2014 - Samhällsstrukturen

Januari 2014

Diskussionen 5

I regel sägs ju nuförtiden att pengar främst skapas genom att banker ger ut lån. För att ge ut lån behöver de själva bara ha en liten del av vad det lånar ut, resten skapar de genom att trycka på lite    knappar i datorn. Ungefär så brukar det hela beskrivas.
    Men jag får inte riktigt ihop det med det som bankerna brukar prata om när de pratar bolån och marginaler.
De brukar säga att nivån på bolånen bestäms mycket av hur billigt/dyrt de själva kan låna upp pengarna. Men om de lånar upp pengarna de ska låna ut så skapas ju lånet inte genom att de trycker    in några siffror i datorn.
    Vem kan förklara hur de här två sakerna hänger ihop?

Detta är inte enkelt och jag utger mig inte för att fullt ut förstå det, men ett litet försök att reda ut saker:

1. In- och utlåning matchar varandra hos bankerna. Inte på sekundnivå, men varje dag ser man till att det råder jämvikt.

2. En nyckelfråga är vad som räknas till penningmängden. Detta är en definitionsfråga där det inte finns någon absolut sanning. Grovt räknat ingår i penningmängden kontanter hos allmänheten och banktillgodohavanden som är lätt tillgängliga (t.ex. lönekonto). Däremot ingår inte sedlar hos bankerna och långfristiga tillgångar (t.ex. bundet sparande eller bankens tillgångar i form av bolån).

När man tar ett bolån sätts pengarna in på ett konto i banken, vilket gör att in- och utlåning matchar varandra. De pengar du lånar av banken lånar du alltså i din tur ut till banken. Det som gör att man kan säga att pengar ”skapas” är att tillgångarna på lönekontot ingår i penningmängden, medan bolånet inte gör det.

För den utlåning som banken gör måste den ha en viss mängd eget kapital (aktiekapital och tidigare vinster), men detta är mycket lågt. För bolån handlar det om promillen och för utlåning till stater är det noll.

Det finns förstås många bottnar i detta, och även om ”pengaskapandet” inte är magiskt i sig, finns det grundläggande problem i bank- och finanssystemen …

De lånar pengar och lånar ut dem och genom att göra det skapas pengar!

Alla banker lånar upp pengar, vanligtvis från försäkringsbolag eller andra stora finansiella institutioner. Banker lånar i från staten i ganska liten utsträckning.

Den här diskussionen om att banker skapar pengar kan ibland bli för enkel. Det är bara att kolla på en banks balansräkning för att se hur stora upplåningskostnader de har för att inse att de inte kan skapa pengar utan att det kostar dem något.

Banken eller en affär(!) kan när som helst skapa en kredit som kunden kan utnyttja med sitt kreditkort men banken/affären måste alltid ha täckning för krediten genom att låna upp de pengar som behövs när väl krediten utnyttjas.

En annan sak som är viktig att tänka på när man diskuterar hur pengar blir till är att när pengar skapas betyder det inte att värde skapas. När reellt värde förstörs minskar värdet hos pengarna och vice versa.

Investerar vi pengarna bra ökar värdet på pengarna och konsumerar vi dem på sådant som förstör minskar vi värde.

Jag tror att om vi väntar lite med att diskutera huruvida banker skapar pengar eller inte och istället börjar diskutera hur banker använder pengar, hur de investeras, och vad som egentligen är en investering kommer vi närmare vad som är problemet med ekonomin idag.
När fler får en förståelse för hur finanssystemet fungerar i helhet blir det lättare att förändra. Vi löser inget med att tex. införa en lag som ifråntar bankerna/affärer/företag rätten att skapa pengar/krediter och ge den rätten till staten. Det här är ett globalt problem som måste lösas med ökad förståelse och förändrad investeringskultur!

Det stämmer att varje gång en bank beviljar en kredit (jag tycker ordet ”lån” är missvisande), så ökas bankens balansräkning; mao nya ”pengar” i form av bankkredit, skapas. På ena sidan i balansräkningen ökas kontoinnehavet hos kredittagaren (en skuld för banken). Tillgångssidan i BR ökar på samma sätt; krediten är ur bankens synvinkel en tillgång som genererar en ränte-intäkt på längre sikt.

Kredittagaren behöver pengarna av en anledning och spenderar dem som regel ganska omgående efter att krediten beviljats. Mao. pengar förs över till en betalningsmottagare som typiskt har ett konto i en annan bank (Bank ”B”). I det ögonblicket försämras den första bankens likviditet omedelbart: banken (Bank ”A”) förlorar ”reserver” som förs över till en annan bank (som typiskt har betalningsmottagaren som kund), den banken ökar sin likviditet, samtidigt som dess skuld till betalningsmottagaren ökar. Bank ”B”’s balansräkning ökar.

Nu när bank A förlorat reserver och skulder så har dess balansräkning krympt en aning. Bankens likvida medel; deras ”reserver” (mynt och sedlar i valvet och kontoinnehav i centralbanken) är s.a.s hårdvaluta för banken (det är därför de inte vill att vi skall använda kontanter) och deras likviditet har försvagats en aning. Därmed uppstår ett behov att låna upp pengarna igen så att de erhåller ny skuld (tex. i form av inlåning på vanliga konton) och ny likviditet (i form av nya innehav av reserver i centralbanken). Denna upplåning sker på en marknad, och det är ganska många ägare av ”pengar” som inte är intresserade av den nollränta som ett vanligt bankkonto ger. Därför uppstår en ”tävling” eler budgivning mellan banker att låna upp så billigt och bra som möjligt. Det är på denna marknad det uppstår olika alternativ för ägare av ”pengar” att låna ut dem till banker till olika villkor. Det kan tex. handla om att du som ägare av pengarna förbinder dig att inte röra dem undder en viss tid. Då kan du få bättre ränta, eftersom du då inte kan ta ut dem hur som helst. Vanliga bankkonton är mest riskfyllda för banken, eftersom ägarna av dessa pengar kan begära ut dem när som helst. Olika typer av penningmarknads- och bostads-obligationer är säkra eftersom de har förutbestämda löptider och belopp. Sådana obligationer är sätt för banker att ”paketera” inlåning, så att kostnaden för den inlåningen blir förutsägbar. Jag vet inte hur det fungerar i detalj, men sådana bostadsobligationer kan vara knutna till specifierade tillgångar typiskt bostadslån. Så äger du en bostadsobligation så äger du någon annans skuld, med banken som mellanhand. Banker lånar även av varandra och av centralbanken. Centralbanken är ”lender of last resort” och den ränta som centralbanken bestämmer, sätter s.a.s. ribban för var övriga marknadsräntor hamnar. Centralbanken sätter sin ränta godtyckligt, utefter vad den anser att den skall vara med hänsyn till prisstabilitet och maximering av tillväxt och sysselsättning. Man försöker ”elda” på ekonomin så mycket man kan,med billig kredit, dock utan att priserna skenar pga för snabbt växande penningmängd.

Ett dilemma för bankerna är att deras intäkter till viss del är bundna lån, vars ränta inte kan ändras i framtiden, även om förutsättningarna i ekonomin i övrigt ändras. Detta innebär mao. en risk för banken. Banker behöver därför balansera sin inlåning mot sin utlåning, med olika löptider och olika räntor så att de balanserar sin risk/reward på kort och lång sikt.

Om bankerna är ”starka” så är väl det dels ett tecken på att de har bra kapitaltäckning, dvs har mycket eget kapital i förh. till riskvägda tillgångar.(Enligt regelverket Basel III) De ”vågar” betala låga inlåningsräntor för att de vet att de kan det, utan att de tappar kunder. .Men det är också vara ett tecken på dålig konkurrens; de kommer undan med att betala låga räntor utan att vi kunder bryr oss. Vi har ett fåtal stora banker, och vi bankkunder är nog alldeles för snälla mot dem. Det har uppstått en slags ”nära monopol”-situation där konkurrensen fungerar dåligt. Alltså kan de fortsätta låna in billigt.

Man brukar säga att typiskt ca 95% av penningmängden är bankers skuld till allmänhet, företag etc. 5% är mynt sedlar och elektroniska centralbankspengar.

Jag vet inte om detta besvarar din fråga, men hoppas att det skingrar dimman lite.

Nej, det stämmer inte att det skapas nya pengar varje gång banken beviljar en ny kredit. Det gäller bara om banken har ett underskott av inlåning och upplåning, vilket de sällan har.

T ex amorteras det hela tiden på bostadslån, som banken faktiskt lånar upp via obligationsmarknaden. Det innebär att bankerna hela tiden kan låna ut lika mycket nytt som amorteras utan att nya pengar skapas, eftersom bostadsobligationerna har en löptid som går ut klumpvis.

Här är mitt försök till enkel förklaring av hur bankers penningskapande genom att bevilja krediter hänger ihop med deras upplåning för att hantera sin likviditetsrisk.

1. Varje gång en bank beviljar en kredit växer bankens balansräkning. Krediten bokas som behållning på kredittagarens konto och utgör bankens skuld till denne. Samtidigt bokar banken upp en tillgång i form av en lika stor kreditfordran på kredittagaren. Krediten utgör nyskapade pengar.

2. Kredittagaren X behöver den kredit han har fått av Bank A för att göra en betalning till Y som har ett konto i Bank B. Vi antar att han genomför sin betalning redan samma dag som krediten har beviljats. Därvid förs pengar över från kredittagarens konto i Bank A till Y:s konto i Bank B. Vid denna överföring minskar likviditeten i Bank A och ökar lika mycket i Bank B. Det innebär att Bank A:s balansräkning krymper medan Bank B:s balansräkning växer.

3. Alla kredittagare amorterar sina krediter enligt överenskommelse. Alltså kan Bank A under dagens lopp både ha beviljat krediter, gjort betalningar till andra banker och tagit emot betalningar från andra banker varav en del avser amortering på krediter medan en annan del avser inbetalningar till bankens kontohavare.

4. En gång per dygn stämmer alla banker i landet av sina betalningar sins emellan (en clearing). Några har fått en ökad likviditet medan andras likviditet har minskat. Det betyder att några banker behöver stärka sin likviditet medan andra tycker att de har en onödigt stor likviditet och vill minska den. Några lånar och andra lånar ut.

5. Banksystemet som helhet kan ha vuxit under dagen dvs det kan ha skapats mer pengar i systemet genom att bankerna har beviljat mer krediter än vad som har förstörts genom amorteringar på krediter.

Svaret på frågan är alltså att bankers skapande av pengar genom att bevilja krediter är en sak och deras finansiering av sin likviditet är en annan.

Jag håller inte med om E:s beskrivning. Varje ny kredit innebär att balansomslutning ökar. Inga andra förändringar sker i balansräkningen. Inga andra konton ändras, när en bank beviljar en ny kredit, inte heller bankens reserver.

Viktigt också att påpeka det som F nämner, att pengar kvittas mot skulder och försvinner, när skulder betalas tillbaka.

Jag har förstått frågan precis som F och D beskriver och har aldrig riktigt förstått din beskrivning, E. Balansomslutningen ökar rimligen varje gång ett lån skapas och skulder försvinner vid amorteringar. Utöver detta måste bankerna ordna med likviditeten, vilket är en annan fråga som jag ser det.
Men det stora problemet är väl oavsett att räntan gör att samhället som helhet hela tiden ligger efter och det finns aldrig, vid något givet tillfälle, möjlighet att betala av alla skulder. Enda sättet är att växa i all evighet i jakt på en omöjlig återbetalning till bankerna.

Och en kanske lika stor konsekvens är att de som har rätten att skapa pengarna, mot ränta, också får en mycket stor makt i samhället. Där t ex denna studie visar att det även blir så i praktiken, där 147 bolag (nästan uteslutande banker och finansbolag) kontrollerar en mycket stor del av samhället/industrin.

Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle? Min erfarenhet är att det är väldigt svårt att få finansiering för nya, hållbara lösningar i start-ups, men enkelt i stora stabila bolag i traditionell masstillverkande industri (med säkrare återbetalning).

Diskussionen kring finanssektorns roll i våra samhällen understryker ju verkligen ägarproblematiken av kapitalet.

En föredragshållare avslutar med orden: ”Hur ska vi finansiera det här? 80% av omställningen till en förnyelsebar värld skall komma från den privata sektorn, 80% av pengarna.”

G ställer den följdriktiga frågan: ”Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle?”

En fråga till! Den är ”obekväm” men nödvändig och jag har ställt den förut: Vem/vilka skall äga kapitalet i våra samhällen?

”Hur ska vi finansiera det här? 80% av omställningen till en förnyelsebar värld skall komma från den privata sektorn, 80% av pengarna.”
”Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle?”
En fråga till! Den är ”obekväm” men nödvändig och jag har ställt den förut: Vem/vilka skall äga kapitalet i våra samhällen?

Låt mig ge mitt försök till svar.

Dom kopplingar som tidigare fanns mellan oss själva i den lokala ekonomin, har ersatts med kopplingar till främlingar spridda över hela världen. Tidigare var dessa kopplingar korta och överskådliga och band oss samman med vänner och bekanta i vår egen lokala ekonomi. Idag, när de går via globala enheter, har vi förlorat det mesta av dessa lokala band till vänner och bekanta och vår överblick. Vi ser inte längre resultatet av vår insats i produktionen och inte heller konsekvenserna av hur vi konsumerar. Vi kan inte bedöma om de priser, räntor och skatter vi betalar är rättvisa. Vi kan se hur makten och kapitalet koncentreras på allt färre händer. Så länge vi passivt accepterar vårt öde ligger det i dessa händer – men vi kan inte se ägarna till dem.

Det duger inte längre. Allt mer intensiva försök att ställa dem till ansvar tycks endast leda till ”fredsbevarande operationer” i områden där oljan pumpas upp och transporteras, massövervakning, geoengineering och bioengineering. De är farliga. En bättre väg än att söka förhandling med dessa osynliga makthavare tycks vara att ta saken i egna händer och ställa om det vi faktiskt råder över.

Exemplen på vad man i så fall kan göra börjar nu bli så många att det faktiskt känns lite lättare att förklara vad det är för värderingar och bilder av framtiden som motiverar oss att formulera våra mål och vilka strategier som vi väljer för att nå dem.

För oss som vill minska vårt beroende av olja och krediter handlar det om att kombinera idéerna bakom lokalkapital, sambruk, holistic management och annat på ett sätt som passar den egna gruppen och den egna platsen. Det som krävs är ett enormt experimenterande och att vi ser till att alla kan vara med.

För att inte bara hamna i diskussioner om hur detaljerna ser ut så kan det vara bra att ställa sig ett par övergripande frågor:

Om vi vill ha en penningekonomi som är i 100% balans med naturens resurser (real ekonomi), är det då ok att kreditgivare inte har 100% kapitaltäckningskrav?

Oavsett hur vi definierar penningmängden, vill vi ha ett system där det lite förenklat förväntas att 100% skuld/kredit ska generera mer än 100% till kreditgivarna?

Det är ju det som skapar incitamentet för ränteekonomins ständiga expansion.

När du säger att en bank ska ha 100% kapitaltäckningskrav antar jag att du inte menar att banken bara ska låna ut eget kapital.

Som jag skrev tidigare är inte penningmängden problemet. Det är hur pengar investeras som är problemet. Värdet förändras heller inte tillsammans med penningmängden. Det finns såklart en problematik hur man tar betalt för krediter men den löser vi inte genom att förbjuda företag att sälja krediter. Det förändrar vi genom ökad kunskap om vad det innebär att skuldsätta sig och hur olika finansiella aktörer tar betalt för sina ”tjänster”.
Jag tror staten ska ägna sig åt att stifta lagar för att förhindra överutnyttjande av resurser. De kan även införa andra ekonomiska styrmedel som miljöskatter för att förändra överutnyttjandet. Vi får heller inte glömma att detta är ett globalt problem, att lobba för att förändra hela det ekonomiska systemet i Sverige är i princip omöjligt om vi inte kan göra det globalt. Staten har tidigare kontrollerat valutan men lyckades inte så bra och släppte den fri efter 90-talskrisen.
Jag tror vår uppgift är att förändra kultur och sprida kunskap. Genom att förändra investeringskulturen har vi mycket att vinna.
Jag tror också på att uppmuntra och utveckla kooperativa banker, lokalt förankrade banker som har den lokala utvecklingen för ögonen och inte vinst.

Kan vi förmå människor att förstå vikten av att spara sina pengar i banker som har miljömässig och social hållbar utveckling som mål har vi kommit långt på vägen.

Visst spelar folks värderingar och kultur en stor roll. Värderingar och kultur påverkar och påverkas av andra system, ekologiska och ekonomiska. Man kan tvista i oändlighet om vad som är viktigast.
Men för mig är det rätt uppenbart att vi INTE kommer kunna förändra samhället genom att BARA skjuta in oss på folks värderingar. Jag tycker att utvecklingen av sparbanker och kooperativ i Sverige belyser det rätt väl. Så gott som alla har tvingats att anpassa sig till ”marknaden” för att vara ”konkurrenskraftiga”, och anpassat sina värderingar därefter, snarare än tvärtom. Det gäller konsument, bostad, olje (minns ni OK?) och producentkooperationen. Det samma händer med dagens ideer som CSR, sociala företag och ”goda investeringar”.
Därför är det otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig någon vart. Frågan för mig är mest vilka krav som är strategiskt viktiga att driva som första steg för att i grunden FÖRÄNDRA det systemet.

Systemet är i det här fallet skapat av kulturen till skillnad från eko-systemet som är skapat av gud vet vem….
Små förändringar i systemet kan leda till väldigt stora förändringar på sikt.
Ett exempel är att man ändrar redovisningspraxis för hur man bokför med nuvärdesmetoden, det får makrokonsekvenser.
Eller, en förändring i hur man prissätter krediter så att risken flyttas mer till bankerna än till småsparare/låntagare får också makrokonsekvenser.
Eller, en förändring i hur praxis för hur BNP räknas ut kommer också få stora makrokonsekvenser.
Eller hur man räknar ut inflationen: Om den hade räknats ut på ett annat sätt skulle det få andra konsekvenser för hur USAs bostadsbubbla skulle se ut.
OSV…
De mekanismer vi som människor är styrda av är kulturen – det ekonomiska systemet är en artefakt av våra värderingar. Kan vi förstå systemet kan vi också ändra det lite i taget..

Jag delar J:s uppfattning att vi behöver diskutera systemförändringar för att kunna hantera våra sociala, ekonomiska och ekologiska system. C skriver att ”Systemet (det ekonomiska systemet) är i det här fallet skapat av kulturen till skillnad från eko-systemet som är skapat av gud vet vem”…

Det här är intressant. Naturen är ett ekologiskt system och människan är ett ekologiskt system. Jag anser, ur ett systemteoretiskt perspektiv, att vi ska betrakta samhället som ett undersystem till naturen och därför är även samhället och det ekonomiska systemet ekologiska system. På grund av att vi inte har betraktat dem som ekologiska system, har vi kunnat tro att vår tillväxt inte haft några gränser.

Min uppfattning är att vi behöver utveckla ett annat ekonomiskt system som underordnas samhället och naturen. Något man kan kalla en kretsloppsekonomi. I dag har den finansiella ekonomin överordnats den reala ekonomin som överordnats samhället som i sin tur överordnats naturen med sina ekologiska system. Vi behöver vända upp och ner på denna hierarki.

Ja självklart är det systemförändringar som måste diskuteras.

När man säger att ”systemet är skapat av kulturen” så tolkar jag det som att man kan säga: systemet är skapat av samhället. Vad är det då för system vi lever i? Att definiera detta system och hur det fungerar blir, enligt min mening, det grundläggande. Delar vi denna syn?

C skriver: ”De mekanismer vi som människor är styrda av är kulturen – det ekonomiska systemet är en artefakt av våra värderingar. Kan vi förstå systemet kan vi också ändra det lite i taget…”

Eftersom det ekonomiska systemet vi alla lever i fungerar strukturellt orättvist så skulle denna orättvisa vara kulturellt betingad, om jag förstår dig rätt? Om vi nu kan förstå denna orättvisa ”kan vi också ändra den lite i taget…”. Tolkar jag dig rätt här?

Bortser vi ifrån vilka ”mekanismer” som styr oss människor – samhällen – så delar vi uppfattningen att det här ”systemet” måste förändras, eller?

J säger att ”det [är] otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig någon vart”.

Därefter säger du att ”Frågan för mig är mest vilka krav som är strategiskt viktiga att driva som första steg för att i grunden FÖRÄNDRA det systemet” men jag antar att du egentligen menar att du lägger fast denna strategi först efter

att du har konstaterat att ”ständig ekonomisk tillväxt” är omöjlig som ett övergripande politiskt mål på en begränsad planet,
att du är klar med din analys av vad som ”styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten”,
att den visar att detta är den mäktigaste samhällsklassens önskan om att vidmakthålla ett kreditbaserat banksystem som också skapar våra pengar samt
att centralbankerna formas som organ för att stödja ett sådant bank- och penningsystem.

Detta kan man sammanfatta med att det är det kreditbaserade bank- och penningsystemet som är den mest grundläggande ekonomiska mekanismen som styr vårt samhälle mot ständig ekonomisk tillväxt.

Mitt antagande är naturligtvis en fråga till dig men om jag har rätt i mitt antagande så har du samma hypotes som jag och i så fall kan vi gå vidare till nästa punkt som är att pröva vad som kan göras för att förändra systemet. Om jag inte har rätt så är vi kvar i en diskussion om vilket system som är det mest övergripande och därmed mest styrande för vårt samhälle.

Min hypotes om den grundläggande styrningen är naturligtvis inte på långa vägar den enda tänkbara men den är inte heller särskilt ovanlig bland personer som söker orsaken till vårt samhälles märkliga ansträngning att åstadkomma en ständigt procentuell ekonomisk tillväxt trots att alla naturvetare vet att det är fysiskt omöjligt.

Lika intressant är det att förstå varför vuxna personer som är engagerade som politiker, på fullt allvar, framhåller ekonomisk tillväxt som det överordnade målet för vår ekonomiska politik. Deras argument är att tillväxten kommer att ge alla en ökad välfärd men de har svårt att vidhålla detta efter den energikris och kreditkris som blev akut 2007 och som blommade ut 2008.

Vårt personliga problem är att vi, i allmänna val, har röstat på partier som har nominerat dessa vuxna individer och att det är dessa personer som möter storföretagens lobbyföretag i den lagstiftande process som formar vårt samhälle utifrån den tekniska utveckling som dessa företag driver.

Kanske innebär denna hypotes att vi bör ta ställning till hur vi bör hantera dessa slag av hypoteser i förhållande till sin målsättning att få till stånd en diskussion om tillväxten som en styrande ideologi i vårt samhälle.

Är inte F:s argumentation lite onödigt ensidig vilket betyder att hela diskussionen kan fastna i ett spår, det om ränte/banksystemet? Andra skulle ju kunna se det som ett praktiskt system för att lösa ett behov, nämligen kapitalförsörjningen. Tillväxten har ju även andra grunder. En självklar är människors önskan att få det ”bättre”. Man kan visserligen argumentera emot att ”mer inte är bättre” idag (det brukar jag göra) men man måste ju få alla att inse det också och det kan var svårt i en reklamfylld värld som främjar vissa värderingar. Tillväxten kan också förklaras, på en politik nivå, med att den möjliggör en bättre välfärd (som vi alla vill ha, bättre vård och skolor och så). Det är visserligen inte sant – jag har många gånger beskrivit det som tjänstedilemmat – men i den politiska debatten är det fortfarande ett gångbart argument. Tjänstedilemmat innebär ju att en bättre vård-skola-omsorg i första hand kräver en ökande andel av samhällsresurserna – läs högre skatter – vilket är politiskt impopulärt.

Vi måste få människor att förstå att de inte gagnas av tillväxt (och fundera på styrmedel mot detta). Vi måste också kunna argumentera för högre skatter eftersom det rycker undan grunden för tillväxt-för-välfärdens-skull . Och när vi diskuterar bank/räntesystemet så borde vi vara mycket tydliga i frågor som vilka (klasser) som tjänar på att bankernas/finansinstitutens funktion och roll blivit perverterad (som den är idag). Och varför inte det politiska systemet förmår behärska det ekonomiska och återföra bankerna till en nyttig roll i samhällsmaskineriet.

Jag ser, som många av oss gör, det mänskliga samhället som en del av ekosystemen som i sin tur delar av hela Jordsystemet. Det är en holarki med system som både är helhet och del i andra helheter.

Vårt samhälle är också en holarki och, eftersom överordnade system är styrande för sina delsystem, är jag intresserad av vilket av alla samhällets system som är det överordnade.

Att pröva och förkasta hypoteser, en i taget, är inte ensidigt men mycket praktiskt.

Det är inte lika praktiskt att, i reduktionistisk anda, studera ett antal delsystem och aldrig försöka få ett grepp om helheten.

Strängarna har sin funktion och musikanten en annan. Vi vill förstå hur de fungerar tillsammans och då behöver vi naturligtvis veta något om strängarna och hur musikanten använder sig av dem men vi behöver också en hypotes om vad som driver musikanten att spela.

Enligt min åsikt så är det inte penningskapandet som är det överordnade systemet. Det överordnade systemet är en kapitalistisk marknadsekonomi.
Kapitalistiskt i meningen att det är byggt på ackumulation av kapital (vinst, ränta, avkastning på aktier) Marknadsekonomi i meningen att mycket stora delar av vår tillvaro och utbyte sker på en marknad som präglas av konkurrens. Dessa två faktorer i kombination styr agerandet av de ekonomiska aktörerna. För den som drivit ett företag i konkurrentsutsatta branscher som jordbruk eller livverkningsindustrin är det ganska uppenbart att det är de som styr mot ständig tillväxt.

Det är det systemet som har ”skapat vårt välstånd” också, men det har gjort det till ett pris som jag trodde vi var överens om var för högt. Och skall vi ändra det måste systemet ändras. Det är ju det systemet som gör att det inte går att stå stilla. Kravet på real kapitalavkastning kan bara upprätthållas genom ständig ökning av produktionen. Konkurrenskraften upprätthålls genom minskade kostnader, vilket oftast betyder ersättning av arbetskraft med andra resurser, genom ständiga nyinvesteringar och genom ökade volymer.
Att detta också handlar om makt är klart. Men makten idag är klyftigt nog i första hand byggt på ett system som är helt ”rättvist”, dvs marknaden. Vi är ju alla lika på den globala marknaden, och om vi är fattiga eller rika beror bara på om vi gör bra val eller inte (jag håller inte med om det, men det är ju det som är det inbyggda argumentet som gör att vi accepterar systemet).
Visst finns det en hel del andra drivkrafter. Offentliga och privata investeringar, spelar också en roll.
Penningsystemets utformning spelar säkert in viss roll också, men efter vad jag förstår har samma tillväxtkapitalism fungerat med olika väldigt olika penningsystem under det senaste århundradet, och det förändrade inte så hemskt mycket.
Aktiebolagens konstruktion där man privatiserar alla vinster och låter andra ta förlusterna är ju också en institution som man kan kritisera eftersom den uppmuntrar risktagande och befriar företagandet för till och med det direkta ekonomiska ansvaret för verksamheten. Och ännu mer det långsiktiga sociala och ekologiska ansvaret. Det är ju vi alla som får rensa upp alla förgiftade fabriksområden som nerlagda fabriker lämnar efter sig.
Spekulationskapitalismen kan förefalla driva tillväxt, men det gör den inte i någon nämnvärd grad. Det faktum att spekulanter som inte har någon majs köper och säljer den globala majsskörden tio gånger om påverkar inte tillväxten nämnvärt – det är bara arvodet till börsmäklarna som är en del av den ”ekonomiska tillväxte”, BNP. Att det destabiliserar livsmedelspriserna är en annan fråga.
Och självklart spelar våra individuella val en viss roll. Men inte så stor roll som många tror.

Jag har fastnat för två starkt kontrasterande citat ur den senaste debatten, samt ett tredje som är nära min egen uppfattning:
F:s : ”…det är det kreditbaserade bank- och penningsystemet som är den mest grundläggande ekonomiska mekanismen som styr vårt samhälle mot ständig ekonomisk tillväxt.”
L:s: ”Tillväxten har ju även andra grunder. En självklar är människors önskan att få det ’bättre'”.
J:s: ”…otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten.”
    Här finns en intressant hierarkisk ordning: ”grunder”, ”grundläggande” och ”mest grundläggande”, som kan vara förvirrande. Att ”det kreditbaserade bank- och penningsystemet”, så som det nu fungerar, verkligen bidrar till ekonomisk tillväxt är väl troligt. Men kan det verkligen vara den mest grundläggande mekanismen?
”Människors önskan att få det ’bättre'” skulle kunna ses som mer gundläggande i betydelsen mer ursprunglig, men ändå bara vara en av flera grundläggande psykologiska faktorer. En annan    liknande grund är förstås det sociala behovet av inflytande över andra människor.
    Man kan väl anta att det till stor del är dessa behov som är grundläggande för aktiebolagsformens popularitet, alltså de möjligheter att få marknadsvärdet på ens reella tillgångar att växa som aktiebolagslagen tillåter. Kanske skulle man kunna säga att det är aktiebolagsformens, av dessa skäl, allt större dominans som är den grundläggande mekanismen bakom det ständiga kravet på ökad tillväxt.

Vi säger till vardags: ”Det är pengarna som styr världen!” I detta vardagscitat så verkar vi alla vara överens. Inte bara vi här, som debatterar, utan så gott som alla människor i våra samhällen. Och detta är ju en riktig slutsats. Pengarna styr våra liv och därmed våra samhällen.

Men nu är det ju så att pengarna i våra samhällen fördelas inte lika mellan människorna. Vissa har massvis, andra har så dom ”klarar” sig medan ytterligare andra inte har någonting alls. Vilket vi anser vara orättvist. Strukturellt orättvist! Eller?

Varför ”fungerar” då våra samhällen på det här viset? Jo naturligtvis därför att dom människor som på olika sätt har ”lagt beslag” på merparten av pengarna (kapitalet) därmed också utformar ”reglerna” för hur våra samhällen skall ”utvecklas”.

I denna ekonomiska marknad som ”driver” våra samhällen så prioriteras förräntningen av det egna investerade kapitalet. Var söker sig då detta privatägda kapital för att kunna hitta maximal förräntning? Det söker sig naturligtvis dit tillväxtmarknader finns. Kapitalet söker ”den ständiga tillväxten”. Detta ständiga jagande efter tillväxt ”bryr” sig helt enkelt inte om dom ekologiska ramar som vi har att förhålla oss till.

Hur löser man då denna ”omöjliga ekvation”? Här har vi lite olika åsikter. Själv har jag den åsikten att det ”grundläggande” i den här problematiken handlar om ägandefrågan av kapitalet.

Jag menar så här: Det är först när samhället – alltså alla vi människor – äger och tar det gemensamma ansvaret över kapitalet som vi får möjligheten att förändra den katastrofala utveckling, på alla plan, som vi nu är mitt uppe i.

Jag håller helt med H här.

Pengar är en mellanmänsklig relation – något vi människor har uppfunnit för att fördela våra resurser. Pengarna har ingen egen vilja, och penningsystemet kan aldrig i sig självt driva vare sig en hållbar eller en ohållbar utveckling. Däremot kan det påverka de mellanmänskliga relationerna.

Jag håller med om att penningsystemet idag bidrar till att göra vissa människor rika på andra människors bekostnad – vilket är en generell egenskap hos kapitalismen och något som pågår även utan penningsystemet. Men drivkraften att jaga ekonomisk tillväxt kommer främst av att våra gemensamma resurser är ojämnt fördelade. Vissa investerar och lånar ut, och andra lånar och kämpar för att betala tillbaka.

Till denna kapitalismens drivkraft kommer givetvis de drivkrafter L lyfter att vi människor generellt strävar efter att få det bättre på olika sätt – men detta är ju som L också lyfter rent felaktiga föreställningar eftersom vi i grund och botten inte alls får det bättre av ekonomisk tillväxt i allmänhet. De kapitalistiska drivkrafterna är däremot svåra att ”argumentera” bort – de måste nog snarare reformeras bort på demokratisk och politisk väg.

”… drivkraften att jaga ekonomisk tillväxt kommer främst av att våra gemensamma resurser är ojämnt fördelade …Till denna kapitalismens drivkraft kommer givetvis de drivkrafter L lyfter att vi människor generellt strävar efter att få det bättre på olika sätt – men detta är ju som L också lyfter rent felaktiga föreställningar eftersom vi i grund och botten inte alls får det bättre av ekonomisk tillväxt i allmänhet.”

Jag håller med N om detta, men man bör kanske observera att människors individuella drivkrafter och föreställningar verkar på en nivå där de egentligen inte är ”felaktiga”, men de kan bidra till ojämnt fördelade resurser (alltså faktorer på en högre nivå) och samtidigt förstärkas, helt rationellt, av just detta, så att en för alla ogynnsam spiral mot större ojämlikhet uppstår.

Det är kanske framför allt denna växelverkan mellan individ- och samhällsnivå som bidrar till och förstärks av det för kapitalismen kännetecknande, helt rationella kravet, på konkurrensförmåga och vinstutdelning, och som nu hotar att få katastrofala följder genom ökad finansiell, social och ekologisk instabilitet.

Lite förenklat kan man säga att diskussionen har utmynnat i frågan om verkligheten är inne i huvudet på folk eller i den materiella världen utanför.

Eftersom det finns så många sanningar kan man se det som ett bevis på att vi skapar vår verklighet i vårt inre tankerum.

Ränteekonomin (och ekonomiska teorier) skapades för länge sedan av människor som hade förutsättningarna att berika sig på andras bekostnad. De fattigas rättigheter var inte något som räknades in i de ekonomiska modellerna.

Kontentan blir att vi behöver arbeta för att förändra människors föreställningar om ekonomin genom att beskriva vad som är dysfunktionellt i det ekonomiska systemet samt tala om hur man kan få det funktionellt.

Pengar är ju tänkt att vara ett betalningsmedel. Om 100% av naturresursernas värde motsvaras av 200% värde i form av pengar blir resultatet att penningekonomin ger förutsättning för att överutnyttja naturresurserna, så kallad överkonsumtion. Det är det som ränteekonomin leder till genom att penningmängden ökas genom skuld.

I alla ekonomiska redovisningssystem balanseras tillgångar med skulder och eget kapital. Ett problem i ränteekonomin är att pengar inte är en tillgång när de skapas genom skuld. När helheten förbigås blir ekonomiska redovisningar missvisande. Pengar kan bli en tillgång endast i en räntefri ekonomi.

Ränteekonomin är för kapitalisten vad hammaren är för snickaren. Vill man att snickaren ska sluta snickra är det enklast att ta ifrån hen hammaren i stället för att försöka övertyga denne om behovet att inte snickra. Vill man att kapitalisten ska sluta förränta sina pengar på andras bekostnad är det enklast att ta bort ränteekonomin i stället för att försöka övertyga hen om att fördelningen av pengar är orättvis.

Det är här som olika människors föreställningar om världen bryts mot varandra. De som tjänar på ränteekonomin kommer att ha svårare att bryta med sina föreställningar än de som lider av den. Vem är då lättast att komma till tals med om vi vill ha konkret förändring i stället för att bara teoretisera bland redan frälsta?

Grunden i mitt tidigare resonemang om 100% kapitaltäckningskrav ligger i att penningmängden för att inte riskera överkonsumtion måste överensstämma med naturresursernas mängd till som mest 100%, helst något mindre.

För att få en hållbar valuta som enbart fungerar som betalningsmedel och inte som produktionsfaktor måste man ta bort rätten att tjäna pengar på pengar. Banker skulle då till exempel bara få ta ut en skälig administrationsavgift för arbetet och inte ränta för att tjäna pengar.

Visst är det en kultur vi har att ta oss an. Den är ett resultat av både inre föreställningar och yttre strukturer.

Min hypotes består egentligen av två delar.

Den första är att vårt mänskliga samhälle inklusive vår ekonomi, är holarkisk till sin natur och att systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar är överordnat de andra mänskliga ekonomiska systemen. (Vår kropp är överordnad kroppens olika delsystem som hjärnsystem, nervsystem, blodsystem etc. men kroppen är helt beroende av dem. De är inte hierarkiskt organiserade utan har en hög grad av ”lokalt självstyre”.)

Om vi ser systemen för produktion, handel och finansiering som tre skilda system i vår ekonomi så menar jag att de kapitalägare som ”äger” det finansiella systemet är i en bättre position att tjäna pengar på pengar än de som är ägare av realt kapital i produktions- och handelssystemen.
Hypotesens andra del är att tillväxtkravet finns inbyggt i vårt samhälle i och med att vi har gått över till ett kreditbaserat penningsystem. Det är naturligtvis inte så lätt att inse varför det är på det viset. ”Vi skuldsätter oss allt mer för att finansiera framtida ekonomisk tillväxt och vi behöver allt mer framtida ekonomisk tillväxt för att kunna återbetala skulden.” Nyckeln till att förstå denna beskrivning är insikten att pengar skapas som bankkrediter som ska återbetalas med ränta. Eftersom penningmängden växer med ränta på ränta måste även vår reala ekonomi växa i motsvarande grad för att det inte ska bli inflation eller deflation.
De som, liksom jag, stöder denna hypotes anser att pengar inte ska skapas som bankkrediter utan som räntefria pengar. Riksbankens räntefria pengar har en stor begränsning i och med att de endast finns i form av mynt och sedlar. Det finns dock inte som hindrar att Riksbanken låter oss medborgare öppna konton som vi kan använda för att göra betalningar via Internet eller att använda ett bankkort för att ta ut Riksbankens bokföringspengar i form av mynt och sedlar.

Att pengar är en relation, att de inte har en egen vilja och att de inte likt människor kan utveckla något, har inte med hypotesen att göra. Inte heller att relationer kan ändras. Det är väl något som alla inser.

Att krediter gör det lättare för de rika att berika sig på de mindre bemedlades bekostnad är ett urgammalt fenomen som man kan läsa om på många ställen i Gamla Testamentet.. Att den som blir rik kan bli kapitalist dvs leva på att äga kapital som arbetarna arbetar med, är också ett urgammalt fenomen. Att arbetare strävar lika mycket eller mer än kapitalister, ändrar inte på den saken. När kapitalägarna lyckas skaffa sig möjlighet att tillverka pengar i form av bankkrediter så förändras saken på det viset att deras ackumulation av kapital kan gå ännu snabbare.

Jag tror det är en hel del olika rattar som måste skruvas på för att komma till rätta med att det i det nuvarande systemet är inbyggt att vi måste producera/konsumera mer i framtiden än vi producerar/konsumerar idag för att det inte ska braka ihop. Kreditdriven ekonomi (dvs konstanta löften om framtida prestationer) och kortsiktiga avkastningskrav från aktieägare och mycket mycket mer.

Kanske skulle vi kunna bli någorlunda överens om att tillväxtkravet är inbyggt i vårt samhälle både genom att vi har ett vinstkrävande finansieringssystem och (av detta finansierade) aktiebolag som både måste betala ränta (och amorteringar) på lånen och tillgodose sina ägares förväntningar på både vinstutdelning och värdeökande investeringar i mer effektiva produktionsmedel – som både gör det möjligt att kompensera de (pga. tillväxten) ökade lönekraven med färre anställda (vilket i sin tur, åtminstone tillfälligt, hotar den eftersträvade tillväxten) och att öka en i så fall mindre viktig produktion.
Det behövs verkligen många rattar för att, när det blir akut nödvändigt, balansera detta konfliktfyllda system. Medan ”vi” gör det bör vi nog samtidigt försöka hitta, och successivt (så fort som möjligt) åstadkomma en väg bort från det.

O menar att ”det är en hel del olika rattar som måste skruvas på för att komma till rätta med att det i det nuvarande systemet är inbyggt att vi måste producera/konsumera mer i framtiden än vi producerar/konsumerar idag för att det inte ska braka ihop”. Självklart kan man gå in på många olika nivåer och på flera ställen på en viss nivå.

Det jag menar (min hypotes) är att (1) vårt samhälle är en holarki och att det överordnade systemet blir styrande för sina delsystem och att (2) detta system är systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar. Om jag får tolka dig lite fritt så menar du att man ska manipulera någonstans i detta övergripande system för att rädda samhället. Jag menar att vi inte ska bry oss om de underordnade systemen utan sikta in oss på det system som styr sina delsystem.

F, du skriver att vi ska ”sikta in oss på det system som styr sina delsystem” och det håller jag med om, även om vi kanske inte helt kan negligera dess underlydande system. Jag undrar bara om man inte kan urskilja andra övergripande system i den holarki, som kapitalismen tycks vara, än enbart ”systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar”. Eller man kanske skulle fråga sig om inte det systemet är så nära sammanflätat med den struktur som utgörs av de privatägda, och i ”bästa fall” vinstskapande, produktionsmedlen att de borde räknas till samma system. Och inom detta system, skulle inte ”den ideologi eller paradigm ur vilken systemet växer fram” samt ”systemets mål” tillsammans kunna räknas som ”det system som styr sina delsystem” även om det på sätt och vis är mer abstrakt?

”[Det kapitalistiska] systemets mål”, som nämns i den sista meningen, kan inte preciseras särskilt enkelt, eftersom systemet utvecklas som om det ibland styrs av en balanserande ”osynlig hand”, ibland av en obalanserande sådan som orsakar, ”positiva”, oönskade återkopplingar. Dess delsystem kan däremot ha en konstant målsättning, t.ex. ökad konkurrensförmåga och vinstutdelning. En målsättning som på en högre nivå styrs av lagar, politiska beslut m.m.

I skriver: ”Kontentan blir att vi behöver arbeta för att förändra människors föreställningar om ekonomin genom att beskriva vad som är dysfunktionellt i det ekonomiska systemet samt tala om hur man kan få det funktionellt.”

Håller helt med om detta. Genom att ”arbeta för att förändra människors föreställningar” om det rådande ekonomiska systemet så kommer till slut hela samhället att ifrågasätta systemet.

”De som tjänar på ränteekonomin kommer att ha svårare att bryta med sina föreställningar än de som lider av den. Vem är då lättast att komma till tals med om vi vill ha konkret förändring i stället för att bara teoritisera bland redan frälsta?”

Lättast ”att komma till tals med” är ju bland ”de som lider av den”. En ”hållbar” konkret förändring kan, enligt min mening, bara genomföras om människorna i samhället verkligen vill ha denna konkreta förändring.

”De som tjänar på ränteekonomin” eller, som jag skulle ha uttryckt mig, tjänar på den rådande strukturella ordningen finner, så att säga, ingen anledning att ”bryta med sina föreställningar”. Strukturen ”rullar” på som vanligt eftersom den är uppbyggd utifrån just det ”dysfunktionella” sätt som det rådande ekonomiska systemet innebär.

N skriver: ”De kapitalistiska drivkrafterna är däremot svårare att ´argumentera´ bort – de måste nog snarare reformeras bort på demokratisk och politisk väg.”

Nej det går naturligtvis inte att ”argumentera bort” drivkrafterna. Det enda sättet, som jag ser det, det är att samhället ”genomsyras” av övertygelsen om att dom kapitalistiska drivkrafterna leder oss mot en fullständig kollaps. När en sådan övertygelse uppnås i samhället då finns, så att säga, inget alternativ längre. Samhället klarar inte längre av att fungera under de rådande ”kapitalistiska drivkrafterna”. Och denna nödvändiga förändring kan naturligtvis enbart ske ”på demokratisk och politisk väg”.

F skriver: ”Jag menar att vi inte ska bry oss om de underordnade systemen utan sikta in oss på det system som styr sina delsystem.”

Förstår jag dig rätt här så menar du att det ”styrande systemet” är just ”systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar”? Du ser alltså inte det kapitalistiska systemet i sig som det ”styrande systemet”? Eller har jag missuppfattat dig här? För övrigt så delar jag dina tankegångar i allt väsentligt som du skriver.

När det gäller begreppet kapitalism kan det vara värt att analysera lite mer. Det finns ju så olika syn på det.

Kapitalism används ibland specifikt för att beskriva det ränteekonomiska systemet, ibland för att beskriva fenomenet att vara vinstdrivande. Det kan bli lika förvirrande som att kalla kapitalism för marknadsekonomi.

Jag tror det är viktigt att skilja mellan att tjäna pengar på pengar och tjäna pengar på arbete. Om vi skulle ha en räntefri ekonomi så ökar inte penningmängden genom krediter. Det skulle innebära att vinst på lönearbete endast omfördelar pengar i samhället. Att vinst kan ha moraliska aspekter tar jag i detta sammanhang inte hänsyn till.

Miljömässigt har vinst på arbete ingen negativ inverkan (om penningmängden är i balans med naturresurserna). Däremot kan det socialt vara negativt för dem som inte kan tjäna pengar på lönearbete och då blir det intressant att hitta ett komplementärt fördelningssystem som basinkomst.

Jag tror det är fruktbart att endast se kapitalism som ett system där man kan tjäna pengar på pengar. Då kan vi avgränsa begreppet marknadsekonomi till att endast vara ett system för byte av varor och tjänster (pengar är i denna definition inte en vara).

Vi kommer alltid att behöva en marknad för konsumtion vilket innebär marknadsekonomi oavsett om vi avser betalning med pengar eller byte av vara/tjänst.

Genom dessa definitioner kan vi lättare hitta andra grunder för ekonomin än lönearbete och ägande som nuvarande system använder för att legitimera människan.

Angående funderingarna över vad man menar med att förändringsarbetet ska ske på ”demokratisk och politisk väg”:

Vi måste akta oss så vi inte bara ser det som att vi ska inrikta oss på det partipolitiska systemet.

Om vi tar fasta på att vi lättast kan komma till tals med dem som lider av systemet så kanske vi borde agera opinionsbildande bland befolkningen i högre grad än att stånga pannan blodig i det partipolitiska systemet. Det är också ett sätt att arbeta demokratiskt och politiskt men mer underifrån.

Eftersom ”kapital” i första hand definieras som ”tillgångar som förväntas ge vinst och vilkas värde kan mätas i pengar” och ”kapitalism” som ett ”ekonomiskt system som kännetecknas av att huvuddelen av produktionsmedlen befinner sig i enskild ägo” skulle man kunna komplettera den sista definitionen så att man får: kapitalism är ett ekonomiskt system som kännetecknas av att huvuddelen av de vinstgivande produktionsmedel vilkas värde kan mätas i pengar befinner sig i enskild ägo.
För att produktionsmedlen ska ge vinst krävs en varumarknad, så kapitalism är därför en marknadsekonomi till skillnad mot en fullt utvecklad planhushållning. Men det betyder naturligtvis inte att en marknadsekonomi måste vara kapitalistisk. Dess aktörer kan ju helt enkelt vara företag som visserligen kan äga sina produktionsmedel, men som inte har enskilda ägare utan t.ex. drivs som kooperativ, som återför sitt överskott (”vinst”) till samhället som en slags skatt (eller som får ett samhällsstöd vid underskott). En del av överskottet skulle kunna fördelas som en basinkomst, men alla skulle också kunna erbjudas ett arbete i ett sådant räntefritt system.

Delar dina synpunkter I.

”Vi måste akta oss så vi inte bara ser det som att vi ska inrikta oss på det partipolitiska systemet.”

Själv ser jag det ”partipolitiska systemet” som en slags ”förlängning” av det strukturellt orättvisa samhälle som vi alla lever i.

I korthet så menar jag att den rådande maktpolitiken har som sin primära uppgift att administrera och förvalta det kapitalistiska systemet. Vilket då innebär att den rådande politiken ”underställer” sig dom ekonomiska besluten som fattas i det kapitalistiska systemet. I ett rättvist och humant samhälle skall det naturligtvis fungera tvärtom. Därför borde vi, som du skriver, ”agera opinionsbildande bland befolkningen i högre grad än att stånga pannan blodig i det partipolitiska systemet”.

Självklart är det så att det inte är enbart penningsystemets design som programmerar oss att sträva efter tillväxt hela tiden.

Men jag och många andra anser att det är en viktig faktor.

Och det är en faktor som, funnes den politiska viljan, vi hade kunnat välja att ändra på.

Penningsystemets egenskaper påverkar vilka beslut som fattas och vilka val som görs. Med den sorts penningsystem vi har idag där räntan inte sätts på marknadsmässiga villkor, och där penningmängden är helt elastisk, så formas det ekonomiska beteendet mot att vi försöker maximera tillväxt, vi blåser upp bubblor, spekulation för lånade pengar mm. samtidigt som sparsamhet missgynnas. Jag är övertygad om att med tex. guldmyntfot och utan centralbank som ”lender of last resort” så skulle vår ekonomi och världen se väldigt väldigt annorlunda ut. Inte nödvändigtvis bättre, men defitivt annorlunda.

Detta räcker för att övertyga mig om att någon form av reform av hur ”pengar” fungerar, är ett viktigt steg framåt, för att skapa en ekonomi som kan fungera, leva och frodas även om den inte växer hela tiden, och som därmed låter oss ta tag i miljöproblem mm.

”Pengar” är en järnring som vi slagit genom näsan på oss själva. Vi har glömt att det var vi själva som skapade dem, och nu leder de oss omkring. Så som det ser ut idag så belönas vi för att vi går runt och ler mot varandra och bekräftar varandras tro på att ”nu går det uppåt”. Det är runt detta tillväxt-tema som all politisk diskussion formas, hållbarhetsfrågor blir underordnade. Det underliggande budskapet i annonsfinansierade media är att du kan, och bör, konsumera dig lycklig.

Ordet ”ekonomi” lär f.ö. betyda ”hushållning” men såsom vår ekonomi fungerar idag, så vore ”miss-hushållning” vara mer passande, speciellt med tanke på hur vi hanterar icke-förnyelsebara resureser, och miljön.

Just detta att vi har en sådan fixering kring pengar som mått för ekonomin är problemet i vårt sätt att se på ekonomin. Neoklassikerna lyckades på ett tidigt skede få bort värdediskussionen genom att referera till marknaden. Det är priset på marknaden som anger värdet på något, punkt slut! Folks värderingar skulle så småningom få priset att stabiliseras kring en nivå som kunde antas vara den rimliga nivån. På så sätt slapp man undan den besvärliga diskussionen kring vad något egentligen var värt, något som den gamle Marx lyft fram med sin observation kring skillnaden mellan bytesvärde och bruksvärde. Ren luft har ett högt bruksvärde men inget bytesvärde (förrän det börjar bli ont om det). Vad neoklassikerna lyckades göra var att flytta diskussionen från den reala ekonomin till den strikt penningmässiga där marknaden står för värderingarna.

Ett av problemen med att göra så att du tappar tidsdimensionen. Det är marknadspriset just nu idag som anger värdet för något. Men hur ska jag kunna värdera något som ligger långt bak eller långt fram i tiden. Vad är skogen värd om hundra år? Eller tusen? Eller hur mycket var en pyramid värd i Egypten när dom byggdes? Man inser snabbt att pengar är ett fullständigt värdelöst mått när man lägger in längre tidsperspektiv.

Det är därför jag vill betona vikten av att ha fokus på realekonomin istället för pengar, i likhet med vad man gjort i Bhutan när man gått över från BNP till ”Bruttonationallycka”. Är det någon som fortfarande vill prata om tillväxt så är det hur tillväxten i hur vi tillgodoser våra grundläggande behov som är intressant eller hur tillväxten i naturen sker.

Alla inser att termen tillväxt inte längre blir lika relevant.

Jag minns en tid för inte så länge sedan när politiker och ekonomer fortfarande hellre pratade om utveckling istället för tillväxt. Utveckling var något större och heligare än bara ekonomisk tillväxt. Utveckling går inte att mäta i enbart monetära termer!

Jag undrar, när blev politiken monetariserad? Osökt ser jag ett samband med tidpunkten för avregleringen av det finansiella systemet.

Men även om man absolut vill hålla sig fast vid penningmässiga beräkningar så finns det idag alternativ till BNP typ GPI (Genuine Progressive Indicator) som åtminstone försöker göra en åtskillnad mellan vad som är kostnader och intäkter i våra räkenskaper. Enligt en rapport som kom i maj i år var den globala GPI per capita som högst 1978, sedan har det sakta gått utför…..

Vi har alltså inte ens i monetära termer blivit rikare de senaste 35 åren….

Fick några tankar efter att ha läst P och D:s inlägg:

Vår ”fixering kring pengar som mått för ekonomin” har väl tillkommit av någon orsak? Tanken är väl att någon skall ”gynnas” av detta ”mått”? Vilket jag också tolkar att ni menar.

Med detta vill jag bara säga att det är så lärorikt att se andras ”infallsvinklar” i problem och frågeställningar. Sedan så slår ju D huvudet på spiken genom påståendet: ”Det är runt detta tillväxt-tema som all politisk diskussion formas, hållbarhetsfrågor blir underordnade.”

Skattefrågan

I våra samhällen så har den här frågan blivit ett av de ”hetaste” debattämnena i den politiska diskussionen. Den rör upp våldsamma känslor när frågan ställs på sin spets. För högre eller lägre skatt? Denna fråga delar, allt som oftast, samhället i två läger.

Skall det då vara så, till synes, komplicerat att kunna fastställa vad som gagnar samhället bäst?

Dom som förespråkar lägre skatt argumenterar denna åsikt med att den lägre skatten skapar bland annat mera arbetstillfällen och därmed så tillförs statskassan, i slutändan, mer skatt eftersom fler människor kommer i arbete.

Dom som, å andra sidan, föreslår högre skatter anser att detta är det mest säkra sättet att tillföra kassan mer pengar. Dom menar att det alltså är högst ovisst om skattesänkningar för med sig fler arbetstillfällen.

När man argumenterar utifrån dessa två ”valmöjligheter” så ”låser” man in sitt tänkande i dagens rådande strukturella ordning. Att tänka ”utanför” detta rådande ”ramverk” blir därför, för dom flesta, en omöjlighet. Men jag menar, som ni vet, att den rådande strukturella ordningen i grunden är helt felaktig.

För att förstå skattefrågan så måste vi också förstå kapitalägarfrågan i våra samhällen.

Om vi gör antagandet att skatt inte existerar i vårt samhälle så blir man ju nyfiken på hur det skulle se ut. Skulle det finnas någon välfärd? Vård, skola och omsorg? Infrastruktur? Många frågor skulle komma upp.

Här kan vi omgående konstatera att ägandet av pengar avgör vars och ens ”välfärd”. Finns ingen skatt så kan man köpa sig vård, skola och omsorg. Men hur går det då för dom som saknar pengar till denna ”välfärd”? Ja dom får naturligtvis inte ta del av denna ”välfärd”. Dom blir ”andra klassens” medborgare i samhället. Vi får ett samhälle där det privata ägandet av kapitalet blir den grundläggande frågan för hur livet i samhället skall kunna levas på ett drägligt sätt.

Snabbt så inser man att sådana här kapitalägarförhållanden skapar orättvisa samhällen. Dessa samhällen utvecklar, på grund av sin strukturella orättvisa, konflikter av alla slag. Konflikter som ibland leder till att kraven på ”välfärd” resulterar i någon form av ekonomiskt ”utjämningssystem” som vi kallar för skattesystem.

Samhället kräver in en summa pengar av dom som har pengar. Av dessa inkrävda pengar så är tanken att dessa skall gå till bland annat ”välfärden”. Som vi vet så går dessutom skattepengarna till allt mellan ”himmel och jord”.

Vad vi också vet det är att vi skattebetalare försöker, på alla sätt och vis, undkomma skatteindrivningen. Det finns en mängd olika knep för att försöka undkomma och minimera skatteinbetalningen. Och dessa möjligheter utnyttjas också, främst av dom som just äger mest kapital. Samhället går på så vis miste om betydande skattebelopp.

Vad beror den här ”skatteflyktsmentaliteten” på? Jo det är här som samhällets kapitalägarförhållanden kommer in i bilden.

I och med att kapitalet är privatägt i våra samhällen så strävar naturligtvis varje kapitalägare efter att kunna få behålla så mycket som möjligt av detta kapital. Det ligger, så att säga, i sakens natur. Var och en av oss vill självfallet betala in så lite som det bara går. Och det är ju efter detta tänkande som var och en agerar.

”Systemfelet” i våra samhällen beror därför huvudsakligen på att kapitalägandet just är privatägt. Skall rättvisa kunna skapas så måste därför detta kapitalägande tillfalla samhället och inte endast enstaka individer i samhället. När detta ”systemfel” rättas till så kommer ”behovet” av att försöka minimera skatten att försvinna. Därför att det finns ingen skatt att betala in.

Låter detta som helt uppåt väggarna? Men tänk efter! Allt kapital som har arbetats in i samhället skall därför på ett rättvist sätt också tillfalla samhället. Enskilda personer ska, med andra ord, inte kunna sko sig på andras arbete. Företagande innebär då följaktligen att överskott i verksamheten går tillbaka in i samhället. Alltså diametralt motsatt hur det ser ut idag. Om detta har jag skrivit mycket om tidigare.

När således kapitalägarfrågan får sin logiska och rättvisa lösning så kommer därmed ”jakten” efter detta kapital att försvinna eftersom samhället står som ägare. Vilket för med sig att ”skatteindrivningssystemet” inte får någon funktion längre.

Ett samhälle som baseras på rättvisa skall självfallet också vara ägare av kapitaltillgångarna som skapas i samhället. Skatter blir därmed ett okänt begrepp. Marknadens överskott respektive underskott regleras av samhället och denna ”process” blir naturligtvis mångdubbelt både enklare och säkrare än dagens ”jagande” av skatteintäkter.

Ett påstående

Ett påstående:

Uttrycksmedlen att beskriva våra samhällen, eller rättare sagt, behoven av att uttrycka sig om våra samhällen kommer att avta ju mer rättvisa våra samhällen blir.

Naturligtvis måste man då ställa frågan: kommer våra samhällen att gå mot större rättvisa? Ja det blir en annan frågeställning. Men just nu så var det påståendet som skulle granskas.

Jag tänker så här. Protester och missnöjesyttringar kommer självfallet att avta i takt med att våra samhällen görs mer humana. När så sker då minskar, så att säga, anledningarna att uttrycka sig kritiskt mot själva den strukturella ordningen.

Varför skall vi uttrycka oss mot någonting som vi lever i ”harmoni” med? Vi blir ju ”ett” med livet och samhället vi lever i. Funderingar varför livet ser ut just så här, blir därmed helt överflödiga. Att njuta av det dagliga livet och leva i nuet ”kräver” inga förklaringar.

Så kallade filosofiska betraktelser över livet blir oväsentliga när allting är ”frid och fröjd”. Men det finns en ”aspekt” som vi inte kan bortse ifrån. Nämligen vår historia. Denna ”aspekt” går inte att trolla bort utan den kommer att följa oss som en skugga genom framtiden. Utifrån detta faktum så kommer vi då fortsättningsvis att kunna formulera filosofiska betraktelser.

I takt med att våra samhällen görs mer humana så kommer detta att leda till kulturella förändringar. Kulturen, som ju är en slags spegel av den rådande verkligheten, kommer då att genomgå förändringar från att vara samhällskritisk till att vara mer tillvänd och ”vänlig”. Samtidigt så kommer dom idag kommersialiserade ”inslagen” i samhällslivet med sitt människoförakt att, sakta men säkert, tyna bort.

Vi själva förändras naturligtvis i lika hög grad. Från dagens egoglorifierande till morgondagens solidaritetstänkande människor.

Men observera än en gång: det var ett påstående som skulle granskas. Det ovan beskrivna påståendet kanske stannar vid en utopi. En utopi som kanske aldrig kommer att förverkligas.

Samhällsekonomer

I diskussioner med ekonomer så slås man av att dom i princip aldrig betraktar våra samhällens ekonomiska problem och kriser som ett resultat av maktstrukturella förhållanden.

Dom orättvisa kapitalägandeförhållandena nämns mycket sällan i analysen av dåvarande och även nu rådande kriser. Det verkar vara ett ”område” som överhuvud taget inte kan komma ifråga i diskussionen. Nej att ifrågasätta ägarstrukturen i samhället är tydligen en omöjlighet. Och ändå så, menar jag, har vi kommit fram till att just detta förhållande är själva grundorsaken till ekonomiska kriser.

Ekonomer vill inte diskutera orsakssammanhang i dom här termerna. Dom ser samhället som, så att säga, en ”färdig konstruktion” där grundläggande förändringar i den strukturella ”uppbyggnaden” inte kan göras. Har man dessutom fått ”lära” sig att samhället skall se ut så här så blir det näst intill en omöjlighet att kunna komma fram till alternativa synsätt på hur samhällsbygget kan förändras.

Dessa ”välutbildade” samhällsekonomer har således givits ”tolkningsföreträde” till våra samhällens ekonomiska beslutsprocesser. Varför skulle dom komma fram till andra svar än det makten förväntar sig? Nej, det låter sig inte göras. Dom har ju utbildat sig till att det ekonomiska system som vi alla lever i är det ”optimala” systemet. När därför kriser och problem uppstår i systemet så ser dom ekonomiska ”experterna” lösningarna inom de rådande ekonomiska ramarna. Att överhuvud taget fundera över grundläggande systemfel kan aldrig komma på tal. I synnerhet så blir det fullkomligt omöjligt att ifrågasätta kapitalets ägandeförhållanden. Alltså, enligt mig, den avgörande orsaken till dagens ekonomiska kriser.

Utifrån dessa diametralt skilda uppfattningar så blir det därför begripligt varför ekonomer aldrig tar kapitalets orättvisa fördelning, i sin mun. Dom har ju utbildats till att ”företräda” det samhälle som vi lever i. Inte att ”kullkasta” det rådande systemet.

Vad ska vi med länder till?

Allvarligt! Vad ska vi med länder till?

Att det historiska ursprunget till länder har sin förklaring i maktstrukturella ambitioner det känner vi till. Och sett utifrån denna ”ursprungstanke” så äger ju inte länders ”existens” något rättvist eller humant berättigande.

Betraktar vi så länder utifrån dagens verklighet ser vi att nationella maktstrukturella ambitioner i större delen av världen egentligen har spelat ut sin roll. Idag är det den globala kapitalistiska maktstrukturen som ”erövrar” våra samhällen och därmed hela världen. Sett ur det här perspektivet så får länders ”existensberättigande” allt mindre betydelse.

Förr så eftersträvade maktens män territoriella erövringar. Att kriga för en utvidgning av markområden var det ”naturliga” sättet för den absoluta makten att befästa just sin makt och dessutom utvidga den.

Idag så ”mäts” makten i kapitaltillgångar vilket gör att länders gränser egentligen har spelat ut sin roll, sett utifrån kapitalets intressen. Vi kan säga att kapitalet bryr sig inte om nationsgränser. Kapitalet bryr sig primärt om högsta möjliga förräntning och detta kan idag endast genomföras när kapitalet agerar globalt.

Här kan man då tycka att det skulle vara ”logiskt” att arbeta för nationsgränsers bevarande. Att, så att säga, ”låsa in” kapitalet innanför landets gränser. Alla produkter som samhället är i behov av skulle alltså kunna produceras i och av människorna i det ”konsumerande” samhället. Detta scenario låter ju alldeles förträffligt och är också i grunden det mest hållbara för alla samhällen. Men för att denna framtidsvision ska kunna gå i lås så krävs en helt grundläggande förändring i ägarstrukturen av kapitalet. Från dagens privata kapitalägande så måste framtidens kapitalägande bli samhällsägt.

Där människor bor och lever samt arbetar där är samhället. I detta samhälle produceras, så långt det är möjligt, allt det som människan behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Att ”skärma av” detta samhälle mot övriga samhällen skapar, som vi ser, bara konflikter.

”Självförsörjande” samhällen är således inte det samma som att samhällen sätter upp gränser gentemot andra samhällen. Samhällen har i sig inga egna behov av att konfronteras med andra vilket ju skapar förstörelse och elände, på alla sätt, för dom inblandade samhällena. Nej det är samarbete och åter samarbete inom alla plan som skapar den bästa hållbara utvecklingen. Och för att underlätta sådana förhållanden så kan inte gränsmarkeringar mellan människor upprättas.

Detta är någonting helt annat än vad dagens ”gränsöverskridande” kapitalism sysslar med.

Februari 2014

Diskussionen 6

Politiker världen runt träffas på klimatkonferenser för att söka få till bindande avtal. Hur skall dom kunna lyckas med det? Politiker i Europa tror sig ha den rätta ”medicinen” för skuldkrisen. Har dom det? Politiker i Sverige menar att vårt samhälle kommer att ”fungera bättre” om just vårt partis politik fick gälla. Stämmer detta?

Jag lägger här ut ett påstående: Den rådande politikens roll är att förvalta och administrera det ekonomiska system – kapitalistiska systemet – som vi alla lever i. Inte att förändra det. Därför kan heller inga grundläggande förändringar ske. Den rådande politiken kommer därav aldrig att kunna lösa dom akuta problemfrågor vi nu står inför på grund av att den just inte tar tag i den grundläggande frågan – det kapitalistiska systemet.

Det ser alltså ut som om systemet bestämmer ”färdriktningen” för våra samhällen.

Hur kommer det sig att den politiska rollen ser ut som den nu gör?

Ja, men jag tror att den nuvarande politikens roll på ett mer grundläggande plan är att förvalta eller stärka nationell/regional konkurrenskraft. Det starkaste mandatet som vi har gett våra politiker är inte att rädda det kapitalistiska systemet (vad det nu egentligen är), utan att rädda de svenska jobben.

Frågan som ställdes:

Hur kommer det sig att den politiska rollen ser ut som den nu gör?

Svaret: det beror på att det inte finns några vettiga politiska idéer om framtiden, som är hållbara. ”Alla” är bra att beskriva problemen men dåliga på att föreslå möjliga politiska lösningar.

Att ”managera” Sverige synes vara det viktigaste. Därför studeras väljaropinioner löpande och budskap testas av. Partierna är också mer toppstyrda – en följd dessutom av blockpolitiken.

Följden är att politiken blivit mer att ”lyssna” än att ”leda”.

En annan skillnad är att partierna tycks sätta av mycket litet tid och pengar till djuplodande analyser och/eller programarbete. När såg Ni ett parti presentera en spännande och framåtsyftande analys av ett viktigt problemområde. De nya tankarna kommer i allt mindre omfattning från partierna; de kommer från fristående tänkare, det civila samhället och forskarvärlden.

Utvecklingen i media spelar också in. Mer och mer av yta i rapporteringen; mer och mer personfixerat. Allting ska ges en nyhetsvinkel. Utrymmet för reflekterande debattartiklar blir allt mindre. Frågan är var idédebatten ska föras?! På nätet? Tja. Men den stora utmaningen är ju att nå gemene man och de allra flesta medborgare blir förbigångna om media tappar rollen att spegla nya tankar och idéer.

Till sist. Det är alltid farligt att generalisera. Det finns exempel både på partier och enskilda politiker som driver långsiktiga frågor hårt och systematiskt. Men trenden i politiken är den jag beskriver och den oroar starkt!

Så utmaningarna är många

Jag vet inte om jag håller med om att det inte finns några vettiga politiska idéer om framtiden som är hållbara. Det finns flera bra lösningsförslag på en övergång till bättre system. Men det är väl snarare politiken som inte är redo för lösningarna?

”Det starkaste mandatet som vi har gett våra politiker är inte att rädda det kapitalistiska systemet (vad det nu egentligen är), utan att rädda de svenska jobben.” Skriver B.

Hur ”räddas då de svenska jobben”? Jo jag menar att det, så att säga, ingår i den ”politiska rollen” att inte ifrågasätta det kapitalistiska system som ju är den ”drivande” kraften för våra samhällen. När det nu visar sig att denna ”drivande” kraft inte ens lyckas ”rädda de svenska jobben” då, menar jag, bör den ”politiska rollen” ställa sig frågan: Kanske det är det kapitalistiska systemet som är den grundläggande orsaken till dom akuta problemfrågor vi nu står inför?

Ja, jag håller nog med till stor del. Men om nu kapitalismen – utifrån politikens perspektiv – är ett verktyg i nationalismens tjänst, snarare än tvärtom, är det då inte det nationalistiska systemet som är den ännu mer drivande kraften för våra samhällen?

Jag undrar vidare om man verkligen kan kalla ”kapitalismen” för ett system eller en ordning? Är inte kapitalismen snarare vårt uttryck för en ekonomi som saknar ordning?

Dessa frågor kan förstås besvaras på många olika sätt, beroende på hur begrepp som kapitalism och nationalism definieras.

Men om vi ser nationalismen som idén om att mänskligheten består av ett antal gentemot varandra avgränsbara folk, och att dessa folk har att realisera sig själva mer eller mindre på sin omvärlds bekostnad, då menar jag att det är nationalismen som är satt i system snarare än något annat. Kapitalismen skulle jag då snarare kalla den oordning eller det icke-system som blir konsekvensen av att en nationalistisk ordning ska försöka politiskt förvalta en global ekonomi.

B skriver:
” Ja, jag håller nog med till stor del. Men om nu kapitalismen – utifrån politikens perspektiv – är ett verktyg i nationalismens tjänst, snarare än tvärtom, är det då inte det nationalistiska systemet som är den ännu mer drivande kraften för våra samhällen?”

På den här frågan vill jag svara så här: Kapitalismen agerar ju globalt, ”utan hänsyn” till nationella gränser. Vilket ju betyder att politiska ”önskemål och insatser” från exempelvis vårt eget samhälle ”väger lätt” i dom beslutsprocesser som tas av, framför allt, stora kapitalägare. Jag ser alltså inte kapitalismen som ”ett verktyg i nationalismens tjänst”, utan ser det som att politiken söker ”anpassa” vårt samhälle efter kapitalismens globala villkor.

”Jag undrar vidare om man verkligen kan kalla ”kapitalismen” för ett system eller en ordning? Är inte kapitalismen snarare vårt uttryck för en ekonomi som saknar ordning?”

Vad man vill kalla ”kapitalismen” för har jag egentligen inte funderat så mycket över. Att vi alla lever i det, som dom allra flesta hävdar, ”kapitalistiska systemet eller ordningen” är, för mig, en bra definition. Att den ”saknar ordning”, har du ju helt rätt i.

”Men om vi ser nationalismen som idén om att mänskligheten består av ett antal gentemot varandra avgränsbara folk, och att dessa folk har att realisera sig själva mer eller mindre på sin omvärlds bekostnad, då menar jag att det är nationalismen som är satt i system snarare än något annat. Kapitalismen skulle jag då snarare kalla den oordning eller det icke-system som blir konsekvensen av att en nationalistisk ordning ska försöka politiskt förvalta en global ekonomi.”

Ja, varken nationalismen eller kapitalismen är humana, rättvisa strukturer. Dom har bägge ”vuxit” fram ur maktstrukturella ”ambitioner” sedan lång tid tillbaks. Att vi nu idag lever med dessa ”missfoster” för ju med sig att politiken blir än mer komplicerad

Det destruktiva samhället

Hur förklaras det faktum att fler och fler människor sympatiserar med främlingsfientliga; nationalistiska; fascistiska; rasistiska ja kort sagt inhumana politiska partier och organisationer?

Jo svaret på denna fråga är inte alls komplicerad eller svår. Alla dessa ytterst destruktiva ”strömningar” får fästen i samhällen när orättvisan och ojämlikheten tilltar.

Man kan ju tycka att människors vrede borde riktas mot den samhälleliga ”konstruktionen”, strukturen, som bevisligen är själva grundorsaken till det samhälleliga förfallet. Men istället för att fokusera missnöjet mot den grundläggande orsaken så fokuseras missnöjet mot grupper av människor som redan tidigare lever utsatta liv. Samhällsproblemen läggs på minoriteter.

Varför blir det så? I det destruktiva samhället, som ju har generationer och åter generationer på nacken, så ”skapas” människan att tänka och agera destruktivt. Destruktiva samhällen kan omöjligtvis ”skapa” logiskt och rättvist tänkande människor. Skulle så vara fallet då kan ju våra samhällen inte ta en strukturellt orättvis inriktning.

Alltså fortsätter våra samhällen i samma hjulspår som dom har gjort i generationer. Våra inhumana samhällen förmår inte att slå in på en human och rättvis väg eftersom den samhälleliga ordningen helt enkelt inte påbjuder en sådan inriktning. När så vårt missnöje med den samhälleliga ordningen och dom ansvariga för denna ordning inte gör några försök att vrida utvecklingen åt rätt håll då uppstår organisationer som varken förstår eller vill sätta sig in i dom grundläggande orsakssammanhangen. Eftersom nu varken etablerade politiska partier eller nytillkomna missnöjespartier inte ser dom grundläggande orsakssammanhangen så blir följaktligen samhällsanalysen helt felaktig. Därav följer att partier och organisationer tror sig finna förklaringar till samhällsproblematiken utanför dom grundläggande orsakssammanhangen. Att rikta missnöjet mot minoriteter och härigenom redan utsatta människor blir den ”enkla” och ”naturliga” vägen att gå då missnöjespolitiken skall utformas.

Tilltagande arbetslöshet skylls på invandring, för att ta ett exempel. Människors missnöje mot den tilltagande arbetslösheten riktas därmed mot minoritetsgrupper som man menar försvårar för den ”inhemska” befolkningen att kunna ta dom allt färre jobb som erbjuds. Att arbetslöshetsproblematiken ligger på ett helt annat plan förstår inte, så att säga, våra samhälleliga förvaltare.Därför så kan dom heller inte förklara problematikens grundläggande orsaker. När nu så är fallet då klarar naturligtvis inte dessa maktens ”springpojkar” – politikerna – att förmedla dom rätta orsakssammanhangen till sina samhällens invånare. Denna bristande vetskap, menar jag, ligger till grund för det ökande intresset för främlingsfientlighet.

Normgivande maktstrukturer

Det blir mer och mer förståeligt att världen ser ut som den gör. Ju mer vi analyserar historien desto mer blir vi övertygade om att vår nutid egentligen inte kan se annorlundare ut än vad den nu gör.

Ja men tänk själva. Vår historia är kantad av grundläggande strukturella orättvisor sedan mycket lång tid tillbaks. Varför skulle vi då kunna leva våra liv idag utan dessa strukturella orättvisor? Nej det blir ju en omöjlighet. Och det är just den här ”omedvetenheten” om att våra samhällen ärver, så att säga, in det historiska förloppet som är en grundläggande orsak till att våra samhällens strukturella orättvisor består.

Okej, vi kan kanske ändå påstå att vi har lärt oss en del utifrån vårt historiska arv. Samtidigt så kan vi också påstå att vi verkar inte ha lärt oss någonting. Kanske kan man säga att dessa diametralt motsatta påståenden speglas av våra nuvarande konfliktfyllda samhällen. Alltså, å ena sidan ett nytänkande som strävar efter genomgripande förändringar och å andra sidan det konservativa tänkandet som vill behålla den rådande strukturella ordningen, i allt väsentligt.

I det här sammanhanget så måste man verkligen fråga sig varför människorna för låt oss säga tusen år sedan inte lyckades att omforma den strukturella orättvisan? Var denna grundläggande orättvisa så djupt ”förankrad” i den samhälleliga ”konstruktionen” att det, så att säga, inte fanns någon praktisk möjlighet att åstadkomma dessa grundläggande förändringar? Vi ska ju komma ihåg att den absolut grundläggande strukturella orättvisan, från den här tiden, är könsbunden. Vilket ju betyder att hälften av människorna, alltså kvinnorna, lever bokstavligen som förtryckta i våra samhällen. Denna patriarkala struktur har genom flera årtusenden genomsyrat våra samhällen så till den grad att man kan säga att den har blivit normgivande. Att förändra ”normgivande” maktstrukturer är inte gjort i en handvändning vilket vi kan se idag överallt i världen.

En annan ”normgivande” maktstruktur är ju den rådande ordningen vad beträffar kapitalägandet. Att äga kapital går, mer eller mindre, lika långt tillbaks i historien som det patriarkala ursprunget. Dessa bägge maktstrukturella ”uppbyggnader” av våra samhällen förvaltas och administreras ytterst med hjälp av våldsapparater. Också detta ”förvaltningssätt”, med våldets ”hjälp”, har blivit normgivande för våra samhällen.

När alltså tusenåriga ”traditioner” lever vidare så kan man säga att dom ”upphöjs” till att bli normgivande för oss alla. Oavsett om dessa ”traditioner” står för rättvisa eller orättvisa. Vi tar det ”normgivande” till oss hur illa det än slår.

Eftersom det nu fungerar så här då bör vi också kunna förstå varför det blir så oerhört svårt att få till stånd strukturella förändringar av dagens samhällen. Även om vi ser den djupa orättvisan och ologiken i dagens organisering så bör vi kunna förstå varför inga grundläggande förändringar i samhällskonstruktionen kommer till stånd, när vi analyserar våra samhällens historiska bakgrund.

Utifrån denna analys så blir det därför alltmer förståeligt varför våra samhällen ser ut som dom gör idag.

Konkurrensens misslyckande

”Konkurrensen måste mötas med konkurrens!” Så säger våra samhällsföreträdare både inom den politiska sektorn och inom den ekonomiska sektorn. ”Den alltmer tilltagande konkurrensen runt om i världen gör att vi i vårt samhälle måste satsa alltmer på utbildning så att vi inte hamnar efter i denna mördande konkurrens.”

Ja så kan det låta när makten uttalar sig. Är dessa uttalade påståenden ”riktiga”? Detta är intressant och måste därför granskas. Skulle man i det här sammanhanget kunna ställa den helt motsatta frågan: istället för konkurrens så kanske sammarbete vore den optimala ”formen”?

Konkurrensen är den ”form” som idag gäller på marknaden. Företagen som lyckas ”bäst” i denna konkurrens avgår med ”segern”. Belöningen i denna ”utslagstävling” är naturligtvis pengarna. Vi kallar dessa för framgångsföretag eller ännu bättre, tillväxtföretag. Tillväxtföretag ”drar” till sig investerare som ser goda möjligheter till ”snabba pengar”. Sådana är konkurrensens villkor i våra dagars samhällen. Denna konkurrens skapar vinnare och förlorare. Människor/företag blir alltså vinnare eller förlorare.

Det kapitalistiska systemet är uppbyggt utifrån dessa konkurrensförhållanden. Privatägt kapital flödar runt på marknaden och genom just systemets inneboende drivkrafter så skärps hela tiden konkurrensen. Så som marknaden ser ut idag så handlar det om konkurrens mellan kapitalets ägare. Alltså en helt ”normal” process för det rådande samhälle som vi lever i.

Men måste vi ha denna konkurrens? Vad har vi fått för samhälle om vi ser tillbaka ett antal generationer? Vad har konkurrensen åstadkommit?

När vi betraktar vår konsumtion av dagligvaror och livsmedel så har konkurrensen fört med sig att produktionen av dagligvaror och livsmedel har flyttat ur från vårt samhälle och istället etablerat sig i samhällen som, i många fall, ligger på andra sidan jorden.

Vad har denna förändring lett till? Jo den har lett till att ”våra” närproducerande företag lämnar vårt samhälle, med allt vad det innebär. Konkurrensen om kapitalet tvingar bokstavligen talat ”våra” företag att lämna oss för att därigenom söka förbilliga produktionsprocessen så mycket som möjligt. Eftersom det är den högsta möjliga förräntningen som gäller för företagen så agerar dom helt ”naturligt” utifrån det kapitalistiska systemets ”normer”. Producera så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt.

Företagen lämnar på det här viset efter sig arbetslöshet och därigenom social utslagning.

Men är det då inte bra för oss konsumenter att varupriserna hålls nere? Vi går ju oftast efter priset när vi väljer av likvärdiga produkter.

Om produkten är ”närproducerad” men har ett högre pris än den likartade produkten som är producerad kanske på andra sidan jordklotet så väljer vi oftast den ”långväga” produkten. Att sedan den ”långväga” produkten sannolikt har producerats under betydligt sämre arbetsmiljöförhållanden och till usla lönevillkor ingår, så att säga, i spelets regler. Dessutom orsakar produkter som skall transporteras över hela jorden ytterligare skador på miljön och klimatet. Så rent samhällsekonomiskt måste det bli en förlust att konsumera varor som produceras långväga ifrån. Här ser vi en tydlig ”konfrontation” mellan samhälleliga intressen och rådande företagsekonomiska intressen.

Denna varuproduktion är också inriktad på att säljas där den ger bäst betalt, alltså hos oss. Den är således inte inriktad på att tillgodose behoven hos dom människor och dom samhällen som står för produktionen. Exempelvis så måste i många fall det grundläggande behovet av rent vatten stå tillbaka för kapitalets vattenbehov i klädesproduktionen. Eller när livsnödvändiga grödor för producentsamhället konkurreras ut av det multinationella bolagets ”behov”.

Om vi nu vänder på konkurrensen och istället söker samarbete som den ”naturliga” formen för våra samhällens uppbyggnad. Hur skall detta kunna genomföras i våra dagars samhällen? Svaret är enkelt: det går naturligtvis inte. Och varför går det då inte? Nej under rådande maktstrukturella ordning så finns, så att säga, ingen framkomlig väg för samarbete.

Vårt nuvarande kapitalistiska system ”bygger” våra samhällen utifrån ekonomisk konkurrens och kommer därför att formligen ”sluka” eventuella planer på företagsekonomiska samarbetsprojekt.

Hur vet vi att det kommer att bli så? Jo det beror på just den kapitalistiska strukturen som ju bygger på ett privat ägande av kapitalet.

För att ett ekonomiskt samarbete skall göras möjligt så krävs att det privata kapitalägandet upphör och istället så ligger det på samhället att äga och också ansvara över kapitalet. Först när denna strukturella förändring har genomförts då kan samarbetet verkligen bli den ”naturliga” formen för våra samhällens uppbyggnad.

Kreativa idéer och lösningar utvecklas bäst genom samarbete och inte genom konkurrens. Men, som sagt, denna verklighet kan först bli möjlig när vårt kapitalistiska system upphör att finnas till.

Mars 2014

Diskussionen 7

Ledande ekonom sågar Bitcoin för att den inte har något reellt värde. Enligt mig mycket lustigt!

Varför? Ekonomens tankar är ju korrekta.

Det lustiga låg inte i det han sa om Bitcoin, utan liknelsen med annat som ekonomen tycker är helt normalt … att han sågar en valuta för att den inte har någon koppling till ett reellt värde alltså.

Jo, jag har sett ekonomen såga Bitcoin med argumentet att det är svårt att se att det finns någon som garanterar att det har något som helst värde. Visst kan man skratta åt att FED:s dollar ser ut att förlora sitt värde i det långa loppet och att USA aldrig kommer att kunna betala sina statsskulder men samtidigt får man erkänna att det faktiskt råder en stor skillnad mellan garantierna bakom Bitcoin och FED:s dollar. FED:s dollar garanteras av FED:s ägare och av staten och det är faktiskt en jäkla skillnad.

Så är det givetvis, men jag tycker ändå det fanns en stor humor i det.

Bara för att det finns en garanti behöver det som jag ser det inte innebära att det finns ett verkligt värde i en valuta. I kreditbaserade penningsystem är en stor del av ”värdet” bara ett virtuellt värde. Därav kaoset som uppstår när marknaden tappar tron på den virtuella valutan.

Det finns en stor skillnad mellan pengar och bitcoin, nämligen att det ligger mänskligt arbete bakom förtjänandet av pengar (som står i proportion till mängden arbete). Ovanpå detta kommer spekulation med värden som skapats av mänskligt arbete, vilket gör att värdet kan bli ”fel” och bubblor spricker. Men finns trots allt mänskligt arbete i botten av ett penningsystem – skapar man pengar ur bara luft (som många hävdar) så faller penningvärdet förr eller senare tillbaka.

Man kan väl allvarligt ifrågasätta vilket mänskligt arbete som ligger bakom de många miljarder USD som FED pumpar in i storbankerna varje månad. Några tangentbordstryckningar är allt som krävs.

Jag tror det är viktigt att skilja på skapandet (tillblivelsen) av pengar och förtjänandet (transaktion) av pengar. Pengar skapas inte genom arbete. Penningmängden står alltså inte i proportion till mängden arbete. Om så vore fallet hade vi inte haft massarbetslöshet. Å andra sidan hade vi haft ännu värre inverkan på jorden.

Pengar är ett socialt kontrakt mellan människor inom ett valutaområde. I tillväxtekonomier skapas pengar genom ökade krediter. När dessa krediter inte står i proportion till reala värden, eller begränsas av den existerande penningmängden (100% kapitaltäckningskrav), utan blir föremål för spekulation blir ekonomin överhettad och till slut brister bubblan. (Kredit är i sig inte ett problem utan det uppstår när kredit skapas med ränta).

Oavsett vad man tycker om bitcoins så är de pengar då det går att byta en vara/tjänst med dem eller köpa dem med en annan valutas pengar.

En del anser att handel med bitcoin inte medför någon egentlig konsumtion, och handel i valutor har undantag från momsplikten. Men myndigheten menar att det undantaget inte kan gälla för bitcoin eftersom valutan inte är ett lagligt betalningsmedel.

En nämnd har prövat fallet och hänvisar bland annat till ett utlåtande från inspektionen, som säger att eftersom bitcoin används som betalningsmedel hos flera företag både hos oss och utomlands uppfyller valutan förutsättningarna för att klassas som betalningsmedel. Därmed kan bitcoinhandeln undantas från momsplikten, menar nämnden.

Det håller inte myndigheten med om. Nu har myndigheten överklagat och begärt att denna inhämtar ett besked från EU-domstolen om momsplikten gäller eller inte.

Känns som om vi både behandlar frågan om vad som är pengar och frågan om vad som gör att en viss typ av pengar accepteras som världens reservvaluta. Det är ju onekligen två olika diskussioner.

Jag håller med dig, D, om att pengar är en social konstruktion som är starkt förknippad med förtroende och som bevisar sitt värde genom att vara användbar för transaktioner. Sen kan man väl hävda att den mest användbara typen av pengar är den som man kan betala sina skatter med. Dit har ju inte Bitcoin tagit sig än någonstans.

Om man seriöst tycker att den viktiga frågan är hur pengar skapas (knapptryckningar på FED, sedelpressar…) så förstår jag inte det stora intresset för frågan. Det måste väl vara mer intressant vad pengar representerar. Även pengarna som skapas av FED syftar ju till att få igång ekonomin och leda till mänskligt arbete, något sådant syfte har bitcoin aldrig haft (vad jag vet). Sedan behöver ni inte övertyga mig om att FEDs strategi kommer att misslyckas, men det är en annan fråga.

Jo, jag anser att penningmängden står i proportion till mängden arbete – men inte på det entydiga sätt som man kanske skulle vilja. Om pengar skapas utan att förtjänas så ger det inflation (vilket i princip innebär att pengar inte skapas – åtminstone inte i meningen köpkraft/betalningsmedel).

Och ett PS om petrodollar: Det är klart att USA kunnat tillskansa sig oförtjänt mycket av världens oljeproduktion genom sin valutahantering och allt som hänger samman med denna. Men om världens oljeproduktion skulle varit mindre utan detta tycker jag är tveksamt (även om jag inte utesluter det – efterfrågan från USA tar sig dock många uttryck bland annat i investeringar i infrastruktur och geopolitik). Men från de oljeproducerande ländernas synvinkel är det ingen förlustaffär – de byter olja mot köpkraft. De dollar de får kan de i sin tur byta mot varor och tjänster på den internationella marknaden – alltså i förlängningen mot reellt arbete. Det skulle inte varit ett dugg bättre med guld

Jag kan se att vi har berört tre frågor:

Vad är pengar?
Vad är lagliga betalningsmedel?
Vilka valutor används som reservvalutor av de större nationernas centralbanker?

Pengar är naturligtvis sådant man kan betala med till exempel Riksbankens mynt och sedlar, de privata bankernas kreditpengar och Bitcoin.

Beträffande lagliga betalningsmedel sägs i 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64). Frågan är om även de privata bankernas kreditpengar kan räknas som lagliga betalningsmedel eftersom de kan växlas till Riksbankens mynt och sedlar. Svea hovrätt har faktiskt givit en person som vägrade att betala med kreditpengar, rätt i sitt beslut ÖÄ 1269-11. Det betyder att privatbankernas kreditpengar inte är lagliga betalningsmedel. Bitcoin är det definitivt inte.

Slutligen, när det gäller reservvalutorna så är det en rent empirisk fråga -det är bara att se efter vilka valutor som används som reservvalutor.

Fast E, att guld inte är en bra bas kan väl inte vara ett argument som försvarar dollarn/petrodollarns ställning? Det blir lite som att försvara kapitalismens brister genom att låtsas som att kommunism och planekonomi är det enda alternativet eller att bevisa Darwins evolutionsteori genom att visa att skapelseberättelsen inte kan vara sann.
Det måste väl kunna ha funnits/finnas andra bra alternativ?
Jag har ställt den här frågan förut, men den avfärdades då, just med hänvisning till guldet, men jag ställer den igen; är inte den största anledningen till att USA kunde springa ifrån i välståndsligan just att de genom Bretton Woods överenskommelsen kunde blåsa resten av världen under en lång period?

Eller är man konspirationsteoretiker om man tänker så? Spontant känns det ju logiskt att om man kan trycka extrapengar som faktiskt går att använda i handeln med andra länder så borde det ju leda till att man (orättvist) kan tillskansa sig mer medel än de som inte kan trycka såna pengar. Utan att behöva arbeta mer för att få dessa medel. Om jag personligen skulle kunna trycka egna pengar kommer jag ju snabbt dra ifrån mina grannar utan att jag jobbar en enda timme mer än dem. Vad är skillnaden?

Det där med lagliga betalningsmedel är ju intressant. Betyder det att t ex SL (Stockholms Lokaltrafik) och ett antal affärer (bl a vissa Teliabutiker tror jag) som vägrar ta emot kontanter bryter mot lagen?

Ja, det är den logiska slutsatsen av Hovrättens ställningstagande i den dom jag nämnde.

Absolut A – jag skrev ju att USA kunnat tillskansa sig en oförtjänt stor del av världens oljeproduktion med hjälp av sin valuta. Jag vet inte om jag någonstans antydde att detta är bra eftersom guld inte skulle vara bättre? Vad jag menade var att guld inte på något sätt är mera ”riktiga” pengar än dollar, möjligen mera entydiga. Ur de oljeproducerande ländernas synpunkt kan de lika gärna använda dollar att handla med som de skulle kunnat använda guld – och därmed är det svårt att påstå att dollarn gjort att oljeproduktionen ökat totalt sett.

Det är ju ett rimligt antagande att USA i och med dollarns reservvalutestatus fått ett antal fördelar, men det finns efter vad jag har förstått också ett antal nackdelar. Det är absolut inte lätt att reda ut alla komplexa samband som finns.

Vad gäller USAs välståndsökning tror jag att man (utöver eventuella reservvalutefördelar) kan finna en del av förklaringen i att USA var mycket tidigare med att expandera konsumentkrediterna.

En sak som vi behöver träna på är att INTE utgå från att samhället är homogent. Vi bör med andra ord inte utgå från att ”USA har ett antal fördelar” utan inse att det kan finnas fördelar för den lilla klicken (0,01%) superrika som agerar på kontramarknadens samtidigt som det innebär nackdelar för alla oss andra som agerar på marknadsekonomins villkor (99,9%).

Samma resonemang gäller generellt och alltså även i vårt eget land som för övrigt hör till de länder i världen som har den allra mest ojämlika fördelningen av nettoförmögenheter inom sin befolkning (något som få känner till).

Okej E, vi kanske pratade om delvis olika saker då.
Men tycker du att påståendet om att USA under lång tid byggde upp sitt välstånd främst på att blåsa resten av världen i stora drag kan anses stämma?
Och F, visst kan krediter ha haft nån slags betydelse, men krediter kan väl inte skapa produktion, eller hur? En ökad konsumtion måste ju komma i från verkligheten på något sätt.

Guld är inte mer riktiga pengar än dollar… förrän det är det, som svar på E:s inlägg.

Dollarn har sitt värde enbart för att tillräckligt många tror på att USA kommer att betala sina räntor till de som äger amerikanska obligationer och att valutan inte tappar sitt värde mer än vad en rimlig inflation leder till. Hittills har det fungerat, men det finns inga garantier för att det alltid kommer att göra det. Varje gång USA drar igång spektaklet kring skuldtaket naggas förtroendet lite i kanten.

Kontentan är att ingen kan spå framtiden. Det kan fortsätta funka för dollarn i många år till, men samtliga tidigare reservvalutor har ersatts. Och i samtliga fall har de nya backats av just guld, liksom fallet var med dollarn fram till 1971.

Angående A:s fråga:

Något förenklat tror jag man skulle kunna förklara förloppet med denna kedja:

– Vi antar att konsumenterna har slut på konsumtionsutrymme efter att lönen och besparingarna har använts.

– Konsumenterna lånar då genom kreditkortsköp eller avbetalningar och ökar därmed efterfrågan.

– Efterfrågan ökar därmed och eventuellt stiger priserna pga det.

– Producenterna får utrymme att tillverka och sälja fler varor.

– Fler personer måste anställas för att designa, tillverka, distribuera och sälja varorna.

– Dessa personer får lön som de kan konsumera.

– Med sina fasta jobb och löner kan de skaffa kreditkort och ytterligare shoppa loss.

Osv.

Jo F, jag förstår den teoretiska beskrivningen av hur krediter leder till ökad konsumtion och som förstås gäller på individnivå, men nu är jag ute efter den riktiga förklaringen av hur krediter kan öka konsumtion och produktion. På samhällsnivå. Jag har ställt frågan till många men hittills inte hört någon som kan förklara det på ett tydligt sätt.

Jag gör inga anspråk på att kunna förklara denna sak, allra minst tydligt. Men jag vill lägga till en ytterligare fråga: Jag antar att det inte är krediterna i sig som leder till ökad konsumtion utan en ökad arbetsdelning? Är inte krediterna snarare en respons på, än en drivkraft i, konsumtionen?

Svar på A:s funderingar:

Jag tycker du ställer grymt bra frågor – men jag vet inte om vi kan hoppas på ett bra svar som alla kan enas kring. Jag vet att du ställt dem förr!

C:s poäng är för övrigt viktig om att vi alltför lättvindigt väljer att prata om att ”USA” har ett antal fördelar. Men med detta i minne så är det nog i viss utsträckning sant att nationen USA kan blåsa resten av världen på köpkraft genom att de själva har en övervärderad valuta.

Det är dock viktigt att förstå (tycker jag – och jag har märkt att många här tänker tvärtom) att om USA har en övervärderad valuta, dvs. en oproportionerligt stor köpkraft, ja då har resten av världen relativt sett mindre köpkraft. Det är inte så att världens totala köpkraft ökar för att USA trycker upp pengar. Det som händer när USA trycker upp pengar är att den elit som får tillgång till dessa pengar kan lägga vantarna på en större del av världens samlade produktion (om man kan undvika inflation, vilket man kan tack vare dollarns speciella ställning). Det som däremot inte händer är att världens samlade produktion ökar.

Världens samlade produktion bestäms inte av hur mycket pengar som finns. Det är tvärtom. Mängden pengar (i betydelsen köpkraft/betalningsmedel) bestäms av hur stor produktionen är.

”USA” är en nationalstat. Det är väl snarare de multinationella företagen som styr den ekonomiska realiteten.

Såvitt jag kan se så kommer det som gäller för en individ att multipliceras och därmed gälla för hela samhället.

Låt oss dessutom ovanpå detta lägga tre väsentliga utvecklingar:

1) Finansiella innovationer har bidragit till att skapa stora värdeökningar på t ex bostäder, som i sin tur har gett konsumenter ett gradvis ökande kreditutrymme. Alltså mer lån och mer konsumtion.

2) Räntan i USA har sedan flera årtionden varit fallande, vilket i praktiken också ger ett utökat kreditutrymme eftersom konsumenter i princip belånar sig upp till den nivån där de precis kan hantera räntorna.

3) Kredittiderna har blivit längre, vilket även det ökar kreditutrymmet. (Bankernas våta dröm är naturligtvis att ingen amorterar något alls).

Allt detta har gjort att främst USAs konsumenter i årtionden kunnat öka sin konsumtion. Detta funkade fram till fastighetskraschen 2007. Sen dess har det inte varit så mycket konsumtion för politiker och bankirer att hurra över.

Där tror jag faktiskt du har helt fel F. Jag tror inte det som gäller för en individ gäller på samhällsnivå om man lägger ihop individerna. Inte i det här fallet.
Det är ju bara att dra det till global nivå så blir det tydligt att så inte kan vara fallet, i linje med E:s resonemang.
För i så fall skulle följande gälla:
Om vi gav alla medborgare i hela världen en kredit på säg 10.000 kr så skulle allas konsumtion kunna öka markant månaden efter utan att någon arbetade mer. Och det går ju naturligtvis inte.

Mina svar på A:s fråga:

Krediterna i sig ökar inte konsumtionen utan endast konsumtionsutrymmet. När konsumtionen ökar, ökar även incitamentet för ökad produktion.

Ju fler vilsna människor som konsumerar desto mer ökar produktionen och tillväxten. Vi står alltså inför en strukturell utmaning samt en kognitiv och själslig utmaning.

Svar till A:

Jag tror att det leder lite fel att skala upp mitt resonemang till alla jordens invånare och dessutom kräva att den kollektiva produktionskapaciteten ska anpassas så att varorna ligger i butik en månad senare.

I praktiken handlar det ju om en gradvis kreditexpansion som ökar över flera år. Dessutom finns det ju sedan länge en enorm produktionskapacitet i främst Kina. Så det har fungerat att i takt med kreditexpansionen även rampa upp produktionen. Det är ju ingen slump att Kina har haft en enorm tillväxttakt.

F, det var givetvis inte viktigt exakt när konsumtionen skulle kunna ske. Om det är månaden efter eller ett år efter. Det var inte det som var poängen. Men om krediter i sig skulle kunna skapa ökat konsumtionsutrymme och ökad produktionskapacitet så skulle mitt exempel visst vara giltigt. Då skulle samtliga jordens innevånare kunna konsumera mer bara genom att alla fick krediter.
Jag har som sagt hittills inte träffat någon som förstår varför krediter egentligen kan öka produktion, konsumtion och i slutändan skapa tillväxt. Det pratas ofta om att vi bara har en lånedriven tillväxt nu, men vad tusan innebär det? Jag tror det är jätteviktigt att förstå om vi ska kunna hitta framtidslösningar som inte kräver ständig tillväxt. Själv har jag ingen aning hur det är möjligt att krediter kan skapa ett konsumtionsutrymme som egentligen inte är möjligt. Annat än på individnivå, där jag givetvis förstår att om jag får 100.000 kr i kredit så kan jag gå ut och konsumera. Men individnivån är ointressant om man ska förstå kreditens effekt på samhällsnivå.
Vad är det som händer i praktiken när vi lyckas öka produktion, konsumtion och tillväxt genom någon form av krediter? Är det en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer som sätts igång, eller är det en fördelningsmekanism där den som får krediten tar av någon annans konsumtionsutrymme, är det en effektiviseringssnurra som stimuleras, eller vad är det för nåt?

Kan man inte tänka sig att huruvida penningmängden står i proportion till mängden arbete eller bara de pengar skapas som förtjänas är väl också en fråga om hur saker värderas av samhället och av det ekonomiska systemet. Vad menas med förtjänas? Hur mycket pengar/köpkraft förtjänar olika saker skapa?

För länge sedan var produktionen från jordbruket en av de (få?) saker som hade ett högt värde, både för köpkraft och naturligtvis i form av överlevnad och hälsa precis som idag. Andra saker, som idag kan ha ett högt värde, hade inget värde alls då.

Det är ju skillnad att ha ett värde i monetär form eller köpkraft och i form av överlevnad/hälsa. Om något är viktigt av rent biologiska orsaker, tex om vi behöver en viss vitamin som finns i vissa födoämnen producerade av jordbruket, så är ju de lika viktiga helt oavsett det monetära värdet. Det ska man dock inte blanda ihop med det inneboende ”intrinsic” värdet. Vad som har ett inneboende värde är ju en annan fråga och en mer filosofisk fråga, väldigt svår att avgöra.

A skriver:

” Vad är det som händer i praktiken när vi lyckas öka produktion, konsumtion och tillväxt genom någon form av krediter? Är det en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer som sätts igång, eller är det en fördelningsmekanism där den som får krediten tar av någon annans konsumtionsutrymme, är det en effektiviseringssnurra som stimuleras, eller vad är det för nåt?”

Enligt mitt sätt att se på bland annat dessa frågor så finns det ”avsikter” med att ”ge krediter som leder till ökad produktion, konsumtion och tillväxt”. Vad är det då som ”händer i praktiken”? Det som händer är inte ”en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer”. Istället arbetar alla, som har ett arbete, mer utifrån bland annat kreditgivarens ”avsikter” att kunna öka vinsterna genom just kreditgivningen. ”Motivationsfaktorn” skulle jag istället vilja kalla: ”en tvingande faktor”.

Det här med ”fördelningsmekanismen” då? Som jag ser det så blir ”konsumtionsutrymmet” mindre för personer/företag där kreditgivning inte ges. Denna ”fördelningsmekanism” leder då till att personer/företag slås ut på bekostnad av att kapitalstarkare personer/företag därigenom ”tar någon annans konsumtionsutrymme”.

Är detta en ”effektivitetssnurra som stimuleras”? Ja sett utifrån kreditgivarens perspektiv så kanske man kan kalla det för en ”effektivitetssnurra” men sett utifrån samhällets perspektiv så leder det till våra dagars kollapsliknande utveckling. Och denna kollaps kommer naturligtvis inte kreditgivaren undan med.

A skrev:

”Men individnivån är ointressant om man ska förstå kreditens effekt på samhällsnivå.”

Är inte överens i det resonemanget. Om man inte förstår hur individer och grupper agerar som de gör så kan man inte göra en korrekt samhällsanalys. Krediten har ingen effekt på samhällsnivå om det inte finns en mängd individer i samhället med olika beteendemönster. Lek med tanken att vi lyfter över alla individer i Sverige till grannlandet Norge. Det skulle då inte spela någon roll hur mycket krediter som finns när det inte finns människor att hantera dessa krediter. Krediterna är en gång skapade av individer för monetär vinst. Då behöver vi även ta in individnivån bland dem som får krediterna.

Människan har både friheten och ansvaret för sig själv och andra oavsett om denne tar det eller ej. Att krediter används för att berika en liten del av människorna på bekostnad av övriga och miljön beror som jag ser det på att de människor som gör detta inte är integrerade i sig själva och förstår inte att de bär ansvaret för sina handlingar och inte ser sig som en del av helheten utan bara som enskilda individer som ”har rätt” att göra vad som faller dem in. Dessa är skolade in i en kultur där det anses som en födslorätt att ha makten över pengar och människor.

Samtidigt som individen är en del av universum är den universum. När vi har svårt att ta in det beror det ofta på att vi glömmer att vi har ett inre universum som är lika stort om inte större som det materiella universum vi bebor under vår levnad som fysiska varelser. När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande. Detta resonemang är naturligtvis ovant i dagens samhälle präglat av upplysningens tankar som splittrar det inre och yttre universumet. Det skapar då den vilsenhet jag skrev om i ett tidigare mail.

Den som enbart förlitar sig på mätbara fakta tar då detta resonemang som flum. Hen bör då ställa sig frågan – är jag i mina känslor eller utanför mina känslor? Känslor är subjektiva upplevelser och ej mätbara – ska man för den skull inte ta ansvar för dem? Och vad händer när vi inte gör det? Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro. Tror huvuddelen på att konsumtion är det enda medlet för välfärd, då konsumerar man när utrymmet finns. Om huvuddelen tror att Arbetslinjen är det enda som kan göra oss legitima i samhället, då agerar man utifrån det. De anställningslösa definieras då som felprogrammerade eller lata.

Utmärkt formulerat. Det är precis här problemet sitter. Och de frågor du reser ligger utanför den gängse spelplanen och därmed är det svårt både att resa dem och än mera att få till stånd en seriös debatt.

D skrev:

”Dessa är skolade in i en kultur där det anses som en födslorätt att ha makten över pengar och människor.”

Ja så är det ju. Det är så vårt samhälle ser ut och det är också så som, i stort sett, alla världens samhällen ser ut. Detta betraktar vi allmänt som det ”normala” synsättet på samhället. Vare sig vi befinner oss i maktpositionen över ”pengar och människor” eller tillhör majoriteten som ”lyder” under makten. Detta maktförhållande har, som vi vet, pågått under en mycket lång historisk period. Alltså har vi ”lärt” oss betrakta detta maktförhållande som ”normalt”. ”Det är så här världen ska se ut”, tänker vi.

Hur skall vi då ta oss an problematiken när vi nu ser att våra samhällen närmar sig den totala kollapsen vilket, antar jag, både du och jag i huvudsak anser bero på dom ovan beskrivna maktförhållandena?

Vidare skriver D:

”Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro. Tror huvuddelen på att konsumtion är det enda medlet för välfärd, då konsumerar man när utrymmet finns. Om huvuddelen tror att Arbetslinjen är det enda som kan göra oss legitima i samhället, då agerar man utifrån det. De anställningslösa definieras då som felprogrammerade eller lata.”

Jag menar att det är den samhälleliga strukturen som ”formar” vårt sätt att tänka och agera. Således har strukturen ”format” oss att ”tro på att konsumtion är det enda medlet för välfärd”. Den rådande maktstrukturens existens – det kapitalistiska systemet – skulle ju vara en omöjlighet om vi nu inte tänker och agerar som vi nu gör. Denna strukturella ordning har ju ett syfte. Nämligen att, som du skriver, ”ha makten över pengar och människor”.

Låt oss anta att vi inte har dagens strukturella ordning. Vi har istället en rättvis och jämlik ordning. Skulle vi då ”tro på att konsumtion är det enda medlet för välfärd”? Nej, naturligtvis inte. Varför då? Jo därför att ”konsumtionstron” är en del av förklaringen till varför vi lever i en strukturellt orättvis värld.

Vi bör alltså rikta in oss på att kritisera det kapitalistiska systemet eftersom det är detta system som ”formar” världen och därmed oss själva. Är detta också din tolkning?

”När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande”, som du skriver.

Mycket fint formulerat. En sista fråga: Stämmer din syn med min om hur vi ”når fram” till ett mer rättvist samhälle?

Angående D:s inlägg:

Jag håller med om att människors känslor också är viktiga för hur de agerar och beter sig.

”Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro.”

Det tror jag också är en stark drivkraft. Samhällens eller individers sk. ”narratives” om hur saker och ting är kan helt avgöra hur man tänker på och tolkar olika fenomen. Narratives behöver ju inte alls vara ”sanna” och påverkas inte heller alltid av nya fakta, ibland tvärt om. Man klänger fast än mer vid dem. Att tillväxt är nödvändigt och alltid bra kan vara en sådan narrative idag.

Vet dock inte riktigt vad du menar med: ”vi har ett inre universum som är lika stort om inte större som det materiella universum vi bebor under vår levnad som fysiska varelser. När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande.”

Hoppas att jag tolkar det rätt med (även om det låter lite torrt): att det finns en mängd komplexa samband och faktorer, bla känslor, som avgör hur vi agerar och att vi delar många av dessa med alla människor.

Vet inte om jag håller med om att upplysningen splittrar det inre och det yttre. Kan man inte se det tvärtom. Att det förenades. Det som kallades själ, vad det nu var, blev istället en del av det mänskliga, som du själv skriver: ”är jag i mina känslor eller utanför mina känslor?”. Känslor, medvetande etc blev en del av människan.

Däremot skapades eller förstärktes en del dualismer som fortfarande hänger med och som ibland kan försvåra analyser av världen.

”Känslor är subjektiva upplevelser och ej mätbara…”

Hur vet du det?

”– ska man för den skull inte ta ansvar för dem?”

Jag tycker, som jag nämnt, att känslor är viktiga och påverkar oss, därmed viktiga att förstå och ta med i beräkningarna, men det är väl handlingarna som man ska ta ansvar för.

I skrev: ”Samhällens eller individers sk. ”narratives” om hur saker och ting är kan helt avgöra hur man tänker på och tolkar olika fenomen. Narratives behöver ju inte alls vara ”sanna” och påverkas inte heller alltid av nya fakta, ibland tvärt om. Man klänger fast än mer vid dem. Att tillväxt är nödvändigt och alltid bra kan vara en sådan narrative idag.”

Jag delar helt den bilden, och det är väl detta som är kärnan i det som kallas ”postmodernism”… Denna ”narrative” behöver inte vara ”sann” i någon vetenskaplig bemärkelse, utan vad som är ”sanning” är kort och gott den bild av oss själva, den egna gruppen eller samhället i stort, som vi kollektivt är överens om, och får bekräftad från omgivningen.

”Peak oil”, ”ingen tillväxt”, ”penningsystemet/ekonomin är dysfunktionell” finns inte med i den kollektivt accepterade bilden idag; inte i något politiskt parti, eller något företag, (iaf. inte utåt sett), inte i mainstreammedia…

Mina svar på J:s frågor:

”Hur skall vi då ta oss an problematiken när vi nu ser att våra samhällen närmar sig den totala kollapsen vilket, antar jag, både du och jag i huvudsak anser bero på dom ovan beskrivna maktförhållandena?”

Det är bara genom att öka människors kunskap om sig själva och sin omvärld som vi kan nå utveckling och positiv förändring.

Som jag ser det är det inte maktförhållandena i sig som gör att saker i omvärlden kollapsar. Maktförhållande kräver minst två parter. En som upplever sig ha makt och en som inte upplever sig ha makt. Observera att jag skriver ”upplever” då makt är en illusion skapad i ”tankerummet”.

För att ta oss an de annalkande kriserna behöver vi först utgå från att makt är en illusion. Det innebär att de rådande maktstrukturerna bara existerar så länge som flertalet accepterar denna illusion.

”Vi bör alltså rikta in oss på att kritisera det kapitalistiska systemet eftersom det är detta system som ”formar” världen och därmed oss själva.

Så länge ”de som har makten” ges tolkningsföreträde till det rådande paradigmet blir det svårt att förändra. Först när vi skriver vår egen berättelse och använder ett annat språk kommer vi kunna börja konkurrera om vems berättelse som är mest hållbar.

Ett rättvist samhälle, vad är det i en värld med miljarder människor som har var sin verklighetssyn? Kan vi formulera en berättelse som visar strukturer som ger alla människor individuell frihet samtidigt som de får en materiell trygghet utan att behöva definieras som något annat än människor, då tror jag vi kan ge de flesta en chans till självförverkligande.

Kunskapen om sig själva och omvärlden för att ”nå utveckling och positiv förändring” är självklart grundläggande. Men vad händer då när människor nekas kunskapen? Har det då inte uppstått ett maktförhållande med ”minst två parter”? Är det inte bland annat sådana här maktförhållanden ”som gör att saker i omvärlden kollapsar”?

Vi är överens om att de, ”annalkande kriserna”, kommer. Ja dom är ju redan här. Här råder ju ”verkliga” maktförhållanden. Enligt dig så ”krävs minst två parter” vilket då alltså har uppfyllts. Ingen illusion med andra ord? Makt, menar jag, är en närvarande verklighet och således ingen illusion.

——-

”Vetenskapliga” frågor

Går det att förnuftsmässigt komma fram till hur våra samhällen bör utformas? Det bör ju kunna gå, kan man tycka.

Vi har ju vår historia, som ett slags facit. Det som har gått snett för oss, historiskt sett, borde vi kunna dra lärdom av. Eller hur? På samma sätt så borde vi kunna dra lärdom av det som har varit lyckosamt för oss.

Hur skall vi då, så att säga, ”angripa” frågeställningen? Finns det möjligheter att ”vetenskapligt” kunna se hur den bästa lösningen skulle te sig? Eller är dessa frågeställningar omöjliga att besvara? Nej, jag menar att man ”förnuftsmässigt” bör kunna påvisa hur samhällen skall fungera.

Vilka ”kriterier” bör då tas med när vi formulerar ”framtidens” samhällen? Vilka grundläggande strukturella ”ingridienser” ser vi då i ”framtidssamhällen? Och vad kan vi räkna som grundläggande strukturella ingridienser?

Vi gör ett försök att formulera dessa grundläggande ingridienser.

Utan några större funderingar så är det ju helt grundläggande att samhällen måste fungera på ett rättvist, jämlikt och jämställt vis. Här skall vi också lägga till att våra samhällen måste ”hålla” sig inom dom ekologiskt hållbara ramar som vi har att förhålla oss till.

Vad menas då konkret med att samhällen skall fungera rättvist, jämlikt och jämställt? Jo naturligtvis så menar vi att själva den strukturella ordningen i våra samhällen måste fungera efter dessa riktlinjer. Människorna i våra samhällen skall alltså leva i social och ekonomisk rättvisa inom alla ”områden” och på alla ”plan”. I detta inkluderas självklart jämlikhet och jämställdhet, på alla ”plan”.

Dessa framtidsvisioner tror jag vi alla, i stort sett, kan skriva under på. Här råder inga större meningsskiljaktigheter.

Här börjar ”knepigheterna”. Trots att vi alla, mer eller mindre, är överens om framtidsvisionen så kan vi konstatera att våra samhällen fungerar precis tvärt om. Alltså att det i våra samhällen varken råder rättvisa, jämlikhet eller jämställdhet. Är vi då alla överens om att även detta är fallet? Ja, i stort sett skulle jag vilja påstå. Vi är tydligen överens om att framtidsscenariot för våra samhällen måste bygga på strukturell rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Samtidigt så inser vi alla att våra samhällen, i princip, fungerar tvärt om. Är inte detta ganska förbluffande? Våra visioner om framtiden skiljer sig diametralt ifrån hur dagens verklighet ser ut.

Kan det vara intressant att försöka ta reda på varför det förhåller sig på detta vis? Svaret på denna fråga bör väl i så fall hjälpa oss med att finna åtgärder för att kunna ”vrida” den fortsatta utvecklingen åt rätt håll?

Om vi nu instämmer i dessa frågeställningar då bör vi kunna komma fram till slutsatsen att det är någonting ”felaktigt” med våra dagars samhällen eftersom dom nu ser ut som dom gör.

Tillbaka till det här som jag kallar för ”vetenskapliga” belägg för hur samhällen bör utformas. Måste det vara, som det verkar, ”vetenskapligt” omöjligt att kunna komma fram till den bästa lösningen för hur våra samhällen bör ”ordnas”?

Som jag ser det så bör det vara en enkel process att kunna se våra samhällens optimala strukturella ordning. Det första vi måste göra det är att identifiera den rådande ordningen och därefter så måste vi analysera denna ordning för att kunna se eventuella fel och brister.

Vi människor ordnar in oss i, på förhand, bestämda strukturella ”verkligheter”. Den ekonomiska strukturen delar upp oss på kapitalägare respektive icke-kapitalägare. Utifrån denna verklighet byggs våra samhällen och detta tillsammans med ”hjälp” av politiska beslutsprocesser. Men observera här att det rådande kapitalägarförhållandet aldrig ifrågasätts. I anslutning till detta faktum så, menar jag, måste vi analysera just denna strukturella verklighet.

Är det ”vetenskapligt” faststält att våra samhällen fungerar ”bäst” med det rådande strukturella förhållandet? Har ”vetenskapen” kommit fram till att detta förhållande befrämjar våra samhällen allra bäst? Nej det finns inga ”vetenskapliga” belägg för att våra rådande ekonomiska strukturella förhållanden skulle vara dom ”bästa”. Om nu inte detta är bevisat då måste man ju ställa frågan: varför ser det då ut så här i våra samhällen? Vem/vilka har initierat den här ordningen? Har det skett genom ett demokratiskt förfarande, där människorna i våra samhällen har ”röstat” fram denna ordning? Eller har det skett på annat sätt?

Vi vet ju svaret. Den nuvarande ekonomiska strukturella ordningen har tillkommit, sedan lång tid tillbaks, utifrån en ekonomisk ”maktordning”. En maktordning som baserar beslutsprocesserna utifrån den privata tillgången på kapital. Och fortsatt så gäller denna ordning.

När vi nu alla känner till att det förhåller sig så här då borde ju detta ekonomiska förhållande ha granskats ”vetenskapligt”. I synnerhet när vi nu, i vår tid, har ett slags facit över hur världens alla samhällen fungerar. Också det här måste ju bero på någonting. Jag menar vårt rådande ekonomiska system har ju visat sig vara synnerligen orättvist för en mycket stor del av mänskligheten. Med detta faktum så borde naturligtvis grundläggande ”vetenskapliga” analyser ha gjorts. Men inte. Och frågan blir då: varför har detta inte gjorts?

Enligt mitt sätt att se på saken så beror detta på att den rådande ekonomiska maktstrukturen helt enkelt inte ”tillåter” att den rådande strukturella ordningen ifrågasätts. Hela vår värld är ju inlämmad i vår rådande maktstrukturella ordning. Vad skulle hända om det ”vetenskapligt” kunde bevisas att denna rådande ordning var till mer skada än nytta för våra samhällen? Vad skulle hända då?

Den rådande maktstrukturella ordningen skulle naturligtvis ifrågasättas omgående. Tilltron för vårt ekonomiska system kommer att falla ihop som ett korthus. Och detta scenario kan komma att genomföras mycket snabbt. Således en mardröm för dagens ekonomiska makthavare.

Kan vi på grund av detta förstå varför ekonomiundervisningen på våra lärosäten, världen över, utbildar ungdomar att lära sig hur dagens ekonomiska system fungerar, som om detta system skulle vara det ”enda” systemet? Ekonomipriser delas dessutom ut till ”kreativa” ekonomer som ”kommer på” diverse ”kreativa lösningar” inom det rådande ekonomiska systemets ramar.

Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, sägs det ju. Vilket kanske stämmer. Men skall det då behöva vara så svårt att förstå grundläggande ekonomiska ”slutsatser”?

Skall det inte anses vara en självklarhet att ett samhälles ”inkomster” och ”utgifter” handhas av samhället? Förnuftsmässigt borde ju detta förhållande ses som det mest naturliga i världen. Alla kapitalflöden i samhället borde i grunden ansvaras av samhället och inte av privata individer. Denna slutsats, anser jag, kan liknas vid en ”exakt vetenskap”.

Att denna enkla ”exakta vetenskapliga” analys inte ännu genomsyrar våra samhällen måste då bero på att den rådande maktstrukturella ordningen helt enkelt inte kan ”släppa” kontrollen och makten över kapitalägandet. Ett erkännande skulle ju kullkasta hela det rådande systemet och därmed den privata äganderätten över kapitalet.

Avslutningsvis vill jag säga att samhällsekonomi borde vara en mycket enkel ”vetenskap”. Svårigheter med denna ”vetenskap” uppstår när privata intressen ”kolliderar” med samhälleliga intressen. Eftersom nu denna ”kollisionsordning” råder i våra samhällen så ”förvandlas” denna enkla ”vetenskap” till dagens problematiska ”vetenskap”.

——-

Våld mot kvinnor

Våld mot kvinnor! Detta våld är inte som vilket annat våld som helst. Det är mer strukturellt betingat än andra våldsövergrepp. Just detta våld kommer ständigt upp i samhällsdebatten. Vilket naturligtvis är ett måste.

Men resulterar då den ständiga debatten i möjliga lösningar på problemet? Nej den gör ju inte det. Och varför kan då inte några möjliga lösningar skönjas? Det korta svaret blir då: det är en omöjlighet att lösa mäns våld mot kvinnor i den värld vi nu lever i. För att utveckla svaret så menar jag att den strukturella uppbyggnad som genomsyrar, i princip, all världens samhällen så ses kvinnor som andrahandsmedborgare i sina samhällen. Den patriarkala samhällsuppbyggnaden som nu har pågått i tusentals år är den grundläggande orsaken till varför mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem världen över.

För att möjliga lösningar skall kunna bli en verklighet så måste därför hela den rådande maktstrukturella ordningen ”brytas upp”. Vilket innebär att den patriarkala strukturen ersätts av en jämlik och rättvis strukturell uppbyggnad av våra samhällen. Självklart så medför detta att vårt rådande kapitalistiska system inte kan tillåtas eftersom det är djupt orättvist. Just eftersom det är ett maktstrukturellt system som har sitt ursprung i den patriarkala strukturen.

Dessa grundläggande orsakssammanhang saknas i den offentliga debatten. Man kan säga att debattinläggen ser problemen men dom saknar förståelsen för hur problemen skall lösas. Grundläggande strukturella orättvisor, som dessutom har existerat under en mycket lång tidsperiod, kräver en likaledes grundläggande analys för att vi skall kunna förstå ”kärnan” i problematiken. Det kommer då att visa sig som en omöjlighet att kunna lösas inom det rådande strukturella ”ramverket”.

Alltså måste man då dra slutsatsen att hela den rådande strukturella ordningen måste förändras för att kunna finna lösningen på den grundläggande strukturella orättvisan. Vilket var och är kvinnors ”underställdhet” gentemot män. Vi kan se detta på ett påtagligt sätt när vi betraktar hela världen som ett samhälle. Ur denna ”underställdhet”, kan man säga, legitimeras mäns våld mot kvinnor.

I takt med det kapitalistiska systemets inneboende oförmåga att kunna lösa dom alltmer tilltagande samhällsproblemen, som istället ökar i omfattning, så blir resultatet av denna oförmåga att alla slag av våld och konflikter i samhället tilltar. Inte enbart mäns våld mot kvinnor ökar. Såväl etniska skillnader som religiösa och kulturella olikheter utlöser våld från ”oliktänkande”. Tidigare naturliga och vänskapliga förbindelser mellan ibland oliktänkande befolkningsgrupper kan till följd av det ekonomiska systemets alltmer tilltagande sönderfall orsaka och ge upphov till mer eller mindre allvarliga konflikter. I detta sönderfall av våra samhällen så blir det därför kvinnorna som drabbas allra hårdast.

Så ser vår historia ut och så ser våra nu rådande samhällen ut. Våldet fortsätter som ”vanligt” och som vi ser så kan ingen ljusning i bedrövelsen skönjas.

Från belastning till resurs

Följande resonemang har jag funderat över: om vi skulle leva i ett rättvist samhälle – alltså strukturellt rättvist – så skulle vi alla bli både behandlade och betraktade som livsviktiga resurser för samhället. Men när vi lever i ett strukturellt orättvist samhälle – med andra ord vårt nuvarande samhälle – då ”förvandlas” många av oss till en belastning. Hur förklarar vi detta?

Angående ”förvandlas” så tänker jag här på alla dom som går arbetslösa. Dom är, så att säga, inte efterfrågade på arbetsmarknaden. Alltså betraktas dom inte som en livsviktig resurs för samhället. Eller mer riktigt: dom ses inte som en livsviktig resurs för marknaden. Istället blir ju alla arbetslösa bokstavligt talat en utgift för samhället, eller med andra ord en belastning.

Blir alltså människor inte arbetslösa i ett ”rättvist” samhälle? Nej människor görs helt enkelt inte arbetslösa i det ”rättvisa” samhället. Och den enkla förklaringen är att den arbetsföra människan kan producera ett mervärde. Producera mer än vad hon behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Detta mervärde tillfaller samhället som naturligtvis ”använder” detta värde i själva ”samhällsbygget”. På det här viset blir självfallet alla människor en livsviktig resurs emedan arbetet i sig genererar mervärden. Ju fler som arbetar, ju större mervärden för samhället. Förstår vi det här resonemanget?

Varför kan det inte fungera så här i dagens samhällen? Nej det har att göra med kapitalägandet. I dagens strukturella system så ägs ju kapitalet privat. Det betyder att kapitalägaren investerar sitt kapital i verksamheter där vinsten kan maximeras så mycket som möjligt. För att kunna uppnå denna maximala vinst så krävs en noggrann planering på både inkomst- och utgiftssidan. Antalet människor i den privatägda verksamheten måste avpassas så exakt som möjligt för att få vinsten maximerad samt att allting på utgiftssidan minimeras så långt det bara går.

På grund av systemets konkurrensutsatthet så innebär detta då att människor ställs utanför arbetsmarknaden. Det investerade privata kapitalet skall ju förränta sig så mycket som möjligt. Och för att detta skall bli verklighet så måste företagens personaltillsättningar avpassas efter denna prioritering.

I vårt rådande system – det kapitalistiska systemet – så investeras det privatägda kapitalet utifrån prioriteringen att detta kapital skall förränta sig. Det investeras således inte utifrån prioriteringen att samhället, som helhet, skall kunna ta del av denna investering. Istället så kan samhället ta del av denna privata investering genom olika former av skatter. Alltså är det inte samhällets bästa som prioriteras utan istället det privatägda kapitalet.

Med ett sådant system, alltså dagens, så kan omöjligen alla människor i samhället ses som en resurs. Resurser blir enbart dom som arbetar, alltså dom som kan tillföra mervärden till ägarna av kapitalet. Och detta kapital är, som sagt, privatägt. Av denna anledning uppstår arbetslöshet, med allt vad det innebär. Samhället får ta hand om alla arbetslösa medans det privatägda kapitalet fortsätter att investeras i ”näringar” som ger högsta möjliga förräntning. Och här har den globala marknaden blivit kapitalets ”bästa vän”. Det resulterar i att ”utsatta” samhällen dräneras på kapital vilket, i många fall, gör det omöjligt att ”bygga” för en dräglig tillvaro åt alla människor.

Detta systemfel i samhällsbygget kan endast förändras just genom att samhället självt står som kapitalägare. Observera här att vi inte får förväxla privat kapitalägande med privat företagsamhet. Vilket är två helt skilda saker. Och om detta har jag tidigare skrivit mycket om.

Politiska partier debatterar ofta om arbetslösheten. Det ena partiet för fram idéer om hur arbetslösheten skall kunna minska samtidigt som ett annat parti tycker sig stå med lösningen på dessa enorma samhällsproblem. Men vad som kännetecknar dessa etablerade partier det är att dom tror sig kunna minimera arbetslösheten inom det rådande strukturella ramverket. Och detta är, som vi ser, en omöjlighet.

Det är först när ifrågasättandet av det rådande systemet kommer upp på agendan som någon form av förhoppning kan skönjas.

Vi vet!

Alla vet att det är så här! Det är egentligen ointressant att ständigt upprepa vad alla redan känner till. Tillståndet i världen, menar jag. Om detta tillstånd är vi ju alla, i stort sett, överens om. Därför behöver vi inte orda mer om denna sak.

När du säger att ungdomsarbetslösheten är så hög att det har blivit ett av dom största samhällsproblemen för oss, så vet vi redan detta. Således ingen nyhet. Ändå upprepas detta samhällsproblem, som om det skulle vara en nyhet.

När du säger att klimatförändringen, i huvudsak, beror på oss människor då vet likaså dom flesta av oss att detta påstående har varit känt sedan relativt lång tid.

När du säger att krig och våldsamma konflikter har existerat i tusentals år då blir det som en förtydling av något som alla kan skriva under på.

När du säger att kriser, av alla de slag och på alla plan, verkar följa oss som en skugga då drar du samma slutsatser som en majoritet av samhällenas invånare.

Men allt detta vet vi ju redan. Varför måste vi fortsätta att formulera dessa, redan kända, påståenden?

Vad skall vi då skriva om? Jo vi skall skriva om orsakerna till allt detta som vi nu vet. Vad tjänar det till att veta hur våra samhällen fungerar om vi inte också tar reda på dom grundläggande orsakssammanhangen? Är det inte ur denna kunskap som verkliga förändringar kan åstadkommas?

April 2014

Diskussionen 8

Några funderingar kring tillväxten:

Kommer den ekonomiska tillväxten att ta slut? Kan vi inte gå över till en tjänstedominerad tillväxt som inte är beroende av ökad resursanvändning? Varför fäster vi så stor vikt vid ekonomisk tillväxt? Kan inte förnyelsebar energi ersätta fossil och möjliggöra fortsatt tillväxt?

Jag vill komplettera frågorna med ytterligare en fråga:

Vad är det för ”system” som har försatt oss alla och hela jordens ekologiska ”ramverk” ur spel? Jag menar att vi idag kan identifiera detta ”system”. Nämligen det kapitalistiska systemet.

Sovjet hade också tillväxt. Till döds. Bör vara enklare att debatera tillväxt och kanske resursslöseri.

Det system som låtit tillväxten bli destruktiv är mycket större än kapitalismen. Elefantismen har någon kallat det. Verkar vara gemensamt för alla länder som fått smak för industrialismens frukter. Trots att visdom från alla religioner och diverse myter varnar för det. Tex Adam och Eva, Prometeus, Faust. Neoklassisk nationalekonomi och kapitalism legitimerar och underlättar tillväxten men dess värsta mest destruktiva effekter finns i länder som inte är kapitalistiska.

Jag tror vi kan likna detta vid knark, människor har blivit indoktrinerade och vant sig vid tillväxt och använt diverse ursäkter för att acceptera destruktiva effekter. Det är en mental, känslomässig omprövning som krävs.

Håller med om att det inte bara handlar om kapitalism. Jag brukar lite förenklat tänka att en stor skillnad mellan kommunism och kapitalism är att kommunismen förstörde mest för människor och miljö i det egna landet medan kapitalismen mest förstör för männsikor och miljö i andra länder.

Det finns flera andra ”kulturer” under tidens gång som har brakat ihop bl.a. för att de överutnyttjat resurser.

Ang diskussionen om systemet som fört oss hit håller jag personligen med föregående talare om att kapitalismen inte ensamt kan skyllas.

Några motargument man kan få höra (vissa överlappar varandra):

– Tillväxten behöver inte innebära fysisk tillväxt, vi kan bygga ”virtuella ekonomier”. Man kan inte sätta likhetstecken mellan en krona och en viss mängd resurser. Redan idag är många varor digitala, ettor och nollor. Man kan betala mycket för en film eller ett program, men den har mycket låg miljöpåverkan.

– Utsläppen ökar inte. I Sverige var försurningen värre på 80-talet än idag. + andra utvalda indikatorer som blivit bättre. Det är mindre föroreningar i utvecklade länder. När utvecklingsländerna kommer upp till ”vår” nivå så kommer deras utsläpp också att minska

– Vi kan ”decoupla” tillväxten från klimatutsläpp

– Om vi får slut på ett visst material så kommer marknaden se till att vi substituerar det med något annat. Det har visat sig fungera flera gånger under historien.

– Vi kommer bli effektivare på att utnyttja resurser, effektiviseringen går idag snabbare när oljepriset växer. Vi kommer kunna göra mer med mindre. Marknaden hittar en lösning.

– Om vi bara löser problemet med en evig, ren energikälla så kan ekonomin växa hur mycket som helst utan att förstöra klimatet

– Tillväxt kanske är omöjlig i förlängningen, men vi kan köra på i hundra- eller tusentals år till. Fyndigheterna av järn, fosfor, torium mm är tillräckliga för att köra på länge till (vilket är sant rent teoretiskt)

– Våra barnbarn kommer vara så rika att de har råd att betala för de miljöskador vi orsakar idag

Vill här delge lite av mina funderingar.

Att definiera ekonomisk tillväxt som en ökning av BNP är som jag ser det inte korrekt. Ekonomisk tillväxt är expansion av penningmängden. BNP är ett mått på graden av ekonomiska flöden i samhällsekonomin. Även ökad brottslighet ökar BNP vilket inte fokuserar på grundproblemet, monetär expansion.

Kapitalism är ett luddigt begrepp. Oftast räknar man in allt från kapitalägande till marknadsekonomi i begreppet. Här tror jag det kan vara bra om vi skiljer mellan Kapitalism och Marknadsekonomi. Kapitalism kan då definieras som en ekonomi där förräntning av kapital är grundläggande för ekonomins utveckling. Marknadsekonomi kan då definieras som en ekonomi där varor och tjänster byter ägare med hjälp av pengar som bytesmedel. I den kapitalistiska ekonomin görs pengar till en produktionsfaktor i nivå med produktionsfaktorn Arbete. Detta är en illusion som man lär ut på ekonomiinstitutionerna.

Att välfärd endast kan åstadkommas genom kreditekonomins tillväxt är också en myt. De enda som tjänar på kreditekonomin är de som äger pengarna, vilka är få.

BNP är ju i allmänt tal måttet på ekonomisk tillväxt. När man talar om att nästa år får vi X% tillväxt så avser man BNP ökning, inte primärt ökning av penningmängden.

Jag är inte lika säker på att BNP-begreppet är så relevant att använda trots att det är så många som använder det. Ett problem är att det används slarvigt samt att det mäter både ökning av penningmängden, marknadsaktiviteter samt ökad brottslighet. Brottsligheten ökar penningflödet i ekonomin och därmed BNP som lyfts upp som ett positivt mått i ekonomin. Det gör att BNP inte är ett bra mått ens på tillväxtekonomin.

Min slutsats är att en ökning av penningmängden i en räntefri ekonomi inte kan benämnas tillväxt. Det är en anpassning av de reala tillgångarna i relation till människans behov och aktiviteter.

Problemet är att det inte bara är penningmängden som ökar i tillväxtekonomin utan även ränteskulderna. I tillväxtekonomin är inte syftet att skapa balans inom eller mellan länder, det är att ett fåtal ska tjäna mer pengar på sina pengar.

Är nyfiken på vilket ”samhälle” som avses i formuleringarna?

Angående G:s inlägg.

Vi talar om tre saker:

Produktion (BNP) och tillväxt i produktion även kallad ”ekonomisk tillväxt” (%).

Penningmängd (M3) och tillväxt i penningmängd (%).

Välfärd = f (ekonomisk tillväxt).

I dom politiska korridorerna utgår man från att ekonomisk tillväxt i stort sett innebär ökad välfärd. Det är ju trams och det vet man säkert men man är kanske osäker på vad som händer om man börjar distansera sig från denna gamla floskel.

Sambandet mellan de andra två sakerna, produktion och penningmängd, kan beskrivas med hjälp av två badkar med påfyllningskranar och avlopp.

Min hypotes är att det globala skuldbaserade penningsystemet, där privilegiet att skapa pengar tillkommer privata centralbanker och privata kommersiella banker, har evolverat som ett system som innesluter den reala ekonomin och dom politiska och militära systemen samt systemen för forskning och utveckling, media och kultur. Detta överordnade system har som ändamål att penningmängden ska växa. (Det är en hypotes och ni behöver inte hänga upp er på den just nu. Vi diskuterar ju pedagogiska sätt att tala om tillväxt, hållbarhet och välfärd.)

Tänk er att nivån i det ena badkaret motsvarar penningmängden. Badkaret fylls på när bankerna lämnar kredit i samband med att de beviljar ett lån och bokför ett belopp på kundens konto. Det tappas av när lånen amorteras. Eftersom lånen ska återbetalas med ränta och penningmängden i varje stund motsvarar den skuld som ska återbetalas så behöver penningmängden öka för att inte utbudet av pengar ska bli för litet.

Tricket i en ekonomi som vår är att se till att den nödvändiga ökningen av utbudet av pengar motsvaras av en ökad efterfrågan på pengar. Denna efterfrågan kommer från den reala ekonomin som representeras av det andra badkaret. Efterfrågan på pengar står i proportion till produktionsnivån. Produktionen måste öka i samma takt som penningmängden för att det inte ska bli inflation eller deflation. Inflation blir det om penningmängden ökar mer än den reala ekonomins efterfrågan på pengar.

Det är Riksbankens och Regeringens uppgift att försöka balansera dessa två mängder. De behöver alltså ständigt mäta nivån i de bägge badkaren och försöka påverka dem. Riksbanken försöker styra nivån i det vänstra badkaren och Regeringen nivån i det andra.

Det finns ingen anledning att haka upp sig på de begrepp som Riksbanken och Regeringen anser sig behöva. För deras syften passar de perfekt. Det vi behöver göra är att ifrågasätta varför vi har ett tillväxttvång och vad vi kan göra åt den saken.

Ovanstående formulering av det ”överordnade systemet” tål att upprepas!

”Min hypotes är att det globala skuldbaserade penningsystemet, där privilegiet att skapa pengar tillkommer privata centralbanker och privata kommersiella banker, har evolverat som ett system som innesluter den reala ekonomin och det politiska och militära systemen samt systemen för forskning och utveckling, media och kultur. Detta överordnade system har som ändamål att penningmängden ska växa.”

Skulle själv vilja formulera mig så här men gör det oftast mera ”grovhugget”.

Du ställer en fråga på slutet:

”Det vi behöver göra är att ifrågasätta varför vi har ett tillväxttvång och vad vi kan göra åt den saken.”

Anser att svaret finns i den ovanstående ”hypotesen”.

Angående G:s funderingar kring ”förvirringen” mellan den kapitalistiska ekonomin och den renodlade marknadsekonomin.

Anser att du reder ut ”förvirringen” på ett bra sätt. Minns från en tidigare diskussion hur samma fundering kom upp.

Kan det verkligen vara ett överordnat ”ändamål att penningmängden ska växa”? Är inte det snarare ett medel för det överordnade ändamålet att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet?

Håller också med G om att det är värt att skilja på något sätt mellan kapitalism och marknadsekonomi. Jag brukar göra en distinktion mellan å ena sidan en fri marknad (fri för utbyte av varor och tjänster, men också från slaveri och utarmning) och å andra sidan en kapitalistisk marknad, som för mig står för en avreglerad/laglös marknad.

En fri marknad inom ramen för ett gott (demokratiskt) regelverk är eftersträvansvärt enligt mig. Men en laglös marknad skapar ofrihet och förstör förutsättningarna för ett hållbart liv på jorden.

Angående H:s inlägg:

”Kan det verkligen vara ett överordnat ”ändamål att penningmängden ska växa”? Är inte det snarare ett medel för det överordnade ändamålet att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet?”

Det är en viktig frågeställning du lyfter. Återigen är det lätt att det blir förvirring mellan vad som är mål och medel.

Jag vill återknyta till mina tidigare beskrivningar om individuella och sociala beteendemönster. Att tjäna pengar på pengar är ett sätt att få bekräftelse när man inte är trygg i sig själv utan hela tiden måste bevisa att man ”är någon” genom materiell status. Detta beteende är besläktat med spelberoende m m. När många har samma beteendemönster blir det en kultur som upplevs som en ”naturlag”. Det gör att ändamålet är varken att öka penningmängden eller att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet. Ändamålet är att tjäna pengar på pengar för de beroende som kan berika sig när penningmängden växer. När sedan befolkningen upplever denna ”naturlag” antar de ett liknande beteendemönster trots att de egentligen förlorar på det. Enligt beräkningar som gjorts är det endast ca 3 % av befolkningen som tjänar på skuldekonomin när alla räntekostnader i samhället räknats in.

Att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet blir då enbart ett argument för att samhällsmedborgarna inte ska förstå det grundläggande beteendemönstret då det annars blir uppenbart att det handlar om beteendemönster/kulturer.

Ju fler som kommer till insikt om detta ju större chans är det att fler kan se skuldekonomins dysfunktion.

Angående E:s inlägg:

Det är ju helt korrekt att naturkapitalet inte är konstant om man pratar om vår värdering av det. Det som är gratis kan ju få ett mycket stort värde om det börjar ta slut. I själva verket så är det ju brist som skapar naturens ”värde” i det ekonomiska system vi har (som är en kapitalistisk marknadsekonomi, med viss politisk kontroll, även om det verkar finnas en viss ångest över att använda denna helt korrekta bedöming i denna grupp).
Och från ett annat perspektiv så är det ju så att vi upptäcker nya möjligheter i material eller resurser som vi tidigare inte har använt.
Men i mångas munnar så handlar det väl mest om att det därför inte gör så mycket om vi kör slut på oljan, för vi kan använda kol, eller kärnkraft, eller något annat som våra barn-barn kommer uppfinna.

Vi tycks vara överens om kritiken av att ensidigt använda BNP som det viktigaste ekonomiska måttet och att ha tillväxt av BNP som det viktigaste övergripande målet för ekonomin.

Det jag saknar i diskussionen är:

– behovet av att få andra ekonomiska mått som bättre mäter den långsiktiga förändringen av realekonomin i samhället. Mått där penningmått inte är lämpliga och kanske inte ens möjliga. Jag tror att fixeringen vid penningmått gör att vi tappar det långsiktiga perspektivet på ekonomin samtidigt som vi exkluderar den ekonomi som ligger utanför den i penningmått synliga mätbara delen av samhället. Det här handlar om att förstå att ekonomi är alldeles för komplext för att enbart kunna mätas i pengar, vilket blir tydligt när man ska försöka bedöma ekonomin i ett samhälle om hundra år eller göra historiska jämförelser med samhällen som ligger hundra år eller mer bakåt i tiden. Hållbar utveckling handlar om att ha ett långsiktigt perspektiv. Då duger det inte med BNP eller andra penningmässiga mått för att mäta ”hållbarhet” i ekonomin.

– genom att fokusera på BNP sätter vi fokus på fel saker i ekonomin. För att göra jämförelsen med ett företag så mäter vi produktionen eller omsättningen i landet, vilket talar om för oss hur stor ekonomin är men ingenting om ”företaget” går bra eller dåligt, d v s om den produktion vi har också gör nytta. Att bedöma nyttan är ytterst en subjektiv fråga som i ett samhälleligt perspektiv också borde vara politisk. Genom att använda BNP som välfärdsmått överför vi nyttodiskussionen till marknaden. Men bara genom att rensa bort alla uppenbara ”onyttigheter” i BNP som görs i de alternativa mått som tagits fram till BNP typ GPI (Genuine Progressive Indicator) får vi en indikation på att ekonomin inte utvecklats så bra som BNP-utvecklingen visar. I princip minskar GPI i de flesta länder under den senast 30-40 åren.

Ska vi på allvar kunna börja mäta nyttan i samhället behöver vi ta fram en uppsättning indikatorer som bättre speglar välfärdsutvecklingen. Dessutom behöver vi fånga realkapitalets förändring (byggt kapital, naturkapital, socialt kapital, kunskapskapital) som jag också varit inne på i tidigare inlägg. Det är ju denna som på något sätt långsiktigt anger om vi blir rikare eller inte. Om man nu till varje pris måste ha tillväxt så är det tillväxt av hur vi tillgodoser grundläggande behov samt realkapitalet som är det viktiga, inte BNP. Men dessa är svåra att mäta i pengar! Dessutom inser man snabbt att det rör sig om kvalitativa mått som ytterst är en fråga om värderingar. Men är det inte bättre att dessa värderingar sköts i ett öppet demokratiskt samtal där de långsiktiga perspektivet lyfts fram istället för att vi som nu när vi använder BNP som måttstock låter värderingarna avgöras av marknaden. Jag är inte emot marknadsekonomi men dess ramar och spelregler måste bestämmas av samhället om den ska fungera långsiktigt.

Angående H:s inlägg:

På en fri marknad utan centralbanker så är penningmängden mindre elastisk, och där är ”pengar” är vad marknaden, inte staten, vill vad det skall vara. Då omöjliggörs den här ”spekulationsekonomin” där vi ser den här groteska expansionen av finanssektorn, derivatmarknaden och medelklassens skuldsättning. Enda sättet att skapa välstånd är att spara, arbeta och investera klokt. Men vänstern avskyr det, de vill ha billig kredit, och masskonsumtion åt folket. Vänstern (och till viss del också högern) älskar den här Keynesianismen och lågräntepolitiken som bara gör att klyftorna växer och gör de rika rikare. Vi lånar till välfärd och konsumtion nu, betalar senare, med ränta. ”Tillväxten” är det som skall lösa skuldproblemet åt oss. Detta är, med små variationer, hela det politiska etablissemangets budskap.

Kort och gott, att ha en centralbank som reglerar/manipulerar räntenivån är INTE en fri marknad. Det är DEN regleringen som gör de rika rikare och ignoreras av alla vänstertyckare som beklagar sig över att det är ”bristen på reglering” som gör de rika rikare.

Jag vet inte var du står politiskt, men du kanske tycker det fungerar jättebra idag, med centralbanksmanipulation där medelklassen är totalt förslavad av skulder och totalt beroende av att kreditbubblan fortsätter att blåsas upp. Detta gör oss slavar under den ständiga tillväxten och den ständiga kreditexpansionen.

Nu är anden ute ur flaskan, att ta bort lågräntepolitiken/centralbankerna nu vore som att dra upp stegen ur det djupa hål av skulder som medelklassen och staterna grävt ned sig i, och som berikat de redan rika. Så vad skall man göra nu? Jag ser ingen annan vettig utväg än att på något sätt avsiktligt trycka ned det reala värdet på skulderna tex. genom massiva skuldavskrivningar eller hyperinflation, så att vi kan börja om, med något annat/bättre. Jag tror inte svaret är guld eller bitcoin, även om jag tror att dessa sorters ”pengar” kommer ha en plats även i framtiden. Det politiska etablissemangets framgångsrecept är att fortsätta trycka ned räntan så att vi kollektivt kan gräva ned oss ännu djupare i skuldhålet. Men vid någon tidpunkt spricker bubblan.

Svarar på L:s inlägg:

” Jag vet inte var du står politiskt, men du kanske tycker det fungerar jättebra idag, med centralbanksmanipulation där medelklassen är totalt förslavad av skulder och totalt beroende av att kreditbubblan fortsätter att blåsas upp. Detta gör oss slavar under den ständiga tillväxten och den ständiga kreditexpansionen.”

Jag står politiskt för många saker, men kanske mest relevant i detta sammanhang: ett mer hållbart förvaltande av jordens begränsade resurser, en fri och välreglerad marknad inom ramen för en demokratisk styrning, där vi fritt kan erbjuda det vi har och efterfråga det vi behöver och önskar utan att det sker (som idag) i orimligt hög utsträckning på människors och jordens bekostnad, och en global (och lokal) demokratisk samhällsgemenskap där den samlade mänsklighetens och varje enskild människas röst kan komma till tals. Jag är alltså inte alls nöjd med dagens situation. ”Vänster” och ”höger” har jag dock ofta svårt att förstå eller finna intresse för. Jag röstar på det parti som jag tycker har bäst förutsättningar (vilket inte är så lätt att hitta) att driva en politik i ovannämnda riktning.

” På en fri marknad utan centralbanker så är penningmängden mindre elastisk, och där är ”pengar” är vad marknaden, inte staten, vill vad det skall vara.”

Lite osäker på om jag förstår detta. Jag föreställer mig att det behövs (inte bara, men också) en central bank och penningpolitik, men jag kanske har fel. På global nivå saknas väl hursomhelst en fungerande centralbank. IMF och Världsbanken styrs i alla fall inte utifrån globala allmänmänskliga intressen, utan utifrån de mäktigaste aktörernas (både nationer och kapitalägare) intressen. Det som vi brukar kalla för centralbanker är väl i regel nationellt (ECB undantag?) ägda banker, alltså utifrån ett globalt perspektiv inte särskilt centrala.

Hur tänker du kring vilken/vilka valutor som ska få existera om det inte finns statligt ägda banker? Vem ska ha mandat att producera kontanter?

” Kort och gott, att ha en centralbank som reglerar/manipulerar räntenivån är INTE en fri marknad. Det är DEN regleringen som gör de rika rikare och ignoreras av alla vänstertyckare som beklagar sig över att det är ”bristen på reglering” som gör de rika rikare.”

En fri marknad kräver regler och ordningsmakt om det inte ska bli en tjuvarnas marknad. Allt från VAD som får handlas (droger, människor, vapen?) till HUR det får handlas (under tvång, med bytesrätt?) behöver regleras. Regler ska i allmänhet vara så få som möjligt och så många som nödvändigt för att upprätthålla en fri handel utan att människor och jord bryts ner och förslavas. Åter igen: ”vänster” och ”höger” menar jag är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Det problem vi har idag är att marknaden är global men verktygen för reglering är nationella.

Angående J:s inlägg:

Ja, om vi ska ta upp naturkapital så måste vi ha en klar definition på det. Tror att på det sätt du säger så är ju naturkapitalet inte konstant. Det är ju rent fysiskt, naturresurserna, som är begränsade. Frågan är ju dock inte så enkel som att vi bara kommer att fortsätta komma på nya sätt. Det handlar ju också bl.a. om, som tagits upp innan, de negativa effekter som användandet och omvandlingen av olika naturresurser har på miljön. Vilket påverkar just naturresurserna negativt och försämrar förutsättningarna för framtida,och samtida, generationer.

Svar till G:

Jag håller med om att det finns något ”sjukt” eller i alla fall väldigt bristfälligt med nuvarande system eller brist på system, och att detta kan kopplas både till det individuella/psykologiska och till det kollektiva/sociologiska planet. Jag tror också att mycket kan förstås utifrån t.ex. det mänskliga bekräftelsebehovet.
Samtidigt är jag tveksam till om det överordnade syftet med att skapa pengar i allmänhet kan förklaras utifrån det mänskliga bekräftelsebehovet. De första pengarna som någon gång skapades skapades rimligen utifrån ett behov att förenkla och stimulera mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster. Visst kan det ha funnits ett större eller mindre mått av bekräftelsebehov inblandat. Men trots det skulle jag säga att det i grund och botten är något positivt att det har skapats och skapas pengar för att underlätta den mellanmänskliga handeln. Jag skulle säga att förekomsten av pengar snarare är ett mänskligt sundhetstecken än en sjukdom. Sjukdomen ligger snarare i att girigheten och konkurrensen överordnas omsorgen och samarbetet.
Ytterligare en tanke som jag känner mig tvungen att återkomma till är att det bekräftelsebehov, den girighet och konkurrens, som idag tar helt orimliga proportioner på mänsklighetens och jordelivets bekostnad, i allra högsta grad är verksam på det nationella planet. Det är nationer/nationalstater (med något undantag) som genom sina nationella valutor och penningpolitik försöker gynna den egna nationella konkurrenskraften på omvärldens bekostnad. Det är bruttoNATIONALprodukt som är vårt mått på tillväxt, eftersom ”vårt” samhälle slentrianmässigt först och främst anses vara det nationella samhället. Denna nationalism är en avgörande del av sjukdomsbilden och jag tänker envist att detta rimligen borde återspeglas i diagnosen.

Angående K:s inlägg:

Instämmer helt med dig i det du ”saknar i diskussionen”!

För att fylla på dina, och även mina, funderingar som du för fram i inlägget så lägger jag till följande efter din följande mening:

”Genom att fokusera på BNP sätter vi fokus på fel saker i ekonomin.”

Vilka vill fokusera på BNP? Jo denna ”nyttodiskussion” är tillägnad ”marknaden”, som du också menar.

Det är alltså ”marknaden” som sätter agendan för hur samhället – alla vi människor – skall förhålla oss till detta ”välfärdsmått”.

Politiken är, så att säga, underordnad dom ekonomiska besluten som tas i marknaden. Vilket då för med sig att våra samhällen ”anpassas” efter dom ”värderingar som avgörs av marknaden”.

För att förändra detta förhållande så måste naturligtvis dom politiska besluten ”överta välfärdsmåtten” från marknaden. Eller som du skriver:

”Jag är inte emot marknadsekonomi men dess ramar och spelregler måste bestämmas av samhället om den ska fungera långsiktigt.”

Helt klart är detta ”viktiga diskussionsområden”!

Angående H:s inlägg:

Du skriver:

”Samtidigt är jag tveksam till om det överordnade syftet med att skapa pengar i allmänhet kan förklaras utifrån det mänskliga bekräftelsebehovet. De första pengarna som någon gång skapades skapades rimligen utifrån ett behov att förenkla och stimulera mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster. Visst kan det ha funnits ett större eller mindre mått av bekräftelsebehov inblandat. Men trots det skulle jag säga att det i grund och botten är något positivt att det har skapats och skapas pengar för att underlätta den mellanmänskliga handeln. Jag skulle säga att förekomsten av pengar snarare är ett mänskligt sundhetstecken än en sjukdom. Sjukdomen ligger snarare i att girigheten och konkurrensen överordnas omsorgen och samarbetet.”

Jag tror att det föreligger ett missförstånd här. Jag kanske uttryckte mig luddigt. Det är risken när man vill säga mycket. Det är viktigt att vi skiljer mellan ”att skapa pengar” och ”att tjäna pengar på pengar”. Att skapa pengar för att underlätta ”mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster” är inte det jag vänder mig emot. Det är den kapitalistiska kreditbaserade ekonomins förutsättningar som gör att individer och grupper inom finanssektorn kan öka kreditgivningen för att berika sig på folkens bekostnad jag vänder mig emot. Detta sätt att hantera pengar är inte adekvat om man vill ha balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Bekräftelsebehovet är alltid individuellt men kan delas av andra genom ”groupthink”.

När bekräftelsen inte kommer genom att man utför kärleksfulla handlingar utan istället kommer genom att berika egot blir det sjukt. Bekräftelsen kan ta sig olika uttryck som att öka penningmängden på sitt konto, kärlekslös politisk eller religiös makt, brottslighet m m.

Ekonomisk tillväxt för ekonomer är ökning i BNP. Vissa debattörer har ibland satt likhetstecken mellan tillväxt och t ex ökad livskvalitet eller kortare arbetstid. Sådant är nonsens. Ekonomer brukar sedan hävda att teoretiskt kan BNP öka utan att det leder till ökad resursförbrukning och nedsmutsning (genom mer raffinerade produkter, genom andra priser på marknaden etc). Därför vill de inte ta avstånd från ekonomisk tillväxt. Detta är inte nonsens men däremot ren teori. Ingen har sett en ekonomisk tillväxt utan vidhängande nackdelar.

Någon har citerat:

Ekonomisk tillväxt definieras som ökad produktion av varor och tjänster och är en följd av en kombination av mer arbete, en växande kapitalstock och ökad produktivitet.

Det är alltså inte ekonomernas definition och en blotta om någon eftersom den tydligt visar att det handlar om MER, om ÖKAD PRODUKTION, och då blir det ohållbart.

Tillåt mig invända. Den ovanstående definition på ekonomiskt tillväxt är faktiskt den som vi ekonomer brukar använda oss av. För att mäta produktionens storlek används måttet BNP och för att mäta den ekonomiska tillväxten används måttet: den procentuella förändringen i BNP.

Oavsett hur tillväxten definieras är det ändå dess konsekvenser som gör att människor och jorden lider. Anställda lider för att de har ojusta arbetsvillkor, anställningslösa lider för att de har ojusta levnadsvillkor, jorden lider för att vi människor kräver mer av jorden än vad den kan ge tillbaka. Kort sagt lider alla då den kreditbaserade tillväxten tvingar folk att se produktivitet som meningen med livet. Ju mer människor stressas för att uppnå effektiv produktion desto lägre blir den produktiva kompetensnivån just på grund av stressen. Det gör att konsumtionen av psykofarmaka ökar. Detta är konsekvenserna av den kreditbaserade tillväxtekonomin. Läkemedelsindustrin är glad i alla fall.

Vi måste vända oss emot ökad produktion, dvs tillväxt. Mitt skäl är att vi har nått oljetoppen och att energisektorns energiavkastning stadigt närmar sig den gräns där dagens komplexa och därmed energikrävande samhälle kollapsar. Syftet med en omställning är att mildra effekterna av denna kollaps och att öka de lokala ekonomiernas resiliens.

Produktionstillväxt är en konsekvens av ekonomisk monetär tillväxt genom kreditbaserad ekonomi. Då borde vi kunna vara emot även kreditbaserad ekonomi?

Ja, självklart!

Tillväxtkravet är infört genom det kreditbaserade penningsystemet. Penningmängden måste växa med ränta på ränta. I och med att utbudet av pengar måste växa måste även efterfrågan på pengar växa för att vi inte ska få inflation. Riksbanken försöker styra den ekonomiska tillväxten med hjälp av styrräntan så att inflationen hamnar på 2 procent per år. Tyvärr påverkar styrräntan även andra saker. Bland annat bidrar den till att vi blåser upp en bubbla i fastighetsvärden.

Frågan om tillgången på energi av hög kvalitet och energisektorns avkastning är helt central. Men där finns även andra viktiga argument för en omställning, främst klimatförändringen och överutnyttjandet av många helt centrala ekosystem. Bara en minskad omsättning av energi och material kan adressera dessa problem på ett adekvat sätt.

Absolut, håller helt med, men jag tror att omställningen till att använda mindre resurser kommer oavsett om vi vill eller inte och att det vi kan göra idag är att försöka förbereda oss för det scenariot så gott det går. Men oavsett om man tror att en minskad resursförbrukning kommer komma till stånd genom ett aktivt val eller genom en kollaps så landar man ju sedan i samma grundfråga. Hur ser ett samhälle ut som inte är beroende av tillväxt? Ett samhälle där vi har mindre resurser att tillgå men ändå kan leva goda liv?

Politikerförakt

Är det politikernas fel att världen ser ut som den gör? Det är ju mot politikerna som vi riktar vårt missnöje när ”allting” går åt fel håll. Man kan ju därför tro att det beror just på dom beslutande politikerna.

I takt med att vårt missnöje över den förda politiken växer så tilltar naturligtvis föraktet. Politikerföraktet sprider sig genom samhället som en svulst. Med denna bakgrund så blir det, så att säga, förståeligt att vi beskyller våra politiker för allt negativt som drabbar våra samhällen.

Men är problemet så enkelt att förklara? Skall vi förstå politikens roll i våra samhällen så måste vi också se hur hela den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen fungerar. Så som våra samhällen är uppbyggda så måste också våra politiker förhålla sig. Och vi vet ju hur den strukturella byggnaden ser ut. Jag tänker inte beskriva den ännu en gång utan konstaterar att politikerna helt enkelt, mer eller mindre, accepterar uppbyggnaden. Man accepterar alltså att den ekonomiska makten – marknaden – i allt väsentligt formar våra samhällen. Politikerna ser därför som sin ”uppgift” att göra allt för att denna rådande strukturella ordning skall kunna ”blomstra” på ett så bra sätt, som möjligt.

Men eftersom vi har lärt oss att vårt rådande ekonomiska system – det kapitalistiska systemet – inte klarar av att skapa humana samhällen så leder naturligtvis denna ordning till att det uppstår missnöje över hur våra samhällen fungerar.

När vi nu konstaterar att systemet finns- och har funnits på plats sedan mycket lång tid så kan man tycka att vårt missnöje borde rikta sig mot systemet och inte mot våra förvaltande politiker. Men så är tydligen inte fallet. Istället så får våra politiker ta ”skiten” när systemet havererar.

Att vi reagerar så kan enklast förklaras med att vi också, liksom våra politiker, accepterar det rådande systemet. Vi ”förmår” oss inte att tänka ”utanför” dom strukturella ramar som våra samhällen är uppbyggda i. När nu dessa strukturella ramar inte klarar av sin ”uppgift” då riktar vi vårt missnöje mot politikerna när vi istället borde ha riktat vårt missnöje mot själva den strukturella uppbyggnaden.

Vårt missnöje skall alltså, i första hand, riktas mot den ekonomiska makten som är själva ”grundbulten” i våra samhällens strukturella uppbyggnad.

Men kan då våra politiker agera på ett annat sätt än vad dom nu gör? Nej egentligen kan dom inte det. Dom har ju att förhålla sig till den rådande verkligheten. Och den rådande verkligheten är nu det samhälle vi lever i. Alltså gäller det i den politiska beslutsprocessen att ”smörja” det strukturella ”maskineriet” så gott det går. Man kan därför säga att politiken är ”bakbunden” av dom överordnade ekonomiska besluten som tas i marknaden. Politiker blir ”springpojkar” åt dom verkliga makthavarna i våra samhällen. Detta beroendeförhållande mellan den politiska- och ekonomiska makten skapar politikerföraktet emedan det är dom offentliga politikerna som vi kan ”komma åt”.

Dom ekonomiska besluten tas utan offentlig insyn eller medverkan. Det är en dold och sluten värld som gäller för den verkliga makten. Vi kommer inte åt dom. Lagar och bestämmelser gör att den ekonomiska makten i praktiken kan agera ostört på marknaden.

Politikerna får istället ta ”skiten” när nu det rådande ekonomiska systemet ”rämnar” och inte klarar av att ge människorna ”drägliga” liv. Dessutom späds föraktet på när politiker utnyttjar dom ”dolda” ekonomiska beslut som är mer eller mindre legitima för systemet.

Jag menar, ett ekonomiskt system som baseras på privatägt kapitalägande förutsätter att vi människor i våra samhällen konkurrerar om kapitalet som flödar genom samhället. Att roffa åt sig en så stor ”kakbit” som möjligt ingår, så att säga, i spelets regler. Vare sig det sker legalt eller illegalt, har i praktiken inte så stor betydelse. Huvudsaken är att det illegala sköts på ett ”fint” sätt.

Det säger sig självt att politiker på ledande befattningar har stora möjligheter att fiffla till sig pengar i dom ”affärsuppgörelser” som ständigt uppkommer mellan samhället och marknaden. När så ibland detta fiffel uppdagas, vilket ju händer då och då, så blir samhällets reaktion på våra folkvalda naturligtvis negativ. Politikerföraktet fördjupas alltmer.

Men observera här, att det är själva det ekonomiska systemet – kapitalismen – som möjliggör korruptionen och både det legala och illegala fifflandet.

Den eviga frågan

Den eviga frågan: vad är rätt och vad är fel?

Inte ens, som man kan tycka, dom självklaraste svaren på dom grundläggande frågorna är vi överens om.

Att döda en människa är fel, skulle dom flesta av oss skriva under på. Men inte alla. Att döda någon för något, som denne har gjort eller sagt, är ingenting ”märkvärdigt” i en mängd samhällen. Alltså är det helt lagenligt i dessa samhällen att döda någon för att denne har exempelvis en avvikande åsikt gentemot det samhällets lagar och bestämmelser.

Här ser vi omgående att det är den samhälleliga maktordningen som avgör vad som får göras och sägas. Med andra ord så kan vi säga att det är makten som avgör vad som är rätt och fel. Anser makten att den och den åsikten är till ”skada” så kan makten hänvisa till samhällets lagtext som då påbjuder exempelvis dödsstraff vid avvikande åsikter. Makten i samhället avgör då vad som är rätt och fel.

Om det nu fungerar så här då betyder det att det inte finns något ”universellt” svar på vad som är rätt och fel?

Det vi i vårt samhälle tycker är rätt det kan man i ett annat samhälle tycka är helt fel. Ja det är så det ser ut här i världen.

Men om vi försöker närma oss frågan sett ur ett logiskt och förnuftigt synsätt hur nära kan vi då komma ett ”universellt godtagbart” svar? Vi nöjer oss här med att fundera över människors samhälleliga/sociala förhållanden gentemot varann.

Att gå ut i samhället och skada, döda någon är logiskt sett helt felaktigt. Här måste vi försöka definiera vad som menas med att tillfoga någon skada. Skada någon både fysiskt och psykiskt.

Såväl fysisk som psykisk skada börjar vi nu, i vår tid, kunna få grepp om. Det blir alltmer möjligt att kunna fastställa hur, var och när den fysiska/psykiska skadan kan ha uppstått. Därmed så tar vi oss ett steg närmare hur ansvarsfrågan till skadan kan lösas.

När det gäller skador på människor som har skett genom direkta ”möten” med andra människor så har vi själva rättsväsendet att ta till. Rättsväsendet kan då oftast utifrån utredningar på ett logiskt sätt avgöra vad som skall anses vara rätt respektive fel.

Men om vi nu konstaterar skador på människor som har uppstått till följd av organisationers, företags, samhällets egna ”övergrepp” hur skall vi då kunna avgöra vad som är rätt eller fel? Har vi då någon ”logisk mall” att gå efter?

Nej när samhället utför ”övergrepp” då är den ”logiska mallen” satt ur spel. Och när nu detta sker då uppkommer nästa fråga. Vilka sätter lagar och bestämmelser på pränt? Jo det gör ju den politiska makten och när vi nu vet att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten så skrivs naturligtvis lagar och bestämmelser utifrån detta faktum.

Exempelvis så är det helt lagenligt att det ”producerande” kapitalet i samhället ägs privat. Vilket då skapar enorma orättvisor i dom ekonomiska och också sociala förhållandena mellan samhällets människor. Dessa ” övergrepp” har således makthavarna förvandlat till ”normgivande” förhållanden i våra samhällen. Således är det lagligt att ett fåtal stora kapitalägare, på grund av just sitt kapitalägande, sätter agendan för hur våra samhällen skall byggas.

Går det då att besvara den ”eviga frågan”? Ja logiskt och förnuftsmässigt kan vi komma fram till, eller i vart fall komma relativt nära, vad som är rätt respektive fel i sociala förhållanden. Men eftersom vi, människor i våra samhällen, saknar ”mandat” att fastställa dessa ståndpunkter beroende på att den maktstrukturella ordningen omöjligen kan ta till sig dessa så blir därför svaret på frågan: i maktstrukturer avgörs ”rätt och fel” av makten oavsett om det som kan anses ”rätt” är ”fel” och vice versa.

Klimatfrågan – ödesfrågan

För att gå rakt på sak: Varför leder klimatförhandlingar aldrig till positiva konkreta resultat? Varför har vi hamnat i det fastlåsta tillstånd som vi nu befinner oss i? Bokstavligt talat så har mänsklighetens förutsättningar att leva vidare drastiskt minskat. Vad är det för fel som har gjorts eftersom vi nu befinner oss i ett så akut läge? Var bör man söka efter svaren på frågorna? Dessa frågor bör vara av högsta prioritet att få besvarade. Inte minst för alla dom politiska makthavare som gång efter gång och år efter år sätter sig ned i förhandlingar som då skall leda till, vad man säger, bindande avtal.

Kan det vara så att det är själva samhällsstrukturen som är boven i dramat? Att det handlar om uppbyggnaden av våra samhällen. Genom att försöka förstå vår tids ödesfråga så är det helt avgörande att också söka förstå den historiska orsaken till frågan. Att studera våra samhällens uppbyggnad, menar jag, ger den avgörande förståelsen till frågeställningen. Vad är det då i så fall i våra samhällens uppbyggnad som är så grundläggande felaktigt så att hela vår existens nu ifrågasätts?

Hur ser då våra samhällen ut? Och hur fungerar själva ”motorn” – det ekonomiska systemet – i våra samhällen?

Vi vet ju att alla grundläggande samhällsfrågor inbegriper, mer eller mindre, det ekonomiska systemet. Systemet, så att säga, bygger våra samhällen. Alltså har själva klimatfrågan ”byggts upp” utifrån det rådande systemets struktur. Och när nu så är fallet då måste naturligtvis detta ekonomiska system granskas.

Hur ser det då ut? Som vi alla vet så lever mänskligheten i det kapitalistiska ekonomiska systemet. Och det är detta globala system som ”driver” våra samhällen. Kapitalägandet är som vi vet i huvudsak privatägt och eftersom systemet ”drivs” utifrån prioriteringen att ”lägga under sig” kapital på grund av den konkurrenssituation som ständigt uppstår i marknaden så ser vi också att kapitalägandet koncentreras på allt färre ägare. I detta ”marknadsspel” så bildas därför både vinnare och förlorare.

Här är det viktigt att förstå just systemets ”inneboende” drivkrafter. Att ”överleva” och ”växa” är det absolut grundläggande för kapitalets ägare. Det vill säga: minimera utgiftssidan och maximera inkomstsidan. Här blir ju självfallet tillväxten av kapitalet helt centralt.

Hur skall vi då koppla samman det här systemet med politiken och i synnerhet dom politiska klimatförhandlingarna? Här måste vi först kunna se sambandet mellan den rådande politiken och vårt ekonomiska system.

Hur ser då denna ”relation” ut?

Jo utan någon djupare analys så kan var och en se att våra politiker har att förhålla sig till systemet på ett sådant sätt att den rådande politiken har, mer och mer, kommit att handla om en förvaltning och administrering av systemet.

I takt med att kapitalägandet koncentreras på allt färre händer så fördjupas klyftan mellan den ekonomiska makten och politikens samhälleliga inflytande. Dom ekonomiska besluten bestämmer så att säga agendan för hur politiken skall förhålla sig.

Det är utifrån denna verklighet som vi kan förstå varför klimatfrågan inte ”tar sig framåt”. Dom politiska förhandlarna, världen över, kan helt enkelt inte gå emot den ekonomiska verklighet som dom har att förhålla sig till. Man kan därför säga att dom ledande politikerna har blivit kapitalets ”springpojkar” i allt väsentligt.

Klimatfrågor är utgiftsfrågor för kapitalet. Detta går stick i stäv med det rådande ekonomiska systemets ”naturliga” prioritering – nämligen tillväxten av det egna kapitalet. Så länge vårt ekonomiska system har den här strukturen så kan heller ingen lösning i klimatfrågan nås.

I den här pågående debatten, såväl i detta forum som i politiska samhällsdebatter, så behandlas överhuvud taget inte detta ”systemfel”. ”Systemfelet” ses heller inte som ett ”fel” utan det ses som någonting helt ”normalt”. Jag menar, i samhällsdebatter betraktas inte vårt ekonomiska system som orättvist och därmed inhumant. Det rådande ekonomiska systemet ifrågasätts därmed aldrig som en tänkbar orsak till varför klimatförhandlingarna aldrig leder till konkreta åtgärder. Egentligen är detta inte så svårt att förstå när vi betänker att det i grunden är dom ekonomiska besluten som styr våra samhällen. I praktiken så medför ju denna ordning att dom politiska besluten underställs dom ekonomiska. Det är så vi måste förstå dom ständiga ”haverierna” i klimatförhandlingar.

Klimatfrågan – ödesfrågan kan, menar jag, bara lösas om vi arbetar för en förändring av det orättvisa/odemokratiska och inhumana kapitalistiska systemet. Och som vi vet så är det inte bara klimatfrågan som måste lösas. Själva vårt ekonomiska system genomgår nu allt oftare och alltmer omfattande kriser. Även dessa ekonomiska kriser visar oss tydligt att ett rättvist ekonomiskt system är en nödvändighet.

Vad menas då med ”ett rättvist ekonomiskt system”? Jo med det menas att det ekonomiska systemet skall vara uppbyggt på ett demokratiskt sätt – en demokratisk ekonomi. Först när ett sådant ekonomiskt system blir verkligt, först då kan klimatfrågan nå sin lösning.

Maj 2014

”En tuff ekonomisk verklighet”

”Vi lever i en tuff ekonomisk verklighet”, sa nyligen en känd politiker i en debatt!

Och det är ju naturligtvis bara att hålla med om detta uttalande. Men det som jag funderar över angående uttalandet det är varför det aldrig förekommer någon analys av orsaken till ”en tuff ekonomisk verklighet”. Till saken hör ju att den kände politikern finner det helt ”normalt” att ”vi lever i en tuff ekonomisk verklighet”. Vilket för övrigt, mer eller mindre, alla ledande politiker har en samlad åsikt om. Som dessutom delas av alla oss andra, i våra samhällen.

Men min fundering kring uttalandet övergår i en fråga: måste ”vi leva i en tuff ekonomisk verklighet”? Är det, så att säga, på förhand givet att våra samhällen skall ”leva i en tuff ekonomisk verklighet”? Om man tolkar politikerns uttalande så kommer man fram till att livet egentligen skall se ut så här. Det ska vara ”en tuff ekonomisk verklighet” som vi har att förhålla oss till. Ingenting märkvärdigt med det, enligt politikerns slutsats. Att livet nu ser ut så här är därför helt ”normalt”, enligt politikern.

Jag förstår att det inte ingår i den rådande politikens ”tänkande” att ifrågasätta just den rådande ekonomiska verkligheten. ”Det som händer, det händer. Vad mer kan vi göra åt den saken?”

I och med att vi inte ser eller förstår det strukturella systemfelet så kan vi heller inte ”bota” det. Utan den ”tuffa ekonomiska verkligheten” kommer att leva vidare och även fördjupas framöver. Den kommer och går i vågor, som hög- respektive lågkonjunktur. ”Så har det alltid sett ut”, enligt politiska och ekonomiska ”experter”. Och så skall det då tydligen fortsätta att vara. Med den skillnaden att dom ekonomiska kriserna kommer att fördjupas alltmer. Jag vill nog påstå att det vi nu ser kan jämföras med en krusning på ytan, mot vad som komma skall.

Javisst, så här fungerar kapitalismen. Konjunkturerna avlöser varann med jämna mellanrum. Alltså ingenting onormalt med det system som vi alla lever i. Att vi nu betraktar dessa konjunkturcykler som helt normala för den ekonomiska verklighet som råder måste väl inte betyda att det rådande ekonomiska systemet kan anses som det enda tänkbara systemet?

Vad händer om det rådande ekonomiska systemet förklaras odugligt – vilket kommer att ske, förr eller senare – och därför måste förkastas? Kommer dagens ”tuffa ekonomiska verklighet” att kunna bli en mindre ”tuff ekonomisk verklighet”?

Jag menar ju det. Vid ett rättvist demokratiskt ekonomiskt system så kommer självfallet den rådande ”tuffa ekonomiska verkligheten” att kunna bytas ut mot en human ”ekonomisk verklighet”.

Vad är då orsaken till den rådande ”tuffa ekonomiska verkligheten”?

Naturligtvis har den sin orsak i det privata kapitalägandet. Det är detta kapitalistiska system som omöjliggör att vi kan ta oss ur den ”tuffa ekonomiska verkligheten”. Och eftersom det saknas ett ifrågasättande av systemet så kan det heller inte förändras.

Följden av detta blir att dom ekonomiska kriserna kommer att fördjupas alltmer och detta scenario blir till slut helt förödande för oss, om inga grundläggande förändringar åstadkomms. Den grundläggande förändringen måste bli att det privata kapitalägandet övergår till ett allmänt samhälleligt kapitalägande. Det är först då som den ”tuffa ekonomiska verkligheten” har spelat ut sin roll.

Arbete och kapitalets förräntning

Vad är arbete och hur skall vi se på förräntningen av kapitalet?

Jag känner att frågeställningen behöver friskas upp. Och jag vill därför försöka förklara den utifrån mitt sätt att se på saken.

Arbete, menar jag, är alla ”aktiviteter”/arbeten som har en efterfrågan i samhället. Ganska luddigt formulerat kanske. Men ändå, vi prövar att ta oss vidare utifrån den här formuleringen.

Arbete kan förstås enklast när producerande produkter hamnar ute på marknaden. Produkter kräver en arbetsinsats för att bli till. En mänsklig arbetsinsats. Dessa produkter skall sedan säljas på marknaden där varje produkt betingar ett visst värde. Ett värde som accepteras av både producent och konsument. Produkten genomgår en mängd processer – man kan säga från tanke till handling – innan den slutligen erbjuds kunden. I denna arbetsprocess, kan man säga, förädlas produkten alltmer. Den stiger i värde eller som man också säger: arbetsprocessen tillför ett mervärde till produkten. Det mänskliga arbetet blir därför en förutsättning för att kunna skapa värden. En produkt kan således inte bli till utan mänskligt arbete. Väldigt självklart, eller hur?

Arbetet skapar därför kapitalvärden i våra samhällen. Samhällen byggs utifrån det mänskliga arbetet. Vilket också innebär att det är arbetet som gör samhällen till ”drägliga” samhällen. På så sätt byggs alltså samhällen till ”välfärdssamhällen”.

Man kan också förstå arbetet på det viset att det åtgår en vis tid arbete för att trygga arbetarens fortsatta tillvaro i samhället. Eller med andra ord: det krävs en viss mängd arbete, av var och en, för att garantera ett ”drägligt” liv.

Skulle arbetet i samhället upphöra då skulle samhället falla sönder. Livsnödvändiga produkter och tjänster måste ständigt ”upparbetas” för att samhället och därmed människorna inte skall ”förfalla”. Utifrån dessa fakta så kan vi också konstatera att om arbeten försvinner i samhället då försvinner självfallet mervärden. Detta i sig blir likaså en typ av förfall, dels för dom arbetslösa och dels för samhället som helhet. Arbetslöshet skapar med andra ord ett slags samhälleligt förfall.

Då kommer vi till frågan om arbetslöshetens orsaker. Här ser vi hur arbetet ligger i händerna på kapitalets ägare. Arbetet är helt beroende av hur kapitalets ägare tänker sig att investera.

Arbete/arbetslöshet hänger intimt samman med förräntningen av kapitalet. Här är det viktigt att förstå kapitalets ägandeförhållanden.

I den kapitalistiska värld som vi alla lever i så avgör fåtalet hur våra samhällen formas. Det privatägda kapitalet har som sitt absolut primära mål att förränta sig. Allting annat blir sekundärt, alltifrån miljö- och klimatvänliga investeringar till arbetares löner. Att investera kapital i sådant som inte omgående kan förränta sig betraktas naturligtvis som en utgift och sådant måste minimeras. Det är denna, så att säga, inneboende funktion som kapitalismen drivs av. Den alltmer tilltagande konkurrensen på marknaden driver kapitalet till ökande effektiviseringar inom alla led i produktionprocessen. När nu så är fallet då får självfallet detta återverkningar på arbetet/arbetslösheten.

Arbetets ”uppgift” är att bygga och utveckla samhället. Man kan säga att detta är den ursprungliga ”meningen” med arbetet. Och denna ursprungliga ”mening” har sedan lång tid tillbaks gått förlorad emedan kapitalets ägare har ”köpt” arbetet för egen vinnings skull. Det mervärde som arbetet skapar tillfaller ägarna och inte samhället på grund av den maktstrukturella ordning som råder. Därför blir förräntningen av kapitalet den primära ”byggstenen” på bekostnad av den samhälleliga uppbyggnaden.

Visioner och ”frihet”

Visioner! Om vi tar oss friheten att drömma om ett framtida samhälle så antar jag att vi alla på ett likartat sätt ser samma drömscenario framför oss. Ett samhälle som vi betraktar som rättvist, jämlikt och jämställt. Men om vi bryter ner ”rättvisan, jämlikheten och jämställdheten” där vi sedan frågar oss hur vi definierar dessa tre begrepp hur kommer vi då att förhålla oss? Vad menar vi med exempelvis rättvisa? Menar vi att den rådande samhällsstrukturen skall se ut som den nu gör eller menar vi en helt annan uppbyggnad av samhället? Om vi tränger oss in i den här senare frågeställningen då måste vi undersöka om den ”rådande samhällsstrukturen” överhuvud taget har möjligheten att kunna göras rättvis. För det är väl ändå inte så att det finns någon som hävdar att vi idag lever i ett ”rättvist” samhälle, eller?

Okej, vi väntar lite med att försöka besvara frågan och så går vi vidare med funderingarna kring dom grundläggande ”kännetecknen” angående dagens rådande system. Systemets avgörande frågeställning , som jag brukar påpeka, handlar om den privata kapitalägandeformen respektive den icke nu rådande samhälleliga kapitalägandeformen.

Vi kan börja med att konstatera att dagens rådande system inte har lyckats med att skapa ett rättvist samhälle. När så nu är fallet då inställer sig den naturliga motfrågan: Vad i dagens system bär det huvudsakliga ansvaret till att det nu ser ut som det gör? På denna frågeställning uppkommer det en mängd olika svar. Men om vi ändå håller fast vid påståendet om den ”avgörande frågeställningen” angående kapitalets ägandeförhållanden då måste vi försöka ta oss an dom två olika kapitalägandeformerna. Bara genom att först och främst slå fast att dagens system inte klarar av att ge rättvisa borde ju då, rent förnuftsmässigt, leda fram till att det rådande kapitalägandeförhållandet ifrågasätts. Men så enkelt är det inte. Nej det finns naturligtvis de som hävdar att ett ifrågasättande av dagens kapitalägarförhållande är det samma som att ifrågasätta den mänskliga ”friheten”, med allt vad det innebär. Att ifrågasätta denna mänskliga ”frihet” skulle, enligt många, kasta våra samhällen tillbaka i tiden mot så kallade slutna, diktatoriska, antidemokratiska samhällen. Sett ur detta perspektiv så skulle också här ”rättvisan” gå förlorad. Vi ser alltså att begreppet ”rättvisa” kan ha helt olika innebörd.

Just ”friheten” att kunna äga kapital är ju central i försvaret av det rådande kapitalägarförhållandet. En ”helig ko” som överhuvudtaget inte får ifrågasättas av vare sig den ekonomiska- som den politiska makten. Men just därför ifrågasätter vi den.

Skall det alltså betecknas som en frihet att äga kapital? Är vårt rådande ekonomiska system en ”frihet” för alla?

När vi nu konstaterar att vårt rådande ekonomiska system är uppbyggt utifrån den här ”friheten” till kapitalet då måste vi, vilket vi nu gör, undersöka vad i detta system som orsakar den strukturella orättvisan som kännetecknar systemet, överallt i världen. Kan det ha att göra med ”frihetsbegreppet” till kapitalet?

Detta begrepp innefattar naturligtvis att ”du gör vad du vill med ditt kapitalägande”. Vill du investera ditt kapital på andra sidan klotet så är det upp till dig. Vill du investera ditt kapital i spekulativa affärer så är det även här upp till dig. Och vi konstaterar att det är ju så här som kapitalismen är tänkt att fungera. Är detta en ”frihet”?

Möjligtvis kan man påstå att detta blir en ”frihet” för dom som äger kapital. I samma veva konstaterar vi då att det blir en ”ofrihet” för alla dom som inte är kapitalägare. Denna majoritet har ju varit och är naturligtvis fortfarande helt beroende av dom beslutsprocesser som tas av kapitalets ägare.

Det är ju så det ser ut i dagens samhällen och detta faktum har vi att förhålla oss till. Den så kallade friheten för den ene ger bevisligen en ofrihet åt den andre. Och därmed så kan vi konstatera att det rådande samhällssystemet omöjligen kan göras rättvist.

Kan man bygga samhällen utifrån denna strukturella skillnad? Verkligheten visar oss svaret!

Framtidsprognosen

Vi bevittnar nu en allt djupare motsättning mellan, å ena sidan, kapitalets ”behov” av förräntning och, å andra sidan, samhällets ”behov” av hållbarhet inom alla områden. Och då menar jag verkligen alla områden, från klimatets- och ekologins ramverk till rättvisa och jämlika samhällen.

Sedan tidigare har vi lärt oss att denna motsättning är olöslig inom nuvarande strukturella uppbyggnad. Så det vi bevittnar understryker den olösliga motsättning som bara kommer att fördjupas än mer.

När vi nu vet att kapitalets ”behov” är den faktor som mest påverkar strukturens fortsatta ”form” då kan vi också fastställa dom framtidsscenarier som väntar. Således kommer klimatets- och ekologins ramverk att fortsättningsvis överskridas på ett än mer markant sätt än vad som sker nu. Vad detta får för följder det vet vi. När det gäller frågan om rättvisa och jämlika samhällen så kommer även här verkligheten att visa oss en alltmer fördjupad klyfta mellan ”rik” och ”fattig”. Och vad även detta leder till är heller inte svårt att räkna ut.

Framtidsprognosen ser, med andra ord, mycket dyster ut. Naturligtvis är det mycket viktigt för oss att göras medvetna om detta katastrofscenario som väntar. Att sedan makten, såväl den ekonomiska som den politiska, inte förmår kunna förstå detta scenario gör ju inte saken bättre. Vilket ju bidrar till att beredskapen för den kommande kollapsen helt uteblir. Men så är det och detta får vi förhålla oss till.

Juni 2014

Två synsätt!

Allt fler kommer fram till att klimatfrågan är vår tids ”ödesfråga”. Det börjar därmed bli allmänt accepterat att denna fråga bör komma högst upp på ”dagordningen”. Men ur denna ”enighet” kring frågan så uppstår ett antal olika synsätt på hur frågan skall lösas.

Vad är det för orsakssammanhang som ligger till grund för den rådande klimatkrisen?

Här framträder två helt skilda synsätt på hur krisen har ”kommit till”.

Dels så hävdas det att krisen, så att säga, beror på oss alla. Att det är vi alla som genom vårt sätt att tänka och vidare genom vår konsumtion så ”underblåser” vi en fortsatt klimat- och miljöförstöring.

Det andra synsättet utgår ifrån att det är det rådande ekonomiska systemet, kapitalismen, som är själva grundorsaken till klimatkrisen.

Det första synsättet utgår ifrån att vi kan ”komma till rätta” med krisen om vi således förändrar oss själva. Att vi förändrar vårt sätt att konsumera så att produktionen därmed ”tvingas” till dom nödvändiga förändringar som är ett måste.

Man skulle kunna säga att detta synsätt fokuserar på den ”mentala” delen av oss alla och inte på det ekonomiska system som vi lever i.

Det andra synsättet pekar på vårt rådande ekonomiska system som den grundläggande orsaken till krisen. Här ställs alltså kravet på ett ”annat” ekonomiskt system för att kunna lösa klimatkrisen.

Utifrån dessa skilda synsätt så uppstår en viktig frågeställning: Är det vårt ekonomiska system som formar oss att tänka och agera så som vi nu gör eller tänker vi och agerar så som vi nu gör helt oberoende av vilket ekonomiskt system som vi lever i?

Förutsättningen för att vårt rådande ekonomiska system skall kunna fortleva, så som det nu gjort under en relativt lång tidsrymd, beror ju på att vi alla egentligen inte har någon annan ”valmöjlighet”. För att kunna överleva i detta maktstrukturella system så måste vi helt enkelt anpassa oss till det. Man kan säga att vi saknar ”valmöjlighet”. Utifrån ett sådant faktum så har systemet, genom generation efter generation, fått oss att betrakta det som ”normalt”. Vi betraktar systemet utifrån normen att det är så här ett samhälle skall se ut. Att systemet är uppbyggt utifrån grundläggande strukturella orättvisor, vilket det bevisligen är, förändrar inte vårt synsätt att betrakta det som ”normalt”.

Som vi ser så är det alltså det andra synsättet, utifrån den här beskrivningen, som skulle vara det ”riktiga” synsättet.

Men den här slutsatsen delas då inte av dom som hävdar att det är det första synsättet som , så att säga, bestämmer hur ”frågan” skall lösas.

Skulle nu vi alla kunna tänka ”fritt” och agera efter en egen ”fri” vilja oberoende av vilket ekonomiskt system som vi har att förhålla oss till då borde ju i så fall vårt rådande ekonomiska system kunna ha förändrats sedan en lång tid tillbaks. Eller vad säger ni?

Jag menar så här: Om vårt tänkande och agerande är helt opåverkat av i vilket strukturellt system som vi nu lever i då säger ju naturligtvis förnuftet och logiken att vårt rådande ekonomiska system inte skulle ha haft någon möjlighet att överleva. Ett så synnerligen strukturellt orättvist system som vi alla nu lever i hade aldrig haft en möjlighet att kunna fortleva om vi alla kunde förhålla oss som ”fritt tänkande och agerande” människor.

Jag menar därför att det är det ekonomiska systemet, kapitalismen, som formar oss och därmed vårt sätt att tänka. Vi kan alltså inte tänka ”fritt”. Skulle vi kunna tänka ”fritt” då hade vi aldrig heller levt våra liv i den strukturella orättvisa som vi nu lever i.

Därmed så ”faller” också teorin om att vi människor är ”fria” att kunna välja hur vi vill leva våra liv, inklusive ”friheten” att det är upp till var och en att ”ta för sig” på marknaden. Således är det ingen ”frihet” att äga kapitalet som flödar i våra samhällen. För i och med att kapitalismen sätter ”agendan” i praktiken för hur kapitalet flödar så innebär ju det att det uppstår en slags ”jakt” efter kapitalet i våra samhällen. Vilket vi kallar en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså baseras dom ekonomiska besluten i marknaden utifrån enskilda personers kapitalägande. En sådan ”jakt” kan aldrig betecknas som ett ”fritt” val för var och en eftersom ”jakten” i sig berövar dom allra flesta möjligheten att kunna påverka beslutsprocessen i det rådande marknadsspelet.

Kan vi vara överens om att det är besluten som tas i marknaden som också är dom avgörande besluten för hur klimatkrisen skall hanteras? Och vilka som tar dom avgörande marknadsbesluten i vårt rådande ekonomiska system vet vi, eller hur?

Kapitalismens oförmåga

Exportberoende samhälle! Vad menas med det?

Företag producerar varor som sedan ska säljas till andra samhällen. Detta menas med att vi är ett exportberoende samhälle.

Men vi är också ett importberoende samhälle. Vi importerar mängder av varor och produkter som sedan konsumeras av oss.

Är det så här vi ska bygga hållbara samhällen? Är det hållbart att varor och produkter transporteras, fram och tillbaka, över hela jorden innan dom slutligen konsumeras?

Nej naturligtvis är inte detta hållbart. Men det är ju så som förhållandet mellan produktion och konsumtion fungerar idag. Och varför fungerar det så?

Jo det fungerar så beroende på att vi lever i kapitalismens ”tidsålder”. Kapitalet globaliseras alltmer på grund av ett ständigt ”behov” av kapitalaccumulation. Ägandet av detta kapital ”centraliseras”, i denna pågående process, till allt färre ”händer”. Detta är, så att säga, den ”inneboende” drivkraften i vårt ekonomiska system. Man kan säga att kapitalismen förutsätter att produktionen och konsumtionen globaliseras på det sätt som nu sker. I annat fall skulle det vara omöjligt för kapitalismen att kunna ”erövra” världen så som vi nu bevittnar.

Kort och gott kan vi därför säga: vi är både ett export- och importberoende samhälle därför att den kapitalistiska marknadsekonomin strävar dithän.

Men eftersom nu detta ”scenario” är ohållbart i längden så krävs det att vi tar fram alternativ till detta ohållbara ekonomiska system.

I ett framtida hållbart ekonomiskt system så måste självklart våra dagligvaror och även, så långt som möjligt, våra så kallade sällanköpsvaror produceras av oss själva. För att detta framtidsscenario ska kunna fungera så krävs naturligtvis ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. Ett system som, till skillnad från dagens, ansvaras och ägs av alla människorna i samhället. Ett system som till följd av den förändrade ägarstrukturen prioriterar samhällets bästa.

Man kan ställa den ”obligatoriska” frågan: vilket syfte skall en marknadsekonomi ha? Skall den tillgodose kapitalägarnas krav på förräntning av det investerade kapitalet?

På denna fråga svarar vi såklart ja. Men detta ”ja” betyder inte att fåtalet ska äga kapitalet utan istället så menas det att alla ska äga kapitalet. Alltså samhället. Samhället får ur detta ägarförhållande helt andra förutsättningar att ”bygga” hållbara lösningar på alla dom krisfrågor som nu tornar upp sig alltmer. Samhället som idag saknar ”mandat” att kunna lösa alla våra kriser kommer nu istället, på grund av det förändrade ägarförhållandet, att kunna identifiera orsakssambanden och därigenom också lösa dagens krisartade utveckling.

Med samhället som kapitalägare så kommer arbetslösheten att bli ett okänt begrepp; företagandet kommer att blomstra när det nu blir möjligt att kapitalbehoven kan tillfredsställas på ett rättvist sätt; som kapitalägare kommer samhället att kunna ta avgörande beslut som fastställer vad som är hållbart inom ekologins ramar.

Kan vi utifrån dessa visioner förstå att dagens ekonomiska system är oförmöget att kunna förverkliga sådana framtidsscenarier?

Det logiska och ologiska

Det som vi idag betraktar som ett förnuftigt och logiskt tänkande sågs många gånger förr som ett oförnuftigt och ologiskt tänkande.

Jag menar, idag betraktar vi det som logiskt att alla människor oavsett hudfärg eller etniskt ursprung har likartad förmåga att tänka logiskt. Att göra detta påstående för ett antal generationer sedan skulle omgående resultera i kraftfull kritik och förklaras som, så att säga, ”ovetenskapligt”.

Förr ansågs kvinnan underställd mannen. Alltså betraktades hon som en ”andrahandsmedborgare” och som en ”naturlig” följd av denna syn så var det omöjligt för kvinnan att få inflytande över våra samhällsbyggen. Vi kan benämna detta för en total patriarkal diktatur där halva mänskligheten lever undertryckta liv. Och som vi ju vet så gäller detta förhållande, mer eller mindre, än idag. Där det gäller ”mindre” där börjar samhällen betrakta detta historiska synsätt som ologiskt.

Utifrån denna ”logikens seger” så kan vi också dra slutsatsen att dagens så kallade ”logiska” slutsatser kommer att betraktas som ologiska i framtiden.

Vad är det då för ”logiska” slutsatser som dras idag när det gäller våra väsentliga frågor om hur samhällen skall byggas? Jo här tänker jag på den centrala och grundläggande frågan om hur kapitalägandet skall se ut. Idag så ingår inte denna centrala frågeställning i den politiska maktens debatter. Den är, så här långt, en icke-fråga i dom politiska ”finrummen”. Och därmed så kan vi dra slutsatsen att dagens kapitalägarförhållande ses som helt logiskt och rätt utifrån den politiska maktens syn.

I denna fråga kommer framtidens samhälle att förklara dagens kapitalägarförhållande som helt ologiskt. Och detta kommer då att ske på ett likartat sätt som vi idag betraktar dåtidens samhällssyn att kvinnan skall vara underställd mannen.

Samma sak kommer att gälla dom grundläggande strukturfrågorna angående religioner och statsgränser. Framtidens samhällen kommer också här att ”döma ut” dagens samhälleliga syn i dessa frågor.

Men att vi på lång sikt rör oss mot ett mer logiskt tänkande betyder inte att det kortsiktiga tänkandet rör sig åt samma håll. Det kortsiktiga tänkandet antar i en mängd frågor ett alltmer ologiskt tänkande.

Kan vi anta att dagens alltmer ologiska kortsiktiga tänkande har att göra med den snabbt försämrade och därmed destruktiva kapitalistiska ordningen? Ja jag tror vi kan anse att så är fallet.

För så länge den politiska makten inte tar tag i frågan om kapitalismens ohållbarhet så leder detta till ett än snabbare ologiskt tänkande i den samhälleliga beslutsprocessen. Resultatet av detta kortsiktiga ologiska tänkande ser vi nu i exempelvis allt djupare sociala klyftor; högre arbetslöshet; försämrade arbetsvilkor; utbrändhet och stress. För att ta några exempel.

Logikens tänkande om att vi skall bygga rättvisa, jämlika och humana samhällen går, som vi ser, inte att förena med det kapitalistiska systemet. Eller så kan vi säga: ett ologiskt ekonomiskt system kommer, förr eller senare, att leda till fullständig kollaps om inte våra samhällen lyckas ta över ansvaret och kapitalägandet från det nu rådande ägarförhållandet.

Juli 2014

”Arbetarpartiers” svek

Partier som, så att säga, traditionsenligt har ställt sig på dom ”svagares” sida i samhället och som samtidigt har befunnit sig i regeringsställning har därmed paradoxalt nog underlättat för den rådande kapitalistiska ordningen att, mer eller mindre, ostört få fortsätta att driva samhället mot en allt inhumanare utveckling.

Hur kan detta komma sig?

När nu det kapitalistiska systemet bevisligen inte kan utveckla våra samhällen på ett humant och därmed rättvist sätt så betyder ju det att partier som ”godkänner” detta ekonomiska system därmed medverkar till systemets fortsatta existens. Kommer dessutom dessa partier, genom dom ”demokratiska” valen, i en politisk maktställning så leder ju självfallet denna ”symbios” till att vårt destruktiva ekonomiska system förstärker sin ”inneboende” drivkraft över samhällsbygget. Lyckas också så kallade traditionella ”arbetarpartier” med uppgiften att få ett massivt stöd för sin politik som då leder till att man sätts att förvalta den rådande ekonomiska maktstrukturen då uppkommer läget att majoriteten av människorna i samhället förleds tro att det är så här samhället skall se ut.

Kapitalismen skall således inte ifrågasättas eftersom ”vårt arbetarparti” anser att det är så här som den strukturella ordningen skall se ut. Sådana partier blir på detta vis kapitalismens bästa ”bundsförvanter” emedan dom lyckas med konststycket att passivisera människorna i föreställningen att detta är det ultimata demokratiska samhällssystemet.

För tänk efter, ingenting är väl så gynnsamt i stödet för ett destruktivt ekonomiskt system som då mycket stora ”folkliga” partier lyckas med konststycket att få majoriteten av samhällets människor att ge politiskt stöd för en politik som inte ifrågasätter systemets hållbarhet. Systemets nedbrytande krafter, inom alla samhällsområden, får därmed fortsätta utan något som helst ifrågasättande i samhällsdebatten. Denna oförmåga att kunna förstå och se dom grundläggande orsakssambanden till systemets destruktiva samhälleliga påverkan för ju då med sig att vi fokuserar på ”sidoeffekter” som orsaken till våra samhällens alltmer inhumana utveckling.

Exempelvis så betraktar vi den höga arbetslösheten som ett resultat av något slag av politisk ”oförmåga” att inte kunna utforma en ”riktig” politik. När istället den verkliga orsaken finns att söka i det ekonomiska systemets ”omöjlighet” att kunna lösa denna fråga. Politiken måste alltså ifrågasätta det ekonomiska systemet och inte tro att lösningen ligger i att ”lappa och laga” systemet. Det är just i denna punkt som dom stora ”folkliga” partierna missbrukar sin ställning emedan dom inte klarar av att definiera orsakerna till dom allt ökande samhällsproblemen. Man kan säga att dessa partier sviker majoriteten av människorna när dom konsekvent vägrar att ifrågasätta systemets omöjlighet utan istället ser som sin uppgift att förvalta det, alltså systemets omöjlighet.

Men detta svek för då med sig att människor, över tid, börjar inse att ”vårt arbetarparti” saknar förmågan att genomföra grundläggande förändringar för ett jämlikt och humant samhällsbygge. När därför nu spänningarna ökar i våra samhällen på grund av kapitalismens inneboende drivkrafter som får allt svårare att tillgodose sitt kapitala primära ”behov” så leder naturligtvis denna ökande spänning till att människor söker sig till partier som försöker definiera orsakssambanden till just vårt pågående samhällsförfall. Man kan säga att den ideologiska polariseringen blir alltmer märkbar i våra samhällen när nu kapitalismen går mot sitt definitiva sönderfall.

Denna ideologiska polarisering, menar jag, delar sig i två delar. Där den ena delen hävdar att det pågående samhällsförfallet beror just på kapitalismens oförmåga att kunna bygga rättvisa, jämlika och humana samhällen medan den andra delen hävdar att samhällsförfallen, globalt sett, beror på politisk oförmåga att kunna skapa ett ”gynnsamt klimat” för vårt rådande ekonomiska system.

Den första delen hävdar med andra ord att den ekonomiska makten, som alltså driver det rådande ekonomiska systemet, står över den politiska makten. Medans då den andra delen hävdar att den politiska makten står över den ekonomiska emedan den hävdar att politiken skall kunna skapa det ”gynnsamma klimatet” så att det rådande ekonomiska systemet kan fortsätta.

I det första fallet blir kravet att det rådande ekonomiska systemet måste bytas ut och i det andra fallet så blir kravet att politikens uppgift blir att förvalta det rådande ekonomiska systemet utifrån detta systems primära önskemål.

Dessa ideologiska skiljelinjer leder, som vi ser, till att partier för fram helt skilda förslag till hur lösningarna skall se ut. I det andra fallet så debatteras det intensivt mellan partier om hur politiken skall utformas. Vilket då leder till att partier lägger skulden på andra partier för det pågående samhällssönderfall som vi ser överallt. Att överhuvud taget kritisera det ekonomiska systemet finns inte alls med på dagordningen. Och det är just här, i denna debatt, som våra så kallade arbetarpartier sviker oss.

Skall våra så kallade arbetarpartier kunna bli trovärdiga så måste dom naturligtvis komma till insikt om att vårt rådande kapitalistiska system är ohållbart och därmed en framtida omöjlighet.

Videoklipp 1 Arbetslöshet

Videoklipp 2 Arbetslöshet 2

Videoklipp 3 Arbetslöshet 3

Videoklipp 4 Arbete

Videoklipp 5 Kapitalismen

Videoklipp 6 Skatter

Videoklipp 7 Ägande

Videoklipp 8 Tillväxt

Videoklipp 9 Stater

Videoklipp 10 Religioner

Videoklipp 11 Patriarkatet

Videoklipp 12 Demokrati

Augusti 2014

Videoklipp 13

Frihet

Videoklipp 14 Konkurrens

Videoklipp 15 Krig

Videoklipp 16 Löner

Videoklipp 17 ”Rävsaxen”

Videoklipp 18 Ägandet

Videoklipp 19 Åsikter

Videoklipp 20 Familjen 1

Videoklipp 21 Familjen 2

Videoklipp 22 Kriser

Videoklipp 23 Politiker

Videoklipp 24 Samhället

Videoklipp 25 Företagsamhet

Videoklipp 26 Partier

Videoklipp 27 Ohälsa

Videoklipp 28 Kultur

Videoklipp 29 Valkampanjer

Videoklipp 30 Staten

Makten står över ideologin

Det handlar inte om ideologi att förstå kapitalismens omöjlighet. Jag menar, kapitalismen kan omöjligen komma till rätta med alla sorter av strukturell orättvisa som existerar överallt i våra samhällen. Därmed så kan heller inte kapitalismen förhindra eller förebygga alla former av strukturella kriser som nu tilltar i allt större omfattning. Vare sig man förespråkar dagens ekonomiska system eller ej så kommer det rådande systemet att agera som det nu gör och har gjort, under en mycket lång tidsperiod, oberoende av vilken ”ideologisk färg” som är vald att förvalta systemet.

Att detta faktum står helt klart beror på, som vi vet, att kapitalismen baserar sitt system på ekonomisk makt vilket då medför att den ideologiska ”logiken” har att förhålla sig till denna verklighet. Alltså får den ideologiska ”logiken” en andrahandsroll på grund av just det rådande ekonomiska systemets ”naturliga” maktposition över logik och ”sunt förnuft”. Man kan med andra ord säga att kapitalismen överhuvud taget inte bryr sig om ideologiska diskussioner och den har egentligen ingen anledning till detta heller eftersom den ändå agerar utifrån sin inneboende prioritering, vilken ju är kapitalets ständiga förräntning.

Kapitalismen känner endast en ”förhandlingspartner” och det är kapitalet självt. Kapitalets ägare har utformat sitt ”regelverk” och detta ”verk” äger rum på marknaden. På denna marknad existerar enbart ”spelet” om pengarna, ingenting annat. Här finns inget utrymme för ideologiska ställningstaganden.

Ideologiska diskussioner är därmed hänvisade till samhälleliga ”underavdelningar” som alltså då inte kan påverka våra samhällens helt avgörande maktområden, det vill säga marknaden som ju behärskas av den ekonomiska maktens primära intressen.

Det går således inte att ”övertyga” kapitalismens maktmänniskor om detta systems ohållbarhet och också slutligen dess egen undergång. Att därför ”vädja” till den ekonomiska makten såväl som till den politiska att agera utifrån det ”sunda förnuftets regler” tjänar ingenting till. Något alternativ till det rådande ekonomiska systemet finns naturligtvis inte på maktens agenda utan systemet skall räddas till varje pris när nu kriser av alla de slag tornar upp sig. Och dom som måste betala är självfallet människorna i samhället.

Vilket ju nu bevisas då vi iaktar hur makten, mer eller mindre, tvingar skattebetalarna att stå för notan som alltså är orsakad av kapitalets rådande ohållbara system.

Hur ska jag förklara mig? Jo det finns, så att säga, inte på agendan att tänka sig ett annat ekonomiskt system än det nu rådande. Systemet har blivit en sådan självklarhet för oss att allt annat är en otänkbarhet. Precis som det religiösa troendet för många, runt om i världen, är självklart så är också det kapitalistiska systemet självklart. Trots att det går att bevisa de bådas ologik.

Förstår ni hur jag menar?

Olika ”infallsvinklar”

När man diskuterar ”politik” så slås man av, vi kan kalla det, olika ”utgångspunkter eller infallsvinklar” till strukturella frågor.

Exempelvis så kan någon påstå att vi alla lever i samhällen som i grunden präglas av en maktstrukturell ordning som då alltså är huvudorsaken till dom kriser och konflikter som har format våra samhällen till att bli dom samhällen som vi nu då lever i. Vilket då utgör en ”utgångspunkt eller infallsvinkel” för en vidare ”politisk” diskussion.

En annan ”utgångspunkt eller infallsvinkel” kan då exempelvis tas när någon i den ”politiska” diskussionen hävdar att i vårt land, i vårt samhälle, så måste vi göra si och så för att vårt samhälle skall kunna ”utvecklas positivt”.

Redan i dessa exempel har det skapats två helt skilda ”infallsvinklar” för den fortsatta diskussionen. I det första exemplet så ingår uppdelningen av mänskligheten i separata från varandra åtskilda länder som en del av en maktstrukturell ordning. Denna åsikt går ju då helt på tvärs mot åsikten att i ”vårt land så måste vi göra si och så för att vårt samhälle skall kunna utvecklas positivt”.

Dels så anses alltså ”länder” vara en del av den rådande ”ordningen” till att kriser och konflikter aldrig upphör och dels så anses ”vårt land” behöva ”all hjälp” som bara går för att det skall kunna ”utvecklas”.

En fortsatt diskussion i just den här strukturella frågan – länders roll – får då till följd att diskussionen inte kan föras ”framåt” på grund av den ”låsning” som sker när parterna intar diametralt motsatta ståndpunkter huruvida länders existens beror på en maktstrukturell ordning eller om länders existens är en ”naturlig ordning” i det samhälleliga livet världen över och således kan denna ”naturliga ordning” därför inte ifrågasättas.

Ett annat exempel är synen på ekonomisk tillväxt. Vi vet att den ekonomiska och politiska makten menar att ekonomisk tillväxt är helt nödvändigt för att samhällen skall kunna ”utvecklas”.

Men nu börjar det växa fram åsikter som hävdar att ständig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet som på grund av den rådande ordningen – strävan efter ständig ekonomisk tillväxt – i stället kommer att leda till en framtida kollaps för våra samhällen.

Hur skall en ”meningsfull” diskussion kunna föras i detta ämne då parterna intar så motsatta ”infallsvinklar”?

Kapitalismens vara eller inte vara är ytterligare ett exempel på två helt skilda ”infallsvinklar” inför en diskussion. Eller med andra ord: skall vi ha kvar vårt rådande ekonomiska system med allt vad det innebär eller skall vi komma fram till att vårt rådande ekonomiska system måste förändras i grunden?

Dom skilda synsätten i dessa grundläggande strukturella frågor leder ju till att synen på underliggande strukturella frågor tolkas helt olika.

Exempelvis så tolkas den höga arbetslöshetens orsaker som ett slags övergående konjunkturproblem, från den ena sidan. Medan den andra sidan hävdar orsaken som en följd av det rådande ”destruktiva” ekonomiska systemet.

Att utifrån dessa helt skilda ”infallsvinklar” sedan ge sig på en diskussion om ”arbetsmarknadspolitiska” åtgärder är ju dömd på förhand att misslyckas.

Exempel på ytterligare ett ”känsligt” ämne är ju religiösa frågor.

Den religiöst troende hävdar att det finns en slags gud över allting på vår planet medan ateisten hävdar att ett sådant troende saknar all bevisning och därmed är nonsens. Att utifrån dessa diametralt skilda ”infallsvinklar” söka diskutera samhällsfrågor som berör religiösa ställningstaganden kan därför bli en omöjlighet.

Sammanfattningsvis så skulle vi därför behöva komma fram till ”vetenskapliga” belägg för hur grundläggande samhällsstrukturella frågor får sin ”lösning”.

September 2014

Orättvisan blir norm

Vi vet genom historieforskningen att samhällskonflikter, av det allvarligare slaget, börjar i och med att människan börjar överge sitt samlar- och jägarliv för att påbörja ett mer bofast leverne.

I det här sammanhanget uppkommer en fråga som är väldigt förbryllande. Varför uppstår dessa allvarliga samhällskonflikter överallt på jorden?

När vi nu vet att människan startade sin utvandring från Afrika för cirka hundratusen år sedan och tog sig runt till alla jordens hörn på ungefär femtiotusen år och levde som samlare/jägare under denna tid utan kontakt med sina ”släktingar” på ”andra sidan” om haven då blir det förbryllande hur liknande maktstrukturella samhällen kan uppstå i och med det mer bofasta levernet.

Borde det inte finnas samhällen där jämlikhet, jämställdhet och rättvisa kunde råda eftersom människorna levde på skilda kontinenter, utan möjlighet till kontakt med varann? Under många tusentals år levde ju människan så här. Kontinenterna skilde dom åt men ändå kan vi idag se hur liknande maktstrukturella samhällen formades överallt på jorden. Patriarkala samhällen.

När det nu såg ut så här då får man ju tanken att det maktstrukturella tänkandet och agerandet redan formades i Afrika innan människan påbörjade sin utvandring därifrån. I så fall skulle detta strukturella förhållande vara etablerat för mer än hundra tusen år sedan.

En svindlande tanke när vi idag ser att våra samhällen fortfarande är uppbyggda utifrån detta maktstrukturella förhållande. Man kan då fråga sig: hur är det möjligt att denna grundläggande strukturella orättvisa har kunnat överleva under så lång tid? Har alltså halva mänskligheten levt i denna orättvisa i minst hundra tusen år?

Under så lång tid blir strukturella orättvisor normer. Och normer betraktas ju inte som orättvisor. Dessa normer genomsyrar våra samhällen i alla dess ”förgreningar”.

I det här sammanhanget kan man också säga att det blir, på sitt sätt, förståeligt att dagens strukturella orättvisor fortsättningsvis existerar. Orättvisan blir ju norm. Och normer görs till lagar och bestämmelser.

Vi ser ju att lagar och bestämmelser, världen över, skiljer sig åt. Man kan ju rent spontant tycka att lagar och bestämmelser borde vara, så att säga, universella. Men så är det inte. Alltså ligger förklaringen till dessa skilnader i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. Graden av strukturell orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet avgör hur lagar och bestämmelser utformas inom respektive samhälle.

I och med att det faktiskt ser ut så här så är ju detta ett bevis i sig på att den strukturella orättvisan i våra samhällen är ett faktum. Den är, mer eller mindre, påtaglig beroende på i vilket samhälle vi lever. Lagar och bestämmelser kan man därför säga är subjektiva ageranden av makten inom respektive samhällen. När det nu är så då ser vi omgående att logik och ”sunt förnuft” inte alls innefattas i mängder av samhällen.

I politiska debatter hör man ofta att här i vårt samhälle så lever vi mer ”rättvist och jämlikt” än i dom flesta andra samhällen. Vilket också är sant. Men mer ”rättvist och jämlikt” är ju inget kvitto på att vårt samhälle är ”rättvist och jämlikt”. Vad det säger det är att världens samhällen fungerar helt otillfredsställande. Vi ser också att det bevisligen råder fattigdom och misär runt om i så gott som alla världens samhällen. Således existerar ingen som helst ”rättvisa och jämlikhet” i våra samhällen världen över. Och naturligtvis inte heller i vårt eget samhälle även om här råder mer ”rättvisa och jämlikhet”. Det är så här vi måste ta oss an den här frågan.

Vi lever i en global värld med ett ekonomiskt system – kapitalismen – som bygger hela sin funktion på att vår värld skall fungera strukturellt orättvist.

Oktober 2014

Diskussionen 9

Har cirkulär ekonomi potential att förlänga perioden med ekonomisk tillväxt? Knäckfrågan blir ju om det är praktiskt möjligt att ställa om till en cirkulär ekonomi och om den verkligen skulle vara så resurseffektiv som det behövs.

Min syn har hela tiden varit att cirkulär ekonomi är ett av svaren på hur vi kan få till ett samhälle som fungerar utan tillväxt.

Vi måste börja med att definiera vad cirkulär ekonomi är.

Det är lika farligt att sälja in cirkulär ekonomi med löftet om att det ska leverera tillväxt då risken är att beslutsfattare överger den cirkulära ekonomin om den inte levererar den utlovade tillväxten. Även om cirkulär ekonomi kan förlänga perioden med tillväxt i utvecklade ekonomier så är det förstås vanskligt om det ska vara ett av målen. Så länge allt arbete för att minska miljöpåverkan står under kravet att det också ska ge tillväxt riskerar man att felprioritera.

Men frågan ifall cirkulär ekonomi ändå kan förlänga tillväxtparadigmet något kvarstår. Vissa bedömare tror att det snarare skulle minska tillväxten.

För mig är cirkulär ekonomi inte ett sätt att förlänga tillväxten, utan ett sätt att förhålla sig till resursbegränsningarna och återanvända resurserna så effektivt som möjligt (inom ramen för termodynamikens lagar) för att upprätthålla en rimlig levnadsstandard så att vi kan hålla ihop samhället, utan att ”förväntningarnas missnöje” leder till social kollaps och kaos.

Det handlar då mkt om pedagogik. Att få människor att förstå varför deras förväntade ökade levnadsstandard uteblir. Att det inte kommer varken från illvilliga ekonomer eller politiker som berövar dem ökad välfärd, utan att det är begränsade resurser. Jag har ofta använt en enkel pedagogisk ”formel” som de flesta förstår om man får lite mer än 3 sek på sig:

ENERGI = ARBETE = EKONOMI = VÄLFÄRD = DEMOKRATI

Att ENERGI = ARBETE accepterar alla

Och att ARBETE = EKONOMI köper oxå alla

Likaså att EKONOMI = VÄLFÄRD är inget konstigt för människor

Lite mer komplicerat blir det med VÄLFÄRD = DEMOKRATI för en del. Men om man kokar ner välfärdsnivån till första steget på Maslows behovstrappa kan de flesta känna igen att ”hungriga människor sällan visar upp sina bästa sidor”

Det betyder att

ENERGI inte bara är = ARBETE utan att;

ENERGI = EKONOMI

ENERGI = VÄLFÄRD

ENERGI = DEMOKRATI

Och sedan brukar man kunna förhandla till sig mer samtalstid (intresse) och påskynda de psykologiska stegen från förnekelse, förhandling, ilska och uppgivenhet till acceptans för att åtminstone kunna hålla ett konstruktivt samtal. Sedan är det trixigt att komma vidare till aktionsfasen.

Ja, vad är då ”cirkulär” ekonomi? Kanske kan man kalla det för en ”återvinnings” ekonomi. Slit och släng produktionen önskas alltså ersättas med en återvinningsproduktion. Det låter väl helt förnuftigt och riktigt. Och det är naturligtvis så som vår framtida ekonomi måste byggas.

Men frågan – som jag förstår den – handlar om att kunna ”förlänga” det rådande ”tillväxtparadigmet” med ”cirkulär” ekonomi.

Jag menar att ”cirkulär” ekonomi inte är möjligt i vårt nu rådande ekonomiska system. Huvudanledningen är att vårt rådande ekonomiska system – vi kan i det här sammanhanget kalla det ”linjärt” – är uppbyggt utifrån den ekonomiska konkurrensens ”inneboende” strukturella regler. Systemet kräver, med andra ord, ständig konkurrens för att kunna ”fungera”. Denna ständiga ”jakt” på tillväxt leder då till en framtida kollaps.

För att då ”få till ett samhälle som fungerar utan tillväxt” så måste det till ett diametralt motsatt ekonomiskt system – kalla det ”cirkulär” ekonomi.

En cirkulär ekonomi kan ganska uppenbart ge oss högre materiell standard för en given mängd resurser från naturen. Genom exempelvis återvinning, reparation och återanvändning kan vi få större materiell nytta utan att ta ut mer från naturen och utan att skapa mer avfall. Men man kan tänka sig två ytterligheter: Den första ytterligheten är ifall produkter skulle bli mycket mer långlivade än idag genom hög kvalitet, service, utbytbara detaljer, reparationer etc. Detta skulle innebära ett stort behov av arbetskraft som skötte all sådan service, alltså ett slags tjänsteyrken. Vi, liksom flera andra bedömare, har goda argument för varför tjänstproduktion inte kan utgöra motor för BNP-tillväxt. Därför skulle, som vi ser det, en cirkulär ekonomi med stort inslag av tjänster (reparationer etc) innebära långsammare tempo i BNP-tillväxten.

Den andra ytterligheten är ifall fokus främst skulle ligga på att produkter och komponenter gick att återvinna och återanvända. Här kan man tänka sig en hög grad av mekanisering och effektivisering. Produkter kunde cirkulera i allt snabbare takt, och för varje ny generation produkter kunde man tänka sig att produkternas kunskapsinnehåll och funktionalitet förbättrades. Här skulle definitivt skapas tillväxt. Men om hållbar tillväxt (t ex effektiviseringar inom en cirkulär ekonomi) utvecklas parallellt med att icke hållbara processer kan få fortsätta tillväxa så kommer de olika processerna att förstärka varandra. Risken är stor att de cirkulära inslagen bara adderas till annan, icke hållbar ekonomisk aktivitet.

Så vart landar vi? Troligen skulle styrmedel som gynnade en cirkulär ekonomi att bidra till en ekonomi någonstans mellan dessa två ytterligheter. Rimligen skulle tillväxttakten hämmas något genom att tjänstesektorns andel av ekonomin ökade kraftigt. Och då har det blivit dags att vända på perspektivet: en cirkulär ekonomi skulle, som vi ser det, kunna bli en viktig komponent i en samhällsmodell som är mindre tillväxtberoende än dagens. Ett av de stora problemen med tillväxtekonomin är ju att effektiviseringar hela tiden riskerar att ge arbetslöshet, så länge inte konsumtionen ökar i samma takt som produktionen. En cirkulär ekonomi, med stort inslag av arbetskrävande service, skulle kunna motverka detta.

Väldigt akademiskt svar är: ja, det går att förlänga tillväxten något med cirkulär ekonomi. Det är delvis önskvärt och delvis katastrof. Ska kortfattat försöka förklara resonemanget:

Med en cirkulär ekonomi som jag tolkar det så används resurser mer effektivt, i synnerhet de som är begränsade. Material och produkter återvinns och återanvänds så mycket det bara går. Detta är i grunden positivt och önskvärt och skulle kunna förlänga perioden med tillväxt med en del år; några decennier eller kanske rent av ett sekel i bästa fall.

Det sker dock till en kostnad. Om ekonomin skall tillväxa utan att materialefterfrågan gör det så innebär det i slutändan att vi måste stoppa in mer energi (eller exergi för att vara exakt). Det är väldigt komplext att bevisa, många ekonomer skulle förmodligen hävda att energiåtgången skulle minska pga effektivisering. Tydligaste beviset är att globalt sett är energi och tillväxt tydligt kopplat och torde bli det ännu mer om det inte får lov att vara ökad förbrukning av andra resurser.

Den ökade efterfrågan kan i teorin lösas med förnybar energi, det finns mycket större potential än vad som utnyttjas idag, även om vi ersätter all icke-förnybar produktion. Vi skulle dock råka på ett antal problem:

– Användning av förnybar energi har också miljöproblem i form av lokal påverkan där skogen odlas, där vattenkraftverket blockerar älven eller där solcellerna tar upp mark

– Förnybara energikällor är i sig materialintensiva och skulle kräva mycket av jordens mer eller mindre sällsynta material, antingen direkt eller för stödsystem (batterier, elkablar). Det finns dock lösningar, t ex använder koncentrerande solkraftverk relativt lite sällsynta material.

– Återvinningen kan aldrig bli 100% effektiv. Lite material kommer alltid spillas. Ju snabbare cyklerna med produktion-användning-återvinning snurrar, ju mer komme räcka. I ett högteknologiskt samhälle som vårt är det oundvikligt att en del av det materialet är tungmetaller och andra miljögifter.

– Förnybar energi ger även termisk kontaminering, dvs de värmer upp jorden bara genom att användas. Exempelvis kommer solceller som placeras i en öken att öka absorptionen av solstrålning och minska mängden synligt ljus som reflekteras bort. Det ger i längden också en klimateffekt. Även om den är faktor 100 gånger mindre kraftig än att producera motsvarande mängd el med fossil energi, så har den till sist betydelse.

Om, som några argumenterat, man kan frikoppla tillväxten från energi och resursutvinning, vilket jag är skeptisk till personligen; Vad ska man använda en sådan tillväxt till? Eftersom vi lever av resurser och energi så spelar det väl ingen roll hur mycket pengar man har i ett samhälle som bygger på förnyelsebara resurser som man då cirkulerar. Det går ju inte att använda det till mer resurser.

Det effektiviseringen leder väl till att vi kan få mer saker för samma energi och resursmängd som tidigare = tillväxt. Men vill/måste man minska resursuttaget och energiproduktionen från dagens nivå leder inte effektivisering till tillväxt men hindrar då ekonomin från att krympa. Man kan dock inte effektivisera hur länge som helst så någon stans tar det slut och måste nå en jämvikt.

När det gäller potentialen för förnyelsebar energi att ersätta fossil som F pratade om så kommer det också leda till att energi blir dyrare än idag = tillväxthämmande.

Glöm inte att kapitalägarnas egenintresse är drivande i en kapitalistisk ekonomi. De försöker få sitt egna kapital att växa så fort som möjligt. Ju mer kapital desto mer som kan växa. Om avkastningen av kapital är större än den ekonomiska tillväxten så leder det till en koncentration av kapital. De rikaste blir rikare snabbare medan de fattiga blir fattigare.

Om man kan frikoppla tillväxten från energi och resursutvinning (vilket inte är möjligt) så kommer denna koncentration att kunna fortsätta.

Det kokar väl ner till hur stor potential man tror det finns i Cirkulär ekonomi att minska resurs- och energiåtgången och hur fort det kan gå. Men även om potentialen är enorm så blir inte perioden med förlängd tillväxt särskilt lång om vi samtidigt ska minska vårt avtryck på jorden.

A skrev: ”kan få mer saker för samma energi och resursmängd som tidigare = tillväxt.”

Jag dristar mig att påstå att det du beskriver kanske kan kallas ”tillväxt”, men inte ”ekonomisk tillväxt”. Den definieras ju av de resurser som går åt, inte av vilken nytta vi har eller hur många saker vi får.

F, du skriver att vi måste stoppa in mer energi om ekonomin ska växa utan att materialåtgången samtidigt ska öka. Du har säkert helt rätt, men jag skulle gärna vilja att du förklarade detta lite mer grundligt. Du skriver som stöd för detta att ”globalt sett är energi och tillväxt tydligt kopplat”. Men det sambandet gäller ju (idag) även mellan råvarukonsumtion och tillväxt, så det räcker inte riktigt som argument tycker jag.

Helt klart är ju att i en cirkulär ekonomi kommer energiomsättningen att öka (per tidsenhet) ju snabbare varje cykel av produktion-användning- återvinning ska snurra. Men menar du att det krävs mer energi per producerad enhet i en återvinningsekonomi jämfört med vid produktion i ett linjärt flöde? Att minskad användning av jungfruliga råvaror måste kompenseras med ökad energiomsättning? Detta, tänker jag mig, måste ju kunna skilja sig väldigt mycket åt beroende på vilka material det är frågan om. Det är gissningsvis mycket energikrävande att återvinna material från produkter som är komplext sammanfogade, eller består av material som inte på någon enkelt sätt kan smältas ner och omformas till nya enheter. Exempelvis måste det vara betydligt mer energikrävande att ta tillvara trä från ett hus som ska rivas än att hugga nya träd i skogen. Men andra material – t ex metaller – kräver rimligen mindre energi när de återanvänds istället för att utvinnas från naturen med allt vad gruvbrytning och metallframställning innebär.

Å andra sidan – den typen av återvinning (t ex metaller) som redan idag är energi- och kostnadseffektiv är redan till stor del verklighet. Andra material, som skulle kunna bli ekonomiskt lönsamma att återvinna först med ändrade styrmedel (t ex skatt på jungfruliga råvaror, lägre skatt på arbete) är säkert till stor del sådana som är mer energikrävande. Så mer av cirkulär ekonomi kanske betyder ett ökat energibehov. Är det så ditt inlägg ska tolkas?

Problemen med att använda allt mer energi – förnybar eller ej – håller jag helt med om!

En återknytning till A:s senaste inlägg – om hur mycket orörd potential det kan finnas i den cirkulära ekonomin och hur länge detta i så fall skulle kunna ge oss en tidsfrist att kombinera tillväxt och miljö.

Som framkommit i tråden bör delar av den cirkulära ekonomin ha goda chanser att bidra till både höjd materiell standard och BNP-tillväxt. Redan med dagens system är det ekonomiskt försvarbart att återvinna metall ur en skrotad bil och att sälja vidare en begagnad barnsäng på blocket. Cirkulär ekonomi har säkert också, liksom de flesta andra företeelser, ej utnyttjad potential kvar som skulle kunna ge utrymme för ytterligare tillväxt.

Men frågan om potential, hur länge den räcker och hur snabbt vi kan komma igång med en omställning är nog inte stötestenen. Den heta potatisen, som jag ser det (och som vi argumenterar för i vår rapport), kommer istället som en politisk utmaning: att omsätta de nyvunna möjligheterna i något annat än bara ännu mer tillväxt, mer produktion, mer konsumtion och mer miljöförstöring. Detta har visat sig svårt.

Ser vi tillbaks några hundra år har tillväxtens gröna inslag (effektiviseringar och stärkt förnybar produktion) alltid växelverkat med tillväxt av icke hållbara processer. De har ömsesidigt förstärkt varandra. Om alla inslag av grön tillväxt skulle dras bort från den mänskliga historiens senaste tre hundra år så skulle oljan ha legat kvar orörd i backen och konstgödslet lika så. Att bara elda på med mer grönt, t.ex. tillväxt av cirkulär ekonomi, gör inte saken mindre komplicerad.

Frågan landar då tillbaks till hur vi ska överlista rekyleffekterna och göra något mer konstruktivt av all tid/pengar/material som blir över. Här har ett samhälle som är beroende av ekonomisk tillväxt svårt att lyckas. Och här skulle andra delar av den cirkulära ekonomin kunna vara till hjälp: de delar som idag inte är så ekonomiskt attraktiva, som kräver människor och ger sysselsättning men kanske inte lika mycket BNP-tillväxt (t.ex. reparatörsyrken). Åtgärder som minskar tillväxtberoendet kan bidra till social stabilitet även om tillväxten saktar av, och genom stabiliteten ge möjligheter att sätta upp nödvändigt skydd för ekosystem och naturkapital.

Som jag ser det så kommer vi åter igen fram till frågeställningen: Vad ska vi med ekonomisk tillväxt till när den dessutom är omöjlig att genomföras på sikt? Svaret vi kommer fram till blir ju att vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – kräver ekonomisk tillväxt för att fungera. När denna ekonomiska tillväxt krisar och senare kollapsar då har naturligtvis kapitalismen spelat ut sin roll. Alltså krävs det ett diametralt motsatt ekonomiskt system.

Tanken att en mer effektiv energi- och materialomsättning – i form av en cirkulär ekonomi – skulle kräva större energianvändning har jag svårt att förstå. Självklart kan man tänka sig exempel på materialåtervinning som kräver mer energi än att gå direkt på jungfruliga material. Styrmedlen bör naturligtvis utformas så att verksamheten – vare sig vi talar om återvinning eller rekonditionering – blir optimal.

Min allmänna inställning är att ”ja eller nej till tillväxt” är en ganska fruktlös diskussion. Den centrala frågan nu är att få människor att inse att ekonomisk tillväxt som mål för utvecklingen inte är ett relevant mått. Målen för politiken bör istället riktas mot ett antal tydliga välfärdsmål.

Varför används begreppet cirkulär ekonomi? Det kan ju ge intrycket av att material på något magiskt sätt kan snurra i eviga loopar.

Vi vet ju att något sådant inte existerar och inte är förenligt med termodynamikens lagar. Det kommer alltid ske en materialförlust och det kommer alltid

krävas energi för att samla ihop atomerna igen när materialen börjar nötas ut.

Vanlig hederlig gammal återvinning är vad det handlar om. Det bromsar upp uttagen av jungfruliga råvaror, men med fortsatt tillväxt så fortsätter ändå uttaget.

Overshoot day kommer fortsätta att inträffa tidigare och tidigare, men i möjligen något långsammare takt. När vi vet att vi i själva verket borde se till att det inte inträffar någon Overshoot day överhuvudtaget.

Den här diskussionen har också fått mig att se en sak klarare, och det är att tillväxt och hållbarhet tävlar om det reursutrymme som frigörs vid effektivisering. Nu verkar ju många beslutsfattare istället tro att tillväxt krävs för att skapa hållbarhet när det istället handlar om två olika mål som ska dela på samma kaka.
Det går visserligen att minska resursanvändningen (gå mot hållbarhet) och ha tillväxt samtidigt och det är om man delar på resursutrymmet som frigörs vid effektivisering så att en del används till ny produktion (tillväxt) och en del används inte alls (resursanvändningen minskar). Hittills i vår historia har dock allt resursutrymme som frigjorts vid effektivisering gått till tillväxt (och för att täcka upp för en ökande befolkning). Effektiviseringen har inte heller varit den dominerande källan till tillväxt utan det har en ökning av användanden av resurser stått för. Effektiviseringen har endast stått för en mindre del. Om vi både ska ha en tillväxt på ca 2%, täcka upp för en befolkningsökning globalt på ca 0,7% och minska vår resursanvänding som krävs för att vi inte ska gå mot en katastrof så måste effektiviseringen nå helt nya höjder.

Intressant diskussion, och visst håller jag med dig A om att det är viktigt att inte begränsa diskussionen till alternativa välfärdsmått. Men det som B tog upp var nog något annat: behovet av alternativa välfärdsmål vilket rimligen är något annat än alternativa välfärdsmått. Och en diskussion om alternativa välfärdsmål är onekligen angelägen.
För min del ser jag det som det yttersta målet att inte ha en samhällsuppbyggnad som får till konsekvens att kommande generationer sannolikt får påtagligt sämre livsvillkor. Vilket förstås är en oändligt mycket mer avancerad och svårlöst uppgift än att använda alternativa välfärdsmått. Förutsatt förstås att man inte använder sådana mått som innefattar konsekvenser för kommande generationer, såsom ekologiskt fotavtryck.
Men att mäta något har förstås bara ett värde om politiken inriktas på att ha som mål att styras av ett viss mått. På det viset skulle mått och mål kunna komplettera varandra. D v s att inrikta politiken på att ex minska det ekologiska fotavtrycket, eller andra mått som fångar in mer än bara välfärd för nu levande svenskar.

Ett ”tillväxtoberoende samhälle” kan väl bara utvecklas i ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt. Om vi nu strävar efter en ”samhällsmodell” som är hållbar på alla nivåer borde vi då inte kunna inse att det ytterst handlar om en grundläggande förändring av vårt nu rådande ekonomiska system?

Men mål och mått blir ju ofta samma sak. Vi har ju redan målet i Sverige att vi ska ha en så hög välfärd som möjligt som ska komma alla till del, samt att den ska vara hållbar. Problemet är att detta endast antas kunna uppfyllas genom att vi har tillväxt. Måttet (tillväxt) har i praktiken blivit överordnat målet. Det ursprungliga målet är ju egentligen bra men sättet att uppnå det måste ändras (och det innebär som sagt mer än att ändra mätmetod).

Det är väl ganska viktigt att göra skillnad på åtgärder som kan effektivisera/sakta ned resursförbrukning kontra sådana som kan minska/återskapa resurser?

Olika målsättningar för resurseffektivisering är inget som helst nytt, det har talats om faktor 4 och faktor 10. Allt inom ett ekomodernistiskt paradigm som inte presenterar några lösningar utan bara ser till att skjuta problemen framför sig.

Det är självklart att resurseffektivisering ska göras, och att styrmedel ska inriktas på det.

Begreppet cirkulär ekonomi ger sken av att resurseffektivisering på något sätt skulle göra att material kan återanvändas i evighet. Några sådana material existerar inte och kommer inte existera såvida inte

termodynamikens lagar visar sig kunna upphävas.

Bara för att förtydliga D. Jag är övertygad om att ett samhällle som har gjort sig oberoende av tilväxt har också förändrat sitt ekonomiska system. Så är det helt klart. Det jag däremot inte är lika övertygad om är att exempelvis ränta på pengar måste avskaffas, eller att det enbart är kapitalismens fel.

A skriver:”Det jag däremot inte är lika övertygad om är att exempelvis ränta på pengar måste avskaffas, eller att det enbart är kapitalismens fel.”

Om det nu inte ”enbart är kapitalismens fel” vilka ”andras fel” är det då?

B skriver:”Den centrala frågan nu är att få människor att inse att ekonomisk tillväxt som mål för utvecklingen inte är ett relevant mått.”

Javisst! Och jag menar att i den här ”centrala frågan” så är det minst lika viktigt att söka förstå orsakssambanden till varför världens ekonomiska system – kapitalismen – har fört våra samhällen till den krisartade utveckling, inom alla områden, som vi nu är mitt uppe i

A skriver: ”vi kan få mer saker för samma energi och resursmängd som tidigare = tillväxt.”

Det gäller väl bara till viss del. Man kan ju tex inte göra två t-shirts av samma mängd material som en t-shirt oavsett hur effektiv man är, man kan göra den tunnare till en viss gräns.
Jag tycker också man måste skilja på förnyelsebara resurser, som tex trä, och icke-förnyelsebara, som tex metaller. Till exempel har ju K en poäng i att man inte kan cirkulera material i evighet, det finns alltid en förlust. Det gäller ju både för icke-förnyelsebara resurser, som metaller, och för förnyelsebara, som trä. Skillnaden är att tex trä kan ju växterna i viss mån samla ihop de utspridda materialen igen, koldioxid etc, med hjälp av solenergi och bygga upp trä igen. Även om det såklart finns flera olika begränsningar i hur mycket trä man kan få ut under en given tid. Cirkulär ekonomi skulle då som jag förstått det vara i princip samma sak som återvinning av icke-förnyelsebara material, vilket inte heller fungerar i evighet, samt användning och cirkulering av förnyelsebara material vilket det finns begränsningar i också. Tillväxt fungerar då heller inte i en cirkulär ekonomi. Men det var väl inte det B menade som jag förstod det.
Jag undrar också om mindre energi och resurser alltid är likställt med mer hållbart, även om det generellt kan vara så. Men det beror ju också på var energin och resurserna kommer ifrån, vad det är för resurser och hur de används.

Det är en märklig företeelse hur olika förslag till lösningar på tillväxtsamhällets dilemma ändå alltid slutar i att tillväxten ska upprätthållas. Jag tror det har att göra med att få verkligen förstår vad exponentiell tillväxt innebär. Vid samtal med folk i allmänhet och med ekonomer och politiker framkommer hur dessa inbillar sig att tillväxt är någonting annat än just exponentiell tillväxt. När jag visar dem vad exponentiell tillväxt är, blir de oftast alldeles förbluffade – de tror inte sina ögon. När jag sedan berättar för dem att det är på exponentiell tillväxt som hela vår ekonomiska utvecklingsmodell vilar, förstår man att kollapsen måste komma, förr eller senare, antingen i form av att tillväxten upphör och olika ekonomiska system som är beroende av ständig tillväxt upphör att fungera (socialförsäkringssystem, pensionssystem, skuldsystem), eller i form av ekologisk kollaps. Detta att vi har att göra med ett i ekonomisystemet inneboende krav på exponentiell tillväxt är själva kärnan i tillväxtdebatten. Det behöver klargöras mera exakt hur detta krav uppstår och vad som sedan behöver göras för att eliminera det.

Cirkulär ekonomi kallades på 1980- och 90-talet för kretsloppsekonomi och jag ser det som samma sak. För en sådan ekonomi finns fyra villkor uppställda:

– Ämnen från jordskorpan får inte systematiskt öka i naturen

– Ämnen från samhällets produktion får inte systematiskt öka i naturen

– Det fysiska underlaget för naturens kretslopp och mångfald får inte systematiskt utarmas

– Effektiv och rättvis resursomsättning

Jag kan inte se att här finns något utrymme för en utvecklingsmodell med exponentiell tillväxt.

När Overshoot Day passeras brukar många påpassligt även påminna om hur verkligheten ser ut. Man talar om 3 jordklot – som krävs om alla människor på vår enda planet ska leva som vi svenskar gör idag. Kopplas denna förfärande uppgift till politikernas krav på ytterligare tillväxt i de redan mer än rika länderna, kan man ju tro att vi lever i ett dårhus. Mot bakgrund av det här perspektivet kan man ju säga att tillväxtdebattens bäst före-datum är utgånget för längesedan. Vi kan leva som vi gör eftersom många andra människor inte har en chans att leva som vi. Hur hanterar vi den chocken?

1) Tillväxt i form av BNP är storleken på det monetära flödet. Sedan 1970-1980 talet är den allra största delen rent finansiella flöden, dvs spekulation på penningvärdesförändringar, köp av värdepapper m.m. Detta åstadkommer näppeligen någon belastning på jordens resurser.

2) Tillväxten är låg när inflationen är låg. Att den dominerande ekonomiska teorin idag strävar efter låg inflation, beror på att låg inflation inte urgröper penningvärdet, dvs de rikas tillgångar.

3) Exponentiell tillväxt är katastrofbefrämjande.

4) Skall vi sträva efter ett hållbart samhälle, måste produktionen av hållbara produkter -t.ex. vindkraftverk och solceller tillväxa.

5) För att vinna slaget om opinionen, är ordvalet viktigt. Därför borde NETTONATIONALPRODUKT vara det bästa

1) Tyvärr är så inte fallet, ekonomisk tillväxt (av BNP) är benhårt kopplat till belastning på jordens resurser. Det är ju vad hela debatten handlar om, att teknikoptimister tror att vi kan bryta denna koppling och ha grön tillväxt.

2) Tillväxt mäts ju inflationsjusterat. Men menar du att tillväxten oaktat detta är lägre när inflationen är låg?

3) Absolut

4) NNP är ju ett av många mått som tävlar om att ersätta BNP. Finns ingen riktigt självklar efterträdare.

M skriver: ”Detta att vi har att göra med ett i ekonomisystemet inneboende krav på exponentiell tillväxt är själva kärnan i tillväxtdebatten. Det behöver klargöras mera exakt hur detta krav uppstår och vad som sedan behöver göras för att eliminera det.”

Så är det. Naturligtvis kan ovanstående rader inte nog understrykas. I våra tidigare diskussioner har jag gång på gång argumenterat för att vi måste ta in vårt rådande ekonomiska system med dess ”inneboende krav” som en grundläggande förklaring till varför vi rör oss allt snabbare mot kollapsen.

Vad har då detta med exempelvis följande påstående att göra? Ja jag menar att när man skriver att: ”Utsläppen av växthusgaser måste sänkas radikalt och uttagen av naturresurser måste minska. I annat fall går vi mot både ekologisk och ekonomisk katastrof. För den regering som nu tillträder bör denna fråga vara högsta prioritet.”

Helt logiskt ”bör denna fråga vara högsta prioritet”. Så bör naturligtvis den politiska makten agera. Men den agerar inte så. Varför? Här menar jag så är det viktigt att vi sätter oss in i och försöker förstå hur politiken förhåller sig till det ekonomiska systemet och dess beslutsfattare. Beslutsfattande politiker har att följa dom beslutsprocesser som tas i marknaden, med allt vad det innebär. När nu marknaden är global i vårt rådande ekonomiska system så är det lätt att förstå att våra politikers ageranden väger lätt i den enorma ekonomiska konkurrensen – med dess inneboende krav – som alltså förr eller senare leder till kollaps.

Vad jag vill säga är att politiken inte ”rår på” dom ekonomiska besluten. Man kan säga att vårt ekonomiska system ”lever ett eget liv” skilt från våra politikers möjligheter att kunna åstadkomma förändringar. Så här kan vi alltså inte ha det!

Hur agerar vi utifrån detta faktum? Enligt min mening så bör vi fokusera på ”ekonomisystemets inneboende krav på exponentiell tillväxt som är själva kärnan i tillväxtdebatten”. Kan det vara så att det är vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – som är den grundläggande orsaken till att kollapsen nu står för ”dörren”?

Jag har några kommentarer till N:s punkter.

1. Njae, stämmer verkligen det där? Jag tror BNP mäter mängden varor+tjänster+export-import.

3. NEJ – det vi först måste göra är att stoppa slöseriet med energi. I nuläget frigör effektivisering kanske 10 ggr fler kWh per investerad krona, än vad sol/vind/kärnkraft ger. Vi kan effektivisera säkerligen i 10 år innan vi behöver fundera på att bygga fler vindkraftverk. En annan faktor är att mycket industri kommer läggas ned i spåren av Peak Oil vilket kommer minska efterfrågan på el. I Sverige har flera pappersmaskiner stängts senaste åren. Detta har pressat elpriset. Detta är delvis en effekt av alla läsplattor mm, men den svaga tillväxten globalt gör att marknaden för tidnings-/tryckpapper krymper. På lång sikt måste den energi vi använder vara förnyelsebar, men som energianvändningen ser ut idag, så är det slöseriet vi måste komma åt. Vi måste täppa till hålen i den läckande hinken, inte fylla på den med mer energi – oavsett om den är förnyelsebar eller ej. Ny kärnkraft i nuläget är också det betydligt dyrare än effektivisering.

Jag sticker ut hakan och påstår att vi behöver inte oroa oss för att tillväxten kommer att fortsätta. Den främsta anledningen är Peak Oil, men det finns också andra resurser som är ansträngda. Tillväxten kommer att ta slut. Jag tror att marknaden inom 10 år kommer internalisera detta. (Internalisera=förstå och öppet erkänna ett faktum och att andra också förstått)

Vad vi behöver oroa oss för är vad som händer med samhället när tillväxten, och tron därpå, försvinner.

Du har helt rätt i att energieffektivisering är viktigast och lönsammast. Men det var inte det jag skrev.

Frågan gällde om någonting överhuvud taget kan få tillväxa i ett hållbart samhälle, dvs. om nolltillväxt skall gälla allt. Mitt svar var att ex. vindkraft och solceller måste få tillväxa – och naturligtvis bl.a energieffektivisering.

Det finns uppenbarligen en del begreppsförvirring vad gäller ”tillväxt”, som det verkar vara dags att reda ut.

1) Ekonomisk tillväxt. Används av ekonomer och politiker. När BNP ökar, ökar tillväxten referenspunkt är årsskiften. Föregående årsskifte divideras med det nyss passerade och räknas om till %. Kvartalsjämförelser är också vanliga. Enheten är monetär. I Sverige sek. Ingående delar är producerade tjänster och varor INOM landet -vare sig de används här eller går på export. BNP är alltså i realiteten ett mått på flödet av pengar. Minskar BNP talar man om ”deflation”

2) Limits to growth. Tillväxten av uttaget av ändliga resurser – vatten, malmer m.m. bioflöden, energiomvandling. Här rör det sig om Fysiska resurser och enheten INTE monetär utan fysiska som t.ex. kg och Joule. Det är här den tekniska diskussionen är aktuell: Kan ny teknik effektivisera resursuttaget, så att vi inte har några gränser: Knappast.

Rapporten ”Limits to growth” satte framförallt fingret på att oljeresurserna minskade kraftigt. Ledde till att oljeländerna genast ökade priset kraftigt och framkallade den första s.k. oljekrisen, vilket i sin tur satte fart på energieffektiviseringen!

3) Exponentiell tillväxt. Mattematisk talserie. Ex. 1,2,4,8,16,32,64,128,256 osv. I grafisk form stiger en sådan kurva snabb i början för att sedan långsamt närma sig den lodräta linjen.

4) Linjär tillväxt. Mattematisk talserie Ex. 1,2,3,4,5,6,7 osv. I grafisk form en rak linje som stiger.

Resonemangspunkter.

5) Exponentiell ekonomisk tillväxt förekommer inte. Normalt är hopp uppåt, som kan variera i storlek. Vissa U-länder, t.ex de s.k. ”Tigerländerna i Asien” hade i början av sin utveckling höga tillväxtsiffror. Kina har haft över 10%.

6) Exponentiellt uttag av fysiska resurser. Under slutet av 60-talet och 70-talet var detta en vanlig tanke.

7) Linjärt uttag. Är naturligtvis också ett hot. Framförallt för att många metaller är sällsynta. saken blir inte bättre av att t.ex. solcellers behov av dessa. Andra metaller som. t.x. koppar kräver allt mer energi för utvinning.

8) Kritik av BNP. BNP mäter den ekonomiska verksamheten i företag och andra organisationer t.ex. offentliga sektorn. Mycket arbete är inte med t.ex. hushållsarbete är inte med. RUT-avdraget går därför att se som desperat försök att hålla tillväxten uppe. BNP säger heller ingenting om hur människor och natur mår. Tvärtom. Sjukdomar, trafik och miljöförstöring ÖKAR BNP.

9) BNP och resursuttag. Är det möjligt att BNP kan fortsätta öka medan resursuttaget minskar: Ja – i alla fall i teorin! Teoretiskt kan tjänster öka – t.ex. upplevelsetjänster som litteratur, film, musik m.m. kan mycket väl öka, samtidigt som varuproduktionen minskar. Hänvisar bl.a. till Stockholm Environment Institutes rapport om resor. De visade om att om vi slutar skicka likartade varor kors och tvärs över jordklotet, utan istället hade mer lokalproduktion, kan vi ha ekologiskt ha råd med långväga semesterresor då och då.

10) Hur når vi dit? D menar att vi måste koncentrera oss på det ekonomiska systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt. Det kravet är en religion med de politiska ekonomerna (i Sverige felaktigt kallade ”nationalekonomer”) som prästerskap. Det döljer numera dock nyliberalismens krav på ständigt ökade och snabba vinster, som enbart är till för att berika aktieägare och höga företagsledare genom löner och bonus. Oavsett vad det får för konsekvenser för människor och natur. Det är inte för inte som debatten varit våldsam om vinster i välfärden.

Att förändra politikens riktmärke BNP till NNP är bra, eftersom det definitivt drar bort slöjan från vinsterna. ”Kejsaren är naken”. Men ”vinsterna” är nyckelfrågan och dem kopplade frågan om företagen är till för sig själva eller för oss alla!

Det är inte insikter om den fortsatt höga tillväxtens omöjlighet som saknas. Det är konstruktiva förslag till alternativ. Att tillväxt på den nivå vi sett under decennierna efter andra världskriget är en orimlighet. Vi bör därför ställa in oss på lägre tillväxt och diskutera hur vi då bygger samhället. Så det är inte detta vi i första hand behöver diskjutera.

”Därför är också behovet av att skapa ett tillväxtoberoende samhälle stort” skriver A i sin artikel. Men hur? Vid denna punkt stannar alltid diskussionen. Tidigare i artikeln nämner A att enbart befolkningstillväxten genererar en tillväxt. Så hur skapar vi – med denna befolkningstillväxt – en tillväxtoberoende utveckling???

Jag tror det är en omöjlighet och kan inte se någon annan väg än att vi måste fortsätta försöken att åstadkomma tillväxt på ett hållbart sätt.

Är det inte något av en självmotsägelse P? Du säger att det inte saknas insikter om den fortsatta höga tillväxtens omöjlighet. Men du sätter ändå ditt hopp till fortsatt (hållbar) tillväxt?

Jag menar att det visst saknas kunskap om att fortsatt tillväxt är möjlig.

Befolkningsökningen leder oftast till tillväxt, men om vi effektiviserar i samma takt som befolkningen ökar så kan vi ju ha nolltillväxt och samma BNP/capita utan att resursförbrukningen ökar. Effektiviserar vi snabbare än befolkningsökningen så kan vi minska resursförbrukningen samtidigt som BNP/capita står still. Detta är möjligen genomförbart, det som ser helt otroligt ut är att minskningen av resursanvändning även ska kombineras med en ökning av BNP/capita.

Jag tycker att P har rätt i sitt påpekande att politiker inte ser något alternativ till tillväxt som löser problemen med utanförskap etc som dagens arbetslöshet medför.

Vi behöver både gasa och bromsa, resultatet blir kanske en steady state BNP. Vi investerar hårt i hållbara strukturer och ger ROT avdrag till arbete inom offentlig omsorg så att detta tunga arbete blir 6 timmarsdag och suget upp en massa utrikesfödda och ungdomar. Ohållbar konsumtion beskattas så hårt att BNP inte ökar.

Som P:s kommentar visar är samhället inte moget för radikalare åtgärder idag. Först behöver vi en ekologisk omställning med hjälp av mer konventionell politik som skatteväxling. Istället för att fokusera på BNP som begrepp behöver vi en intelligent diskussion om vad som ingår i BNP och vilka delar som bidrar till välfärd och vilka delar som kostar mer än de smakar.

Först bör man komma ihåg att ekonomisk tillväxt, oavsett om den är låg eller hög, är ohållbar. Sedan måste man förstå att det i första hand är den tankemässiga föreställningsvärld människor har som är det stora problemet. När det rådande paradigmet ifrågasätts triggas rädslan för det annorlunda och osäkra. I stället för att med öppna sinnen begrunda problemen och de alternativ som finns svarar många med förnekelse och olika åtgärder inom det rådande systemet som lösningen. Då är det inte lätt att komma med förslag till alternativa lösningar.

Då nästan hundra procent av penningmängden består av krediter innebär det att det hela tiden krävs nya krediter för att betala räntekostnaderna med konsekvensen att räntekostnaderna hela tiden ökar också. Ska man råda bot på denna dysfunktion måste den räntebärande skuldekonomin bort så att det blir omöjligt att tjäna pengar på pengar. Den som lever i tron att det inte skulle gå att bedriva verksamhet utan räntebärande lån måste förstå att det inte är lånet i sig som är ett problem utan räntan.

Genom räntefri ekonomi kan vi anpassa penningmängden till naturresurserna för bättre balans mellan naturen och de mänskliga aktiviteterna. Kapitalisterna kommer självklart knorra men det gör de ju idag med när de inte tjänar tillräckligt (vilket aldrig är nog).

Nästa lösning rör balansen mellan människornas aktiviteter för att skapa en trygg penningfördelning till alla i stället för dagens system där lönearbetet har funktionen av penningfördelare vilket stänger många ute som inte har lönearbete. Lönearbete har tjänat ut sin roll som resursfördelare. Istället måste vi införa ett system för generell trygghet och hållbar konsumtion genom ett basinkomstsystem. Då blir det inte längre nödvändigt att panikartat skapa arbete för att bibehålla den protestantiska Lutherska moralsynen på arbete. Försök som gjorts har visat att människor gör mer nyttiga saker för sig själv och andra när de får friheten att skapa sitt eget liv oberoende av lönearbetet.

Det är det gamla systemet och de gamla föreställningarna som skapat problemen. Dagens okunniga alternativt förnekande makthavare vill lösa problemen med samma system som skapat problemen. Det är därför ingen har några bra lösningar. Konsekvensen blir ökat utanförskap och otrygghet med ökade missnöjesyttringar i form av främlingsfientlighet, rasism och våld.

Frågan är om vi vill ha ett system som leder till kaos eller ett system kommer att kräva en lägre konsumtionsnivå. De som är vana vid att överkonsumera kommer naturligtvis att knorra men ska vi få reell förändring kan man inte ta hänsyn till detta då överkonsumtion är en konsekvens av ett otillfredsställt känslomässigt bekräftelsebehov.

Vi måste alla inse att vi måste bidra genom lägre konsumtion även om det till en början kan kännas lite surt. När vi vant oss kommer fler och fler att upptäcka att ”less is more”.

Våra diskussionsinlägg angående den ekonomiska tillväxtens ohållbarhet (en del hävdar att den kan göras hållbar) visar att vi har lite olika ”infallsvinklar” till problemet.

Är det dagens ekonomiska system – som ju har försatt våra samhällen i dom katastrofala tillstånd inom alla plan – som också ska vända den här utvecklingen diametralt? Eller kommer det att krävas ett ”annat” ekonomiskt system för att kunna vrida utvecklingen åt rätt håll?

P efterlyser ”konstruktiva förslag till alternativ”. Kan dessa ”alternativa förslag” genomföras i dagens rådande ekonomiska system? Nej, jag menar att detta är omöjligt. Och om jag förstår dig rätt så anser du också detta som en omöjlighet.

Men kan vi tänka oss ett ”annat” ekonomiskt system som har ”alternativa förslag”? Eller är det kanske en omöjlighet att ens tänka sig ett ”annat” ekonomiskt system?

(Råkade missa ett ”o” i mitt förra inlägg. Skulle förstås ha stått ”Jag menar att det visst saknas kunskap om att fortsatt tillväxt är omöjlig”.)

D skrev: så är det egentligen ett annat ekonomiskt system som vi eftersträvar, ett där gamla sanningar om livskvalitet får styra istället för den idiotiska arbetslinjen. Den tilltagande robotiseringen medför att full sysselsättning inte längre går att upprätthålla om vi inte påstår att det finns en ”naturlig” arbetslöshet på 5-15% pga att vissa människors produktivitet är för låg. Men det är ju just dessa      teorier som skapar utanförskap. En full sysselsättning i dagens samhälle ger oss ett överflöd av produktion som vi inte orkar      konsumera till priset av att vårt livsrum biosfären förstörs. Istället för att hunsa människor som inte lyckas få jobb behöver vi en basinkomst till alla vuxna medborgare, kanske motsvarande socialbidragsnormen. Detta bör utredas. Med basinkomst kommer de flesta att vilja jobba deltid för att dryga ut kassan, vissa kommer att vilja jobba mer. ”Rätten till heltid” ersätts med ”Rätten att arbeta så mycket man önskar”. En alternativ livsstil att bo billigt på landet och odla för husbehov främjas, man beskylls inte längre fö att ”leva på bidrag” när alla får basinkomst.
Avveckling av folkpension, a-kassa, socialbidrag, sjukpenning, CSN, Arbetsförmedling och alla andra låtsasjobb som arbetslinjen      skapat och som verkligen inte ökar välbefinnandet kan finansiera en stor del av denna reform. Tror jag, men det behöver såklart      utredas. Människor kan njuta av en större frihet.
Utanförskapet med arbetslöshet, speciellt utlandsfödda och ungdomar, behöver lösas akut för att lösa upp dagens dogmatiska fasthållande vid BNP-tillväxt. Vi behöver fler lågproduktiva jobb inom vård och omsorg, det är alltså dessa sektorer som behöver skattelättnader, tex genom att staten ersätter kommun och landsting för arbetsgivaravgifter. Det finansieras genom att arbetslösheten sjunker. Jag talar om riktiga jobb, inte lärlingsplatser. Detta behöver också utredas. De anställda bör själva kunna välja arbetstid och scheman, med lagom OB-tillägg för kvällar och helger behöver ingen tvingas jobba på tider som inte passar just hen. Stress orsakas ju främst av att man känner sig maktlös. Sosse-kvinnornas rop på 6 timmars arbetsdag kvävdes genom snacket om att vi behöver fler händer inom vård-omsorg. Så därför är det viktigt att just dessa sektorer ges möjlighet att anställa lejonparten av de arbetslösa.
En stor del av industrin har tagit stora steg mot en mer hållbar produktion. En kraftfull grön skatteväxling är en god generell start, man kommer långt med en grön finanspolitik. För att stödja den delen av näringslivet som går före behöver man beskatta miljöförstörande verksamhet. Detta skapar en intressant klyfta inom näringslivet. Vi behöver inse att näringslivet inte är någon monolit med gemensamma intressen, det är bara Svenskt Näringsliv och diverse branschförbund som när en sådan myt. Vi behöver utreda vilka delar av näringslivet som kommer att vinna på en grön omställning och hur tullar kan införas på koldioxidkrävande import och kanske returneras till exportlandets regering (dvs vi inför CO2-skatt som Kina och Brasilien inte gjort och skickar tillbaka intäkterna). Förslag finns redan – utred mer!
Slutligen, jag menar att politikerna sitter fast idag och att vi bör starta med att bygga det gröna folkhemmet.. För detta är nämligen      politiskt genomförbart inom rådande system. Samtidigt som vissa problem (arbetslöshet, klimat, energi, miljö) börjar lösas så frigörs kreativitet att ta itu med de större problemen.

Verkligen intressant! Kanske skulle satsningar på alternativa företagsformer (som producentkooperativ utan vinstuttag) med demokratisk, icke räntekrävande finansiering kunna underlätta en ”radikalare” övergång?

Jag håller med S. Om man ser på hur våra levande system har grenat ut sig genom evolutionsprocessen så är det tydligt att vissa grenar dör ut och andra växer förbi. Dinosaurierna är det typiska exemplet men exemplen på det är många. Dagens automation är kanske sista sucken på dinosauriernas gren. De kommer inte att överleva men andra grenar kommer att visa sig vara mer anpassade till verkligheten på Jorden.

Alltså tror jag att vi inte kommer vidare tack vare dagens ledande politiker och storföretag utan genom alternativa former som idag ännu är små.

R:s förslag och visioner är naturligtvis önskvärda. Men är dom genomförbara?

Du menar ”att politikerna sitter fast idag och att vi bör starta med att bygga det gröna folkhemmet …”.

Delar helt din åsikt att ”politikerna sitter fast idag”. Och om jag förstår dig rätt så menar du fortsättningsvis att ”vi bör starta med att bygga det gröna folkhemmet” utan politikernas medverkan? Eftersom dom ”sitter fast”!

Ja, varför inte? Men varför ”sitter då politikerna fast”? Kan det bero på att politikerna, så att säga, är ”bakbundna” i vårt ekonomiska system som dom är valda till att förvalta?

Om så är fallet, vilket jag menar, så uppstår ju en konflikt mellan samhällets önskningar och behov gentemot det ekonomiska systemets ”önskningar och behov”.

Tycker vi nu kan se hur denna konflikt ständigt ökar. Kan vi ”genom alternativa former” ”så frön till större visioner” så är ju detta helt rätt och genomförbart. Hoppas att min tvivlan ovan är obefogad!

Jag håller med H om att dagens politiker inte kan ta oss dit vi vill, för de sitter fast. Men det som jag beskriver som ett grönt folkhem tror jag faktiskt är politiskt genomförbart ( alltså med politikers medverkan) eftersom det bygger mycket på vanlig finanspolitik (fast med helt andra mål ) och inte direkt utmanar arbetslinjen ( för det anses än idag alltför utopiskt).

Jag menar att vi kan göra upp med nyliberalismen först och ersätta detta med en vision för hållbar utveckling. Om några tror att en sådan omställning ger hållbar tillväxt och att en hållbar tillväxt är möjlig även på lång sikt så låt dom tro det.

R. Det du föreslår (låta folk tro att hållbar tillväxt är möjligt) skulle vara en taktisk förändring jämfört med hur vi uttryckt oss hittills. Jag har själv brottats med den frågan men kommit fram till att jag ändå tror att det är bättre att försöka sticka hål på tron att tillväxt och hållbarhet är kompatibelt. Men jag kan ju mycket väl ha fel. Vill gärna ha en diskussion kring detta.

En sak vi måste ta med i debatten är väl att det inte bara är våra politiker eller samhälle, dvs Sverige, som måste ställa om utan de flesta samhällen, de som idag kör enligt tillväxtekonomin. Vi måste kanske lyckas ändra vårt samhälle till ett hållbart system utan att alla andra kanske följer med samtidigt.

November 2014

Diskussionen 10

BNP och tillväxt har ingenting med pengar att göra. BNP definieras som summan av alla varor och tjänster i ett land, ofta uttryckt per capita (person). Tillväxt definieras som ökningen i reala termer (dvs med avdrag för inflation).

Tack, A. Förekommer en hel del missuppfattningar relaterade till ett fokus på penningsystemet i vissa kretsar här. Påtalade det samma för några dagar sedan.

En kanske dum fråga: Om BNP inte har något med pengar att göra, som du skriver, hur mäter man då ”summan av alla varor och tjänster i ett land”. Om det inte handlar om antalet produkter vore kanske det mest meningsfulla att mäta den mängd arbetstimmar som har gått åt för att producera dem eller, beroende på syftet, den sammanlagda (brutto- eller netto?-) lönekostnaden för deras produktion. Eller blir det i praktiken (alltid) deras sammanlagda marknadsvärde?

Tanken är att mäta hur mycket mer varor/tjänster som produceras i ett land. Värdet av alla varor måste ju mätas i något, och det görs i kronor eller dollar (skulle inte gå att mäta i arbetstimmar). Men BNP har ingenting att göra med flöde av pengar, ökning av penningmängd, inflation, reavinster eller andra kreativa argument jag sett.

En stilla kommentar betr penningmängden. Nog påverkas BNP av mängden pengar. Om det är enklare att få krediter – vilket varit fallet under en lång tid – ökar efterfrågan på allehanda varor och tjänster. Exakta effekten beror dock på VEM som får tillgång till krediterna. Debatten om detta har varit bred i USA, dvs är det Wall Street eller Main Street som gynnas?! När kapitalägarna gynnas så hamnar större delen av efterfrågan i tillgångsvärden av olika slag, typ fastigheter och resulterar i ökade priser. Om vanliga hushåll gynnas så blir rimligen effekten att efterfrågan på konsumtionsvaror ökar – möjligen med viss inflation som följd. Så frågan är komplex, men att hävda att peningmängden saknar betydelse har jag svårt förstå.

Att BNP är summan av varor och tjänster är ju det som gör det helt ohållbart att eftersträva en ökning av denna, eftersom varor /tjänster är fysisk materia /energi. Men sen finns det ju de som påstår att det går att frikoppla ekonomisk tillväxt från resurs- och energianvändning. De måste ju mena något annat med ekonomisk tillväxt än ökning av varor och tjänster då? Eller så tror de att varor /tjänster inte är resurser /energi. Vad menar de?

”Det nominella tillväxttalet anger ökningstakten i löpande valutaenheter. (Min understrykning) Vid beräkning av real tillväxt har man korrigerat för inflationen. Vanligen används då den så kallade BNP-deflatorn, som kan skilja sig från konsumentprisindex (KPI).” ”Valutaenheter” är alltså pengar! Det är mycket märkligt att en utbildad ekonom inte har något i ekonomi så grundläggande klart för sig. Utan ett klart mått på ekonomisk tillväxt och BNP, blir begreppet religöst!

Jag vet inte om ytterligare ett inlägg ökar eller minskar förvirringen, men:

BNP är ett mått på produktionen (bruttonational-Produkt). Det kan mätas från användningssidan (konsumtionen, investeringarna, importen, exporten) men det är att gå en omväg, och ändrar inte definitionen. Att säga att BNP mäter penningflöden är i bästa fall nästan rätt, men snarare felaktigt.

Däremot mäts produktionen i monetära termer, alltså till exempel i kronor. Det är nödvändigt eftersom man annars inte skulle kunna lägga ihop all produktion i ett enda mått. Det vore meningslöst att mäta alla varor och tjänster i kilogram. Svårigheten består dock i att penningvärdet inte heller är särskilt pålitligt som måttstock – men KPI och BNP-deflatorer är verktyg som används för att försöka fixera penningvärdet vid något, mer eller mindre framgångsrikt.

Knäckfrågan är då vad VÄRDET av BNP egentligen betyder. Det finns förstås olika värdeteorier: ekologiska ekonomer menar ibland att värdet bestäms av energi, exergi, materialåtgång eller liknande. Då skulle tillväxt bero på ökade insatser av dessa faktorer. De har dock svårt att visa att detta är direkt kopplat till det ekonomiska värdet.

Den klassiska ekonomin (Ricardo och Adam Smith, senare Marx) hävdar att det är produktionskostnaden som avgör värdet, dvs. insatser av jord, arbete, och kapital. Den neoklassiska teorin – i princip den numera allenarådande – menar snarare att det är nyttan som räknas. Det man bör känna till är att den neoklassiska teorin brukar kallas mikroekonomi, och det i sig gör den olämplig för att bestämma makroekonomiska värden, som BNP.

I mina ögon talar allt för att en klassisk produktionskostnadsteori är det som bestämmer BNP på aggregerad nivå. Storskalig tillväxt beror på sammantaget ökade insatser av arbete och kapital, i praktiken främst ökade insatser av kapital (maskiner, byggnader, mm). Tillväxten mäter enligt detta synsätt kostnaden snarare än nyttan av produktionen, och effektivare produktion som leder till minskade kostnader ger inte tillväxt. I praktiken brukar dock effektiviseringar gå hand i hand med ökad produktion och tillväxten kan därmed fortgå.

Tillväxten är materiell och i längden omöjlig att frikoppla från materiellt resursutnyttjande, teoretiskt kan man tvista på marginalen men knappast i praktiken.

Intressanta saker detta.

Hur påverkas BNP av att börsen rusar och bostadspriser stiger, dvs pengar som används för att köpa befintliga tillgångar? Det är väl ”investeringar” som inte genererar något nytt värde, förutom ett fåtal nya arbetstillfällen för diverse mäklare och homestylare.

Frågan var alltså om/hur detta påverkar BNP.

Angående D:s inlägg:

Beror på vad man menar med samband mellan BNP och pengar.

När det är kristider är standardlösningen (Keynes) att sänka räntan för att stimulera efterfrågan för att skapa fler jobb och ökad tillväxt, dvs högre BNP som D skriver.

Det jag vänder mig mot var sammanblandningen mellan flöden av pengar och BNP i diskussionen. BNP mäts som summan av värdet på alla varor och tjänster i ett land. Högre penningmängd leder inte direkt till högre BNP (men dock indirekt via efterfrågan, som dock främst fungerar i kristider).

Den ökade penningmängden har ju resulterat i högre tillgångspriser på bostäder etc, vilket inte var avsikten. Det är dock svårt för politiker och Riksbank att styra detta. Nya metoder behövs.

Angående E:s inlägg:

Vad de andra menar vet jag inte. Kan inte se hur man kan frikoppla ekonomisk tillväxt från materia/energi.

Tillverkning av varor förbrukar givetvis resurser som riskerar förstöra miljön. De flesta tjänster gör det dock inte. Samhället utvecklas ju också mot mer tjänster, vilket borde uppmuntras mer.

Angående F:s inlägg:

BNP har ingenting att göra med pengar eller tillväxt av pengar eller flöde. Man MÄTER dock BNP i en valuta, oftast lokal valuta eller dollar.

Det som nog är styrkan av BNP är att det mäts av officiella myndigheter, i Sverige SCB. Andra länder har liknande metoder. Manipulationer förekommer dock, bl.a. i Kina. Svagheten med BNP är att det inte är ett bra mått på välfärd eller lycka. Vidare missas ju miljömålet helt som alla här vet.

Mycket bra början G, men jag förstår inte riktigt hur du menar i slutet om BNP.

BNP beräknas av SCB som en del av nationalräkenskaperna. Analyseras sedan av ekonomer (KI, banker), media och politiker.

Allt detta görs på liknande sätt som bokföringen i ett företag. Ungefär lika tråkigt tycker nog de flesta, även jag.

Bra fråga H. Du har helt rätt. Uppgångar på aktier och bostäder räknas inte in när SCB mäter BNP. Tjänster från mäklare gör det dock, även de som bygger nya hus.

En uppgång på börs/bostäder kan dock stimulera ekonomin så att nya företag och jobb skapas som ökar BNP, men detta tar ofta ett tag.

Det är inte så ovanligt att människor blandar ihop vad som är en definition och vad som är mätmetod/måttenhet. Enkelt förklarat, BNP defineras som värdet (i SEK) av allt som produceras, detta kan (förenklat) mätas som mängden pengar som byter ägare i utbyte mot varor/tjänster. Det ena är definition, det andra är mätmetod. För att kunna jämföra BNP mellan olika år så korrigerar man för inflation dvs pengars försämrade värde.

Ökar priserna på bostäder BNP? Sänkt styrränta och ökad kreditgivning från banker stimulerar bostadspriser och BNP. Kreditgivning är orsak. Stigande bostadspriser är verkan, stigande BNP är verkan. Men en (bostads-)bubbla blir en självförstärkande spiral: stigande bostadspriser får människor att känna sig rikare, de belånar huset för konsumtion, vilket ökar kreditgivningen och stimulerar ekonomin, vilket får ännu fler att känna sig rikare osv. Om denna utveckling skenar iväg så blir utvecklingen förr eller senare ohållbar och bubblan spricker. Tillgångsvärdena går upp i rök, medan skulderna finns kvar.

Idag ökar penningmängd och hushållens skulder med typiskt ca 5% om året, och det är främst att hushållen tar på sig mer skulder som driver denna utveckling. Samtidigt ökar BNP med kanske 1%. Detta är i längden ohållbart. Alla vallöften från partier från vänster till höger, bygger på antagandet att denna ohållbara ökning av hushållens skulder kommer att fortsätta. När denna stimulans av ekonomin försvinner så slår det mycket hårt mot inhemsk efterfrågan, BNP, sysselsättning och skatteintäkter. Inget politiskt parti, varken till höger eller vänster, har diskuterat detta i valrörelsen. Iaf. inte vad jag vet.

Visst är det lätt att bli förvirrad. BNP är ett mått på värdet på den ekonomiska aktiviteten (konsumtionen av varor och tjänster) medan inflationen är ett mått på prisökningen på varor och tjänster. När den ekonomiska aktiviteten ökar, ökar flödet av pengar i ekonomin vid någorlunda stabila priser. Ju fortare pengarna cirkulerar i ekonomin desto mer ökar BNP. Man skulle kunna säga att BNP gäller värdering av flödet av pengar medan inflation och skuldökning gäller volymökningen av pengar.

A skrev tidigare: ”BNP definieras som summan av alla varor och tjänster i ett land, ofta uttryckt per capita (person).”

Ska man vara petig så borde det vara summan av priset på alla varor och tjänster i ett land.

BNP kan mätas som nominell BNP och då kommer inflationen att bidra till en skenbar ökning (om det finns en inflation) eller real BNP, som korrigeras för inflation och därmed mäter en faktisk ökning av ekonomiska aktiviteter. Funderade mycket på äpplena, men förstod helt enkelt inte detta.

”Jämför med antalet äpplen som mognar på ett träd. Det är inte bruttoäppelmognaden, BÄM, som ökar, det är äpplena”. Ett äppelträd som ger frukt är väl ett bra exempel på tillväxt hur man än räknar?

Att ökad BNP används som mått på en tillväxt, som ofta sker på bekostnad av hållbarhet, socialt och miljömässigt innebär inte med automatik att minskad BNP är synonymt med ökad hållbarhet och bättre miljö. Jag vet inget land som ökat sin sociala eller miljömässiga hållbarhet i tider av sjunkande tillväxt. Kanske någon annan har sådana exempel?

Kanske vore det en konstruktiv del i debatten om vi blev mer konkreta och talade om vilka verktyg som skulle kunna användas för att skapa den utveckling vi vill se? Ska vi satsa mer resurser på forskning och innovation t.ex inom biomimik , för att utveckla mer hållbara lösningar på olika samhällsproblem (minskad energianvändning t.ex). Ska vi försöka se om det går att utveckla styrmedel för att föra över resurser från den mätbara ekonomin till den icke mätbara? Arbetstidsförkortning kan vara ett sådant verktyg. Förutsatt att den frigjorda tiden inte används till exempelvis semester på Thailand eller nåt annat resurskrävande. För att synliggöra en sådan utveckling skulle vi dock behöva komplettera BNP-måttet med andra mått. Vi måste mäta hur naturkapitalet förändras och vi måste kunna mäta och värdera allt det som görs utanför den mätbara ekonomin.

Början blev rätt om BNP att det är värdet på varor och tjänster i ett land, som du skriver J.

Mer pengar som cirkulerar i ekonomin leder inte nödvändigtvis till högre BNP. Lägre ränta = ökad penningmängd = botemedel mot lågkonjunkturer och arbetslöshet (dock kontroversiellt). Vid högkonjunktur leder dock ökad penningmängd till inflation (mkt förenklat).

Värdering av BNP gäller INTE värdering av flödet av pengar. BNP har inget med pengar att göra. Pengar är bara en måttenhet.

Inflation har inget med skuldökning att göra. Inflation är ett mått på den genomsnittliga prisökningen på varor och tjänster. Har ett samband med volymökning av pengar, som dock inte gäller i lågkonjunkturer.

Som antytts har BNP inte mycket med landets förmåga att betala sin statsskuld (det beror på en mängd frågor varav BNP och tillväxt bara är en). Att trycka nya pengar för att betala statsskulder är en metod som endast bör användas i nödfall.

BNP-måttet är definierat! Vi alla tycks anse att det är ett dåligt mått på hur samhället ”mår”. Frågan blir då: Varför har samhällets beslutsfattare – historiskt sett – kommit fram till att det är just det här måttet som skall prioriteras? Det bör naturligtvis finnas en anledning till att det här måttet skall gälla framför andra ”bättre” måttenheter. Enligt min mening så är svaret givet. Kan det vara på det viset att BNP-måttet har antagits av samhällets beslutsfattare på grund av att vi lever i ett ekonomiskt system som ”kräver” ekonomisk tillväxt?

BNP har blivit populär i de flesta länder, kanske för att det är lättast att förstå och beräkna. Som svar på L:s fråga. De flesta är nog överens om att det är ett svagt mått på välfärd, men är användbart för att mäta konjunkturen etc. En annan orsak är kanske att det är måttet journalister känner igen.

L, till din fråga om varför BNP-måttet verkar vara prioriterat. Ett viktigt skäl för att producera BNP-statistik är att det är Riksbankens viktigaste signal på hur stor efterfrågan. De måste bedöma hur stor denna efterfrågan är och hur den förändras, som ett underlag för sina åtgärder för att stimulera eller dämpa finanssystemets nyutlåning. För detta ändamål är BNP ett bra och nödvändigt medel.

Avsikten från början har inte varit att låta BNP vara en mätare på välfärd. Måttet avsåg just att mäta och jämföra BNP, men eftersom den ekonomiska aktiviteten utgjorde grunden för utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder kom begreppet i den allmänna debatten att användas som mått på välfärd. Vi bidrar nog till den förvirringen genom att vara så fixerade vi BNP istället för att se det som ett mått bland andra.

Jag menar att man bör inte lyssna på mainstream-ekonomer som ignorerar banker och kreditskapande i sina ekonomiska modeller. Enligt detta synsätt så är ekonomin enbart en bytesekonomi, där banker endast är passiva mellanhänder som administrerar betalningar och tar emot insättares pengar och lånar dem vidare till kredittagare. Mao. mainstreamekonomerna ignorerar att banker har en kritisk roll i samhället iom att deras kredtitgivning innebär att nya pengar skapas, och att banker i stort sett är de enda skaparna av pengar i ekonomin.

En viktig pusselbit i sammanhanget är att dessa ekonomer intresserar sig för kortsiktiga svängningar i ekonomin. Deras käbbel om penningsystemet handlar om hur bankerna bidrar eller inte bidrar till att skapa/undvika ekonomiska kriser. Oavsett vem som har ”rätt” tror jag att det har begränsad betydelse för den långsiktiga tidsskalan som vi bör betrakta den ekologiska krisen på.

En central fråga är hur kan nya jobb skapas så att massarbetslösheten minskas på ett miljövänligt sätt. Ingen har svaret ännu.

Angående A:s inlägg:

Skatteväxling (från skatt på fossil energi) kan väl vara en bra början. Då gynnas en cirkulär ekonomi, reparationer, tjänster, byten, odling etc. på bekostnad av slit- och släng, varukonsumtion och transporter.

Det finns många som har visat hur man kan förändra det ekonomiska systemet men det kräver att ekonomer och politiker tänker utanför boxen. Det är inte lätt att bryta invanda mönster och föreställningar om världen.

För att åstadkomma balans mellan människans aktiviteter och miljön behövs en penningmängd som bättre motsvarar miljöns resurser. Det optimala sättet är att skapa en real ekonomi utan möjlighet att tjäna pengar på pengar.

För att åstadkomma ekonomisk balans mellan människor är det optimala att skapa ett fördelningssystem frikopplat från lönearbetet. Effektivisering, rationalisering och teknisk utveckling kommer enligt bedömare att leda till att 2,5 miljoner arbetstillfällen försvinner under kommande 20 åren. Lönearbetet som penningfördelare har kommit till vägs ände. En jämn kontinuerlig fördelning av pengar till alla genom basic income gör att alla kan känna en ekonomisk trygghet. Det har positiva konsekvenser även för den sociala och psykiska tryggheten/hälsan.

K skriver: ”Avsikten från början har inte varit att låta BNP vara en mätare på välfärd. Måttet avsåg just att mäta och jämföra BNP, men eftersom den ekonomiska aktiviteten utgjorde grunden för utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder kom begreppet i den allmänna debatten att användas som mått på välfärd.”

Visst är det så! BNP har aldrig varit en ”mätare på välfärd”. Måttet avser något helt annat. Vilket vi båda är helt ense om.

Att ”den ekonomiska aktiviteten utgjorde grunden för utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder” gäller naturligtvis än idag. Men ”den ekonomiska aktiviteten” prioriterar ekonomisk tillväxt. Samhället däremot prioriterar ”utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder”.

Här uppstår en motsättning mellan ”den ekonomiska aktiviteten” och samhällets prioriteringar. Denna motsättning försöker samhället överbrygga med skattesystemet. Som i vårt samhälle fungerar relativt bra. Medan det i många andra samhällen inte fungerar alls.

Vad vi nu ser det är att ”den ekonomiska aktiviteten” alltmer ”fjärmar” sig från samhällets prioriteringar. Med andra ord så, menar jag, leder prioriteringen av ekonomisk tillväxt till den krisartade utveckling som vi nu är mitt uppe i.

N skriver: ”L, till din fråga om varför BNP-måttet verkar vara prioriterat. Ett viktigt skäl för att producera BNP-statistik är att det är Riksbankens viktigaste signal på hur stor efterfrågan. De måste bedöma hur stor denna efterfrågan är och hur den förändras, som ett underlag för sina åtgärder för att stimulera eller dämpa finanssystemets nyutlåning. För detta ändamål är BNP ett bra och nödvändigt medel.”

Om jag förstår dig rätt här så delar vi samma uppfattning men med olika uttryckssätt: ”Kan det vara på det viset att BNP-måttet har antagits av samhällets beslutsfattare på grund av att vi lever i ett ekonomiskt system som ”kräver” ekonomisk tillväxt?”

A skriver: ”BNP har blivit populärt i de flesta länder, kanske för att det är lättast att förstå och beräkna. De flesta är nog överens om att det är ett svagt mått på välfärd, men är användbart för att mäta konjunkturen etc. En annan orsak är kanske att det är måttet journalister känner igen.”

Ja vi blir ju ”matade” med BNP-måttet jämt och ständigt. Alltså övertygas vi alla att anse detta mått som det enda ”saliggörande”. Ekonomisk tillväxt är alltså enligt både samhällets beslutsfattare och marknadens beslutsfattare ”den enda möjliga vägen” för våra samhällen.

A skriver igen: ”En central fråga är hur kan nya jobb skapas så att massarbetslösheten minskas på ett miljövänligt sätt. Ingen har svaret ännu.”

Ett kort svar blir: Med vårt idag rådande ekonomiska system så kan massarbetslösheten inte minskas. Den kommer istället långsiktigt att fortsätta öka. Att vrida utvecklingen ”på ett miljövänligt sätt” kan bara genomföras med ett ekonomiskt system som prioriterar ekologisk balans och ”rättvisa samhällen”.

Är fullt medveten om att detta svar är otillräckligt. Det kan utvecklas hur långt som helst.

L skriver: ”Att vrida utvecklingen ”på ett miljövänligt sätt” kan bara genomföras med ett ekonomiskt system som prioriterar ekologisk balans och ”rättvisa samhällen”.”

Jag är helt med. Men hur skulle detta ekonomiska system se ut och hur ska vi ta oss dit?

Min slutsats:

Samhällen har anpassats till teknik och robotar, vilket har skapat en ny livsstil, samhälle och finansmarknad.

Småjordbrukande är historia, men ”göra skäl för brödfödan” är en historisk ”moral-rest”, en kvarleva från svunna jordbrukstider, som tvingar marknaden att expandera över naturens gränser.

Att fördela överproduktionerna och dra ner på arbetstiden ser vi som moraliskt förfall – till skillnad från naturens gränser som vi ”måste” överträda för att skapa sysselsättning.

Via finansmarknaden, som är ett resultat av handeln och överskottet, kan man skapa mer pengar av pengar, bli lånemiljonär och leva lyxliv. Det gynnar dessutom marknaden till viss del så inte skuldbubblorna spricker (trots att vi skapar dem när vi räddar dem).

Låga utlåningsräntor ökar konsumtionen, produktionen och sysselsättningen, vilket ökar köpkraften, som ökar produktionen vilket tvingar oss att borra efter mer olja och gas, vilket sänker priserna på kol. Så håller det på.

Våra sociala inrättningar, infrastruktur, försvar, klimatforskning, sysselsättning, skola, vård och omsorg har vuxit fram i samexistens med den växande globala marknaden och är därför beroende av konsumtionen – även i andra länder som t ex USA och länder nere i Europa.

Finansmarknaden och bankelitens korrupta system, överkonsumtionen och klimatförändringarna är, som jag ser det, i första hand en följd av tekniken, som fordrar enorma mängder energi.

1. Jag undrar: Hur ska vi kunna lösa problemen med samma medel som skapar dem – alltså med teknik? Grön teknik täcker inte en bråkdel av behovet till densamma – tekniken.

2. Jag undrar: Hur ska vi kunna lösa logiken med teknikens överproduktioner genom att avreglera finansmarknaden? Det förstår jag inte riktigt.

Intressanta tankar Q

Jag tror inte man behöver rangordna varken problemen eller lösningarna. Man kan arbeta för en förändring parallellt. Generellt tycker jag diskussionen för ofta utgår från samhälleliga system/faktorer. Om vi börjar med att fråga oss vad som är bra för moder jord och människan så kanske man landar i en modell där hållbar materiell trygghet, social trygghet samt psykisk trygghet är grundstenarna för vår existens.

Dessutom måste alla som arbetar för förändring genom alternativa lösningar förlika sig med att alla delar är viktiga. Annars kommer det fortsatt vara så att det relativa fåtal som förstår att förändring behövs, att fortsätta på var sin kant och kämpa och allt kommer att ta mycket längre tid än om alla skulle samverka. Det är nog förändringsarbetets största utmaning.

Det var mycket att tänka på, Q. Här är ett försök:
Kanske kom användningen av fossila bränslen och tekniken att använda dem för en ökande produktion och konsumtion ungefär samtidigt med en snabb ökning av bankers betydelse för finansiering av detta (vid industrialismens början på 1700-talet). Men redan innan hade förstås en ökande handel med andra världsdelar, och rent röveri med hjälp av skjutvapen (som också drivs av fossil energi) bidragit till en kapitalackumulation som underlättade etableringen av fabriker vilka kunde drivas med hjälp av människor som saknade kapital och som tvingades acceptera löner som gjorde det möjligt för fabrikerna att gå med vinst. En vinst som kunde användas till investeringar för effektivare och billigare produktion av varor som alltfler hade råd att köpa och konsumera osv. osv…

När alltfler börjar tvivla på att en hållbar tillväxt av detta materiella flöde är möjlig tycker jag att det hög tid att börja ifrågasätta de drivkrafter som ligger bakom denna utveckling och de ekonomiska regelverk som möjliggör den. Särskilt som den också bidrar till klyftor mellan människor, som ytterligare kan försvåra en lösning.

Min poäng är att komma fram till vad som är hönan och ägget. Jag tror ju inte att bankerna varken är ägget eller hönan. Snarare tuppen som ville ha makt när tillfälle gavs.

Det är viktigt att komma fram till vad som beror på vad, tycker jag. Grunden för den explosiva utvecklingen vi har fått se är ju teknikens utveckling i kombination med förmågan att använda ett effektivt bränsle. När en skotsk kemist och geolog vid namn James Young uppfann fotogen 1852, främst för användning som bränsle i lampor, skapades den första riktiga oljeprodukten med potential för massförsäljning. Den första lyckade borrningen ägde rum i Tyskland under 1850-talet. När väl bilen blev var mans egendom på 1920-talet, främst i USA, skapades en enorm efterfrågan på bensin som gjorde att tillväxttakten fullkomligt exploderade inom oljebranschen.

Det är alltså bara i ca hundra år som vi har använt olja i någon större mängd. Och på den relativt korta tiden har vi åstadkommit en snabbare klimatförändring än vad stora vulkanutbrott orsakade under den senaste massförintelsen för 55 miljoner år sedan, som ledde till en superväxthuskatastrof. Koldioxidnivåerna ligger på samma nivåer nu som då – när polerna var hav. Klockan tickar och tiden går. Det börjar bli bråttom att samla ihop oss inför en vettig plan och söka svar på frågan HUR?

Personligen tror jag inte det är bankernas korrumperade system som driver upp handeln och klimatförändringarna. Jag tror det är teknikutvecklingen – som skapat alla miljardtals fordon, hushållsmaskiner, lampor, elektronik, värme- och kylanläggningar… och som behöver enorma mängder energi – som drivit upp handeln och konsumtionen. Skolorna, bankerna och hela samhällssystemet har anpassat sig efter det stora teknikutbudet, och dragit nytta av det på bästa möjliga sätt.

Vi människor verkar vara extremt anpassningsbara. Om vi ska klara den här striden, som inte har särskilt goda framtidsutsikter enligt forskarprognoserna, så får vi vara lite listiga och om det så skulle behövas: Lura oss själva.

Det står klart att vi inte är särskilt mycket för att förebygga problem. Däremot har vi historiskt sett klarat vår överlevnad väldigt bra på grund av vår höga anpassningsförmåga. Därför tycker jag – om vi ska använda lite list – och eftersom inget annat har visat sig fungera, att vi skulle kunna framkalla en situation som tvingar fram en anpassning.

Den situationen skulle vi få om vi trappar ner på de fossila subventionerna (500 miljarder US-dollar om året) och tvingar fram en anpassning till mindre energi.

ALLTSÅ: Anpassa samhället efter mindre energi, och inte tvärtom, anpassa energin efter samhället. Det är en oerhört viktig skillnad!

En framtvingad anpassning skulle sätta fart på teknikutvecklingen för gröna energikällor. Och vi hade fått se en minskad transportsektor, och mindre energianvändning överlag.

Konsumtionen, produktionen, lånen osv. hade minskat, och därmed hade bankerna inte haft en lika saftig finansmarknad att gotta sig i. Utbildningarna hade tvingats anpassa sig efter den nya situationen – ja allt hade anpassats på bästa sätt efter de nya förutsättningarna som en minskad energitillförsel ger.

Detta var min intention med ”hönan och ägget” och vad som kommer först. Alltså: Om vi stryper fossilanvändningen så anpassas tekniken efter mindre energi. Det blir mindre varor i omlopp, konsumtionen sjunker och bankerna och hela samhället anpassas till att fungera mer inom naturens ramar.

Hoppas ni förstår min poäng. Synpunkter? Och vad är LÖSNINGEN på klimatproblemen?

P skriver: ”Men hur skulle detta ekonomiska system se ut och hur ska vi ta oss dit?”

En stor fråga som inte kan besvaras på några få rader. Men jag vill försöka svara, så gott det går: Eftersom dagens rådande ekonomiska system driver våra samhällen och därmed även det ekologiska samspelet mot en ohållbar utveckling så måste vi först undersöka vilka grundläggande orsaker i dagens ekonomiska system som bär på ”huvudansvaret”.

Hur dagens ekonomiska system – kapitalismen – fungerar går jag inte in på. Men grundorsaken ligger i att kapitalägandet är privatägt. Ett privatägt kapital prioriterar inte samhällets ”bästa” och då naturligtvis inte heller det ekologiska samspelet.

Här skall vi inte förväxla privatägt kapital med privat företagsamhet. Vilket är något helt annat.

Alltså måste vi alla – samhället – äga kapitalet för att kunna besluta över våra samhällens ”bästa” inklusive det ekologiska samspelet.

”Hur ska vi ta oss dit?” Ett sätt är att bygga folkliga rörelser.

Q skriver: ”Vad är LÖSNINGEN på klimatproblemen?” ”Synpunkter?”

Mina ”synpunkter” blir som ovan och nedan:

Våra samhällen måste återta beslutsprocesserna över hur vi vill att samhällena utvecklas.

Vem/vilka har då dom avgörande besluten i dagens samhällen? Jo, dom avgörande besluten för våra samhällens framtid tas inte av våra folkvalda utan dom tas av beslutsfattarna i den globala ekonomin.

Vi är tillbaka i frågan om vem/vilka som skall äga kapitalet i våra samhällen. Skall det vara fåtalet eller flertalet?

Vi lärs in i det ekonomiskt konkurrensbaserade maktspelet – istället för i det ekologiska samspelet – där bilen och andra transportfordon är förutsättningen för systemet samtidigt som de utgör de mest aktiva komponenterna för förintelsen av naturen.

Ett stort problem för miljön är att jordbruket också blivit involverat i marknaden. Småbönder runt om i världen ingår numer i konkurrensen på den globala marknaden bland massproduktioner av säd, djur och grönsaker. Där fosfor, GMO, trading med priser, genmanipulation, hårdsatning på en enda matprodukt och användning av kemiska produkter och mediciner blivit metoder som tjänar de ekonomiska villkoren på bästa möjliga sätt. Det medför även att oljan – och det stigande oljepriset – blivit en huvudkomponent för livsmedelsbranschen, där även världens småbönder ingår.

Den ”ekonomiska evolutionen” har således manats fram successivt i interaktion med alla parter på marknaden, inklusive jordbruken.

Resultatet har blivit att småbönder runt om i världen slåss ut av konkurrensen. En annan orsak till att småjordbruken inte längre bär sig är att barnen går i skolan och flyttar in till städerna där jobben finns. Att odla och sköta jordbruk ingår inte i läroplanen, och har aldrig gjort.

Stora delar av mänskligheten saknar för första gången i evolutionen kunskap om jorden och ekologin som försörjningskälla och är därmed hänvisade till den ekonomiska marknaden, och till industriernas massproduktioner – och den makt som skapas i detta system.

Jag filosoferar. Skulle man inte kunna bryta våra ekonomiska anpassningscirklar och lägga in stöten i våra utbildningar. Om vi gör om skolorna till ”arbetsverkstäder” där skoltrötta elever får flexa torra föreläsningssituationer med uppiggande doser skaparglädje så bryter vi trenden.

Mer skaparglädje – mindre maskiner, alltså. Skolan skulle bli en indikator på vart politiken vill sikta, där lärare, elever, föräldrar och politiker i samförstånd dras med i vågen av återvunnen skaparglädje och praktisk närhet till ekologin där klimatarbetet är det övergripande mottot.

Det kanske låter utopiskt, men allt börjar med en tanke, en vision – och hur utopisk ser inte framtiden ut just nu??? Det kommer bli rena farsen om vi tror att vi ”måste” fortsätta så här bara för att vi är vana vid detta. Science fiction är ordet som dyker upp.

Och vårt ekonomiska system har missat något väldigt fundamentalt: Ekonomin är inte grunden för allting – det är ekologin som är grunden för allting. Har vi missat den lilla detaljen kanske?

3-5 grader med mer bränder och översvämningar, havsnivåhöjning, försurade hav och artutdöende är mer än vad vi människor klarar av att anpassa oss till. Så låt oss anpassa oss till något bättre medan tid är.

Med vetskapen om riskerna med vår livsstil, och att vi ändå vägrar släppa taget om det vi redan har, så borde det gå att framkalla en situation som tvingar oss till en bättre anpassning till ekologin med tanke på alternativet.

Om vi stryper tillgången på billigt fossilt bränsle, och framtvingar en anpassningssituation så har vi lösningen på problemen som i en liten ask.

NU har vi fortfarande möjlighet. SEN har vi inte längre det. Det är NU vi måste tvinga fram en bättre vilja, en folkkamp, en kamp för mänsklighetens överlevnad, för det borde ligga i allas intresse att behålla en beboelig värld.

Alltså: fram för bättre utbildningar, och att strypa den fossila energianvändningen NU medan tid är.

En grundläggande invändning man kan göra mot försöken att skapa en mer omfattande, ”grön” eller ”integrerad” BNP, gäller själva utgångspunkten att det naturliga kapitalet på något sätt skulle vara jämställt med övriga typer av kapital och alltså endast utgöra en delmängd. Detta synsätt kan ledas tillbaka till uppfattningen att naturen är en del av samhället, inte tvärtom. Härigenom kunde ekonomerna och den ekonomiska ”vetenskapen” från begynnelsen totalt negligera den omgivning, d.v.s. naturen, inom vilken de ekonomiska aktiviteterna pågick. Men naturen är alltså ett helt överordnat system vari de mänskliga aktiviteterna och samhället ingår som delar. Att ”sätta en prislapp på miljön” är därför ingen lösning på problemet med att våra ekonomiska aktiviteter successivt undergräver våra existensvillkor, eftersom en sådan prissättning bygger på att man släpat in naturen i en penningekonomi vars värdesättanden aldrig kan bli tillräckliga för att möjliggöra fungerande existensvillkor även i framtiden. Bristen på naturvetenskap i den ekonomiska ”vetenskapen” är det som lett till att ekonomisystemet är uppbyggt kring en felsyn där detta system och natursystemen fått byta plats. Därför är den stora uppgiften för oss att lämna ekonomins traditionella syn- och angreppssätt eftersom dessa är ytterligt begränsade och helt otillräckliga. Det man i detta sammanhang kan förvånas över är hur lite som är gjort på det här området, när vi vet att miljödebatten pågått så länge som den gjort. Under den mesta av den här tiden har ekonomerna och naturvetarna levt åtskilda och haft uppenbara svårigheter att kommunicera. Ansträngningarna att skapa en mer omfattande BNP får väl närmast betraktas som det sista desperata försöket att rädda ett redan föråldrat synsätt. Men de kan även ses som en mätare på det naturvetenskapliga synsättets svårigheter att slå igenom. Det handlar ju om ingenting mindre än ett paradigmskifte.

Q skriver:

”Svar: Flertalet, men kommer vi producera mindre då? Kommer vi åka mindre bil då? Kommer vi producera mindre och kommer den gröna tekniken utvecklas snabbare då, och varför?”

Mina svar på dina frågor blir att vi kommer att producera mindre, åka mindre bil och den gröna tekniken kommer att utvecklas snabbare. Och varför kommer det att bli så?

Ett ekonomiskt system som samhället bygger upp kommer naturligtvis att prioritera samhällets bästa. Till skillnad från dagens ekonomiska system som ju är uppbyggt utifrån det privata kapitalets prioriteringar vilket kräver ständig ekonomisk tillväxt.

Vi kommer i ett samhälleligt ekonomiskt system att själva producera det vi konsumerar. Inte som nu då varor kan transporteras över hela klotet innan dom når hit. Att det fungerar så idag beror ju på att kapitalets ägare prioriterar den egna vinsten. Alltså producera där det är billigast och sälja där man kan tjäna mest! Man kan säga att det är så som kapitalismens ”inneboende lagar” ser ut.

Den gröna tekniken är bara intressant i dagens ekonomiska system om den är lönsam. När samhället tar det fulla ansvaret även över den ekonomiska delen så blir självfallet agerandet långsiktigt. Mer grön teknik blir följden.

Det är något stort som håller på att ske. Så här vill jag berätta om det (men jag är samtidigt intresserad av hur ni andra vill berätta historien).

Det är förvisso en stor del av ekonomerna som tycks ha levat åtskilda från naturvetarna. Men inte alla. Ett enkelt sätt att skilja de isolerade ekonomerna från de andra är att se hur de relaterar ekonomin till naturen i sin bild av världen. De neoklassiska ekonomerna ser naturen (produktionsfaktorn Jord) som så stor i förhållande till den kreativa mänsklighetens behov att den är oändlig. Man kan i normala fall bortse från den. De klassiska ekonomerna däremot, räknar med att tre produktionsfaktorerna – jord, arbete och kapital – alltid är begränsande. Nu frestas ekonomerna att plocka fram de klassiska teorierna. Vi som jobbar med denna teori har alltid funnits men vi i stort sett har varit utträngda från den centrala scenen som de flesta tittar på.

Att vara neoklassisk ekonom fungerade ganska bra under den långa industrialiserings- och globaliseringsperioden då man i stort sett alltid, tack vare de fossila energilagren, kunde räkna med en hög ekonomisk tillväxt. Nu när tillväxten stagnerar fungerar det inte lika bra längre. För klassiska ekonomer som jag själv – jag är ekonom, agronom, månskensbonde och bankman – är det helt naturligt att tänka som en holistisk naturvetare. Vi gillar ekonomiska teorier som är kompatibla med de teorier som används av andra samhällsvetare såväl som naturvetare och humanvetare.

Här kommer vi in på en annan skillnad, den mellan reduktionister och holister. Det håller inte till hundra procent men det håller i stora stycken att säga att neoklassiska ekonomer är reduktionister och moderna klassiska ekonomer är holister. Då räknar jag in de institutionella och de ekologiska ekonomerna bland de klassiska ekonomerna.

Att sätta pris på miljön är något som faller sig helt naturligt för reduktionistiska tänkare. Hår har vi en paradigmatisk gränslinje. Denna linje blir än mer tydlig när man som du, försöker jämställa produktionsfaktorn Jord (Naturen) med den människotillverkade produktionsfaktorn Kapital.

Den stora uppgiften för ekonomkåren är därför att ansluta sig till de klassiska ekonomerna och därmed återgå till de traditionella ekonomiska synsätten. Det neoklassiska synsättet fungerade tillfälligtvis men är med sitt reducerade synfält, en återvändsgränd.

För att komma framåt måste vi slänga de neoklassiska skygglapparna och jobba i sann holistisk anda.

Att kapitalets ägare prioriterar den egna vinsten tror jag till stor del beror på vårt system som bygger på konkurrens, vilket ursprungligen setts som en morot för att skapa mer och billigare produkter på marknaden, bättre teknik, billigare arbetskraft och billigare varor. Även skolan och betygsättningen har något av detta konkurrenstänkande i sig, tycker jag.

Att samhället äger kapitalet, och använder det för samhällets bästa tror jag också vore det bästa. Men vi har fortfarande tekniken som vi använder istället för mänsklig arbetskraft i allt vi gör som fortfarande kräver en väldans massa energi. Energin till tekniken kanske kan lösas med grön teknik, och skapa mer sysselsättning, men det har inte gett så bra utslag hittills om man säger så. Vem av oss får tabba oss så många gånger, som den hållbara tillväxten har gjort utan att bli misstroendeförklarad? Vi verkar vara frälsta i någon slags tillväxtreligion.

Om kapitalet inte vore privatägt och om samhället arbetar för samhällets bästa, och fördelar produkterna bättre, och minskar överflödet, så kanske det kan ge något resultat, förhoppningsvis, som du säger.

Men ändå. Fisket, jakten, jordbruket … allt är maskinellt och industriellt. Och miljöförstörande. Tråkigt! Skolan har nästan inget hantverk, inget jordbruk, inga djur … bara betygsatt teori. Tråkigt – och vart syftar det?! Vad blir vi?

Filosoferar man lite över frågorna så kommer man fram till att allt är en fråga om energi. Maten, kroppen, evolutionen, miljön är en fråga om energi. Tekniken har förändrat energilagarna. Tekniken har medfört att vi människor använder för lite fysisk energi mot vad vi intar, vilket skapat välfärdssjukdomar. Tekniken har även medfört att vi utnyttjar mer energi än vad naturens energilagar hinner ombilda, vilket skapat klimatförändringar. Kan bättre teknik lösa den logiken? Eller en annan form av ekonomi?

Det är som du,L, säger, att om vi producerar varorna mer lokalt, så sparar vi energi och då vinner miljön på det. Basinkomst och kortare arbetsdag kan också spara energi och få oss att verka mer lokalt. Bäst för miljön vore om vi höll oss så nära hemmet som möjligt så vi slapp transporter och rusningstrafik, och om vi hittade ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Det verkar som om vi behöver enas om en definition av ’kapital’.
Enligt Nationalencyklopedin är kapital ”ett av nationalekonomins mest mångtydiga och omtvistade begrepp; ursprungligen benämning på finansiell fond som ger avkastning i form av ränta o.d., senare även på produktionsmedel och tillgångar i allmänhet, dvs. allt som har egenskapen att kunna ge avkastning. … Numera är det vanligt att betrakta även naturtillgångar (t.ex. skogar och fiskevatten) och människors arbetskraft som en form av kapital: naturkapital respektive humankapital.”

Man skulle alltså kunna tala om fyra slags ’kapital.: finanskapital, produktionsmedel, naturkapital (jord?) och humankapital (arbete?). Men när du talar om ”den människotillverkade produktionsfaktorn Kapital” verkar det som om du enbart syftar på kapital i betydelsen ’produktionsmedel’ (underförstått att ’naturkapital’ och ’humankapital’ inte borde definieras som ’kapital’). Det tror jag är klokt, men kanske man fortfarande kan tala om investerade pengar som ’kapital’ men då vara tydlig med att det handlar om ’finanskapital’ enligt den ursprungliga betydelsen. Vad säger du N?

Jo, jag anser som du säger, att det är klokt att skilja på den levande naturen och det döda, av människan skapade, kapitalet. Vi kan leva utan kapital men inte utan naturen. Därför borde naturen vara helig men det har nästan blivit tvärtom.

Det religiösa förbudet mot att ta ränta bygger på insikten att vi alla är beroende av naturen och att den aldrig lämnar någon garanti. Missväxt, katastrofer etc hör till livets villkor.

Den som har mer än han behöver för sin försörjning och, mot ränta, lånar ut en del av sitt kapital till någon som behöver hjälp med finansiering av en investering för sin försörjning, har utnyttjat dennes beroende ställning för att göra sin egen ställning privilegierad. Han har gjort sig mindre beroende av naturens växlingar genom att kräva att räntan ska betalas oavsett om det går bra eller dåligt för låntagaren.

För oss är det viktigt att vi definierar kapital på ett sätt som gör det möjligt för oss analysera denna herrelösa maskin och förstå hur den fungerar.

För mig och min berättelse är det viktigt med en definition på kapital som tydligt skiljer det från naturen (och därmed oss själva). För neoklassiska ekonomer är detta inte lika viktigt eftersom den accelererande kapitaluppbyggnaden får det att verka som att naturens betydelse för vår produktion (dvs vår omvandling av det som naturen bygger upp) är marginell.

Aristoteles upprördes över krematisternas strävan att ackumulera kapital istället för att ta ansvar för och vårda den helhet som vi är beroende av. Med det enorma kapital som vår civilisation nu har ackumulerat har även strävan efter ständigt fortsatt kapitalackumulation ”automatiserats”. Den har institutionaliserats i banker, obligationer, aktiebolag, aktiebörser mm. Det hela har blivit till en ”maskin” som ingen kan styra, inte ens de som sitter på de största koncentrationerna av kapital.

För att analysera maskinen (som består av jord, arbete och kapital) och dess tillväxt behöver kapital definieras som summan av realt och finansiellt kapital eftersom den samhällsklass som ackumulerar kapitalet, samlar på båda slagen av kapital och från tid till annan (under ”långa århundraden” skiftar mellan de båda kapitalslagen. Sedan 1970-talet har de kraftigt ökat andelen finansiellt kapital. Förra gången som det hände var på 1870-talet.

I utvecklingsammanhang pratar man också mycket om ”socialt kapital” dvs värdet av institutioner och förtroende människor emellan.
Men jag är också skeptiskt till att man försöker använda ordet kapital för så vitt skillda saker. Eftersom kapital till vardags mest syftar på ”pengar” så leder ord som humant kapital, naturkapital mm till en ekonomisk värdering av dessa, vilket i slutänden oftast betyder att de är utbytbara.

Utbytbara är de redan i den neoklassiska ekonomiska teorin. Det är en av den teorins verkligt stora svagheter. WIKIPEDIA ger bra översikter på sökord som kapital, naturkapital, produktionsfaktorer, hållbar utveckling, humankapital o.s.v. Att tala om naturkapital kan inte vara fel eftersom människor lätt förstår analogin med att man inte kan leva av kapitalet, endast av avkastningen. Förstör vi kapitalet är det kört. Naturkapitalet har dock en särställning, eftersom det är i det kapitalet som alla övriga kapital rör sig. Naturkapitalet är själva grundförutsättningen för allting annat. För yngre människor brukar jag göra liknelsen med en dator. Utan operativsystemet kan du inte använda dina applikationer. Och förstör du operativsystemet är det kört. Naturen är planetens operativsystem!

Vi är överens om det, R.

Ni är nog också överens om att vi är fria att skapa nya begrepp och fylla dem med innehåll och även att omdefiniera gamla begrepp. Det är en del av vår kunskapande process.

När det gäller kapital så har de flesta valt att behålla begreppet och istället ändra dess innehåll genom nya definitioner. Syftet är naturligtvis att forma ett verktyg som behövs för att föra ett visst resonemang.

Begreppet kapital är populärt och det har definierats på många olika sätt och ofta har det fungerat bra. Den resulterande mångfalden har skapat en viss förvirring men jag har för min del inget emot att man gör på detta vis. Det viktiga är ju att var och en formar det till det verktyg man behöver och ger det en lämplig benämning. Oftast handlar det om att finna fram till en fungerande logik och pedagogik. Alla sätt är bra utom de dåliga – dvs de som inte fungerar.

Slutsatsen är att det är viktigt att man är tydlig med hur man definierar sina begrepp.

Vi vet att tillväxtkravet har med kapitalismen att göra. Alltså måste vi ha bra definitioner av kapital och kapitalism.

Ja, begreppen är viktiga och att vi talar om samma saker.

Du skriver nu att ”Vi vet att tillväxtkravet har med kapitalismen att göra. Alltså måste vi ha bra definitioner av kapital och kapitalism.”

Jag tycker det är lämpligare att tala om ekonomismen. Kapitalismen är ju ett egendomsrättsligt system, liksom socialismen. I det ena fallet har vi att göra med privat ägande, i det andra gemensamt.

Till kapitalismen är sedan kopplad en mer eller mindre reglerad marknad, medan socialismen vanligtvis förknippas med planering (och en hårdare reglering). Vår motståndare är alltså inte primärt kapitalismen, eller socialismen, utan ekonomismen.

Vi kan givetvis i detalj granska hur kapitalismen fungerar, och det gör exempelvis kapitallogikerna, men ur många aspekter hittar vi därmed inte kärnan i ekonomismen, som är synen på naturen (operativsystemet).

Om man tittar på Kina så ser man rätt tydligt att det inte var synen på naturen som ändrades i Kinas övergång till marknadsekonomi med stora inslag av kapitalism, den övergång som drivit den kraftigaste ekonomiska tillväxten i mannaminne.
Inte var det heller någon abstrakt ekonomism.

Jag anser att om vi skulle på ett mer generellt sätt fokusera på att kritisera kapitalismen förlorar vi vår egenart, och blir snart en rätt ointressant del av en allmän vänsterrörelse, alltså något som redan finns.

Däremot förvärrar kapitalismen många miljöproblem, där finns en grund för kritik som bör lyftas fram, men fokus för oss bör inte ligga på kapitalismen utan på tillväxtfrågan.

Piketty har inte blivit avfärdad som socialist trots att han skriver om kapital. Han gör det dock inte på det sätt som några uppenbarligen och felaktigt utgår från att jag menar. Det kapital och den kapitalism är något annat och hans forskning har förbättrat förutsättningarna för att tala om kapital, kapitalackumulation och ekonomisk tillväxt.

Jag är medveten om att den ryggmärgsreflex som triggas hos er även triggas hos de flesta andra . Därför är det svårt att använda dessa begrepp, men vad ska man göra? Ska vi avstå från att analysera de samband som är viktiga för oss eller göra det på ett smart sätt?

Piketty har, som alla vet, forskat på kapital och hur kapitalet har ackumulerats under trehundra år. Hans slutsats är att klyftan mellan den kapitalägande klassen och vi andra växer eftersom kapitalets avkastning generellt är större än den ekonomiska tillväxten. Den ekonomiska tårtan har vuxit och under den processen har kapitalägarnas tårtbit utgjort en växande andel av tårtan.

Nu har tårtan blivit mycket stor och vi pratar om att tänka om, tårtan är så stor att vi har fått problem och den kan inte bli mycket större. Istället måste vi tänka oss ett liv med mindre tårta.

Om vi inte kan prata om det som Piketty har hjälpt oss med, därför att vi är rädda för vad tårtkramarna ska säga, kan vi lika gärna ta en spade (och gräva ner oss så de slipper se oss).

N, det du skriver här om Piketty och tårta har jag inga problem med. Kan tvärtom vara utmärkt att lyfta fram empiriska samband om växande klyftor, och tårtanalogin kan vara pedagogiskt värdefull.
Det som jag kan ha svårt för är när abstraktionsnivån blir ”det är kapitalismen som är orsaken till miljöproblemen” eller ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem”. Jag tror att man bör mer tydligt beskriva både orsaker och lösningar, det är det som är min poäng.

Jag kan hålla med T om att förklaringar som att ”det är kapitalismen som är orsaken till miljöproblemen” eller ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem” är alltför abstrakta (åtminstone om man inte går vidare). Men att nöja sig med empiriska studier av samband räcker inte heller. De dynamiska processer, inklusive de regelverk (och människors efterlevnad av dem) som bidrar till att upprätthålla dem (och de maktförhållanden som har bidragit till reglernas införande) måste också studeras. – Och då tror jag ändå att enkla sammanfattningar som ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem” kan ligga nära till hands.
Men bara ”ett avskaffande” är naturligtvis ingen lösning. Vad skulle vi kunna ha istället? Finns det bara två val: vår nuvarande ’kapitalism’ eller centralstyrd ’socialism’? Kan de nuvarande, privatfinansierade företagen bara ersättas av statligt eller kommunalt styrda företag? Naturligtvis inte. En statlig finansiering behöver t.ex. inte innebära en full statlig kontroll utan skulle, med statliga garantier, istället kunna göra det möjligt att driva olika slags (demokratiskt styrda) kollektiv (t.ex. inom välfärdssektorn) utan ett ständigt, tillväxtdrivande vinstkrav. En sådan finansiering (särskilt om den är demokratiskt kontrollerad) skulle också kunna bidra till att utjämna den socialt problematiska snedväxt som vinstkraven har en tendens att bidra till osv.

En full utveckling av ett sådant system, som i princip kan göras gradvis, skulle innebära en slags ’nedmontering av kapitalismen’, men att bara säga att ’kapitalismen måste avskaffas’ är naturligtvis otillräckligt och politiskt alldeles för kontroversiellt. Men det hindrar inte att de sociala problemen med snedväxt måste tas på ett lika stort allvar som de ekologiska problem som tillväxten skapar.

Hur skall vi då gå vidare? Att döma av dom senaste inläggen så verkar det finnas ett behov av att ”fördjupa” sig i det rådande ekonomiska systemets orsaker och verkan.

C skriver: ”De dynamiska processer, inklusive de regelverk (och människors efterlevnad av dem) som bidrar till att upprätthålla dem (och de maktförhållanden som har bidragit till reglernas införande) måste också studeras. – Och då tror jag ändå att enkla sammanfattningar som ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem” kan ligga nära till hands.”

T skriver: ”Det som jag kan ha svårt för är när abstraktionsnivån blir ”det är kapitalismen som är orsaken till miljöproblemen” eller ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem”. Jag tror att man bör mer tydligt beskriva både orsaker och lösningar, det är det som är min poäng.”

N skriver: ”Jag är medveten om att den ryggmärgsreflex som triggas hos er även triggas hos de flesta andra . Därför är det svårt att använda dessa begrepp, men vad ska man göra? Ska vi avstå från att analysera de samband som är viktiga för oss eller göra det på ett smart sätt?”

Delar uppfattningen att vi måste ”analysera de samband som är viktiga för oss”.

Alltså bör vi ”tydligt beskriva både orsaker och lösningar”.

För att kunna förstå ”tillväxtfrågan” så är det nödvändigt att studera ”de dynamiska processer, inklusive de regelverk (och människors efterlevnad av dem) som bidrar till att upprätthålla dem (och de maktförhållanden som har bidragit till reglernas införande).”

Vad händer om vi inte formulerar de ”rätta” orsakssambanden till varför ”tillväxtfrågan” nu driver våra samhällen och hela det ekologiska ramverket mot kollaps? Enligt min mening så kommer det allmänna missnöjet i samhället att tillta och därmed så växer olika former av ”inhumana rörelser” som basunerar ut sina ”budskap” till varför samhället förfaller alltmer. När heller inte våra folkvalda partier lyckas analysera sig fram till ”tillväxtfrågans” orsaker och verkan då finns, så att säga, inget val längre.

Vi måste formulera och försöka analysera oss fram till ”tillväxtfrågans” orsaker och verkan. Att vårt rådande ekonomiska system bär ”huvudansvaret” för hur vårt och alla andra samhällen ”mår” det, menar jag, är bevisat.

Frågan blir: Hur ska vi använda lagom mycket energi?

Pengar är ett fiktivt värde för en viss mängd energi, som vi omsätter till direkt handel med energi (el, olja, kärnkraft …), materiella ting, eller tjänster (tjänstesamhället står för över 70 procent av befolkningen, och är direkt beroende av industrisamhället).

Bankerna har drivit upp fiktiva energivärden som ännu inte är ombildade i materia. Det driver upp sökandet efter balans i pengaflödet, alltså mer handel som fordrar mer energi.

Frågan är i vilken ände man ska börja:

1. Skapa mindre omsättning av pengar.

2. Skapa mindre materia (minska produktionerna).

3. Konsumera mindre materia (minska handeln).

4. Minska energiutvinningen.

5. Skapa tillräckligt mycket grön energi så vi kan fortsätta som vanligt – vilket verkar vara den allmänna uppfattningen.

Personligen tror jag att vi befinner oss i ett läge då vi skulle behöva kapa energianvändningen av fossila bränslen om vi ska klara mänsklig överlevnad. Då tvingas en anpassning fram från bankerna, från produktionen, från konsumtionen.

Jag tror alltså på att framkalla en situation, genom att kapa ”giftet”, som förstör förutsättningarna för mänsklig överlevnad. De effekter som sedan blir resultatet är just de lösningar som miljödiskussionerna rör sig om, men som hittills inte givit något resultat.

Det gäller alltså att börja i rätt ände. Så tänker jag.

Ja, Q, allt är energi – och allt hänger ihop!
Men pengar är speciella eftersom de ingår i ett abstrakt system av allmänt accepterade regler där de förknippas både med olika mängder av materia/energi (som du säger) och, mera korrekt, med varierande möjligheter att enligt regelverket påverka omfördelningen av materia mellan människor och i miljön. De är alltså närmare besläktade med begreppet makt än med begreppet materia trots att de ingår som delar i den omsättning/cirkulation av materiella/finansiella tillgångar som vi människor sysslar med och där den materiella delen (som motsvarar dina punkter 2-4) inte är ekologiskt hållbar. Din punkt 5 handlar om att försöka lösa problem i den finansiella sektorn (det mänskliga – via regelsystemet – krav på tillväxt) genom att påverka miljön effektivare/hänsynsfullare vilket jag håller med om knappast är tillräckligt i längden.

Men hur ska vi göra för att minska kretsloppet 2-4? Minskar en av punkterna (minskad produktion, minskadkonsumtion, minskad energiutvinning) följer de andra med, och vi befinner oss nu i en situation där beslutet att ”kapa energianvändningen av fossila bränslen” håller på att ”tas av” naturen själv genom minskningen av lättåtkomlig (tillräckligt billig) olja (”peak oil”). Men detta ses som (och är verkligen) ett hot eftersom det ger störningar i de finansiella systemen (din punkt 1) som bidrar till de globala konflikter vi redan ser.

Så vad gör vi åt detta? Vad återstår? Till syvende och sist handlar det om mänskliga relationer, och där hör vårt ekonomiska system, kapitalismen, till det mest tvingande. Vi måste på olika sätt befria oss från de tvång detta försätter oss i, och då tror jag att det framför allt handlar om att förändra 1. de räntekrävande finansieringssystemen och 2. de vinstkrävande företagsmodeller som finansieras av dessa system. Resultatet bör bli olika former av icke tillväxtkrävande ekonomisk demokrati, som jag tycker vi borde börja diskutera redan nu. Det behövs ingen våldsam revolution – vilket vore förödande.

L skriver: ” Vad händer om vi inte formulerar de ”rätta” orsakssambanden till varför ”tillväxtfrågan” nu driver våra samhällen och hela det ekologiska ramverket mot kollaps? Enligt min mening så kommer det allmänna missnöjet i samhället att tillta och därmed så växer olika former av ”inhumana rörelser” som basunerar ut sina ”budskap” till varför samhället förfaller alltmer. När heller inte våra folkvalda partier lyckas analysera sig fram till ”tillväxtfrågans” orsaker och verkan då finns, så att säga, inget val längre.”

Instämmer. De folkvalda är utsatta för så starkt tryck från olika ekonomiska makthavare att det måste vara oerhört svårt, nästintill omöjligt, för dem att ta fram tillräckligt opartiska utredningar om tillväxtens orsaker och verkningar och möjliga åtgärder. De bästa förutsättningarna när det gäller den intellektuell kompetens som krävs har nog vi för ett sådant arbete, även om resultatet skulle få en mer informell karaktär. Kan vi sedan få en debatt att sprida sig långt utanför vår krets är det troligt att både politiker och ekonomiska makthavare kommer att påverkas, samtidigt som förhoppningsvis ’det allmänna missnöjet i samhället’ har kanaliserats åt mer konstruktiva håll. Då kanske de utredningar vi vill ha kan bli verklighet och leda till politiska beslut med tillräcklig kraft bakom.

—–

December 2014

Diskussionen 11

B, betraktar du medborgarlön (inget bra begrepp) och progressiv beskattning som alternativ eller komplement till en gradvis förkortning av arbetstiden?

Basinkomst är i mina ögon en mycket intressant idé som jag lekt med ibland. Den har dock några uppenbara problem. Det första är opinionen; det är extremt svårt att driva idén om att människor ska få något för ingenting. Alla enkäter visar att vi gärna betalar skatt för skola/sjukvård etc. medan man är mycket mer skeptisk till ”socialhjälp” och allehanda bidrag. Man kan också se det på alla hätska reaktioner mot friåret: – som ”att få betalt för att inte arbeta…” etc –– som ändå hade goda skäl för sig.

Ett annat problem är gränsdragningar och vilka som ska innefattas i en ganska öppen värld med många människor som flyter över gränserna.

Ett bra argument FÖR basinkomst som kan avvärja en del invändningar, är att vår levnadsstandard i så hög grad beror vad tidigare generationer åstadkommit och på vårt gemensamma arv i form av naturtillgångar. Det är tillgångar som inte bara de som förvärvsarbetar borde få ta del av.

Jämfört med basinkomst/medborgarlön etc. bör dock kortare arbetstid vara oändligt mycket lättare att få förståelse för i den politiska processen. Minskad arbetsvolym har ju också en så direkt koppling till tillväxt (BNP = arbetsvolym * arbetsproduktivitet; om det senare ökar så måste det förra minska om inte BNP ska öka). Kortare arbetstid har ju också en så direkt mening för den enskilde; ett val mellan högre lön och mer fritid som är lätt att begripa. Hur basinkomst skulle påverka arbetsvolymen och en hållbar framtid vet vi ju inte; däremot vet vi att det måste innebära stora resursöverföringar (skatt). Därför står kortare arbetstid i en klass för sig. Progressiv beskattning är väl ett komplement eftersom det handlar om (ekonomisk) jämlikhet medan kortare arbetstid handlar om livskvalitet och ekologisk hållbarhet.

Kortare arbetstid = bra tycker jag, men hur kommer det sig att det istället är uppfattningen att vi måste arbeta mer och längre som dominerar diskussionen?

Basinkomst betraktar jag som en ”rättvis” inkomst. Därför kan omöjligen basinkomst genomföras inom vårt nu rådande ekonomiska system. Vilket ju egentligen är ganska självklart. I grund och botten handlar det ju om vem/vilka som skall fördela det kapital som skapas i samhället. Hur det fungerar idag det vet vi.

Samma sak med kortare arbetstid. Att ”uppfattningen är att vi måste arbeta mer och längre” beror ju på att kapitaltillväxten ”kräver” det.

Kan inte motstå att elda på diskussionen om basinkomst/medborgarlön.

Min främsta invändning är att den går emot ett solidariskt tänkande om ”från var och en efter dess förmåga till var och efter dess behov”. Vi har idag socialförsäkringssystem där avsikten är att behovspröva och ge till dem som är i störst behov. Dessa system må ha stora brister och vara ineffektiva, men i grunden finns en god tanke om att vissa är mer utsatta och har större behov av stöd än andra.

I mina öron har tanken att villkorslöst ge bidrag också till mig i den privilegierade medelklassen en touch av nyliberalism som jag inte är tilltalad av och något som, till skillnad från kortare arbetstid, riskerar stimulera konsumtionen.

Är medveten om att jag inte är ”politiskt korrekt” och säkert trampar på någon öm tå, men det bjuder jag på.

Jag delar E:s invändingar, även om jag också ser fördelar med basinkomst.

Det handlar om den politiska fingertoppskänslan som jag överlåter till andra som är bevandrade i korridorerna.

Men, vi måste ju ha en idé om att det är ett medel att hantera en framtid med sinande resurser och en krympande ekonomi.

Jag har också lite svårt för begreppet och delar E:s tveksamhet. En garanterad minimi-inkomst har jag lättare att tänka mig. Kanske skulle begreppet ”basinkomst” kunna uppfattas som en sådan garanti, men det kanske inte är möjligt med tanke på den användning det fått.

Människor i Sverige och internationellt sätts i ”karantän” på grund av det ekonomiska system vi har som utgår från att det är lönearbetet som fördelar pengarna i samhället och det enda sätt en människa kan vara legitim är genom lönearbete eller ägande av pengar.

I och med att lönearbetet minskar på grund av effektiviseringar och ny teknik, hamnar fler och fler utanför lönearbetsmarknaden permanent.

Samtidigt har vi mänskliga rättigheter som erkänner rätten till tillfredsställande levnadsstandard samt rätten att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.

Då kan vi inte fortsätta med det klassiska systemet som gör att skrupelfria människor kan berika sig på sina medmänniskors bekostnad. Ett system som är uppbyggt på en föråldrad definition av arbete och en cynisk människosyn.

Vi har ju inga färdiga förslag, men måste peka, gärna med hela handen, på möjliga lösningar. Sedan känns det avigt om vi ska vinnlägga oss om att tassa fram i filttofflor, när den fråga vi diskuterar är så viktig. Att lösa upp tillväxtdilemmat kräver nog att vi utmanar rätt ordentligt. Filttofflornas tid är rimligen förbi! (För att riktigt förstå varför jag tycker det måste man ha varit med några decennier och malt frågan om och om igen utan något som helst resultat.)

Vad är fördelen med tillväxt?

Att det skapar överskott som kan fördelas i samhället som välfärdsförmåner?

Vad är problemet med evig tillväxt?

Att det inte är möjligt i en begränsad värld?

Basinkomst (välfärdsförmån) bygger på att ekonomin ger ett överskott som kan fördelas.

Överskottet bygger på värdeskapande, en förädling av ngt. Grovt förenklat: järn + energi + kunskap = Volvo XC90 => värde/nytta => överskott => basinkomst.

Om vi lever i en värld av begränsade resurser (energi + järn) kommer förr eller senare resursbegränsningarna leda till kostnader som överväger värdeskapandet. Produktionen upphör. Överskottet uteblir. Basinkomsten kan inte finansieras.

Välfärd måste tas tillbaka.

Införda välfärdsförmåner upplevs med tiden som rättigheter. Svårt, ja för att inte säga omöjligt, att backa. Uruguay 1970-talet. Athen 700 f.Kr.

Det är dagens ekonomiska system som bygger på en idé om överskott. Basinkomst bygger på en idé om att skapa ett kretslopp för pengar utifrån en annan värdegrund än lönearbete.

Det är en intressant fråga J, som fler borde analysera. I tillväxtekonomin (läs skuldekonomin) finns det en myt som florerar att det skulle vara företagen som skapar pengarna. Lika tokigt som att påstå att det är mer lönearbete som är välfärdens grund.

Pengar är i grunden ett psykologiskt kontrakt mellan människor i ett geografiskt område. Jag talar då inte om värdet på pengarna utan pengarna som sådana. Därför har människor kunnat skapa nya valutor när man inte varit nöjd med de gamla. Ett exempel är Euron som ersatt flera länders tidigare valuta. Man har även velat byta ut vår egen kronvaluta mot denna som bekant.

Idén om basinkomst är en fördelningsmodell som utgår från att människor är fria och vill skapa något bra och meningsfullt för sig själv och andra oberoende av anställning.

Grunden i ränteekonomin är att människan är lat och måste tvingas genom ekonomiska incitament att skapa saker utan respekt för om individen upplever det meningsfullt eller inte. Många skuldekonomikramare hävdar att dagens ekonomi skapar förutsättning för fria människor. Det är en myt. De enda som kan definieras som fria är de som äger pengar och möjligen de som har anställning (ända tills anställningen dras in av vinseffektiviserande skäl). Egentligen är även det en myt då mer pengar inte skapar lyckligare människor (och då talar jag om dem som redan har tillräckligt). Den som är olycklig är inte fri för att göra en parafras på ”den som är satt i skuld är inte fri” som utgår från villkoren i skuldekonomin.

I skuldekonomin är det bankerna och finanssektorn som skapar pengar trots att det enligt lag är förbjudet för andra än riksbanken. Räntan tvingar fram en expansion av pengar d v s krediter vilket gör att man inte kan kontrollera ekonomin.

Försök i andra länder med lokala valutor har gett intressant kunskap. Det har gett en lokal injektion som varit grunden till ny verksamhet oberoende av skuldekonomin. Dock har skuldekonomins aktörer haft för stort inflytande vilket har raserat idén om en ekonomi för aktivitet och verksamhet, till förmån för en ekonomi baserad på överskott (vinst på pengar). De som tjänar på skuldekonomin är nämligen inte intresserade av varken människors frihet eller företagens frihet. Deras existens bygger på idén att tjäna pengar på pengar och ju skrupelfriare man är desto mer tjänar man. Därför är det så viktigt att politiker vinnlägger sig om att förstå att det finns alternativ till skuldekonomin och visar stark vilja gentemot de skrupelfria.

Det är viktigt att man i sammanhanget skiljer mellan vinst på arbete och vinst på pengar. I en räntefri ekonomi som jag hävdar att vi kommer att tvingas skapa till slut, är det enbart vinst på arbete som går att generera.

Du tog tidigare även upp frågan: Vad är problemet med evig tillväxt?

På samma sätt som det inte är nyttigt att tillföra för mycket gödning på en åker är det inte nyttigt att skapa en penningmängd som inte står i paritet med moder jords kapacitet. Vinstkravet på pengarna tvingar fram överkonsumtion som i år gjorde att Earth overshoot day inträffade den 19 augusti i år vilket innebär att vi konsumerat moder jords återväxt på 8 månader.

Vi måste börja tänka utanför boxen och sluta hålla skuldekonomin i handen av rädsla för det nya och oundvikliga.

• Varför tillväxt när vi redan har välfärd ? o Annars kraschar kronan!

. Varför kraschar kronan ? o Vi kan inte betala lånen!

• Varför kan vi inte betala lånen ? o Mängden lån är större än mängden kronor!

• Varför är mängden lån större än mängden kronor ? o Nya pengar delas bara ut som lån!

• Varför delas nya pengar bara ut som lån ? o Att dela ut nya pengar som lån är

Riksbankens enda sätt att hålla inflationen uppe!

• Varför får Riksbanken bara dela ut de nya pengarna som lån ?

Ovanstående är naturligtvis en grov förenkling, men är det fel? I så fall varför? Om inte, vad skulle hända om Riksbanken fick ett sätt till att dela ut nya pengar för att kunna hålla inflationen på 2% när vi inte har någon tillväxt?

(Bakgrundsinformation:)

I Sverige har vi både tillväxt och inflation. Det betyder att det varje år måste finnas mer pengar i omlopp än året innan. Vem är det då som får de nya pengarna som inte tidigare har funnits? De flesta svenskar är inte medvetna om det, men när man tar ett banklån så är en del av pengarna man lånar pengar som inte existerade innan man tog lånet. Att vi hela tiden tar fler och större lån är alltså det enda sättet som vi kan få inflation i Sverige samtidigt som vi har tillväxt.

Vet inte om alla håller med om detta, men här är i alla fall ett förslag till omformulering av de sista frågorna/svaren med ett tillagt svar och en möjlig(?) lösning.

o Nya pengar delas bara ut som lån (som kräver ränta)! • Varför delas nya pengar bara ut som lån ? o Att låta privatägda storbanker ge ut nya pengar som lån är Regeringens sätt att hålla tillväxten uppe. • Varför kan dessa banker bara dela ut de nya pengarna som lån ? o Bankerna måste ha balans i sin ekonomi och dessutom kunna dela ut vinst (från ränta på lånen) till sina ägare.

Att bara låta Riksbanken ge ut pengar skulle tillsammans med ett till Riksbanken knutet finansieringssystem och icke vinstdrivande företag kunna bidra till en stabilare samhällsekonomi som inte kräver tillväxt.

Angående E:s inlägg:

Kanske är det för osäkert om basinkomst skapar tillväxtoberoende och är en av lösningarna för att hantera en krympande ekonomi. Nu var resonemanget att det delvis kunde lösa problemet med arbetslöshet. Men i en krympande ekonomi kanske det inte är bästa lösningen.

Tack G för ditt tänkvärda svar. Dina ändringar är korrekta men gör att lite av min poäng går förlorad. Min poäng är att om det inte finns tillväxt så har Riksbanken inte något fungerande verktyg för att reglera inflationen. Så länge styrräntan är Riksbankens enda verktyg så måste Regeringen alltså se till att vi har tillväxt för annars kraschar kronan.
Hur tänker du dig ”ett till Riksbanken knutet finansieringssystem”?

• Varför delas nya pengar bara ut som lån ? o Att nya pengar ges ut som lån är Riksbankens enda sätt att hålla inflationen uppe. • Varför får Riksbanken inte dela ut nya pengar som något annat än lån ?

Vad skulle hända om Riksbanken fick ett sätt till att ge ut nya pengar för att kunna hålla inflationen på 2% när vi inte har någon tillväxt? Skulle en basinkomst vara ett bra sätt att ge ut de nya pengarna?

Inflation behöver nog inte vara ett mål i sig – särskilt inte i en icke tillväxtkrävande ekonomi. Däremot måste pengar både kunna delas ut som finansiering av företag och överskott föras tillbaka (genom t.ex. skatter) till utgivaren. Med säker, icke räntekrävande finansiering av icke vinstdrivande företag, krav på återföring av överskott, någorlunda fasta löner och mer variabla varupriser borde en balans kunna upprätthållas mellan tillgång och efterfrågan av olika varor som inte är tillväxtdrivande. En sådan förändring kan knappast ske i ett steg, det skulle innebära en riskabel revolution, men kan mycket väl ske gradvis genom etablering och ombildning till nya företagsformer, som kooperativ. En del av pengarna skulle naturligtvis kunna delas ut direkt som basinkomst, men samtidigt borde detta i ett sådant system, som skulle lösa problemet med arbetslöshet, kanske också kombineras med ett krav på något för samhället viktigt arbete. Det var ett förslag, men kanske inte ett bra svar.

Basinkomst handlar främst om att fördela makten på marknaden mer rättvist och att bredda begreppet arbete. När människan inte tvingas lönearbeta för sitt grundläggande behov infinner sig en situation där människan bättre kan utveckla mening, begriplighet och hanterbarhet i sitt sammanhang. Det skulle innebära att onödigt och meningslöst lönearbete inte längre behöver utföras. Samtidigt skulle det innebära att begreppet arbete skulle breddas till att inbegripa alla mänskliga aktiviteter som är viktiga för individen och dess omgivning. Det skulle även legitimera vila som är en underskattad aktivitet i dagens ”ratraceekonomi”. Konsekvenserna blir ett hälsosammare och jämställdare samhälle där människorna inte behöver se varandra som konkurrenter utan som de människor de är. I de försök där basinkomst prövats har det lett till ökad aktivitet, inte minskad aktivitet, som många kritiker hävdar skulle ske.

För att hantera tillväxtberoendet handlar det om att bryta med skuldekonomin/tillväxtekonomin/ränteekonomin. Det skulle innebära att bryta med idén om att det goda samhället skapas av dem som tjänar pengar på pengar. En räntefri ekonomi skapar bättre balans mellan marknaden och moder jord.

Arbetslöshet är endast ett begrepp som härrör från tillväxtekonomin där människans legitimitet kommer ur lönearbetet. I ett samhälle med basinkomst skulle arbetslöshet som idé inte längre vara relevant då legitimiteten kommer genom att människan definieras som människa i stället för arbetskraft som i tillväxtekonomin. Här blir basinkomsten en del i processen att frigöra människan för att skapa i stället för att arbeta som Ernst Wigforss uttryckte det.

Frågan handlar inte om vad man ska ha med, eller inte, i direktiv utan vad det är för samhälle vi vill ha. Släpp rädslan för vad andra tycker!

Angående C:s fundering:

Jag tycker din fråga är värd att stanna upp vid. Nästan alla tycker som du, att det är/vore bra. Och det präglade arbetarrörelsen ända fram till 1970-talet. Visserligen gick regeringen alltid försiktigt fram, med ett ständigt sneglande åt näringslivets önskemål. Det fanns också en tendens att snarare slänga åt de krävande en extra semestervecka än att rucka på den vecka som höll oss fullt ”sysselsatta”. Fri tid är ett otyg som de styrande i alla tider fruktat.

Sen tog det slut, på 70-talet. Med stora krav på skatter för välfärden (fast det är en missuppfattning; det blir inte mer välfärd av en produktivitetsdriven tillväxt pga tjänstedilemmat; vad det handlar om är att våga kräva erforderliga skatter), konservativa könsroller (om han kommer hem före henne, ska han då behöva städa och laga mat?) eller att konsumismen slog rot i oss. Eller globalisering, ett starkare och rörligare kapital med större kraft att ta tillbaka tidigare eftergifter. Allt är förmodligen bitar av sanningen.

Samtidigt tror jag att inställningen till kortare arbetstid är ett test på hur seriös man egentligen är till en hållbar framtid. Om man inte är beredd att dämpa löneutveckling/konsumtionsutrymmesökning så är alla vackra fraser ganska meningslösa.

När det är sagt måste jag ta ett steg tillbaka: Piketty visar på ett skrämmande sätt hur tillväxten i USA i stort sett helt tillfallit de rika. Då blir det mer begripligt att de andra inte tycker de har något val mellan mer pengar och mer fritid. I Sverige är det inte lika illa men Katalys rapport Mest åt de rika visar ändå på väldigt stora och ökande klyftor. En reform av arbetstiden måste också vara acceptabel för de lågavlönade (och när det är sagt måste jag påminna om att det minsann inte är de bäst avlönade som yrkar på kortare arbetstid i Sverige…)

Till allra sist: kortare arbetstid har vi kunnat genomföra tidigare; det fordrar inget nytt ekonomiskt system, ingen revolution. Bara god politisk vilja.

Kortare arbetstid är, som B argumenterar för, enklare att få acceptans för och borde ha en dämpande effekt på konsumtionen, vilket är en nyckelfråga för att närma sig ett hållbart samhälle.

Sedan kan jag i ett längre perspektiv vara orolig för att vi inte kommer att ha resurser vare sig till arbetstidsförkortning eller andra omställningar som leder till mer fri tid. Det handlar inte om vi får en krympande ekonomi utan när och hur.

I en värld utan flödande billig fossil energi kommer muskelarbetet att få en helt annan betydelse än idag.

Håller med E i frågan om energi. Men frågan är NÄR den relativt billiga oljans tid är förbi?! Hela peak oil-debatten har kommit i ett annat läge i och med ”the shale revolution”. Även om mycket talar för att hela shale-utvecklingen är en bubbla så vet ingen säkert på kort sikt. (Läste en intressant analys av Jeremy Leggett igår som visar att de företag som exploaterar shale i USA uppvisar helt andra möjliga reserver att utvinna till amerikanska myndigheter än till aktiemarknaden). I opinionsbildningen så dominerar under alla förhållanden alla glada rapporter om stora – ja oändliga – tillgångar, inte minst i USA. Tilläggas bör att få företag – och nästan inga politiker – arbetar med en tidssikt som är längre än 5-10 år. Så även om det skulle gå att visa att shale-bubblan spricker på sikt så blir påverkan på beteenden och investeringar sannolikt begränsad.

Vad sedan gäller basinkomst: Syftet som vi betraktar det idag skulle ju vara att skydda alla dem som hamnar utanför arbetsmarknaden – hur den än definieras – och se till så att dom inte tvingas söka socialhjälp för att klara en hygglig försörjning. Ett alternativ kunde vara en obligatorisk försäkring.

Inser att begreppet är känsligt. Kanske klokt välja en formulering som inte stöter bort/alternativt leder till en massa missförstånd.

Att konceptet i någon form bör finnas med ser jag som självklart. Även vid kortare arbetstid föreställer jag mig att många människor riskerar att hamna utanför.

Muskelarbete löser inte energiproblemet på något enkelt sätt. Idag använder vi nästan 150 kWh per person och dag, och det tar 8 timmas kroppsarbete att producera 5 kWh. (Och då behöver vi dessutom äta mat som troligen har krävt tredubbla energin att producera.)

Jag anser att vi behöver förkorta arbetstiden både för att må bättre och för att få bukt med överkonsumtionen, men jag tvivlar på att det skulle ha någon större effekt på arbetslösheten. Tvärt om så är ett vanligt argument för att inte anställa att det inte finns tid att lära upp någon ny.

De som har ett arbete eller driver ett företag är ofta så hårt pressade för att inte bli utkonkurrerade så att de arbetar långt över 100%, samtidigt som så många inte får chansen att ens försöka göra jobbet.

Min magkänsla är att vi inte arbetar så hårt för att få det materiellt bättre utan för att vi pressade att betala våra lån.

Förstår vi att våra – samhällets – behov av humanare levnadsvillkor kolliderar med kapitalismens helt motsatta behov? Eller är vi – samhället – ”blinda” och inte varken ser eller förstår dessa diametralt motsatta behov?

K skriver: ”Jag anser att vi behöver förkorta arbetstiden både för att må bättre och för att få bukt med överkonsumtionen, men jag tvivlar på att det skulle ha någon större effekt på arbetslösheten. Tvärt om så är ett vanligt argument för att inte anställa att det inte finns tid att lära upp någon ny.
De som har ett arbete eller driver ett företag är ofta så hårt pressade för att inte bli utkonkurrerade så att de arbetar långt över 100%, samtidigt som så många inte får chansen att ens försöka göra jobbet. Min magkänsla är att vi inte arbetar så hårt för att få det materiellt bättre utan för att vi pressade att betala våra lån.”

E skriver: ”Sedan kan jag i ett längre perspektiv vara orolig för att vi inte kommer att ha resurser vare sig till arbetstidsförkortning eller andra omställningar som leder till mer fri tid. Det handlar inte om vi får en krympande ekonomi utan när och hur.

I en värld utan flödande billig fossil energi kommer muskelarbetet att få en helt annan betydelse än idag.”

B skriver: ”Samtidigt tror jag att inställningen till kortare arbetstid är ett test på hur seriös man egentligen är till en hållbar framtid. Om man inte är beredd att dämpa löneutveckling/konsumtionsutrymmesökning så är alla vackra fraser ganska meningslösa. När det är sagt måste jag ta ett steg tillbaka: Piketty visar på ett skrämmande sätt hur tillväxten i USA i stort sett helt tillfallit de rika. Då blir det mer begripligt att de andra inte tycker de har något val mellan mer pengar och mer fritid. I Sverige är det inte lika illa men Katalys rapport Mest åt de rika visar ändå på väldigt stora och ökande klyftor.”

L skriver: ”Tilläggas bör att få företag – och nästan inga politiker – arbetar med en tidssikt som är längre än 5-10 år. Så även om det skulle gå att visa att shale-bubblan spricker på sikt så blir påverkan på beteenden och investeringar sannolikt begränsad.”

Ovanstående utdrag ur inläggen, anser jag, belyser konflikten mellan samhällets behov och det rådande ekonomiska systemets behov.

Förstår vi att denna konflikt är olöslig inom det rådande systemets ”ramverk”?

När du talar om “kapitalismen” då avser du väl egentligen marknadsekonomin? Kapitalism är ett egendomsrättsligt system, liksom socialism. Hela diskussionen här handlar ju om vad som utspelar sig på marknaden. Idag finns ju knappast någonting annat än marknadsekonomi, som ju också den alltid är mer eller mindre reglerad. Att frångå marknadsekonomin är drastiskt och leder enligt min mening till mindre humana levnadsvillkor. Alltså kan det endast handla om att reglera marknadsekonomin så att den i olika avseenden fungerar bättre. Problemet, som jag ser det, är att de olika system som idag bär upp marknadsekonomin har blivit så stora och komplexa att de till stora delar lever sina egna liv, har sina egna krav och sätter sina egna dagordningar. Marknadsekonomin har nästan blivit som en levande varelse. Ingen vågar röra den, utan vad man gör är att mata den med pengar och konsumtion så att den kan fungera ännu ett tag. Ekonomin är inte längre ett redskap. Istället är det vi som är ekonomins redskap. Alla som kan räkna kan ju se det omöjliga i att ha som grund i ekonomisystemet att detta ska växa exponentiellt. Det var ett genialt drag den gången “den osynliga handen” introducerades, och den har ju lett till mycket gott. Men följderna på sikt! De är ju katastrofala!

Det är absolut ”det rådande systemets ramverk” som måste förändras. Det nuvarande ramverket främjar de beteenden vi ser och om vi vill ha andra beteenden behöver vi ett ramverk som främjar dem.
Min tanke var att en liten förändring i reglerna för Riksbanken kan öppna möjligheter till förändringar på andra håll. T.ex. skulle det öppna en möjlighet för att betala av lånen vilket i sin tur skulle kunna ge dem som så önskar möjlighet att gå ner i arbetstid.
En så enkel förändring av något som redan upplevs som ett problem i ekonom-kretsar skulle det kanske finnas en möjlighet att få igenom politiskt, om förslaget presenteras i rätt sammanhang. (Ekonomerna ser ett problem med att få upp inflationen)

”Förändring av kreditgivning

Ett system som det som föreslås i ”The Chicago Plan Revisited” (IMF 2012) där Riksbanken tar

över pengaskapandet i Sverige från bankerna har potential att göra samhället mindre

tillväxtberoende. Bland annat på grund av att beroendet av att låna pengar av utländska aktörer

skulle minska. Dagens system där banker står för pengaskapandet skulle också kunna få

problem att fortsätta vid långvarig nolltillväxt då kreditgivningen skulle riskera att helt strypas.”

I skrev: ”Att frångå marknadsekonomin är drastiskt och leder enligt min mening till mindre humana levnadsvillkor. Alltså kan det endast handla om att reglera marknadsekonomin så att den i olika avseenden fungerar bättre. Problemet, som jag ser det, är att de olika system som idag bär upp marknadsekonomin har blivit så stora och komplexa att de till stora delar lever sina egna liv, har sina egna krav och sätter sina egna dagordningar.”

Man bör nog skilja mellan kapitalistisk marknadsekonomi och t.ex. ”demokratisk marknadssocialism” eller, med ett bättre ord, ”ekonomisk demokrati” eftersom ”socialism” alltför ofta har inneburit planhushållning, och det är inte fråga om det (förutom centraliserad penningutgivning, samordning av välfärdsfunktioner, kommunikationer m.m.). Ett sådant system skulle kunna införas i flera steg – men det förutsätter förstås att man vågar utmana starka intressen hos stora koncentrationer av kapital.

… en intressant implementation av det här med ”basinkomst” eller ”medborgarlön” är negativ inkomstskatt.

Detta innebär att alla, precis som idag, har rätt till ett grundavdrag. Vad som är nytt med begreppet ”negativ inkomstskatt” är att om man hamnar på ”minus” efter detta avdrag, så skall man erhålla en andel av detta ”minusbelopp” som ett bidrag – en negativ skatt.

Exempel: Grundavdraget är 100 000 kr. Om din inkomst är 100 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst noll, och du betalar inget i skatt, och erhåller inget bidrag.

Tjänar du 200 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst 100 000, och vid tex. 50% skatt, så blir din inkomst efter skatt 150 000:-.

Tjänar du noll före skatt, så blir din ”beskattningsbara inkomst” -100 000, du erhåller 50% av detta i ”negativ skatt”, mao. en ”basinkomst” på 50 000. Det är den lagstadgade ”minimilönen”.

Tjänar du 50 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst -50 000, och du erhåller ett bidrag på 25 000, mao. din disponibla inkomst blir 75 000:-.

Vad grundavdraget och skattenivåerna skall vara är upp till partier och politiker att komma överens om.

En fördel med detta system är att det tar inte bort incitamentet att arbeta och höja sin inkomst.

En annan fördel är att det, åtminstone i teorin, gör att lägre inkomser är skattemässigt subventionerade. Vilket innenbär att minimilönekostnaden för arbetsgivare, om skattenivåer /avdrag väljs lämpligt kan bli noll. Vilket, åtminstone i teorin, borde eliminera arbetslösheten.

Idag betalar vi människor för att de skall gå sysslolösa, vilket är ett slöseri med resurser.

I ett system med negativ inkomstskatt finns fortfarande den underliggande idén att det är lönearbetet som är individens huvudsakliga mål i livet oavsett om det är onödigt arbete. Det så kallade incitamentet för att arbeta behövs enbart i ett system som utgår från en människosyn där människan endast är legitim som arbetskraft/konsument.

Negativ inkomstskatt kräver en stor administration för att kontrollera folk. Dessutom sker en eftersläpning då inkomstskatten inte är slutgiltigt uträknad förrän långt efter det att inkomsten är intjänad.

Basinkomstsystemet utgår från att människor har friheten att utgå från sina egna behov och kan välja bort påhittade behov från företag vars mål är att öka konsumtionen.

Vad vi behöver är ett system som inte innehåller incitament för lönearbete utan istället gör det möjligt för människor att arbete med annat än lönearbete som ger hälsa för denne och dennes omgivning. Mindre lönearbete kan dessutom minska konsumtionen vilket moder jord är tacksam för.

I skriver: ”När du talar om “kapitalismen” då avser du väl egentligen marknadsekonomin?”

Jag avser ”kapitalistisk marknadsekonomi”. G förklarar detta på ett bra sätt i sitt inlägg.

I skriver: ”Marknadsekonomin har nästan blivit som en levande varelse. Ingen vågar röra den, utan vad man gör är att mata den med pengar och konsumtion så att den kan fungera ännu ett tag. Ekonomin är inte längre ett redskap. Istället är det vi som är ekonomins redskap.”

Det är ju precis så som du skriver som, jag menar, att den ”kapitalistiska marknadsekonomin” fungerar och ser ut idag. Och så kan vi inte ha det.

Begreppsklarhet är viktigt, anser jag.

Kapitalism och socialism är egendomsrättsliga system. Kapitalism innebär privat ägande, socialism innebär gemensamt (offentligt) ägande.

Marknadsekonomi och planekonomi är ekonomiska system. Marknadsekonomi förknippas vanligen med kapitalism, planekonomi med socialism. Socialistisk planekonomi innebär i praktiken en katastrof både för människor och miljö. Kapitalistisk marknadsekonomi fungerar, på grund av dess växande komplexitet, allt sämre för både människor och miljö.

Som alternativ till kapitalistisk marknadsekonomi ställs nu demokratisk marknadssocialism, så kallad ekonomisk demokrati. Vad demokratisk marknadssocialism konkret är vet väl bara den som myntade begreppet. Ekonomisk demokrati däremot är ett gammalt begrepp och har diskuterats i omgångar genom historien. Att det ännu inte existerar något väl genomarbetat förslag, vittnar väl om svårigheterna vid övergången till praktiken. Den kapitalistiska marknadsekonomins försvarare är ju alltid måna om att framhålla att demokratin i ekonomin redan ligger i systemet med marknadsekonomi; demokratin kommer till uttryck genom valen på marknaden. Punkt slut. Ingen diskussion alltså om att produktionen alltid föregår konsumtionen, d.v.s. demokratin har ingenting inom företagen att göra.

Jag ser en annan svårighet som ligger mer på det psykologiska planet. Så länge människor har mat på bordet och det mesta fungerar någorlunda vill få ha någonting annat. De vill framför allt inte ha några experiment som kan kullkasta deras vardag. De tidiga socialisterna kunde peka på utbredda och allvarliga missförhållanden och få arbetarna med sig. Visserligen finns det ännu missförhållanden i samhället, men långt ifrån i den omfattning som fanns under tidigare skeden. De allra flesta i dagens samhälle både har det bra och mår bra. Det paradoxala är emellertid att många därmed inte heller ser eller förstår på vilka grunder vi lever idag. Mycket är dolt för oss. Ekonomisk demokrati är det nästan ingen som kräver eftersom de flesta anser att de kan styra sin egen tillvaro genom marknadsval, och så länge detta fungerar händer ingenting. Det är människors frihet inom systemet som räknas, och man är väl medvetna om att andra system visat sig vara mycket sämre.

Jag har länge varit anhängare av minskad normalarbetstid. Det är ett tilltalande koncept.
Tyvärr tror jag dock numera att det är en lösning som inte är anpassad för rådande och kommande verklighet. Hela idén om arbetstid är förlegad och kommer bli så allt mer, när samhället förändras. En rest från 1800-talet som i bästa fall bara får begränsad applikation idag.

Jag ser flera problem med arbetstidförkortning:

– Global konkurrens och experter. Antingen är du så bra att du kan konkurrera på den stenhårda globala marknaden, eller så är du inte det. De som är riktigt bra jobbar långt över normal arbetstid. Minskad arbetstid kommer inte ge jobb till grannen, utan till någon på andra sidan jorden. Dessutom kanske den som går ner i arbetstid i förlängningen också blir utan jobb eftersom hen inte kan konkurrera.

– Automation och digitalisering. Miljoner jobb förväntas försvinna de närmaste 10-20 åren. Minskad arbetstid blir ytterst begränsad plåster på såren och hjälper knappt alls när vissa yrkesgrupper försvinner helt (t ex buss- och taxichaufförer när de självkörande fordonen sprids)
– Nätverk och entreprenörer. Vi går från ett traditionellt samhälle där alla jobbar i fabriken, till ett där många är sina egna entreprenörer. Arbetstid blir i det läget tämligen irrelevant. Även om många fortfarande har ”traditionella jobb” så är det just de yrkesgrupperna som kommer försvinna med digitaliseringen och automatiseringen.

Vi behöver en modell för arbete och välfärd som är anpassad till denna sidan millennieskiftet. Basinkomst och beskattning av produktion känns i det läget mycket bättre än minskad arbetstid och beskattning av arbete.

N skriver: ”Vi går från ett traditionellt samhälle där alla jobbar i fabriken, till ett där många är sina egna entreprenörer. Arbetstid blir i det läget tämligen irrelevant.”

Koncentrerat kan man kanske beskriva ett sådant samhälle så här:

I en marknadsekonomi där många är sina egna entreprenörer, vilka är tvungna att sälja sina produkter i tillräcklig mängd för att kunna betala utgifterna för produktionen, och där detta underlättas av större produktionsenheter som i sin tur underlättar (framgångsrika entreprenörers) finansiering av ytterligare utvidgningar mot löfte om vinstutdelning eller med krav på räntebetalning – i en sådan marknadsekonomi uppstår, som ett mer eller mindre spontant resultat, nätverk av positiva återkopplingsprocesser som gör samhället alltmer ojämlikt, samtidigt som belastningen på omgivningen ökar – och arbetstid blir irrelevant för dem som drivs runt i denna process.

Vi borde kanske försöka ändra på detta.

Intressant inlägg I!

” Den kapitalistiska marknadsekonomins försvarare är ju alltid måna om att framhålla att demokratin i ekonomin redan ligger i systemet med marknadsekonomi; demokratin kommer till uttryck genom valen på marknaden. Punkt slut. Ingen diskussion alltså om att produktionen alltid föregår konsumtionen, d.v.s. demokratin har ingenting inom företagen att göra.”

Att den ”kapitalistiska marknadsekonomins försvarare” månar om att framhålla att det är ett demokratiskt system som gäller på dagens marknad är ju förståeligt. Det är ju därför vi lever i det samhälle som vi alla – över hela jorden – har att förhålla oss till. Och precis som du skriver så ”fungerar, på grund av dess växande komplexitet, allt sämre för både människor och miljö”.

Är då den ”kapitalistiska marknadsekonomin” demokratisk? Nej, den är ju inte det! Den bygger ju på att ”den starke” dominerar över ”den svage”. Alltså att det är ekonomiska fundamenta som avgör hur beslutsprocesserna tas på den globala marknaden. Eftersom nu den globala marknaden, i huvudsak, är privatägd så innebär ju detta att ett fåtal människor, i praktiken, sätter reglerna för hur marknaden skall agera runt om på jorden. Att dessa beslut dessutom tas i, mer eller mindre, slutna styrelserum – utan insyn från samhällenas sida – understryker ju än mer den odemokratiska beslutsprocessen.

”Ekonomisk demokrati är det nästan ingen som kräver eftersom de flesta anser att de kan styra sin egen tillvaro genom marknadsval, och så länge detta fungerar händer ingenting. Det är människors frihet inom systemet som räknas, och man är väl medvetna om att andra system visat sig vara mycket sämre.”

Är ”människor fria inom systemet”? Knappast! Några få ”ekonomiskt starka” kanske, men inte flertalet.

Ja då är frågan: Hur skall vi ha det? ”Ekonomisk demokrati” – vad är det för något? Nej vi vet nog inte, i allmänhet, vad det innebär. Vi har anpassat oss, genom flera generationer, att så som det rådande ekonomiska systemet fungerar, så skall också framtiden se ut. Men i grunden så är det ju bara genom ett demokratiskt ekonomiskt system som vi har möjligheten att kunna vända den nuvarande destruktiva utvecklingen mot ett, för människor och miljö, hållbart samhälle för allt och alla.

Hur ser då denna ”ekonomiska demokrati” ut? Svår fråga! Men som jag ser det så utesluter den såväl ”socialistisk planekonomi” som ”kapitalistisk marknadsekonomi”.

En verklig demokrati måste genomsyra alla beslutsprocesser i samhället, inklusive marknaden!

Du utskåpar både socialistisk planekonomi och kapitalistisk marknadsekonomi och vill ersätta dessa med “ett demokratiskt ekonomiskt system”, …som ju har diskuterats i evigheter och aldrig sett dagens ljus…

Den kapitalistiska marknadsekonomins styrka ligger framför allt i den upplevda friheten för människor. Det är marknadsekonomin som skapat ett enormt överflöd av varor, och det är varan som är centrum i tillvaron. Varorna underlättar våra liv på miljoner olika sätt, ger oss en mening med tillvaron och stärker vår identitet. Det är detta faktum jag avser när jag skriver att det är människors frihet inom systemet som räknas. De flesta människor är följaktligen inte det minsta intresserade av att ersätta denna guldkalv med experiment kring “ekonomisk demokrati”. Så länge marknadsekonomin kan ge oss varor i överflöd, kommer möjligheterna att övergå till ett annat system att vara obefintliga. Detta är också anledningen till att arbetarrörelsen aldrig på allvar utmanat kapitalismen. Även socialister vet att marknadsekonomin, som kan ge även arbetarna drägliga levnadsförhållanden, är omistlig, och de vill vara med och dela på resultatet av produktionen. En och annan socialdemokrat, bl.a. Ernst Wigforss, ville gå längre men av det blev intet. Löntagarfonderna är ett i tiden mer näraliggande exempel.

Det jag vill ha sagt med detta är egentligen också att vi inte kan negligera de psykologiska faktorerna bakom styrkan i tillväxtsamhället. Människor viker sig inte för argument om någonting nytt som “måste” komma, om de själva tycker att det nuvarande fungerar bra, d.v.s. man ger sig inte ut på hal is. Vår moderna livsstil har verkligen inte pågått länge, men den har ändå under denna korta tid och inom en eller ett par generationer bitit sig fast ordentligt. En alltmer absurd konsumtionsnivå och en allt starkare känsla av att vi kan klippa av även de sista banden till naturen är idag kännetecknande. Och här har politiken svikit, av förklarliga skäl. Det är fortfarande tabu att kritisera människors livsstil, det är privat område.

Ekonomisk demokrati i annan betydelse än den gängse marknadsliberala kan jag inte se har utvecklats någonstans. Jag önskar naturligtvis att så hade skett. Återstår då att försöka ändra på människors beteende, vilket ett fåtal klarar av men inte de allra flesta. Återstår då att invänta alla förändringars pålitliga pådrivare, nämligen att verkligheten här och nu slutar fungera på ett tillfredsställande sätt. Men då är ju risken att det kan vara försent…

I skrev: ”Den kapitalistiska marknadsekonomins styrka ligger framför allt i den upplevda friheten för människor.”

Detta gäller naturligtvis (trots all statusjakt som människor inte kan befria sig från) utanför företagen. Men inuti dem råder ofta(st) mindre demokratiska förhållanden – vilket accepteras med hänvisning till ägarnas ekonomiska intresse (’tillsammans med de anställda’) att företaget kan klara sig i en ’fri konkurrens’ med andra företag.

I skrev: ”Du utskåpar både socialistisk planekonomi och kapitalistisk marknadsekonomi och vill ersätta dessa med “ett demokratiskt ekonomiskt system”, …som ju har diskuterats i evigheter och aldrig sett dagens ljus…”

Det finns ju en anledning till att den ”aldrig har sett dagens ljus”. Kan anledningen vara att kapitalets ägare av ”naturliga” skäl inte önskar någon förändring av dom rådande ägarförhållandena?

I skrev : ”Ekonomisk demokrati i annan betydelse än den gängse marknadsliberala kan jag inte se har utvecklats någonstans. Jag önskar naturligtvis att så hade skett. Återstår då att försöka ändra på människors beteende, vilket ett fåtal klarar av men inte de allra flesta. Återstår då att invänta alla förändringars pålitliga pådrivare, nämligen att verkligheten här och nu slutar fungera på ett tillfredsställande sätt. Men då är ju risken att det kan vara försent…”

Javisst, ”den gängse marknadsliberala” är global, över så gott som hela världen. Och om jag förstår dig rätt så önskar du, liksom jag, en förändring av denna rådande ordning? Jag skulle vilja säga att ”verkligheten här och nu” redan har ”slutat fungera på ett tillfredsställande sätt”.

Går det att leva hållbart och ett ”modernt och bekvämt liv” och samtidigt kunna ”rädda världen”.

Det skulle, enligt min analys, kräva en del uppoffringar (kanske framför allt mindre flygande) men inte värre än att vi hamnade på en levnadsstandard som vi hade för kanske 30 år sedan. Kalkylerna är grova men pekar åt rätt håll.

En förutsättning var att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller. Men det har jag redan ordat mycket om.

Och igen: detta kräver politiskt mod men ingen revolution.

Vad är det du vill ändra G, att fler blir entreprenörer, återkopplingsprocesserna, vinstförväntningarna..?

Jag kan hålla med om flera saker i din beskrivning; dock utgår den från traditionellt kapitalistiskt tänkande och missar sådant som socialt företagande och nätverksbaserad ekonomi (som t ex Air BnB). I vissa sektorer kanske stora företag finns kvar, i andra sektorer kommer de vara för stelbenta för att leva kvar och slås ut av mindre aktörer som kan uppfatta trender och röra sig snabbare.

Själv ser jag positivt på om rigida arbetstider luckras upp (bara en sån sak som att många jobbar bättre 16-24 än 7-15), oavsett om det är inom företag eller som entreprenörer. Jag tycker också att människor ska ha en grundläggande trygghet som är baserad på något annat än arbete. Det är så många som idag är arbetslösa eller iaf saknar traditionell fast/visstids anställning att vi inte längre kan lita på trygga tidsbestämda jobb för att ha trygghet för alla. Hellre i så fall en modell med basinkomst, och sen får man själv bestämma hur mycket man vill jobb utöver den. Det skulle ge utrymme för många att faktiskt jobba mindre, vilket skulle vara positivt för miljön.

Avsikten med att skriva så koncentrerat var att försöka ge en (mycket schematisk) helhetsbild av en typisk socioekonomisk process i den fundamentala obalans (som karakteriserar den kapitalistiska ekonomin – trots ’öar’ i balans) och dess genom olika nätverk med varandra interagerande delprocesser. Obalansen innebär ökande ojämlikhet, sociala katastrofer och en i längden ohållbar resursförbrukning.

Detta måste vi försöka ändra på – på olika sätt. Vi kan t.ex. gå in i systemet och försöka balansera det genom att kontrollera olika variabler, vilket kan ge tillfälliga förbättringar. Men samtidigt borde vi förändra systemet, vilket borde gå att göra successivt genom att införa (t.ex. mindre tillväxtkrävande) delsystem som visserligen samverkar med det större systemet, men på nya sätt som ger upphov till krav på ytterligare förändringar (t.ex. nya finansieringssystem).

Det var så jag tänkte, på ett ganska abstrakt sätt.

B skriver:

”En förutsättning var att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller. Men det har jag redan ordat mycket om. Och igen: detta kräver politiskt mod men ingen revolution.”

Vi ”ordar mycket om” det som vi verkligen vill få fram, så även jag!

När du skriver ( ”att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller.” ) så kan vi säkert alla instämma i detta. Men är detta genomförbart?

Du menar att det är genomförbart. Jag menar att det inte är genomförbart.

Skall försöka förklara mig: Vem/vilka genomför ovanstående önskemål? Vem/vilka i dagens rådande ekonomiska system har ”mandatet” till detta? Är det våra politiker? Är det kapitalets ägare?

Menar att vi måste syna förhållandet mellan våra politiker och kapitalets ägare. Hur ser det ut? Förhållandet utvecklas till att kapitalets ägare alltmer tar dom avgörande besluten för hur våra samhällen utvecklas. Vilket ju också ligger helt i linje med hur kapitalismens inneboende drivkrafter ser ut.

När det nu utvecklas så här då innebär det ju att ”mandatet” för att åstadkomma hållbara förändringar i våra samhällen förflyttas från den ”politiska sektorn” till den ”ekonomiska sektorn”. Och eftersom den ”ekonomiska sektorn” drivs av sina inneboende krav på ständig tillväxt så leder detta till en omöjlighet att kunna genomföra hållbara förändringar.

Enligt min mening så kommer därför det ”politiska modet” tyvärr att stå sig slätt mot den alltmer destruktiva kapitalismen.

Hur skall vi då agera? Jag svarar som dig: ”det har jag redan ordat mycket om”.