa tankegångar ser vi dagligen exempel på runt om i våra samhällen, även idag.

Det har varit så, det är så och det skall alltid förbli så. Denna uppfattning genomsyrade samhället och genomsyrar fortfarande samhällen, i alla dess mekanismer. Ett av patriarkatets viktigaste verktyg som skall förbereda familjebildningen det är äktenskapet, som det så fint heter. Ett slags förbund som inte får brytas. Att bryta äktenskapet blir då samma sak som att bryta ned kyrkan, religionen. Denna separation kan därför omöjligen tolereras. Att ens tänka tanken åt det hållet blir därför orimligt.

På detta vis blir därför äktenskapet en institution där mannen, genom laga kraft, får bestämmanderätten över kvinnan. Kvinnan blir mannen underdånig som det så högtidligt förkunnas i dom så kallade ”heliga skrifterna”. Kvinnan blir alltså på så vis mannens tjänarinna, med allt vad det innebär. Hon blir omyndigförklarad, helt utan rättigheter. Detta var och är äktenskapets ursprungliga mening. Vilket som vi vet är dagens sanning, runt om i världen.

Efter denna ”högtidsstund” är alltså grunden lagd för en familjebildning. Mannen och som det heter hans hustru kan nu skaffa barn för att fullborda ”familjelyckan”. Familjen, denna grundläggande institution i det patriarkala samhället, är nu fullbordad.

Man kan ju nu fundera över om äktenskapet och den därpå följande familjebildningen ingicks frivilligt av kvinnan och mannen. Var det av ömsesidig kärlek och lycka som hon och han ingick i detta ”förbund”, som kyrkan uttrycker det?

Eller kan det vara så, som jag menar, att äktenskapet och familjebildningen är en slags institution vars syfte var och också är att med ”lagliga” medel befästa mannens makt över kvinnan? Vad anser du att det ursprungliga syftet var?

Vi skall komma ihåg att alla lagar har skrivits av maktens män. Därför är det heller inte svårt att förstå i vilka syften lagar har kommit till. När dessutom patriarkatet har de religiösa maktmedlen att ta till, då blir förtrycket totalt.

Kan det alltså vara så att äktenskapet och den därpå följande familjebildningen var och är ett verktyg för patriarkatet att i ”ordnade former” kontrollera kvinnan? Tänk er själva äktenskapet och familjebildning, från förr i tiden, då den religiösa makten var oinskränkt. Ja i stora delar av världen är den ju fortfarande oinskränkt.

Ett av patriarkatets främsta maktmedel, religionen, utövar oinskränkt makt över människorna.

Det som religionen förkunnar kan omöjligen ifrågasättas. Religionen har på så vis blivit ett maktmedel som står över allt. Att överhuvud taget opponera sig mot religionen låter sig inte göras. 

När religioner förkunnar att kvinnan är underställd mannen så kan detta naturligtvis inte ifrågasättas. Äktenskap ingås mellan mannen och kvinnan, detta är en religiös ceremoni med mycket hög status. Det betyder att när kvinnan ingår äktenskap med mannen så skriver hon under sin egen omyndighetsförklaring. Så fungerade det förr i tiden hos oss och så fungerar det än idag i en stor del av världen.

Hon avsäger sig sin egen identitet i och med att hon förlorar sitt eget efternamn. Hon bestämmer inte längre över sitt eget liv. Hon har efter den religiösa ceremonin förvandlats till mannens tjänarinna. Mannen har tilldelats den totala makten över kvinnan. Sådan blir hennes status resten av livet.

Den eventuella frihet hon hade innan hon ingick äktenskap är nu definitivt förlorad. Och att vara kvinna utanför äktenskapet det var lika med att stå utanför samhället. Även här blev kvinnan en förlorare. I det extrema patriarkatet är samhället till för männens skull, inte för kvinnan.

Är mannen inte nöjd med sin hustru så gör han sig av med henne och tar helt enkelt en ny. Eller varför inte ta sig en andra hustru, tredje och fjärde. Så fungerar det ju än idag. Ju fler hustrur mannen kan skaffa sig, ju rikare är han. Mannens hustru eller hustrur blir på så vis som vilken handelsvara som helst. Dom tas, förbrukas och slängs bort för att sedan ersättas av en ny. Detta mönster har upprepats sedan lång tid tillbaks.

Flickor gifts bort till män, dom aldrig har träffat. Kvinnan förpassas till en simpel handelsvara inför äktenskapen. Vi ser dessa fakta tydligt runt om i världen.

Äktenskapet var och är en formell religiös ceremoni där mannen tillerkänns den lagliga rätten att bestämma över ”sin” kvinna. Sedan mycket lång tid tillbaka så har alltså patriarkatet genom olika slag av religiösa ceremonier tillerkänt mannen att bestämma över kvinnan. Detta har aldrig kunnat ifrågasättas eftersom religioner står över människorna.

Religioner är ett verk av gudar, menar dom troende.

Ja ni ser ju själva vad den mänskliga hjärnan kan åstadkomma. Den ena dårskapen överträffar den andra. Det är ju inte att undra på att världen ser ut som den gör.

Jag upprepar: det ursprungliga syftet med äktenskapet var att förklara kvinnan, i evighet, underställd mannen. Därmed har vi då kommit in på den grundläggande motsättningen eller det grundläggande maktförhållandet i alla samhällen. Det maktförhållande som utgör grunden för alla slag av motsättningar och orättvisor i våra samhällen. Nämligen maktförhållandet mellan mannen och kvinnan.

Jag ställde tidigare några frågor. Familjen sådan den ser ut idag är det den naturliga umgängesformen för oss? Är det den mest ideala umgängesformen för oss människor? Vi kan i varje fall konstatera att när vi gått igenom den historiska upprinnelsen till äktenskapet och den därpå följande familjebildningen så ser vi att den är byggd på grundläggande fel och brister, som så mycket annat under patriarkatets ok.

Detta betyder att lyckliga och harmoniska familjeförhållanden inte kan fungera när det ena könet sitter i ett maktförhållande gentemot det andra könet. Sett ur den aspekten så kan man inte bygga familjer utifrån det religiösa synsättet. Alltså äktenskap och familjebildning enligt det religiösa synsättet är enbart till skada för familjen och den som drabbas mest är, som vi ser och har sett, kvinnan. Här har historien gett oss klara besked.

KÄRNFAMILJEN UPPLÖSES – VARFÖR?   BARNEN ÄR FÖRLORARE

Vad som sker nu, framför allt i västvärlden, det är att folk skiljer sig i en helt annan omfattning än förr. Upplösningen av den så kallade kärnfamiljen blir allt vanligare. Och detta händer när religionens makt i samhället hela tiden urholkas. Hur skall vi tolka detta?

Det religiösa greppet över människorna minskar stadigt. Folk gifter sig med varandra, nuförtiden, utan att på något sätt förknippa äktenskapet med det religiösa synsättet. Att låva varandra evig tro, enligt kyrkans normer, gäller inte längre. Denna frigörelse från det religiösa oket för också med sig ett växande antal separationer. Men vad är egentligen orsaken till det stora antalet separationer? Är det familjekonstellationen i sig som är orsaken eller är det kvinnan och mannen i familjeförhållandet som får ta på sig ”skulden” till familjens sönderfall? Vad är det som är fel när så många familjer splittras? Är det fel på människorna eller är det fel på familjestrukturen, som den ser ut idag?

Kan historien hjälpa oss att komma närmare svaret? Javisst historien är kanske det bästa hjälpmedlet när vi studerar strukturella frågor.

Nåväl, dom tidiga människorna levde i grupper tillsammans. Inte bara dom biologiska föräldrarna till barnen utan även andra vuxna individer och naturligtvis andra barn, levde tillsammans i en slags storfamilj eller stam. Vad man nu vill kalla det. Detta var samhället för dessa människor. Denna grupp människor, eller stam, höll hårt ihop i kampen för att överleva. Man förstår vilken förmån det måste få vara för barnen att kunna växa upp i en sådan tillvaro. Här existerar ingen ensamhet. Det finns många vuxna individer runt omkring barnen. Alla hjälps åt. Behöver barnen hjälp så finns det vuxna i omedelbar närhet. Övergrepp och våld mot barn, som ju är vanligt i vår tid, måste vara sällsyntheter bland dom tidiga människorna. Det här sättet att fungera tillsammans bör vara det ideala, det mest harmoniska för alla parter i familjegruppen/stammen.

Vi är flockdjur i grunden. Det kan vi inte ändra på. Vi mår alltså bäst tillsammans med andra människor. Därför är motsatsförhållandet enkelt: vi mår dåligt av ensamheten. Och det är framförallt barnen som tar stor skada av detta. Barnen behöver ett antal vuxna individer runt omkring sig under dygnets alla timmar. Det bara är så, det är ett arv som vi har från dom tidiga människorna och från våra närmaste släktingar aporna. Detta kan ingen ändra på. Börjar vi att ändra på dessa givna regler så far barnen illa, det står helt klart. Med denna sanning i ryggen så kan vi därför påstå att barnen hade, på sätt och vis, en bättre uppväxt ”förr”. När vi ser vilka uppväxtförhållanden som oerhört många barn har idag då bör det inte vara så svårt att komma fram till att samhället som barnen växer upp i fungerar på ett inhumant och därmed destruktivt sätt.

Ensamheten är ett problem som tillhör den ”moderna” människan. Vi bor ju på en plats och jobbar, allt som oftast, på en annan plats. Det gör att barnen kommer ifrån sina föräldrar på ett sätt som aldrig tidigare hänt i historien. Det sociala nätverket tunnas ut alltmer. När dessutom den lilla kärnfamiljen slås sönder, genom separationer, så försvinner de sista ”halmstråen” för barnen att hålla sig fast vid. Isoleringen för dom vuxna och barnen blir total och detta är ett extremt onormalt förhållande, att leva i. Det mår vi, som sagt, inte bra av och det visar ju sig också i samhället. Kriminalitet och våld breder ut sig på ett sätt som inte existerade förr och de som alltid drabbas värst är ju kvinnor och barn.

Ändå  är vi medvetna om att dessa problem till stor del beror på att barnen inte har fått en harmonisk uppväxt. Det är ju ofta de ensamma, otrygga barnen som blir ”problemen” för samhället. Det är bara det att ”problemen” tilltar och blir så omfattande. Det är som om samhället har fått en svulst. En ny svulst som inte känns igen från förr. Hur skall vi komma till rätta med denna nya ”sjuka”? Hur skall vi bygga upp familjen eller gruppen i framtidens samhälle? Dessa frågor måste lösas.

Det nuvarande samhället tror sig ha löst ”barnpassningsfrågan” genom daghem, fritidshem och naturligtvis skola. Dessa institutioner har trätt i kraft när nu dom vuxna försvinner bort från hemmen, för att arbeta. Barnen måste ju på något vis tas om hand.

Det patriarkala samhällsbygget har ju skapat det samhälle vi nu lever i. Eftersom vi har konstaterat att samhället är byggt på grundläggande fel så är det givet att även denna fråga måste ifrågasättas. Alltså frågan om hur våra barn skall ha det.

Vi ställde ju några frågor om kärnfamiljens vara eller inte vara. Är den nuvarande familjebildningen ett sunt sätt för människor att bygga sina liv ifrån? Vad är det som är fel när så många familjer splittras? Är det fel på människorna eller är det fel på familjebildningen, som den ser ut idag? Hur skall då framtidens familj se ut? Det kan vi inte ge ett svar på idag. Detta problem måste lösas av framtidens generationer. Och framtidens generationer kommer också att lösa detta problem. Men, som sagt, genom att studera historien och ta lärdom därav så kan vi konstatera att människan är ett flockdjur. Hon trivs bäst tillsammans med andra, då mår hon bra. Ensamheten mår hon dåligt av därför att hon inte är skapt att leva på det viset.

Av bland annat denna anledning så måste vi starkt ifrågasätta dagens familjebildning. Den så kallade kärnfamiljen med mamma, pappa och barn. För när den spricker, vilket ju för övrigt blir allt vanligare, så hamnar familjemedlemmarna ofta i krisartade psykiska trauman. Och som vanligt blir barnen dom stora förlorarna.

Ser vi lite logiskt på det hela så kan det knappast vara förnuftigt att vi människor ”låser in oss” i det vi brukar kalla för kärnfamiljen. Det stämmer inte med människans ursprung som flockdjur.

Betraktar vi dessutom kärnfamiljen utifrån ett litet annat perspektiv så kan vi konstatera allvarliga svagheter med denna familjebildning. Jag tänker då på hur utsatta kärnfamiljens medlemmar blir ”innanför husets väggar”. Barnen är hänvisade till sina föräldrar, hur tokiga dom än är. Drog och spritmissbruk hos bägge eller den ena av föräldrarna får ju förödande konsekvenser för barnen. Våld och misshandel innanför hemmets väggar bryter ner dom inblandade fullständigt. Den farligaste platsen för många kvinnor och barn är just innanför hemmets väggar. Det är inte människovärdigt att behöva leva under sådana förhållanden. Det är inte så vi människor skall leva.

KÄRNFAMILJEN HAR INTE NÅGON FRAMTID

Jag vill härmed sticka ut hakan och påstå att den nuvarande familjekonstellationen inte kommer att överleva i framtiden. Den är onormal, det är ett onormalt sätt för människan att leva på det viset. Och boven i detta drama är som så många gånger förr, den patriarkala strukturen.

Patriarkatet har genom sitt främsta verktyg, religionen, skapat den osunda familjebildningen som först nu, i dagens samhälle, börjar brytas ner. Naturligtvis är inte samhällsstrukturen redo att ta sig an dom nya problem som uppstår till följd av kärnfamiljens upplösning. Strukturen är ju uppbyggd på att kärnfamiljen är det bästa för människan. När det nu visar sig att denna grundpelare i strukturen börjar rämna så får det till följd att de inblandade människorna, i många fall, far mycket illa.

Åter igen kan vi alltså se vad patriarkatet ställer till med. Det som från början byggs upp utifrån grundläggande fel kan omöjligen bli bra i framtiden.

Ska samhället över huvud taget kunna förändras i positiv riktning så måste all energi inriktas på att barnen i samhället ges en så bra start som möjligt. Barnen lever alltför utsatta så som familjekonstellationen ser ut idag.

Vi vuxna säger så här: ”mitt barn får den bästa starten i livet hemma hos mig, det som jag ger mitt barn det mår mitt barn bäst av”. Ungefär så kan vi formulera oss. Eller hur?

Men tänk efter nu. Vi har ju konstaterat att vi själva är en produkt av äldre generationers samhällen och det tänkande som där hör till. Och vi har kommit fram till att våra samhällen har vuxit fram utifrån grundläggande fel och brister. Det gör att vi själva bär med oss av dessa grundläggande fel och brister. Vi har tagit till oss detta i vårt sätt att tänka och att överhuvud taget vara. Måhända är vi inte medvetna om detta faktum, men så är det. Därmed för vi vidare vårt historiska arv på våra barn, utan att vi är medvetna om det. Vårt historiska arv innehåller, som sagt, grundläggande fel och dessa förs nu över på våra barn. Detta är en av de främsta anledningarna till att samhällsstrukturen får mycket svårt att förändras.

Men hur skall då familjer leva och bo i framtiden? Att kunna ge ett enkelt svar på denna fräga går inte. Framtidens generationer kommer att kunna lösa denna fråga i och med att dom har sitt historiska facit i sin hand. När framtidens generationer blir fullt medvetna om historiens grundläggande fel så kommer denna fråga att kunna lösas. Helt klart är att kärnfamiljen kommer att omge sig med fler vuxna och barn som delar vardagens glädje och bekymmer. Framför allt barnen måste få tillgång till fler vuxna individer under dygnets alla timmar.

Jag nämnde att det är i huvudsak inom familjens väggar som barnmisshandel och kvinnomisshandel förekommer. Detta problem är inte ett litet problem nej det är ett mycket stort problem, ja faktiskt ett gigantiskt problem. Varför har det blivit så och varför är det så?

Med dom kunskaper vi nu har över patriarkatet och dess historia så skall vi komma fram till att det är inte så förvånande att läget är som det är. Patriarkatet bygger ju hela sin struktur på att mannen är det dominerande könet. Vilket mer än väl bekräftas när vi studerar olika slag av samhällen runt om på vår jord. Tar vi sedan med det historiska perspektivet så blir vi än mer övertygade om maktförhållandet mellan könen.

Utifrån detta snedfördelade maktförhållande så har patriarkatet skapat samhällsstrukturen och där ingår självklart den så kallade kärnfamiljen. Den har vi nyss studerat och vi har ju också nämnt att kärnfamiljen har tillkommit utifrån grundläggande fel.

Mannens självklara roll i kärnfamiljen var och är att vara överhuvud. Detta är det patriarkala synsättet och naturligtvis det synsätt som gäller. Detta förhållande regleras också med lagar och förordningar. Dessutom så har patriarkatet genom sitt främsta verktyg religionen sett till så att detta förhållande inte kan ifrågasättas. Så ser det ut i de flesta samhällen runt om i världen. Dessa förhållanden formar självklart vårt tänkande och hela vårt sätt att överhuvud

taget agera.

Mannen är således den som har makten i familjen. Därav följer att mannen också utövar makten. Patriarkatet har lärt oss att maktens språk är våld. Den som sätter sig upp mot makten skall bekämpas med våld. Så har det fungerat i våra samhällen i många tusentals år. Det patriarkala våldet har präglat vårt tänkande, i synnerhet mannens tänkande.

Konflikter löser mannen allt som oftast med våld. När därför den lilla utsatta kärnfamiljen hamnar i problem så finns orsaken till problemen, allt som oftast, hos mannen. När våldet väl har startat så fortsätter det dag efter dag, år efter år. Det övergår i misshandel och mannen skonar ingen i den utsatta kärnfamiljen.

Här ser vi tydligt det negativa med den lilla kärnfamiljen. Barnens välbefinnande hänger på en ytterst skör tråd. Dom är utlämnade åt ett par, eller i många fall en vuxens godtycke. Sunda förnuftet säger ju att denna strukturella familjebildning måste vara helt ologisk. Nej det naturliga och logiska för barnen det är naturligtvis att det finns en grupp vuxna i barnens omedelbara närhet. En grupp vuxna som lever och bor tillsammans med barnen under dygnets alla timmar.

Vi får inte glömma att människan är ett flockdjur. Hon fungerar bäst tillsammans med andra människor, det är så hon skall leva.

Barnen blir dom stora vinnarna i denna gruppkonstellation av människor. Men alla tjänar naturligtvis på denna förändring av familjebildningen. Man kan säga att dagens familjebildning med nödvändighet kommer att förändras till dom tidiga människornas familjestruktur. Därigenom kommer våld och misshandel att minimeras på grund av att vi delar livets vardagligheter med en större grupp människor.

Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att det är inte mannen i sig som det är ”fel” på. Det är inte den våldsamme familjefadern som egentligen är problemet. Han är ju en produkt av det patriarkala våldsamhället. Nej problemet sitter i den struktur som patriarkatet har skapat. Således blir inte samhället mindre våldsbenäget av att dessa våldsamma män skulle omhändertas eller spärras in någonstans. Åter igen, problemet sitter inte i de våldsamma männen som misshandlar och utövar våld mot sina barn och barnens mammor. Även om vi skulle straffa alla sådana våldsverkare så skulle ständigt nya komma till, vilket vi ju bevittnar varje dag. Man sopar alltså problemet under mattan, man löser inte problemet. För att lösa problemet så krävs det att vi görs medvetna om uppkomsten till problemet. Alltså att det är den patriarkala samhällsstrukturen som bär skulden. Här ingår, som vi nu har lärt oss, den lilla kärnfamiljen. Det är denna lilla centrala byggsten i samhällsstrukturen som måste genomgå en förändring. Allting måste naturligtvis förändras i våra strukturer men av särskild vikt är förändringen av familjestrukturen.

6.Historien

VARFÖR?

För att förändra någonting, förändra ett samhälle, så måste man söka förstå hur det kan ha bildats. Vi måste förstå historien bakom samhället.

Varför har det blivit så här? Vilka är dom stora motsättningarna i våra samhällen? Kan vi förstå varför dom har kommit till då borde vi kunna lösa uppgiften att förändra samhället. Eller kanske inte våra samhällen behöver förändras? Dom kanske fungerar bra som dom är?

Vilka är då dom stora motsättningarna i våra samhällen? Motsättningen mellan fattig och rik; motsättningen mellan etniska och religiösa folkgrupper; skillnaden mellan kvinna och man är inte bara en skillnad i många samhällen råder en djup motsättning mellan könen där den rätta benämningen är förtryck; motsättningen mellan människan och naturen/djuren är en annan stor fråga. Dessa motsättningar leder till konflikter, allvarliga konflikter. Krig, våld och förtryck blir resultatet av dessa motsättningar. Miljöförstöringen blir bara värre och värre. Människorna själva dukar under i psykisk och fysisk ohälsa.

Vad är då orsaken till att dessa motsättningar har uppstått? Går det att finna en förklaring till att det är som det är? Varför lever vissa människor i överflöd medan andra lever som råttor? Var finns förklaringen till varför det har blivit så?

Varför krigas det? Så har man gjort i tusentals år. Hur förklaras detta faktum?

Varför finns religioner? Som dessutom har bekämpat varann och fortsätter med det. Var finns logiken i detta?

Varför är villkoren mellan könen så olika? Globalt sett, över i stort sett alla samhällen, så dominerar det ena könet över det andra. Var finns förklaringen till detta ologiska faktum?

Barn kuvas, i många samhällen, som om dom vore lägre stående varelser. Hur förklaras detta abnorma synsätt?

Hur har alla dessa grundläggande motsatsförhållanden uppstått? Motsatsförhållanden som leder till oerhört grymma och bestialiska konflikter. Dessa frågor kräver sina svar, eller hur?

Går det av ovanstående frågor och tidigare ställda frågor att finna en gemensam nämnare, som hjälper oss att förstå problematiken? Finns det någonting gemensamt mellan krig; etniska och religiösa konflikter; fattiga och rika; mannens dominerande ställning över kvinnan; barns kuvade tillvaro; miljöförstöringen?

Det bästa hjälpmedel vi kan få vid undersökningar av sådana här frågor, den hjälpen får vi som alltid då vi studerar historien. Historien ger oss de fakta vi behöver. Vad säger oss då historien?

Jo vid studiet av historien så ser vi att ojämlikheterna är större och tydligare än i dagens samhällen. Samhällena var mer hierarkiskt uppbyggda vilket gjorde att människorna delades in i klasser. Den härskande klassen styr och ställer över de lägre klasserna. Hur kan en sådan orättvisa uppstå?

Historien visar oss också att dessa hierarkiska samhällen leder till ständiga krig och konflikter, mellan samhällen och inom samhällen. Vi undrade över den gemensamma nämnaren. Kan vi skönja någon sådan?

PATRIARKATETS HISTORIA

När vi fördjupar oss i studiet av samhällena från förr, så slås man av den totalt dominerande ställning som det manliga könet innebär. Samhällena styrs av män. Det verkar som om kvinnan existerar som en andra klassens medborgare. Verkar detta logiskt? Och fungerar inte samhällena, runt om på jorden, så än idag? Varför var det så och varför är det så? Hur kan det ha blivit på det viset?

Hälften av jordens människor är ju kvinnor. Borde det då inte vara så att dom tillsammans med männen beslutade över sina samhällen? Vore inte detta det normala sättet att driva samhällsutvecklingen framåt? Men så har det inte fungerat och så fungerar det inte. Verkar det inte besynnerligt att hälften av jordens befolkning har levt och lever som andra klassens medborgare, på grund av sin könstillhörighet? Var finns förklaringen till detta?

Börjar vi se den gemensamma nämnaren, som vi efterlyste? Krig igångsätts av män. Män ur makteliten beslutar om krig och män utför själva krigandet. Det är bara det att krig drabbar inte enbart män. Krig drabbar hela befolkningen. Män, kvinnor och barn. Historien visar oss ju oräkneliga exempel på krig och konflikter. Det är enbart männen som utövar detta ”hantverk”. Hantverket går ut på att med våld förgöra andra människor. Det kan vara konflikter mellan maktområden; det kan vara etniska eller religiösa konflikter; det kan vara konflikter mellan fattiga och rika. Det är männen i de härskande klasserna som tar de avgörande besluten.

Mänskligheten är uppdelad på kvinnor och män. Det naturliga och självklara vore att kvinna och man lever i harmoni, i ett jämlikt förhållande. Men är det så?

Genom årtusenden har männen haft den dominerande rollen, i våra samhällen. Att just vara man har automatiskt inneburit en dominerande ställning, gentemot kvinnan. Kvinnan har då haft och har en underordnad ställning. Vad kommer detta sig? Var finns logiken i detta förhållande? Männen har genom årtusenden, tillbaka i tiden, byggt upp en maktapparat som gör dem maktfullkomliga gentemot kvinnan. Kvinnan har därigenom blivit en tjänare åt mannen. Det är männens normer som gäller. Makten tillhör männen. Hur har det blivit så? Hur startade denna process? Hur bryter man denna onda rundgång?

Betrakta mannens och kvinnans villkor i framför allt den så kallade tredje världen. Här ser vi tydligast statusskillnaden mellan könen. Men även hos oss, i den så kallade västvärlden, ser vi ju tydliga statusskillnader. Förstår vi varför det fortfarande är på det viset? Nu upprepar jag mig: man förstår det enklast genom att studera det historiska förloppet. Just studiet av historien kommer att bli vårt bästa hjälpmedel vid förståelsen av människan och hennes samhälle.

Historien visar på ett än tydligare sätt könens ojämlika förhållanden. Det är inte så många generationer sedan som kvinnan var omyndigförklarad i vårt västerländska samhälle. Att hon i princip är omyndigförklarad i en stor del utav resten av världen står väl utom allt tvivel. Därför är det förståeligt att vi bär med oss detta arv in i dagens samhälle.

FÖRSTÅR VI DEN STRUKTURELLA ORÄTTVISAN?

Det absurda med det ojämlika könsförhållandet det är att vi blir som förblindade och betraktar det som normalt. Eftersom människan har levt med detta förhållande i tusentals år så är det lätt att betrakta förhållandet som fullt normalt. Det finns, så att säga, ingen anledning till att fundera överhuvud taget. Mannen lever på sitt sätt och kvinnan lever på sitt sätt. Det betraktar vi som lika självklart som att solen går upp om morgonen och ner om kvällen. Vi blir på så vis omedvetna om det ojämlika könsförhållandet.

Att männen förklarar krig och sedan går ut och våldför sig betraktas inte som någonting onormalt. Att det är männen som fattar de stora och avgörande besluten, i våra samhällen, betraktar vi som fullt naturligt. Beslut som allt som oftast leder till förintelse och misär för mängder av människor. Vi har blivit så förblindade genom årtusendenas lopp att vi betraktar det ologiska som någonting helt normalt.

Att det är männen som har makten över liv och död ifrågasätts inte. Så har det ju alltid varit och så är det idag. I våra medvetanden är det en självklarhet för oss att det just förhåller sig på det viset.

Mannens dominerande ställning genom årtusenden för med sig just detta betraktelsesätt. Vi lyfter knappast på ögonbrynen över detta faktum. Vi ser det som det naturligaste i världen. Men just detta faktum har varit förödande för halva mänskligheten. Männen har tagit och tar de stora besluten, i våra samhällen. Det har ju alltid varit så, resonerar vi. Vi anser att det är fullt normalt. Både kvinnor och män ser detta som någonting självklart.

Men är det då självklart? Kan det betraktas som humant och därmed till gagn för mänskligheten när halva mänskligheten är underordnad den andra halvan? Kan männen själva fatta dom rätta besluten, för bägge könen? Historien bör åter igen ge oss svaren på våra frågor. Genom arkeologin och historisk forskning har vi fått mängder av information om hur samhällena fungerade förr.

Maktkoncentrationen tilltar. Ett hierarkiskt system formas och det är maktens män som formar denna hierarki. Människorna rangordnas i klasser. Klara skiljelinjer mellan könen och mellan människorna råder. Alltså, för mycket länge sedan fastställdes strukturen för de samhällen som vi idag lever i. Den samhällssyn som rådde då har vi ärvt, i stort sett, rakt av.

Riken, eller rättare sagt, maktområden började bildas och den hierarkiska samhällsordningen gjorde att härskaren betraktades som en gud. Makt och religion, maktens ideologiska överbyggnad, gick därmed hand i hand. Härskaren, tillika den religiöse ledaren, blev därmed guden personifierad. Därmed blev makten en slags institution. All makt utgick från härskaren. Ett klassystem skapades, ett slags trappstegssystem.

Den stora massan av människor var maktlösa. Deras uppgift i livet var att tjäna maktens människor, i praktiken alltså maktens män. Sett utifrån de härskandes perspektiv så var naturligtvis den stora massan av människor helt utan rättigheter. Deras värde var inte större än djurens och de behandlades naturligtvis därefter.

Härskarna byggde upp maktapparater dels mot andra riken, eller rättare sagt maktområden, dels mot dom egna folken. Allt för att kunna behålla makten och därmed kunna leva ett liv i överflöd. Man startade krig mot andra riken, för att om möjligt skaffa sig ännu mera makt och rikedom.

Att våra samhällen verkligen fungerade så här förr det understryker alla historiska dokumentationer som vi tar fram. Långt tillbaks i tiden grundlades det här synsättet, att människor har olika värde. Att könen har olika värde. Detta synsätt genomsyrade våra samhällen och lever, som vi vet, kvar ända in i vår tid. Vi lever, på sätt och vis, i denna föreställningsvärd som fastställdes för mycket länge sedan.

Här, om något, gick det alltså snett för mänskligheten. Ett ojämlikt förhållande mellan könen grundlades.

HISTORIEBESKRIVNINGEN IFRÅGASÄTTER INTE

När vi studerar mänsklighetens historia så ser vi på den som någonting naturligt och självklart. Den våldsamma historien som mänskligheten har gått igenom och går igenom tar vi till oss utan att egentligen reflektera. Vi läser om krig och elände. Högstående kulturer blomstrar, för att sedan gå under. Detta är historien som vi får lära oss. Historiebeskrivningen levereras till oss som någonting naturligt och självklart. Att historien har varit och är förödande för en stor del av mänskligheten, ifrågasätts aldrig. Att vi, så att säga, ärver det strukturella tänkande och agerande som grundlades för mycket länge sedan det är en faktisk process som vi görs omedvetna om. Jag vågar nog påstå att vi idag betraktar det som hände förr som ett avslutat kapitel medans det i stället i själva verket är så att vi är intimt sammankopplade med vår historia. Historien blir beskriven, den ifrågasätts aldrig. Därmed så framställs historien som att den skulle ha utvecklats på ett normalt sätt. Det som har varit har, så att säga, inte kunnat ske på något annat sätt. Krig, våld och terror samt förtryck av vad slag det än må vara betraktas på så vis som ett naturligt och normalt inslag i mänsklighetens historia. Det betraktas som lika naturligt som vi idag betraktar det som naturligt att ett förhållandevis fåtal människor äger kapitalet som flödar i samhället medan majoriteten av samhällenas invånare har fullt upp med att försöka få ihop till ett drägligt liv. Att komma på tanken att förtryck och ägande skulle vara ett onaturligt och därmed snedvridet inslag i mänsklighetens historia, synes oerhört avlägset. Därför bibringas vi en felaktig bild av historien.

SKALL VI LEVA SÅ HÄR?

Mänsklighetens historia följer inte en normal och sund utveckling, utan den följer tvärtemot en onormal och därmed osund utveckling, en förödande utveckling. Det är av avgörande betydelse att vi görs medvetna om detta faktum. Vi ärver en historia som vilar på en onormal och osund utveckling. Det som hände igår det påverkar vårt tänkande och agerande idag.

Skall framtiden kunna förändras så måste vi få kunskap om historiens förödande utveckling.

Vi har fått lära oss att högtstående kulturer byggdes med hjälp av slavar. Men skall vi betrakta detta som normalt? Är det så mänskligheten skall leva?

Det var med våldets hjälp som riken blev till stormakter. Våld och terror var och är den härskande maktens redskap. Men skall vi anse detta vara normalt? Skall livet fungera så?

Förr offrades barn till ”gudarna” för att livet skulle bli lättare att leva. Nu utnyttjas många barn i praktiken som slavar för att kunna användas på allehanda sätt. Är detta normalt? Är det så vi skall ha det?

Historien visar oss att allting kan ägas, att allt kapital som skapas i samhället ägs av ett fåtal kapitalstarka individer. Så fungerade det förr och så fungerar det idag. Verkar detta vettigt?

Det hierarkiska patriarkatet är så uppbyggt att ett fåtal med makt gynnas. Det är denna härskande elit som bedriver krig, våld och terror mot folken. Det är denna härskande elit som har skaffat sig den ekonomiska makten i våra samhällen och eftersom det är den ekonomiska makten som är den verkliga makten, den makten som formar den politiska makten så blir det som inbyggt i själva strukturen att ett orättvist strukturellt förhållande kommer att gälla. Så har det varit i tusentals år. Men är detta liktydigt med att det är så som mänskligheten skall fortleva? Historiebeskrivningen ifrågasätter inte detta förhållande mellan maktens män och den övriga befolkningen. Av den här anledningen så måste man ställa frågan: är det så här människan skall leva?

7.Religionen

VAD ÄR NORMALT?

Vad är logiskt? Vad är ologiskt? Vad är normalt? Vad är onormalt? Vad är humant? Vad är inhumant? Kan man säga att det som är humant det är också normalt? Men nu är det ju så att det som betraktas som normalt för dig kan betraktas som onormalt för någon annan. Hur avgör man då vad som är normalt? Ja det kan man fråga sig.

Med dom här orden vill jag starta mitt inlägg om religionen. Vi har ju tidigare visat att religioner är ologiska och därmed också orättvisa. Människor är inte betjänta av sådan dårskap. Men i och med att vi lägger fram detta påstående så gör vi oss till ovänner hos alla så kallade troende världen över. Dom betraktar naturligtvis mitt påstående som helt felaktigt. Vem har då rätt? Är religioner en naturlig eller onaturlig företeelse? För att besvara denna fråga så måste man göra en historisk analys. Man bör, om möjligt, också få sina idéer vetenskapligt bevisade. Vilket alltså innebär att dom religiösa ledarna bör ha bevis för att det religiösa tänkandet är det ”rätta” tänkandet. Eller hur? Det religiösa tänkandet skall bevisa sin logik för alla oss som är tvivlare.

Kännetecknande för allt religiöst tänkande det är ju tron på någon form av gud som står över människorna. Människorna ber till guden att han skall föra lycka med sig. Man kan därför säga att det är guden, som så att säga har det sista ordet över människornas liv. Ungefär så tror jag att vi kort kan känneteckna den religiösa idén. Håller ni med mig eller har jag missat något väsentligt i det som kännetecknar religioner? Här påstår jag att just denna grundläggande religiösa idé saknar allt vetenskapligt bevisande. Vetenskapen har haft mycket lång tid på sig att bevisa denna grundläggande religiösa idé men det har inte lyckats. Då säger dom religiösa anhängarna att vetenskapen har heller inte bevisat motsatsen. Alltså att det inte finns några bevis för att det inte existerar gudar. Nej det är ju sant.

Men både troende och icke-troende bör vara överrens om att gudar är skapade ur det mänskliga tänkandet. Djuren ägnar sig inte åt ritualer som har som syfte att påverka någon utomstående att ge dom ett ”bättre” liv. Okey dom troende hävdar till sitt försvar i denna fråga att djuren är underställda människan. Att människan därigenom kan ta sig, kan vi säga, friheter gentemot djuren. I detta tänkande, menar jag, har dom religiösa idéerna om att offra djur till gudarna sin grogrund. Djuren sägs alltså vara mindre värda än människan därför så betraktar en mängd religioner det som fullt normalt att djur kan offras, för att blidka gudarna.

Nåväl gudar är ett slags andeväsen, som dom troende hävdar. Det går alltså inte att ta på guden. Guden kommer ur tänkandet. Det blir en fråga om tro eller inte tro. Hänger ni med? Några belägg för att detta gudstänkande skulle vara ett naturligt och riktigt tänkande finns inte, det handlar enbart om att tro eller inte tro. Rena gissningstävlan, eller hur?

RELIGIONEN GÅR HAND I HAND MED MAKTEN

Det har ju visat sig att idéer som rör filosofiska och religiösa frågor vilar på en mycket skör tråd. När vi ser tillbaka i ett historiskt perspektiv så har vi nu lärt oss att filosofiskt och religiöst tänkande har sin grund i maktens tänkande. Just denna slutsats bör kunna bevisas. Det tänkande som rådde för mycket länge sedan det var det tänkande som makteliten utövade. Således gick det filosofiska och religiösa tänkandet hand i hand med dåtidens makthavare. Det tror jag ingen betvivlar. Och vad för slags tänkande rådde då, för mycket länge sedan? Jo det har vi i tidigare inlägg redogjort för. Naturligtvis så var det ett patriarkalt tänkande som genomsyrade samhällsstrukturen. Jag påstår till och med att tänkandet var ännu mer patriarkalt då än vad det är nu. Tänkandet var med andra ord ännu mer ologiskt då. Här kan det ju knappast råda någon tvekan, eller vad tror ni?

Resonemanget innebär således att det religiösa tänkandet var djupare förankrat bland människorna förr än vad det är nu. Man behöver ju bara gå tillbaka några generationer för att få detta antagande bekräftat. Även här bör dagens religiösa människor instämma i påståendet.

För bara ett antal generationer sedan, i vårt samhälle, så var det grundläggande i skolbarnens utbildning att man lärde sig utvalda citat ur Bibeln och Psalmboken. Och vi vet ju att om man backar ytterligare några generationer så blir ju Bibelkunskapen det absolut viktigaste i skolan. Därmed så kan vi nog med säkerhet fastslå att det religiösa tänkandet hade större inflytande på människorna förr än vad det har nu. Det religiösa tänkandet var fastare inmejslat i strukturen än vad fallet är idag. I alla fall om vi håller oss till vårt samhälle. Som vi vet så håller ju det religiösa tänkandet ett fast grepp om miljarder människor än idag, runt om i världen. Men hos oss i vårt samhälle har det inte samma grepp över människorna, som tidigare.

ÄR DET RELIGIÖSA TÄNKANDET LOGISKT ELLER OLOGISKT?

Nåväl, hur kommer vi då fram till om detta tänkande, alltså det religiösa, är logiskt eller ologiskt? Jo det behöver väl ändå inte vara så svårt att komma fram till rätt slutsats när vi i synnerhet har med oss det historiska perspektivet. Det är ju som sagt klarlagt att det patriarkala tänkandet är ologiskt och inhumant. Hälften av jordens befolkning drabbas ju direkt av detta tänkande. Eller hur? För övrigt så går det ju även att bevisa denna slutsats. Om vi skulle undersöka alla världens samhällen och sedan göra en redogörelse, vad skulle vi då få för svar? Undersökningen avser den patriarkala strukturen. Svaret vet vi ju redan, inte sant? I alla världens samhällen så har kvinnan mindre inflytande på samhällsutvecklingen än mannen. Vilket, som sagt, är bevisat.

Vad har då detta med det religiösa tänkandet att göra, undrar kanske någon? Vad har detta med det logiska eller ologiska i det religiösa tänkandet? Studera dom religiösa skrifterna världen över så får vi svaren. Dom religiösa skrifterna förkunnar mannens överhöghet över kvinnan. Denna tankegång genomsyrar all världens religioner. Enligt det religiösa tänkesättet är alltså kvinnan underlägsen mannen. Är detta ett logiskt tänkande? Nej detta är inte bara ologiskt det är självklart högst orättvist och förtryckande. Men det är så som ursprunget har formats för det religiösa tänkandet. Därmed så är det ganska enkelt att slå fast att det religiösa tänkandet är ologiskt och av detta följer att religioner är en ologisk företeelse för människan. Det går inte att vetenskapligt bevisa att religioner är normalt och logiskt för människan. Men det går att bevisa att det religiösa tänkandet missgynnar hälften av jordens befolkning.

RELIGIONEN ÄR PATRIARKATETS IDEOLOGISKA ÖVERBYGGNAD

Här slås vi ju direkt av sambandet mellan patriarkatet och det religiösa tänkandet, eller hur? Utan vidare kan vi påstå att det är ingen slump att det råder ett samband här, nej vi kan anta att det är patriarkatet som ligger till grund för det religiösa tänkandet. Vi kommer till detta lite senare i inlägget. Som sagt, det religiösa tänkandet är liksom det traditionella filosofiska tänkandet en del av den patriarkala strukturen och därför är detta tänkande ologiskt.

Vilken sida skall man då ställa sig på? Skall man ställa sig på den religiösa sidan eller skall man ställa sig på den icke-religiösa sidan? Man kan också spetsa till frågan och säga så här: skall man ställa sig på förtryckarens sida eller skall man ställa sig på de förtrycktas sida? Utgår vi ifrån den sista frågeställningen så blir ju naturligtvis svaret enkelt. Alla hävdar ju självklart att dom kommer att ställa sig på de förtrycktas sida. Även dom religiösa anhängarna kommer att svara så. Men det är många tyranner och despoter som har sagt och säger sig stå på de förtrycktas sida. Många maktmänniskor hävdar att dom arbetar för folket och för de svagas bästa. Med facit i hand så vet vi svaren på deras maktgalenhet. Att dom bekänner sig för att vara troende ändrar inte på deras agerande. Dom utför sitt agerande i guds namn, som dom säger. Och med det menas, att om man utför sitt agerande i guds namn då har man satt legitimitet på sitt handlande. Handlandet blir riktigt eftersom man agerar i guds namn. Ja ni hör ju själva hur det låter men enligt många av världens maktmänniskor så är detta fullt allvar.

Vi ser att det är enkelt och självklart att bekänna sig till att vara anhängare till de, som man säger, svaga i samhället. Detta är ingen konst. Men om det fungerar i praktiken är en helt annan sak, det vet vi. Och nu är det ju bara så att våra samhällen är patriarkala och därmed så är motsättningen mellan människor och kön redan, så att säga, inprogrammerad i strukturen.

När vi iaktar de starkt religiösa samhällena på vår jord så slås man av dessa samhällen är än mer utstuderade i sitt människoförakt. Hur förklaras det? Kan det vara så att starkt religiösa samhällen visar på att samhället som helhet är mer patriarkalt än samhällen där det religiösa inflytandet är mindre? Skulle det vara så då betyder det att det religiösa inflytandet på ett samhälle avgör om samhället är, mer eller mindre, ett förtryckar samhälle.

Vi vet att religionen förkunnar kvinnans underlägsenhet gentemot mannen då ter det sig som naturligt att starka religiösa samhällen utövar ett hårdare förtryck mot kvinnan än mindre starkt religiösa samhällen. Just detta antagande stämmer ju för övrigt, helt och hållet, då vi iaktar våra samhällen runt om på jorden. Av detta så kommer vi fram till att religionen inte bara är en ideologi om gud som övermänniska utan religionen är också en ideologi om kvinnans underordnade ställning gentemot mannen. Religionen är alltså orättvis och inhuman, därmed så har den naturligtvis ingen plats i framtiden. Man kan säga att religionen är patriarkatets ideologiska överbyggnad, någon annan funktion har den inte.

DJUREN ÄR LOGISKA – MÄNNISKAN ÄR OLOGISK

RELIGIONENS URSPRUNG

Har ni tänkt på följande? Djuren är logiska varelser medan människan däremot, i mångt och mycket, är en ologisk varelse. Har ni funderat över detta någon gång? Djuren är logiska varelser. Vad menar jag med det? Jo jag menar så här: tänk när det inträffar en jordbävning; ett vulkanutbrott eller ett oväder som ödelägger en stor del av naturen. Hur beter sig djuren då? Jo djuren försöker sätta sig i säkerhet. Dom flyr faran, dom blir skrämda av naturens krafter och flyr undan utan att reflektera mer över det. Djuren kan inte fundera över varför naturens förödande krafter slår så hårt. Dom sätter sig i säkerhet och ”grubblar” inte mer över saken. Detta kallar jag att reagera logiskt på naturkrafterna. Samma sak när ett bytesdjur känner fara från ett rovdjur. Bytesdjuret flyr för att sätta sig i säkerhet. Det ”funderar” inte mer över den saken. Livet är sådant, livet för djuren är logiskt.

Till skillnad från det speciella djuret – människan. Åter igen ger historien oss svaren på huruvida människan har agerat logiskt eller ologiskt under sina hundra tusentals år som varelse. Man inser ganska omgående det ologiska i människans beteenden genom historiens förlopp. Det är det ologiska tänkandet som har präglat människan och hennes samhällen sedan mycket, mycket lång tid tillbaka.

Den avgörande skillnaden från djuren är ju att människan funderar över varför naturkrafterna slår så hårt och skoningslöst ibland. Människan har sedan urminnes tider spekulerat över naturkrafterna. Och därav drog hon för mycket länge sedan slutsatsen att naturens ”obarmhärtiga” krafter måste bero på någonting, övernaturligt. Vilket skulle visa sig vara en av människans allra största ologiska slutsatser. Människan började inrätta sitt liv utifrån  denna ologiska slutsats.

Här måste dock påpekas att det mycket väl redan kunde ha strukturerats ut ett patriarkalt samhälle innan människan antog sina ologiska slutsatser om naturkrafterna. Skulle det vara på det viset så innebär det att ledargestalter eller människor med större inflytande borde ha utformat de ologiska slutsatserna. Majoriteten följde, så att säga, snällt efter utan att vara alltför kritiskt inställda.

Detta är mina spekulationer om hur tänkandet kring naturkrafterna kunde ha tagit sin början och det kan vara troligt att det kan ha gått till på det viset. Eller vad tror ni? Majoriteten av människorna kan ha påbjudits ologiska uppfattningar angående naturens krafter. Bara det faktum att samhällena var patriarkala är ju en grundläggande ologisk samhällsform. Från denna struktur kan det sedan ha spridits ologiska uppfattningar om naturen.

Människan antog att de ”övernaturliga krafterna styrdes av ett högre väsen”. Med andra ord, när det utbröt ett vulkanutbrott; jordbävningar; orkanvindar och översvämningskatastrofer så berodde detta på en högre makt. Här tog det religiösa grubblandet sin början. Detta ologiska tänkande kom därför att styra och ställa över människans liv. Vi känner till fortsättningen på det religiösa grubblandet och vad det har ställt till med och fortfarande ställer till med. Vi ser hur det patriarkala samhället bildades för kanske hundra tusen år sedan. En fullständigt ologisk samhällsstruktur formas med stor hjälp av tron på övernaturliga krafter som gör skillnad på människa och människa. Och som dessutom gör skillnad i statusen mellan kvinna och man. Ologiska slutsatser som blir förödande för mänskligheten. Vi har ju svaren i vår hand, det är ju bara att studera det historiska förloppet så inser vi att det är det ologiska tänkandet som har genomsyrat människans samhällen. Svaren pekar ju entydigt på att den religiösa problematiken bär stor skuld till att inhumana samhällen etablerar sig överallt där människan slår sig ned.

Ungefär så här kan det ha gått till i religionens ”barndom”. Det religiösa tänkandet ”uppfanns” som ett medel till att tolka och försöka påverka naturens krafter. Denna tro växte sig allt starkare och starkare och den kommer mer och mer att omforma mänsklighetens liv och leverna totalt. Från att ha varit människor som levt och fungerat som sina närmaste släktingar,

aporna, så börjar man eftersom leva utifrån en föreställningsvärld. Från att ha varit ett med naturen så börjar man leva ”över” naturen. Det religiösa tänkandet skapar en speciell föreställning om hur naturen fungerar. I praktiken så fungerar det ju som en ren spekulation om hur naturkrafterna fungerar. Denna spekulation eller, vi kan också benämna det, tolkning är vad vi nu, i modern tid, kallar religion.

Religioner är alltså ingenting annat än en tolkningsform av naturen. Hos djuren finns inga religioner. Det är den mänskliga hjärnan som har skapat detta påfund. Religioner skapades av den mänskliga hjärnan, för att tolka naturen. Därmed kan vi säga att religioner fungerar som en ren gissningstävlan. Denna tävlan har utmynnat i rena våldsorgier mellan olika trosuppfattningar. Går det inte att övertyga människor om en viss tro så kan man ta till rent våld för att tvinga på människor en viss trosuppfattning. Just så ser ju vår historia ut. Med religioners intåg i det mänskliga tänkandet så startades en våldspiral, utan dess like.

Men det är först nu, i mänsklighetens historia, som vi kan avfärda religioner som en gigantisk

manipulering av det förnuftiga tänkandet.

Dom tidiga människorna nöjde sig inte med att konstatera naturkatastrofer och låta det stanna vid ett konstaterande, utan dom började av någon anledning att söka efter förklaringar till varför naturkrafterna kom att drabba naturen och dom själva hårt under livets gång. Steget till att tro på övernaturliga krafter är naturligtvis inte långt.

RELIGIONEN UTVECKLAS TILL EN MASSPSYKOS

Som sagt, det religiösa tänkandet fick fotfäste hos människan för många tusentals år sedan, ja kanske för över hundra tusen år sedan. Det växte sig starkare och starkare för att så småningom anta groteska proportioner i människans liv och leverne. Det finns ingenting av den mänskliga hjärnans ideologier eller trosföreställningar som har påverkat mänskligheten på ett sådant sätt som religioner. Denna trosföreställning har medfört att mänskligheten har fått lida och får lida oerhört under religionens ok. Än idag lever ju vi människor, som bekant, under vanföreställningar som kan hänföras till religionen. Den stora majoriteten av mänskligheten ifrågasätter ju inte Gud, Budda, Allah, eller vad han kallas. Observera han –  inte hon. Dessa vanföreställningar har ärvts genom årtusenden och på så vis kommit att betraktas så som självklara, universella.

På samma sätt som jorden en gång ansågs vara universums centrum, på samma sätt anses Gud, eller vad ”han” nu kallas, vara mänsklighetens ledare. Men på samma sätt som motsatsen bevisades om jordens centrala roll i universum, på samma sätt kommer det att bevisa religioners falskhet och bluff.

Religioner, av alla de slag, bör nu vara inne på sista versen och inom ett antal generationer bör människan vara befriad från detta vansinne. Historiska fakta bevisar ju vad religioner har ställt till med och vad religioner fortfarande ställer till med. Det religiösa oket har varit och är förödande för en stor del av mänskligheten.

Makt och religion har alltid gått hand i hand. Våld och terror har på så sätt ”frälsts” av religionen. Religionen har blivit ett redskap för maktens män att utöva förtryck av allehanda slag.

Vi börjar nu förstå att allt inte står rätt till med dessa vansinniga tankegångar. Det har ju bland annat lett till och leder till att härskare behandlas som gudar. Härskaren är guden personifierad. Vanliga människor däremot var och är oftast inte vatten värda. Eftersom denna masspsykos, religionen, hela tiden förkunnar att människorna skall vörda och se upp till guden, härskaren, så slår ju detta synsätt tillbaka på människorna själva. Tänk er själva vad en sådan masspsykos får för följdverkningar. Det är inte att undra på att jorden ser ut som den gör.

Religioner, världen över, förkunnar det ena könets makt över det andra. Tänk till och fundera över följande slutsats: halva jordens befolkning är mindre värda än den andra halvan. Tänk er att denna masspsykos har fått härja fritt i tusentals år. Vi ser själva resultatet av denna förnedrande människosyn.

Religionen är den största masspsykosen, i historien, som har drabbat människorna på jorden. Effekterna har blivit förödande, framför allt för det kvinnliga könet.

Kommer ni ihåg vilka frågor jag ställde alldeles i början på inlägget? Vad är logiskt? Vad är ologiskt? När det gäller religionen så behöver vi ju inte fundera över svaret.

8.Företagande

 VARFÖR STARTAS FÖRETAG?

Startas företag utifrån ett behov från kunder eller startas företag utifrån möjligheten att tjäna pengar? Eller startas företag utifrån ambitionen av att genomföra en idé? Eller det kanske är en kombination av dessa frågeställningar som ligger till grund för att starta företag?

Naturligtvis så måste ett företagande startas och drivas med en kundkrets, annars kan inte företaget överleva. Om ingen vill ha företagets produkter så kan inga affärer uppstå. Denna enkla ekvation är lätt att förstå. Därför kan man, som det ser ut, direkt besvara frågan med att det är nödvändigt att det finns kunder för att kunna tjäna pengar. Man kan också säga att det är nödvändigt att det finns kunder för att kunna genomföra en företagsidé. Är alltså frågorna redan besvarade? Man kan tycka det men jag vill fördjupa mig i frågorna och se om svaren är så självklara som man på en gång kan tro.

DET KAPITALISTISKA TÄNKANDET

Den, som vi säger, fria företagsamheten är på både gott och ont. Det ligger i strukturens natur, alltså i kapitalägarnas eget intresse, att göra så stora vinster som möjligt. Kapitalägarna vill att det investerade kapitalet skall förränta sig så mycket som möjligt. Det är i dessa tankebanor vi människor har lärt oss tänka. Kapitalägarna har därför förutsättningar att göra sig rika medan däremot majoriteten av det arbetande folket har fullt upp med att klara sin egen försörjning. Så är det och detta är ingen nyhet. Vi har alla, mer eller mindre, accepterat att det förhåller sig på det viset.

Som motvikt till de stora kapitalägarnas utsugning av folken har arbetarklassen organiserat sig i arbetarorganisationer, partier o.s.v. Detta var och är absolut nödvändigt. Denna kamp är lika aktuell idag som igår. Arbetarna måste ständigt hävda sina rättigheter annars roffar kapitalet åt sig ännu mer. Denna sanning är lika aktuell nu som då. Man skall absolut inte förledas tro att kapitalet och dess företrädare är mer givmilda nuförtiden än i kapitalismens barndom.

Vad är det jag vill ha sagt egentligen? Jo vi kan kalla dagens tänkesätt för det kapitalistiska tänkesättet. Vad menas med det? Jag menar då att vårt tänkesätt, när det gäller ekonomin, präglas av uppfattningen att var och en bör eftersträva en så stark ekonomi som möjligt. I och för sig verkar väl detta ganska förnuftigt, men det är ju på det viset att tänkesättet gör att det skapas både vinnare och förlorare. Vinnarna blir dom redan starka kapitalägarna medan förlorarna blir dom ekonomiskt svaga i våra samhällen. Möjligheten att leva ett ”bättre” liv ökar ju om ens egen ekonomi är starkare. Så är det, så fungerar vi idag och så fungerade vi igår. Således är detta tänkesätt ingen nyhet.

Rikedom ger makt, det är heller ingen nyhet. Den ekonomiskt starke behärskar den ekonomiskt svage. Så har det varit sedan lång tid tillbaka och så fungerar det än idag. Då inställer sig en naturlig fråga. Skall det vara på det viset? Skall den som är ekonomiskt stark behärska livet på den som är ekonomiskt svag? Svaret är nej. Skall överhuvud taget dom kapitalstarka kunna leva sina liv i överflöd medan miljoner och åter miljoner människor tvingas att leva sina liv på sophögar? Nej naturligtvis så är det någonting som har gått fel. Det förnuftiga tänkandet talar ju om för oss att detta förhållande är fullständigt ologiskt. Eller gör det inte det?

Men när nu svaret är nej innebär det då att den fria företagsamheten skall ersättas med någonting annat? Jag återkommer med den här frågan lite längre fram.

Det handlar alltså inte om huruvida vi skall ha ett så kallat konservativt samhälle, ett så kallat liberalt samhälle eller ett så kallat socialistiskt samhälle. Historien har givit oss svar på den punkten. Maktens män i endera det eller det samhället vältrar sig i överflöd oberoende av vilket av dessa samhällen som råder. Tänkesättet har nämligen inte förändrats. I grund och botten är det nämligen det patriarkala tänkandet som råder oberoende av vad vi sätter för etikett på samhället. Tänkandet att roffa åt sig så mycket som möjligt för egen vinnings skull går inte att ändra på bara för att färgen skiftar mellan blått och rött. Här finns ingen skillnad. Strukturen i det ena eller andra samhället skiljer sig därmed inte åt i själva grunden.

Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att den politiska makten, sådan den  ser ut idag i våra samhällen, inte har ambitionen att förändra våra strukturer i grunden. Tänkandet förändras inte om vi benämner oss för röda, gröna eller blå. Därmed fortsätter det grundläggande problemet att fortgå som om ingenting hänt. För vi har väl lärt oss att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten, eller?

FÖRETAGANDE, ÄGANDE OCH KAPITALET

Människans fantastiskt kreativa hjärna kan skapa, som vi säger, allt mellan himmel och jord. Så kommer det alltid att vara. Och det är naturligtvis en tillgång för alla samhällen när kreativa idéer får göra sig gällande utan inskränkningar och förmynderi. Det fria tänkandet är ju en förutsättning för att samhället skall kunna utvecklas. Därför skall det fria tänkandet hela tiden uppmuntras. Därav följer också att den fria företagsamheten, helt naturligt, också skall gälla. Den stimulerar, som sagt, det kreativa tänkandet allra bäst.

Samtidigt menar jag att den fria företagsamheten inte har med ägandet att göra. Kapitalägande på privata människor strider mot all rättvisa och logik, som jag har redogjort för i tidigare inlägg. Den fria företagsamheten kommer att utvecklas på ett långt mer gynnsamt sätt om kapitalägandet finns hos samtliga människor i samhället. Alltså inte som idag där ägandet är förbehållet ett fåtal som därigenom sätter spelreglerna för oss alla. Detta kapitalistiska tänkande skapar enbart orättvisor i samhället, som vi ju ser dagligen i våra samhällen. Därför kommer det fria och kreativa tänkandet och dess företagsamhet att grundas utifrån helt andra värderingar än vad som är fallet idag.

När vi nu är inne på diskuterandet om kapitalet och den fria företagsamheten så måste vi nämna lite om dagens situation i våra samhällen. Kännetecknande är ju det ständiga effektiviserandet i samhället. Företagen skall göras så effektiva som möjligt med ett minimum av personal. Samma sak inom skola, vård och omsorg. Alltså hela den nuvarande samhällsstrukturen inbegriper ett effektivitetstänkande av sällan skådat slag. Effektivitet och kostnadsbesparingar är nyckelorden. Såväl privat som offentlig sektor hävdar att ekonomin inte klarar några större ”utsvävningar”. Det saknas alltså kapital, blir därför den vanliga förklaringen. Här är det någonting som inte stämmer. Visst finns det kapital i samhället. I marknaden, som ju domineras av ett förhållandevis fåtal ägare, finns enorma kapitalmängder. Problemet är inte att det finns för lite kapital i samhället. Nej det är fördelningen av detta enorma kapital som skapar problem. Fördelningen vidmakthåller och skapar hela tiden nya orättvisor i samhället. Dom kapitalstarka roffar åt sig vad dom kan och folkmajoriteten får dela på smulorna. Vilket ju inte är någon nyhet, eller hur? Så är det och så har det varit under mycket lång tid. Den gemensamma kapitalkakan fördelas på ett orättvist sätt. Det cyniska spelet med det enorma kapitalet är ett arv som sitter djupt rotat i tänkandet.

Vad är det som får människor att investera kapital i företag? Jo människor med kapital investerar i företag därför att dom förväntar sig att investeringen skall få kapitalet att förränta sig. Ju bättre företaget går eller, med andra ord, ju mer pengar som företaget tjänar ju mer kapital investeras i företaget. Investerarna flockas kring företaget i tron på att deras kapital skall öka än mer i värde. Vi känner igen den här beskrivningen när vi iaktar spekulationerna på aktiemarknaden. Här ser vi klart att det är tron på kapitalets värdeökning som styr kapitalägarnas investeringsvilja.

Visst är det så att företaget växer och blir större beroende på att företaget får fler och fler kunder, vilket då leder till att investeringsviljan hela tiden ökas. Men det behöver inte vara på det viset. Ett företag kan locka till sig investerare enbart utifrån en affärsidé. Är affärsidén ”bra” så kan stora mängder kapital investeras i företaget utan att det egentligen finns några kunder. Kapitalägarna lever på förhoppningen att företagets produkter skall generera pengar inom en snar framtid. Vad företaget egentligen sysslar med har mindre betydelse för investerarna, utan det som är av betydelse det är om företaget kan tjäna pengar. Man kan också säga så här: företaget kan syssla med vad som helst bara det finns pengar att tjäna. Att det verkligen fungerar så här det ser vi ju när vi iaktar marknaden.

HUR SKALL FÖRETAGARE ”BELÖNAS”?

Företagande är naturligtvis någonting helt naturligt och nödvändigt i våra samhällen. Att människor gör affärer med varann är en självklarhet. Våra samhällen kan inte fungera utan företagande. Men måste företagande baseras på ägande? Kan inte affärer göras utan inblandning av ett ägande? Måste en affärsidé ägas för att kunna genomföras?

En företagsidé som skall kunna överleva måste naturligtvis kunna ge mer inkomster än utgifter annars går det inte att fortsätta driva företagandet. Men måste ”belöningen” för företagaren mätas i pengar? Med andra ord: ju mer pengar som företaget genererar ju mer pengar tjänar företagaren, måste detta vara själva måttstocken på hur företagaren skall ”belönas”?

Ja i den struktur som vi lever i idag så fungerar det på detta sätt. Ambitionen för oss alla det är att tjäna pengar så att vi har möjligheten till att kunna leva ett drägligt liv.

När vi nu lever i en struktur där kapitalet i samhället kontrolleras av ett förhållandevis fåtal människor så för ju detta med sig att ett fåtal kan vältra sig i rikedom medan flertalet har fullt upp med att tjäna ihop till ett någorlunda drägligt liv. Fokuseringen på att tjäna så mycket pengar som det bara går blir kännetecknet för oss alla i den strukturella tillvaro som vi nu lever i. Pengarna hamnar i focus för såväl företagaren som lönearbetaren. Att tjäna pengar blir själva moroten för oss. Detta tänkande leder, som vi ser, till att det uppstår en slags kamp mellan oss människor att kunna komma över en så stor bit som möjligt av kapitalkakan. Och som jag tidigare har redogjort för så orsakar denna jakt på kapital att det uppstår vinnare respektive förlorare på marknaden. Vinnarna tar det mesta av kapitalkakan medan förlorarna, i många fall, blir helt utan någon ”kaka”.

Skall vi fortsätta att ha det på detta vis? Ja om vi vill att det nuvarande strukturella förhållandet skall fortsätta framöver då skall ett förhållandevis fåtal människor belönas mer än alla andra. Men eftersom detta strukturella förhållande hela tiden skapar motsättningar så är det inte hållbart i längden. Eller hur? Någonting har gått fel, men vad är det då som har gått fel?

Skulle det kunna vara på det viset att den ekonomiska belöningen för ett företagande borde i första hand tillfalla människorna i samhället och inte som nu att i första hand tillfalla företagaren själv plus eventuella investerare/finansiärer? Kan det vara detta senare förhållande som är orsaken till felet? I så fall så krävs det ett helt annat strukturellt tänkande för att genomföra en sådan förändring av strukturen. Tänkandet att i första hand berika sig själv måste ersättas med ett tänkande att i första hand berika alla i samhället. Är en sådan helomvändning i tänkandet möjlig? Istället för att ett fåtal kapitalägare investerar i företaget så borde det naturliga vara att alla i samhället investerar i företaget. Samhället stöttar företagandet på alla nivåer och på alla upptänkliga sätt eftersom slutprodukten kommer hela samhället till del. Skulle ett sådant tänkande och agerande kunna bli verklighet?

Några ord om det negativa med att vara företagare idag: Att vara företagare, i synnerhet då småföretagare, innebär idag att människorna bakom företagsidéerna mer eller mindre tvingas arbeta ihjäl sig många gånger för att få företaget att, så att säga, gå runt. Det kan vara stora svårigheter för företaget att finna det kapital som krävs för att få igång den verksamhet som är nödvändig. Ett företagande kräver engagemang och kunnande inom flera områden så att företaget kan utvecklas på ett positivt sätt. När inte dessa bitar faller på plats idag så står, allt som oftast, företagaren där helt ensam och tvingas därigenom ofta att avsluta sitt projekt. Småföretagaren hamnar då till och med i ett sämre läge än sina lönearbetare. Konkurser tvingar småföretagaren bort från en trygg tillvaro och in i en osäker och kanske skuldsatt framtid. Att det kan se ut så här för en mängd företagare är ingen nyhet. Hur kan det bli på detta vis?

Som strukturen ser ut idag så innebär företagandet inte bara möjligheter att tjäna pengar, ja kanske stora pengar, utan vilket jag menar är vanligare också stora risker för en själv. Såväl ekonomiska risker som risker för den egna hälsan samt att ens sociala liv kan slås i spillror. När företagandet stöter på svårigheter som kan vara allt annat än lätta att lösa då kan det gå snabbt utför för företagaren.

Eventuella långivare och investerare har bara ett för ögonen och det har vi lärt oss är, kapitalets värdestegring. När så inte sker så upphör långivare och investerare att ”pumpa” in mer kapital i företaget. I bästa fall så griper den offentliga delen av samhället in för att hjälpligt stötta upp företagaren.

Det är så här det ser ut i vår samhällsstruktur. Det som räknas det är kapitalets värdestegring allt annat får en undanskymd plats. Men är det så här som vi vill att kreativa företagsidéer skall tas emot i våra samhällen? Borde inte idéer som uppenbarligen kommer att gynna samhället tas emot med öppna armar och få en chans att utvecklas oberoende av privata investerare? Samhället investerar i företagandet till skillnad från ett fåtal kapitaljagande finansiärer, borde inte detta vara det normala och naturliga förhållandet?

Jag ställde några frågor tidigare i inlägget: måste en affärsidé ägas för att kunna genomföras och måste ”belöningen” mätas i pengar? Som vi vet så är ju strukturen uppbyggd på det viset att det är fritt fram för var och en att starta och driva företag. Med detta följer risktagandet, som vi nyss visade, men även möjligheten att tjäna dom stora pengarna. Man kan säga att ansvaret ligger hos en själv om man vågar gå in i ett eget företagande. Går det bra då blir ”belöningen” kanske stora pengar, går det dåligt så kan det sluta med personlig konkurs. Eget företagande blir därmed ett vågspel som handlar om att vinna eller försvinna.

Är det bra eller dåligt att det fungerar på det här viset? Man kan också formulera sig som så att några, jag vill säga ett fåtal, tjänar stora pengar medan dom allra flesta får arbeta mycket hårt för att få sitt företagande att gå runt. Skall det fungera så?

Vore inte den bästa belöningen för en företagare att helt enkelt kunna tillföra människorna i samhället någonting positivt samtidigt som företagaren får allt det stöd av samhället som krävs för att kunna genomföra sin idé? I en strukturell rättvisa så är det ohållbart att vissa människor skall ha det materiellt bättre än majoriteten av människorna i samhället. Ett sådant tänkande, alltså att man för egen del skall komma över en så stor kapitalbit som möjligt, är helt förlegat i en rättvis samhällsstruktur. Därmed så faller idén att man måste äga för att kunna göra affärer. Eller så kan man formulera sig så här: istället för att ett fåtal äger så kan människorna i samhället äga. Från att ett fåtal äger i stort sett allt så fördelas detta ägande på samtliga människor i samhället. Borde inte ett sådant tänkande klassas som logiskt?

KREATIVA IDÉER UTVECKLAR VÅRA SAMHÄLLEN

Samhällen skall utvecklas hela tiden och detta blir möjligt av människornas tänkande, eller som vi säger av människornas kreativitet. Och för att dom bästa förutsättningarna skall råda för det kreativa tänkandet så måste samhället vara uppbyggt efter principen att alla i samhället skall ha samma möjligheter till ett kreativt skapande. Är samhället uppbyggt efter en logisk och strukturell rättvisa så utvecklas självfallet samhället på ett optimalt sätt. Men är samhället strukturellt orättvist så begränsas möjligheterna för ett stort antal människor att kunna genomföra sina idéer, vilket naturligtvis hämmar den totala samhälleliga utvecklingen.

Har vi då samma möjligheter i våra samhällen, att kunna genomföra våra idéer? Eller är det så att det finns för mycket begränsningar för att kunna förverkliga ens egna idéer och därmed ett företagande? Vilka är i så fall dessa begränsningar?

Kanske förvånande så är det just kapitalet som står för den största begränsningen och det beror just på att kapitalet är så koncentrerat till ett fåtal människor. Man kan säga att ägandet av kapital, eller rättare sagt ägandet av allt det som vi människor är i behov av för att kunna leva, ligger i händerna på ett förhållandevis fåtal kapitalstarka människor.

Att genomföra en idé till en produkt kan kräva mycket stora kapitalinvesteringar och om detta kapital inte kan fås fram så blir det, i många fall, omöjligt att genomföra idén. Strukturen som vi nu lever i fungerar ju på det viset att kapitalet är privatägt vilket innebär, som jag hela tiden återkommer till, att kapitalägarna i första hand prioriterar det egna kapitalets förräntning före allting annat. Att investera kapital i nya och kanske djärva projekt får därmed inte högsta prioritet i ett samhälle där jakten på kapital/pengar är i focus. Skulle däremot majoriteten av människorna i samhället ha förfogande över det samlade kapitalet så skulle vi naturligtvis se till hela samhällets bästa hur kapitalinvesteringarna skulle göras. Kreativa idéer som har möjligheter att utveckla samhället skulle här få den högsta prioritet.

Jag påstår alltså att det privata ägandet av kapitalet är den främsta bromsklossen till att nya kreativa idéer kan utvecklas och förverkligas och som sagt det ligger dessutom inbyggt i själva strukturen att kapitalägarna inte vill dela med sig av det samlade kapitalet.

När nya företagsidéer förverkligas så innebär det ju att kapitalkakan minskar för dom redan etablerade kapitalägarna. Dom känner sig, med andra ord, hotade av nya ”uppstickare” på marknaden. Ett sätt att lösa detta problem är, som vi vet, att köpa upp dessa ”uppstickarföretag”. På detta vis fortsätter man att behålla greppet över ”sin” del av kapitalet på marknaden.

JAG STÄLLER FRÅGAN IGEN: MÅSTE FÖRETAGANDE BASERAS PÅ PRIVAT ÄGANDE?

Har vi besvarat frågan: måste företagande baseras på privat ägande? Nja, kanske inte helt.

Som det fungerar idag så betraktar vi alla det som en självklarhet att företag ägs av någon eller några personer, allting annat ser vi som onaturligt. Att företagare försöker berika sig på sitt företagande betraktar vi också som en självklarhet. Våra regler och bestämmelser är ju utformade på det viset att det privata ägandet skall uppmuntras. Vi kan också säga att vår strukturella utformning premierar det privata ägandet.

”Dom skall väl ha lite tillbaka efter allt sitt slit”, kan vi ju tycka. Att mängder av småföretagare, mer eller mindre, jobbar ihjäl sig för att få sitt företagande att gå runt, det känner vi mycket väl till. Man kan nog påstå att vi även här anser det som fullt normalt att det fungerar på det här viset. Likaså uppfattar vi det som naturligt att en mängd företagare ofta blir tvungna att släppa taget om sina ”livsverk”. I spåren av dessa krascher så hamnar mängder av människor, inklusive företagarna, utanför arbetsmarknaden vilket ofta för med sig personliga tragedier för dom inblandade. Man kan säga att människorna har blivit tvungna att lämna den privata marknadssfären och om dom har tur så ”fångar” den samhälleliga sfären upp dom med diverse ekonomiska bidrag.

Utifrån denna bistra verklighet som drabbar en mängd människor i våra samhällen, så säger oss det sunda förnuftet att marknaden inte fungerar som den skall när den här verkligheten tränger sig på och blir allt vanligare för oss alla. Den privatekonomiska delen av den totala kapitalkakan i samhället, som ju för övrigt är den klart dominerande delen, har egentligen en enda prioritering och det är att i alla lägen eftersträva kapitalets värdeökning. Alla former av ekonomiska utgifter försöker kapitalet att minimera och i denna verklighet ingår därför att avhålla sig från investeringar i företag som inte snabbt nog kan uppvisa vinster; vilket för med sig att människor ställs utan arbete; att försöka komma förbi skatteutgifter genom en mängd skattetekniska åtgärder; att förmå samhället till olika former av subventioner; att flytta företag till mer ”företagsvänliga” samhällen.

När allt detta händer framför ögonen på oss dagligen då måste man ställa frågan om det är en självklarhet att företagande måste baseras på privat ägande? Vore det inte mer normalt och naturligt om människorna som lever i samhället tillsammans tog del i företagandet? Det är ju vi alla i samhället som skall leva av företagandet. Naturligtvis så grundläggs ett företag av någon eller några få människor och denna process är avgörande för om företaget kommer att blomstra. Men eftersom allt företagande skall agera på marknaden, som vi ju alla tillhör, så blir den naturliga och framför allt rättvisa gången att det är människorna i samhället som avgör hur kapitalet skall flöda för företagen. Denna elementära del av företagande skall inte vara förbehållen ett fåtal kapitalägare, som ju då leder till att vi alla utestängs från all insyn i hur företagets kapital används. Så som det ser ut idag så är demokratin helt satt ur spel när det gäller frågor som rör företagens agerande i våra samhällen. Vi har ju lärt oss att det privata kapitalet har endast ett för ögonen och det är kapitalets värdestegring, som ju då tillfaller ägarna i företagen. Kapitalet måste i rättvisans namn tillfalla människorna i samhället. Vad skall vi annars ha företagen till? Om ett företag inte utvecklar samhället då finns heller inget behov av företaget. Om företaget töms på sitt kapital eller om det år efter år går med förlust så att samhället måste skjuta till kapital för att få det att gå runt, då måste man likaså ställa frågan: behövs det här företaget?

Just dessa avgörande frågor kan bara människorna i samhället ge svar på och det är människorna i samhället som skall ta dom här besluten, inte ett fåtal kapitalägare.

Att ett företag startar och drivs av så kallade entreprenörer är, som sagt, helt riktigt men detta skall inte vara liktydigt med att äga.

MÄNNISKOFÖRNEDRANDE FÖRETAGSAMHET

Jag vill belysa lite av hur dagens så kallade fria företagsamhet kan ställa till med när den får agera utifrån sin värsta sida.

Tidigare skrev jag att företagsamheten kommer att utgå ifrån ett annat tänkande, än vad som är fallet idag. Vad menar jag med det? Jo jag menar helt enkelt att dagens företagande utgår ifrån tänkandet som råder idag. Ganska självklart, eller hur?

Eftersom dagens tänkande är patriarkalt, med all den orättvisa som här följer, så innebär det att dagens företagande utgår ifrån patriarkala och därmed orättvisa värderingar. Allt går hand i hand. Dagens företagande tjänar pengar på att människor i många fall far illa.

Vi kan ta några exempel: företag producerar tobak och cigaretter för att människor skall röka dessa produkter. Ju fler som konsumerar dessa sjukdomsframkallande produkter, ju mer pengar tjänar dessa företag. Det är ju en enkel ekvation. Och ju fler som röker ju fler drabbas av sjukdomar. Dessa belastar samhället med oerhörda ekonomiska belopp i form av sjukvård.

Alltså tobaksföretagen tjänar enorma summor på att mängder av människor har blivit beroende av tobak. Samtidigt belastas statens utgifter med oerhörda belopp för att vårda alla dessa människor, som drabbas av sjukdomar. För att inte tala om det personliga lidande som dessa nikotinmissbrukare utsätts för.

Låt oss säga att tobaksföretagen skulle börja producera speciella pinnar som folk fick gå omkring och suga på. Som dessutom var ofarliga för hälsan. Tobaksföretagen skulle då tjäna sina pengar som tidigare och också samhället skulle spara enorma summor på att slippa behandla en massa människor för lungsjukdomar. Vilken total samhällsekonomisk vinning skulle inte detta bli. Men förmodligen så skulle inte detta fungera i praktiken. Tobaksmissbruket är ju beroendeframkallande, här ligger förklaringen till varför tobaksföretagen tjänar pengar. Och i grund och botten så är det själva vårt tänkande som är orsaken till att vi köper dessa produkter precis som vi konsumerar en mängd annan smörja som produceras.

Tobaksindustrin, vilken ju är en del av företagsamheten, bygger självfallet sin verksamhet på att vi människor tänker och agerar så som vi gör. Alltså ett ologiskt och inhumant tänkande som har sitt ursprung långt tillbaka i tiden.

På grund av vårt ologiska tänkande så drivs företagande, i många fall, på inhumana grunder. Vi kan också benämna detta för patriarkala grunder. Vi har nämnt tobaksindustrin. Vi kan nämna krigsindustrin. Vilken gigantisk företagsamhet som är uppbyggd kring alla slag av krigsmaterialtillverkning. Samma sak här: denna industri blomstrar tack vare det ologiska tänkandet. Krigsindustrin tjänar enorma summor på förstörelsevapen. Dessa vapen skall sedan inhandlas av alla samhällen, eller som vi säger stater. Staternas utgifter blir här astronomiska. Sedan används dessa vapen till att förgöra andra människors samhällen. Vilken abnorm kapitalförstöring och vilket enormt mänskligt lidande detta tänkande och agerande för med sig. Men så länge vi krigar och våldför oss på varann så länge frodas krigsindustrin.

Den direkt människoförnedrande knarkindustrin omsätter enorma summor. Må vara att den är officiellt förbjuden mestadels över världen, men det innebär inga större hinder. Kapitalet ”tvättas vitt” i slutändan och hamnar som allt kapital i klorna på maktens män.

I det här sammanhanget har vi ännu inte nämnt den extremt kvinnoförnedrande porrindustrin. Men det är väl på sin plats att orda lite grann om den nu. Vi kan väl utan vidare utse all företagsamhet som utgår ifrån kvinnoförnedring till den allra mest ologiska av alla företagsamheter. Den har tusenåriga traditioner och bygger ju på det faktum att det patriarkala tänkandet nedvärderar kvinnan till en lägre stående varelse. Konsekvenserna  av detta tänkande ser vi i en blomstrande porrindustri och prostitution, i alla dess former. Porrindustrin och prostitutionen leder till att den ologiska kvinnosynen förstärks och underblåses i all slags företagsamhet. Vi ser det tydligt i filmindustrin; dator och TV-spelindustrin; musikbranschen och så vidare.

Det ologiska tänkandet leder som vi ser till företagsamhet som inte skyr några som helst medel när det gäller att tjäna pengar. Man producerar människoförnedring på löpande band och vi matas dagligen med denna dynga. Och vi konsumerar denna dynga därför att vårt tänkande har formats på detta vis. Det är detta jag menar med att vi har ett ologiskt tänkande.

VÅRT STRUKTURELLA FÖRHÅLLANDE SKAPAR VINNARE OCH FÖRLORARE

I vårt nuvarande företagsklimat skapas, som jag allt som oftast upprepar, både vinnare och förlorare. Vinnarna är dom redan ekonomiskt starka, det vill säga maktens män. Dom fortsätter att styra och ställa efter behag. Förlorarna blir, som vanligt, dom redan ekonomiskt svaga i samhällena och då framför allt kvinnorna. Dom får betala priset med en än mer utstuderad förnedring. Men inte nog med detta. Vi alla påbjuds en fortsatt ologisk människosyn som gör att vårt tänkande fortsättningsvis fungerar ologiskt. Vi befinner oss i det berömda ekorrhjulet där den människoförnedrande företagsamheten kan fortsätta blomstra. Och den kommer att fortsätta blomstra så länge som vårt tänkande befinner sig i detta fastlåsta läge. Det hjälper således inte att det stiftas nya lagar och regler mot den människoförnedrande industrin. Den kommer att fortsätta sin verksamhet om än inte lika offentlig som tidigare. Visst är lagar och förordningar en nödvändighet, som det nu ser ut. Men lagen i sig förändrar inte vårt tänkande.

Moral och etik är två helt främmande begrepp i den här delen av affärsvärlden. Ja man kan nog fråga sig om det överhuvud taget finns någon moral och etik i övriga affärsvärlden. Erbjuds det möjligheter att tjäna pengar så finns inga hinder i vägen. Affärsmännen, som det så riktigt heter, ( jag syftar på ordet ”männen” i affärsmännen ) har nu för tiden inte bättre moral och etik än affärsmännen från förr i tiden. Om nu någon trodde det. Vilket ju har sin naturliga förklaring i att den patriarkala strukturen ser likadan ut nu som då.

Nej att miljoner och åter miljoner människor långsamt bryts ner till kropp och själ det har ingen som helst betydelse i marknadens ögon.

Här får vi, som sagt, bekräftat vad vi tidigare har kommit fram till. Nämligen att den patriarkala strukturen saknar all form av moral och etik. Går det att tjäna pengar på bekostnad av andra människors olycka, så utgör detta inget hinder. Detta är också kännetecknande för den patriarkala strukturen.

Tänkandet fungerar enligt den patriarkala principen om mesta möjliga lönsamhet till minsta möjliga moraliska aspekter att ta hänsyn till. Det här ekonomiska tänkandet är identiskt med det patriarkala makttänkandet för övrigt. Finns det pengar att tjäna så upphör alla moraliska betänkligheter.

Slaveri; människosmuggling; prostitution; barnarbete; knarkhandel; porrindustri; krigsindustri; tobaksindustri; miljöförgiftning; skadliga livsmedel är några exempel på vad det patriarkala ekonomiska tänkandet kan åstadkomma. Här handlar det om människoförnedring ut i fingertopparna. Men vad bryr sig samhällsstrukturen om det? Det tillhör ju strukturen. Det tillhör vårt tänkande. Vi har tagit det till oss och vi ser det som någonting naturligt. För att spetsa till det hela så kan vi säga så här: vi själva har således inte ett bättre moraliskt tänkande här än vad man har i dom värsta diktatoriska stater, runt om i världen. Tänkandet är detsamma var vi än befinner oss. Som avslutning på det här inlägget så kan man besvara en av dom första frågeställningarna som jag ställde: så länge det finns kunder så kan företag existera eller, så kan vi säga så här, så länge som vårt tänkande är som det är så kan företag erbjuda oss vad vi önskar, till exempel cigaretter.