2013

Januari 2013

Eller skall vi göra…

Att kapitalismen är i full färd med att förgöra sig själv är väl alla medvetna om? Eller finns det fortfarande några tveksamma kvar?

Ett råd! Om man använder hjärnan och tillsätter lite sunt förnuft så lär även dom mest tveksamma inse kapitalismens pågående förfall.

Det sorgliga med detta förfall det är att vi alla drabbas. Ingen kommer undan! Inte ens enprocentarna på pyramidens topp. Hela samhället dras med i fallet. Ingen skonas!

Så ser scenariot ut och så kommer detta scenario att accelerera alltmer. Dystra besked, med andra ord. Men det är väl lika bra att säga som det är? Eller skall vi göra som strutsen? Stoppa huvudet i sanden och vägra se verkligheten i vitögat?

Hur byggs ett samhälle?

Hur byggs ett samhälle? Går det att bygga ett samhälle strukturellt rättvist? Byggs samhällen utifrån dom strukturella normer som, så att säga, ärvs in i samhället?

Svaret på den sista frågan blir: självklart är det så. Den struktur som fanns för ett antal generationer sedan, den strukturen är naturligtvis den dominerande även idag. Gårdagens struktur blir på så vis normgivande för dagens struktur.

Därmed så kan vi ju enkelt konstatera att samhällsstrukturer inte på något vis har med rättvisa eller orättvisa att göra. Strukturer bryr sig inte om rättvisa, så som vi har lärt känna och så som vi idag lever i strukturer.

Strukturer har ett syfte. Detta syfte bestäms av dom människor som sitter på makten i samhället. Strukturer kan därmed omöjligen formas till att motarbeta maktens tänkanden och ageranden.

När vi idag sitter med svaret i hand så bör det bli begripligt varför våra samhällen ser ut och fungerar som dom gör. Vi lever ju våra liv i maktstrukturer och denna makt gör allt som står till buds för att kunna behålla makten.

Går det då att bygga ett samhälle rättvist? Javisst går det. Men problemet är ju då att först så måste den rådande maktstrukturen brytas ner. Och detta är inte det enklaste.

Har du några idéer om hur detta skall gå till?

 Hur uppstår kapitalet?

Hur uppstår kapitalet? Är det något man gräver fram ur marken? Det kanske handlar om silver, guld och olja som finns där under jordskorpan? Kan det vara pengar som helt enkelt bara trycks upp och sedan delas ut? Handlar det om spelvinster på börsen och casinon? Affärer som görs mellan människor?

Eller är kapital sådant som byggs upp? Fabriker; fastigheter; varor av alla de slag? Ja hur uppstår kapitalet egentligen? Hänger det ihop med våra arbeten? Vi producerar ju varor till höger och vänster som i slutändan skall konsumeras av oss själva.

Tänk tanken om vi nu helt plötsligt lägger av med att arbeta. Vad händer då? Jo då slutar ju allt att fungera. Maten tar slut. Kläder finns inte att köpa. Hus slutar byggas. Kommunikationer, som dom ser ut idag, upphör. Likaså alla former av transporter. Allting blir strömlöst. Hemska tanke!

Allt stannar. Samhället faller ihop som ett korthus och vi kommer att gå under fortare än kvickt.

Kan det vara så att kapitalet det är allt det som ett samhälle består av? Javisst är det så. Det handlar alltså om mänskligt arbete. Arbetet skapar kapitalet. Ganska fiffigt va?

Vad som däremot inte är så fiffigt det är att alla vi som skapar detta kapital har blivit fråntagna själva beslutsprocessen över hur kapitalet skall användas. Istället har några få människor tagit sig äganderätten över hur kapitalet skall disponeras. Låter detta vettigt?

Några få äger alltså det kapital som har producerats av den stora majoriteten av människorna i våra samhällen. Fåtalet är ägare av fabriker; naturtillgångar; själva det mänskliga arbetet.

Hur benämner man sådant? Man benämner det kriminell verksamhet. Denna kriminella verksamhet har samhället godkänt. Hur är detta möjligt? Ja det är en annan historia.

Vi slår fast: Kapital blir till av arbete. Ingenting annat. Man kan därför säga att samhällen byggs av arbete. Att sedan ett fåtal, genom maktmedel, har lagt beslag på detta arbete är ingenting annat än hänsynslös kriminell verksamhet. Vilket ju bevittnas varje dag.

Men, som sagt, detta är en annan historia.

 Vårt samhälle….

Vårt samhälle, säger vi. Vad menar vi med det? Jo jag förstår vad vi menar. Vi menar det här samhället, den här staten, det här landet.

Vårt land har gränser gentemot våra grannländer. Det är innanför dessa gränser som vi säger: att det här är vårt samhälle. Och så är det ju.

Men vårt samhälle är beroende av andra samhällen för att kunna leva vidare. Vårt samhälle, liksom alla andra samhällen med likartad struktur, ingår i en global enhet. Man kan alltså säga att alla samhällen, med mer eller mindre likartad strukturell uppbyggnad, är beroende av varandra för att kunna existera.

När det nu är så att det finns en global samverkan mellan alla samhällen då skulle man ju kunna säga att alla dessa samhällen istället är ett samhälle. Jorden är ett samhälle på grund av att alla samhällen vävs samman på ett sätt som aldrig tidigare ens var fysiskt möjligt.

Då, förr kunde man verkligen särskilja samhällen från varann. Kontinenter och många andra naturliga hinder omöjliggjorde att samhällen vävdes samman på det vis som sker i vår tid. Då var det naturligt att dela in oss i skilda samhällen. Vitt skilda samhällen kom ju aldrig i kontakt med varann. Idag är, som sagt, läget helt annorlunda.

Det som händer på andra sidan jorden kan omgående få konsekvenser i ”vårt eget” samhälle. Och vice versa.

Vi alla lever idag i ett gemensamt samhälle. Kan vi acceptera den här beskrivningen av jordens samhällen? I stort sett så kan vi väl det. Eller?

Kan vi förstå den strukturella orättvisan bättre utifrån den här beskrivningen?

 ”En ny politik!”

”Vi är farligt nära att åka ur riksdagen. Vi måste hitta på någonting nytt!”

Så uttalar sig samhällets förvaltare. Detta har vi lärt oss.

Kan vi förvänta oss ett annat agerande? Nej, vi kan inte det. Vi kan inte förvänta oss att politiker skall tänka och agera utifrån ett humant, rättvist mönster. Hur skall det vara möjligt?

Etablerade politiska partier fungerar ju som förvaltare av den maktstruktur som vi alla lever i. Hur skulle det se ut om dessa partier plötsligt agerade rättvist? Jag menar, hur skulle det se ut om dom kom fram till att det är någonting annat än ”vi vill ha en levande landsbygd” som är avgörande för den strukturella rättvisan?

Tänk er själva vad som händer om dessa partier får för sig att peka ut den ekonomiska maktstrukturen  som en huvudorsak till att våra samhällen står på randen till total kollaps. Det skulle se ut det!

Nej sådana ställningstaganden befattar sig inte etablerade politiska partier med. Etablerade politiska partier tar sig an frågor som handlar om röstfiske. Typ ”lägre skatt för dom som arbetar”.

Vilka snillrika tankegångar va?

Utifrån dessa ”vidsynta” perspektiv så är det ju fullt förståeligt att partiernas teoretiker springer sig svettiga i korridorerna med förslag på en ny politik.

Kan vi kalla detta för pajaspolitik? Javisst är det så. När pajasar och pajaspartier är med och förvaltar våra samhällens maktstrukturer då förstår vi kanske att loppet är kört. Jag menar, hur skall vi kunna förvänta oss att pajaspartierna kan vrida strukturen på rätt köl? Det handlar ju om att förändra politiken idag, inte imorgon. Sker ingen förändring idag så kommer det totala sönderfallet av våra samhällen att inträffa inom kanske fyra, fem generationer.

Eller ser du saken på ett annat sätt?

 Psykiska ohälsan

Så är då frågan uppe igen: Varför ökar den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar?

Läkemedelspreparaten mot psykisk ohälsa ökar dramatiskt enligt alla undersökningar. Så kallade experter på psykisk ohälsa slår, åter igen, larm och menar att vi nu måste undersöka dom ”bakomliggande” orsakerna till den accelererande ohälsan.

Att göra konstaterandet att vi måste undersöka dom ”bakomliggande” orsakerna är naturligtvis en riktig analys. Men att dessa undersökningar skulle leda fram till ett riktigt svar på frågan är däremot högst osannolikt. Enligt min mening så blir det en omöjlighet,under rådande strukturella förhållanden, att analysera sig fram till det enda rätta svaret. Så är det.

Att den ”bakomliggande” orsaken finns att söka i vår rådande samhällsstruktur, är det faktum som gäller. Det är i den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen som vi finner svaret på den ökande ohälsan.

”Och vad är det då i den rådande strukturen som har gått snett?” Denna fråga kommer dom så kallade experterna plus den långa svansen av beslutande politiker att fråga sig.

Kärnfrågan sitter i, som jag hela tiden poängterar, själva ägarfrågan av kapitalet. Låter det korkat? Nej det skall visa sig att då vi analyserar oss framåt i den ursprungliga frågan (varför ökar den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar) så kommer vi till sist, som så många gånger förr, att hamna i den helt avgörande frågan för vår struktur. Vem skall äga kapitalet?

Men att tro att samhällets undersökningar kommer leda fram till denna ”ödesfråga” blir självfallet en omöjlighet. Strukturens förvaltare och för övrigt hela etablissemanget kan aldrig acceptera att ägarfrågan ifrågasätts. Nej, nej. Utredningar kommer att ta sig halvvägs till grundorsaken och därmed så förblir problemen olösliga.

Resultatet blir alltså att den psykiska ohälsan kommer att öka ännu mer. Fler piller kommer att skrivas ut. Drogproblem och våld i alla dess former tilltar.

Så ser framtidsscenariot ut för våra barn och ungdomar. Allt blir bara värre.

Haken för demokratin…

Demokratisk socialism, det låter ju väldigt bra på alla sätt och vis. Det låter till och med som en självklar politisk plattform för politik i alla våra samhällen.

Men det finns en hake med denna politiska agenda. Och denna hake gör sig gällande i synen på kapitalägandet. Ägandet av kapitalet som vi vet är den helt avgörande faktorn som bestämmer våra nuvarande samhällens utveckling. Just synsättet på denna helt avgörande fråga har visat sig bli haken för den demokratiska socialismens partier.

Den demokratiska socialismens partier tar nämligen inte avstånd från det privata kapitalägandet. (Jag ber er nu åter igen att inte förväxla privat kapitalägande med privat företagande. Som ni vet så har jag tagit upp förhållandet mellan kapitalägandet och företagandet vid flera tillfällen tidigare. Att kapitalägande och företagande är helt skilda saker måste vi därför vara medvetna om.)

Nåväl, den demokratiska socialismens partier godkänner marknadsstrukturen så som den ser ut idag. I och med att man gör det så erkänns dom kapitalägarförhållanden som vi lever i. Man erkänner också att förhållandet mellan den ekonomiska makten och den politiska makten bygger på ett maktförhållande.

Detta erkänns naturligtvis inte offentligt av dessa partier men det kan ju var och en se att det är den ekonomiska makten som dirigerar den politiska makten.

En verklig demokratisk socialism skulle innebära att politiken dirigerar ekonomin. Så skulle ett verkligt demokratiskt samhälle vara uppbyggt. Men så ser inte vår verklighet ut.

Därför blir den demokratiska socialismen, sådan vi känner den idag, enbart en tom fras utan dom avgörande demokratiska besluten. Jag menar: det ekonomiska ägandet har inte tillkommit genom demokratiska beslut. Detta ägande bygger sin makt på hur mycket kapital som privata aktörer lyckas komma över. Det finns alltså ingen demokratisk process bakom dagens kapitalägande.

Detta är haken som den demokratiska socialismen fastnar i. Dessa partiers politik är därför ingenting annat än ett politiskt stöd för den rådande maktstrukturen.

 Det skrivna ordet

Tjänar det till att skriva?

Om några läser det som skrivs, än sen då? Vad tjänar det till?

Om många läser det som skrivs. Vad tjänar det till?

Jo då börjar det lukta pengar! Det går att tjäna pengar på det skrivna ordet. Läser många så går det att tjäna mycket pengar!

Är det av denna anledning som skrivandet har sin uppgift?

Skrivandet blir som vilken annan produkt som helst. Skrivandet blir då jämförbart med exempelvis produktionen av strumpor.

Finner produkten köpare så genereras det pengar.

Ett lönsamt skrivande lockar till sig investerare på samma sätt som lättsålda strumpor.

Framgången styrs av pengarna! Är det så det fungerar?

Går det då att förändra genom det skrivna ordet? Eller kan förändringar, lika gärna, genomföras utan det skrivna ordet?

Kanske ändå skrivandet är som en slags förmedlande länk mellan människor som söker förändring? I så fall har ju det skrivna ordet en viktig funktion för alla. Inte bara för dom som tjänar pengar på det.

Hur som helst så kan ändå makten strypa det skrivna ordet om denna makt upplever det skrivna ordet som ett hot.

Sammanfattningsvis så kan vi därför säga att makten äger det skrivna ordet av två skäl. Dels kan makten tjäna pengar på det skrivna ordet och dels kan makten strypa det.

I slutändan så ligger det skrivna ordet i maktens händer hur vi än vrider och vänder på saken.

Såvida vi inte lyckas förändra maktstrukturen förstås. Då hamnar det skrivna ordet i ett annat läge.

 Inget muntert scenario!

När patriarkatet känner sig hotat så slår det tillbaks med full kraft mot kvinnan.

När den religiösa dårskapen upplever att människorna i det dåraktiga samhället börjar tvivla på dårskapen så tvekar inte den religiösa makten att använda våld.

När den hierarkiska familjestrukturen börjar ifrågasättas av den yngre generationen då finns endast en utväg för att behålla ”hedern”: döda den som trotsar!

När människorna i samhället reser sig mot dom gigantiska ekonomiska orättvisorna som nu utspelar sig då ges order till samhällets förvaltare att ta till alla medel som krävs för att kväsa all opposition.

Det är så det ser ut och det är så det kommer att se ut. Inget muntert framtidsscenario, med andra ord. Lägg till detta klimatkollapsen som lurar runt hörnet! Då förstår vi väl alla vart vi är på väg?

 Varför inga åtgärder?

Åter igen ställs frågan: Varför nås aldrig en överenskommelse mellan världens stater om aktiva åtgärder mot klimatkrisen?

Svaret är som så många gånger förr: Den samhällsstruktur som vi alla nu lever i omöjliggör framsteg för att förhindra en fullständig klimatkollaps. Det är strukturen i sig som står i vägen för aktiva åtgärder.

Förstår ni vad jag menar? Nåväl, det tål att upprepas om och om igen.

Dom samhällen vi lever i har en strukturell uppbyggnad som utgår ifrån att det är ägarna av kapitalet som bestämmer reglerna för våra samhällen. Dessa regler prioriterar alltid förräntningen av det egna kapitalet. Allting annat kommer i andra hand. Att våra samhällen fungerar efter dessa måhända osynliga regler innebär att ”våra” politiker är underordnade den ekonomiska verkligheten, som gäller. Med andra ord, politikerna är underordnade kapitalägarnas spelregler i våra samhällen.

När nu verkligheten ser ut så här att kapitalet inte alls prioriterar samhällenas och därmed jordens pågående klimatkris så kan därmed politikerna i slutändan enbart finna sig i kapitalets beslut. ”Våra” klimatförhandlare, politikerna, kommer av denna anledning aldrig fram till ett aktivt agerande när det gäller klimatkrisen. Dom har, så att säga, inget mandat från kapitalet att ta bindande beslut.

Och det är detta vi nu ser utspelas i klimatkonferens efter klimatkonferens.

Problemet är som sagt strukturellt. Även denna gång.

 ”Köp, köp….”

”Köp! Köp det jag erbjuder dig!

Om du inte köper så tvingas jag avskeda min personal. När du vägrar köpa så bidrar du därmed till att arbetslösheten stiger. Förstår du det?

Till sist så leder din bristande köpvilja till att mitt företag tvingas gå i konkurs. Hur kul är det?

Jag blir då tvungen att ställa in mina betalningar. Mina långivare får inte tillbaks sina utlånade pengar.

Förstår du vad detta leder till? Jo det uppstår en kedjereaktion som sprider sig som en löpeld.

Hela marknaden drabbas. Hela samhället drabbas.

Och allt det här startades när du vägrade köpa.

Inte undra på att man drar sig för att investera sitt kapital.”

 Inga frågor, inga svar…

När du ställer en fråga så har du kommit halvvägs till svaret.

Inga frågor, inga svar!

Ingen fråga. Då tar du det rådande som självklart.

Ställer du frågan för att få dina aningar bekräftade?

 Rättvisans omöjlighet!

Det humana logiska tänkandet sätts ur spel när den strukturella orättvisan etablerar sig i våra samhällen. Alltså så som det ser ut idag.

Följden av denna vår verklighet medför sålunda att vi inte kan ta humana logiska beslut.

När vi nu lever våra liv i denna verklighet så kommer viktiga samhälleliga beslut aldrig att kunna leda till strukturell rättvisa för någon av oss. Kan vi förstå att det är så vi lever våra vardagsliv?

Med dessa fakta för ögonen så kan vi inse att den nuvarande politiken naturligtvis aldrig heller kan leda till rättvisa samhällen. Det blir då också förståeligt varför politiker aldrig ifrågasätter den strukturella ”ramen”. Politiker agerar ”innanför ramen” och både vi och ”våra” politiker tror att denna ram är den strukturellt rätta.

Är det av detta möjligt att förstå att politiska ageranden ytterst syftar till att ”stärka” den rådande strukturen? Verkligheten visar oss just detta agerande då toppolitiker träffs och besluten tas med målsättningen att rädda dom finansiella kriserna med skattepengar.

Hur skall dagens politik annars utformas? Den strukturella ordningen ser ju ut så här, då finns inga alternativ för den rådande politiken.

Att komma med påståenden om att vi lever i strukturell orättvisa kan inte den aktuella politiken ta notis om. Det ligger, så att säga, inte på en politikers bord.

Vi får protestera, göra uppror och kräva än det ena än det andra. Vad bryr sig den administrativa makten om det? Dom kan inte göra någonting. Man kan säga att dom är fastbundna innanför ramens spelregler. Men självfallet i den egna tron att dom inte är fastbundna. Därför agerar dom så som det ”krävs” för att få våra samhällen att snurra. Och därmed så är dom övertygade om att dom tar rätt beslut. Alltså att stötta upp våra samhällen, med alla medel.

Kanske vi ändå förstår att det blir ett omöjligt projekt för politiker att kunna lösa alla dom kriser vi nu är mitt uppe i? Dessa kriser kan, som sagt, politiker i dagens strukturella system inte lösa. Detta blir en omöjlighet.

Stannar det humana logiska tänkandet vid en vision? Det gör nog det såvida vi inte själva organiserar oss på en global nivå för en massrörelse.

 Ordet demokrati

Har ni tänkt på att ordet demokrati är ett svävande ord? Vem som helst kan ju ta ordet i sin mun.

Maktens män i det vi kallar skurkstater kan hävda bestämt att det råder demokrati. På samma sätt hävdar maktmänniskorna i dom så kallade stora demokratierna att ”vi lever i världens största demokrati”. Och detta hävdas även om samhället inte klarar av att ge sina invånare ett minimum av materiell och social trygghet.

När våra samhällens ekonomiska strukturer ligger i händerna på ett fåtal stora kapitalägare så hävdar makten att detta förhållande är demokratiskt.

Multinationella företag har lagt världen under sina fötter, med allt vad det innebär. Konsekvenserna av detta känner vi väl till. ”Nej, nej dom sätter inte demokratin åt sidan!”

”Vi går ut i krig för att försvara demokratins principer!”

Kan det vara så att ordet demokrati används av makten i samma syfte som ordet liberal?

Februari 2013

 Förstår vi detta?

Vi skall inte inbilla oss att förändringar kan ske genom att, så att säga, bearbeta politiker. Detta är en omöjlighet. Har vi den tron på hur förändringar, alltså strukturella förändringar, skall gå till då är det mer effektivt att dunka sitt eget huvud i väggen.

Nej vi måste förstå att politikers främsta och egentligen enda uppgift det är att förvalta och administrera den struktur som vi lever i. Förstår vi detta faktum?

Det enda som gäller vid grundläggande förändringar det är att majoriteten av människorna i samhället ställer sig bakom denna förändring. Någon annan framkomlig väg finns inte.

Strukturella förändringar måste således föregås av en bred folklig rörelse. Förstår vi även detta?

 Politikerna – kapitalets svans!

Våra nuvarande samhällens statsförvaltningars viktigaste uppgifter är att bistå kapitalet. Att det verkligen förhåller sig så det får vi nu bevis på dagligen. När vi nu har fått bekräftat att statens grundläggande uppgift är på detta vis då måste man ställa följande frågeställning: skall politiska partier som säger sig stå på folkets sida hjälpa till med att administrera och förvalta den samhällsstruktur som kapitalets ägare sätter reglerna för?

Inget är ju mer fördelaktigt för kapitalet än när det tas fram politiska beslut som stöder kapitalets fortsatta jakt efter största möjliga vinst. Och ingenting är mer optimalt för kapitalet än när så kallade arbetarpartier, som har stora delar av folket bakom sig, ställer upp på kapitalets villkor.

När dessa så kallade arbetarpartier sitter på den politiska makten, då är lyckan fullständig för kapitalet. Dessa partier har fått förtroende av folket att sköta den politiska makten. Men vad vi i allmänhet inte förstår det är just att dessa etablerade partier håller fast vid den strukturella ordning som nu gäller. Alltså ligger det på deras uppgift att prioritera kapitalets intressen.

Kan vi ana att utifrån denna verklighet så växer ett politikerförakt fram?

Jag menar så här: kapitalets primära intresse det är att just kapitalet skall förränta sig så mycket det går. När detta inte infrias i vårt samhälle så väljer kapitalet att investeras i ett annat samhälle där möjligheterna till större vinst kan infrias.

Politikerna – kapitalets svans – får nu skulden för att kapitalet väljer att investeras i ett annat samhälle, ett låglönesamhälle. Arbetslöshet och social utslagning blir följden av kapitalets flykt och dess vägran att investera i produktionen. Men det är inte kapitalets ägare som får kritik utan kritiken riktas mot våra samhällens förvaltare.

Man kan säga så här: det är inte lätt att vara politiker när kapitalet tar till flykten.

Här ser vi tydligt vilka maktförhållanden som råder mellan den ekonomiska makten och den politiska.

Politiker, när skall ni börja förstå hur dom strukturella förhållandena ser ut?

 Vi är slavar under….

Precis som rökaren är slav under cigaretten så är vi alla slavar under den rådande strukturen.

Med dessa fakta för ögonen så skulle man kunna tro att ingenting går att förändra. Har detta maktförhållande existerat under så lång tid varför skall man då kunna tro att förhållandet kan förändras nu? Varför kunde inte maktförhållandet förändras för, låt oss säga, ett par hundra år sedan? Skulle förutsättningarna till en förändring vara bättre idag än förr?

Jag vill påstå att förutsättningarna är bättre nu än förr. Vad får mig att påstå så? Jo det går att räkna upp några avgörande vetenskapliga fakta idag som motbevisar gårdagens idéer.

Idag är det bevisat att alla människor är lika intelligenta, oavsett etnisk eller könslig tillhörighet. Det ansåg man inte förr. Därmed är det också bevisat att mannens dåtida påstådda överhöghet gentemot kvinnan är fullständigt ologisk. Detta faktum kunde man omöjligen tro på förr.

Jämlikhet mellan könen är en självklarhet, både logiskt och vetenskapligt. Detta tänkande var omöjligt förr. Visserligen fungerar inte detta i dagens vardagsliv, men rent vetenskapligt sett så är jämlikhet mellan könen den enda logiska synen. Allt annat tänkande är felaktigt.

Just dessa grundläggande förändringar i synen på människan gör att förutsättningarna till en annan syn på maktförhållandena är gynnsammare idag än de var förr.

Men fortfarande så finns det ett tänkande som är främmande för oss. Tänk efter: hur kommer det att se ut om maktens män plötsligt blir av med sitt ägande? Hur skulle det se ut om alla människor ägde, i stort sett, lika mycket på marknaden? Är denna tanke orealistisk eller är den nödvändig? När blir vi mogna att ta till oss detta tänkande, fullt ut? Då det sker så förändras maktstrukturen på marknaden och därmed i samhället.

Marknadens spelregler 

Vad händer om ingen äger något? Ja vad händer med våra samhällen om det saknas privata ägare? Kan våra samhällen fungera om ingen av oss människor äger något?

Med att äga menar jag att man äger produktionsmedlen; man äger jorden som vi lever på; man äger energikällorna; man äger allt sådant som vi människor är beroende av för att kunna fortleva.

Har ni tänkt på det? Har ni tänkt på att ett fåtal människor äger allt det som du och jag behöver, för att kunna leva vidare? Med andra ord så finns det ett fåtal män som sätter spelreglerna på den marknad som vi alla tillhör. Det fungerar ju så att vår samhällsstruktur är uppbyggd på det viset att det är ett fåtal män, maktens män, som sätter reglerna på marknaden. Dessa män sitter på kapitalet som finns i våra samhällen.

Verkar detta logiskt? Nej naturligtvis så är detta inte logiskt. Det säger ju sig självt att orättvisa och ojämlikhet frodas i en sådan struktur. Och det är ju i en sådan struktur som vi lever.

Hänger ni med? Förstår ni, det har gått fel från början. Vi har blivit så omedvetet manipulerade av den ologiska struktur, som vi alla lever i, så vi ser inte dessa ologiska ägarförhållanden.

Förstår ni? Det är ju därför som våra samhällen fungerar som dom gör. Dom fungerar ologiskt.

Kan det vara så svårt att förstå att våra samhällen skulle fungera på ett mycket bättre sätt om ägarförhållandena vore helt andra? Pengar, pengar, pengar! Förstår ni inte att det är pengarna som driver oss människor, i dagens ologiska marknadsstruktur? Vi jagar pengar för av pengar kan man köpa sig ägande – marknadsägande. Detta ägande genererar ytterligare pengar som medför ännu större ägande.

Men mina vänner, även om vi alla jagar dessa pengar så blir det endast ett fåtal som får ett verkligt inflytande över marknaden. Det är därför det fungerar ologiskt.

Har vi besvarat frågan vad som händer om ingen av oss äger något? Jo det vi alla producerar i varor och tjänster kommer att tillfalla oss alla. Det mervärde som skapas i produktionen kommer alla samhällets individer till del. Inte som nu att ett fåtal gynnas på andras bekostnad.

Rättvisa och logik blir då ledstjärnan för oss.

 Brottslig struktur

Den kapitalistiska strukturen är till sitt väsen brottslig. Vad menar jag med det? Jo det privata ägandet av kapital är ett maktägande över andra människor. Det privata kapitalägandet är ett ekonomiskt förhållande som leder till orättvisa och ojämlikhet, i våra samhällen. Och detta, menar jag, måste lagstadgas som brottslig verksamhet.

När det är bevisat att det privata kapitalägandet leder till orättvisa och ojämlikhet då kan man ju undra över varför detta ägande inte lagstadgades som brottslig verksamhet, redan för länge sedan? Svaret är enkelt: vår ekonomiska struktur är ju uppbyggd utifrån idén om att kapitalägandet skall vara en lagstadgad frihet för var och en.

Vem har då skrivit dessa lagar? Naturligtvis dom som sitter på pyramidens topp i våra samhällen. Och dom har då självfallet skrivit lagarna utifrån sitt eget bästa. Eller hur?

Inte skriver man väl lagar så att att det skall gynna folkmajoriteten? Nej sitter man på kapitalägandet så lagstadgar man väl inte om att detta kapitalägande skall gå ”förlorat”?

 ”Tuffa till dig….”

”Ungdomar, i allmänhet, ni måste nog bjuda till lite mer för att kunna komma in på arbetsmarknaden. Det gäller att tuffa till sig, att våga visa upp sig och att framhäva sig själv.

Skall du få något jobb idag då måste du sälja in dig. Idag handlar allt om pengar och då är det upp till dig själv att våga kliva längst fram i kön. Ja du måste armbåga dig fram, ta för dig och absolut inte vika ner dig. Puckla på dom som vågar utmana dig. Se det som en kamp. Den som är starkast vinner.

Detta är ingenting för dom svaga. För dom finns ingen framtid, ingen möjlighet på marknaden. Nej dom kommer att gå under. Det är så det ser ut.

Välkommen in i verkligheten!”

 ”Strukturen är normal!”

Hur kan helt vanliga enkla människor rösta på partier vars politik leder till ännu större ojämlikhet och orättvisa?

Svaret är enkelt. Vi tror naturligtvis att dessa partiers politik skall leda till allehanda förbättringar för oss själva. När nu dessa förbättringar uteblir så fortsätter vi ändå att rösta på dom ansvariga partierna. Hur förklaras det? Jo förklaringen ligger i att den orättvisa strukturen som vi lever i betraktas som normal. ”Vår struktur är normal, det är så här livet skall levas!” Strukturens orättvisa ses inte som orättvis, den ses som normal. Förstår ni mitt resonemang?

Enkelt uttryckt så handlar det om att vi är manipulerade så till den grad att vi inte kan tänka oss en annan strukturell uppbyggnad.

På samma sätt som den religiöse är manipulerad i tron på en gud, som inte finns, på samma sätt är vi alla manipulerade av strukturen och dess förvaltare. Så när samhällets förvaltare, politikerna, sprider budskap om ett ”mänskligare samhälle” så tar vi till oss dessa budskap som om dom vore sanna.

Vi tror på vad dom säger på exakt likadant sätt som den religiöse tror på budskapen från religiösa ledare.

Att ett ”mänskligare samhälle” under rådande strukturella förhållanden är en omöjlighet lika omöjlig som budskapet om en gud, tar vi inte till oss därför att samhället är uppbyggt som det är.

Hur skulle maktstrukturen kunna existera om alla vi människor i samhället genomskådade dess orättvisa? Nej då kan denna maktstruktur naturligtvis inte fortgå.

Den kan bara fortgå om vi människor, i samhället, betraktar strukturens orättvisa som rättvis. Alltså fortsätter vi att rösta på partier i vår övertygelse om att dom för en politik som skall gynna vårt samhälle – vilket bevisligen är en omöjlighet under rådande strukturella förhållanden.

Men, som sagt, då återstår det för oss att inse omöjligheterna på grund av strukturen.

 Statens roll

”Staten, det är jag!” Har ni hört talas om orden? Orden är Ludvig XIV:s, kungen av Frankrike på 16-1700 talet.

Det var naturligtvis inte för inte som han myntade det här begreppet. Han speglade nämligen den nakna sanningen. Han satte huvudet på spiken med dessa berömda ord.

För det är ju den rollen som staten har. Att bevara den rådande strukturen. Sak samma hur strukturen ser ut.

Maktstrukturen i samhället kräver en, vi kan kalla det, överbyggnad som garanterar strukturens fortlevnad. Denna överbyggnad benämner vi staten. Och som strukturens yttersta garant så byggs en stat upp vars främsta uppgift är att, som sagt, bevaka den strukturella ordningen så att den inte rubbas. Som sista garant för att denna ordning inte skall rubbas så bygger maktstrukturen upp en våldsapparat. Vi kallar denna apparat försvaret, vilket naturligtvis låter lite trevligare. Och detta försvar sätts då in när maktstrukturen känner sig hotad, såväl utifrån som inifrån.

Strukturen i våra samhällen kan vara uppbyggda på alla möjliga och omöjliga sätt, men gemensamt för våra samhällen är att dom har en maktstrukturell uppbyggnad. Vilket ju bevisas när vi iaktar jordens alla samhällen. Så hur inhumana strukturerna än ser ut så skaffar dom sig alla en statlig överbyggnad.

Förutom den yttersta garanten, våldsapparaten, så måste naturligtvis staten få in pengar. En våldsapparat kräver mycket pengar så därför påbjuder staten att människorna i samhället skall betala skatt.

I vår, så kallade moderna tid, används självklart skattepengarna till även andra saker än våldsapparaten. Vård, skola och omsorg samt nödvändiga infrastrukturella åtgärder kan bekostas av skattepengar. Vilket inte är självklart i alla samhällen. Men ändå, skattepengar kan gå till allehanda projekt i våra samhällen. Och dessa projekt bedöms självfallet utifrån synen att dom gagnar den strukturella ordningen.

Statliga infrastrukturella företag blir också en del av överbyggnaden i samhället. Numera drivs dom på samma grunder som företagen i den privatägda sektorn. Dom skall generera vinst.

Hur dom statliga pengarna fördelas hänger samman med vilka krav som vi människor lyckas organisera oss kring. Vilken politisk styrka som vi enas under. Där organiseringen är stor och stark där tvingas makten att tillmötesgå en del av dom demokratiska kraven. Men i dom samhällen där maktens ställning är oinskränkt där blir det mycket svårt för människorna att få igenom de mest elementära kraven på social trygghet.

Vi måste alltså förstå att statens roll i våra samhällen är först och främst att vara ett ”redskap” till den ekonomiska makten. När ekonomin krisar sig i dom jättelika företagen så träder staten in med skattepengar. ”Jättarna” måste räddas till vilket pris som helst.

Staten har således inte någon ”neutral” funktion i samhället. Jag nämner detta därför att jag misstänker att många av oss säkerligen har den uppfattningen.

Man kan säga att maktstrukturen anpassar statens funktion till att passa strukturens krav. Att så är fallet kan vi ju tydligt se när vi jämför olika samhällen med varann.

Mars 2013

 En omöjlig tanke

En omöjlig tanke!? Kanske, kanske inte.

Jo jag tänker mig att du, just du, växer upp i en annan social miljö än den sociala miljön som du nu har växt upp i och som därigenom har format dig. Du skulle då vara en helt annan människa. Ditt tänkande och ditt agerande skulle då vara helt annorlunda mot hur du agerar idag.

Har du tänkt på det? Nej du kanske inte tar till dig den tanken. Eller så kanske du gör det. Du är som du är, eller rättare sagt, du är som du har formats.

Tänk dig att detta formande omfattar alla människor i samhället. Är det omöjligt att tänka tanken? Det är ju så det fungerar. Vi är dom vi har formats till. Samhället vi lever i formar oss på det sätt som samhället ser ut. Kan vi ta till oss denna tanke? Om vi kan det så kanske vi kan förstå att en annan struktur på samhället skulle ha format oss på ett annat sätt.

En orättvis struktur formar oss till orättvisa människor. En rättvis struktur hade format oss till rättvisa människor.

Eller är det kanske en omöjlig tanke?

 Varför olika tolkningar?

Varför tolkar vi världen så olika?

Borde vi inte tolka den på samma sätt när vi ser hur den nu ser ut?

Vi ser ju alla att den fungerar orättvist, varför har vi då så många olika tolkningar av den?

Ett orättvist samhälle skapar frågor om samhället.

Ett rättvist samhälle skapar inga frågor eller frågetecken om samhället.

Fungerar det rättvist så finns inget ifrågasättande.

Det är när orättvisa råder som ifrågasättandet kommer.

När ifrågasättandet kommer fram då vet vi att samhället fungerar orättvist.

Därför tolkar vi världen så olika.

 Varför?

Varför upprepa sig när ändå ingenting händer?

Varför säga samma sak, gång på gång?

Varför engagera sig när det visar sig vara för sent?

Varför göra något när man på förhand vet att det är döfött?

Va?

April 2013

 Men våldet då?

Vårt ologiska tänkande tar sig underliga banor. Så kallade ungdomsgäng samlas numer med en enda avsikt, nämligen att dom skall slåss mot varann.

Naturligtvis är det enbart fråga om män i dessa gäng. Är det någon som har tänkt sig någonting annat?

Vi ser att vårt tänkande tar sig vilka abnorma uttryck som helst. Män från en speciell grupp samlas för att med våld slå ned på en annan speciell grupp.

Vi fasar över när vi dagligen nås av nyheter om religiösa eller etniska grupper som utövar besinningslöst våld mot varann. Eller vi kanske inte fasar över det längre?

Men sätt vapen i händerna på ungdomsgängen så skulle dom heller inte dra sig för att ta livet av varann.

Den intressanta frågan återstår att ställa. Hur kan det ha blivit så här i våra samhällen?

Jo jag påstår ju nu att vi har svaret på den här frågan. Nämligen att orättvisa strukturer leder till inhumant tänkande.

Varför tilltar det här våldet? Man skulle ju kunna tycka att det här våldet borde avta när vi har så många bevis på att den här dårskapen bara leder till elände för både inblandade och icke inblandade personer.

Men nej våldet bara tilltar och blir grövre och grövre.

Svaret på frågan blir då att den orättvisa strukturen bara förvärras.

Ingen ser galenskapen med våra samhällsstrukturer. Maktens män beskyller våldsverkarna för att våra samhällen har blivit otryggare. Man menar att våldet bäst bekämpas av att fler poliser mobiliseras.

Somliga menar att den religiösa moralen blir allt sämre, därav ökat våld.

Partier lägger ner hela sin själ på att få ut budskapen att alltför höga skatter är en stor bidragande orsak till att samhället ser ut som det gör.

Det är ingen som ser den orättvisa strukturen. Man famlar i blindo efter allehanda förslag till lösningar. Men lösningen sitter inte i lägre skatter; abortförbud; fler poliser; hårdare straff; en mer auktoritär skola; sämre ersättning till arbetslösa; med mera.

Lösningen sitter i att vi alla blir medvetna om vår orättvisa samhällsstruktur.

Naturligtvis menar jag inte att det är oväsentligt att arbeta för högre löner; kortare arbetstid; mindre utsläpp av avgaser. Nej det är mycket viktigt att sådana frågor får högsta prioritet. Alla frågor som leder till en naturlig och sund utveckling måste intensifieras.

Men våldet i våra samhällen mattas inte av.

Maktens män får fortsätta att bestämma spelreglerna på marknaden.

Utnyttjandet av kvinnor och barn blir mer och mer omfattande världen över.

Orättvisorna snarare växer än minskar. Varför?

Jo därför att samhällsstrukturen, världen över, går mot allt större orättvisa.

 En icke-fråga

Javisst så här är livet. Du känner inte till något annat. Vill du överleva så måste du, på något sätt, komma över pengar så att dom täcker dagens och helst morgondagens behov. Annars blir det svårt.

Hur du kommer över dessa pengar är naturligtvis upp till dig att fixa. Om det går ”lagligt eller olagligt” till är ju en annan sak. Huvudsaken är att pengarna kommer in.

Vad som skall anses som ”lagligt eller olagligt” är, som vi vet, en tolkningsfråga. Det som är lagligt här kan vara olagligt där och vice versa. Lagar och regler formuleras ju alltid utifrån maktens behov. Vilket kanske inte var någon nyhet, eller?

Om makten formulerar lagar och regler som, så att säga, slår fast att den rådande strukturella ordningen är den ordning som skall gälla då är det dessa lagar och regler som var och en har att rätta sig efter oavsett om dom är ”lagliga eller olagliga”.

Lagar och regler, när det handlar om strukturella förhållanden, skrivs inte utifrån en human rättvis syn på saker och ting. Om nu någon skulle tro det.

Men tillbaka till överlevnadsproblematiken. Den att du själv måste fixa pengarna för att kunna överleva.

Är det svårt att kunna tänka sig förbi det här strukturella förhållandet?

Jo jag kan förstå att detta är svårt. Varken den ekonomiska makten eller den politiska tänker i dessa banor. Så då kan man ju inte begära att alla vi andra skall ta till oss ett ”förnuftigare” tankesätt. Om inte ”våra” politiker kan ta till sig ett humant tankesätt så kan väl inte vi heller ta till oss det?

Men om vi nu ändå försöker ta oss förbi den rådande strukturella ordningen och formulera frågan: Finns det något annat sätt att kunna överleva i våra samhällen än att det är upp till var och en att jaga pengarna? Om vi lyckas förmå oss själva att nå fram till denna frågeställning då har vi, så att säga, redan kommit fram till att den rådande strukturella ordningen är inhuman och därigenom orättvis.

För vad kommer vi fram till angående frågan om det är möjligt att kunna överleva i våra samhällen på annat sätt än att var och en själv jagar pengarna? Om vi istället tänker oss att alla pengarna, kapitalet, i våra samhällen ägs av samhällena själva hur förändrar det våra möjligheter att kunna överleva morgondagen?

Är tanken alltför främmande? Ja den bör ju vara det eftersom frågeställningen aldrig kommer på tal. Och varför kommer den då aldrig på tal? Svaret är enkelt. Frågan kullkastar ju hela den strukturella ordningen som vi lever i. Den ekonomiska makten skulle ju förlora sin maktposition i samhället om frågan realiserades. Naturligtvis så är det därför som frågan aldrig blir en fråga.

Allt som ifrågasätter den strukturella ordningen skall helst tystas ned. Förstår vi att det är så det fungerar? Det som aldrig tas upp och diskuteras av vare sig den politska makten eller den ekonomiska makten skall självfallet inte diskuteras runt om i samhället. Det blir en icke-fråga.

Så därför skall vi fortsätta att leva våra liv som dom nu levs. Du måste fortsätta att jaga pengarna för att kunna överleva. Strukturen påbjuder detta.

Angående avtalsförhandlingar

Angående avtalsförhandlingar. Arbetsköparna sitter på ena sidan och arbetssäljarna sitter på den motsatta sidan. Arbetssäljarna strävar efter att få igenom sina krav på att arbetsköparna skall köpa arbetskraften till ett visst belopp. Och dom strävar likaså efter att arbetstider och arbetsförhållanden skall göras så humana som det bara går.

Maktförhållandet mellan köpare och säljare framstår här på ett mycket synligt sätt. När det nu ser ut så här i våra samhällen, så undrar jag: är det fel att ifrågasätta detta förhållande? Är det fel med påståenden att detta förhållande bygger på ett maktförhållande?

Skall man utifrån denna verklighet acceptera ett sådant förhållande?

Det man verkligen blir fundersam över det är om arbetssäljarsidan, alltså facken, anser att den här strukturella ordningen är den ideala ordningen när det gäller arbetsmarknadsförhållandet på marknaden? Som det ser ut idag så ifrågasätts aldrig detta maktförhållande. Ja facket nämner överhuvudtaget aldrig ordet maktförhållande.

Hur skall vi tolka fackens tystnad i den här frågan? Som jag ser det så accepterar facken att maktförhållanden på arbetsmarknaden är någonting fullt naturligt och normalt.

”Det är så här det ser ut och då får vi finna oss i det.”

Någon kritik mot det rådande förhållandet hörs aldrig. Det måste vi tolka som att det rådande förhållandet är det förhållande som skall gälla. Så även i framtiden. Eller med andra ord: den strukturella ordning som gäller idag skall också gälla imorgon. Maktförhållandet på arbetsmarknaden kan alltså inte ifrågasättas. Kapitalet bestämmer reglerna sedan får facken kämpa, så gott det går, för att försöka förmå makten att agera mer humant.

Är det så vi skall ha det? Skall vi acceptera detta maktförhållande?

Makten ifrågasätter….

När du ställer frågor i en organisation som uppfattas som kontroversiella eftersom denna organisation saknar dessa frågor på sin ”agenda” då uppfattas du som obekväm. Det spelar ingen roll om dessa frågor är högst berättigade. Du saknar, så att säga, legitimitet att överhuvudtaget ställa dessa frågor.

Och för du dessutom fram påståenden som är diametralt motsatta det organisationen står för då skall du inte alls yttra dig. Att det bevisligen går att styrka riktigheten av analysen i dina påståenden, tas det ingen notis om.

”Man yttrar sig helt enkelt inte så som du gör!”

Vad vill jag säga med dessa rader? Jo jag vill få fram att grundläggande frågor och påståenden aldrig kommer på tal i varken ekonomiska eller politiska maktcentra. Även om dessa frågor och påståenden  visar sig vara helt avgörande för våra samhällens framtid.

Hur skall vi tolka maktens ignorering av dom grundläggande frågorna och påståendena angående våra samhällens framtid?

Vi skall tolka det så att makten överhuvudtaget inte är intresserad av våra samhällens framtid. Maktens intressen begränsas till vad som sker här och nu. Jag menar, tänk dig, om delar av den politiska makten börjar ifrågasätta det system som dom är satta att förvalta och administrera. Hur skulle det se ut? Dessa delar av den politiska makten kommer ju då att gräva sin egen politiska död.

Skulle dom vara beredda att offra sina egna privilegier? Nej naturligtvis inte. Att ifrågasätta den rådande strukturella ordningen finns det därför ingen anledning att göra.

Därför måste vi vara medvetna om att den politiska makten aldrig kommer att kräva en förändring av dom rådande strukturella förhållanden som vi lever i.

 Kapitalismens ”logik”

Menar du att vi inte ska ifrågasätta den kapitalistiska strukturen?

 Jag tolkar det som att du anser att lösningen ligger i att ”justera” den. Är detta en rätt tolkning? Enligt dig så ska vi ”vrida” den rådande strukturen tillbaka ett antal generationer och på så vis kunna få en humanare kapitalism.

Men hur ska nu detta kunna gå till? Du svävar runt  svaret i den här frågeställningen. Sammanfattningsvis så kommer du fram till att om vi alla hjälps åt och börjar tänka långsiktigt så bör vi kunna komma fram till att dagens kapitalism kan byggas på ett humanare sätt. Har jag tolkat dig rätt här?

Alltså är vi eniga om att dagens kapitalism är inhuman och att den därigenom skadar våra samhällen. Våra åsikter skiljer sig åt när vi börjar diskutera hur dagens kapitalism skall kunna ersättas av någonting humanare. Du säger att vi ska utveckla dagens kapitalism till en humanare kapitalism, på alla plan. Jag säger att vi ska avveckla dagens kapitalism för att komma närmare en strukturell rättvisa.

Min fråga blir då: Förstår du kapitalismens ”logik”? Kapitalismens logik följer ju en, man kan säga, på förhand utstakad linje. För kapitalets ägare prioriteras en sak och det är det investerade kapitalets förräntning. Detta är kapitalismens logik. Om kapitalets ägare inte kan se förräntningsmöjligheter på sitt eventuella framtida investerade kapital då finner naturligtvis ägarna ingen anledning att investera i den reala ekonomin. Istället investeras kapitalet i finansiella spekulativa ”projekt” eller så placeras kapitalet i banker med förmånliga regler och räntor.

Detta betyder alltså att när samhället försöker att begränsa kapitalets ”rörelsefrihet”, att göra kapitalismen ”humanare”, då kommer självfallet ägarna att hålla ännu hårdare i sitt kapital. Att alltså tro att kapitalismen kan göras ”humanare” blir en omöjlighet.

I kapitalismens logik ligger då att exploatera allt, så långt det bara går. Och då menas bokstavligen allt.

Därmed så kan bara kapitalismen gå åt ett håll. Nämligen mot en alltmer inhuman struktur. Detta är den rådande strukturens logik. Vilket ju bevisas, med all tydlighet, när vi studerar den.

Maj 2013 Diskussionen

A:- Många anser att pengarna och bankerna är roten till allt ont. Men är det så?

B:- Enligt min mening behövs både pengar och banker. Jag förmodar att du menar på vilket sätt

       pengar och banker fungerar idag? Men vem skall då äga dessa pengar och banker? Skall ett fåtal

       äga på flertalets bekostnad, alltså så som det ser ut idag? Nej jag tror vi är överens här.

A:- Kapital tillåts strömma fritt över hela världen. Varför?

B:- Ja, varför tillåts det? Därför att det ligger, så att säga, i den kapitalistiska strukturens agerande

       att lägga under sig allt som det går att tjäna pengar på. Producera så billigt som möjligt och sälja

       så dyrt som möjligt.

A:- Banker borde ägna sig åt att styra över kapital till investeringar som kommer att leda till ett

       hållbart samhälle istället för det som för tillfället är mest lönsamt.

B:- Javisst borde dom det. Men så fungerar inte verkligheten, som vi alla vet. Bankernas ägare drivs

       primärt av en enda anledning och det är största möjliga vinst. Allt annat kommer i andra hand.

       Ett hållbart samhälle finns inte på agendan när ägarna investerar.

A:- Dessutom bidrar banker och regeringar till en kreditstyrd expansion. Hur kan vi komma tillrätta

       med den kreditexpansion som dagens utlåning leder till? Jag tror inte att motkrafterna inom

       finansvärlden och regeringar är intresserade av en lösning.

B:- Jag håller med dig. Motkrafterna har inget intresse av en lösning. Så länge som kapitalet ägs

       utifrån det strukturella förhållande som gäller för oss alla så kommer aldrig prioriteringen att

       gälla samhällets bästa. Är det inte det som vi upplever idag?

C:- Pengar är det viktigaste medlet för beslutsfattning. Om man antar att människor är vinst- och

       nyttamaximerade så kan det nuvarande systemet spridas till att förklara alla människors

       beteende.

B:- Så är det. Och vad beror det då på att det ser ut så här? Är det slumpen som gör att vi agerar på

       detta vis? Nej det är inte slumpen, det beror på den strukturella ordning som vi alla, mer eller

       mindre, tvingas leva under. Den kapitalistiska maktstrukturen ger oss inget val. Man kan säga

       att vi alla måste inlemma oss i maktstrukturens villkor för att överhuvudtaget kunna överleva.

       Denna strukturella ordning föder, så att säga, fram ett ”vinst- och nyttamaximerande”.

C:- Pengar innebär en egendom av makt och kontroll över andra människor.

B:- Alltså måste vi ställa frågan: vem skall äga kapitalet? Du eller jag? Eller vi gemensamt? Jag

       menar det är ju först när vi alla, alltså samhället, äger och tar ansvar över kapitalet som vi får

       möjligheten att kunna styra utvecklingen mot en rättvis och human värld.

D:- ”Vem skall äga kapitalet?” Om du med detta menar: vem ska ha rätten att skapa pengar? Så

       lutar jag åt att flytta den rätten från banksystemet till en statligt kontrollerad myndighet. Om du

       med detta menar att alla äger allt tillsammans så anser jag att mänskligheten inte är redo för

       detta nu.

B:- Med kapitalet avser jag naturtillgångar, arbetskraft och allt det som arbetskraften skapar. Allt

       detta ägs idag av ett fåtal människor. Vilket ju är kännetecknande för just kapitalismen. Skall

       det vara så? Därav min fråga: vem skall äga kapitalet? Alltså en helt grundläggande fråga som vi

       måste ta ställning till.

D:- Men om mänskligheten vaknade imorgon med en annan syn och använde all sin skapandekraft

       till att långsiktigt förbättra balansen med naturen tror jag på en mjuk övergång till en annan

       typ av samhälle.

B:- Här menar jag är det helt nödvändigt att vi förstår uppbyggnaden av den maktstruktur som vi

       alla lever i. Det handlar alltså, i grunden, om kapitalägandefrågan. Eftersom det, så att säga,

       ligger i kapitalismens väsen att prioritera en ständig förräntning av kapitalet så kommer den

       nuvarande maktstrukturella ordningen aldrig att ”vakna imorgon med en annan syn …”

       Istället är det vi, du och jag, som vaknar med en annan syn.

E:- Jag tror också att ägandebegreppet är centralt för hur pengar fungerar, men det är ett begrepp

       som sällan ifrågasätts eller analyseras ingående, trots att det är ett komplicerat dynamiskt

       begrepp som det finns en mängd varianter av. I dess ”rena” form kan man kanske säga att det

       innebär en möjlighet att utan sociala ingripanden utöva oinskränkt makt över det ägda, som

       kan vara allt från död materia till levande djur och människor.

       Vad kan man göra? För det första borde man ifrågasätta möjligheten att betrakta och behandla

       arbetskraften som en vara och för det andra borde det privata ägandet av företag ifrågasättas.

D:- I dagens ekonomiska system är det i praktiken banker som styr skapandet av pengar. Politiker

       sitter i baksätet och kan i huvudsak bara titta på. I dagens tillväxtsamhälle är det ökad konsumtion

       som är drivkraften, inte samhällsnyttan. Världen kommer att behöva flytta fokus från konsumtion

       till att göra stora långsiktiga satsningar på att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Politiker

       måste sitta i högsätet och inte längre bli styrda av bankers och globala företags kortsiktiga

       ekonomiska tänk.

B:- Javisst, det är ju precis så det fungerar. Den ekonomiska makten, marknadens och därmed

       kapitalets stora ägare, sätter reglerna för hur våra samhällen utvecklas. När vi nu är överens

       så här långt, hur tar vi oss vidare? Marknaden drar åt ett håll medan övriga samhället vill

       något helt annat. Den politiska makten är alltså underställd den ekonomiska makten.

       Kapitalets intressen prioriteras, inte samhällets intressen. Skall en del av samhället

       dessutom den mest betydelsefulla och avgörande delen, alltså marknaden, ligga i händerna

       på privata intressen?

D:- Jag håller med om att politiken skall styra och inte de som har den ekonomiska makten. Men

       jag håller inte med om att allt privat kapitalägande skall överföras till ett gemensamt,

       samhälleligt ägande. Det som behövs är ett uppvaknande av befolkningen, en insikt att vi måste

       ställa om och rösta på en ny typ av politiker som inte sätter kortsiktiga jobb och plånboksfrågor

       som högsta mål utan att gå mot ett långsiktigt hållbart samhälle som huvudmålet.

B:  Om jag förstår dig rätt här så menar du att vi, människor i samhället, skall börja inse att vi lever 

      våra liv i strukturell orättvisa? Menar du så? 

D:  Ja vi lever i en strukturell orättvisa. Men det grundläggande problemet som vi måste inse och

       lösa är att vi inte lever långsiktigt hållbart.

A:  Alla verkar hittills vara överens om att kapitalismen i nyliberal tappning kommer att leda till

      förödande konsekvenser för den jord vi lever på. Jag tror på en mycket mer decentraliserad

      ekonomi i kombination med en planmyndighet som skall styra utvecklingen till ett hållbart sam-

      hälle. Vad tror ni?

B:  Ja det tror jag på. En decentraliserad ekonomi där samhället tar ansvaret och står för ägandet av

      kapitalet. Att som nu tillåta att ekonomin ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare leder,

      som vi ser, till ett fullständigt sönderfall av våra samhällen.

       Håller fullständigt med om att vi idag inte lever långsiktigt hållbart. Hur gör vi då en nödvändig

       förändring? Jo kapitalägandet måste ansvaras och ägas av samhället. Den kapitalistiska makt-

       strukturen är uppbyggd utifrån sin egen ”logiska” strävan mot en ständig förräntning av

       kapitalet. Det är ju därför som överutnyttjandet av jordens resurser tar sig allt hänsynslösare

       former.

D:   Vad menar du med ”kapitalägandet måste ansvaras och ägas av samhället”? Skall det inte finnas

       privata företag?

B:   Privat företagande utvecklar självklart våra samhällen, därför skall det naturligtvis finnas privata

        företag. Men privat kapitalägande leder till strukturell orättvisa.

       Det samlade kapitalägandet skall inte ansvaras och ägas av ett fåtal människor.

       Detta ägande måste skötas gemensamt av alla människor. Naturligtvis i en demokratisk besluts-

       process. Idag tas ju besluten i marknaden av kapitalägarna. Alltså beslutar ett fåtal människor

       över den delen av samhället som vi kan säga är själva ”motorn” i samhällsbygget. Majoriteten av

       människorna i våra samhällen stängs ju bokstavligen ute ifrån denna viktiga beslutsprocess.

       Mycket odemokratiskt och därmed en stor källa till strukturell orättvisa.

D:  Jag anser inte att privat ägande skall upphöra, utan det skall istället regleras så vi får ett mycket

       rättvisare samhälle än det vi har idag. I slutändan är det människors värderingar som måste

       förändras.

       Du är för privat företagande, men privat företagande ger ju privat kapitalägande?

B:  Vad händer om dagens politiker reglerar det privata kapitalägandet? Jo då kommer naturligtvis

       kapitalet att försvinna fortare än kvickt från samhället och istället investeras eller förvaltas på

       annat håll där den förväntade avkastningen garanteras. 

       Kapitalismens inneboende ”logik” bryr sig inte om människors värderingar. Den bryr sig enbart

       om förräntningen av kapitalet.

       Varför måste privat företagande automatiskt medföra privat kapitalägande? Ja så fungerar det

       idag. Men så måste det väl inte fungera när samhället står som kapitalägare? Företagandet sköts

       av företagaren, med allt vad det innebär. Investeringar och allting som krävs för att driva företaget

       hjälper samhället till med. Överskottet av verksamheten går sedan tillbaka till samhället. Som jag

      ser det så skulle företagsamheten blomstra, som aldrig förr, om entreprenören kunde känna den

      ekonomiska tryggheten med ett helt samhälle bakom ryggen.

E:  Det verkar som om tre begrepp är särskilt besvärliga att använda i diskussioner om samhället:

    ” privat, ägande och kapital”. ”Privat” har väl att göra med den privata sfären kring varje individ.

     Begreppet ”ägande” är problematiskt, särskilt eftersom det innebär en mer eller mindre oinskränkt

     makt som i princip kan omfatta hur mycket som helst, långt utanför den ”privata sfären”.

     Det är också möjligt att äga företag. Detta ägande fungerar nu som ett växande ”kapital”, en gräns-

     löst ökande ekonomisk makt.

B: Det är bra att vi är flera som kan hjälpa till när man ”kör fast” i tankebanorna.

F: Det är inte helt lätt det här med ägande, precis som diskussionen visar. Min poäng är att det inte

     behöver ses som roten till problemet och därför inte behöver i grunden förändras. Det samhället

     istället skulle göra är att bereda väg som uppmuntrar till mer gröna investeringar av både privat

     och offentlig natur.

B: Dagens samhälle har tyvärr inte möjligheten att ”bereda väg”. Och varför inte då? Nej därför att vi

     lever i en kapitalistisk struktur. Kapitalets ägare bestämmer reglerna för hur kapitalet skall flöda i

     samhället. Och kapitalet flödar alltid åt det håll där avkastningen är som störst.

E: Ett större problem än ägandet i sig – som bara är direkt odemokratiskt när det ägda är människor

     eller deras arbetskraft och dess resultat – är förstås den totala ökande materiella produktionen och

      konsumtionen. Men i ett större perspektiv framträder ytterligare ett demokratiskt problem med

      ägandet, även när det ägda inte är människor, och det är naturligtvis fördelningen av det ägda som

      – eftersom ägande innebär makt i proportion till mängden av det ägda – har en tendens att bli allt

      ojämnare hos fördelningen ökar – en exponentiell process. Resultatet av detta är inte bara ökande

      ojämlikhet, utan också en, globalt sett, ökande materiell produktion och konsumtion.

D: Mänskligheten befinner sig nu i ett läge där en omställning kommer att ske! Jag anser att de kriser

      som kommer först och som verkligen kommer att huggas tag i är finanskrisen, klimatfrågan och

      Peak oil. Det vore därför bra om vi diskuterade realistiska lösningar på dessa kriser.

B:  En omställning är helt nödvändig, som du skriver. Vad är orsaken till finanskrisen, Peak oil och

      klimatkrisen? Du nämner dessa kriser vilka, helt riktigt, kommer att bli förödande för oss. Är det

      viktigt att vi försöker förstå varför det har gått så ”käpprätt åt skogen”? Vad är själva orsaken till

      att vi har hamnat i det här akuta läget? Naturligtvis beror det på strukturella orsaker. Är vi överens

      om detta påstående? Om vi nu är det så kommer nästa fråga: kan vi finna, identifiera, denna

      strukturella orsak? Om vi lyckas finna, identifiera, denna strukturella orsak då kommer vi också

      att förstå hur denna strukturella orsak kan lösas.

D: Det gäller att vi inte fastnar i ett oändligt ältande och definierande av problemen utan också

      försöker komma med konkreta lösningar. Det är bråttom med att ta fram och implementera

      lösningar, har vi inga lösningar kan vi inte göra något åt problemen.

      Utöver ”Chicagoplanen och Positive money”, finns det fler konkreta och bra idéer för reformation

      av det ekonomiska systemet?

B:  Vad menar du? Skall vi inte försöka förstå dom problem som är orsaken till att vi nu står på

       tröskeln till total kollaps? Är vi överens om orsakerna? Måste vi inte först förstå orsakerna innan

       vi säger att det är ”bråttom med att ta fram och implementera lösningar”?

       Menar du att ”Chicagoplanen och Positive Money” är lösningen för den kapitalistiska strukturen?

       Tror du att dessa dina ”lösningar” kommer att ge rättvisa åt kommande generationer?

E:  Jag tror också att vi står inför ett omedelbart hot om en förvärrad finanskris och kanske en

      snar kollaps av det finansiella systemet, som tack vare dess inbyggda vinst- och tillväxtkrav nu

      har blivit särskilt instabilt tack vare att tillgången till de resurser som behövs för den etablerade

      varuproduktionen, där oljetillgången har en nyckelroll, har nått kritiskt låga nivåer. Men räcker

      det att inrikta sig på ett förändrat finansiellt system? Det globala ekonomiska systemet inkluderar

      ju alla producerande och konsumerande enheter som interagerar med varandra. Och de

      starkaste aktörerna, de största ägarna snarare än politikerna, har stora intressen som knappast

      sammanfaller med majoriteten av jordens befolkning.

A:  Om vi skall försöka att titta in i framtiden och hur ett samhälle skulle se ut som uppfyller de mål

      vi har diskuterat så tror jag att demokrati och ekonomi i mycket högre grad måste organiseras

      lokalt än dagens globala samhällsekonomi. Där stora investeringar krävs så skulle dessa kunna

      beviljas av statligt ägda banker. Ett privat ägande eller bolagsägande kommer inte att fungera

      i ett läge där ett kapitalistiskt samhälle är i upplösning.

B:  Samhällen skall naturligtvis, så långt det är möjligt, fungera på det viset att allt som vi

      människor behöver för att kunna leva drägliga liv det måste vi själva kunna producera i vårt

      eget samhälle.

G:  ”Demokrati” är oförenligt med ett samhälle som har enorma skillnader och olika typer av

      ojämlikhet. Jag tror roten finns i den strikta delning som vi har gjort mellan politik och ekonomi,

      och där äganderätten har upphöjts till en ”mänsklig rättighet”.

B:  Varför poängterar ”våra” politiska makthavare, gång på gång, att vi lever i ett demokratiskt sam-

      hälle? Jo jag menar, precis som du skriver, att den politiska makten separerar politiken och

      ekonomin i våra samhällen. ”Marknaden sköter sig så sköter vi politiker resten!” Alltså

      accepterar den politiska makten dom strukturella maktförhållanden som vi alla lever under.

      Som strukturen ser ut så är det ju den ekonomiska makten som i praktiken sätter reglerna för

      hur våra samhällen utformas. Den politiska makten är således underställd den ekonomiska.

      I en ”verklig demokrati” så skall självfallet politiken ”stå över” ekonomin.

E:  När det gäller konkreta alternativ till vårt ekonomiska system tycker jag det verkar som om de

      allra flesta anser att pengar inte bör utges av privata banker som lån, utan av en enda central-

     bank. Det tycker jag också verkar mycket förnuftigt. Men som bankerna fungerar nu skulle en

     sådan förändring säkert uppfattas som oerhört hotande, både av dem som har direkta intressen

     i bankerna och av dem som har intressen i de stora företag som på olika sätt är knutna till

     bankerna. En förändring av det ekonomiska systemet skulle därför behöva omfatta också dessa

     företag, inte bara banksystemet.

B: Javisst är det så. Hur går man vidare från det att man bevisligen konstaterar att så som systemet

     fungerar idag, så kan det omöjligen fortsätta att fungera?Vem förändrar systemet? Den politiska

     makten eller den ekonomiska? Nej ingen av dessa kommer att förändra systemet. Vilka kan då

     tänkas förändra systemet? Det finns bara ett alternativ kvar och det är vi själva, människorna i

     samhället.

A: Ett av problemen idag är att politiker och kapitalintressen mer och mer börjar bli sammanflätade

     med varandra vilket gör att demokratin urholkas och politiker får liten legitimitet. För att på-

     verka måste det till en kollektiv rörelse, som är svår att hitta idag.

D: Det är extremt komplicerade frågeställningar vi hanterar och vi kommer inte att komma med ett

      facit på lösningar.

B: När vi nu hanterar ”extremt komplicerade frågeställningar”, som du skriver, så vill jag här föra fram

     lite frågor och påståenden som jag menar underlättar förståelsen för våra dagars strukturellt

     orättvisa samhällen. För att förstå dagens samhälle så måste vi kunna se det historiska förloppet

     som leder fram till dagens samhälle.

     Varför insåg inte människorna för tusen år sedan att den orättvisa struktur som dom levde i måste

     förändras? Eller insåg dom det? Om dom nu insåg det så varför förändrade dom inte struk-

     turen? Kan det ha berott på att maktstrukturen inte tillät någon förändring?

     Dagens samhällsstruktur har vi ärvt från gårdagens maktstruktur. Alltså är dagens struktur även

     den en maktstruktur. I princip så lever vi idag under samma strukturella förhållanden som

     människorna levde i för tusen år sedan.

     Om vi nu godtar denna kortfattade historiska beskrivning så bör vi komma fram till att dagens

     samhällsstruktur inte kan fungera rättvist. Med svaret i hand så ser vi också att detta stämmer.

     Alltså måste det till en strukturell förändring.

     När vi försöker att formulera vilka förändringar som dagens samhälle måste genomgå då under-

     lättar det om vi har det historiska förloppet klart för oss.

A: Vad skulle hända om vi fick en regering som deklarerade att i vårt samhälle skall vi inte ha en

     konsumtion som överstiger det ekologiska fotavtryck som globalt är långsiktigt hållbart? Massor

     med arbetstillfällen skulle försvinna och därmed också människors möjligheter till försörjning.

     Behovet av ett helt annat samhälle skulle vara överhängande. Men hur skall då detta se ut?

B: I den maktstruktur som vi nu lever i så är det självfallet viktigt att kunna se: Vem sitter på makten?

     Vem sätter reglerna för våra samhällen? Det visar sig då att det är inte den politiska makten som

      är den verkliga makten i våra samhällen. Utan det är den ekonomiska makten som formar våra

      samhällen. Man kan säga att den politiska makten har som sin uppgift att förvalta den ekonomiska

      maktens beslutsprocesser.

      Skulle den politiska makten börja ta beslut som missgynnar den ekonomiska makten då väljer

      naturligtvis kapitalets ägare att placera kapitalet i samhällen som anses som ”gynnsammare”.

      ”Massor med arbetstillfällen skulle försvinna …”, som du skriver.

     Hur skall då detta lösas? Samhället måste ta kontrollen även över den ekonomiska delen. Och

     detta måste ske på ett globalt plan. Således räcker det inte med att ett samhälle genomför en

     demokratisk ekonomi samtidigt som andra samhällen lever kvar med den kapitalistiska ekonomin.

D: Vårt samhälle skulle kunna genom regleringar behålla marknadsekonomi och samtidigt skapa ett

      långsiktigt hållbart samhälle, men i en demokrati förutsätter det att människors värderingar

      förändras så att fokus på jobb och kortsiktiga plånboksfrågor ersätts med fokus på att skapa ett

      långsiktigt hållbart samhälle.

E: Några förhoppningsvis klargörande tankar om ägande och pengar. Ägande innebär en av ett

     samhälle accepterad och i princip utbytbar rätt till en hög grad av kontroll över en bestämd del

     av den materia som befinner sig inom det område som samhället som helhet kontrollerar.

     Pengar kan fungera som flyttbara mått på olika ägodelars utbytbarhet och på grund av detta också

     fungera som en tillfällig ersättning för något med motsvarande värde. Pengar är ju ett utmärkt

     medel för att succesivt öka sitt ägande till ursprungligen oacceptabla nivåer genom en serie ganska

     acceptabla transaktioner.

     Jag tror inte att det räcker med förändrade värderingar inom de strukturer som nu reglerar de

     flesta företags agerande för att minska den globala tillväxten. Också dessa strukturer, vilka bl.a.

     bidrar till krav på vinstutdelning måste förändras.

D: Om förändringar inte sker via värderingsförändringar som i sin tur leder till att vi röstar på partier

      som stödjer en övergång till ett långsiktigt hållbart samhälle, hur skall då dessa förändringar gå

      till?

B: Jag tror att en överväldigande majoritet av människorna i samhället önskar sig ett ”långsiktigt

      hållbart samhälle”. Även våra etablerade partier kommer att uttryckligen bekänna sig till denna

      ståndpunkt. Problemet är bara att det är inte den politiska makten som styr våra samhällen. Det

      är den ekonomiska makten som styr.

      En strukturell förändring krävs alltså. Och denna förändring kan bara genomföras av oss, vi

      människor i våra samhällen.

E: Ett ”långsiktigt hållbart samhälle” måste vara en politisk demokrati som främjar demokratiskt

      styrda företag och underlättar en inriktning på samarbete snarare än tillväxtdrivande konkurrens.

      En global rörelse för ekonomisk demokrati tror jag är vad som behövs. Jag tror det finns goda

      förutsättningar för denna rörelse att sprida sig globalt via internationella nätverk.

B: Naturligtvis är det på nätet som rörelsen kommer att få störst genomslag. Det är här vi skall verka.

E: Javisst – så länge det går. Men jag tror vi måste vara medvetna om maktproblematiken i alla sam-

     hällsförändringar. Succesiva penningtransaktioner har varit en ”genialisk” metod att åstadkomma

     en maktkoncentration utan användning av alltför spektakulärt våld. Detta är en tillväxtdrivande

     kamp där varje misslyckande ses som resultatet av en otillräcklig insats av individen själv.

     Är vi överens om att detta borde förändras i riktning mot mer jämlika, demokratiska och mindre

     tillväxtkrävande relationer? Återstår alltså att diskutera hur en sådan förändring skulle kunna

     påbörjas och sedan utvecklas mot mera hållbara förhållanden på ett så fredligt sätt som möjligt.

     För att denna förändring ska bli framgångsrik och inte dö ut behöver ett väl underbyggt idé-

     underlag utarbetas. Att delta i det och att sprida resultatet ser jag som den viktigaste uppgiften.

B: Vår struktur är tillväxtdrivande. När vi inte uppfyller dom kraven så ser vi vårt resultat som

     otillräckligt. Varför gör vi det? Jo därför att vi lever i en tillväxtkrävande struktur. Vi formas i vårt

     tänkande och agerande utifrån dom normer som strukturen har ställt upp. Alltså blir vi miss-

     lyckade individer i den rådande strukturen. Beviset för detta ser vi i missbruk, våld, brottslighet,

     psykisk och fysisk ohälsa.

     Självklart måste vi arbeta för att åstadkomma förändringar inom den existerande strukturen. Vi har

     ju inget annat val. Denna rörelse kommer sedan succesivt att växa till en större rörelse. Ju mer

     den växer ju mer ”övertygande” blir den.

F: Personligen är jag inne på att en viss sned-fördelning av rikedom är bra. Där det ska finnas

     utrymme för den strävsamme samhällsbidragaren att få lite extra i form av kapital (och därigenom

     makt). Men det är kanske inte fullständig socialism ni förespråkar heller?

B: Hur definieras en sådan person? Vem avgör vem som är strävsam? Varför skall någon tjäna mer än

     andra? Om jag förstår dig rätt här så sammanfaller den här synen med dagens syn på ”belöningar”

     till den som producerar bäst? Är vi då inte tillbaka i ”tillväxtsnurran”?

     Angående frågan om socialism: Nej varför skulle vi göra det? Vi måste tänka utanför dom

     strukturella ramar som vi lever i och som vi betraktar det historiska förloppet med. Varför måste vi

     det? Jo därför att dom strukturella ramarna, i allt väsentligt, har varit likadana oberoende av vilken

     ”etikett” vi har satt och sätter på samhället.

D: Så som människan fungerar bör det finnas en viss inkomstskillnad som morot.

B: Ja så fungerar ju vi människor idag, i den struktur vi lever i. Men jag menar att den struktur som vi

      idag lever i är en orättvis struktur. Vilket vi är överens om. När vi nu är överens om att vi lever i en

      orättvis struktur då måste vi ju logiskt komma fram till att denna struktur skall förändras.

      Strukturer är inget statiskt och oföränderligt. Därför tolkar jag ovanstående påstående som att du

      avser hur människan fungerar idag, i vår rådande struktur. I ett strukturellt rättvisare samhälle

      kommer inte en inkomstskillnad att vara moroten. Moroten kommer istället att vara en utveckling

      av dom färdigheter som var och en besitter.

A:  Med de framtida kriser som jag ser framför mig med krisande matproduktion, dramatisk höjning

       av priserna på fossil energi och konkurrens mellan olika ekonomiska maktcentra i världen tror jag

       att samarbete är den enda vägen framåt. Hela den ekonomiska teorin bygger på människosynen

       att människan är en ond djävul som bara strävar efter att tillgodose sina egna ekonomiska

       intressen. Summan av alla dessa egoistiska intressen skall skapa det optimala produktions-

       resultatet. Jag tror att vi kommer att se en utveckling där det blir öar av människor inne i den

       kapitalistiska ekonomin där allt fler människor kommer att hamna utanför försörjning. Detta

       kommer att leda till kollapsande stater.

B:  Visst blir det så som du beskriver den rådande ekonomiska teorins följdverkningar.

      Hur uppkommer en ekonomisk teori? Teorier och i synnerhet ekonomiska teorier utformas utifrån

      synen att rådande ekonomiska system skall vara det system som passar våra samhällen allra bäst.

      Med andra ord så betyder detta att dagens ekonomiska teorier, så att säga, godkänner den

      strukturella orättvisa som det rådande ekonomiska systemet ger upphov till. Ett strukturellt

      orättvist ekonomiskt system kräver en teori som förespråkar denna orättvisa. Det är så som dagens

      ledande ekonomiska teorier uppkommer.

E:  Jag är också rädd att vi kommer att få se en sådan utveckling. Då är det viktigt att det finns grupper

      som kan hjälpa till med det nödvändiga arbetet med att ordna en alternativ försörjning.

B:  Dom förödande scenarier som vi alla ser framför oss – om ingen grundläggande förändring av det

      ekonomiska systemet sker – går tillbaka på den enskilt viktigaste frågeställningen: Vem skall äga

      kapitalet? Vi får inte blunda för denna fråga. Den måste lyftas upp och bli den grundläggande

      fråga som den ju i praktiken är.

E:  Jag håller med om att vem som ska äga kapitalet – dvs, som jag tolkar det, att vem som har den

      avgörande kontrollen över (dvs. ”äger”) produktionsmedlen (dvs. det reala kapitalet), är en ödes-

      fråga som vi inte får blunda för.

      Men jag tror att förändringen måste ske genom en utbyggnad av alternativa strukturer, som kan

      överleva genom att de visar sig vara överlägsna de kapitalistiska strukturerna men utan att hota

      dem direkt.

B:  Du skriver att ”förändringen måste ske genom en utbyggnad av alternativa strukturer”. Här

      skapas en ny tanke! Kan detta genomföras i praktiken? Den kapitalistiska maktstrukturen ”äter

      ju formligen upp oss, in på bara skinnet”. Den nästlar in sig i allt, så länge det ger avkastning.

      Varför skulle kapitalets ägare avstå ifrån något som dom ändå bestämmer reglerna för?

D:  Jag anser att vi är överens om väldigt mycket i våra diskussioner, men att vi också har olika

       åsikter kring privata företag. Jag är helt emot att privata företag skulle förbjudas.

B:  Privat företagande måste uppmuntras och stödjas. Är det någon här som uttalar sig för att

      privata företag skall förbjudas? Däremot skall kapitalägandet ligga under samhället. Ett sådant

      förhållande skulle definitivt underlätta entreprenörsandan i samhället.

E:  Kapitalägarna kommer väl inte att avstå frivilligt. Nu vet vi mer om processer i sociala system, och

      vi som ännu inte är uppätna in på bara skinnet har vissa möjligheter, och alltså ett ansvar, att

      studera de erfarenheter av alternativa strukturer som redan har gjorts och pröva oss fram i mindre

      skala, och sedan försöka sprida och knyta ihop dessa erfarenheter så gott det går och förhopp-

      ningsvis också övertyga en växande andel av tidigare anhängare av kapitalistiskt finansierad

      produktion. Jag tror att detta är omställningsprocesser som måste ske på alla nivåer i samhället,

      först genom ett nätverksbyggande bland dem som är mest engagerade och beredda på att

      försöka hitta lösningar på de svårigheter som kan dyka upp.

B:  Du kan ha rätt! Hoppas det! Kapitalismens accelererande exploatering av allt, inklusive människan

      själv, bevisar ju denna strukturs framtida undergång. Kommer denna undergång att ske utifrån

      någon form av kollaps eller finns det möjligheter att det kan byggas upp alternativa strukturer?

     Det finns någonting grundläggande, som vi inte har fört upp till diskussion. Och det är den

      patriarkala strukturen som ligger som en ”våt filt” över vårt samhälle och alla andra samhällen.

      Den utövar sitt förtryck, mer eller mindre, beroende på i vilket samhälle vi befinner oss i.

      Denna strukturellt orättvisa ordning är den äldsta och därmed ”normgivande” för hur vårt

      samhälle plus andra samhällen byggs upp.

E: Javisst! Och på ett ännu mer allmänt plan kan man väl tänka sig att den patriarkala strukturen

     sammanhänger med behovet av kontroll och rädslan för att förlora den där mannen genom sin

     fysiska styrka i de flesta samhällen har fått ett övertag – men samtidigt krav på sig att konkurrera

     med andra män för att inte hamna i underläge. Här finns bara tre alternativ för den enskilda

     individen eller mindre gruppen: underläge eller konkurrens som i bästa fall leder till ökad kontroll,

     dvs. makt. I en sådan situation måste de möjligheter som en samhällsstruktur med konkurrerande

     aktiebolag ger dem som på något sätt har erhållit en egendom, och därigenom en potentiell makt

     över andra som i sin tur kan användas för att i konkurrens med andra i bästa fall ytterligare öka ens

     egen makt, vara väldigt lockande. Men efter en tid kommer de allra flesta att ha blivit mer eller

     mindre maktlösa i ett samhälle som är mer eller minre diktatoriskt, även om det formellt sett

     fortfarande kan vara en demokrati.

     Vad som har saknats är grundläggande demokratiska relationer också på lägre nivåer i samhället,

     en grundtrygghet i umgänget med andra som ges av och också möjliggör ett mer utvecklat

     samarbete mellan människor och därigenom minskar behovet av kontroll över andra för att inte

     hamna i underläge.

     För att upprätthålla en sådan struktur är aktiebolag finansierade av vinstdrivande banksystem

     definitivt olämpliga. Istället behövs demokratiska företag som visserligen kan startas genom

     privata initiativ, men som, för att underlätta deras samarbete med andra företag och samtidigt

     minska risken för onödiga konkurser av samhällsviktig verksamhet, är finansierade av ett gemen-

     samt, demokratiskt kontrollerat ekonomiskt fördelningssystem.

B: Att dessa saknade demokratiska relationer – den patriarkala strukturen – har kunnat verka i flera

     tusentals år och fortsätter än idag att verka tyder ju på att våra samhällen är märkta av denna

     orättvisa. Denna historiskt gamla strukturella ordning ligger alltså till grund för dagens odemo-

     kratiska ekonomiska maktstruktur.

H: När det gäller vår belägenhet har det framkommit många förslag om vilka problem vi har. Det kan

      vara bra om vi blir något så när överens om vilka problemen är. Men vilka är då problemen?

       Är det vår konsumtion som är problemet, är det vår produktion, är det att vi människor är för

      utifrån styrda och anser oss stå ovanför naturen och har rätten att bestämma över den? Är det vårt

      politiska eller vårt ekonomiska system, är det nyliberalismen, är det den ekonomiska tillväxten,

      är det kapitalismen, är det ägarförhållandet vad gäller kapital, är det äganderätten, är det strävan

      efter vinst, är det odemokratiska strukturer, är det den patriarkala strukturen? Handlar det om

      privata eller offentliga företag som är problemet, vårt skattesystem, bankers rätt att skapa pengar

      genom lån, är det att vi använder oss av pengar, är det den ojämna fördelningen av jordens

      resurser, staters konkurrens och krigande om jordens resurser, handlar det om imperialism? Är

      problemet att vi inte håller oss inom de givna ekologiska ramarna som vår planet ger oss? Är det

      våra värderingar som styr samhällsstrukturen eller är det samhällsstrukturen som styr våra

      värderingar? Är människan egoistisk eller altruistisk?

      Mitt svar på denna uppräkning av problem är att alla är relevanta på något sätt. De är delproblem

      som alla hänger ihop och som tillsammans bildar vårt nuvarande samhällssystem.

     Eftersom vår kultur är ett undersystem till naturen kan vi också analysera vår kultur och vårt

     samhälle utifrån en ekologisk helhetsanalys. Det är då vi kan förstå att det inte finns några enstaka

     företeelser i samhället som kan förklara hela vår nuvarande situation.

     Vad kan vi då kalla det samhälle vi vill lämna och det nya samhälle som vi strävar efter? Jag vill

      kalla det ”Från industrisamhället till det ekologiska samhället”. Industrisamhället, menar jag, har

      en bred betydelse som innefattar både det politiska, ekonomiska systemet och vårt sätt att

      konsumera och producera, ja hela vårt försörjnings- och ”överlevnadssystem”. Det handlar om att

      vetenskapen, tekniken, maskinerna och industrierna inte skall användas för att utarma jordens

      resurser. De skall användas i hela mänsklighetens tjänst inom de ekologiska ramar som naturen

      sätter.

B:  Vilka är problemen? Du för fram en mängd frågor som har med ”problemet” att göra. Och jag

      menar att det finns grundläggande svar.

      Vad är det som driver våra samhällen, så som dom ser ut idag? Jo det är den ekonomiska  sektorn

      i strukturen som driver våra samhällen. ”Det är pengarna som styr världen”, säger vi. Eller hur?

      Om vi är överens om detta påstående då kan vi gå vidare och undersöka vem eller vilka som

      fattar besluten i den ekonomiska sektorn. Vad finner vi då? Jo vi finner att besluten i den

      ekonomiska sektorn, marknaden, baseras utifrån mängden kapitalägande. Alltså att dom

      avgörande besluten i marknaden och därmed för samhällena, som helhet, tas av människor

      baserade på deras kapitaltillgångar. Är vi fortfarande överens?

      Vad får detta då för följder? Följden blir att kapitalets förräntning prioriteras. Samhällenas och

      naturens välbefinnande kommer därmed i andra hand. Vilket ju bevisas när vi idag analyserar våra

      samhällen.

      Du ställer en mycket viktig fråga som vi har två skilda svar på. ”Är det våra värderingar som styr

      samhällsstrukturen eller är det samhällsstrukturen som styr våra värderingar?” Det är just i denna

      din frågeställning som vi inte kommer fram till samma svar.

      Du menar att det är ”våra värderingar som styr samhällsstrukturen”. Jag menar att det är

      ”samhällsstrukturen som styr våra värderingar”. Eftersom vi lever i en maktstruktur så utformas

      våra samhällen på ett sådant sätt att det skall ”gynna” den rådande strukturella ordningen. En

      maktstruktur kan ju omöjligen utformas på ett sådant sätt att det missgynnar den rådande

      ordningen. För att kunna förändra denna maktstruktur till att bli mer rättvis så måste ju dom

      grundläggande ”byggstenarna” i strukturen förändras. När det nu är besluten som tas i den

      ekonomiska sektorn, marknaden, som är grundläggande för våra samhällens uppbyggnad så är

      det just här som den avgörande förändringen skall ske. Vem skall äga kapitalet? Detta är den

      avgörande frågan för våra samhällens framtid.

     Om jag förstår dig rätt så menar du att våra samhällens framtid hänger på att ”våra värderingar”

      förändras till det ”bättre”. Att, så att säga, maktstrukturen försvinner om vi bara lyckas att sam-

      fällt förändra våra värderingar. Har jag förstått dig rätt?

F:  Jag är helt med på att det finns mycket som är fel med dagens kapitalistiska system som innehåller

      för mycket orättvisor och mekanismer som tenderar att bli destruktiva för miljö och samhälle.

      Dock är det inte pengarna som styr, utan dom människor som sitter på makten att styra pengarnas

      omsättning. Det finns en överrepresentation av människor med empatibrist i dessa makt-

      positioner. Men det finns också välgörare i denna position.

B:  Det är klart att det är ”dom människor som sitter på makten att styra pengarnas omsättning” som

      styr och ställer. Har jag formulerat mig så oklart att detta inte framgår? 

G: Ett system som är byggt på ojämlikhet och exploatering blir aldrig bra. På samma sätt som det

     aldrig blir bra med diktatur, hur upplysta och snälla de än månne vara. Vi måste ha modet att

     faktiskt tala om vad som är det grundläggande felet, roten till det onda. Vilket ju är kapitalismen

     som samhällssystem.

E: För de som har och önskar mer makt har väl egentligen en tillväxtbefrämjande frihet varit 

     viktigast, och jämlikhetssträvan och solidaritet snarast ett hinder, medan det för de mindre

     mäktiga har varit viktigast att i första hand sträva efter jämlikhet och solidaritet som en förut-

     sättning för att få ökad frihet för de allra flesta. Enligt min uppfattning är detta den avgörande

     skillnaden mellan politisk höger och vänster. 

B: Ja enligt både den ekonomiska och politiska makten skall detta betraktas som en frihet. Man kan

     också säga: friheten till kapitalägandet. Då uppstår frågan: skall detta betraktas som en frihet?

     Enligt makten så skall det bevisligen tolkas så men ur ett strukturellt rättvist synsätt så leder

     denna ”frihet” till orättvisa.

     Makten har, i alla fall kortsiktigt, lyckats manipulera oss att acceptera den tillväxtbefrämjande

     friheten som just en frihet. För makten är naturligtvis detta frihetsbegrepp oerhört viktigt.

Juni 2013 Diskussionen 2

H: Jag tycker att vi saknar helhetsgrepp på vår ekologiska och politiska situation dessutom saknar vi

      visioner och utveckling av vårt samhällssystem.

B:  Vad är orsaken, huvudorsaken till att våra samhällen har hamnat i det akuta läge som dom nu

      befinner sig i? Kan vi finna denna huvudorsak så underlättar det för oss att formulera en framtida

      lösning. Alltså att ta fram förslag till ”visioner och utveckling” som du anser att vi saknar.

G: På det stora hela håller jag med om att man faktiskt behöver förstå grundproblemen – och prata om

      dem med människor – för att förstå vart vi behöver gå. 

      Man kan förklara väldigt mycket av de moderna ekologiska och sociala kriserna på det

      kapitalistiska systemet. Om vi inte törs utmana ett samhällssystem som bygger på exploatering och

      ackumulering av mer och mer kapital hos en minoritet, då vet jag inte vad det tjänar till att

      diskutera ett nytt samhällssystem.

      Vårt samhälle lider av att man upphöjt marknadsekonomi och kapitalism till religioner vilka inte

      får ifrågasättas – trots att de helt uppenbart har misslyckats. Att tro att det ekonomiska system som

      fört oss hit också skulle vara det som för oss till en helt ny punkt är ogrundat och osannolikt om

      man beaktar vilka grunder ett nytt samhällssystem behöver vila på.

E:  Det finns naturligtvis inte bara ett problem, men jag tror att man kan tala om ett jättelikt problem-

      komplex som innehåller både sociala och ekologiska faktorer som är hopknutna till en helhet

      genom de praktiskt fungerande ekonomiska regelverken, vilka i sin tur är ett resultat av, och

      samtidigt påverkar, de politiska relationerna och den kulturella överbyggnaden, vilken alltmer

      tycks domineras av ”fri” konkurrens och konsumism och därigenom bidrar till en ständigt ökande

      genomströmning av materia i det globala ekologiska systemet.

      I denna problematiska helhet tror jag att det ekonomiska regelsystemet har en nyckelroll som vi

      inte kan bortse från om vi vill åstadkomma en förändring.

I:  Det nuvarande samhällssystemet är byggt kring tanken på en fortsatt ekonomisk tillväxt. Utan

     tillväxt talar det mesta för att det nuvarande systemet kollapsar. Vi ser redan hur jakten på tillväxt

     skapat enorma skulder och rovdrift på planeten.

     Den avgörande nyckeln till förståelsen av dessa sammanhang diskuteras aldrig. Det här är

     grundbultar i vår världsbild som vi inte vågar ifrågasätta.

     Den reella makten ligger allt mindre hos politikerna och allt mer hos finansmarknaden. Pengar

     skapas inte av Riksbanken utan av bankerna när de ger lån. De behöver inga insättningar, de

     skapar pengar ut tomma intet när de ger kredit. Nästan alla våra pengar är idag därför skapade

     som en räntebärande skuld. Eftersom räntan aldrig finns med i penningmängden är vi kollektivt

     nödsakade att låna mer för att betala räntebeloppet. Det leder över tid till en lavinartad tillväxt

     av skulder. Systemet tvingar fram en ekonomiskt ohållbar tillväxt, som skadar oss.

     Finns lösningar? Ett första steg skulle kunna vara att låta demokratin återta makten att skapa

     pengar. Riksbanken skulle kunna skapa våra pengar såväl inflationsfritt som ränte- och skuldfritt.

B: En riktig analys som speglar det strukturella förhållandet mellan politikerna och den ekonomiska

     makten. Man kan, med andra ord, säga att den politiska makten är underställd den ekonomiska

     makten. Och detta har en avgörande betydelse vid förståelsen av hur våra samhällen utvecklas. Det

     är alltså inte den politiska makten som i realiteten tar dom avgörande besluten för våra samhällen

     utan dessa beslut ligger i händerna hos den ekonomiska makten.

E: Räcker det med reformer av det gamla systemet, kapitalismen, för att vi så småningom ska få ett

     tillräckligt demokratiskt system eller måste vi helt lämna det gamla och konstruera ett nytt system

     som ersätter detta när det väl har kollapsat? Så vad gör vi nu?

     En viktig åtgärd som föreslås ovan är att ge vår högsta bank demokratiskt kontrollerad ensamrätt

     att ”skapa” pengar. Detta kanske snabbt kan bli aktuellt inför en hotande kollaps av hela det

     monetära systemet.

B: Förhoppningsvis kan detta genomföras ”… inför en hotande kollaps av hela det monetära

     systemet”. Alla skulle naturligtvis välkomna en sådan reform. Men är den genomförbar?

     Folkliga rörelser, i våra samhällen, ser jag som den enda möjligheten till strukturella

     förändringar, av vilka frågor det än gäller.

E: Jag håller helt med om att ”folkliga rörelser är den enda möjligheten till strukturella

     förändringar” av vårt samhälle.

     Att reformismen har misslyckats med att åstadkomma sådana förändringar beror säkert på

     bristande intresse hos dess ledande representanter och på att ”gräsrötterna” av olika skäl inte har

     lyckats organisera en sådan, med nödvändighet maktkritisk, rörelse.

     En viktig fråga vid varje samhällsförändring är i vilken utsträckning det gamla samhällets

     strukturer måste ersättas med nya strukturer och vilka strukturer som man i första hand bör

     inrikta sig på. Jag tycker alltså att vi inte bör försöka undvika att tillväxtkritiken får ett vänster-

     perspektiv när diskussionen kommer in på att den ekonomiska tillväxten dessutom är en sned-

     växt som bidrar till mycket stora sociala problem.

J: Måste man prata om det som en jättelång medveten strategi som makten/kapitalet använt de

     senaste århundradena för att få all makt och alla pengar samlade hos sig? Vet vi hur medvetet det

     verkligen varit och hur mycket som bara blivit så för att det gått att göra så?

B: Varför skall vi inte ”prata om det som en jättelång medveten strategi”? Det är klart att den

     ekonomiska makten har gjort och gör en medveten handling för att kunna fortsätta med sitt

     förvaltande av sin ekonomiska makt. Maktstrukturen kan ju omöjligen formas utifrån någonting

     slumpartat. Det är självklart ett mänskligt tänkande och agerande som formar dom strukturella

     förhållandena mellan oss. Om vi inte nämner detta och därifrån försöker analysera den rådande

     strukturella orättvisan och hur vi skall kunna få ett slut på den, hur skall vi göra då?

E: Jag håller helt med om att initiativen till t.ex. de lagar som reglerar aktiebolagens ekonomiska

     verksamhet och till bildandet av varje aktiebolag säkert har tagits av personer som i grund och

     botten varit medvetna att de har bidragit till skapandet av orättvisa strukturer. Men när de väl har

     gjort det har de skapat strukturer som i hög grad är avgörande för vilka handlingar andra

     människor kan komma att utföra utan att behöva känna sig särskilt ansvariga för konsekvenserna,

     eftersom de bara har handlat så som strukturen, t.ex. de ekonomiska förhållandena, kräver.

     Vi behöver inte dölja sanningen för den sakens skull, eftersom det stora problemet är de grund-

      läggande kapitalistiska strukturerna. Det är ju inte heller enskilda människor vi är ute efter utan

      de mer eller mindre formella regelverk som driver människors handlingar i olämpliga riktningar.

B: Visst är det så. Och här ser vi att lagar och regler utformas utifrån den ekonomiska maktens

     ”behov”. Dessa lagar och regler blir på så vis allmängiltiga för den strukturella ordningen, som

      skall gälla i samhället. Med andra ord så görs den strukturella orättvisan (exempelvis att ett fåtal

      kan äga kapital värt miljarder och på så vis bestämmer reglerna för hur kapitalet skall flöda i våra

      samhällen) laglig även om den bevisligen skadar våra samhällen. 

      Precis som du skriver så känner sig därmed den ekonomiska makten och även den politiska

      makten oskyldiga. Dom har ju lagar och regler på sin sida. Alltså är dom oskyldiga enligt lagen.

      Därför kan denna strukturella orättvisa fortsätta att rulla på. Helt lagenligt!

      Tycker vi kan se under diskussionens gång att dom visioner som vi har angående framtida genera-

      tioners samhällen omöjligen kan förverkligas inom ”det kapitalistiska ramverk” som vi nu lever

      under. Jag tolkar våra ställningstaganden så här: För att kunna uppnå det samhälle vi alla vill ha

      så krävs det en helt annan strukturell utformning av samhället gentemot hur det ser ut idag. Ett

      samhälle där strukturell rättvisa råder på alla plan. Och där framförallt den ekonomiska maktens

      kapitalkoncentration, som dessutom baseras utifrån odemokratiska beslutsprocesser, utgör det

      främsta hindret för att uppnå denna rättvisa.

E: Instämmer!

     Funderingar kring begreppet ”strukturell orättvisa respektive rättvisa”: ”Strukturell orättvisa” kan

     t.ex. vara den ojämlikhet som är ett resultat av handlingar som är lagliga i det rådande ekonomiska

     systemet. Men någon med andra värderingar skulle kunna hävda att detta handlar om ”strukturell

     rättvisa”, eftersom ojämlikheten har uppstått på ett lagligt sätt. Kanske är det bättre att då säga att

     vi inte har ett samhälle med ”rättvisa strukturer” eftersom de per definition inte är demokratiska

     och att det är det vi strävar efter, hellre än att säga att vi strävar efter ”strukturell rättvisa”.

     Funderingar kring begreppet ”ekonomisk tillväxt”: Det döljer ju att den globala tillväxten är ett

     resultat av det behov som varje enskilt aktiebolag har av att få ökade ekonomiska resurser för att

     hävda sig i konkurrensen med andra företag. Tillväxten är därför, även om det ibland kan handla

     om en nedväxt, även en snedväxt med kanske lika allvarliga konsekvenser som tillväxten i sig.

B: I våra samhällen råder ju strukturella förhållanden mellan oss människor. Är dessa förhållanden

     rättvisa eller orättvisa? Vi ser ju omgående att dom är orättvisa.

     Strukturell orättvisa är: att makt och inflytande i våra samhällen baseras på kapitalägande; att den

     politiska makten därigenom är underställd den ekonomiska makten; att våra samhällen är

     patriarkala.

     Strukturell rättvisa blir då: att samhället skall äga kapitalet och att därigenom demokratiska

     beslutsprocesser öppnar sig som utvecklar våra samhällen på det sätt som majoriteten av

     människorna önskar.

     Dina funderingar kring ”ekonomisk tillväxt” är naturligtvis mycket intressanta. Vem vill ha tillväxt?

     Måste vi ha tillväxt? Vad händer om tillväxten uteblir? Det finns ju mängder av frågor.

H: Jag tror att vi är överens om att dagens kapitalistiska marknadsekonomi med nyliberalismen som

      sin senaste absurda skapelse leder till sociala, ekonomiska och ekologiska kriser. Jag håller med

      om att vi måste demokratisera samhällets beslutsprocesser. Jag håller också med om att vi behöver

      ett ”strukturellt rättvist ägarförhållande av kapital”. Jag delar inte uppfattningen att vi skall

      överföra allt kapital i samhällets ägo. Jag tror mer på en omfördelning av kapitalägande. Att både

      samhälle, privatpersoner, företag, institutioner och pensionsfonder äger kapital ger en sund

      maktfördelning. Vi behöver tillsammans med andra sociala och ekologiska rörelser skapa en ny

      bred folkrörelse för att åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar. Ett sammarbete med alla

      de rörelser som inser att naturen är den grundläggande förutsättningen för våra liv och som vi

      måste inordna oss i. Vi behöver någon form av demokratisk planekologi som sätter ramar för vår

      ekonomi, produktion och för vår konsumtion. Man kan säga att vi strävar efter en blandekonomi,

      nämligen den privata, den offentliga och den ekologiska. Vi behöver också argumentera för att

      ständig exponentiell tillväxt av vår ekonomi, vår materiella produktion och konsumtion är

      fullständigt ohållbar och ouppnåelig på vår begränsade planet. Att fortsätta som om det skulle gå,

      leder till fördjupade ekonomiska och ekologiska kriser och till slut till kollaps.

      Så låt oss nu komma loss och beskriva vad ett nytt samhällssystem består av för system, strukturer

      och ekologiska förhållanden.

      Nu måste vi komma vidare! Jag tycker att den diskussion vi haft har varit intressant, men nu

      tycker jag att den alltför mycket fastnat och snurrar runt i samma tankegångar och miljöfrågorna

      har kommit i skymundan.

E: Nu vet jag verkligen inte riktigt vad jag ska tro om den senaste diskussionen. Jag tycker nog att det

     var en konstruktiv diskussion. Att den också var grundlig kanske kunde ge ett intryck av att vi hade

     ”fastnat och snurrade runt i samma tankegångar”. Men den ekonomiska tillväxten och dess orsaker

     och resultat är ju mycket komplicerade processer som själva har en tendens att fånga in människor

     i komplicerade kretslopp, vilka kräver en viss grundlighet för att beskrivas korrekt.

B: Angående H:s inlägg: Du anser att diskussionen har ”fastnat och snurrar runt”. Själv ser jag

     diskussionen som väldigt givande och att den berör grundläggande frågor.

     ”Jag delar inte uppfattningen att vi skall överföra allt kapital i samhällets ägo. Jag tror mer på en

     omfördelning av kapitalägande”.

     Om jag förstår dig rätt här så menar du att vissa människor skall äga kapital medans andra inte

     skall äga kapital. Är det så du menar? Alltså att det fungerar som i dagens samhälle, fast inte lika

     ”snedfördelat”.

     ”Vi behöver tillsammans med andra sociala och ekologiska rörelser skapa en ny bred folkrörelse

     för att åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar”.

      Här är vi ju fullständigt överens om vad som måste göras. Men vad är det då som gör att vi ändå

      inte ser på problemen och dess lösningar med ”samma” ögon? Du räknar upp vad ”vi behöver

      göra” och jag tror att vi alla skriver under på dessa åtgärder. Men vad är det då vi ”stupar” på?

      Jag misstänker att det sitter i vår olika syn på kapitalägarfrågan. Kan det vara så?

K: Mina funderingar kring diskussionen: Jag tycker vi är överens om mycket. Ex. att penningens

     inträde har lett till köp av ägande; att människor och natur exploateras; om tillväxten; kapitalets

     förräntning m.m. Däremot undrar jag över att makten över ekonomin skulle hamna hos ett fåtal

     kapitalstinna människor. Det är väl fortfarande politiskt som lagar skrivs? Det är väl politiskt vi

     kan ta ifrån bankers möjligheter utom Riksbanken som vi kan ge mer makt och möjligheter?

     Men vi, de flesta i den rikaste delen av mänskligheten är ”kapitalstinna” i förhållande till de flesta

     i majoriteten av jordens befolkning. Du och jag kan då betraktas på samma sätt – att vi skapar oss

     rikedomar på bekostnad av de fattigaste.

     Är vi oskyldiga? Vi kan diskutera hur medvetet den allra rikaste delen roffar åt sig, deras makt

     eller om det bara fortgår för att strukturen möjliggör.

     Vad är det maktens män ska göra? Individen har också makt. Men det gäller att få strukturer som

      möjliggör mer för den enskilde och inte hindrar.

B:  Visst är allt politiskt, som du säger. Och i den strukturella orättvisa som nu råder i våra samhällen

      tas besluten utifrån denna verklighet. Med andra ord så ”rullar” denna strukturella orättvisa på

      just beroende av att den ekonomiska och politiska makten aldrig ifrågasätter den ”gängse

      ordningen”. Lagar och regler skrivs därför på så sätt att dom aldrig ifrågasätter denna strukturella

      orättvisa. Politiken görs till ”redskap” åt den rådande strukturella ordningen.

      ”Vad är det maktens män ska göra”? Nej dom vill naturligtvis inte ha någon förändring. Alltså ska

      dom inte göra någonting som kan förändra det strukturella förhållandet.

      ”Är vi oskyldiga”? Vi lever ju ”bättre” än dom flesta, som du beskriver.

      Förutsättningen för att den här strukturella ordningen skall ”rulla” på det inbegriper ju att vi i den

      så kallade rika världen konsumerar dom varor som produceras i låglönesamhällen. På det viset

      kan kapitalets ägare få ut mesta möjliga av sitt investerade kapital. Och det är ju så kapitalismen

      är tänkt att fungera. Denna ordning medför att vi har det ”bättre”. Det optimala scenariot för

      kapitalets ägare är självklart att det finns en ”fattig” värld och en ”rik” värld och det är just detta

      scenario som vi alla nu lever i.

E:  Naturligtvis handlar det inte enbart om ett problem utan om ett problemkomplex – men ett

      problemkomplex som i hög grad domineras av den globalt sett ökande och allt snedare omför-

      delningen av materia i det globala ekosystemet. En process som naturligtvis har många aktörer

      och därför, självklart, inte har en enda enkel lösning. Men man kan urskilja två mycket viktiga

      faktorer och det är 1) aktiebolagslagen och det vinstkrav, och därmed tillväxtkrav, som den i hög

      grad bidrar till lokalt och 2) det faktum att aktiebolagens finansiering till största delen sker av

      just aktiebolag, vilket bidrar till, globalt sett, okontrollerade tillväxtalstrande återkopplings-

      processer.

      Visst är det viktigt med ett holistiskt synsätt som inkluderar hela det ekologiska systemet, men de

      processer som nu utsätter helheten för alltför stora påfrestningar kan ändå sägas ha sitt viktigaste

      ursprung i det ekonomiska system som idag i hög grad styr människornas handlande, dvs kapi-

      talismen och dess ”biprodukt” industrialismen.

B:  Så är det. Och det är utifrån denna verklighet som vi skall jobba vidare. Alltså att våra visioner om

      morgondagens  samhälle visar att det kapitalistiska ramverket är en omöjlighet för att kunna för-

      verkliga våra visioner.

L:  Jag tycker att någonting som måste förena oss är att vi är någon sorts motståndare till ett domi-

      nerande samhällssystem som kan kallas för ”kapitalism”. Och om vi tar en ställning för förändring

      så måste vi deklarera oss antikapitalister. Annars blir vi ingen kraft att räkna med. Kapitalismen

      är den gemensamma fienden för en bred front som kan betraktas som ”förlorarens front”.

      De krafterna som försvarar kapitalismen som jag kan kalla för ”vinnarklassen”, inte minst de som

      tillhör den finansiella/ekonomiska makten, är våra fiender. Det finns tusentals former för att be-

      kämpa dem, men vi måste enas om ett system som på något sätt kan förena oss som en förebild

      eller referens inför framtiden. Jag påstår att det förenade framtidssamhällssystemet som kan

      ersätta kapitalismen är ett system som förenar intressen för alla missgynnade grupper av kapita-

      lismen glokalt, som jag kallar för ”eko-socialism”.

B:  Håller helt och hållet med dig om detta. Det finns ingen annan ”utväg” än att vi tar avstånd från

      dagens kapitalistiska system. Om vi inte gör detta så blir vi heller ”ingen kraft att räkna med”.

E:  Ägandebegreppet är problematiskt, men innebär väl främst att ägaren har en mycket hög grad av

      kontroll över det ägda. I en demokratisk ekonomi borde det betyda att de som använder ett visst

      kapital i form av produktionsmedel och naturresurser för att framställa produkter (samt de som

      på olika konkreta sätt är beroende av den verksamheten) inte bara borde kunna ha en rimlig

      kontroll över själva verksamheten utan också över dess produktionsmedel (inkl. nödvändiga

      resurser) samt dess resultat. Ägandebegreppet blir här ganska klumpigt, men det ligger väl

      närmast till hands att demokratiska företag äger de produktionsmedel som används. Samhällets

      lagar bör reglera företagsbildningen, men själva företaget behöver inte ha någon ägare – definitivt

      inte någon privat, mer eller mindre enväldig ägare eller ägargrupp – om finansieringsfrågan kan

      lösas på ett demokratiskt sätt, t.ex. genom ett samhällsunderstött finansieringssystem. På det

      sättet kan man få en lagom decentraliserad struktur utan att alltför stora omvälvningar blir nöd-

      vändiga.

F:  Jag måste säga att jag hakar upp mig på den antikapitalistiska retoriken – den skaver på flera sätt.

      Jag tror att många med mig egentligen håller med om mycket av innehållet i systemkritiken under

      detta paraplybegrepp, men att det känns för hårt. T.ex. att en person har kapital kan ju vara ett

      resultat av att personen sparat och varit försiktig. Skall denna hypotetiska och ”bra-för-miljön-

      medborgaren” straffas genom att inte fritt få foga över detta kapital? Skall denne vara tvungen att

      se kapitalet användas enligt demokratiska beslut som denne bara på marginalen råder över?

B:  Kapitalismens, så att säga, inneboende drivkraft är ju den ständiga förräntningen av kapital-

      investeringen. Det är denna strukturella ordning som vi har att ta ställning till. Antingen är vi för

      denna ordning eller så är vi emot denna ordning. Och som vi alla vet så fungerar världsekonomin

      utifrån ordningen att det är den kapitalistiska strukturen som gäller. Vad den har gjort med våra

      samhällen och vad den gör med våra samhällen känner vi också till. Eller hur? Att vi nu står inför

      denna strukturs fullständiga kollaps bevisas ju genom dom kriser som ständigt fördjupas.

      Det är utifrån denna verklighet som den ”antikapitalistiska retoriken” gör sig hörd.

G:  Att diskutera vår nuvarande situation utan att diskutera effekterna av vårt ekonomiska system

      – som är en kapitalistisk marknadsekonomi – är rätt meningslöst. Att reducera problemen till

      individers agerande (köp miljövänligt och ekologiskt) eller till några enkla recept (skippa BNP,

      tobinskatt, inför koldioxidskatter, förbjud bisfenoler) löser inte grundproblemet.

      Företag i vår nuvarande kapitalistiska marknadsekonomi har inte stora möjligheter att driva

      noll-tillväxt. Då blir de utkonkurrerade fort. Konkurrens och profit är de två saker som styr

      företagens verksamhet. Om de rationaliserar är det sällan för att producera på ett sätt som är

      bättre för miljön eller för arbetarna – det är nästan alltid för att kunna konkurrera med andra.

      Räntan, kraven på vinst och flera andra grundläggande delar av det kapitalistiska systemet driver

      tillväxt. Att diskutera utan att ens vilja ifrågasätta de grundläggande dragen i det existerande

      systemet är i mitt tycke fel. Att jag äger min skjorta har inget att göra med diskussionen om

      kapitalism. Poängen med att diskutera ”kapitalism” är inte det – utan om det är rimligt att ägande

      av ”andras” skjortor (hus, fabriker, åkrar) skall ses som heligt eller av naturen givet och inte för vad

      det är – ett lika orättvist privilegium som adelns storgods förr i tiden och något som är en av de

      starkaste drivkrafterna för tillväxt som vi har.

F:  Det är min övertygelse att det största felet med dagens system är att vi tillåter oss att ha fria

      resurser och hur dessa missbrukas för att nå konkurrensfördelar.

B:  Om jag förstår dig rätt här så menar du att vi, människor i våra samhällen, tillåter kapitalismen

      att missbruka/skada våra samhällen. Är min tolkning rätt här?

      I så fall blir mitt svar: Kapitalismen prioriterar ju inte samhällets bästa. Den prioriterar enbart sitt

      eget bästa. Därför skadas också våra samhällen.

E:  Visst är det ett problem att en kritik av vår nuvarande ekonomiska ordning, som är nästan helt

      dominerad av vinstutdelande privatägda företag finansierade av räntekrävande, penningskapande

      privatägda och vinstutdelande banker kan vara skrämmande även för många av dem som borde ha

      mest att vinna på en övergång till ett samhälle med ett annorlunda företagande.

      Att denna ekonomiska ordning med sitt krav på vinstutdelning både av företagens ägare och deras

     finansiärer bidrar till en stark tendens till ett ökande varuflöde, som inte kan fortsätta hur länge

     som helst utan mycket stora problem borde vi väl kunna vara överens om.

     Ett samhällsägt, centralt och demokratiskt styrt system för penningutgivning skulle t.ex. kunna

     finansiera och vara ett stöd för fria företag med för samhället väsentlig versamhet, som tack

     vare stödet skulle kunna klara sig utan vinstkrävande externa ägare. Med ett sådant stöd skulle

     behovet av konkurrensfördelar och tillväxt minska betydligt, och kanske helt upphöra beroende på

     hur stödet fungerar. Företagen skulle helt enkelt inte behöva vara kapitalistiska.

H: Jag tror varken på kapitalism eller på socialism alt. kommunism. Det nya och helt grundläggande

      för oss nu är naturens brutala intåg på den politiska scenen. Vi bör analysera problem och fördelar

      med de gamla ideologierna och ta med oss det goda in i ett nytt samhällssystem, där vi måste utgå

      från naturens grundläggande betydelse för all mänsklig verksamhet. Det nya samhällssystem jag

      tycker att vi skall sträva efter kan därför kallas det ekologiska samhället med ekologismen som

      ideologi och med en blandekonomi med tre komponenter, nämligen den privata komponenten,

      den offentliga och den ekologiska.

E:  När man talar om ”privata företag” handlar det, när det gäller lite större företag, nästan ute-

      slutande om aktiebolag, dvs. kapitalistiska företag som, tillsammans med den lagstiftning de

      kräver, bildar ett kapitalistiskt samhälle. Därför tycker jag att vi borde kunna vara överens om att

      sådana företag inte är önskvärda – fullt medvetna om att mycket starka intressen absolut vill be-

      hålla dem (och också fortsätta med att plundra naturen – som inte heller är särskilt önskvärt). Men

      jag är inte tiktigt säker på att vi är det.

      Om vi nu tror att ett samhälle utan privatägda företag och utan centralstyrning men med fria

      kooperativ understödda av ett demokratiskt fördelnings- och finansieringssystem med centra-

      liserad (istället för privatiserad) penningutgivning skulle vara ett bättre samhälle än ett kapita-

      listiskt eller plansocialistiskt skulle jag föreslå att vi skulle kunna säga att ett sådant samhälle

      benämns en ”ekonomisk demokrati”.

      Det låter som om din ”privata komponent” skulle kunna innefatta privatägda företag (dvs. aktie-

      bolag med vinst- och tillväxtintresse och möjlighet att hemlighålla konkurrensbefrämjande

      information om t.ex. miljöskadlig versamhet) samt, som en slags motvikt, en offentlig sektor utan

      privata vinstmotiv och hemlighållen information. Men en sådan privat sektor, med tillväxtkrav

      som ständigt måste motverkas av en offentlig sektor är väl inte vad någon här vill ha, eller?

G: I diskussionen om tillväxten så förefaller det mig som om nästan alla delar uppfattningen att vi har

      låtit ”ekonomin” ta över. Och den ekonomin är i huvudsak en kapitalistisk marknadsekonomi –

      jag tycker inte att det är uttryck för en värdering att kalla den för det.

      Personligen tror jag inte på att göra detaljerade modeller. Det viktigaste är att förstå vilka meka-

      nismer som lett oss dit vi är idag och vilken kompassriktning vi skall ha för framtiden. I det pers-

      pektivet anser jag att det är en kapitalistisk marknad som dominerar allt mer av våra liv, som är

      den främsta orsaken till att vi är där vi är. Konsumtionen är en viktig del av detta – men den är

      just en del. Girigheten är en annan viktig del. Den har ju upphöjts till religion av vissa förespråkare

      för det rådande – som bygger sina teorier på att allt blir bra om varje individ strävar efter sitt eget

      bästa.

K: Jag undrar: Är det näringslivet som stiftar lagar? Är det näringslivet som kan ändra Riksbankens

     och bankers funktioner? Är det inte politiken? På vad sätt har ”den ekonomiska makten” makten?

     Och vad ska ”kapitalisten” göra?

E: Under årens lopp, med accelererande hastighet (tack vare exponentiell tillväxt) har den mäktigaste

     delen av den ekonomiska makten fått allt större möjligheter att påverka lagstiftningen (också

     genom att stora företag kan hota med att agera på ett sådant sätt att lagstiftningen får negativa

     konsekvenser för samhället).

B: Hela den globala ”världsordningen” benämner vi kapitalismen. Att denna ordning är uppbyggd

     utifrån ett maktstrukturellt förhållande råder det ju inget tvivel om. Alltså att dom strukturella

     förhållandena mellan människor bygger på ”mängden” av kapitalägande. Vilket ju då betyder

     att dom människor som äger mest kapital har mera makt i våra samhällen än dom som inte alls

     äger något kapital. Detta strukturella maktförhållande innebär då att ägarna av kapitalet

     bestämmer ”reglerna” för hur deras eget kapital skall ”flöda” i samhällena. Kapitalet ”flödar” på det

     viset att det gynnar sina ägare och därmed prioriteras inte majoriteten av människorna i våra

     samhällen.

K: Arbeta för förändring är för mig påverka politiken fatta beslut om ändring av bankfunktioner, riks-

     banken och andra, ändra skattesystemet, sänka lagstadgade arbetstiden. Alla, även du och jag,

     minska konsumtionen. Marknaden sköts inte bara av kapitalets ägare utan också av oss genom vad

     vi köper.

B: Att påverka politiken mot ett humanare samhälle kan ju göras på en mängd olika sätt. Kan var och

     en bidra på sitt sätt så blir ju effekten väldigt stor.

     Angående diskussionen: Det är framförallt två helt skilda synsätt som framträder. Det ena synsättet

     utgår ifrån att ett nytt samhälle kan skapas utan att det rådande strukturella ramverket (kapita-

     listiska ramverket) avvecklas. Det andra synsättet utgår ifrån att ett nytt samhälle kan skapas först

     när rådande strukturella ramverk avvecklas.

     Denna ordning, som vi alla lever i, innebär exempelvis att företag läggs ner eller flyttas runt hela

     jorden på grund av att kapitalet ”söker” sig till samhällen där förräntningen kan maximeras. Eller

     så väljer ägarna att ”låsa in” sitt kapital i exempelvis så kallade skatteparadis därför att dom anser

     det som olönsamt att investera. Den kapitalistiska strukturen är därför en orättvis struktur.

     Varför ändrar då inte politikerna på detta förhållande? Varför stiftas det inte lagar som förbjuder

     denna orättvisa? Ja det måste man ju då fråga sig?

     Om vi då tittar på vårt eget samhälle så ”bekänner” sig den politiska makten, alltså i stort sett alla

     som sitter i Riksdagen, till denna strukturella ordning. Och så ser det naturligtvis ut i alla övriga

     samhällen. Den strukturella orättvisan ifrågasätts alltså inte.

     Marknaden, själva ”motorn” i våra samhällen, sköts ju av kapitalets ägare. Med andra ord, den

     ”ekonomiska makten”. Politikerna lägger sig inte i denna ”privata” del. Den skall sköta sig själv

     utan inblandning utifrån, som det heter.

     När alltså våra samhällens ”motorer” läggs i händerna på ett fåtal privatas egna intressen så kan i

     princip våra politiker bara stå vid sidan om och iakta hur dessa kapitalister styr och ställer med

     kapitalet och därmed i förlängningen med våra samhällen. Jag menar att dom har att rätta sig efter

     dom beslutsprocesser som sker i marknaden.

     Det är därför jag vill poängtera att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten.

     För att ändra på detta förhållande så krävs det att vi människor i våra samhällen organiserar oss i

     rörelser som arbetar för just en förändring av detta strukturella förhållande.

G: Vi behöver här och nu bygga nya system och relationer – och de skall bygga på andra principer än

      kapitalistisk marknad. Vi behöver inte först avveckla kapitalismen. Precis som den rätt långsamt

      tog över från det tidigare feodalistiska samhället kan ett nytt samhälle växa fram och stegvis er-

      sätta detta. Om vi försöker bygga det på de samma principerna som det rådande då är vi dömda att

      misslyckas. Nyckeln ligger i att skapa nya ekonomiska relationer mellan människor, det kan skapa

      en ny logik. Det angriper samtidigt det som är grundbulten.

B:  Javisst, detta är ”nyckeln”. Skall vår natur och våra samhällen kunna överleva så krävs det ”nya

      ekonomiska relationer mellan människor”.

      Men ”tillåter” det rådande strukturella ramverket att ett parallellt ekonomiskt system agerar ”utan-

      för” den kapitalistiska marknaden? Kommer inte detta nya ekonomiska system att ”ätas upp” av

      den rådande marknadsstrukturen? Hjälp mig att bringa klarhet i mina frågor!

      Jag ser den organiserade rörelsen, folkrörelser, som den huvudsakliga ”metoden” att kunna åstad-

      komma förändringar. I denna rörelse ”skapas nya ekonomiska relationer …”. Kan du mena så?

      Vi kanske menar samma sak, när allt kommer omkring!

E:  Jag tror också att utvecklingen behöver ske parallellt, dvs. att ett nytt samhällssystem har vi först

      när de privatfinansierade privatägda aktiebolagen har avvecklats och ersatts med något annat. Men

      att detta inte hindrar att det redan nu skapas demokratiska företag utan krav på vinstutdelning/

      tillväxt och att ekonomiska stödstrukturer för sådana företag redan nu börjar byggas ut.

      Men det vi inte är överens om är kanske om själva den kapitalistiska strukturen kan förändras utan

      att avvecklas så att den inte kräver tillväxt för att fungera. Skulle privata ägares krav på vinstutdel-

      ning/tillväxt av sina företag på något sätt kunna fås att minska i sådan omfattning att ett helt sam-

      hälles ekonomiska tillväxt minskar till en hållbar nivå? Skulle det räcka med ett nytt penning-

      system som minskar den totala skuldbördan?

B: Samhället, alltså vi själva, sitter ju i en ”rävsax”. Skulle vi börja sätta upp regler som hämmar dom

     ”privata ägarnas krav på vinstutdelning/tillväxt av sina företag…” då söker sig kapitalet till andra

     samhällen där dessa regler inte finns. Alltså dräneras vårt samhälle på kapital som ju får till följd

     att investeringar upphör. Rävsaxen!

     Det krävs inte bara en nationell rörelse, det måste till en global rörelse.

K: Kan man inte lagligt ändra aktiebolagsordningen? Sänka arbetstiden? Låta bli att konsumera?

B: Allt detta kan göras, men det görs inte. Varför då? Jo eftersom vi lever i den strukturella ordning

     (alltså att den ekonomiska makten står över den politiska) som gäller så tar inte politikerna dessa

     beslut. Dom vet naturligtvis om att dessa beslut leder till att kapitalet kommer att ”fly” till ”kapital-

     vänligare” samhällen. Rävsaxen igen!

E: I princip kan aktiebolagsordningen ändras. Men vilken regering skulle våga ta ett så stort steg som

     egentligen skulle behövas för att minska tillväxten tillräckligt?

     Bara att minska arbetstiden tycks nästan omöjligt och också att minska konsumtionen när vi dag-

     ligen utsätts för massiva reklamkampanjer. Men succesiva förändringar i den riktningen kanske en

    allt starkare folkrörelse skulle kunna åstadkomma.

    Hur kommer vi vidare nu då – nu, när diskussionen till allra största delen förs mellan oss som är

    överens om att det krävs en genomgripande systemförändring (dvs. – för att tala klarspråk – att de

     kapitalistiska produktionsförhållandena upphör att dominera) för att uppnå en hållbar situation,

     ekologiskt, ekonomiskt och socialt? Finns det flera som håller med om detta?

     Om vi skulle gå vidare nu, utan andra deltagare, kan vi kanske komma för långt in på spår som alla

     inte är beredda att diskutera om. Vad tror ni andra – kan det finnas en sådan risk? Och vilka frågor

     är det i så fall som skulle behöva klarläggas och diskuteras ytterligare?

B: Att diskussionen ”till allra största delen förs mellan oss som är överens …” är ju uppenbart. Men

     ordet är ju fritt så det är upp till var och en att förespråka sin åsikt. Och väljer man att inte dis-

     kutera så är ju detta också ett ställningstagande. Min åsikt är att diskussionerna, så att säga, ger sig

     själva. Att vi som är överens fördjupar oss i våra frågeställningar är, i alla fall för mig, väldigt inspi-

     rerande. Vi bör alltså gå vidare med dom diskussioner som nu förs.

M: Jag instämmer med att det behövs ”skapas nya ekonomiska relationer mellan människor” och jag

       tror nog att ett hälsosammare ekonomiskt system kan byggas upp parallellt med företag där sam-

       hällsnyttan går före pengautdelningen, egna valutor, lokala ekonomier och så vidare.

       Däremot så finns det enligt mig en kärna i problemet som är krediter. Att banker får lov att skapa

       pengar ur tomma intet är inte förenligt med hållbar utveckling, eftersom dessa nya krediter delas

       ut tillsammans med ett löfte om att i framtiden skapa ett värde genom att använda mer energi och

       mer resurser. Redan idag har vi ett samhälle som använder för mycket resurser och så länge detta

       tillåts fortsätta kommer vi aldrig att minska behovet av energi eller resurser. Ett första steg skulle

      därmed vara att höja täckningsgraden för banker, succesivt kanske under några år så att bankerna

      slutligen bara får låna de pengar den faktiskt har.

      Detta leder så klart till att det blir svårare att låna pengar, vilket minskar investeringar och ”till-

      växten”. Men ekonomin kommer att ha problem oavsett och frågan är om vi förändrar spelreg-

      lerna på våra villkor, eller om vi låter den krascha totalt.

      Sen finns såklart frågan om ägandeskap och kapitalister och jag tror absolut att för att en hållbar

      ekonomi ska fungera behövs det säkert ett mer statligt ansvar och demokratiskt ägande av kapital

      i olika former.

E: Den ”kärna i problemet” dvs. bankernas möjligheter att skapa krediter, ”pengar”, ur ”tomma intet”

     utan tillräcklig täckning, var, som jag har förstått det, ett försök att lösa problemet med ekonomisk

     obalans som den bristande tillväxten skapade för ett antal tiotals år sedan. Denna obalans mellan

     produktion och försäljning – som till stor del berodde på varje företags krav på fortsatt hög produk-

     tion men med minskade lönekostnader – löste man alltså (delvis och tillfälligt) genom att ge förut-

     sättningar för en ökad långivning till både konsumenter och företag. Men även om vi (t.ex. genom

     lånerestriktioner eller genom att införa ett alternativt penningsystem) skulle lyckas minska eller

     till och med lösa de skuldproblem som denna ”lösning” skapat, skulle det grundläggande problemet

     kvarstå: att minska en miljöhotande och ojämlikhetsskapande tillväxt hos ett ekonomiskt system

     som just är skapat för att genom (helst ökande) varucirkulation ge möjligheter till ökade ekonomis-

     ka tillgångar för dem som redan har ett tillräckligt stort kapital.

     Så även om skuldkrisen är akut är den bara toppen av ett isberg, ett resultat av det grundläggande

     problem som utgörs av det världsomfattande kapitalistiska ekonomiska systemet (är vi alla överens

     om det?) – vars lagar i sin tur, åtminstone delvis, kan vara ett resultat av människors psykiskt be-

     tingade behov att bli mäktigare än andra, ett behov som är rakt motsatt det behov av gemenskap

     som är grundläggande för demokrati.

     Den stora frågan är: bör vi koncentrera oss på att försöka undvika eller mildra de problem som

     kapitalismen ställer till med och därmed åtminstone tillfälligt rädda systemet eller, genom en

     demokratirörelse skapa ett tryck underifrån genom att visa på kapitalismens alla odemokratiska

     sidor och vilka katastrofala konsekvenser dessa fortsätter att ha på både människor och deras

     miljö? Men det viktigaste av allt blir då att visa att det redan nu finns fungerande demokratiska

     alternativ med finansiering som inte kräver tillväxt.

H: Tidigare uttryckte jag att diskussionen alltför mycket fastnat och snurrar runt i samma tanke-

      gångar och fortsättningsvis står jag fast vid denna åsikt. Miljöfrågorna kommer längre och längre

      bak i skymundan, möjligen med hänvisning till att de löser sig automatiskt bara vi får ett nytt

      ekonomiskt system.

      Att hävda att alla politiker är helt styrda av kapitalet och att de inte har någon egen ideologisk upp-

      fattning eller möjlighet att fatta egna beslut, tycker jag till slut blir en konspiratorisk uppfattning.

      Det skulle också vara en opinionsmässig katastrof att sprida sådana uppfattningar. Dagens

      politiker är inte manipulerade, utan de har ideologiska uppfattningar som gör att de bejakar

      dagens system.

      Jag håller med om att två skilda synsätt framträder i diskussionen. Jag anser inte att skiljelinjen

      går mellan en ideologisk vänster- och högeruppfattning. Båda dessa ideologier har formats utifrån

      industrisamhällets logik – ständig ekonomisk tillväxt, rovdrift på naturen, människans överhet över

      naturen, oreflekterad tro på ständig ”utveckling” genom vetenskap, teknik, maskindyrkan,

      konsumism och centraliserad produktion av prylar och jordbruksprodukter. Ett nytt samhälls-

      system innebär att vi lämnar de gamla ideologierna och industrisamhällets organisation och skapar

      ett nytt samhällssystem där all mänsklig verksamhet utgår från den grundläggande förutsättningen

      att vi är en del av naturen, den natur som vår överlevnad är helt beroende av. Alla ekonomiska

      aktiviteter, vare sig de är offentliga eller privata, måste hålla sig inom naturens gränser och det kan

      regleras genom en övergripande planekologi. Först då kan vi hushålla med de grundläggande

      resurser som vi är beroende av. Först då kan vi skapa ett samhällssystem som är långsiktigt håll-

      bart politiskt, socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Samhället och det gemensamma behöver äga mer

      av kapital och tillgångar än idag. Men att överföra allt kapital till samhället ger heller ingen som

      helst garanti varken för en demokratisk utveckling eller för hållbara ekonomiska eller ekologiska

      förhållanden.

      Jag anser att de två synsätten som vuxit fram inte skiljer sig åt när det gäller insikten om behovet

      av ett nytt ekonomiskt system som förändrar rådande maktstrukturer, eller att vi måste skapa nya

      ekonomiska relationer mellan människor. De skiljer sig snarare åt om hur detta system skall ut-

      formas. Skiljelinjerna går mellan tron på industrisamhällets organisation och någon av de gamla i

      ideologier och tron på ett nytt samhällssystem med nya ideologiska insikter som ger möjlighet till

      en långsiktig hållbar utveckling.

E: Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen att diskussionen ”fastnat och snurrar runt i samma

     tankegångar”.

     Anledningen till att jag tycker att det är så viktigt att kritisera det rådande ekonomiska systemet är

     att det finns så mycket som tyder på att detta systems tillväxtkrav och fullständiga dominans över

     mänsklighetens ekonomiska beteenden är det utan jämförelse största hotet mot mänsklighetens

     och högre livsformers existens överhuvudtaget. Om miljöfrågorna har kommit i bakgrunden beror

     det just på att jag ser detta hot mot miljön som så oerhört allvarligt. Men inte tror vi att problemen

     försvinner automatiskt bara det kapitalistiska regelsystemet försvinner.

     Det är naturligtvis inte så att politiker är så styrda av kapitalet att de inte kan tänka själva, men

     deras handlingsutrymme begränsas alltmer av den tilltagande ekonomiska maktkoncentrationen.

     Eftersom vi diskuterar just ett nytt ekonomiskt system så måste vi också samtidigt diskutera och

     försöka uppnå någon slags konsensus om hur det system vi har fungerar. Hur ska vi annars kunna

     komma fram till någon slags gemensam uppfattning om hur man kan gå från det ena till det andra?

     Visst måste alla ekonomiska aktiviteter ”hålla sig inom naturens gränser”, det har ju varit förut-

      sättningen hela tiden, men det räcker knappast med att bestämma vilka gränserna är och reglera

     aktiviteterna ”genom en övergripande planekologi”. Man måste ta hänsyn till den dynamik som

     kan utvecklas i olika ekonomiska system med olika regelverk. Vi måste få andra system än kapita-

     lismen som ju är ”specialsydd” för tillväxt. Det handlar alltså inte bara om ”industrialism” utan om

     de processer som har lett fram till den och som vi alltså nu måste ändra på. Och eftersom det inte

     räcker med att ”överföra allt kapital till samhället” måste vi diskutera andra möjligheter.

     Systemet måste definitivt vara underordnat de ekologiska realiteterna och ha en tudelning när det

     gäller det samhälleliga finansierings- och fördelningssystemet resp. fria demokratiska företag.

B: Att vi ”snurrar runt” och ”upprepar samma tankegångar” kan bero på att vi försöker förstå dom

     grundläggande orsakssammanhangen till varför våra samhällen fungerar så som dom gör.

     ”Skiljelinjerna går mellan tron på industrisamhällets organisation och någon av de gamla ideo-

     logier och tron på ett nytt samhällssystem med nya ideologiska insikter som ger möjlighet till en

     långsiktig hållbar utveckling.”

     Det slår mig att när jag läser dessa rader och det övriga i inlägget plus dina övriga inlägg så ser du

     inte dom maktstrukturella förhållanden som styr våra samhällen. Bokstavligt talat styr. Att det är

     just dessa förhållanden som är helt avgörande för hur våra samhällen utvecklas. Du nämner visser-

     ligen och håller med om att dessa maktstrukturella förhållanden existerar men om jag tolkar dig

     rätt så betraktar du inte dessa förhållanden som avgörande för dagens samhällsutveckling. Är det

     en riktig tolkning?

     ”Båda dessa ideologier har formats utifrån industrisamhällets logik – ständig ekonomisk tillväxt…”,

     skriver du.

     ”Industrisamhällets logik” har att göra med ägandeförhållanden. Det är ägarna av produktions-

     medlen, kapitalet, som eftersträvar ”ständig ekonomisk tillväxt”. Just denna strukturella ordning

     som vi alla lever i gör att den politiska makten har att ”rätta sig efter” dom beslutsprocesser som

     tas av marknaden. Och som vi vet så sätts marknadens regler utifrån kapitalägandet.

     När du skriver ”industrisamhällets organisation” så får man intrycket av att det är vi människor, i

     våra samhällen, som har ”valt” denna organisering. Att denna organisering skulle ha tillkommit

     utifrån ideologiska tankegångar. ”Industrisamhällets organisation” har ju uppstått genom makt-

     medel, ingenting annat. Penningens makt eller, med andra ord, makten över kapitalet.

     ”… tron på ett nytt samhällssystem med nya ideologiska insikter som ger möjlighet till en lång-

     siktig hållbar utveckling.”

     Men denna ”tro” förutsätter ju att nuvarande ägandeförhållanden upphör! Vi kan komma fram till

     dom mest humana ”ideologiska insikter” som helst. Vad hjälper det om dom rådande maktförhål-

     landena i våra samhällen förblir oförändrade? Är det inte den strukturella orättvisan som måste

     upphöra för att ett nytt samhällssystem skall bli möjligt? Det är här vi skiljer oss åt.

     ”Och miljöfrågorna kommer längre och längre bak i skymundan …”

     Men du, har vi inte uttryckt oss klart i den här frågan? Miljöfrågorna kan omöjligen lösas under

     rådande strukturella förhållanden. Vad betyder det? Jo det betyder att klimat- och miljöfrågors

     lösningar kräver ett nytt samhällssystem. Vilket vi alla strävar efter, eller?

     ”Det skulle också vara en opinionsmässig katastrof att sprida sådana uppfattningar.”

     Har man alltså en ”konspiratorisk uppfattning” när man hävdar att den ekonomiska makten står

     över den politiska? Men detta är ju dagens verklighet! Om jag förstår dig rätt här så menar du att

     det skulle vara en ”opinionsmässig katastrof” att sprida denna uppfattning? Är det så du menar?

     Skall vi inte beskriva den verklighet som vi alla lever i? Eller vill du att verkligheten skall ”förskö-

     nas” så att den inte uppfattas som ”konspiratorisk”?

E: Det verkar finnas, inte bara här utan också på många andra håll, en rädsla för att tala om maktrela-

     tioner, en kanske välmotiverad rädsla för att provocera dem som verkligen har den högsta makten.

     Att försöka bryta detta tabu borde väl vara ett argument för att vi alla borde tala klarspråk om det

     som kan vara den verkliga orsaken till tillväxttvånget – och att på allvar försöka analysera dessa

     orsaker, för att kunna göra någonting åt det. För vi är väl alla här överens om att det just är detta

     tvång som utgör det största hotet mot både miljön och de sociala relationerna, som den sneda till-

     växten gör alltmer ojämlika?

     Om vi alltså har en i mänskliga samhällen inneboende tendens till ökad ojämlikhet och är medvet-

     na om de problem som ojämlikheten ger upphov till borde politiker snarare vara angelägna att

     försöka minska ojämlikheten än att bidra till att den ökar. Men att göra detta (alltså att minska

     ojämlikheten – t.ex. genom att angripa den ekonomiska tillväxtens mekanismer) är ju ”vänster-

     politik” och alltså kontroversiellt för den som vill undvika politiska motsättningar.

     Jag förstår inte hur vi ska kunna undvika en sådan ”politisering”. Så jag föreslår att vi faktiskt tar en

     politisk debatt – för att inte behöva gå som katten kring het gröt när vi försöker hitta en lösning.

B: En ”politisk debatt” som du föreslår är en utmärkt idé!

F: Anser också att diskussionen gått lite i stå och att miljöfrågorna hamnat i bakgrunden.

     Jag tror det kommer vara svårt att få fram ett konkret och detaljerat förslag till ekonomiskt eller

     samhälleligt system. Än så länge har jag inte sett något alternativ som jag känner tilltro till.

     Jag kan tänka mej en rätt besvärande hypotes som sätter rättvisa i motsats till ekologisk hållbarhet:

     Om alla delar solidariskt på vår enorma köpkraft kommer miljöbelastningen bli större därför att en

     stor inneboende konsumtionspotential kommer frisläppas från fattiga samtidigt som reserver som

     idag vilar kommer frisläppas. Värt att prövas? Om det stämmer, hur hanteras detta så att vi inte

     accelererar miljöförstöringen när vi ställer om till mer rättvisa?

     Planekologi – det är nog ett spår att gå vidare på. Att på systematiska toppnivåer budgetera för

     uttag/påverkan. Sedan kan man låta marknadsmekanismer styra inom dessa ramar. Lite som idag,

     men med ett mycket hårdare ramverk som överställs ekonomiska intressen.

E: Först om att ”miljöfrågorna har kommit i bakgrunden”. Det har de kanske, men det beror knappast

     på att vi som har ägnat mycket tid åt systemkritik skulle betrakta miljöfrågorna som mindre allvar-

     liga än de sociala frågorna utan på att det är i de socioekonomiska delstrukturerna av den struktu-

     rella helheten som det största hotet mot denna helhet framför allt är lokaliserat (i första hand dess

     krav på ekonomisk tillväxt) och att det därför är bland möjliga förändringar av denna delstruktur

     som man framför allt bör söka efter åtgärder som kan minska hotet mot miljön (dvs. kraven på eko-

     nomisk tillväxt och den materiella omfördelning i de ekologiska delsystemen som de resulterar i).

     Det finns visserligen förhoppningar (särskilt bland dem som har mycket att vinna på en fortsatt

     ekonomisk tillväxt) om att hitta tekniska lösningar på kretslopp som kan inlemmas på ett sådant

     sätt i ekologiska kretslopp, skapade av ekonomiska tillväxtkrävande kretslopp, att tillväxten kan

     fortsätta utan problem. Problemet med sådana lösningar är att de ekologiska processerna är så oer-

     hört mycket mer komplicerade än de av oss själva kontrollerade sociala processerna, att det är vi

     som måste anpassa oss efter vår miljö snarare än tvärtom. Det enda någotsånär säkra, och akut

     nödvändiga, alternativet är att minska vår förbrukning och förstörelse av viktiga naturresurser på

     ett så förnuftigt sätt som vi är kapabla till. Det är därför det är så viktigt att verka för en övergång

     till sociala system som gör det möjligt att samarbeta om globalt viktiga åtgärder och som inte

     tvingar oss att konkurrera med andra för individuella mål som inte gynnar miljön.

B: F skriver: ”Om alla delar solidariskt på vår enorma köpkraft kommer miljöbelastningen bli större

     därför att en stor inneboende konsumtionspotential kommer frisläppas från fattiga samtidigt som

     reserver som idag vilar kommer frisläppas.”

     Ja här ser man vilken ”fälla” som vi alla har hamnat i. På grund av att den ”rika” västvärlden genom

     århundraden av exploatering och förtryck av övriga världen har skapat sig ”rikedomar” som, mer

     eller mindre, förslavar dessa förtryckta samhällen så ser vi nu det förödande svaret som du

     beskriver. Hur löser vi detta? Jag ser ingen annan lösning än att människorna i våra samhällen, alla

     samhällen, går samman i rörelser som förändrar den strukturella orsaken som har försatt oss i den

     här ”fällan”.

A: I de diskussioner som har förekommit i den allmänna debatten (alltså inte vår diskussion) om

     vilken klimatpolitik som skall föras är det huvudsakligen efter tre inriktningar de gått.

     Den första kan kallas för den industriella fatalismen. Det är mellan internationella avtal mellan

     stater som utsläppen av växthusgaser skall regleras. Endast marginella förändringar av det

     industrikapitalistiska samhällets strukturer behövs. Klimathotet anses inte medföra några större

     förändringar i levnadssätt, ekonomisk tillväxt, resursförbrukning. Med mer anpassad teknik,

     teknikexport, intensifierad forskning, ekonomisk tillväxt, bättre informerade konsumtionsval skall

     klimathotet hanteras. Det är ny teknik, ekonomisk tillväxt och marknadsmekanismen som skall

     göra jobbet.

     Den andra inriktningen kan kallas för den ekologiska omprövningen. Hotet om klimatförändringar

     är inte ett isolerat hanteringsproblem bland andra miljöproblem utan en institutionell kris i den

     industrialiserade världens ekonomiska system. Systemförändringar, beteendeförändringar och

     grundläggande värderingsförändringar är nödvändiga för att möta klimathotet. Politiken åläggs

     uppgifter som att sona den rika världens ekologiska skuld till de fattiga länderna genom att genom-

     föra omfattande nedskärningar av koldioxidutsläppen i de rika länderna samt klimatbistånd. Krisen

     förutsätts kunna hanteras inom ramen för det nuvarande ekonomiska systemet. Med politikens

     hjälp skall det gå att styra marknadsekonomin i miljövänlig riktning.

     Den tredje inriktningen är den mest systemkritiska. Kapitalismens kortsiktiga vinstintressen

     kommer i konflikt med behovet av långsiktiga och omedelbara klimatåtgärder. Den kapitalistiska

     ideologin som lever på att sälja drömmen om en bättre morgondag håller på att ta ifrån oss möjlig-

     heten till just detta. Det finns inom denna inriktning en stark misstro mot det politiska etablisse-

     manget. Det är det underifrån skapade politiska handlandet och opinionsbildningen i folkrörelse-

     form som skall tvinga fram ett klimatvänligt beslutsfattande.

     De inlägg som förekommit i vår diskussion kan i stort hänföras till den tredje inriktningen. Menar

     också att diskussionen har snävat in och innehållit lite av klimat- omställnings- och miljöfrågor.

H: Det jag känner mig besviken över, det är att diskussionen nu går i cirklar och att det känns som en

      gammal vänsterdebatt. Jag uppfattar diskussionen som att den förenklat går ut på att: problemet

      är kapitalismen och lösningen på våra problem är att avskaffa kapitalismen och överföra ekonomin

      i samhällets ägo.

      Jag håller med om att de problem vi har i dag i stort härrör sig till det kapitalistiska nyliberala

      marknadssystemet. Det behöver vi inte orda mer om. Det vi verkligen behöver diskutera är vad vi

      skall sträva efter istället.

      Ingen av de gamla ideologierna hade kunskaper, insikten eller viljan att hantera de ekologiska

      problem vi idag står inför, de formades utifrån de problem som uppstod mellan jordbruks- och

      industrisamhället. De ekologiska problemen och vårt förhållande till naturen ger helt nya dimen-

      sioner till politiken, som gör att vi helt måste tänka om utanför dagens ideologiska boxar. Ett nytt

      samhällssystem kan inte baseras på någon av de gamla ideologierna eller de gamla samhälls-

      systemen som redan visat sig inte fungerar.

      Sedan till frågan om politikernas inflytande kontra kapitalets inflytande över samhällsutveck-

      lingen. Självfallet har kapitalet ett stort inflytande över samhällsutvecklingen. Men det beror också

      på att politikerna av ideologiska skäl beslutat att ”släppa marknaden fri” och införa nyliberalism.

      Och självfallet kan politikerna återreglera och förändra marknadens spelregler. Kapitalet är be-

      roende av politikernas ideologiska välvilja. Här kan politikerna välja andra vägar när de får insikt

      om kapitalismens fundamentala svagheter. Här finns en dubbelhet i argumentationen. Å ena sidan

      är kapitalets makt total, men å andra sidan är hela det kapitalistiska systemet i gungning på grund

      av de politiska, sociala, ekonomiska och de ekologiska kriserna som blir allt allvarligare. Att påstå

      att kapitalet helt styr över politikerna tycker jag därför, för det första är felaktigt och närmar sig ett

      konspirationsteoretiskt tänkande. För det andra är det en opinionsmässig katastrof att hävda detta.

 E: Jag har försökt koncentrera mig på det som jag uppfattar som allra väsentligast att vi kan enas om-

      kring, som t.ex. den industrikapitalistiska tillväxtens tvådimensionalitet, dess dubbla aspekter av

      ökning och snedhet (som beror på att varje enskild enhets strävan efter tillväxt ingår i ett system av

      konkurrerande enheter) med lika allvarliga konsekvenser för de ekologiska systemen som för de

      sociala systemen. Jag vet inte om alla håller med om detta.

      Och det är väl ganska självklart att jag inte tror att det räcker med att bara avskaffa kapitalismen

      för att alla problem ska lösas. Men vi är alltså överens om att kapitalismen inte fungerar och att

      alla försök att skapa kommunistiska samhällen fria från motsättningar har misslyckats, och inte

      heller har förutsättningar att lyckas om man med kommunism menar en centralstyrd diktatur.

B: Angående H:s inlägg: Du säger dig vara besviken över ”…att diskussionen nu går i cirklar…”. Men

     då måste du själv engagera dig i diskussionen och föra fram dom saker som du vill skall diskuteras.

     ”Ingen av de gamla ideologierna hade kunskapen, insikten eller viljan …”

     Det handlar om maktstrukturer. Kort sagt, den som äger mest kapital sätter reglerna för hur våra

     samhällen formas. Och dessa kapitalets ägare bryr sig naturligtvis inte om ”att hantera de ekolo-

     giska problem vi idag står inför”.

     ”Å ena sidan är kapitalets makt total, men å andra sidan är hela det kapitalistiska systemet i gung-

     ning på grund av de politiska, sociala, ekonomiska och de ekologiska kriserna som blir allt all-

     varligare.”

     Ja allt detta beror ju just på att ”kapitalets makt är total”. Precis så som du skriver. Är det då fel att

     påstå att den ekonomiska makten styr över den politiska? Det är ju så verkligheten ser ut.

     Hur kan du säga att mitt påstående ”… närmar sig ett konspirationsteoretiskt tänkande”? Du säger

     ju själv att ”kapitalets makt är total”.

D: Mänskligheten överutnyttjar jordens resurser och förstör sina egna långsiktiga levnadsvillkor.

      Människan har tappat kontakten med naturen och många tror att industrisamhällets tillväxt- och

      konsumtionshets är lyckan. Vi befinner oss både i en yttre kris och en inre kris.

      Min syn är att vi alla är delaktiga och ansvariga för det samhälle vi nu lever i. Min syn är att män-

      skligheten har fantastiska möjligheter till att förändra samhället till det bättre, om vi bestämmer

      oss för detta. Om det skall skapas ett samhälle där vi äkta bryr oss om varandra, har respekt för

      varandra och hjälper varandra kan vi inte skapa detta samhälle genom kamp där någon fiende skall

      besegras. Då blir vi bara kvar i denna typ av samhälle där makt, status, egoism, girighet m.m.

      dominerar. Det vi behöver är att gå från rädsla till kärlek, personligen och som hela samhällen.

      Först då kan vi få en annan typ av samhälle. En mycket viktig pusselbit är att verkligen göra något

      själv, inte bara prata om ett annat samhälle. Det viktigaste är att leva som man lär, att själv

      förändras. Att själv gå mot att bli mer kärleksfull och hjälpsam och mindre egoistisk och dömande.

      Att också t.ex. minska sin konsumtion, minska på sina lån, köpa mer närodlat och ekologiskt.

B:  Hur har det kunnat bli på det vis som du beskriver ”mänskligheten”?

      ”Min syn är att vi alla är delaktiga och ansvariga för det samhälle vi nu lever i”. Inte heller du

      verkar se eller förstå dom maktstrukturella samhällen som vi alla lever i. Ser man inte dessa

      orsaker då anser man att lösningen ligger i ”att bli mer kärleksfull och hjälpsam och mindre

      egoistisk och dömande”.

      Jag frågar som jag tidigare har frågat: Skall den rådande strukturella ordningen gälla? Kan orsaken

      till att ”mänskligheten överutnyttjar jordens resurser och förstör sina egna långsiktiga levnads-

      villkor” bero just på den strukturella ordningen?

E:  Några kommentarer om ett par uttryckssätt som kan verka ”konspiratoriska” och därför kanske

      hindrar oss från att gå vidare.

      Mer nyanserat skulle man istället kunna skriva: De som äger mest kapital hör till dem som har

      störst möjligheter att, mer eller mindre direkt, påverka stiftandet av de lagar som har störst be-

      tydelse för hur våra samhällen utvecklas.

      ”Den ekonomiska makten”, dvs. totaliteten av de möjligheter till påverkan av samhällsutvecklingen

      som det samlade ägandet av produktionsmedel och finanskapital innebär, har avgörande betydelse

      för den politiska maktutövningen. Genom detta inflytande över den politiska makten försvaras

      även den ekonomiska makten av den politiska maktens yttersta maktmedel, polis och militär.

G:  I mitt tycke är de ekologiska utmaningarna, miljöfrågorna, och de sociala frågorna helt oskiljakt-

      liga. Vi utnyttjar redan för mycket av klotets resurser, samtidigt som den fattigaste halvan av

      jordens befolkning förfogar över mindre än 1 procent av alla tillgångar.

     Jag har lite svårt att förstå motsättningen mellan att prata om problemen och att prata om ett nytt

    samhällssystem. Jag tycker ingen verkar föreslå att vi skall ta ett blankt papper och rita upp ett nytt

    samhällssystem, utan alla har förslag som relaterar till det existerande. Och alla förslagen bygger på

    att man har en uppfattning om vad som är fel på det nuvarande. Detta är oberoende av om man tror

    det är kapitalismen, den mänskliga dumheten, penningsystemet eller vår konsumtion. Så jag tycker

    det är naturligt att man kopplar sin problemanalys och bilden av det nya samhällssystemet.

    Att ett nytt samhällssystem kommer att i stor utsträckning handla om våra ekonomiska relationer

    och hur vi organiserar produktionen kan ju knappast heller vara kontroversiellt – det är ju det som

    våra ”samhällssystem” alltid handlat om, oavsett vilken historisk period vi pratar om. Självklart

    kommer det också att handla om de politiska strukturer som ett sådant samhälle behöver och om

    relationen mellan det privata, civilsamhället, marknad, stat, osv.

     Frågor som handlar om våra värderingar mm. blir i det sammanhanget lätt sekundära – eftersom

     ett ”system” faktiskt handlar om organisationen och strukturerna.

      Av någon anledning anses det oerhört provocerande att ha kapitalismen som huvudföremålet för

      problemanalysen. Detta trots att jag samtidigt tycker det verkar som om de flesta tycker att det

      kapitalistiska systemet i sig faktiskt är ett stort problem, bl.a. därför att krav på ränta och vinst mer

      eller mindre innebär krav på ständig tillväxt, därför att den enorma ojämlikheten i sig driver till-

      växt, därför att konsumismen helt klart drivs av företagens behov att ständigt konkurrera och växa,

      därför att det ligger i företagens intresse att använda naturresurser utan att betala för dem eller att

      släppa ut avfall utan kostnad.

H: Jag håller med dig om att de ekologiska utmaningarna, miljöfrågorna, och de sociala frågorna är

      helt oskiljaktiga. Jag uppfattar att de flesta inte bejakar kapitalismen. Ser heller ingen motsättning

      mellan att prata om problemen och att prata om ett nytt samhällssystem. Problemet kan uppstå

      om vi i huvudsak bara pratar om problemen. Därför tycker jag det vore positivt om vi också

      kommer med förslag om vad vi vill ha i ett nytt samhällssystem. Hur skall det kunna se ut?

      Den föreslagna tågordningen är: problem – visioner/förslag – vägen dit.

B:  Vi ser ”problemen”. Alla verkar vara överens om att så som våra samhällen fungerar idag, så kan

      det inte få fortsätta. Om detta är vi eniga.

      ”Visionerna” då? Vad jag förstår så har vi väl alla ungefär likartade visioner om hur vi önskar att

      kommande generationers samhällen skall se ut. Den uppfattningen har jag fått.

      Då återstår ”vägen dit”. Och det är just här som våra åsikter skiljer sig åt. Att det är så det ser vi på

      dom diskussioner som förs mellan oss.

A:  Instämmer i att ett hållbart samhälle med en kapitalism som kontrollerar samhällsutvecklingen

      inte är förenligt.

      Det jag saknar i diskussionerna hittills är idéer till vad människor kan göra för att få den föränd-

      ring vi talar om. Det blir lätt så att människor vill leva på ett klimatsmartare sätt och det är ju bra,

      men det hotar inte kapitalismen som system. För varje år som går där kapitalismen organiserar

      vad som skall produceras, hur det skall produceras, vilka energikällor som skall användas, vad

      människor skall konsumera och vilka som skall arbeta med att producera allt så kommer vi allt

      längre från möjligheterna att skapa det samhälle som vi diskuterar.

     I dagens läge ser jag en mycket viktig fråga vara hur vi skall minska sårbarheten i samhället i bero-

     endet av stora företag, energiförsörjning, matförsörjning osv.

     —–

Juli 2013 Kapitalismens bidragsberoende

Kapitalismen befinner sig nu i stadiet där den har blivit bidragsberoende för att kunna fungera. Den kräver statliga pengar annars brakar den ihop fortare än kvickt.

För ett antal år sedan så ”klarade” sig kapitalismen utan ”inblandning” från staten. Men dom tiderna är nu passerade. Den reglerade sig själv när penningbekymmer uppstod.

Eftersom våra samhällen är uppbyggda utifrån den kapitalistiska strukturen så medför det att samhällena idag blir mer känsliga för störningar i marknadsspelet än vad som var fallet för ett antal år sedan.

Hur kan det ha blivit så, blir ju då den naturliga frågan? Jo kapitalismens, så att säga, inneboende

drivkrafter kräver ju en ständig förräntning av det investerade kapitalet. Och när kapitalets ägare inte kan se någon förräntning av sitt kapital då uteblir självfallet investeringen i samhället. Istället så kanske investeringen görs i ett annat samhälle, där utsikterna till förräntningen bedöms som gynnsammare, vilket då leder till att det ursprungliga samhället dräneras på kapital. Vad detta för med sig det känner vi till. Arbetslöshet uppstår på grund av att investeringarna i ursprungssamhället uteblir. Ekonomiska och sociala problem blir följdverkningarna av uteblivna investeringar.

Kapitalismen har genom en lång tidsperiod byggt upp våra samhällen så att dom naturligtvis skall

”passa” dom villkor som privat kapitalägande innebär. När så kapitalet alltmer globaliseras då innebär

detta att samhällena i princip måste följa dom nya krav som kapitalet ställer.

Politikens ”uppgift” blir alltså att förse kapitalet med nödvändiga pengar. I annat fall så riskerar våra

samhällen att brytas sönder.

Den krisande kapitalismen som ju får allt svårare att finna investeringsobjekt som leder till ”god” förräntning gör alltså större och större ”ingrepp” i våra statskassor.

”Vill vi ha kvar företaget på orten så måste vi också hjälpa till på alla sätt så att det inte ”väljer” att försätta sig i konkurs eller etablerar sig i låglönesamhällen”.

Så här långt har den kapitalistiska utvecklingen nu kommit. Och denna negativa spiral kommer under tidens gång att försämras allt mer och dessutom i ett allt snabbare tempo. Vad vi alltså nu ser och upplever det är kapitalismens ”sista fas” innan kollapsen slår till med full kraft.

Det förunderliga är att ingen av samhällenas förvaltare verkar kunna se och förstå denna förödande utveckling. Kapitalets ägandeförhållanden ifrågasätts aldrig och i synnerhet aldrig i dom politiskt beslutande ”församlingarna”. Besluten handlar uteslutande om hur kapitalet skall räddas. Den politiska makten är väl medveten om att kapitalet ”flyr”, om regler och bestämmelser skärps. Därför kommer man aldrig på tanken att sätta sig in i och förstå kapitalismens framtida omöjlighet. Istället agerar man som om kapitalismen tillhör framtiden. Alltså att dom rådande ägandeförhållandena skall gälla även i framtiden. Eftersom den politiska makten är fast övertygad i denna rådande strukturella ordning så betraktar man det inte som ”förödande” för kapitalismen när denna ”tvingas” be om hjälp av staten för att kunna ”leva vidare”.

Bidragsberoendet kommer därför att öka i takt med att investeringsviljan avtar. Skattepengar kommer

därför att omfördelas allt mer från samhällelig upprustning till att förse kapitalets ägare med pengar så att deras verksamheter kan fortsätta.

Augusti 2013

 Tjäna pengar

Du måste tjäna pengar för att överleva! Det är alltså upp till dig själv att fixa en ekonomi som du kan

överleva på. Så ser livet ut för oss. Och det är kanske ingen anledning att fundera över denna sak?

Finns det för övrigt någon som funderar över denna ordning? Nja, inte är vi så många i så fall.

Men om vi nu ändå skall fundera över påståendet ovan. Är det ”värt” att fundera över?

Hur skulle det annars se ut om vi inte måste tjäna pengar? ”Vem” skall då fixa så att vi överlever?

Skall vi ändå försöka ta oss an påståendet? Okej, vi försöker.

Tjäna pengar det gör vi genom att arbeta. Vi får betalt för det arbete som vi utför.

Vem är det då som ger oss betalt? Jo det är ju företaget som vi jobbar åt som ger oss betalt.

Då är väl allt frid och fröjd när det fungerar så? Kanske ändå inte! Vad händer med dom som nu inte får något jobb? Hur skall dom kunna överleva? Ja dom överlever naturligtvis inte om pengarna uteblir. Så är det.

Vill vi ha det så i samhället? Nej så vill vi inte ha det. Någonting grundläggande verkar tydligen ha gått fel i samhällsbygget eftersom tydligen inte alla människor har möjligheten att själva tjäna ihop till ”brödfödan”. Vad är det då som har gått fel?

Påståendet ”du måste tjäna pengar för att överleva” kanske kan förändras till: ”genom din arbetsinsats så bidrar du till hela samhällets fortlevnad”.

Kan en sådan förändring verkligen fungera? Ja den gör ju det. Och förklaringen ligger dels i att arbetsinsatsen skapar mervärden och dels i kapitalägarfrågan.

Med samhället som kapitalägare vilket medför att arbetets mervärden tillfaller just samhället så skapas en samhällsekonomi vars främsta uppgift ligger i att garantera alla samhällets invånare ett drägligt liv.

Det ”finurliga” med att arbeta är just skapanden av mervärden. Var och en som arbetar kan alltså skapa mera ”värden” än vad just den arbetande personen behöver för att kunna överleva. Om detta mervärde tillfaller samhället så kan ju samhället, till skillnad från privata kapitalägare, fördela ut detta överskott där det gör mest nytta.

På det här viset görs ju alla arbetsinsatser viktiga i samhället. Alla bidrar till att utveckla samhället. Samhället ”tjänar” på att alla arbetar. Att som nu bidra med skattepengar för att hålla det privata kapitalägandet under armarna i tron att mer jobb kan skapas är ju ett kortsiktigt agerande som inte förändrar dom strukturella orsakerna till varför arbetslösheten uppstår.

Vad handlar allting om? Jo det handlar om frågeställningen: Vem skall äga kapitalet?

Att arbetet skapar mervärden känner vi väl till? Kanske inte alla, eller?

 Förstår vi eller…

Nej samhället blir inte ”bättre” bara för att diktatorn försvinner. Samma sak när det sker regeringsbyten. Inte blir det någon skillnad bara för att vi byter regering.

Ledande politiker diskuterar och debatterar högljutt och ofta aggressivt mot varann. Man får intrycket att hela samhället står och faller med den eller den politiska frågan. Men detta är ett spel. Måhända ett spel som inblandade ledande politiker tar på fullt allvar. Likafullt är det ett spel.

Varför kan man då påstå att det är ett spel när dessa ledande politiker ”slåss med näbbar och klor” mot varann? Jo ingenting förändras efter eventuella politiska maktbyten. Den rike är fortsatt rik och den fattige är fortsatt fattig. Nedsmutsningen av vår planet fortsätter i oförminskad hastighet. Med dessa fakta för ögonen så kan man inte kalla dessa debatter för annat än politiskt käbbel, ett spel för galleriet. Ett spel som syftar till att fiska röster.

Detta politiska spel går i förlängningen ut på att skaffa sig den politiska makten i samhället. Och som vi har lärt oss så går det politiska makthavandet i praktiken ut på att administrera och förvalta den rådande samhällsstrukturen. Inte att förändra den.

Kan vi förstå att det är just av den här anledningen, alltså att dagens politik går ut på att förvalta den rådande strukturen, som är orsaken till att samhället ser likadant ut både före och efter ett regeringsbyte? Nej vi förstår tydligen inte ändå. För vi fortsätter ju att rösta och rösta, som det verkar, i det oändliga på dom politiska budskapen som basuneras ut.

Tror vi att saker och ting skall förändras eller röstar vi bara för röstandes skull? Röstar vi för att man bör rösta, väl medvetna om att någon genomgripande förändring aldrig kommer till stånd?

Kanske vi ändå är medvetna om att samhället inte kan bli bättre?

” Samhället är som det är så tydligen skall det också fungera så här.”

 Staten och skatten

”Är det ingen här i församlingen som kan räkna ut vad skatt är till för? Finns det något intresse av att veta lite om detta ämne – skatten alltså?

Staten beslutar om skatten. Hur mycket pengar som skall drivas in och vad dessa pengar sedan skall användas till.

Vem är då staten? `Staten det är jag`, lär Ludvig XIV ha yttrat! Av detta yttrande förstår vi kanske vilken funktion staten har och dess beslutsprocess över skatten? Statens funktion i samhället utgår ifrån den maktstrukturella ordning som är satt av den verkliga makten. Alltså den ekonomiska makten. Det är den ekonomiska makten som avgör hur skattepengarna skall fördelas i samhället.

Nu ser jag att många här i församlingen höjer på sina ögonbryn och undrar över detta sista påstående. Förmodligen funderar ni så här: Det är väl regering och riksdag som beslutar över vad skattepengarna skall användas till? Inte är det väl den ekonomiska makten, samhällets största kapitalägare, som kan ha ett finger med i spelet?

Jo det är precis vad dom har. Vi har lärt oss att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten. Även om det formellt är på det viset att just regering och riksdag tar besluten om skatten och dess användning så baseras ändå dessa beslut utifrån den ekonomiska maktens önskemål.

Ja men tänk efter. Skulle dom politiska besluten, på ett avgörande sätt, missgynna den ekonomiska makten då kommer det inte att ta lång tid innan kapitalets ägare för över sitt kapital till samhällen där det ekonomiska `klimatet`ter sig gynnsammare.

När kapitalet försvinner då försvinner likaså skatteintäkterna. Och detta faktum vill absolut inte den politiska makten uppleva. Därför strävar regering och riksdag hela tiden att tillfredsställa den ekonomiska maktens behov.

Förstår ni utifrån denna verklighet vilken grundläggande funktion regering och riksdag har gentemot kapitalets ägare? Att ytterst handlar det om att gå kapitalets `ärenden`. Vi ser just att skatten på senare tid mer och mer går tillbaks till kapitalet. Statens pengar, skatten, användes tidigare till att bygga upp samhället. Men numera så används allt mer av statens pengar för att på alla sätt tillgodose kapitalets intressen.

Skattens grundläggande funktion är således att tillfredsställa kapitalet!”

 Rätt och fel

Jag har rätt, dom har fel. Så ser vi på oss själva när vi värderar våra egna åsikter mot andras.

Även den som dödar har rätt. Alltså skall den som dödas ha fel, enligt den som dödar.

Ett helt folk har fel om makten anser sig ha rätt gentemot folket.

När människor protesterar så säger sig makten värna demokratin, då protesterna slås ned med våld.

Självklart har makten rätt och lika självklart så har dom protesterande människorna fel. Varför är detta självklart? Jo för makten är detta självklart. Vad folken tycker det är en helt annan sak. Det liksom räknas inte.

Makten hävdar att lag och ordning skall råda. Man hävdar detta när man systematiskt mördar och våldför sig mot alla dom som man har makten över. Alltså handlar man helt rätt enligt lagar och bestämmelser.

Den som äger pengar har rätt. Den som saknar pengar har fel. Enkel matematik va?

Vad byggs då rätt och fel på i våra samhällen, så som dom är utformade idag? Svaret är enkelt: rätt och fel byggs, i sista hand, utifrån tillgången på kapital. Med kapital i hand så ger det dig rätt och i förlängningen också makt.

Ni håller väl med om att det är makten som har stiftat och som fortsätter stifta lagar och bestämmelser i våra samhällen? Det säger ju sig självt att makten inte stiftar lagar som går emot dess egna intressen. Eller hur?

 Vård, skola och omsorg

Nu är måttet rågat! Så låter det lite överallt och så ser verkligheten ut idag.

Vård, skola och omsorg brottas med denna verklighet varje dag. Personal säger upp sig därför att dom inser att deras arbetsmiljö och allt som kan kopplas till arbetet försämras för varje dag som går.

När det nu är på det här viset då måste man naturligtvis fråga sig varför det har blivit så här? Är detta en fråga som är befogad att ställa eller är det en onödig frågeställning?

Om man nu kommer fram till slutsatsen att frågan är befogad att ställa då är man självklart intresserad av att finna ett vettigt svar på frågan. Eller hur?

Hur skall vi då ta oss vidare för att söka ett vettigt svar på frågan? Verkar det rimligt att lyssna av den berörda personalens åsikter?

Det verkar rimligt att lyssna av personalens åsikter. Och vad har då personalen för åsikter? Jo dom genomgående svaren pekar mot att arbetsbelastningen ökar. Vilket framförallt beror på att färre personal får göra mer. Detta kallas för effektivisering av arbetet. Personaltätheten minskas som det också heter. Därav följer att arbetstider splittras upp och tempot i arbetet höjs. Löner släpar efter, anställningstryggheten försämras vilket bidrar till att livskvalitén både i arbetet och på fritiden för med sig att personalen ”slås ut” både fysiskt och psykiskt.

När nu verkligheten ser ut så här då ställs frågan: vad görs åt dessa problem? Hur löser ansvariga politiker och kapitalets ägare dessa frågor? Nej problemen kvarstår och som vi skrev inledningsvis så försämras dessutom problemen år efter år.

Hur kan det fungera så? Är inte dom ansvariga intresserade av att kunna lösa dessa krisartade problem? Jo dom säger ju sig vara intresserade men ändå så försämras villkoren år efter år.

Vård, skola och omsorg drivs, mer eller mindre, med hjälp av skattemedel. Skattemedel driver dessa verksamheter oavsett om det handlar om privata eller offentliga aktörer. Och vi har lärt oss att det är kapitalets villkor som gäller på marknaden, dit även numera vård, skola och omsorg tillhör.

Eftersom det nu är på detta vis så är det pengarna som styr verksamheten, inte behoven inom vård, skola och omsorg. Behoven och personalens villkor kommer alltså i andra hand. Marknadens regler styr och ställer likadant i offentlig som privat verkamhet.

Så slutsatsen av det här resonemanget blir alltså att verksamheter inom vård, skola och omsorg inte skiljer sig från all annan verksamhet i våra samhällen. Det är kapitalets villkor som gäller och därmed formas denna verksamhet som allting annat, inklusive våra samhällen som helhet. Och när nu den rådande ordningen gäller så innebär då detta att det blir en omöjlighet under rådande strukturella ordning att kunna skapa rättvisa, humana förhållanden inom vård, skola och omsorg.

Slutorden blir: den kapitalistiska maktstrukturen, som vi alla lever i, kan omöjligen genomföra rättvisa varken i den offentliga eller den privata sektorn.

 Historietolkning

Ett påstående: När samhället inte kan tolka sin historia och därmed inte ser orsaken till den nuvarande strukturella ordningen då blir det också oförmöget att ta sig ur den rådande ordningen när denna är strukturellt orättvis.

Man kan också omformulera meningen så här: När samhället tror sig kunna tolka sin historia på rätt sätt men ändå inte lyckas skapa rättvisa då bevisar detta att samhället har gjort en felaktig tolkning av sin historia.

Alltså har dagens samhällen gjort en felaktig tolkning av sin historia. Detta behöver vi väl inte tvivla om?

Men nu är det trots allt inte så enkelt att göra ett sånt här självklart påstående till ett samhälleligt erkännande. Nej eftersom vi lever i en maktstruktur så kan naturligtvis makten inte godta detta påstående. Makten betraktar ju den rådande ordningen som helt normal. Orden ”strukturell orättvisa” kommer makten aldrig att ta i sin mun. Och att känneteckna den rådande ordningen som en maktstrukturell ordning skulle i många samhällen framstå som ”fientligt sinnade” uttalanden. Vad sådana uttalanden leder till det känner vi väl till.

Att tolka samhällets historia är därför förbehållet makten. Ungefär på samma sätt som när ekonomer lovordar kapitalismen. Våra samhällens förvaltare kan ju omöjligen godta historiska fakta som bevisar den strukturella orättvisan. Lika lite kan det godtas att det rådande kapitalägandet skadar våra samhällen på alla plan.

Nej samhällenas förvaltare betraktar det rådande som normalt. Att det rådande skapar grundläggande strukturella orättvisor ligger helt utanför förvaltarnas ”tankevärld”. Istället så diskuteras bidrags- och skatteåtgärder för att ”komma åt” dom problem som hela tiden uppstår i den strukturella orättvisan.

Därmed så fortsätter allting att rulla på så som det har gjort under mycket lång tid. Den ekonomiska makten formar sina samhällen med hjälp av den politiska makten så som det nu har sett ut under en oerhört lång tidsperiod.

Dagens samhälle är snart historia. Nu när kriser av alla de slag har nått sådana nivåer att dom hotar våra samhällens fortlevnad då börjar medvetenheten i våra samhällen ifrågasätta just den rådande strukturella ordningen. Och därmed så kommer vår historiebeskrivning att ifrågasättas i och med att våra samhällen bygger vidare på gårdagens samhällen.

 ”Allt verkar så…”

Du föds in i samhället där din familj inte har mat för dagen.

Detta är normalt och inte konstigt för dig.

Du föds in i samhället där du lever diskriminerad.

Detta är normalt och inte konstigt för dig.

Du föds in i samhället där din mor och far går arbetslösa.

Detta är normalt och inte konstigt för dig.

Du föds in i samhället där våld och misär blir din vardag.

Detta är normalt och inte konstigt för dig.

Du föds in i samhället där du på avstånd ser och anar en annan värld. En bättre värld.

Är det du ser normalt?

”Allt verkar så konstigt!”

 Den ekonomiska tilliten

Vad händer om den ekonomiska tilliten försvinner? När du handlar och sedan inte betalar, vad händer då? Jo då får du betalningsanmärkning och ett krav på dig att betala.

Men du betalar ändå inte, du saknar kanske pengar. Hur går det då för dig? Kraven på dig ökar i takt med att betalningen uteblir. Ränta och diverse avgifter läggs på den ursprungliga summan så du blir mer och mer skyldig. Till slut går det så långt att det blir inkasso och du krävs på eventuell egendom som betalningsmedel. Du kan tvingas att gå från hus och hem.

Vad händer när mängder av människor råkar ut för det här? Vad händer när betalningsförmågan hos en stor del av människorna i samhället upphör? Jo företagen som kräver sina kunder på betalning men som av olika orsaker inte får in sina pengar dras därför med i ”fallet”.

Det blir en dominoeffekt som sprider sig i samhället. Skuldbeloppen ökar succestivt när företag går i konkurs. När lån inte kan betalas av och när sedan långivaren inte kan ”bli av med” eventuellt inlöst egendom så skakas till slut finansinstituten. Själva hjärtat i det kapitalistiska navet, banker och den övriga finansmarknaden, dras med i det ekonomiska fallet.

Till sist så vägrar långivarna låna ut sitt kapital därför att dom misstror sina låntagare, privatpersoner som företag. Marknaden stannar i princip helt av när betalningsmedlen inte längre fungerar. Det finns inga pengar till löner och det går inte att sälja tjänster och produkter beroende på att ingen kan betala.

Arbetslösheten stiger i rask takt när företag slås ut av krisen. Kapitalets ägare vägrar under dessa förhållanden att investera sitt kapital. Istället så ”låses” kapitalet in för att kunna värdesäkras. Går det inte att ”säkra” det ”här” så flyttas kapitalet ”dit”.

Det ekonomiska ”flödet” i våra samhällen stryps därför alltmer.

Hur skall då samhällsförvaltningen, den politiska makten, hantera det här uppkomna läget? Jo dom ser ingen annan utväg än att dom stora ”livsviktiga” finansinstituten räddas. Och detta görs genom samhällets skattepengar. Instituten tillåts helt enkelt inte att gå i konkurs. Sådana stora konkurser skulle äventyra själva samhällets existens. Den politiska makten ser alltså ingen annan utväg än att förse kapitalets ägare, den ekonomiska makten, med så mycket ekonomiskt bidrag som krävs för att få ”hjulen att rulla” igen.

Så här ser alltså dom politiska lösningarna ut när marknaden inte klarar av att reglera sig själv. Här ser vi dessutom tydligt vilken roll den politiska makten intar när samhällets ekonomiska ”spel” ställs på sin spets. Jo den ekonomiska maktstrukturen måste bevaras, kosta vad det kosta vill. När detta nu sker så intar den politiska makten därigenom en underordnad roll gentemot den ekonomiska makten. Eller med andra ord, den ekonomiska makten dikterar villkoren för samhället och utifrån detta faktum måste sedan den politiska makten sedan agera.

Vad händer då när den ekonomiska tilliten i marknaden försvinner? Jo det som händer är att samhället ”träder in” på marknaden och försöker rädda det som räddas kan. Och hur detta scenario kan se ut det får vi svaret på när vi nu studerar våra samhällskriser så som dom nu ”utspelas” för oss.

 September 2013

Rörelsens roll

Tillväxttänkandet i våra samhällen börjar nu sakta men säkert ifrågasättas av alltfler. Naturligtvis så gäller inte detta ifrågasättande våra politiska makthavare och självfallet inte heller den ekonomiska makten. Men maktens ständiga ”predikningar” om den saliggörande tillväxten stöter nu på mer mothugg än någonsin tidigare. Dock verkar insikten om den ohållbara tillväxtens grundläggande orsakssammanhang inte ha fått något fäste.

Om vi nu är överens om att tillväxt i all oändlighet är en omöjlighet då borde vi också kunna förstå ”ursprunget” till denna omöjlighet. Vi borde kunna förstå den grundläggande orsaken till varför tillväxttänkandet är en sådan ”drivkraft” för makten.

När nu maktens tillväxttänkande börjar ifrågasättas så borde det också bli möjligt att kunna få ut orsakssammanhangen för detta tänkande. Att kunna skapa en rörelse i samhället som förklarar grunderna för det rådande samhällets strukturella orättvisa. Kan en sådan rörelse få ”fäste” i samhällsdebatten så skulle den kunna skapa ett stort intresse.

En rörelse som kan ”peka ut” den avgörande grundorsaken till våra samhällens framtida kollaps, om strukturen inte förändras i grunden, kommer att få ett stort genomslag.

Var skall denna rörelse agera? Där den kan få mest genomslag naturligtvis. Den skall i huvudsak agera på sociala medier, det är ju där som ”budskapen” sprids och det är där som kommunicerandet äger rum. Genom djupa diskussioner och debatter i dessa medier så kommer ett växande intresse att skapas för dom här livsavgörande frågeställningarna. När så dom grundläggande orsakerna till våra samhälleliga kriser kommer ”upp på bordet” då kan genomslaget för dessa synpunkter ske mycket snabbt.

En av målsättningarna för rörelsen blir just att få samhället att diskutera och ifrågasätta den rådande strukturella ordningen som vi alla lever i. Och spridningen av dessa diskussioner görs bäst över sociala medier. Kan detta genomföras så kommer självfallet etermedia, radio och TV, att haka på. Frågorna blir på så vis en angelägenhet för alla, för hela samhället.

På samma sätt som samhället idag är medvetet om att ”rökning dödar” så ska samhället även göras medvetet om att ”kapitalismen dödar”. Alla ska kunna förstå att den maktstrukturella ordning som vi lever i kommer förr eller senare att leda till total kollaps på alla plan, om inte grundläggande strukturella förändringar görs. Denna medvetenhet ska alla bli införstådda med. Och detta arbete skall ledas av rörelsen.

Så här är det

Dom gör så.

Vi gör så här. Varför gör dom så?

Dom gör nog så därför att dom alltid har gjort så.

Men det är ju helt fel att göra så.

För dom är det inte helt fel, för dom är det naturligt.

När dom gör så då får dom ju men för livet.

Det är tydligen ingenting som man funderar över.

Livet är så här. Så har det sett ut och så ser det ut även idag.

Att kvinnor kommer till skada finns ingen anledning att grubbla över.

Varför skall vi grubbla över något som har existerat i tusentals år?

Varför fundera?

Funderar du över varför dom krigar?

Dom krigar. Det är inte så mycket att fundera över. Livet är så.

Dom krigar. Dom skjuter ihjäl varann. Det är så det ser ut.

Varför dom krigar? Nej varför fundera på det.

Dom krigar. Det är hemskt. Det är rent för djävligt. Men så är det.

Dom krigar. Vad hjälper det att fundera över sånt? Låt dom hålla på. Det berör ju inte oss.

Skall vi köpa den där charterresan som du så länge har talat dig varm för?

Visioner

Att kunna se och förstå maktstrukturen är helt grundläggande när man formulerar visioner och drömmar för framtida samhällen.

Vi har alla visioner om hur vi önskar oss att framtida samhällen skall se ut. Och våra visioner sammanfaller, i stora drag, oberoende av vilken politisk åsikt vi står för. Alltifrån så kallade vänsteråsikter till högeråsikter utmynnar i samma slags visioner.

Kan då dessa visioner uppnås? Det helt avgörande för om dessa visioner uppnås ligger i förståelsen av vår historiska och nuvarande strukturella ordning. Inser man att våra samhällens historiska bakgrund ligger till grund för den rådande ordningen då förstår man också det maktstrukturella förhållande som utmärker våra samhällen.

”Vi måste minska utsläppen; vi skall se till så att landsbygden blir levande igen; med våra förslag så kommer arbetslösheten att drastiskt minska; vårt parti strävar efter ett hållbart ekologiskt samhälle där vi lever i samklang med naturen.”

Vem kan inte skriva under på dessa framtidsvisioner? Jo det är klart att vi alla skriver under. Men vad som saknas i dessa och liknande formulerade visioner det är just förståelsen för att vi lever i strukturellt orättvisa förhållanden. Dessa visionärer missar eller rättare sagt inser inte vilka grundläggande orsakssammanhang som ligger bakom våra samhällens allt större fjärmanden från visionernas förverkliganden.

Våra samhällen närmar ju sig inte dom framtidsvisioner som vi alla har. Nej istället så fjärmar sig våra samhällen. Kriser av alla de slag utspelas och ingenting tyder på att våra drömmar någonsin kommer att förverkligas. Och när man inte förmår sig att analysera orsakssammanhangen då finns heller ingen möjlighet att visionerna skall kunna förverkligas.

Just så här uppträder den politiska makten idag. Makten har visionerna, precis som alla vi andra, men när man inte förmår att tolka historien på rätt sätt och därav inte heller kan sätta in dagens strukturella förhållanden som en ”förlängning” av det historiska förloppet då blir det självfallet en omöjlighet att formulera en politik som skall leda fram till det samhälle som vi alla vill leva i.

”Vi har ett av de mest jämlika och välbeställda samhällen i hela världen. Så innan ni kritiserar vår politik så måste ni sätta er in i att stora delar av Europa inte lyckas att ta sig ur den ekonomiska kris som dom själva har satt sig i. Med vår politik så har vi tagit oss igenom den globala ekonomiska krisen på ett bättre sätt än dom flesta.”

Detta är ett felaktigt sätt att argumentera. Och det bevisar bara hur okunniga den politiska makten är i sin analys av ekonomiska kriser.

När man framhåller det egna samhället som ett av världens jämlikaste så har man naturligtvis helt rätt i detta påstående men det talar ju bara om att merparten av jordens samhällen lever i djup ojämlikhet där dom strukturella skillnaderna inom samhällena är enorma. Samtidigt så lever vi i vårt samhälle där dessa skillnader likaså är stora men alltså inte så enormt stora som ”ute i världen”. Att denna strukturella orättvisa bottnar i kapitalägarförhållandena i vårt samhälle såväl som i alla andra samhällen lyckas inte ”våra” politiker analysera sig fram till.

Man förstår heller inte att ekonomiska kriser har sin grund i dom orättvisa kapitalägarförhållandena. Att den politiska makten hävdar att just vårt samhälle har klarat sig bättre än dom flesta andra är således inget svar på att den förda politiken skulle leda fram till våra visioner om det framtida samhället. Detta är ju en omöjlighet inom den rådande strukturella ordningen.

Den ekonomiska strukturen är global och därför är den ekonomiska krisen naturligtvis global. För att kunna förverkliga visionen om framtiden så måste den rådande strukturella ordningen förändras på ett globalt plan och det gäller självfallet också vårt eget samhälle. Samhällsekonomier skall därför analyseras utifrån ett globalt perspektiv.

Vi är en del av världen alltså är vi en del av övriga samhällen. Och när övriga samhällen, enligt maktens sätt att argumentera, står långt ifrån vårt ”jämlika och välmående” samhälle så betyder ju detta att den globala jämlikheten och rättvisan inte kan förverkligas så som den strukturella ordningen ser ut idag. När det nu är på det här viset så bevisas detta faktum för oss, nämligen att om världens samhällen som helhet är mindre jämlika och därmed mer orättvisa än vårt samhälle så dras även vi med i denna ojämlikhet och orättvisa. Alltså råder även hos oss grundläggande strukturella orättvisor vilket ju också återspeglas i vårt samhälle.

Visioner och drömmar om ett jämlikt hållbart ekologiskt samhälle kan alltså bara förverkligas när vi inser att den rådande strukturella ordningen, som vi benämner det kapitalistiska systemet, avvecklas och ersätts av demokratiska beslutsprocesser på alla plan, inklusive det ekonomiska. När denna förändring har genomförts så öppnas möjligheter om ett förverkligande av våra visioner.

”Sänk skatten!”

”När vi sänker skatterna för alla arbetstagare då är detta den bästa injektion vi kan ge företagen i deras ambition att få fart på ekonomin. Nu när vår export dalar då måste den inhemska konsumtionen hållas uppe och dessutom öka och den bästa penningpolitiken i detta läge det är att sänka skatten för löntagare. Genom ökad konsumtion tar ekonomin fart och därigenom minskas arbetslösheten.”

Ungefär så går resonemanget i den politiska maktens korridorer. Och vad leder denna politik till?

Ökad konsumtion leder naturligtvis till att ekonomin tar fart. När efterfrågan ökar så börjar företagen producera mer vilket är den effekt som politikerna önskar sig. Därav förslagen på skattesänkningar för löntagare. Drömscenariot är naturligtvis att efterfrågan blir så stor att tillgången på dom efterfrågade varorna inte riktigt ”hinner med” att produceras. Att det, så att säga, blir en lite eftersläpning i producerandet. Tillgången bör vara något lägre än efterfrågan.

Fungerar ekonomin på detta vis då råder, det vi benämner, högkonjunktur och tillväxten tar fart. Såväl den ekonomiska makten som den politiska ser en sådan utveckling som den optimala för samhället. En jobbskapande politik, enligt makten. Och vidare så säger man att en sådan politik, alltså en skattesänkarpolitik, är den bästa politiken i förlängningen när det gäller att få in pengar till statskassan. Dom menar med andra ord att när fler människor kommer i arbete och fler företag startas och därigenom så tillförs staten mer pengar. Att uppmuntra konsumtionen genom skattelättnader skall få hjulen att rulla.

Hur skall vi då syna den här skattepolitiken? Är det så här samhällen skall fungera?

Okej, vi gör ett försök att granska den här ekonomiska politiken. Vi konstaterar och upprepar det vi har gjort många gånger: marknaden, alltså själva motorn i våra samhällens utveckling ligger i händerna på privata aktörer. Vilket ju inte är någon nyhet. Dessa privata aktörer investerar i verksamheter oftast med hjälp av krediter från andra privata aktörer i hopp om att deras investeringar skall resultera i ett överskott, ett kapitalöverskott. Om detta nu infrias så betyder det att alla privata aktörer, inklusive kreditgivare, känner sig nöjda. Verksamheten går med vinst och ”alla” är nöjda och belåtna. Skulle nu motsatsen inträffa, det vill säga att verksamheten går med förlust, då blir det problematiskt att fortsätta driva verksamheten. Kreditgivarna vill inte riskera mer kapital eftersom verksamheten, företagandet, inte ger någon vinst. När nu detta scenario sprider sig genom marknaden så uppstår det vi kallar för lågkonjunktur. Marknaden ”ångar” inte på som vanligt.

Men måste det fungera så här? Är högkonjunktur respektive lågkonjunktur någonting ofrånkomligt?Skall dessa ”toppar och dalar” anses som normalt och logiskt för våra samhällen?

Ja i våra samhällen så som dom är uppbyggda idag så fungerar det på detta vis. Men om vi nu tänker oss våra samhällen utifrån en strukturellt rättvis uppbyggnad så skall det naturligtvis inte fungera så som det gör idag.

När vi istället ser kapitalägandet som samhällsägt och inte som nu privatägt då uppstår inte det privata ”behovet” att göra så stor vinst som möjligt. Samhället planerar produktionen utifrån hela samhällets bästa vilket medför att den privata företagsamheten drivs av ambitionen att kunna förse samhället med allt det som samhället efterfrågar. Just den privata företagsamheten i kombination med det samhälleliga kapitalägandet är den enda framkomliga vägen för oss. Om detta samband har jag skrivit om tidigare. Samhället behöver på detta vis inte ”tänka” på att beskatta företagsamheten emedan allt överskott skall gå tillbaka till samhället. Denna rättvisa för naturligtvis med sig att alla människor i samhället är lika mycket ”värda”. Ekonomiskt såväl som socialt.

Ingen ges möjligheten att ”roffa” åt sig för egen vinnings skull eftersom kapitalägandet skall vara samhällsägt. På detta vis kan också alla arbetsföra ”sättas” i arbete. Arbetslösheten skulle utplånas helt och hållet. Att producera för kapitalets accumulation försvinner naturligtvis. Samhället producerar istället för det samhälleligas bästa vilket ju betyder att hela det ekologiska samspelet måste fungera i harmoni.

Oktober 2013

Om vad ska vi diskutera?

När vi nu på förhand vet att det ekonomiska systemet kommer att kollapsa, hur ska vi då agera? Ska vi diskutera och debattera denna förestående kollaps eller ska vi ignorera den? Kanske vi, alltså samhället, fortsättningsvis ska diskutera skattelättnader, avdrag hit och avdrag dit, subventionera här och subventionera där, reglera mer eller reglera mindre.

Makten mår säkert bättre av att stoppa huvudet i sanden och vägra se verkligheten. Att käbbla om fördelningspolitiken verkar naturligtvis betydligt tryggare för oss än att fokusera på den förestående kollapsen. Eller vad säger ni?

Låt oss diskutera bostadspolitiken. Ingenting kommer att hända där ändå. Men låt oss diskutera det.

Låt oss diskutera arbetsmarknadspolitiken. Inte heller här kommer det att hända något. Men skit i det, låt oss ändå diskutera det.

Varför ska vi diskutera den framtida kollapsen? Sker der så sker det. Vad kan vi göra åt det? Nu håller vi på med budgetförhandlingarna. Stör oss inte i det arbetet!

”Fri företagsamhet”

– Ja vad menas med ”fri företagsamhet”, som du också funderar över? ”Fri företagsamhet” är en

   finurlig omskrivning som den politiska och ekonomiska makten ”tutar” i oss då dom skall få oss att

   tro att vi lever i den bästa av världar.

– Vill återigen bara påpeka att privat företagande inte är en och samma sak. Egentligen borde vi

   kanske ha olika ord för storföretag/multinationella företag och små och medelstora företag.

   Eftersom de lever i totalt skilda världar och verkar enligt helt olika förutsättningar.

   För när du pratar om företagens enorma inflytande och makt över politiken och oss vanliga

   människor så pratar du ju om storföretagen, eller hur?

   Landets små och medelstora företag kan knappast skicka iväg slipade lobbyister så fort de inte är

   nöjda med ett politiskt beslut. De flesta av dem har några anställda som de känner personligen. Och

   den typen av lokalt småföretagande tror jag säkert kan vara en del av lösningen för ett hållbart

   samhälle, medan jag har väldigt svårt att se att multinationella jättar kan vara det.

   Så återigen, jag tycker det är sunt med en lite mer nyanserad och breddad bild av företagande.

– I dagens strukturella ordning så innebär företagande och kapitalägande verksamheter som är intimt

   sammanflätade med varann. Alltså att eget företagande förutsätter eget kapitalägande. Men denna

   strukturella ordning leder till orättvisa. Just denna ordning speglar det kapitalistiska system vi alla

   lever i. Det är kapitalägandets nuvarande struktur som skapar våra högst orättvisa samhällen. Alltså

   inte företagandet.

   Företagande är kreativa människors idéer som utvecklar våra samhällen. Allt sådant måste stödjas.

   Vem skall då stödja denna verksamhet? Samhället, som ju berörs av denna verksamhet, skall

    naturligtvis se till att företagandet får allt det stöd som krävs för att företagandet skall kunna lyckas.

    Skall samhället kunna förverkliga detta åtagande så måste självfallet också samhället vara ägare av

    kapitalet. Vi kan inte, som idag, ha ett system där privata kapitalägare avgör hur deras eget kapital

    skall ge högsta möjliga förräntning. Det är just här som ”brytpunkten” går mellan ett samhällsägt

    kapitalägande och ett privatägt kapitalägande.

    Dagens strukturella ordning innebär ju ett privatägt kapitalägande. Vi kallar detta för det

    kapitalistiska systemet. Och vad detta system ställer till med det får vi tydliga svar på när vi

    granskar våra samhällen. Orsaken till detta destruktiva system beror på att kapitalet ägs av privata

    människor.

    Företagande och kapitalägande skall därför vara skilda verksamheter eftersom kapitalägandet

    sätter ”reglerna” för hur företagandet skall utvecklas.

    Den privata kapitalägaren har som högsta prioritering att det investerade kapitalet förräntar sig.

    Hur denna investering ser ut är av sekundär betydelse.

    Det samhällsägda kapitalet har som högsta prioritering att det investerade kapitalet utvecklar

    själva samhället. Därför är denna investering av högsta prioritet.

–  Ja, jag är inte riktigt med på hur det du skriver hänger ihop med den mening jag reagerade på

    tidigare: ”Fri företagsamhet är en finurlig omskrivning som den politiska och ekonomiska makten

    ´tutar´i oss då dom skall få oss att tro att vi lever i den bästa av världar.”

    Är företagande något negativt som ska bort enligt dig eller något bra som kan och kanske bör

    finnas kvar? Tänker du i så fall att företagen ska ha en privat ägare eller tänker du dig något slags

    statliga företag?

–  Orden ”fri företagsamhet” används i tid och otid av dels den politiska makten och dels den

    ekonomiska makten. Och det används utifrån den riktade förståelsen att just ”fri företagsamhet” är

    den ”okränkbara och optimala” formen för företagande i våra samhällen. Men vad menas då med

    ”fri” i den här förståelsen? Jo det menas just att alla skall ges möjligheten till företagande. Vilket

    naturligtvis är helt rätt. Men så enkelt kan det inte förklaras.

    Företagande är beroende av kapital för att kunna utvecklas. Och det är just här som företagandet

    möter motstånd. Kapitalet i våra samhällen är ju i huvudsak privatägt. Det betyder att företagandet

    måste vända sig till privata kapitalägare för att kunna få krediter. Privata kapitalägare avgör

    därmed om företagandet skall beviljas krediter eller inte. Och det som primärt väger tyngst i denna

    beslutsprocess det är om kapitalinvesteringen bedöms kunna förränta sig så pass mycket så att

    vinsten blir ”god”. Bedöms inte vinsten bli ”god” då blir det heller ingen investering.

    Ett företagande kan alltså stå och falla med hur privata kapitalägare ”ser” på företaget. ”Fri

    företagsamhet” görs därmed helt beroende av hur privata kapitalägare ”ser” på denna ”fria

    företagsamhet”. Detta förhållande, menar jag, kan inte sägas vara ”fritt”. Istället anser jag ett sådant

    förhållande som ”ofritt” eller påtvingat. Företagaren hamnar i ett påtvingat förhållande till den

    privata kapitalägaren som genom sitt kapitalägande kan sätta upp villkor som gör företagaren, mer

    eller mindre, ”livegen” till kapitalägaren.

    ”Fri företagsamhet” kan istället utvecklas på ett optimalt sätt om kapitalet i våra samhällen ägdes

    av just samhället. Då är det inte primärt förräntningen av kapitalinvesteringen som är det

    avgörande utan då ser samhället till företagens utveckling av det egna samhället som dom

    avgörande besluten när det gäller investeringar.

    I ett sådant samhälle garanterar även samhället att företagandet ges all den hjälp som är nödvändig

    även då ett företagande kan råka ut för ”motgångar”.

    Företagande är naturligtvis positivt och helt nödvändigt i ett samhälle. Det måste alltså finnas.

    Företag startas och drivs av privata människor. Kapitalet däremot som ett företag genererar skall,

    när det uppvisar överskott, ”slussas” tillbaka till samhället. Alltså långivaren.

    Om det inte skulle se ut så här då är vi ju tillbaka i den kortfattade beskrivning som ges ovan. Då

    ges det privata kapitalägandet möjligheten att växa sig hur stort som helst. Så som dagens

    kapitalism fungerar.

    Företag i sig är ju en kapitaltillgång och denna ”tillgång” säljs idag på marknaden. Om denna

    ”tillgång” ägs av privata människor, som ju är fallet idag, så skapar detta ägande ett slags

    spekulation för egen vinning. Därför, menar jag, måste själva ägandet av kapitaltillgången tillfalla

    samhället.

November 2013

”Skattebaserna”

”Vilka är skattebaserna för finansiering av välfärd när vi ska arbeta mindre och utveckla lokala räntefria ekonomier? Tacksam för tankar kring detta.”

Jag skall försöka ge mig på frågan utifrån mina tankar, så får vi se hur långt det räcker.

Varför har vi skatter idag? Jo vi har skatter för att kunna finansiera det vi bland annat kallar för välfärden.

Finns det någon annan möjlighet än dagens ordning, för samhället, att kunna finansiera vård, skola, omsorg plus allt annat som vi förknippar med välfärdsbegreppet?

Vad händer om kapitalägandet sköts av samhället istället för som idag av privatpersoner?

Observera här att jag särskiljer privat företagande från privat kapitalägande. Privat företagande, menar jag, är drivkraften, själva ”motorn” i våra samhällens utveckling. Men däremot, menar jag, så är privat kapitalägande någonting helt annat.

Privat företagande görs idag helt beroende av privat kapitalägande. Detta skadar det privata företagandet mer, än det gör nytta.

Varför då? Jo därför att det privata kapitalägandet har som sin främsta prioritering att själva kapitalinvesteringen skall förränta sig så mycket som möjligt och dessutom så snabbt som det bara går.

Hur drabbas då själva företagandet av dessa idag rådande prioriteringar som det privatägda kapitalet innebär? Jo där kapitalägandet inte ser ”godtagbara” förräntningsnivåer där investeras det heller ingenting. Alltså där företagsidéer försöker utvecklas men där kapital saknas och där dessutom kapitalägaren inte ser en tillräckligt hög förräntning på en eventuell investering leder allt som oftast till att företagets utveckling bromsas upp och mycket ofta slutar i avveckling av företagandet.

Så här ser förhållandet ut idag, enligt mitt sätt att se det.

Om vi nu ändrar på det här förhållandet, hur kommer det då att se ut? Jag menar om samhället står för kapitalägandet medan fortsättningsvis företagandet drivs privat.

Som jag ser det så kommer samhället att prioritera samhällets utveckling och därför så investeras kapitalet i företagande som utvecklar just samhället, inom alla områden. Alltså en väsentlig skillnad mot det privata kapitalägandets prioritering.

Efter denna utläggning så kommer vi då till din fråga. Hur skall samhället få in detta kapital som du benämner – ”skattebasen”? Jo jag menar att företagens överskott naturligtvis måste gå tillbaka till samhället. Samhället investerar i företagen, med allt vad det innebär. När sedan överskott uppstår så går detta, som sagt, tillbaka in i samhället. På så vis tänker jag mig att ”skattebasen” skall kunna se ut.

”Skattebasen” kan här jämföras med själva kapitalägandet. 

I den fortsatta frågan om att ”arbeta mindre och utveckla lokala räntefria ekonomier” så funderar jag på om du menar att det ”lokala” samhället skall ”återta” sin egen ”självförsörjning”?

Om du menar så då är mina tankar kring denna fråga så här:

Framtidens samhällen måste själva stå för sin egen försörjning. Allt det som vi idag ”vardagskonsumerar” produceras oftast någonstans långt borta från vårt eget samhälle.

Varför är det så? Jo därför att det privatägda kapitalet förräntar sig mest just så. Vilket, jag menar, i långa loppet skadar våra samhällen.

Här är vi tillbaka i frågeställningen om privatägt eller samhällsägt kapital.

Att ”arbeta mindre” ser jag som en självklarhet i framtida samhällen.

Produktivitetsökningen i arbetslivet är ju väsentligt mycket högre idag än tidigare. Nu har det ju gått så långt att villkoren på arbetsmarknaden, i många fall, är rent omänskliga.

Denna utveckling, som jag menar, styrs av dom rådande kapitalägarförhållandena leder fram till allt inhumanare samhällen.

Detta var några tankar jag fick kring frågan du ställde.

 Det är så här jag har lärt mig att tänka

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Bli någonting bra. Utbilda sig till något som ger pengar. Mycket pengar.

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Köpa den där bilen som ingen annan har. Äga huset som är för dyrt för vanligt folk.

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Ha lite kul med dom pengar jag tjänar. Spekulera på börsen. Ta lite risker. Våga satsa och tjäna ännu mer.

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Leva ett gott liv. Sola och bada. Resa runt och ha roligt.

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Varför bry sig? Låt var och en sköta sitt.

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Dom säger att guldet hela tiden går upp. Köp och försäkra dig!

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Att det går som det går. Ja vad då?

Det är så här jag har lärt mig att tänka.

Tillväxten är sned

http://home.swipnet.se/~w-142016/pdf/Tillvaxten-ar-sned.pdf

December 2013

Diskussionen 3

A:

Hur kan samhällsbyggnad utan tillväxt, nolltillväxt eller låg tillväxt illustreras i framtidsbilder?

C:

Varken nolltillväxt eller låg tillväxt räcker för att få ett hållbart jordklot. Vad vi behöver är negativ tillväxt. CO2 behöver gå från 10 ton/capita idag till 1 ton/capita 2050. Det klarar vi inte av om vi inte har negativ tillväxt tyvärr. Vill vi få ner miljöpåverkan är det en logisk följd. Vi kan heller inte förlita oss på tekniken som lösning.

D:

Samhället är i stort behov av nya makroekonomiska modeller som inte bygger på ökad BNP. Som grund för scenarier bör man använda tillförlitliga uppgifter från olika samhällsområden och olika slags aktörer.

F:

Principiellt så tycker jag att man gör ett tankefel när man i förväg bestämmer vilken sorts tillväxt vi ”behöver”. Framför allt för att tillväxten ju, precis som vi många gånger nämnt inte mäter välfärd – inte ens den materiella. Då bör den inte heller vara ett mål, vare sig den går upp eller ner (att ha negativ tillväxt som mål i sig blir ologiskt och hopplöst att förmedla som budskap). Hellre fokusera på vad vi vill uppnå: hållbart resursuttag och mänskligt välbefinnande, sen får BNP ”bli vad den blir”. Jag kallar det en ”smart ekonomi”.

G:

Kanske kan man formulera det som att vi bör fokusera på en ekonomi vars relationer mellan producerande enheter är sådana att den för vårt välbefinnande nödvändiga omsättningen av materia och energi kan justeras lokalt och globalt på ett rättvist och demokratiskt sätt så att det ekosystem vi är en del av behåller en för oss gynnsam uthållighet. Eller något liknande.

C:

Att negativ tillväxt skulle vara ologisk håller jag inte med om. Att jag tog upp det till diskussion berodde på att tillväxten diskuterades. I dagens ekonomiska system är tillväxt ett mål. Bara för att jag diskuterar negativ tillväxt anser jag inte att negativ tillväxt ska vara ett mål utan endast en konsekvens av kraftfulla åtgärder för att sänka konsumtionen och skuldsättningen i världen.

Konsumtionen ökar tack vare ökad skuldsättning (ekonomisk tillväxt) vilket leder till ökad BNP. Hade vi haft en räntefri ekonomi hade vi inte behövt oroa oss för BNP då den är ett begrepp kopplat till tillväxtekonomin.

Antingen kan man rikta fokus på den ohållbara överkonsumtionen eller det ohållbara i att ha ett ekonomiskt system som driver den. Man kan naturligtvis fokusera båda två.

Penningekonomin måste ha en kurva som följer jordens tillgångar och tillväxtkurva. Annars riskerar vi hela tiden en obalans mellan mänsklighetens konsumtion och jordens tillgångar.

F:

Vad jag sett finns inga vetenskapliga belägg för att vi behöver en global nedväxt (möjligen regional). Vi behöver bara stoppa den hejdlösa, exponentiella tillväxten.

Samtidigt som vi pratar om resursgränser och att vi måste anpassa oss, så behöver vi prata om naturens och ekosystemens värde i sig och alla positiva, sociala aspekter av att prioritera umgänge och delande framför konsumtion och eget ägande. Samtidigt som vi tar upp den växande skuldfällan, så behöver vi fokusera på fördelarna med en stabil, resilent, ekonomi (som inte kräver tillväxt).

C:

Eftersom den ekonomiska tillväxten och konsumtionen går hand i hand måste tillväxten ned samtidigt som konsumtionen.

Om vi inte hjälper människor att förändra sina känslor inför framtiden kommer förändring inte att ske. Idag är det en övervägande andel av befolkningen som känner rädsla inför miljö/klimathot. Den övergår lätt till apati om folk inte får en berättelse som visar att vi kan skapa ett hållbart samhälle.

H:

Viktigare att fokusera på att ekonomisk tillväxt måste bort som samhällsmål än att prata om att vi ska ha nolltillväxt, nedväxt eller låg tillväxt som nytt mål.

Målet är ett bra samhälle och borde mätas helt utanför ramen för BNP. Viktigt att hela tiden poängtera det, annars riskerar vi att förstärka BNP-fokuset samtidigt som vi ifrågasätter det.

F:

Jag kan inte se att någon kan bevisa att vi måste ha nerväxt för att nå hållbarhet. Om ekonomin slutade tillväxa (dvs varken till- eller nerväxt) så skulle man rimligen med effektiviseringar, teknikbyten och växande tjänstesektor kunna minska vårt ekologiska fotavtryck. I ett tillväxtsamhälle får man problemet att dessa åtgärder ”äts upp” av den ökande omfattningen av ekonomin, men utan tillväxt borde det funka.

I:

Vi måste lära oss skilja mellan tillväxt och utveckling. Tillväxt är inte detsamma som utveckling och utveckling kräver inte nödvändigtvis tillväxt. Ekonomi är för komplext för att enbart beräknas i kvantitet och pengar. Får vi en förståelse för vikten av kvalitet och realekonomiska värden så förstår vi också att det är möjligt att skapa ett samhälle där vi på ett bättre sätt kan tillgodose våra grundläggande behov och därmed ha ett rikare liv även om vi minskar material och energiflödena i samhället (och därmed troligtvis BNP). Då blir det möjligt att skapa positiva framtidsvisioner! För mig är detta paradigmskiftets kärna!

C:

Genom att berätta vad ett hållbart samhälle innebär för människan kan vi ta bort mycket av rädslan inför förändringarna (som måste komma förr eller senare).

Att tekniken ska lösa problemen även med nolltillväxt är jag inte lika säker på.

J:

”Tillväxt är inte detsamma som utveckling, och utveckling kräver inte nödvändigtvis tillväxt”.

Javisst, så är det! Sedan anser jag att man kan ställa två frågor till ditt inlägg.

1. Vem/vilka önskar (är mest betjänta av) tillväxt?

2. Vem/vilka önskar (är mest betjänta av) utveckling?

C:

Mycket intressant! Vill komplettera med att förändring inte heller behöver betyda utveckling.

I:

Därför är det också så viktigt att utgå ifrån vad det är för samhälle vi vill ha. Kan vi hitta kriterier för vad vi menar med ett hållbart samhälle som vi kan ha någorlunda konsensus kring så underlättar det också skapandet av en gemensam ram för vårt önskade framtidssamhälle.

Ska vi bli hållbara och undvika att kränka hållbarhetsprinciperna så innebär det att material- och energiflödena i vårt samhälle långsiktigt måste minska drastiskt. Om detta kan det inte råda någon politisk oenighet om (såvida man inte förnekar naturlagarna). Därigenom överför man också bevisbördan till tillväxtvännerna att visa på hur man kan förena tillväxt med sjunkande material- och energiflöden. Det ”dematerialiserade samhället” är en av strategierna som lyfts fram. Knappast en långsiktig lösning, även om den i alla fall överför fokus från fysiska produkter till immateriella tjänster.

K:

Tillväxt är, noga sett, ett mått på hur vi beter oss i vårt ekonomiska liv – hur vi arbetar och konsumerar. Ska vi ha en tillväxtfri framtid måste vi ändra på det.

Dagens politiska tänkande är att ”tillväxt behövs” för att lösa en rad problem och därför lyssnar man för mycket på dem som lovar tillväxt. Jag tror att det är en felsyn. Tillväxt är inget medel i politiken utan ett mått på resultatet av vad vi gör.

Borde vi inte ägna oss åt mer konkreta frågor för att ändra vår livsstil som leder till en rovdrift på naturen – och till tillväxt? Vad kan man göra inom ramarna för dagens ekonomisk/politiska system? Varför vill inte de politiska partierna diskutera dessa frågor?

L:

Håller med om att politiken borde diskutera dessa frågor. Jag tror att ett avgörande svar på dina frågor beror på politikens sätt att försöka stärka den nationella konkurrenskraften i en hårt utsatt global marknad.

Frågor om ett mer hållbart samhälle, tror jag, är viktiga för våra politiker. Men jag tror att frågor om nationell konkurrenskraft väger mycket tyngre.

Om vi vill kunna genomföra förslag som verkligen kan skapa ett mer hållbart samhälle (ett helt samhälle för alla människor, och förstås även för andra livsformer) då måste vi även förhålla oss till vem som bestämmer.

D:

Alltså bör vi arbeta för en ökad förståelse för att internationell konkurrens kraft inte är lösningen?

L:

Ja, det är jag helt enig i. Övergången från ett samhälle präglat av internationell konkurrens till ett samhälle präglat av globalt (och lokalt) samarbete.

J:

”Varför vill inte de politiska partierna diskutera dessa frågor?”

Enligt min mening så beror det på att politiken saknar ”förmågan” att ”forma” våra samhällen. Alltså finns det en annan maktfaktor i våra samhällen som har ”förmågan” att ”forma”.

Vilken är då denna maktfaktor? Jo dom som har ”förmågan” att ”forma” våra samhällen det är dom som sitter på beslutsprocesserna i vårt ekonomiska system.

Politiken har att förhålla sig till denna ”ordning” eftersom ”marknadskrafterna” skall, så att säga, sköta sig ”på sina egna villkor” utan inblandning ”utifrån”.

K:

Som jag förstår dig borde man ändra det ekonomiska systemet. Min fråga är hur. Mitt svar är att agera politiskt.

Jag ser ingen annan väg än att återerövra den politiska makten över företagen.

M:

Storföretagens ägare stärker ständigt sitt grepp över politikerna.

N:

En sak vi borde titta på – bland många – är aktiebolagslagen. Den ger idag total prioritet till aktieägarna.

Det är uppenbart att denna lagstiftning är mogen för revidering. Inte rimligt att bara aktieägare prioriteras.

L:

Jag är definitivt också av åsikten att vi ”måste agera mer på politikens arena”.

I bilden saknar jag dock en enligt mig helt avgörande dimension: att marknaden tenderar att vara global medan politiken tenderar att vara nationell eller regional, åtminstone när det handlar om lagstiftning och marknadens reglering. En global marknad behöver globala regler vilket kräver globala lagstiftare. Det som uppenbarligen saknas idag om vi politiskt ska kunna hantera en global marknad är alltså politiker med mandat att göra detta.

O:

Den helt dominerande delen av alla aktietransaktioner tillför inget nytt kapital till företagen heller, ägandet är helt skilt från företagande och entreprenörskap.

Vi måste också titta på den andra sidan av aktiebolagen, det att ägarna har obegränsad rätt till alla vinster men mycket begränsad skyldighet att ta hand om sina förluster. Detta sätt att privatisera vinster och socialisera förluster är helt klart något som stöder risktagande – men också bristande ansvar.

M:

Jag tycker nog att politiken har blivit global. Politikerna ingår i globala nätverk och lagstiftning har länge präglats av globala nätverksprocesser. De globala nätverk där politikerna ingår vävs alltmer samman med de globala nätverk som ägarna till de multinationella företagen väver.

Det är ett steg av många i riktning mot ett globaliserat system där ägarna till kapitalet kan använda sin relation till politikerna för att få dem att bygga samhället, delvis med kapitalägarnas pengar, delvis med skattemedel, så att det på otaliga vis styr folket att bete sig på sådant vis att det kan exploateras maximalt.

L:

Vad jag menar är att vi som globalt kollektiv – som mänsklighet – inte har några bra verktyg för den globala politiken. Därför styrs de globala beslutsprocesserna i enlighet med de mäktigaste nationernas och företagens intressen.

Globaliseringen av ekonomin – och därmed av de mäktigaste aktörernas maktutövning – är en oundviklig process på gott och ont. Globaliseringen av demokratin kommer däremot inte av sig själv utan ligger i den globala befolkningens händer.

D:

Själv tycker jag att denna debatt kan lyfta om vi inser att det finns nyanser mellan att säga ”Demokrati innebär att besluta enligt folks preferenser” och ”Klimatfrågan kräver överstatlighet”.

L:

Jag menar att parlamentarisk demokrati – trots sina små och stora brister – är det bästa sättet att styra ett samhälle på. Men parlamentet är förstås bara en viktig del i en större helhet i ett demokratiskt samhälle. På global nivå saknar vi parlamentarisk representation.

J:

Angående K:s synpunkter: ”Som jag förstår dig borde man ändra det ekonomiska systemet. Min fråga är hur. Jag ser ingen annan väg än att återerövra den politiska makten över företagen.”

Ja ”man borde ändra det ekonomiska systemet”. Istället för att prioritera fåtalet så måste det ändras till att prioritera flertalet. Alltså samhället, som helhet.

Hur skall då detta gå till? Även mitt svar ”är att agera politiskt”. Den politiska makten – naturligtvis en makt som vilar på demokratiska grundvalar – måste ”återerövra” samhällsutvecklingen, i vilket ingår att ta dom grundläggande ekonomiska besluten.

I N:s inlägg får vi återigen ett bevis på att lagstiftningen är utformad på det viset att den odemokratiska aktiebolagslagen har blivit vägvisande i stort sett över hela världen.

C:

Frågan är hur vi ska definiera vad det är att ”agera politiskt”. Ska det enbart vara att rikta sig till det partipolitiska systemet eller ska det även inbegripa att rikta sig till medborgarna för att skapa opinion eller kanske att engagera medborgarna för att skapa nya strukturer utanför det partipolitiska systemet och skuldekonomi som i stället baseras på lokala lösningar när det gäller ekonomi och demokrati?

I ett system som inte skapar förutsättning för alla att känna sig trygga och fria tror jag vi behöver definiera vilka individuella, sociala, ekonomiska och ekologiska förutsättningar som i stället skapar trygghet och frihet för alla.

L:

Jag tänker också att ”agera politiskt” är mycket mer än ”enbart att rikta sig till det partipolitiska systemet”.

När det handlar om samhällets lagar och lagstiftning menar jag dock att det parlamentariska och partipolitiska arbetet och därmed behovet av att rikta sig till detta är av mycket central betydelse.

C:

Principiellt håller jag helt med men det kan innebära vissa problem att definiera ”alla” i detta sammanhang. Anta att ett fåtal kan skapa ett ekonomiskt system som gör att ”alla” får grundläggande materiell trygghet och möjlighet att definiera sitt liv i frihet under ansvar. Ska man inte göra det då?

J:

  Vi konstaterar först att vårt ”system” idag har misslyckats med att ”skapa trygghet och frihet för alla”. Är vi klara över varför ”systemet” har misslyckats? Förstår vi dom grundläggande orsakssammanhang som ligger bakom detta misslyckande? När vi förstår detta då blir det, menar jag, inte så svårt att definiera vilka förutsättningar som krävs för att ”skapa trygghet och frihet för alla”. ”Drivkraften” i dagens samhällen är det ekonomiska systemet. Det är detta system som, i huvudsak, formar våra samhällen. Med facit i hand så ser vi att detta ekonomiska system har misslyckats med att uppfylla dom förutsättningar som ställs ovan. Alltså bör vi i första hand försöka förstå vad det är i detta system som ”har gått fel”. Jag menar att det grundläggande ”felet” i systemet sitter i kapitalets ägandeförhållanden. Kapitalet i våra samhällen ägs av ett fåtal människor. När det nu fungerar så då ligger, så att säga, våra samhällens ”förutsättningar” i händerna på dessa fåtal människor. Hur kapitalet skall ”flöda” i våra samhällen avgörs av just dessa kapitalägare. Och att kapitalet ”flödar” åt ”fel håll” det ser vi allt starkare bevis på. Vilket jag menar är den grundläggande orsaken till att det inte ”skapas trygghet och frihet för alla”.

Hur skall vi då försöka definiera ”att skapa trygghet och frihet för alla”? Vi måste då förändra kapitalets rådande ägandeförhållanden. I stället för att ett fåtal äger kapitalet så måste ägandet tillfalla samhället. Först då kan dom förutsättningar, som beskrivs ovan, råda som ”skapar trygghet och frihet för alla”.

 Att ett ”fåtal” kan ”skapa” ett ekonomiskt system som gynnar ”alla” tolkar jag som att man rent teoretiskt konstruerar just ett sådant system. Det ska man naturligtvis kunna göra. Förutsättningen är ju då åter igen att just detta ekonomiska system ”skapar trygghet och frihet för alla”.

L:

Vilket ”samhälle” menar du då? Kapitalägandet varierar ju som bekant stort även mellan världens nationella samhällen..

Jag menar att kapital – t.ex. i form av pengar, mark eller andra investeringar – både bör kunna ägas individuellt och gemensamt. Genom allmän lagstiftning bör aldrig det individuella ägandet kunna ta sig allt för stora friheter på bekostnad av det gemensamma. Genom lagen äger samhället så att säga ramarna för individens ägande. Men samhällets ägande bör inte ersätta individens ägande, då tror jag vi får ett samhälle präglat av stor ofrihet. 

Genom lag och politisk styrning (och mycket annat förstås) bör vi undvika allt för stora (och idag växande) skillnader mellan oss som har mycket mer än vi behöver och de som saknar för dagen som kommer, och skapa mer hållbara ramar för individens och de olika (mer och mindre ”lokala”) kollektivens agerande.

C:

Kanske är det inte ägandet av kapital som skapar känslan av frihet utan känslan av att äga sin tid? Känslan av materiell trygghet kommer kanske inte ur ägandet av kapital utan vetskapen att jag har en kontinuerlig inkomst för mina materiella behov?

J:

Angående L:s inlägg: Detta samhälle existerar inte idag.  Hittar du något? Och varför finns det inte? Därför att den rådande ekonomiska ordningen/systemet är globalt och därigenom ”genomsyrar” all ”världens nationella samhällen”.

 Om jag tolkar dig rätt här så ser jag ingen skillnad på det du beskriver och hur dagens verklighet fungerar. Är detta en rätt tolkning?   Jag menar att vi får ett samhälle präglat av större frihet när kapitalet ägs gemensamt. Resultatet av det ”individuella ägandet” får vi ju dagligen bevis på att det leder oss allt närmare den ekonomiska kollapsen.

Angående C:s inlägg: Ja så är det. Och då menar jag att ”känslan av materiell trygghet” uppnås när det samhälle jag lever i också äger och ansvarar för det kapital som finns i samhället.

L:

Visst, men vad jag frågar om är vilket samhälle du menar ska äga kapitalet gemensamt, det globala eller det nationella, eller något annat? Eller kanske en blandning, men då måste väl kapitalägandet ändå delas upp på något sätt?

 Nej, jag menar att vi idag framför allt har individuellt och nationellt ägande. Det är i och för sig inget fel i det menar jag. Felet ligger i att vi helt saknar globalt ägande. Mänskligheten äger ingen tillgång till våra globala allmänningar. Mänskligheten har idag ingen möjlighet att globalt sätta ramar (reglera den globala marknaden) för det individuella och lokalt kollektiva ägandet. De globala ekonomiska och ekologiska kriserna beror till största del på att vi globalt inte äger tillgång till styrning och lagstiftning. Så sådana verktyg skulle innebära en helt avgörande skillnad gentemot dagens samhälle.

Jag menar alltså att det är avgörande både för individens frihet och för samhällets dynamik att det (också) finns möjlighet till individuellt ägande. Jag tror också att det skulle vara väldigt svårt att administrera ett samhälle där det inte fanns något individuellt ägande alls. Den ekonomiska (och ekologiska) kollapsen menar jag vidare som sagt lika mycket beror på det nationalistiska ägandet.

J:

Eftersom nationer/stater har sitt ursprung i maktstrukturella ambitioner så bygger därför dagens stater på någonting i grunden inhumant. Nämligen att mänskligheten har uppdelats genom gränsdragningar. ”Det nationella”, menar jag, kan därför inte ”försvaras” eftersom det har tillkommit utifrån ett strukturellt orättvist sätt. När vi betraktar historien så får vi också bekräftat att ”det nationella” för med sig alla slag av strukturella orättvisor. Därför måste vi arbeta för att gränsdragningar/stater mellan människor upphör. Jag menar alltså att vi tillhör en global värld och att världen, som helhet, skall betraktas som ett samhälle. Detta samhälle, den globala världen, skall då ”äga kapitalet gemensamt”. Vilket, jag menar, måste vara vår målsättning.

Varför ”äger vi inte tillgång till styrning och lagstiftning”? I korthet så blir då svaret att: politiken är tyvärr ”underställd” dom beslutsprocesser som fattas i vårt ekonomiska system – det kapitalistiska systemet. Detta ologiska maktförhållande (kapitalets överordnade intressen medför att politiken har att förhålla sig till denna ordning) är också nödvändigt att förändra.

Varför skall det vara ”avgörande” för ”individens frihet” att det ”finns möjlighet till individuellt ägande”? Uppstår inte det ekonomiska system, som vi nu lever i, utifrån den ovan beskrivna frågeställningen?   Är det inte i stället enklare att ”administrera ett samhälle där det inte fanns något individuellt ägande alls”?   Vad menas med det ”nationalistiska ägandet”?

L:

Visst, men som sagt: den globala politiken är tyvärr även underställd den nationella suveräniteten. Jakten efter nationell konkurrenskraft skapar och upprätthåller skatteparadis, sänker bolagsskatter och låter nationella valutor spelas ut mot varandra. Vi lever alltså i ett kapitalistiskt-nationalistiskt system.

Därför att vi alla är både lika och olika. Vi behöver individuellt kunna känna en stor handlingsfrihet och möjlighet att göra och vara andra saker än våra medmänniskor. Det tydligaste exemplet är kanske vår egen kropp. Rätten att själv bestämma över min egen kropp, förutsätter inte det att jag anses ha individuell äganderätt till den? 

Nej, jag menar som sagt att det negativa i rådande ekonomiska system, det som skapar vår ekonomiska och ekologiska kris, är inte att det finns individuellt ägande, utan att det saknas kollektivt ägande på global nivå. Vi kan därför inte ta globalt ansvar för jordens begränsade resurser.

Ja, både ”kapitalism” och ”nationalism” är luriga ord som man kanske ibland ska undvika eftersom de saknar tydlig definition. Men jag menar att nationellt kapitalägande (naturresurser, territorium och valuta) som används i den internationella konkurrensen mot andra nationer. Det leder till en internationell konkurrensekonomi, vilket jag menar att man kan kalla för ett nationalistiskt ägande.

J:

Jovisst, ”den globala politiken är tyvärr även underställd den nationella suveräniteten”.

Om jag tolkar dig rätt så verkar vi, i den här frågan, rätt eniga. Håller med dig om att ”vi lever alltså i ett kapitalistiskt-nationalistiskt system”. Vad som i detta ”kapitalistiskt-nationalistiska system” är den avgörande ”drivkraften” har vi kanske lite olika åsikter om.

Men med ”individuellt ägande”, som du nämner tidigare, så tolkade jag detta som individuellt kapitalägande. Jag ser det alltså som en ”ofrihet” för majoriteten av människor när en minoritet sitter på kapitalägandet.

Eftersom ”det saknas kollektivt ägande på global nivå” så kan ju inte detta ha ”skapat vår ekonomiska och ekologiska kris”. Det som skapar våra kriser är ju det som nu, i denna stund, existerar. När nu inte det ”kollektiva ägandet” existerar så måste det vara det ”individuella ägandet” som är orsaken.

Diskussionen 4

A:

Läser följande, som jag också delar:

”För att kunna genomföra en sådan grundläggande förändring av hela vårt samhällssystem, krävs aktivt deltagande av alla människor. Därför behövs också en demokratisering av hela samhället. Det handlar då om alla samhällsinstitutioner, civilsamhället och hela det ekonomiska livet.”

”Det demokratiska inflytandet genom poli-tiska beslut har försvagats och rovdriften på miljön har accelererat. Det måste skapas politiska institutioner på global nivå som kan balansera den oreglerade globala marknaden.”

B:

De två passagerna motsäger ju varandra fundamentalt… Det första säger att vi måste skapa förändring alla tillsammans, det andra säger att vi måste söka konflikt med centrala intressen…

C:

Det är ju en vanlig tanke det där att ”alla ska med”  som blockerar ganska mycket action tänker jag – man måste tilltala medelklassen så att säga. Men de flesta människor är inte speciellt aktivt deltagande i förändringsprocesser. Jag tror att vi har ganska svårt att se att sociala system, precis som ekologiska, håller sig med icke-linjära processer. De börjar någonstans, hos en liten grupp – här t ex – och när den har nått en kritisk massa så skiftar systemet.

A:

Jag förstår det snarare som att eftersom det finns en (eller många) konflikt mellan centrala intressen, just därför behöver vi global demokrati som ett politiskt redskap att balansera dessa olika intressen på ett bättre sätt än i dagens anarkistiska globala system.

B:

Det håller jag med om! Demokratiska församlingar där intressemotsättningar kan uttryckas politiskt är bättre att de uttrycks t ex genom krig. Gärna samförstånd om demokratiska beslutsformer – men fossilkapitalismen kan knappast avskaffas utan sakpolitiska motsättningar.

D:

Människan är främst en lokal varelse. Därför kan människor lokalt skapa förändring genom att erkänna för sig själva att det går att förändra utan att man för den skull lyckas övertyga nationella eller globala intressen/maktcentra.

Vill vi skapa alternativ till den globala skuldekonomin så är alternativet lokal räntefri ekonomi. Vill vi skapa alternativ till den orättfärdiga fördelningen av pengar mellan människor och av resurser mellan människor och miljö så är alternativet en basinkomst baserad på relationen mellan miljöresurser och befolkning.

A:

Var går gränsen mellan det som är ”lokalt” och det som inte är det? När slutar något att vara lokalt enligt din mening? Mitt intryck är att du menar att nationella/globala maktcentra inte är ”lokala”, stämmer det?

Jag skulle säga att jorden är en lokal som i sig rymmer väldigt många lokaler. Eller annorlunda uttryckt: jorden är ett hus med många rum. Jag ser därför ingen anledning till att spela ut begreppen lokalt och globalt mot varandra.

Visst det är bra att gräva där man står. Ju djupare jag gräver desto tydligare blir det för mig att jorden just där jag står är global… Det är bra att tänka globalt och agera lokalt. Men den stora utmaningen idag är att också klara att tänka lokalt och agera globalt. Synd om ett mantra skulle bli ett hinder för oss att globalt agera gentemot de globala utmaningar vi idag alla står inför.

Ja, jag menar att vi vill skapa ett alternativ till den globala skuldekonomin. Men om vi med ”lokalt” menar något som är isolerat från resten av världen så tror jag inte alternativet är en sådan ”lokal ekonomi”. Åter igen: hur lokalt ska det i så fall vara? Det mest lokala måste väl vara den enskilda människan? Ska varje individ ha sin egen privata ekonomi utan kopplingar till omvärlden? Om alla har sitt eget självhushåll, får familjen vara med?

Eko-nomins och eko-logins ”eko” betyder ”hem” eller ”hus” (oikos). Jag tror att både den eko-logiska och den ekonomiska krisen bottnar i detta att vi har glömt bort att hela jorden är vårt hem och hus och att vi alltså är kallade till att vara globala lokalvårdare. Det är viktigt att sköta om sitt eget rum (det ”lokala” om man så vill, vare sig vi då menar individen, familjen, bostadsområdet, staden eller kanske nationalstaten), men om det sker på bekostnad av den gemensamma ansvarskänslan för vårt globala folkhem så tror jag att vi är fel ute.

E:

Jag tycker inte att det finns någon motsättning mellan att engagera sig lokalt eller på andra nivåer. Det är heller ingen motsättning mellan teoretiskt och praktiskt arbete. Båda sätten är snarare en förutsättning för ett meningsfullt miljöarbete. Ett holistiskt synsätt förutsätter teori och praktik på alla nivåer. De som inte delar vår uppfattning om allvaret i miljökriserna, eller förnekar dem, tveka inte om att påverka på alla nivåer. Det tycker jag inte att vi skall göra heller. Jag tror inte att allt måste ske genom övergripande förändringsprocesser, utan det handlar som sagt om både och. Visst behövs konkreta och lösningsfokuserade åtgärder, men vi behöver också en djupare diskussion om vilka dessa åtgärder är. Hur vi sedan skall arbeta är en opinionsfråga och en praktisk och taktisk fråga. Men vad är vi då överens om?

Vi är i dag överens om allvaret när det gäller miljöproblemen, men vi har inga gemensamma idéer eller strategi när det gäller hur ”samhället”, som skapar problemen, skall förändras och utvecklas.

F:





Vad är orsaken till att vår värld nu ser ut som den gör? Hur har det blivit möjligt att vi nu står på randen till fullständig kollaps? Vilka grundläggande orsakssammanhang har möjliggjort detta? Kan vi finna svaren på dessa frågor då underlättar det i arbetet med att se vilka förändringsprocesser som måste genomföras.

D:

Skuldekonomi och konkurrens tvingar fram stordrift. Det leder till utslagning av människor, både nationellt och internationellt.

För att kunna skapa ett ekonomiskt system som befrämjar samverkan mellan fria människor med grund i ömsesidig ekonomisk trygghet behöver vi basinkomst. För att skapa ett system som inte utnyttjas av patologiskt giriga människor måste vi ta bort möjligheten att tjäna pengar på pengar och skapa lokala ekonomier.

G:

Angående F:s frågor:

 Jag tror att det är berättelsen som vi lever i, paradigmet om man vill kalla det det, som bygger på fel grundantaganden, till exempel att världen är oändlig och oförstörbar, vilket tillåter, rättfärdigar och belönar ekonomiska aktiviteter som berikar på kort sikt men som urholkar möjligheten till en uthållig försörjning. Att ändra berättelsen blir då en viktig uppgift, något som möjliggör (och kan komma parallellt med) att vi börjar agera på ett annat sätt, utifrån andra antaganden, för att säkra framtida försörjning.







Apropå den tidigare diskussionen om förändringsmotstånd: Ja, det finns och kommer att finnas motstånd, eftersom starka krafter gynnas av spelplanen vi har nu och den pseudotillväxt som de hjälper till att skapa (d.v.s. den lånebaserade konsumtions- och spekulationsekonomi som visserligen skapar större omsättning i samhället varje år, men som samtidigt skapar tre typer av kriser: den driver en snabbare förtäring av naturresurser och miljö, den ökar ojämlikheten i samhället så att tillit och stabilitet undergrävs och den bygger upp finanskrascher där enorma värden försvinner.)

A:

Angående D:s inlägg:

 Ska varje individ själv sörja för sin egen basinkomst? Ska basinkomsten bestå i pengar? Vilken valuta i så fall? Ska den valutan kunna användas utanför den ”lokala” avgränsningen? Eller ska basinkomsten bestå i något annat än pengar? Vad i så fall? 

F:

Angående G:s inlägg:

 Du skriver: ”… bygger på fel grundantaganden, …” 

  Som jag ser det så lever vi i samhällen som är uppbyggda utifrån maktstrukturella orsaker. Och att dessa samhällen har tusentals år på nacken. Denna strukturella ordning ”bekymrar” sig inte om att världen är ”ändlig”. Makten, såväl den ekonomiska som den politiska, har så att säga ingen anledning att förändra sina ”antaganden”. Hur skall då en nödvändig förändring åstadkommas? Ja det kan bara ske genom en strukturell förändring av våra samhällen. Den maktstrukturella ordningen måste ersättas av en rättvis strukturell ordning.

H:

Läste nyligen följande:

 ”Vad är det egentligen som hindrar oss från att sätta en koldioxidtull/konsumtionsskatt på de importvaror och resetjänster som motsvarar de för biosfären tillräckligt utsläppsbegränsande skatterna för inhemsk produktion som vi samtidigt skulle införa?”

 Anledningen till att det inte går är ganska enkel som jag ser det. Om en sån skatt som nämns ska ha någon effekt för miljön måste den ju leda till en minskad konsumtion av resor, energi och prylar. Och det finns ingen som helst acceptans ännu för att hållbarhet ska kräva minskad konsumtion. Jag har inte hört något lands ledare prata om en hållbarhetsplan som innefattar någon som helst uppoffring vad gäller konsumtion. Alla förslag handlar om energieffektivare och resurssnålare produktion så att vi kan fortstätta att konsumera mer och mer. Och jag tror därför att de flesta medborgare lever i en bild av att ett hållbart samhälle inte innefattar minskad konsumtion eller ändrad livsstil. Och så länge de har den bilden är det väldigt svårt för opinionsrädda politiker att införa det ovan föreslagna.

I:

 Alla känner till problemet och är rörande överens om att man behöver göra något åt klimatfrågan, men nästan ingen är beredd att göra några större förändringar i sitt liv. ”Man måste faktiskt leva        också”…. suck.. Människans psyke är helt enkelt inte anpassad för detta.

H: 

 Fast jag skulle nog snarare vilja påstå att det tyder på att de flesta inte känner till problemet, eller i      alla fall inte problemets omfattning.

J: 

 Hur ändrar vi det kortsiktiga belöningsperspektiv som funkade jättebra när vi var grottmänniskor? Är det information som behövs, eller emotionella incitament? Om vi går tillbaka till vad som var avgörande insikt för oss själva kanske vi kan hitta det som kan ge avgörande insikt för andra.

K: 

 Det grundläggande problemet är väl att människor inte vet vad de ska göra med sin medvetenhet. Det räcker ju inte med det individuella agerandet. Det behövs ett politiskt ledarskap också och det finns inte  ännu fullt ut.

L:

 Ja jag tror att för en förändring ska ske krävs medvetenhet, vilket ger en dos rädsla som gör att man vill agera. Samtidigt krävs en rejäl dos hopp, att det är möjligt att förändra, påverka och att det leder till något bra, bättre. Den kombinationen får vi för sällan. Och politiker är en grupp som behöver kunna berätta och dela bilden av det vi ska ändra till, ett hållbart samhälle i välstånd. Bara rädsla och osäkerhet paralyserar liksom känslan att mitt bidrag inte betyder något.

M: 

 Blir lite förvånad över diskussionen. Människor är inte rationella i denna fråga de är irrationella, dvs kunskap är rätt så irrelevant.

F: 

 Kortfattat skulle jag vilja beskriva frågan som vi nu diskuterar på följande vis: Vi (alltså alla vi människor i våra samhällen världen över) tänker och agerar utifrån den verklighet som vi lever i. Och hur ser då våran verklighet ut? Jo den ser ut som den nu gör, det vill säga den ”fungerar” precis tvärt emot vad som krävs för att våra samhällen skall kunna leva i ”samklang” med dom ekologiska förutsättningar som vår planet ”har att erbjuda”. Vad beror då denna ”kollisionskurs” på? Jo den beror i första hand på den strukturella orättvisa som genomsyrar våra samhällen världen över. Denna orättvisa ”formar” oss människor att tänka och agera på det sätt som vi gör. Man kan också säga så här: skulle vi inte tänka och agera så som vi nu gör då skulle heller inte denna orättvisa kunna existera. Vad ”består” då denna strukturella orättvisa främst av? Den mest framträdande faktorn är ekonomisk. Vi benämner denna faktorn, i dagligt tal, för det kapitalistiska systemet. Detta samhällssystem är uppbyggt på ett sådant sätt att det skapar enorma orättvisor dels mellan samhällen och dels inom samhällen. Det är denna, den mest framträdande faktorn, som ”driver” våra samhällen i allt snabbare takt mot en definitiv ”kollisionskurs”. Enligt min mening så måste därför vår kritik i första hand riktas mot själva det samhällssystem som vi alla lever i eftersom det är systemet som formar oss till dom människor vi är. Att kritisera vårt eget tänkande och agerande är naturligtvis inte oviktigt men en sådan kritik förändrar inte i grunden den strukturella orättvisa som vi alla tvingas leva under.  

N: 

 Reagerade tidigare på följande citat:   ”… Det måste skapas politiska institutioner på global nivå som kan balansera den oreglerade globala marknaden. ”





Jag anser att marknaden inte alls är ”oreglerad”, utan tvärtom genomreglerad,  men inte på det sätt som de flesta tänker sig med begreppet ”reglering”. Eftersom vi har centralbanker som manipulerar penningmängd och priset på kredit, så distorderar detta prisbildningen i ekonomins kärna, själva skapandet av ”pengar”. Större delen av det penningskapande som håller igång ekonomin sker i bolånesektorn.Det sker inte för produktiva investeringar inom industri och jordbruk som man läser i skolböckerna i ekonomi. Detta, anser jag, är en blind fläck såväl i miljörörelsen som i många politiska läger. 





Vad dessa centralbanker försöker göra, är att maximera tillväxten (oavsett vad den består av) genom att tillhandahålla så billig kredit,som möjligt, samtidigt som de skall väga detta mot det motstående kravet på prisstabilitet: mängden kredit-pengar får inte öka för snabbt, eftersom detta leder till inflation i konsumentpriser. Tillgångspriser (aktier och fastigheter) bryr man sig inte om – de får gärna öka hur mycket som helst. Det senare är en omständighet som gynnar de som äger tillgångar obelånat allra mest, dvs de allra rikaste. Även här en blind fläck för de etablerade politiska partierna. Våra politiker älskar lågräntepolitik, bubblor under uppblåsningsfasen (när de spricker är de bankernas/den ”oreglerade marknadens” fel), skulddriven konsumtion och tillväxt. De älskar detta så länge det håller. Jag slår vad om att när vår bobubbla spricker så kommer vi att få höra det ena kloka uttanlandet efter det andra, från våra politiker, som förklarar kraschen, och vad som borde gjorts för att undvika den. Alla håller inte med om beskrivningen, men penningsystemet är instabilt i sin konstruktion och kan liknas vid ett pyramidspel som ständigt måste växa, för att inte kollapsa. Det är tillväxten, och tron därpå, som ger systemet den stabilitet som gör att ekomin fungerar överhuvudtaget. 

Marknaden är mao. inte ”fri”. Våra centralbanker försöker styra vårt ekonomiska beteende, från individ-nivå, till företag till stater, mot att maximera tillväxt genom skuldsättning, oavsett vad tillväxten består av, och oavsett vad krediterna används till. Sparande, och sparsamhet behövs inte; ”allt” kan köpas för pengar, och nya pengar kan banker skapa åt oss i form av billig kredit, i obegränsad mängd. Mängden pengar är helt elastisk- räntan reagerar inte på öka efterfrågan på kredit. 

Dessa institutioner, centralbankerna är iofs. inte ”globala”, möjligtvis Federal Reserve undantaget eftersom dollarn är världens referensvaluta, hela världen följer fed’s räntebeslut och penningpolitik. De står inte alltid under demokratisk kontroll, USA’s centralbank ägs tex. av ett antal privat/pubklikt ägda vinstdrivande banker. Detta att Fed är privatägt är inte helt enkelt att klargöra utifrån informationen som de delar med sig av, men man kan bl.a. läsa på deras hemsida att de betalar ”dividends to member banks”, dvs vinstutdelningar till sina ”medlemsbanker”. 

En motsatt syn på denna ordning representeras av bl.a. den Österrikiska ekonomiska skolan som förordar avskaffande av centralbanker som kan skapa pengar ur tomma intet. Med en mer oelastisk penningmängd så regleras räntan på marknadsmässiga villkor, vilket styr oss mot att bli sparsamma, såväl med pengar i sig, som alla möjliga resurser i övrigt. Egna och andras. Den Österrikiska skolans synsätt förordas av libertarianer. Jag ser mig inte som libertarian, men jag köper den Österrikiska skolans kritik av nuvarande ordning. 

Skulle vi vilja ha en mer  ”Österrikisk” ekonomi, där man s.a.s. måste spara ihop till sitt hus, innan man bygger det? Libertarianerna vill löpa linan ut: staten skall inte ta hand om dig, och det skall du veta, vare sig du är bank, företagare, politiker eller privatperson. Vet du det, att dina föräldrar betalar för din universitetsutbildning ur egen ficka, och att de inte hade råd att låta din bror/syster gå på universitet, så festar du dig inte genom studierna. Om du vet att det inte finns någon centralbank som trycker ned räntan, så sparar du till en betydligt större andel av huset innan du bygger det, och du bygger inte större än vad du har råd med. Mao. det blir svårare att ”leva över sina tillgångar”; konsumera nu, betala senare. Oavsett om man är en stat eller privatperson. Bra eller dåligt? 

Vår nuvarande ekonomi och den Österrikiska ordningen som presenteras här ovan kan ses som två ytterligheter – det viktiga budskapet är att vårt ekonomiska beteende kan formas utifrån hur vi väljer att designa penningsystemet. Det finns en hel del förslag på hur man skulle kunna konstruera penningsystemet annorlunda, med det är inget som diskuteras alls bland etablerade politiker eller mainstreammedia. Inte heller inom miljörörelsen diskuteras detta särskilt ofta, även om det blir mer och mer.

Så länge vid har den här järnringen i näsan på oss själva, och som vi leds omkring av så kommer vi inte komma tillrätta med miljöproblematiken. Anpassningen kommer förr eller senare att ske i form av en ekonomisk krasch, pga resursbrist, klimat/miljöproblem. 

Man hör ibland  argument inom miljörörelsen av typen ”vi måste skapa en annorlunda ekonomi”, inte använda ”BNP” som mått på välstånd etc. men sen blir förslagen och idéerna för hur detta skall realiseras lite tunna. Jag skulle kunna lista en rad förslag om små och stora förändringar som jag tror skulle forma penningsytemet och ekonomin mot hållbarhet och finansiell stabilitet. Somliga kontroversiella kanske, andra inte. Här är några, som kan genomföras direkt.



-Introducera WIR; en komplementär, räntefri valuta i form av ett bytesnätverk för företag. Har använts i Schweiz sedan 1930-talet. Bör vara okontroversiellt, det finns inget att förlora på detta.

-Beskatta ”pengar” över tid, dvs det som brukar kallas ”demurrage” – detta försämrar värdelagringsfunktionen hos pengar, och minskar därmed viljan att ”samla pengar på hög” så att de inte kommer till användning för andra. Mao. ökar pengars omsättningshastighet, en av variablerna i den s.k. ”kvantitetsteorin”. Syftet är att ekonomoni hålls igång bättre, även om bankerna stryper kreditgivningen. Detta kan beskrivas som en ”negativ ränta” och sägs forma ekonomiska beslut i riktning mot långsiktighet och hållbarhet. Minska i motsvarande grad beskattning på arbete – i synnerhet de lägst avlönade yrkena. Det finns förslag på negativ skatt för de lägsta lönerna, så att det blir billigt att anställa. Ett sätt att ta bort arbetslösheten – vi har inte råd att betala människor för att de skall gå sysslolösa. 

-Ta bort, alt kraftigt minska insättargarantin som är en subvention av bankernas vinster och som trycker ned inlåningsräntorna till noll

-Fasa ut ränteavdraget, ta på sikt bort det helt – återigen en subvention till bankerna, som bara har lett till att vi försatt oss djupare i skuld, och gjort oss mera beroende av att hålla igång tillväxt-illusionen.

-Gör det möjligt att äga monetär bas elektroniskt, förutom mynt och sedlar. Alla skall ha möjlighet att äga riskfria elektroniska ”mynt och sedlar” i form av kontoinnehav direkt hos centralbanken, med ett betalkort, knutet till det. Detta sätter press på bankerna att faktiskt betala något för den inlåning som de idag inte betalar något för.

Sen kan man, tex. vid en massiv finanskris, tänka sig mer långtgående reformer, men dessa tror jag är mycket svåra att få gehör för nu när allt fungerar hjälpligt. Det krävs nog en djup finanskris / depression för att en sådan diskussion skall komma igång. En sådan finanskris kommer att bli den ”hårda” anpassningen till att vår ekonomi inte längre kan växa, och det är vad människor i tex. Grekland nu känner av.

Vi kommer att uppleva att tillväxten försvinner och blir negativ. Antingen pga resursbrist/”peak oil”, eller pga klimat/miljöproblem. Det kommer att ske på ett sätt som vi väljer själva eller på ett sätt som omständigheterna tvingar oss till.

O: 

  Hur ser vår verklighet ut? Vi går våra utbildningar, utbildar oss, skaffar familj och försörjer oss. Ingenting har förändrats. Utbildningarna ser ut som vanligt, jobben ser ut som vanligt och vår vardag ser ut som vanligt. Vi kanske lider av lite klimatångest, men det ser vi effektivt till att förhindra, eftersom vi är bortskämda och livrädda för att må dåligt. Vi skakar av oss känslan av ångest, lurar lite på klimatfrågorna, pratar lite internt om problemen, men inte öppet – eftersom det kan oroa – och låter i stort sett våra liv få fortsätta som vanligt. 

Om vi däremot hade drabbats av stora folkvandringar, och kraftig invandring, eftersom odlingsbar mark och tjänligt vatten kommer bli högt eftertraktat av världens drabbade länder, så hade vi däremot reagerat, kanske även drabbats av ångest, eftersom det kommer innebära stora förändringar i våra invanda liv och vår nuvarande komfort. Världens drabbade länder kommer definitivt få ångest, eftersom klimatförändringarna kommer leda till både död och förintelse och förmodligen också krig. Själva kommer vi få ännu mer ångest när vi får genomlida en ekonomisk kollaps när vi går in i en resursvägg i form av slut på fossila bränslen och liknande. Många människor riskerar att få betydligt större ångest än nu, om vi förtränger känslan ytterligare.
Vi som ännu inte märker av glaciärernas nedsmältning, torka, bränder och översvämningar. Vi som fortfarande vill hänga kvar vid den trygghet som systemet har gett oss – det är vi som behöver KÄNNA att vi måste förändra – även om vi ännu inte förstår vidden av vad vi fortsätter att orsaka ännu. Om vi förtränger ångesten över att det brinner runt hörnet, och istället börjar gräva i trädgården, eller skriva avhandlingar om branden, då har vi effektivt förträngt det ångesten var till för: att varna andra för faran med att fortsätta elda!
Vi som har fått reda på att metanreservoarerna under hav och mark kan brisera i ett slag vid 1,5 till 2 graders uppvärmning, och orsaka en ökning av växthusgaserna med 700 procent, vilket kommer göra vidare diskussioner till rena idiotin, då miljön sedan ändå är körd – det är vi som måste varna och larma!
Det hjälper inte att en liten klick människor, som redan är medvetna om farorna tänker positivt, sopsorterar eller äter miljömedvetet, om resten av världens 7 miljarder människor gasar vidare åt andra hållet. 
Ångesten har ett syfte. Den berättar att något är fel. Om vi vill ta vårt moraliska ansvar för vad vi  har orsakat, då är det första vi måste göra att varna andra, så att det som riskerar inträffa med stor sannolikhet – INTE ska inträffa. 

A:

Angående N:s inlägg: 

Jag tänker mig att citatet vill belysa att det är just den ”globala marknaden” som är ”oreglerad”, inte att det saknas reglering över huvud taget på alla marknader. Men nationella centralbanker agerar ju främst inom ramen för den nationella valuta- och finanspolitikens styrning. Och trots att det i och för sig existerar också globala (eller snarare internationella) banker och finansinstitut, så finns det inte (till skillnad från på nationell nivå) någon GLOBAL styrning och reglering av den GLOBALA marknaden. Så tolkar jag citatet och om tolkningen stämmer håller jag med.

Att komma till rätta med denna brist på politiska verktyg i mötet med våra globala ekonomiska och ekologiska utmaningar menar jag är den viktigaste och mest brådskande uppgiften (utan att påstå att det inte också finns mycket annat av vikt att verka för).

D:

När inte ens världens politiker klarar av att enas om miljömål utan att hävda att det är alla andra som ska göra ”jobbet” kommer inte ”vanligt folk” att vilja förändring om man inte presenterar möjligheter till ett gott liv utan överkonsumtion i folks omedelbara närhet.

Eftersom för få politiker och andra inom etablissemanget vill se minskad konsumtion och en nödvändig negativ tillväxt tror jag mer på att börja underifrån. Medborgare i en kommun kan gå samman och skapa en egen valuta med basinkomst.

När medborgare på angränsande orter ser att det finns alternativ till den kapitalistiska ekonomin kan de starta ett eget system eller ansluta sig till den första kommunen. På så vis kan det växa och till och med hamna på nationell nivå och ännu större.

A:

 Bra poäng. Men vi kommer fortfarande att behöva enas om globala miljömål om vi ska kunna möta denna globala ekologiska krisen. En stor anledning till att världens politiker inte klarar av detta är att de saknar det mandatet. På miljötoppmötena t.ex. deltar nationella regeringars företrädare för att försöka förhandla fram ett globalt avtal. Men dessa företrädare har av sina nationella väljare inte fått det primära uppdraget att ”rädda den globala miljön” utan att ”rädda de nationella jobben” i en hårt konkurrensutsatt global marknad.

P:

 Processen att få fram ett nytt ekonomiskt paradigm må ta den tid det tar. Men den bestäms inte av beslut i FN eller någon annanstans. Den växer fram organiskt genom att den tillämpas i praktiken av tusentals och åter tusentals människor runt om i världen. Vi har idag tillräcklig mycket kunskap för att påskynda den här typen av processer. Viljan finns runt om i världen. Finns ingen anledning att vänta. Det hindrar inte att vi kan lära av det vi gör -Learning by doing – samtidigt som vi har ett ständigt pågående lärande.

D:

Jag har inget emot att agera nationellt eller globalt. Problemet som jag ser det är att det inte händer tillräckligt på dessa nivåer. Dessutom verkar många ha svårt att se kopplingen mellan miljö och kapitalistisk ekonomi.

Utan att för den skull vilja hamna i någon djup analys av begreppet demokrati är det som jag ser det inte alltid som demokrati skapar utveckling i samhället. För att kunna göra ett korrekt val måste folket ha kunskap och engagemang. När detta saknas påverkar det samhällets utveckling. När kunskap finns lokalt i en mindre geografisk lokal kan dessa människor visa goda alternativ genom att initiera lokal räntefri valuta med basinkomst. Demokratins syfte blir då människornas behov av mening och inte makthavarnas behov av makt.

E:

Angående P:s inlägg:

Jag håller med dig om att ”vi behöver en global gräsrotsrörelse som sätter tryck på våra ledare”. Dagens ledare är helt förtrollade av den ekonomiska tillväxten som leder oss än djupare in i miljöproblemen. Jag tror att vårt samhällssystem på alla nivåer är inriktat på ständig tillväxt, en tillväxt som dessutom är exponentiell. Det är en ohållbar utveckling och vårt samhällssystem kommer därför till slut att kollapsa om vi inte byter kurs. I dag behöver vi tänka utanför ”boxen”. Jag tror att det vi behöver formulera systemkritiska ”förslag av andra ordningen”. Vi håller alltför ofta fast vid förslag av ”första ordningen” inom nuvarande samhällssystems ramar. I dag är samhället alltför mekaniskt och behöver utvecklas till ett organiskt levande system som är öppen för information från omgivningen.



D:

Angående A:s inlägg:



 Visst vore det enkelt om man kunde skapa politiska institutioner på global nivå men mot bakgrund av allt från rammarriket till EU så finns alltid risken att stora hierarkier skapar osund maktkoncentration. Det är därför man bör sprida makten så mycket som möjligt så att eventuella diktatorer inte kan få utlopp för sin maktgalenskap. Det är vad jag kallar demokrati.

Rovdriften på miljön har skapats genom ekonomiska aktörer och politiska institutioner på global nivå tack vare att nationer gått på myten om den globala ekonomins förträfflighet. De har kunnat utnyttja skuldekonomin på bekostnad av hela befolkningar. Ett fåtal äger idag det mesta globalt sett och politikerna tvingas att dansa efter deras pipa vilket gör demokrati i global form till en utopi.

Myten om tillväxtekonomins förträfflighet går enkelt att krossa. Genom att nationer eller mindre geografiska områden bestämmer sig för att införa räntefri valuta med basinkomst kan man skapa bättre balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

A:

Ett världsparlament vore så vitt jag kan se en nyckel till att i enlighet med demokratins principer ”sprida makten så mycket som möjligt”, istället för som idag då de globala beslutsprocesserna ägs av de starkaste monetära och militära makterna i enlighet med anarkins idé om den starkes rätt.

Det är inte ”myten om den globala ekonomins förträfflighet” utan myten om den egna nationens förträfflighet, dvs nationalismen, som är den starkaste drivkraften i rovdriften på miljön, och som utgör det största hindret mot de nödvändiga regleringar på global nivå som skulle kunna stoppa eller åtminstone begränsa människans rovdrift på jordens begränsade resurser.

Q:

Vad menas med att något ”växer fram organiskt”? Jag tror jag förstår vad som menas men jag tycker bara det är viktigt att man har en klar definition så alla förstår det hela på någorlunda samma sätt.

A skriver: ”Det är inte ”myten om den globala  ekonomins förträfflighet” utan myten om den egna nationens  förträfflighet, dvs nationalismen, som är den starkaste drivkraften i  rovdriften på miljön, och som utgör det största hindret mot de  nödvändiga regleringar på global nivå som skulle kunna stoppa eller  åtminstone begränsa människans rovdrift på jordens begränsade resurser.”

Vet inte om jag håller med helt. Nationalstaternas intressen kan helt klart vara en stor bidragande orsak till att det är svårt att komma överens om globala regleringar och avtal och att vi inte har några problem med att utnyttja människor och miljö i andra länder som inte skulle vara tänkbart i det egna landet.

Jag håller dock inte med om att det är den största orsaken till rovdriften. Om hela planeten skulle bestå av en nation tror jag fortfarande att man skulle bedriva rovdrift. Det skulle möjligtvis vara lättare med regleringar, men en blind tro på ökad konsumtion gör att det är svårt att komma ifrån grundproblemet, likt ett påsköscenario.

A:

Tack för din kommentar. Det hjälpte mig att upptäcka att jag uttryckte mig överdrivet. Med nationalism menar jag inte att värna nationella intressen, utan att göra det på bekostnad av omvärlden och globala intressen. Nationalismen är på det sättet inte nödvändigtvis den starkaste utan en av flera viktiga drivkrafter i rovdriften på jordens resurser. Nationalismen är inte heller det enda men dock ett av de största hindren i skapandet av global reglering som skulle kunna begränsa människans (individuella och kollektiva) rovdrift på jordens resurser. 

Jag menar alltså att global reglering inte är det enda nödvändiga (ökad kunskap, ny inställning, nya vanor osv behövs också) men att global reglering dock är fullständigt nödvändigt för att forma ett mer hållbart (”organiskt” skulle man kanske kunna säga?) samhälle.

H:

Oavsett om det behövs en global styrorganisation eller inte så tycker jag det pratas för lite om ”fördelen med miljöransoner”. 

 I mina ögon känns det som den absolut bästa lösningen, men jag har aldrig hört den diskuteras i några större sammanhang. Den kräver i och för sig komplicerade beräkningar av hur mycket vi kan använda av olika resurser och släppa ut, men det gör väl alla lösningar som kan leda nån vart? 
Fördelen med miljöransoner, personliga miljörätter eller vad en nu ska kalla det är flera som jag ser det. Förutom att ett fungerande sånt system gör det omöjligt att på global nivå påverka miljön mer än vi anser möjligt (till skillnad mot de system där man kan påverka hur mycket som helst bara industrierna betalar en miljöavgift) så skulle det leda till andra positiva effekter, t ex:
– vi skulle slippa peka finger åt varandra då vi vet att den som belastar miljön mycket har betalat för den möjligheten till någon annan som inte påverkar miljön så mycket och istället kanske prioriterar mindre arbete. Visst kan det tyckas orättvist att de som har pengar då kan köpa sig fria, men de kan ju även idag påverka miljön mycket mer, fast utan att ens behöva kompensera för det.
– vi skulle troligen komma till rätta med fattigdomsproblemen i en takt vi aldrig sett maken till förut, då de fattiga, som ju knappt belastar miljön alls, skulle kunna sälja de rättigheter de ändå inte kan använda och både trygga sin överlevnad och kunna säga nej till att jobba i våra västerländska industriers ofta smutsiga tjänst. 
Har jag fel och varför? Om jag inte har fel, varför pratas det aldrig om denna lösning? Inte ens inom miljörörelsen?



E: 

När det gäller anledningen till rovdrift och frågan om det är nationalstaterna eller något annat intresse som åstadkoma rovdriften, tror jag det är viktigt att vi (med hjälp av holistiska vetenskapsteorier) kan förstå att det inte handlar om någon enkel ”orsak och verkan” (som i den traditionella vetenskapen) utan att det finns många förklaringar till komplicerade förlopp, som sagt – allt hänger ihop.

Håller med om att det nog inte är bra med en global regering. Men det behövs säkert någon sorts global styrorganisation. Men framförallt håller jag med P om att ”vi behöver en global gräsrotsrörelse som sätter tryck på våra ledare”. Det behövs till slut en demokratisk global folkrörelse för att vi skall kunna uppnå en hållbar värld. Sådana gräsrotsrörelser håller på att bildas runt om i världen. Genom dessa rörelser kan individen kanalisera sitt personliga ansvar och tillsammans med andra åstadkomma de stora förändringar som krävs.

R: 

 Paradoxen är att vi behöver stärka både det globala och det lokala samhället.
Globalt överutnyttjar vi jordens resurser och förstör våra egna långsiktiga levnadsvillkor på denna planet. Lösningen på detta är lämpligtvis globala förhandlingar och bindande överenskommelser mellan länder för att stegvis gå mot att nå balans mellan resursuttaget och jordens naturliga återskapande processer. För att denna balans skall kunna nås på ett ordnat och fredligt sätt måste global samverkan stärkas.
I en värld när vi inte längre fortsätter att öka resursuttaget utan istället vänder på detta och påbörjar en trend av minskad resursförbrukning kommer vi att behöva stärka det lokala samhället. Det innebär bl.a. minskade transporter, lokal odling, lokal energiproduktion, lokal produktion, lokal återanvändning och lokal handel. För att minskad resursförbrukning skall vara möjlig måste det lokala samhället stärkas.

A: 

Den globala styrningen idag är uppenbart fullständigt odemokratisk. Dvs, det finns (nästan) ingen öppenhet i beslutsprocesserna och det finns ingen möjlighet för den samlade mänskligheten och den enskilda människan att hålla globala (mer och mindre ”permanenta”) beslutsfattare till svars och avsätta de som missköter sin uppgift.

Jag menar att valet inte längre står mellan global styrning eller inte. Valet står mellan dagens globala anarki och en mer demokratisk global ordning, där varje människas röst och vilja på något sätt kan komma till tals.

D:

Jag tror också att det är viktigt att skilja mellan organisk tillväxt och den exponentiella monetära tillväxten. Det som åstadkommer den monetära tillväxten är som jag ser det varken rovgiriga nationalstater, egoistiska individer eller globala institutioner. Det är ju tillfället som gör tjuven sägs det. I detta fall är det verktyget som gör kapitalisten. (Här är det viktigt att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi.)

Verktyget är skuldekonomi. Så länge enskilda egoister, banker och andra finans- och penninginstitutioner kan tjäna pengar på förräntning av sitt kapital kommer vi inte att få bukt med tillväxt- och konsumtionsproblematiken. Skuldekonomin innebär att penningmängden måste växa för att det ska finnas tillräckligt med pengar kvar för att betala alla räntekostnader som skuldekonomin genererar. I och med att skulden hela tiden ökar, ökar även räntekostnaderna likt ett pyramidspel. Vi kan inte förbjuda egoism men vi kan bryta med tillväxtekonomin.

Vill vi bryta med tillväxtekonomin så måste vi bryta med förräntningsfunktionen i ekonomin. Ett första steg kan vara att kräva att banker och finansinstitutioner tvingas ha 100 procent kapitaltäckningskrav. I nästa steg bör tillväxt genom förräntning av pengar helt byggas bort i det ekonomiska systemet. Då skulle vi uppnå ett organiskt monetärt system som, likt energin som flödar runt i vår tillvaro, gör så att pengar endast byter plats i samhället i stället för att se pengar som en produktionsfaktor.

Genom lokala räntefria ekonomier med en jämnare penningfördelning mellan människor utifrån balans mellan människor och deras livsmiljö kan alternativ sprida sig som en löpeld till gagn för den globala världen.

E: 

 Håller med att vi måste lägga krut på det lokala arbetet, med det finns ingen motsättning med att vi också måste börja diskutera och agera på andra nivåer. Framföratllt tror jag att vi behöver börja en diskussion som gäller hela vårt samhällssystem, politik/ideologi och ekonomi.

S: 

 Jag tycker mig märka att det finns en oro för att ett sökande efter en sådan modell, som innebär en förändring som leder till att hela ”systemet” förändras, skulle kunna ha en så avskräckande effekt att endast förändringar inom rådande ”system” bör diskuteras. Men är inte själva motivet för en organisations existens viktigare att hålla fast vid, att vara öppen om och att försöka förmedla, än att värna om ett växande inflytande i så hög grad att det grundläggande målet blir osynligt, och därmed i princip ”avaktiverat”? Hur ska det i så fall kunna aktiveras igen utan problem?

D:

Hur som helst så kommer det att behövas ett betalningsmedel om vi inte ska återgå helt till byteshandel förstås. Ett räntefritt penningsystem kan då vara behjälpligt. Det kan skapa balans mellan nödvändig konsumtion och miljöns villkor om man kan hitta metoder för att skapa en penningmängd som motsvarar naturens resurser. (Problemet med tillväxtekonomin är ju att penningmängden överskrider naturens tillväxtgräns vilket ger förutsättning för överkonsumtion.)

Nästa steg blir att balansera penningmängden i relation till människorna inom det aktuella valutaområdet. En fördelningsmodell som inte utgår från tillväxtekonomins arbetslinje kan åstadkommas genom att fördela penningmängden jämt över hela populationen genom basinkomst. Då skapar vi ekonomiskt fria människor som ändå måste hålla sin konsumtion inom naturens gränser. Då kan man skapa kooperativ verksamhet eller kulturell verksamhet som berikar människor själsligt i motsats till den ytliga överkonsumtionen av idag. Jag tror det skulle skapa goda förutsättningar för ökad lokal aktivitet då människor till exempel kan välja bort att pendla till lönearbete som dagens ekonomi tvingar fram. Den lokala valutan stannar lokalt vilket ökar förutsättningarna för en lokal marknad.

S:

Tack för det klargörande svaret, men mitt inlägg var snarare en reaktion på den ovilja som tycks finnas när det gäller att diskutera förslag som går lite längre än att ängsligt hålla sig inom vårt aktuella systems ramar och på det sättet döljer dess grundläggande målsättning att ”hitta en helt  ny modell för mänsklig utveckling” som respekterar de ekologiska gränserna. Jag tror vi måste vara öppna om den, och ser ingenting att invända mot dina inlägg, som verkar överensstämma ganska bra med min egen syn.

D:

Jag skulle vilja komplettera med att vi nog inte enbart behöver respektera de ekologiska gränserna utan även människans gränser. Mycket av den rovdrift som skett/sker beror av människor som ser sig som naturens härskare i stället för naturens vårdare. Härskandet är som jag ser det en illusion eftersom människans ursprung är naturen och universums energi. För mig innebär det att vi även bör fokusera människans psyke.

Jag ser det som att varje människa skapar sin verklighet inne i ”tankerummet”. Ett bevis för det kan vara att olika människor har så vitt skilda ”sanningar” som man lever efter. Visst kan man hävda att det som är utanför oss finns, men det är i vårt tankerum vi skapar vår uppfattning om världen. Det är även det som gör det så svårt att förändra samhället då människors egna föreställningar om världen är så nära förbundna med individens identitet.

Detta är anledningen till varför jag anser att det är lättare att nå framgång i förändringsarbete genom att ge känslorna och identiteten positiva bilder av hur ett nytt samhälle växer fram.

F:

Vi skall naturligtvis, som S skriver, hålla fast vid och vara öppna och försöka förmedla vår grundidé.

Därför måste vi självfallet inse att dagens samhällssystem leder fram till en fullständig kollaps. Inser vi det?

Om vi inser det: Vad är det för samhällssystem vi vill ha? Hur skiljer sig våra visioner från dagens verklighet? Och vad beror dessa skiljelinjer på?

S:

Den utveckling som riskeras om inte den globala ekonomin möjliggör en avsevärd minskning av den globala omfördelning av materia som nu pågår kan, om jag har förstått innebörden av IPCC:s senaste rapport rätt, innebära kollapser av en hel del ekosystem med fullständig utrotning av stor mängd arter. En utrotning som pågår just nu och som definitivt kan betecknas som ’fullständiga kollapser’ av de delsystem som de utgör.