2015

Januari 2015

Diskussionen 12

A:

Grön ungdoms ordförande skriver i en debattartikel att han vill skifta från tillväxtkritik till konsumtionskritik. Antagligen en reaktion på den kritik Mp har fått den senaste tiden. Inget fel på det mesta han skriver, men han är väldigt okritisk till möjligheten att uppnå hållbar tillväxt. Han verkar tex inte ha så bra koll på att personliga tjänster inte har hög tillväxtpotential. Framförallt tar han inte upp att så länge BNP-tillväxt tillåts vara ett överordnat mål kommer det i praktiken bli mycket svårt att hålla oss inom planetens gränser. Han upprepar också myten om att Sverige frikopplat tillväxt och utsläpp. 

B:

 Min första tanke efter genomläsningen var att ”Så  långt i utförsbacken har alltså partiet rasat”. Det är nämligen pinsam läsning.  Man ska då komma ihåg att miljöpartiets grundbult vid bildandet var just  tillväxtkritik. Från början av 2000-talet skedde en successiv urvattning och  idag är partiet klart ekomodernistiskt, d.v.s. man skiljer sig i princip inte  från riksdagens övriga partier, låt vara att man i flera fall vill gå snabbare  fram än de övriga partierna, men detta är också de sista resterna som betingar  ett existensberättigande för partiet. Systemkritiken är borta.

”För det första är det möjligt  med framtida ekonomisk tillväxt, utan att förstöra vår planet”. Vilket ju är helt galet skrivet om man förstår innebörden av  exponentiell tillväxt. Exponentiella  tillväxtkurvor kan beskriva matematiska sammanhang men inte en uthållig  verklighet.

Artikeln är enligt min mening både delvis okunnig  (tjänstesamhället, frikopplingen), spretig och rörig. Sådana artiklar brukar  refuseras av tidningarna. Det görs en åtskillnad mellan tillväxt och konsumtion.

Men vilken tillväxt är inte konsumtion? Vi äger en utomordentligt pedagogisk  bild över hur dagens svenskar lever, nämligen det faktum att världen skulle  behöva ha mer än tre jordklot till sitt förfogande om alla skulle leva som vi  gör idag. Varför utnyttjar inte ens miljöpartister pedagogiken i denna  skrämmande verklighet? Den totala urspårningen på grund av ekonomisk tillväxt  har ju skett för flera decennier sedan.

C:

Jag delar helt B:s synpunkter. Ekonomisk tillväxt är ett mått på vårt lands produktion och därmed på vår konsumtion. När det gäller vår konsumtion får man också lägga till de importerade varor som vi konsumerar. Så den förenklade boskillnaden mellan ekonomisk tillväxt och konsumtion går inte att göra.

Debattörer uttrycker sig ofta så här: ”Om vi bara håller oss innanför de planetära gränserna kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt”. I argumentationen brukar också finnas resonemanget kring cirkulär ekonomi, lånegarderober mm. Förslag som i och för sig är bra och kräver stora förändringar. Men det räcker inte! Det räcker inte med kunskaperna om de planetära ekologiska gränsvillkoren.

Jag anser att det också behövs att vi utreder och tar fram de planetära sociala, ekonomiska och politiska gränsvillkoren för en hållbar utveckling. Då är jag övertygad om att man kommer att finna att vår ekonomiska tillväxt, produktion och konsumtion inte är förenlig med en hållbar utveckling.

Utifrån den problembeskrivningen kan vi gå vidare och formulera realistiska åtgärder för en hållbar framtid för livet på vår planet. Min uppfattning är att vi i grunden behöver förändra vårt samhällssystem, vårt politisk och ekonomiska system. 



Ofta hörs: ”Diskussionen om ekonomisk tillväxt och hållbarhet handlar inte om någon principiellt tillväxtmotstånd utan om att ta ansvar för framtiden”.

Jag tycker att denna ståndpunkt är problematisk då den inte klart tar ställning till att den ekonomiska tillväxten är ohållbar, men jag kan förstå att man inte vill ”skrämma upp” opinionen (om det nu är det man inte vill). Argumentet att tillväxten får ”bli vad den blir”, om målen för samhällssystem och ekosystem fungerar, tycker jag haltar en del. Vi måste tala klarspråk både om att den ekonomiska tillväxten är ohållbar och att vi måste formulera mål och visioner för det hållbara samhället. Först då kan vi bland annat förstå att vi drastiskt måste sänka vår konsumtion och att vårt samhälle i grunden måste utvecklas. 

D:

Tidigare har skrivits: ”I praktiken är det mycket svårt att både öka BNP och samtidigt minska vår belastning på jordklotet. Det är inte teoretiskt omöjligt”.

Man kan vara taktisk och inte tjata om tillväxtfrågan i alla sammanhang. Men detta är helt fel. Den teori som visar, att man kan öka bnp och samtidigt minska belastningen på jordklotet är – FEL. Hypoteser må formuleras, och det är bra att det görs. Men sen ska de prövas. Det finns ingen ordentlig prövning som visar, att vi kan gå från 3.7 jordklot till under 1 och samtidigt öka bnp. Det är bara dumheter. Alla teorier av det slaget är till för att försvara det bestående.

 När någon skriver, att vi måste minska konsumtionen, så betyder det faktiskt mindre produktion. Oavsett om han förstår det eller inte. Och det är bra med ett sådant ställningstagande. Sen behöver vi förklara för personen, att hans teorier om tillväxt är fel. Tillväxt och minskad konsumtion går inte ihop. Skulle han lyckas att få folk att konsumera mindre, så skulle det bli stor kris i kapitalismen. Tillväxten skulle avstanna och backa. Den krisen har han inte några redskap för att hantera, förmodar jag. Dessutom gör han konsumtionsfrågan till en personlig grej. Du och jag ska ändra våra levnadsvanor. Okej för det. Men det räcker aldrig. Det krävs radikala gemensamma åtgärder på samhällsnivå.

A:

Jag är inte säker på att det är teoretiskt omöjligt att kombinera växande BNP med minskad miljöpåverkan under en begränsad tid, även om allt tyder på att det är det i praktiken och definitivt i längden även i teorin .

Ang tillväxtberoende och oberoende så är det ju den frågan + att BNP inte ska vara fokus för samhället som måste drivas. Vi har ju aldrig haft nedväxt som krav. Det kan dock mycket väl bli resultatet av en politik som sätter hållbarhet mm främst, men är knappast ett självändamål. 



E:

  Rader av utredningar visar att resurseffektiviteten i ekonomin kan ökas med en faktor 5 eller mera. Det innebär att dagens linjära och slösaktiga system kan ersättas av något som är många gånger bättre. Huruvida det ”räcker” för en värld med 9-10 miljarder människor med liknande behov som vi är naturligtvis långt ifrån säkert. Det beror på ett stort antal faktorer, inte minst hur matvanorna utvecklas.  

Att sedan få resurseffektiviteten att hända är naturligtvis en annan sak. Där behövs helt nya spelregler i ekonomin och dessutom att det Jeremy Leggett kallar ”the incumbents”, dvs alla de företag och finansiella intressen som tjänar bra på dagens produktions- och konsumtionsformer, inte som hittills benhårt motsätter sig varje förändring. 

Men att kategoriskt hävda att varje tillväxtökning måste leda åt fel håll är inte sakligt. Att sedan BNP är ett bristfälligt mått och bör ersättas är vi alla överens om. 

Vidare. Ingen har i detalj studerat vad värdeskapandet i den framväxande digitala ekonomin kommer att innebära. Redan idag skapas värden i den digitala ekonomin med minimal resursåtgång. Därtill kommer att många av dessa värden inte fångas upp av BNP därför att marknadspriset är noll eller nära noll. Här finns stora möjligheter som ingen forskning djupdykt i.

Av allt detta följer att vi måste sluta måla allting i hundraprocentigt negativa termer. Det sker saker som går åt rätt håll. Om vi tror på att via demokratiska former förändra samhället – och vad är alternativet?! – så måste vi peka på möjligheter, inte bara lista problemen och utmaningarna. 

F:

E skriver:

 ”Att sedan få resurseffektiviteten att hända är naturligtvis en annan sak. Där behövs helt nya spelregler i ekonomin och dessutom att det Jeremy Leggett kallar ”the incumbents”, dvs alla de företag och finansiella intressen som tjänar bra på dagens produktions- och konsumtionsformer, inte som hittills benhårt motsätter sig varje förändring.”

Ovanstående rader beskriver, som vi alla ser, dagens rådande ekonomiska system. Det är i detta system som vi måste fråga oss om det är möjligt att uppnå hållbar ekonomisk tillväxt? Där är vi alla, mer eller mindre, överens om att hållbar ekonomisk tillväxt är omöjlig i vårt rådande ekonomiska system.

Vad beror då denna ”omöjlighet” på? Det är, som jag ser det, just i denna frågeställning som vi ofta har helt skilda svar. Därför, menar jag, är det helt nödvändigt att vi försöker fördjupa oss i förståelsen av vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen. Eftersom det ju är kapitalismen ”som hittills benhårt motsätter sig varje förändring”.

Följdfrågan blir naturligtvis: Varför är det så? Kan svaret vara: Kapitalismen kan omöjligen fungera på ett annat sätt än vad som utspelas idag! Detta måste vi diskutera!

Vad menas med: ”Där behövs helt nya spelregler i ekonomin …”? Här blir följdfrågorna: ”Vem/vilka sätter ”spelreglerna”? Hur har dessa ”spelregler” kommit till?

Mitt svar blir: Dessa ”spelregler” har en lång historisk bakgrund som bevisligen utgår ifrån att den ekonomiskt starke sätter reglerna för hur ekonomin skall ”flöda” i våra samhällen. Alltså blir det omöjligt att kunna förändra ”spelreglerna” i ekonomin om inte det grundläggande ekonomiska ägandeförhållandet i våra samhällen förändras.  

Hur då förändras? Jo från ett idag odemokratiskt kapitalägande – som avgör hur kapitalet skall fördelas i samhället – till ett demokratiskt kapitalägande – som avgör hur kapitalet skall fördelas. Vad är det för samhälle vi vill ha? Även detta måste vi diskutera! 

Varför då? Jo därför att det är i dessa helt grundläggande frågeställningar – om hur vårt rådande ekonomiska system fungerar och vad det leder till – som vi får den nödvändiga insikten i varför dagens ekonomiska tillväxt är ohållbar. Utifrån denna nödvändiga insikt så underlättas arbetet med att formulera ”alternativa vägar framåt”.  

G:

 Jo det verkar vara ett vanligt missförstånd att likställa utveckling (gärna teknisk), värdeskapande och ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Men ditt exempel E är ju just att något positivt inte reflekteras av BNP eftersom marknadspriset är noll (och det inte förbrukar någora resurser). Detsamma gäller andra värdeskapande sociala aktiviteter, inklusive att jobba mindre. Det som är gratis är helt enkelt inte en del av den moderna ekonomin. Men det bästa i livet är gratis.

(an annan sak är om den digitala ekonomin egentligen innebär några reela minskningar i resursförbrukningen om man ser det på systemnivå-det förefaller inte alls vara så).

B:

Kärnan i kritiken av tillväxtsamhället handlar om de mekanismer i ekonomisystemet som gör oss beroende av en exponentiell ekonomisk tillväxt som inte går att förena med långsiktig hållbarhet för planetens natursystem. Att  ändra på dessa mekanismer är dock svårt och kräver djupgående förändringar på många plan i samhället, något som man hittills undvikit att acceptera nödvändigheten av.

Idag  görs det följaktligen alltmer desperata ansträngningar för att om möjligt uppnå  långsiktig hållbarhet men att ha tillväxten kvar. Det är alltså viktigt att poängtera att de olika förslag som figurerar i debatten håller sig inom denna ekomodernistiska ram. Kärnan i ekomodernismen är just tron på att ekonomisk tillväxt går att förena med hållbarhet; det har t.o.m. pekats på ekonomisk tillväxt som en förutsättning för hållbarhet.

Enligt min mening kommer den ekonomiska tillväxten alltid att betyda energi- och materialgenomströmning i samhället, varför den på sikt är en absolut omöjlighet. Man kan rita upp exponentiella tillväxtkurvor som beskriver matematiska sammanhang men inte en uthållig verklighet. Idag stressas natursystemen till max och i flera avseenden lever vi över de resursnivåer som planeten kan leverera.

Omsatt i den vardagliga verkligheten leder denna järnhårda realitet till absoluta krav på begränsningar av konsumtionen, och då ska vi veta att  människors konsumtion är oerhört centralt i gällande ekonomisk teori. Utan en ständigt växande konsumtion rasar hela ekonomisystemet samman. Det vanliga uttrycket ”få hjulen att snurra” handlar just om att konsumenterna ska konsumera mer, eller ”shoppa” som man säger idag. ”Shopping” har på blott 100 år blivit en hel livsstil, med en enorm acceleration sedan 1980.

Idag  ser vi också resultatet av människors ökade reallöner (skattesänkningarna!) – de som har pengar shoppar som aldrig förr. Men det räcker tydligen inte eftersom  riksbankschefen anser att vi måste ”köpa fler grejer”. Bättre kan inte situationen beskrivas.

Ekonomisystemets  tillväxtkrävande mekanismer är på total kollision med hållbarheten. Uppgiften är därmed given, nämligen att göra samhället oberoende av ekonomisk tillväxt. Samtidigt måste det emellertid ske en nedväxt. Vi har en planet att hushålla med, inte tre eller fyra. Vi står således inför en radikal livsstilsförändring.  Denna sida av saken vägrar dock politikerna ännu att befatta sig med.

H:

Att våga problematisera den ekonomiska tillväxten och gräva på djupet i den problematiseringen utan att för den skull av principskäl vara emot ekonomisk tillväxt (för då blir vi ju lika blint kategoriska som de som av principskäl är för tillväxt som lösningen på allt). Att ifrågasätta dagens ekonomiska system och undersöka lösningar men samtidigt acceptera att vi lever i en värld som är väldigt van vid och beroende av ekonomisk tillväxt som ledstjärna. Och också se att både positiva och negativa saker kommit ut av tillväxtfokuset.     

I:

Bleve mycket tacksam om du ville utveckla denna del i ditt inlägg E:

”Vidare. Ingen har i detalj studerat vad värdeskapandet i den framväxande digitala ekonomin kommer att innebära. Redan idag skapas värden i den digitala ekonomin med minimal resursåtgång. Därtill kommer att många av dessa värden inte fångas upp av BNP därför att marknadspriset är noll eller nära noll.”

H:

 Fast å andra sidan blir ju frågan då varför det är så viktigt att ekonomin till varje pris ska växa, oavsett vad det är som gör att den växer? På kort sikt är svaret givetvis att systemet är uppbyggt på kravet om ständig tillväxt och att det finns allvarliga kortsiktiga konsekvenser av utebliven tillväxt, dvs det vi kallar tillväxtens dilemma. Men på lång sikt kan man ju verkligen ställa sig frågan. Ska vi verkligen fortsätta att bygga vidare på ett system där mer konsumtion, fler arbetade timmar osv är inbyggt i logiken? Varför det?      

Ett samhälle där tillväxten sker till övergripande del genom digitala tjänster med låg miljöpåverkan är ju egentligen ett samhälle där vi minskat den materiella konsumtionen fast istället för att njuta av den frihet som det innebär i mindre behov av arbetad tid så hittar vi på nåt annat som gör att vi måste fortsätta att arbeta lika mycket i alla fall. För mig blir det lite konstigt hur man än vänder på det helt enkelt. 

D:

”Att våga problematisera den ekonomiska tillväxten och gräva på djupet i den problematiseringen utan att för den skull av principskäl vara emot ekonomisk tillväxt (för då blir vi ju lika blint kategoriska som de som av principskäl är för tillväxt som lösningen på allt).”

Detta är fel! Istället handlar det om ”att vi accepterar att teknikutvecklingen inte kommer ändra det faktum att evig materiell tillväxt är omöjlig på en planet med begränsade resurser.” 

 Det här är ett kategoriskt ställningstagande. Tycker H att det är blint? Hur man kan få detta att gå ihop med att inte ”av principskäl vara emot ekonomisk tillväxt”, det har jag svårt att förstå. Förklara! 

 ”Ett samhälle där tillväxten sker till övergripande del genom digitala tjänster med låg miljöpåverkan” är ett drömsamhälle, det är inte det samhälle vi har och vi kommer aldrig att få det. Att överhuvudtaget uttrycka sig på det sättet förefaller för mig som spegel av nationalekonomisk okunskap. Om det finns tydlig, alkemisk forskning som visar att vi kan framställa guld ur luft, så måste den upp på bordet. Raljerar jag? Jo, men jag uppfattar argumenten som extremt tomma. Och det är inte mer raljant än att kalla ställningstagande mot tillväxt för ”blint kategoriska”. Snälla ni, förklara!

B skriver alldeles utmärkt och avslutar med den klassiska om 3 jordklot. Om H menar, att dessa jordklot är en falsk beskrivning av verkligheten, så bör han redogöra för vad som är fel. I grund och botten: Det verkar behövas klargöranden. Verkligheten behöver konkreta ställningstaganden, inte spekulationer.

J:

Just meningen om att hållbar tillväxt är teoretisk möjlig på kort sikt men saknar empiriskt stöd är viktig.  Visar att vi har ett empiriskt snarare än ideologiskt betingat motstånd mot tillväxt.

A:

 Svaret ligger i att det är en enorm skillnad mellan att säga att tillväxt är omöjligt i längden och att vara principiell motståndare till tillväxt. 

H:

Som svar på dina synpunkter (missförstånd) D  så vill jag börja med att belysa en nyansskillnad i den mening du hänvisar till :

     ”att vi accepterar att teknikutvecklingen inte kommer ändra det faktum att evig materiell tillväxt är omöjlig på en planet med begränsade resurser”   

  
Notera att det står evig materiell tillväxt är omöjlig. Och det tror jag de flesta håller med om. Om evig  ekonomisk tillväxt är omöjlig är en betydligt svårare fråga att svara på. Det är så mycket som kan komma att ändras både i det sätt vi mäter BNP och innehållet i den. Det enda jag vågar säga säkert om den saken är att den typ av ekonomisk tillväxt vi har idag inte kan fortgå särskilt länge till utan att sabba våra livsförutsättningar.      
 

En tredje sak jag tror att de flesta är överens om är att det helt klart vore en fördel om vi kunde skapa ett samhälle som är oberoende av ekonomisk tillväxt och istället styr direkt mot betydligt viktigare mål.     

Jag tror att du och jag egentligen har väldigt lika syn på tillväxtens tillkortakommanden D, även om vi kanske väljer att uttrycka oss lite olika och fokusera på olika saker när vi vill påverka i tillväxtfrågan.      

D:

En spets: Mitt mål är ett svenskt samhälle med nerväxt från 3.7 jordklot till under 1. Däremot finns det gott om länder på jorden, där det behövs tillväxt. Målet för en som menar att alla människor är lika mycket värda, måste vara, att vi alla landar nån stans under 1 klot. Högst. Om man sen istället använder begreppet planetära gränsvärden, så är det mer svårbegripligt som bild, men sakligt detsamma. Ord som tillväxtrealism och tillväxtoberoende kan inte bli nyckelorden i den förändringen. Då kommer man inte fram till den ”radikalitet” som behövs för att skapa det politiskt-ekonomiska program som behövs. Däremot kan orden vara bra i vissa diskussioner och analyser.

En annan spets: Ekonomisk tillväxt är idag lika med materiell tillväxt. Ton cement, antal bilar, importerade klädesplagg. Inte fler lärare eller skådespelare. Det räcker att säga tillväxt. Politiker, ekonomer och företagsledare menar samma sak med det. Att prata på ett annat sätt är att förvilla begreppen. Man kan inte förorda minskad konsumtion och tro att det går att kombinera med ökad tillväxt. Det är fel, fel, fel. Jag tror, att man menar väl, men det blir inte rätt. Däremot är jag helt övertygad om, att det finns gott om politiker, ekonomer och företagsledare, som när de pratar med klimataktivister och engagerade väljare säger, att tillväxt kan vara så mycket annat. Det har ett syfte: att förvilla, att få folk att inte vara ”principiellt mot tillväxt”. Alla politiker, ekonomer och företagsledare är inte sådana. Tvärtom är de nog som folk är mest. Och det räcker inte för att ”rädda världen”.

En trejde spets: Det största hindret för stoppa miljökatastroferna är kapitalismen. Jag säger gärna ”den vilda kapitalismen”. Det finns två anledningar till detta uttryck. Dels riktar det in sig på kapitalismens vildhet. Frågan står då: Hur ska vi göra för att tämja denna kapitalism, tämja vildheten i det ekonomiska system vi har? Vi riktar då in oss på åtgärder, inte på abstraktioner som ”avskaffa kapitalismen”, som bara ekar tomt. Den andra anledningen till att säga ”vilda kapitalismen” är ungefär, att ”ingen vet exakt hur modellen ska se ut”. Jag är sosse, reformist. Omställningen måste prövas fram genom många reformer. Ingen har varit med om den omställning som måste göras. Men den är radikal. Stora ingrepp i den ekonomiska ordningen måste till. Vilken mix av privata (stora och små), statliga, kooperativa och andra företag vi kommer att landa på i olika delar av processen, det får vi se. Men vi måste upprätta ett samhälleligt komando över ekonomin, som inte finns idag. Den demokratiska processen måste utvecklas radikalt. I Sverige, i Europa, globalt.

 Sen är inte kapitalismens vildhet det enda hindret för omställningen. I många länder är diktaturen från överklassen och den styrande eliten så brutal (Egypten, Saudiarabien, Kina), att människorna inte ens ges möjlighet att ta ställning till jordens belägenhet. Möjligheten till en demokratisk process är nödvändig för omställningen.

H:

 Jag håller med om i stort sett allt du säger D. Men vi lever i en verklighet där många av de kanaler där vi kan nå ut har dörrvakter som inte tänker så ”radikalt” som vi. Tycker det är bra att vi har en ständig diskussion om formuleringar, så länge det inte drar åt påhoppshållet. Och jag tror inte det går att hitta en exakt taktik för hur vi når ut med vårt budskap, utan att taktiken måste få vara olika för olika kanaler och olika personer. Att nå ut överhuvudtaget är ju det första steget. Först när man gör det har det någon betydelse hur man formulerat sig.    

D:

 Jag tycker formuleringen ”blint kategoriska” drar åt påhoppshållet. Och så länge du inte ”av principskäl är emot tillväxt”, så förstår jag inte hur du kan påstå, att du håller med om i stort sett allt jag säger. Allt annat är ju underordnat detta.



B:

Det är säkert många som förstår budskapet. Men de förstår också  att uppgiften att få ekonomin på rätt köl är gigantisk, ja omöjlig i de flestas  ögon. Man tittar sig omkring och frågar sig vem eller vilka som ska genomföra  detta. Och så faller frågan. Jag har en känsla av att det krävs en kritisk massa  där frågan börjar rulla på ordentligt, och för det krävs det nog kriser. Klotet  snurrar ju fortfarande och de flesta av beslutsfattarna inom politik, näringsliv  och finans sitter på gräddhyllan och tycker att det mesta fungerar bra idag;  tillväxten går deras väg. Jag återkommer ofta till frågan om vårt ekologiska  fotavtryck. Men när inte ens denna uppgift (om 3,7 jordklot) leder till  påtagliga rörelser i folkdjupet eller bland beslutsfattarna, vad ska då tända  gnistan?

 Och kanske blir det i stället den uteblivna tillväxten som  väcker de flesta. En sådan utveckling slår direkt in i människors vardag. Betänk  att tillväxten idag till stora delar bygger på lån. Man skaffar sig skulder upp  över öronen. Man kommer att göra allt för att upprätthålla tillväxten, helt  enkelt därför att man kan ingenting annat. Man ser ingen utväg ur  tillväxtberoendet. 

F:

”Och kanske blir det i stället den uteblivna tillväxten som  väcker de flesta. En sådan utveckling slår direkt in i människors vardag. Betänk  att tillväxten idag till stora delar bygger på lån. Man skaffar sig skulder upp  över öronen. Man kommer att göra allt för att upprätthålla tillväxten, helt  enkelt därför att man kan ingenting annat. Man ser ingen utväg ur  tillväxtberoendet.”

 Förmodligen blir det just detta scenario som beskrivs ovan! ”Man ser ingen utväg ur tillväxtberoendet.”

Och varför ses ”ingen utväg”? Det är just i denna frågeställning som vi måste fördjupa oss i analysen av hur vårt rådande ekonomiska system fungerar. Jag menar att vi kan inte ”slå in på villfarelsen” och tro att det går att förändra den nu rådande utvecklingen och samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska ramverket.

Varför går inte det? Nej helt enkelt därför att det kapitalistiska ramverket kräver tillväxt för att kunna fungera.

Hur går vi då vidare? Enligt min mening så blir det därför nödvändigt att komma fram till övertygelsen om att vi måste ta ställning mot det rådande ekonomiska systemet – kapitalismen.

Vi kan inte ”gå runt” den här avgörande frågan. Den kommer upp i alla sammanhang när vi diskuterar våra samhällens framtid. I synnerhet när vi diskuterar den ekonomiska tillväxtproblematiken.

När vårt ekologiska avtryck pekar på 3,7 jordklot då har självfallet någonting grundläggande gått fel i vårt strukturella byggande av våra samhällen.  

B:

 När du talar om kapitalism så utgår jag från att du  avser privat ägande av produktionsmedel + marknadsekonomi. Ett alternativ är  offentligt ägande (socialism) och planekonomi. Jag ser inte detta som ett  realistiskt alternativ eftersom det misslyckats överallt med kända konsekvenser. 

Först och främst måste vi inse att alla ekonomiska system är reglerade på något sätt; någon absolut  ”fri” ekonomi existerar inte. Sedan måste vi granska hur regleringarna i dagens  ekonomisystem ser ut och fungerar. Privat ägande + marknad kan nämligen se ut på  olika sätt. Grovt indelat kan regleringarna gynna kapitalets frihet eller  friheten för människor. Friheten för människor kan handla om regleringar som  garanterar hänsyn till arbetsvillkor och miljö. Just nu förhandlas om ett nytt  handelsavtal mellan EU och USA – TTIP. Ett utmärkt exempel! Ska vi kasta yxan  (”kapitalismen”) i sjön och uppfinna något annat, eller ska vi reglera så att vi  kan leva med det minst dåliga systemet även i fortsättningen?

Kapitalismen har brister, men den har även ovärderliga fördelar som  inte kunnat uppnås på något annat sätt. Och har vi inte en utgångspunkt som fungerar någorlunda, då  blir det svårt att genomföra de förändringar som är nödvändiga.  Vi har dessutom ett demokratiskt system att värna om. Utvecklingen måste ske  under ordnade former. Slutligen är tillväxttänkandet inte begränsat till  ”kapitalismen”. Vår tid har institutionaliserat och närmast naturlagsförklarat  tillväxten, men tillväxtidén är  mycket gammal. Låt oss alltså först undersöka vad som måste förändras om vi vill  bli tillväxtoberoende.  

G:

Jag undrar vilka grunder du har för att säga att tillväxtidén är ”mycket gammal”. Det är inte min uppfattning alls. Jag tycker det verkar svårt att se att tanken på tillväxt – och ännu mer ”ekonomisk tillväxt” har varit påtaglig under den mänskliga historien.
Jag har intrycket att den snarast är en skapelse av den framväxande kapitalismen (därmed inte sagt att den inte också har omhuldats av sk kommunistiska regimer som Sovjetunionen)?

K:

B skrev: ”När du talar om kapitalism så utgår jag från att du avser privat ägande av produktionsmedel + marknadsekonomi.”

Eftersom det finns många definitioner av kapitalism och ett par av dem används i vardagliga diskussioner som denna, kan man hamna helt fel om man antar att det är en av dem som avses. Tydligen blev det så även i detta fall. 

Själv använder jag aldrig den definition som B utgick från. Det har funnits privat ägande och marknader även i civilisationer som inte har varit kapitalistiska. 

För mig som icke neoklassisk ekonom är det därför naturligt att använda kapitalism som ett begrepp för ett samhälle där ackumulation av kapital har utvecklats till det överordnade ”syftet” eller funktionen. Med kapital avses tillgångar som ger avkastning i form av ränta eller utdelning. (Om det handlar om pengar eller natura spelar ingen roll.)

För andra och inte minst för neoklassiska ekonomer är det lika naturligt att använda den breda definition som B nämnde. 

Den enda lösningen på detta är väl att man faktiskt ständigt talar om vilket definition man använder när man är i sällskap där flera definitioner används. 

Aristoteles använde inte ordet tillväxt men i Politiken bekymrade han sig över kapitalisterna som endast var intresserade av att få sitt kapital att växa. Han var dock inte först. Det talas på många ställen i Gamla Testamentet om Jubelår då alla skulder efterskänkes eftersom ekonomin har gått i stå på grund av att landets kapital ackumulerats och koncentrerats i händerna på ett litet fåtal som hade räntefordringar på folk i gemen. Utan ett växande kapital finns det inget kapital att ackumulera och koncentrera. 

Sociologer som använder världsekonomi som en modell för att förstå vad som händer i stort över tiden, menar att vår nuvarande världsekonomi med Wall Street som det centrum mot vilket allt ackumulerat kapital tenderar att koncentreras, är den första kapitalistiska världsekonomin. Det kan man diskutera men den kinesiska världsekonomi som varade fram till medeltiden, var tydligen inte ett kapitalistiskt system i den bemärkelsen att den överordnade egenskapen/funktionen var att ackumulera kapital – tillväxt. Jason W Moore argumenterar i likhet med andra historiker, sociologer och ekonomer som inspirerats av Fernand Braudel, för att industrialismen föddes redan på 1400-talet under det italienska longue durée. 

Som ni förstår delar jag B:s uppfattning att ekonomisk tillväxt är ett mycket gammalt fenomen. 

B:

Ja, du har delvis rätt. Jag utgick från den gängse nutida uppfattningen.  Men man kan lägga in fler signalement för vad som utmärker kapitalismen. Man kan  t.ex. säga att kapitalism är en social konstruktion bestående av  egendomsägare och egendomslösa, kapitalister och arbetare etc. Men egentligen är  ju kapitalism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande helt enkelt.  Socialism är ett annat egendomsrättsligt system, nämligen offentligt ägande.  Marknadsekonomi kan vi ha i båda fallen. Vi kommer dock inte åt beroendet av  ekonomisk tillväxt genom denna ytliga analys. Både kapitalister och socialister  anser att planeten är gränslös och i princip gratis, varför tillväxten ses som  en självklarhet. Det finns ingen teoretisering av samhällets naturbas eller av  vårt beroende av natursystemen. Den analysen har kommit ur den gröna  rörelsen.

K:

Den gröna rörelsen var inte först med att teoretisera kring samhällets naturbas. Sådana teorier är ju typiska för våra ursprungsbefolkningar. Väl kända exempel är folken i Norra och Södra Amerika, i Australien, i Asien och i våra egna samer. Dessa teorier var också grundläggande för den klassiska ekonomiska teorin under 1800-talet och det var också självklart för Aristoteles så som jag läser Aristoteles, var det också självklart för honom. Det finns många goda idéer som har väckts under Solen och den gröna rörelsen var nog sist med att uppfinna just denna teori. 

För min egen del ansluter jag mig till de som ser evolutionen som en process där nya överordnade system utvecklas ur befintliga holarkiska system så länge som tillgången till energi och näringsämnen är tillräcklig. Människans samhälle – en social konstruktion – ingår i denna process. Vi är bra på att utveckla vår teknik och när tekniken utvecklas anpassar vi våra institutioner för att bättre kunna dra nytta av den. När tekniken har nått en sådan nivå att den sociala organisationen inte kan inrymmas inom det traditionella samhället kommer ett nytt samhälle att växa fram. 

Karl Polanyi har beskrivit hur dagens välfärdssamhälle har utvecklats ur detta ursprungliga samhälle som en ”den stora omdaningen”. Han delade upp denna omdaning i tre tydliga faser. Hans bild är att den pågick från slutet av 1700-talet och fram till andra världskriget. 

I den första fasen som pågick fram till den industriella revolutionen, var samhället traditionellt dvs opåverkat av industrialiseringen. Det ekonomiska var inbäddat tillsammans med andra sociala relationer och kunde inte urskiljas som något särskilt eller som något som var viktigare än andra sociala relationer. I de lokala ekonomier som utgjordes av gårdar, byar och småstäder, var man i stort sett självförsörjande. Man producerade småskaligt, dels för husbehov, dels för avsalu. När inkomsten fördelades skedde det inte på marknader utan inom ramen för en större krets som omfattade familjen, släkten, grannar och vänner. Det ”ekonomiska” var endast en av många aspekter på alla de relationer som man upprätthöll inom dessa kretsar. 

I och med industrialiseringen kom de ekonomiska relationerna att frigöras från andra relationer och få en ökad betydelse. I denna andra fas  kunde man urskilja ekonomin som en särskild samhällssfär där nya institutioner utvecklades som ett svar på ny teknik som kom att utgöra kapital som gav deras ägare en inkomst som skiljde sig från lantbrukarnas och arbetarnas. Detta skedde parallellt med att marknader för varor, mark, arbete och pengar växte fram. 

Denna ”urbäddning” av ekonomin innebar att många lantbrukare hamnade i en utsatt position där de var mycket sårbara. Hushåll på landsbygden kunde till exempel bli av med sin viktigaste resurs när den övermäktiga överklassen lade beslag på deras allmänningar och bostäder. De tvingades av sådana skäl att söka lönearbete vid fabrikerna i städerna. Konkurrensen om dessa jobb var stor och många engelsmän levde därför i den misär som Dickens har beskrivit. Folk förlorade det sociala sammanhang som hade tryggat deras liv i det traditionella samhället. Istället fick de leva med det renodlade marknadssamhällets osäkerhet. 

Det omfattande lidande som detta medförde skapade motreaktioner. Det gick inte fort men med tiden ledde dessa till att man minskade flertalets utsatthet. Exploateringen av de fossila energiresurserna underlättade denna reaktion men den underlättade även kapitalets tillväxt, ackumulation och koncentration. 

Historiskt började denna läskiga samhällsomvandling i England men den spred sig till alla länder i centrum av vår världsekonomi. 

Piketty har dragit empiriska slutsatser av denna kapitalistiska samhällsutveckling. Eftersom avkastningen på kapital är större än avkastningen på lantbrukarnas eller arbetarnas insatser har förmögenheterna samlats hos de mest förmögna och, om man inte inför en social omfördelning av inkomsterna kommer denna process att drivas till dess att det blir en social kris. 

Även om privat ägande är jag därför inte beredd att skriva under på att kapitalismen (så som jag definierar den) kan definieras som ett egendomsrättsligt system. 

Du ställer den centrala frågan: vad är det som gör vårt samhälle beroende av ekonomisk tillväxt? Du säger också att tillväxten ses som en självklarhet. Man får väl lägga till att det inte är alla som gör det. Kanske man kan förenkla det till att många som ingår i etablissemanget gör det? Kanske är det också många som inte har lyckats etablera sig som också ser det så? Det viktiga för oss är väl att vi är många som inser att beroendet är en social konstruktion. Nästa fråga blir då var i vår sociala konstruktion som vårt tillväxtberoende finns inbyggt. 

Tillväxt är ju allt annat än självklart. Alla borde inse att exponentiell tillväxt i en värld med en resursbas som inte växer alls, kommer att leda till att man växer till dess man blir för stor och därefter kollapsar. OECD har beräknat att BNP kommer att tredubblas under de 36 år som står mellan oss och år 2050.

A:

Miljöåtgärder som håller oss innanför de planetära gränserna är utan tvivel det mest ekonomiska. Men det betyder inte att dessa åtgärder kommer ge tillväxt samtidigt som de ger önskad miljöeffekt. Så länge tillväxt är målet riskerar den miljöbesparande effekten av åtgärderna att ätas upp. Detta har dock visat sig vara väldigt svårt att få folk att förstå. En del inom miljörörelsen tycker snarare att vårt tjafts om tillväxt står i vägen för hållbarhetsåtgärder. 

Om beslutsfattare luras att tro att radikala hållbarhetsåtgärder ger tillväxt så kanske mer hållbarhet kommer att uppnås än om de lyssnar på sådana som oss. När de väl upptäcker att åtgärderna inte gav tillväxt kanske de inte drar igång ett fossilbränslerally för att få upp tillväxten igen utan kanske accepterar läget.  Invändningen är förstås att risken är större att hållbarhetsåtgärderna inte ger effekt eftersom tillväxtkravet äter upp miljövinsterna.Och att risken är att bara miljöåtgärder man tror ska ge tillväxt prioriteras, trots att det kanske inte alls är rätt miljöåtgärder.

Men man måste också beakta scenariot att inget alls händer på grund av att beslutsfattarna tror att miljöåtgärder är för dyrt.

Utsläppsminskningarna kommer vara lönsamma. Vårt svar är att de inte borde bry sig om ifall utsläppsminskningar är lönsamma eller ej. Vem som har störst chans att bli lyssnad på är kanske inte så svårt att föreställa sig..  Det betyder inte att vi inte ska försöka. Det allra bästa vore självklart om vi genast byggde om samhället till att bli tillväxtoberoende och släppte ökad BNP som mål så behövde ingen längre bry sig om tillväxt när de diskuterar hållbarhet. Det måste också finnas aktörer som lyfter detta.

F:

Angående B:s inlägg:

B skrev: ”När du talar om kapitalism så utgår jag från att du avser privat ägande av produktionsmedel + marknadsekonomi. Ett alternativ är offentligt ägande (socialism) och planekonomi. Jag ser inte detta som ett realistiskt alternativ eftersom det misslyckats överallt med kända konsekvenser.”





 Jag avser dagens rådande globala ekonomiska system. Där även det så kallade offentliga ägandet – som ju för övrigt är underställt dom beslutsprocesser som tas i den slutna privatägda marknadsekonomin – har en liknande prioritering som bygger på ständig ekonomisk tillväxt. Alternativet till detta globala ekonomiska system har i tidigare diskussioner beskrivits på ett bra sätt. Håller med dig om att så som vi har lärt känna socialismen med dess planekonomi så är inte detta ”ett realistiskt alternativ”. 

B skrev: ”Ska vi kasta yxan (”kapitalismen”) i sjön och uppfinna något annat, eller ska vi reglera så att vi kan leva med det minst dåliga systemet även i fortsättningen? ”



Kapitalismen kommer att leda till kollaps. Den är, enligt min mening, redan inne i detta stadium. Man skall inte ”uppfinna något annat”. Ett fungerande framtida samhälle skall byggas utifrån dom självklara visioner som har diskuterats, fram och tillbaka. Även dessa i tidigare diskussioner.   

B skrev: ”Kapitalismen har brister, men den har även ovärderliga fördelar som inte kunnat uppnås på något annat sätt. Och har vi inte en utgångspunkt som fungerar någorlunda, då blir det svårt att genomföra de förändringar som vi pekar på är nödvändiga. Vi har dessutom ett demokratiskt system att värna om. Utvecklingen måste ske under ordnade former. Slutligen är tillväxttänkandet inte begränsat till ”kapitalismen”. Vår tid har institutionaliserat och närmast naturlagsförklarat tillväxten, men tillväxtidén är mycket gammal. Låt oss alltså först undersöka vad som måste förändras om vi vill bli tillväxtoberoende.”                  

”Kapitalismen har brister …”

Ja dessa brister ser vi ju tydligt! Men vilka ”ovärderliga fördelar” ser du? Själv ser jag inga, när vi betraktar världen globalt. För det är väl så vi måste se på saken?

”Demokratiskt system att värna om.” Var finns den demokratin? Dom avgörande besluten för våra samhällens utveckling tas ju i slutna rum av just kapitalets ägare. Enligt min mening är detta högst odemokratiskt!

”Vår tid har institutionaliserat och närmast naturlagsförklarat tillväxten…”

Så är det. Men det beror ju på, menar jag, att hela den samhälleliga förvaltningen är uppbyggd utifrån just det kapitalistiska systemets inneboende krav på ständig ekonomisk tillväxt. Alltså ingår även denna förvaltning i det som jag menar kan benämnas kapitalism.

”Låt oss alltså först undersöka vad som måste förändras om vi vill bli tillväxtoberoende.”

Håller med om att detta måste diskuteras grundligt.

B:

F, även om vi så hade all makt över “kapitalet” så  skulle vi inte veta vad vi skulle göra med tillväxtdilemmat.  Det är alltså inte där problemet ligger. Svårigheten att vinna gehör för en  kritik av tillväxtsamhället bottnar framför allt i följande förhållanden:

(1) Okunnighet om dilemmats natur. Få vet vad exponentiell tillväxt  innebär.

(2) De allra flesta människor tjänar faktiskt på den nuvarande  ordningen.

(3) Det finns inga övertygande alternativ.

(4) Ingen kan se hur en övergång ska kunna ske eller vem/vilka som ska  genomföra den. Hur tar vi första steget? Var?

Hindren är således enorma. I detta läge sätter  förnekelsen in som den enklaste men mest primitiva psykologiska  försvarsmekanismen. Endast ihärdig argumentation, forskning, protester,  experiment och, inte minst, KRISER, kan börja rucka på verkligheten. Och ändå är  vi – med våra 3,7 jordklot – ute alldeles försent…

L:

 Instämmer i stort med F:s kommentarer – med ett par preciseringar:
 

 ”… även det så kallade offentliga ägandet – som ju för övrigt är underställt dom beslutsprocesser  som tas i den slutna privatägda marknadsekonomin – har en liknande prioritering som bygger på ständig ekonomisk tillväxt.”

 – Ordet ”underställt” bör nog inte tolkas som en formell underordning utan som ett underläge i fråga om ekonomisk makt –  som mycket väl kan ha en större betydelse än formell underställning.
     

”’Demokratiskt system att värna om.’ Var finns den demokratin?”

 – Jag tror det kan vara bra att skilja mellan politisk och ekonomisk demokrati. Vi har en (otillräckligt utvecklad) formell politisk demokrati – som genom avsaknaden av ekonomisk demokrati är så hämmad av de ekonomiska maktförhållandena (trots att de försvagas av  inbördes konkurrens) att det verkligen kan ifrågasättas om vi har en fungerande demokrati överhuvudtaget.

Den grundläggande förutsättningen för en verklig demokrati, och det som demokrati i själva verket handlar om, är en jämn fördelning av makt – och eftersom ägande också är en form av makt måste i en fungerande demokrati också ägandet av samhällets tillgångar vara så jämnt fördelat att det inte kan påverka det demokratiska beslutsfattandet så mycket att man inte längre kan tala om en demokrati. 

För att tala klarspråk: Jag tror inte att vi i våra diskussioner kan undvika att på olika sätt ta upp tillväxtens dubbelnatur (dvs. att både handla om mängd, som främst har ekologisk betydelse, och fördelningen av denna mängd, som främst har social – och därmed en, ofta  kontroversiell, politisk – betydelse). Jag tror det är bäst att göra det öppet, men ändå använda t.ex. ordet ’ekonomisk demokrati’ än socialism, för att tydligt kunna säga att vi är demokrater – om nu någon skulle få för sig att betrakta oss som kryptosocialister.

M:

Jag följer diskussionen med stort intresse, och tycker att alla har mycket intressanta bidrag att komma med, men jag saknar ändå en sammanhållen teori VARFÖR vi MÅSTE ha tillväxt. Jag upplever att såväl politiker, ekonomer som debattörer i regel missar ”motorn” till vårt tillväxtberoende samhälle.

Jag tycker det är avgörande för vår diskussion om tillväxt och ett nytt samhällskoncept att vi når en insikt i hur vårt ekonomiska system fungerar. Och precis som vissa påpekar är kunskapen idag bland politiker och ekonomer obefintliga att det är bankernas penningskapande som står i början av den ekonomiska händelsekedjan. Pengar och skuld skapas samtidigt. Det är skulden som driver konsumtionen och inte tvärtom, som det ofta framställs. Problemet med diskussionen som vi för, är, att vi generellt utgår från en felaktig verklighetsbeskrivning såsom den framställs av ekonomer och skolböcker. Om storyn är fel, då förblir lösningen också osynlig!

En nolltillväxt är i vårt system därför inte bara en fråga av konsumentförsakelse utan en fråga för överlevnad av nuvarande system.

 Vår diskussion borde, som jag ser det, främst se till att vi har en sammanhållen förståelse var roten till problemet ligger, så att vi kan ge adekvata råd till politikerna och opinionsskapare.

K:

Angående M:s inlägg:

I sammanfattning lyder det att man måste förstå varför tillväxten är överordnad allt annat i vår ekonomi, för att kunna svara på denna fråga.

”Det började med Bank of England som grundades 1692 och som 1996 började ge ut papperspengar som kunde växlas in mot guld. I ett senare skede blev det naturligtvis möjligt att skapa papperspengar till ett större värde än det tillgängliga guldet och silvret. Den penningmängd som skapades blev 20 till 30 gånger större än det guld som hade lagrats i Bank of England.”

Detta betyder att mer pengar skapades än det motsvarande värdet av guld – en process som fortsätter in i våra dagar med kreditskapandet. Motsvarigheten bör skapas genom investeringar som ger upphov till ekonomisk tillväxt. Därför börjar det med kapital, både historiskt och kausalt. Entreprenörer behöver kapital för att kunna starta en produktion. De som lånar ut sitt kapital hoppas på en framtida vinst. 

Värdet av aktierna motsvarar den förväntade vinsten. Dessa vinster projiceras in i en ändlös framtid. Man kan också säga att denna ändlösa framtid återspeglas i nuvärdet av dessa aktier. Denna förväntan sträcks ut i oändlighet. Summan av alla framtida vinster kristalliseras i aktiens värde och bestämmer dess marknadspris. Aktier har ett värde i oändlighet men dess värde är ändligt.”

En idé om lösningen på detta problem är att vi antingen försöker rädda kapitalismen eller låter den gå under. Om vi vill  rädda den måste vi se till att den ekonomiska tillväxten är minst 1,8 procent dvs en ekonomi som fördubblas vart fyrtionde år. För att kunna överleva med en så låg tillväxt måste man göra två saker: dels övergå till ”vollgeld” dvs kräva 100 procent reservkrav av banker som medverkar till finansiering, dels att avskaffa aktiebolagen och deras motsvarande aktiebörser med stiftelser som inte har ägarnas avkastning på eget kapital som mål utan produktion för att tillfredsställa samhällets behov. 

Det låter klokt men det är inte klokt med exponentiell tillväxt eftersom en sådan oundvikligen leder till samhällskollaps. 

L:

K skrev:

 ”För att kunna överleva med en så låg tillväxt [1,8%] måste man göra två saker: dels övergå till ”vollgeld” dvs kräva 100 procent reservkrav av banker som medverkar till finansiering, dels att    avskaffa aktiebolagen och deras motsvarande aktiebörser med stiftelser som inte har ägarnas avkastning på eget kapital som mål utan produktion för att tillfredsställa samhällets behov.”
 

Det låter som sagt klokt. Men man borde förstås göra mer för att undvika kravet på tillväxt. Dessutom att också ersätta aktiebolagen med kooperativ, att ”the creation of money … should be the monopoly of the central bank”.   

Kanske skulle en kombination av dessa två reformer (som med ett demokratiskt styre skulle vara en form av ekonomisk demokrati ) kunna utformas så att samhället klarar sig väl, både med låg tillväxt, nolltillväxt eller nerväxt – och förhoppningsvis en minskad snedväxt.

K:

 Global tillväxt per capita har enligt OECD, sjunkit från 4 % 1971 till 2,5 % 2013 och trenden är fortsatt negativ. Människan har utnyttjat den fossila resursen till att fylla världen med sitt eget samhälle. Vår art lägger beslag på 24 % av den årliga nettotillväxten i biomassa. Bubblan i Kina håller på att spricka, Australien är genom sin kolexport exponerad mot den kinesiska bubblan. Japans åldrande befolkning, kärnkraftkatastrof och misslyckade Abenomics ser ut som en katastrof och USA:s börsbubbla och sociala kris bådar illa liksom EU:s allt sämre ekonomi. 

Liksom andra levande system har vårt samhälle evolverat till ännu något nytt där helt nya egenskaper har vuxit fram. Vårt nuvarande samhällssystem fungerar som ett tillväxtsystem – vi skapar, ackumulerar och koncentrerar kapital. Denna funktion är överordnad allt annat och därför upplever vi tillväxtkravet som något självklart. Denna evolution har skett med hjälp av det kreditbaserade penningsystemet och den fossila resursen – och nu har vi nått tillväxtens gräns. Därför minskar tillväxten och allt tyder på att den kommer att minska till noll och sedan bli negativ. 

Det har motionerats i Riksdagen om att utreda en offentlig beredskap för en stagnerad tillväxt, menar att det hos politikerna (?) inte ens finns en mental beredskap. Det kommer att visa sig om personen har rätt i det i den nya regeringens arbete med att ta fram en livsmedelsstrategi. Även om det industriella jordbruket endast försörjer 30 % av Jordens befolkning så är det svenska folket mycket beroende av detta effektiva men energikrävande och sårbara system. 

 En livsmedelsstrategi ska kunna presenteras under våren 2016. Landsbygdsdepartementet är igång med att ta fram en projektplan. Ett beslut om planen kommer att tas innan årsskiftet och därefter kan arbetet med att ta fram en strategi påbörjas. 

– Jag är vidare mycket mån om att involvera riksdagspartierna i processen, för att skapa en bred förankring. Avsikten är att presentera ett slutligt förslag på en långsiktig svensk livsmedelsstrategi under våren 2016. Avslutningsvis vill jag säga att jag har stora förväntningar på arbetet med livsmedelsstrategin och att jag ser strategin som ett viktigt verktyg för att öka matproduktionen och skapa förutsättningar för tillväxt i hela livsmedelskedjan, skrev en regeringsansvarig i sitt svar på frågan om utredningens när och hur.

Det ska bli intressant att se vad denna utredning – i tillväxtstagnationens tid – kan hitta på för att skapa tillväxt i den energikrävande, industriella och globaliserade livsmedelskedjan – för det är väl den han syftar på?

Och kvar står frågan: vad kan vi göra rent konkret för att möta det som händer när tillväxten blir så låg att systemet havererar?

F:

B skrev:

”Var finns demokratin? frågar du. Tja, du kan fråga samma sak när demokratin är borta. Då blir frågan dessutom mer adekvat. Demokratin är inte självklar. Får vi stor turbulens i samhället p.g.a. ekonomisk och ekologisk kris är det långtifrån säkert att demokratin som vi känner den överlever. Att utgå från att dagens samhälle och värld saknar demokrati eller att den skulle vara  betydelselös är enligt min mening en mycket extrem ståndpunkt. Demokratin är  tvärtom en förutsättning för att lösa de problem vi står inför.”

  Självklart är ”demokratin en förutsättning för att lösa de problem vi står inför”. Har du missförstått mig här? Jag menar ju att vi saknar demokratin för att lösa de problem vi står inför.



Hur skall vi förklara detta då? Ett försök: Vårt rådande ekonomiska system driver hela det ekologiska ramverket till en fullständig kollaps. Vad beror detta i huvudsak på? Jo kapitalismens verkliga beslutsfattare, dom största kapitalägarna, fattar dom avgörande besluten för hur kapitalet skall ”flöda” i våra samhällen. Det inneboende kravet i detta rådande system är, som vi vet, ständig ekonomisk tillväxt. Det är så kapitalismen fungerar.



  I dessa beslutsprocesser så saknas någonting grundläggande. Det saknas demokrati. Den politiska demokratin stängs, bokstavligt talat, ute från dessa, för samhället, helt avgörande beslut.

Varför är det så? Jag menar att för att förstå kapitalismens ”ansikte” så handlar det om makt, makten över kapitalet. Denna ekonomiska makt formar självfallet ”byggandet” av våra samhällen och har därigenom också egenmäktigt ”sett till” att den politiska makten underställs den ekonomiska makten.  

Vi ser detta i den rådande politiken genom exempelvis omöjligheten till verkliga framsteg i klimatförhandlingar; oförmågan att kunna lösa EU:s ekonomiska problem; arbetslöshetens och därmed den sociala misärens fortsatta och ökande utbredning. För att ta några exempel.

Den rådande politiken handlar om att förvalta vårt ekonomiska system, inte att förändra det. Dom politiska besluten blir på så vis som en slags ”serviceinrättning” åt dom ekonomiska grundläggande besluten. Därför kan naturligtvis heller inga framsteg ske när det gäller att få ner vårt ekologiska avtryck till 1 jordklot.

I en verklig demokrati så skall självfallet dom politiska besluten styra ekonomin. Men så är nu inte fallet i vårt rådande kapitalistiska samhälle.  

Det är så jag menar med frågan: ”Var finns demokratin?”

N:

Säkert är det som K säger att idén om tillväxt är gammal. Men under många århundraden/årtusenden så var den här tillväxten mycket långsam, och sett till den tidens ekonomiska aktivitet också hållbar, i någon mening. 

Bruket av krediter och kredit-pengar är också det gammalt, men fick fotfäste i Europa under renässansen. 

De första centralbankerna (Sveriges riksbank 1668 och Bank of England 1692) grundades under en era då Europeiska länder försökte växa genom krigföring och genom att kolonisera/erövra resten av världen, och denna typ av krigs/koloniseringsprojekt är tydliga exempel på ”investera nu-erhåll betalning senare” dvs situationer då kredit underlättar för att genomföra projektet.  

Jag tänker mig att det inte är ngn tillfällighet att bank/kreditväsendet konsolideras/formaliseras under denna era; att centralbanker bildas etc. 

Vid 1800-talet mitt så var världen i princip färdigkoloniserad. Möjligheten att växa ekonomin genom erövring/kolonisation var nu uttömd. Nu tar istället den fossildrivna teknologiska tillväxt-fasen över. Idag befinner oss i slutet av den tillväxtfasen. 

L:

K skrev:”Vårt nuvarande samhällssystem fungerar som ett tillväxtsystem …    och nu har vi nått tillväxtens gräns. Därför minskar tillväxten och  allt tyder på att den kommer att minska till noll och sedan bli negativ.”
 

   Det verkar troligt – alltså att tillväxten, nationellt och globalt, kommer att minska tills den blir negativ. Men om kravet på tillväxt (från nätverk av ömsesidiga, mer eller mindre tvingande, beroenden) ändå finns kvar, i ett krympande dysfunktionellt system som inte förändrats i grunden, kan det fortfarande säkert bidra till en tillväxt begränsad till ekonomiskt välmående grupper och regioner, globalt manifesterad som en socialt destabiliserande snedväxt.
 

   Men att ett sådant förlopp är troligt betyder inte att det enda vi kan göra är att bygga upp en katastrofberedskap. I stället kan vi redan nu, och det görs redan, bygga upp nätverk med demokratiska företag och finansieringssystem som inte kräver ekonomisk tillväxt för att fungera väl. Ju längre man har lyckats komma i arbetet med att knyta ihop sådana nätverk till större system innan resterna av det gamla systemet har kollapsat helt, desto bättre.

K:

 Vi kommer då alltså att leva  i en världsekonomi där man ransonerar energi och resurser på ett ojämlikt sätt så att de perifera regionerna endast får det nödvändiga för att regionen i centrum ska kunna fortsätta ackumulera och koncentrera kapital. 

Jag delar uppfattningen att man inte ska fokusera på det som vi inte vill ska hända. Det räcker med att vi har en realistiskt bild av vad det är som egentligen pågår och lägger vår tid och kraft på att utveckla det nya som kan växa fram när det gamla rasar.

B:

Det är lätt att irra bort sig i teoretiska resonemang och därmed glömma  verkligheten som ju är det viktigaste. Detta gäller inte minst frågan om  demokrati. Enligt min mening har vi både politisk demokrati och ekonomisk  demokrati i Sverige. Det beror hela tiden på hur vi definierar de olika formerna  av demokrati. Man kan inte bortse från att de val vi gör på marknaderna är en  form av ekonomisk demokrati, i synnerhet inte om man ser till  resultatet för individerna. Denna form av ekonomisk demokrati har lett  till en helt otrolig välståndsökning, och det finns helt enkelt inte någon annan  form av ekonomisk demokrati som lett till bättre resultat. Att försöka utvidga  denna ekonomiska demokrati till att omfatta även beslutanderätten över  produktionen av de varor vi väljer på marknaderna har aldrig lett till  någonting gott. Man kan väl i stället säga att det står var och en fritt att  även börja producera varor. Det finns oerhört mycket skrivet om “ekonomisk  demokrati” och som kommer från den politiska vänstern, men ingenting av vad jag  läst under snart 50 år har tilltalat mig. Ernst Wigforss brottades med sådana  idéer men han var långtifrån ensam. Sedan har vi hela anarkismen, syndikalismen  o.s.v. Konsumenterna kommer inte att i första taget frångå den nuvarande  ordningen eftersom den faktiskt fungerar väl, och människor som är nöjda gör  inte revolution. Att den ordningen sedan leder till olika skevheter är det  politikens uppgift att korrigera. Jag tror alltså att vi även i  tillväxtfrågan kan komma långt genom förnuftiga och verklighetsförankrade  resonemang och arrangemang. Jag har erfarenhet av 1970-talets extremvänster och  dess oändliga teoretiserande uppe i det blå (eller rättare sagt röda). Det leder  endast till instängningseffekter och utdefiniering.

F, även om vi så hade all makt över “kapitalet” så  skulle vi inte veta vad vi skulle göra med tillväxtdilemmat.  Det är alltså inte där problemet ligger. Svårigheten att vinna gehör för en  kritik av tillväxtsamhället bottnar framför allt i följande förhållanden:

(1) Okunnighet om dilemmats natur. Få vet vad exponentiell tillväxt  innebär.

(2) De allra flesta människor tjänar faktiskt på den nuvarande  ordningen.

(3) Det finns inga övertygande alternativ.

(4) Ingen kan se hur en övergång ska kunna ske eller vem/vilka som ska  genomföra den. Hur tar vi första steget? Var?

Hindren är således enorma. I detta läge sätter  förnekelsen in som den enklaste men mest primitiva psykologiska  försvarsmekanismen. Endast ihärdig argumentation, forskning, protester,  experiment och, inte minst, KRISER, kan börja rucka på verkligheten. Och ändå är  vi – med våra 3,7 jordklot – ute alldeles försent…

O:

Det är intressant i allra högsta grad och viktiga frågeställningar. Och det går att tycka olika.

Jag tycker att fegheten och flatheten inte tjänar något som helst syfte. Den bjuder inte ens in till diskussion. Se bara på klimatförhandlingsarbetet. En veritabel flopp. Varken mer eller mindre. Eller fiskekvoter, där jag upplever att forskarna ändå satt ner foten lite mer, men politiker samt verksamhetsutövare struntar likväl i dessa.

Politik borde handla om att våga. Idag verkar det mest handla om att förvalta en maktposition. Och att vinna spelet.

Det behöver knappast vara domedagsprofetia att säga hur det verkligen ligger till. Tvärtom, endast utifrån en tydlig problembild går det att ta ställning och försöka hitta lösningar. Då blir det också relevant. Till skillnad från när folk gömmer sig bakom idéer om ”lönsamhet” samt att lite teknologisk utveckling på 50 års sikt kommer lösa biffen.

Vi är sedan länge i ett sådant skede att det mesta av taktik är meningslös. Och gällande strategi så handlar det om konstruktivitet och avstämbara mål.

L:

 B skrev:    ”Man kan inte bortse från att de val vi gör på marknaderna är en form av ekonomisk demokrati, i synnerhet inte om man ser till resultatet för individerna. Denna form av ekonomisk demokrati har lett till en helt otrolig välståndsökning”

    Det är ett ganska allmänt erkänt faktum att ”de val vi gör på marknaderna” i hög grad kan påverkas av marknadsföringsåtgärder (reklam m.m.) som vi inte själva kan påverka (varför skulle annars så mycket pengar satsas på dem?), och som därför inte är särskilt demokratiska. Dessutom är denna ”otroliga välståndsökning” och dess    materiella konsumtion en av de viktigaste orsakerna till den resursförbrukning med utsläpp och hotande ekologiska kollapser som vi inte kan göra någonting åt inom ramen för en ekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt.
 

 B skrev:     ”… det finns helt enkelt inte någon annan form av ekonomisk demokrati som lett till bättre resultat. Att försöka utvidga denna ekonomiska demokrati till att omfatta även beslutanderätten över produktionen av de varor vi väljer på marknaderna har aldrig lett till någonting gott.”

    Det stämmer inte. Den spanska kooperativ-gruppen Mondragon, som varit verksam sedan 50-talet och har över 70.000 arbetande medlemmar är ett välkänt exempel. Det finns flera.

B skrev:    ”Konsumenterna kommer inte att i första taget frångå den nuvarande ordningen eftersom den faktiskt fungerar väl, och människor som är nöjda gör inte revolution. Att den ordningen sedan leder till olika skevheter är det politikens uppgift att korrigera.”

    Det är många som den nuvarande ordningen definitivt inte fungerar väl för, och som får lida och vänta förgäves på att politikerna gör någonting. Många politiker vill säkert göra någonting, men deras handlingsfrihet är begränsad, bl.a. av krav från samhällets ekonomiska sektor.

B skrev:     ”Jag har erfarenhet av 1970-talets extremvänster och dess oändliga teoretiserande uppe i det blå (eller rättare sagt röda).”

    Jag har också erfarenheter från den tidens vänsterdebatter, men kanske inte lika negativa. Tyvärr hade det behövts mer tid att utveckla idéerna (om bl.a. ”företagsdemokrati” som även en del liberaler var intresserade av) innan vänsterengagemanget dog ut efter Vietnam-krigets slut och under näringslivets nyliberala motoffensiv.

G:

Vi skjuter oss i foten genom att appelera till att staten, folk eller företag skall ändra sitt betende med motivet att det lönar sig. ”Det lönar” sig som alltings mått är ju i själva verket det som har skapat mycket av miljöförstöringen. Vi talar inte om för föräldrar att det ”lönar sig” att uppfostra barnen, utan att de har en moralisk skyldighet att göra det, att det kommer ge dem tillfredsställelse eller att de förväntas göra det för att det är deras j-la plikt om de nu nödvändigtvis måste föröka sig. Att klä diskussionen i termer om det lönar sig eller inte, skulle för de flesta te sig absurt. Men det är lika absurt att klä diskussionen om miljön i ekonomiska termer. Och genom att göra det så bekräftar vi och förstärker att det snöda egenintresset är det som styr – och som skall styra – hur smart är det?

P:

 Håller helt med det som G skriver  om den moraliska skyldigheten när det gäller miljöomsorg. Tycker också att det är märkligt att vi i samhället inte har någon diskussion om hur det kommer sig att man i mer än 20 års tid misslyckats i klimatförhandlingarna. Klimatfrågan anses ju t o m i gällande regeringsförklaring vara ”vår tids ödesfråga” så varför inte då ha en mer grundläggande diskussion?

Min egen uppfattning är att den av nästan alla omfattade strategin (win-win + internationella förhandlingar), inte är en del av lösningen utan en del av problemet.

Det kanske är fel, men märkligt att det knappast finns någon diskussion om detta. I själva verket råder det i princip politisk konsensus om denna strategi (från M till V och MP) och dessutom omfattas den av Naturskyddsföreningen. Skillnaden är mer vad som är win-win eller ej och hur man ska gå fram i de internationella förhandlingarna.

Jag anser att om en viss strategi inte verkar fungera så måste man analysera varför den inte fungerar. Men så fungerar inte vårt samhälle. Utan alla väntar på att snart ska strategin börja fungera, nu är det till Paris nästa  år som förhoppningarna knyts. Trots att det grundläggande resultatet redan går att förutsäga. Det handlar bara om graden av misslyckande.

C:

Vi börjar nu närma oss pudelns kärna. Inom miljörörelsen och här förs en livlig debatt om hur vi skall utforma vårt ekonomiska system för att undvika ekologiska och sociala katastrofer. Det blir svårt att påverka opinionen om vi inte kan ena oss om några punkter. Jag uppfattar att vi i stort är överens om följande:

* Någon form av cirkulär ekonomi behövs där BNP-tillväxt och ökad produktion underordnas den ekologiska och sociala hållbarheten.

*Alternativa affärsmodeller och företagsformer behöver utvecklas.

*Banker och finansbranschen behöver regleras. En ny ekonomisk logik behövs.

*Transformativa förändringar behövs, problemen är systemkriser.

*Individen behöver förändra sitt beteende och sina konsumtionsvanor.

*Ny teknik (som inte bara ökar produktionen) och resurseffektiviseringar behövs.

*Dagens ekonomiska tillväxt bidrar till ökade koldioxidutsläpp och ökad medeltemperatur som i sin tur skapar extrema väderlekshändelser.

*Dagens tillväxt leder även till att den biologiska mångfalden minskar, trycket ökar på de redan ansträngda ”ekosystemtjänsterna” och på planetens gränsvillkor. Det ekologiska fotavtrycket växer.

Allt detta tyder på att vi är överens om att dagens ”nuvarande” ekonomiska tillväxte inte är hållbar.  Därför tycker jag heller inte att man kan säga att kritik mot den ekonomiska tillväxten är ”blint kategorisk”. 

Det vi inte är överens om är om de uppräknade punkterna räcker eller inte. Jag tillhör de som anser att de inte räcker, utan vi behöver i grunden förändra samhället och minska vår produktion och konsumtion. Tillväxten behöver överges i den rika delen av världen. Det handlar inte om att en hållbar ekonomi skall vara ”lönsam” utan den skall ge oss en möjlighet att skapa en dräglig tillvaro för människor och ekosystem på jorden, nu och i framtiden. Jag tycker att G och andra uttryckt detta mycket bra i vår mejlväxling.

Det är viktigt att vi som minsta gemensamma nämnare kan ena oss om att dagens ”nuvarande” ständiga ekonomiska tillväxte är ohållbar. Då kan vi vara tydliga i vårt opinionsarbete. Om vi inte är tydliga här, kommer inte allmänhet, politiker och företag att på allvar kunna ta till sig det problematiska med ekonomisk tillväxt. Vi kommer heller inte att få en viktig och intellektuellt hederlig debatt om ekonomisk tillväxt. I dag verkar den allmänna konsensusen vara att ekonomisk tillväxt måste vara ledstjärna för samhällsutvecklingen. Vi behöver sticka hål på det tabu som i dag råder i samhället kring frågor om ständig exponentiell ekonomisk tillväxt.

Tycker ni att vi kan vara överens om de punkter ovan som jag anser att vi är överens om?

Sedan kan man fråga sig hur man taktiskt skall gå till väga i tillväxtdebatten. Skall vi mörka allvaret för att inte skrämma allmänhet och politiker, eller??

Och hur skall förändringarna kunna genomföras?

K:

Ett bra initiativ C! Att ringa in vad det råder konsensus om är en god idé. Den stödjer jag. Kanske har du startat en bra process. 

Du har nämnt en rad påståenden och undrar om vi håller med om dem. Jag håller med om alla utom två:

1. Transformativa förändringar behövs, problemen är systemkriser.

2. Ny teknik (som inte bara ökar produktionen) och resurseffektiviseringar behövs.

Beträffande den första menar jag att systemkriser är symptom på ett problem. Vi behöver söka ett påstående om vad som orsakar symptomet. 

När det gäller resurseffektiviseringar låter ditt påstående i förstone som en självklarhet men, eftersom ökad effektivitet innebär minskad mångfald och interkonnektivitet, så finns det en punkt där ökad effektivitet övergår till att innebära minskad hållbarhet/resiliens. Jag tror att vårt samhälle har drivit långt förbi denna punkt. 

Om detta tänker jag så här. Sedan 1970-talet ligger priset på energi i förhållande till priset på en LO-arbetares arbetstid på en tiondel av vad den var 1920. Det betyder att när vi säger effektivisering så menar vi arbetseffektivisering. Det åstadkommer vi genom att ackumulera kapital. De resurseffektiviseringar som alla ser som en lösning ligger alltså helt i linje med de största kapitalägarnas intresse eftersom kapitalet, som Piketty har visat, koncentreras i deras händer när ekonomin växer. Samtidigt försöker ekologer och övervintrade klassiska ekonomer (som jag själv) finna evidens på att vi har passerat den punkt där ökad arbetseffektivitet innebär ökad hållbarhet och istället medför minskad hållbarhet och minskad resiliens. 

Till detta kommer att vi nådde peakoil 2005. Sedan dess har flödet av råolja inte kunnat ökas och nu har de stora oljebolagen givit upp sina extraordinära försök att höja dem och övergår från att investera i en utbyggd produktion till att köpa in utlöpande aktier för att i det längsta kunna kunna hålla uppe utdelningarna och börskursen. Det betyder att största ägarna omvandlar sitt kapital från reala tillgångar till mer likvida former som underlättar för dem att investera i något nytt när de nya möjligheterna till kapitalackumulation börjar anas. I vår tid erbjuder de finansiella marknaderna de största möjligheterna eftersom den finansiella eliten kan manipulera i stort sett alla marknader med hjälp av de stora centralbankerna. De kan dock inte veta vilket kapital som kommer att erbjuda långsiktigt lönsamma investeringar. Det kan ingen veta men vi kan gissa vad eliten gissar genom att följa vad de investerar i, antingen direkt eller genom sina välgörenhetsstiftelser. 

När vi om något år kommer att tala om effektivisering kommer vi att specificera om vi syftar på insatsen av arbete eller energi eftersom arbete kommer att bli allt billigare i förhållande till energi. I och med detta kommer också allt annat som är energikrävande att bli dyrt. Det betyder att det mesta (?) av det kapital som vi har ackumulerat kommer att bli olönsamt eller åtminstone mindre lönsamt – och därmed förlora i marknadsvärde. Eftersom mycket av detta kapital är finansierat med lån kommer många att hamna i en skuldfälla vilket kommer att begränsa deras möjligheter att ställa om sina liv. 

Även de ansträngningar som görs (gissa av vem) för att få till stånd regimskiften och krig är indikationer på elitens idéer om framtidens mest lönsamma affärsidéer. Här är NATO:s och EU:s expansionsplaner som USA stödjer på alla vis, ett tydligt evidens på att Eurasien utgör en strategisk resurs. 

Om det är så att vi i det lilla kan ana vad som sker i det stora så kan man också notera den stadiga minskningen av suveräna pengar i förhållande till bankkrediter. Här har den berömde professor Rogoff uppmärksammats för sitt angrepp på de pengar som vanligt folk brukar använda nämligen centralbankens räntefria mynt och sedlar.

Rogoffs förslag innebär för Riksbankens del att den skulle dra in sina räntefria mynt och sedlar för att underlätta en negativ ränteregim. De enda pengar som då skulle vara tillgängliga vore de som privatbankerna skapar när de lämnar checkkrediter eller lån dvs de som vi använder med hjälp av bankernas bank- eller kreditkort. Ett skrämmande förslag. 

F:

C skrev: ”Vi börjar nu närma oss pudelns kärna.”

   Kan denna ”kärna” innehålla en grundläggande analys av vårt rådande ekonomiska system och vad det ställer till med? Bland annat dom nedanstående punkter som du för fram. En god idé som även jag stödjer.

K:

Ett problem med C:s pudelkärna är att den består av en blandning av observationer/påståenden om verkligheten och idéer om hur verkligheten bör förändras men saknar den analys av verkligheten som F efterlyser. 

L:

K skrev:     ”Ett problem med C:s pudelkärna är att den … saknar den analys av verkligheten som F efterlyser [dvs ’ en grundläggande analys av vårt rådande ekonomiska system och vad det ställer till med’] ”, och längre ned:     ”… systemkriser är symptom på ett problem. Vi behöver söka ett påstående om vad som orsakar symptomet.”

    Här är ett försök till ett sådant påstående. Vet inte om det kan fungera som utgångspunkt för diskussioner. Kanske är det för krångligt formulerat (inte lätt att göra kortfattat):
 

   Ett ekonomiskt system som domineras av privat finansierade privata företag, som genom sina finansiärers och ägares krav på ekonomiska framgångar är utsatta för en tillväxtkrävande konkurrens med varandra, måste också som helhet kunna öka sin produktion och vinstgivande konsumtion.

     Detta innebär att kriser uppstår när denna ökning av olika skäl, t.ex. råvarubrist eller bristande konsumentbehov, inte kan fortsätta så som förväntas och krävs.

     Genom att privata aktörers ekonomiska framgång (åtminstone delvis) sker på bekostnad av andras framgång ökar också den ekonomiska ojämlikheten i systemet, vilket förr eller senare ger upphov till sociala  motsättningar.

    Systemkrisernas orsaker (som ömsesidigt förstärker varandra) kan alltså sägas vara

    1. Företags(kapital)ägares krav på personlig konsumtion och ekonomisk säkerhet

    2. Etablering och utbyggnad av själva systemet

    3. Resursbrist och/eller övermättnad hos konsumenter

    4. Ekonomisk ojämlikhet

F:

”Försöket till ett sådant påstående”, som L  formulerar, anser jag fungerar alldeles utmärkt ”som utgångspunkt för diskussioner”.

 Funderar lite över hur vi skall ”lägga upp” det hela.             

K:

Vi letar efter ett  förklarande mönster i den komplexa verkligheten. Å ena sidan har vi en rad observationer, å den andra har vi en rad idéer om det skeende som har producerat det som vi har observerat. 

Vi kan rangordna dessa och sålla bort de som är dåliga. Bland de återstående kan vi välja den som, givet våra          bakgrundskunskaper, ger den bästa förklaringen till våra observationer. 

Detta låter enkelt i princip men svårigheterna är många. En försvårande omständighet av alla dessa är vårt samhälles ”stora berättelse”. Berättelsen om vad hur det har vuxit fram och om vad som händer just nu. En stor del av samhällets resurser läggs på detta. Journalisters vardag präglas alltmer av en press som gör det svårt att göra ett bra jobb. Dels erbjuds de tillgång till källor för mer eller  mindre färdiga historier, dels får de allt mindre tid för att undersöka sina egna idéer. Till detta kommer att mediaindustrins struktur har blivit mycket koncentrerad parallellt med en motsvarande koncentration i annonsörernas industrier. Det får till följd att journalisten utvecklar en känslighet för ägarnas gillande och ogillande eftersom den personliga karriären är direkt relaterad till detta. 

 Motsvarande problem får man kämpa med inom universitet och forskning, politiken, facket men det är värst inom massmedia eftersom journalisterna talar direkt till folket. Massmedia och därmed journalisterna, får den dubbla funktionen att berätta den sanna berättelsen och propagera den ”stora berättelsen”. 

I vår process måste vi alltså försöka kompensera för propagandan och finna den sanna berättelsen. 

L:

K skrev:     ”Vi letar efter ett förklarande mönster i den komplexa verkligheten.  Å ena sidan har vi en rad observationer, å den andra har vi en rad idéer om det skeende som har producerat det som vi har observerat. Vi kan rangordna dessa och sålla bort de som är dåliga. Bland de återstående kan vi välja den som, givet våra bakgrundskunskaper, ger den bästa förklaringen till våra observationer.”

    Eftersom vi har så olika bakgrundskunskaper är det nog en god idé att försöka hitta och utgå från enkla, grundläggande, allmänt    iakttagbara och av så opartiskt sanningssökande forskning som möjligt väl bekräftade fakta. Men vilka fakta?

Hur förhåller vi oss till följande: ”Vi är fastlåsta i en samhällsmodell som kräver ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Allt mer tyder på att det nog är en ohållbar modell på sikt.

     De första ”enkla” frågorna vi måste komma fram till ett svar på är alltså: Varför kräver vår samhällsmodell tillväxt?Varför är vi fastlåsta i den? Är modellen så ohållbar att vi behöver en ny?
 

   De upprepade kriserna i modellens socioekonomiska (och dess sammanhängande ekologiska) system, som man inte lyckas lösa särskilt väl (milt sagt), betyder att svaret på den sista frågan måste bli ’ja’, om vi inte lyckas förändra vår nuvarande modell så att den inte kräver tillväxt – vilket kanske ändå vore liktydigt med en ny modell.

    I vilket fall som helst måste vi befria oss från fastlåsningen, och detta kräver ett svar på de två första frågorna.

     På den första har jag redan försökt ge ett svar i mitt föregående  mejl (nedan):

    ”Ett ekonomiskt system som domineras av privat finansierade privata företag, som genom sina finansiärers och ägares krav på ekonomiska framgångar är utsatta för en tillväxtkrävande konkurrens med varandra, måste också som helhet kunna öka sin produktion och vinstgivande konsumtion.”
 

     Citatet ger också ett indirekt svar på den andra frågan (om varför vi är fastlåsta i modellen/systemet): Det domineras av privata finansiärer (inkl. aktieägare) som kräver ekonomiska framgångar (och säker räntebetalning resp. vinstutdelning) av sina finansierade/ägda företag. Detta ger upphov till ömsesidiga fastlåsningar som det kan vara mycket svårt att ta sig ur utan hjälp av andra. 



 Detta var några ”idéer om det skeende som har producerat det som vi  har observerat”. Finns det andra förslag?

Q:

L skrev: ”De första ”enkla” frågorna vi måste komma fram till ett svar på är alltså: Varför kräver vår samhällsmodell tillväxt?, Varför är vi fastlåsta i den? Är modellen så ohållbar att vi behöver en ny?”

1. Ordet ”kräver” känns för starkt i relation till det vaga begreppet ”samhällsmodell”. För mig antyder ”kräver” att tillväxt skulle vara både nödvändigt och tillräckligt villkor för att ”vår samhällsmodell” ska…ja, vaddå? Existera? Fungera? Generera avkastning på kapital? Ha en nöjd elit? Släta över klasskonflikter? Generera bättre offentlig välfärd? Teknisk utveckling?

Ett exempel: Är inte Japan ett samhälle av ”vår samhällsmodell”?

Om vi accepterar Japan som ett samhälle av ”vår samhällsmodell” måste vi logiskt acceptera att krympande ekonomi över tid inte bara är teoretiskt utan även praktiskt möjlig inom ramarna för ”vår samhällsmodell”. 

I ljuset av detta menar jag att vi måste förneka påståendet att ”samhällsmodellen kräver tillväxt” för att istället synliggöra mer precist vilka institutioner i vårt samhälle som med nuvarande arrangemang ”kräver”, eller har ett intresse av tillväxt.

När sådana institutioner mer precist är identifierade och definierade e.g. ” skattefinansierad offentlig sjukvård” tror jag att den logisk analytiska distinktionen mellan ”nödvändiga” och ”tillräckliga” villkor kan vara fruktsam för att visa hur icke-nödvändig tillväxten är, åtminstone teoretiskt, när det gäller många (alla!?) av de goda institutionerna som åberopas som tillväxtberoende. 

Ett enkelt exempel:

Verkar generell tillväxt vara ett nödvändigt villkor för ökande generell välfärd?

Nej, mer omfördelning och kommunitära arrangemang är två andra tillräckliga villkor.

Den enda institutionen där jag hittills inte lyckats uppfinna motexempel/andra tillräckliga villkor som teoretiskt gör tillväxten obsolet är när det gäller avkastningen på kapital. Detta tycks mig vara den enda institutionen som verkligen är tillväxtberoende. 

Där gäller verkligen påståendet: god avkastning om och endast om tillväxt.

Min slutsats: det är god avkastning på kapital som kräver tillväxt. Övriga institutioner i ”vår samhällsmodell” kräver egentligen inte tillväxt.

C:

Det som är självklart för dig och mig L behöver inte vara en självklarhet i samhället i övrigt. Snarare är tillväxtfrågan tabu i den allmänna debatten och bland våra partier. I den frågan kan man idag använda vilka förenklade och nedsättande argument som helst. 

För att vi överhuvudtaget skall kunna föra en verklighetsförankrad diskussion i samhället om våra ekologiska och sociala kriser behöver vi sticka hål på tabut i tillväxt- och överkonsumtionsfrågan. 

L:

    Jag håller med om din slutsats Q att ”det är god avkastning på kapital som kräver tillväxt”.

    Det är väl ungefär innebörden av en del av mitt tidigare påstående att ”ett ekonomiskt system som domineras av privat finansierade privata företag, som genom sina finansiärers och ägares krav på ekonomiska framgångar är utsatta för en tillväxtkrävande konkurrens med varandra, måste också som helhet kunna öka sin produktion och vinstgivande konsumtion.”

    Här förutsätter jag att det handlar om en samhällsmodell eller ”ekonomiskt system” som domineras av ”privat finansierade privata företag”. Att ”domineras” är ju ett vagt begrepp, och det är avsiktligt valt eftersom det ju är möjligt att ett samhälle med ett fåtal tillväxtkrävande företag inte som helhet behöver ha tillväxt.

    Det är också möjligt att ett samhälle som är dominerat av sådana, som jag tror Japan är, ändå skulle kunna klara sig en tid utan tillväxt. Men om en del företag ökar sin produktion i ett samhälle utan tillväxt måste det per definition finnas andra företag som minskar sin produktion, vilket innebär en stor risk för ökad ojämlikhet och minskad stabilitet. Och ett undvikande av den risken kanske man kan säga ”kräver” tillväxt eller en systemförändring.

    Kanske är ordet ”kräver” väl starkt för att användas i isolerade påståenden om en hel samhällsmodell, men eftersom ”kravet” härrör från mer eller mindre dominerande delar av samhället, kan det nog ändå användas i generella påståenden om bara man är medveten om den svagare betydelsen.

F:

Q skrev:  ” Ordet ”kräver” känns för starkt i relation till det vaga begreppet ”samhällsmodell”. För mig antyder ”kräver”  att tillväxt skulle vara både nödvändigt och tillräckligt villkor för att ”vår samhällsmodell” ska…ja, vaddå?            Existera? Fungera? Generera avkastning på kapital? Ha en nöjd elit? Släta över klasskonflikter? Generera bättre            offentlig välfärd? Teknisk utveckling? ”

Det ”vaga begreppet ´samhällsmodell´” kan, anser jag, ersättas med det tydligare begreppet ”vårt globala ekonomiska system – kapitalismen”. Då kommer ordet ”kräver” mer till sin rätt. Alltså bör det bli mer förståeligt att kapitalismen både ”kräver” ekonomisk tillväxt och dessutom är ”nödvändig” för att detta vårt ekonomiska system skall ”fungera”.  

Vidare så är det den ”nöjda eliten” som har tagit sig definitionsrätten att hävda den ekonomiska tillväxtens ”förträfflighet”. I denna ”förträfflighet” hävdas att den skall ”generera bättre offentlig välfärd; teknisk utveckling” och säkert också ”släta över klasskonflikter”.

Vårt globala ekonomiska system sätter så att säga ”spelreglerna” för hur ”övriga delar” av våra samhällen skall administreras och förvaltas. ”Övriga delar” har att förhålla sig till denna verklighet. I detta förhållningssätt ingår även den rådande politiska förvaltningen av dom ”övriga delarna”. Politiken anpassas till det globala ekonomiska systemets ”krav” på ständig ekonomisk tillväxt.  

Q skrev: ”I ljuset av detta menar jag att vi måste förneka påståendet att ”samhällsmodellen kräver tillväxt” för att istället synliggöra mer precist vilka institutioner i vårt samhälle som med nuvarande arrangemang ”kräver”, eller har ett intresse av tillväxt.”

 Men vi kan inte ”förneka påståendet” att vårt globala ekonomiska system ”kräver” tillväxt, eller?

L:

Q skriver:

 ”synliggöra mer precist vilka institutioner i vårt samhälle som med nuvarande arrangemang ”kräver”, eller har ett intresse av tillväxt” 

 Är inte heller så dumt, särskilt inte när det gäller system som både har vinstdrivande och icke vinstdrivande företag samt privat resp. demokratisk, räntefri finansiering.

                                      

       
                                

             
        
                       
                

             
    
             
                                      

             
                                

             
                        
               
                

             
                                     

         .
                               

             
            
               
                

             

Fortsättning på diskussionen 12

 M:

Stämmer helt överens med dig. Tack! F : ”vi kan inte ”förneka påståendet” att vårt globala ekonomiska system ”kräver” tillväxt”. Anledningen är:

1.) Företagets vinstintresse 2.) Faktumet att pengar skapas som räntebärande skuld.

Föreslår:

 1.) En reform av bolagsrätten, där icke-vinstorienterade bolagsformen gynnas t.ex. genom särskild beskattning. Liksom stiftelser, cooperationer och dylik. 2.) En penningreform där pengar skapas ränte-och skuldfritt, dvs. suveräna pengar.



Den ekonomiska strukturen ligger i botten, ovanpå den kommer ”der kulturelle Überbau” som Marx skulle ha sagt. Även om jag inte skulle vara lika kategorisk som Marx ligger nog mycket i det. Eller som F skriver: ”Vårt globala ekonomiska system sätter så att säga ”spelreglerna” för hur ”övriga delar” av våra samhällen skall administreras och förvaltas”. 

Jag tror vi kan inte undvika att reformera de tillväxtkrävande systemkomponenter i marknadsekonomin, om vi vill ha en levande planet om några århundraden.

P:

Den ståndpunkt som jag förfäktar är att inte använda ett sådant värdeladdat begrepp som kapitalismen. Utan använda en mer beskrivande terminologi för de problem som hänger samman med kapitalism i meningen privat ägande av kapital, där de som äger kapitalet ständigt önskar ökad avkastning på sitt kapital.

D v s jag inser att det finns stora problem med nuvarande system för ägande. Men lösningarna kan bestå så väl av hårdare statlig styrning som andra ägandeformer som inte är vinstdrivna på samma sätt, och kanske även ökat statligt ägande av vissa verksamheter. Inga svepande formuleringar bör dock användas som kan antyda att vi tror att lösningen är ett generellt förstatligande, för då binder vi ris åt egen rygg.

B:

Bara att instämma, P. Ekonomisk tillväxt är en överideologi som går hem  i alla ekonomiska system. Vi ska akta oss för att bli någon slags “vänster”,  “kapitallogiker” etc. Det perspektivet är för  begränsat. Dagens samhälle,  som har både kapitalistiska och socialistiska inslag, är alldeles för bra för  att såga jäms med fotknölarna. I stället bör vi isolera de företeelser som ger  oss ett beroende av tillväxten. Tillväxtidén är gammal, men det är enbart under  de senaste 100 åren som vi haft det tillväxtsamhälle som nu går mot sitt slut.  Exponentiell tillväxt kan inte i längden appliceras på ett samhälles utveckling.  Efter några dubbleringar är det slut. Endast i den rena matematiken kan  tillväxten fortsätta.  

Q:

F skrev:

Men vi kan inte ”förneka påståendet” att vårt globala ekonomiska system ”kräver” tillväxt, eller?

Jo, i en strikt filosofisk mening menar jag att det är ett falskt / meningslöst påstående ända tills vi har adderat något i stil med nuvarande ekonomiska system kräver tillväxt, för att uppnå X.

E.g: ”För att undvika missnöje, kräver det globala ekonomiska systemet tillväxt.” 

Men så länge man inte lägger till någon sådan specifiering och eftersom systemet uppenbarligen inte är ett subjekt som uttalar ”krav” tolkar jag användandet av ordet ”kräver” som att man formulerar en villkorssats där man påstår att tillväxt är ett nödvändigt villkor för nuvarande ”globala ekonomiska systemet” överhuvudtaget ska existera, vilket jag menar är falskt. 

Jag menar att det är falskt eftersom jag kan föreställa mig det globala frihandelssystemet vi nu har i kombination med en krympande aggregerad ekonomisk aktivitet, både för systemet som helhet och för enskilda ekonomier inom systemet. Sedan att det inte är ett trevligt scenario, allt annat lika, är ju en annan sak.

I själva verket finns det ju redan både krympande och växande ekonomier och huruvida de krympande trumfar de växande eller tvärtom på aggregerad nivå torde inte vara avgörande för det ”globala ekonomiska systemets” existens. 

Att säga att ”systemet kräver” tycker jag är att osynliggöra vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt och vilka som endast skenbart är beroende av tillväxt. Och det är, som jag argumenterade tidigare, enbart kapitalet och dess intresse för god avkastning på aggregerad nivå som så vitt jag kan se, verkligen är slutgiltigt beroende av tillväxt. Alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende.

R:

Ang ”hållbar ekonomisk tillväxt”, tycker jag att det finns en stark poäng 

i att opponera sig mot just det begreppet även utan att veta detaljerna 

runt påståendet.

Föreställ er följande meningsutbyte:

-Vi tror på ”hållbar ekonomisk tillväxt”.

-Jaha, men att något skulle öka för evigt på ett begränsat jordklot är omöjligt.

-Men se på fattiga länder, behöver inte de materiell tillväxt.

-Visst, men inte för evigt?

-Nej, ok då, inte för evigt, men kanske 20 år.

-Och vad menas då med ”hållbar” i ”hållbar ekonomisk tillväxt” – att systemet

inte kollapsade under de 20 åren, eller? Det verkar ju vara ett lågt krav på

betydelsen av ”hållbar”.

-Hm…

På så vis leder man in samtalet kring det här:

Ordet ”hållbar” i t ex ”hållbart samhälle” handlar väl om att detta

samhälle kan fortleva (ekologiskt) i evighet. Man kan väl inte tala om att

skapa ett samhälle som skall vara hållbart i ex 20 år. Antingen är det hållbart –

och då i evighet – eller oxå är det inte hållbart. 

Alltså är hållbar tillväxt (om så bara linjär) en självmotsägelse på den begränsade

planeten vi bor.

F:

 Q skrev:

”Att säga att ”systemet kräver” tycker jag är att osynliggöra vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt och vilka som endast skenbart är beroende av tillväxt. Och det är, som jag argumenterade tidigare, enbart kapitalet och dess intresse för god avkastning på aggregerad nivå som så vitt jag kan se, verkligen är slutgiltigt beroende av tillväxt. Alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende.”

När jag skriver ”vårt globala ekonomiska system” så menas själva den grundläggande ”drivkraften” i våra samhällen. Den allt överordnade ”drivkraften” är ju det ekonomiska ”flödet”. Eller som du skriver:  ”enbart kapitalet och dess intresse för god avkastning på aggregerad nivå som så vitt jag kan se, verkligen är slutgiltigt beroende av tillväxt.”

Om jag ”osynliggör vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt” genom mitt sätt att uttrycka mig så krävs det mer precisering.

Har svårt att tänka mig att ”alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende”, eftersom jag ser dom så intimt sammankopplade med det överordnade globala ekonomiska systemet.

B:

Dilemmat  består ju av två delar: Fortsatt tillväxt och livsbetingelserna äventyras.  Utebliven tillväxt och ekonomisystemet kraschar med stor samhällsturbulens som  följd. Vi kan ringa in de faktorer som leder till ett  beroende av fortsatt tillväxt, men vad gör vi om tillväxten upphör? Det finns  idag ingen beredskap i form av andra socialförsäkringssystem, pensionssystem  eller skuldsystem, och allt detta är dessutom invävt i ett globalt sammanhang.     

Så visst är  tillväxtkritiken berättigad. Vi kan inte ha en ekonomi vars betydelse egentligen  är hushållning med begränsade resurser, men som i praktiken sätter likhetstecken  mellan ökat resursutnyttjande och god ekonomisk utveckling. Och eftersom ökat  resursutnyttjande alltid följer med tillväxten är utsikterna till hållbarhet  obefintliga.   

Om vi  plötsligt börjar konsumera mindre (Hur många gör det med ständigt växande  reallöner?), om vi tar hänsyn till att vi endast har ett jordklot och om vi  realiserar villkoren för en kretsloppsekonomi, hur skulle det då gå med  tillväxten? Dagens tillväxtberoende samhälle bygger ju på att vi konsumerar mer  och mer, att vi har ett ekologiskt fotavtryck på 3,7 jordklot och att villkoren  för en kretsloppsekonomi inte uppfylls.    

S:

Vill först tacka för alla intressanta  inlägg som gjorts i tillväxt debatten. Fascinerande i sig! Mycket klokt är sagt och som helhet känns det befriande att denna typ av diskussion äntligen tar fart.

Trodde i min enfald att vi redan på 90-talet var på väg in i den, och att vi på allvar började förstå behovet av ett ekonomiskt paradigmskifte. Det har varit så uppenbart så länge att material- och energiflödena dramatiskt måste minska, särskilt i våra västerländska samhällen. Wuppertal Institutet lanserade på den tiden ”faktor X” där man kom fram till att de västerländska samhällena måste ner till en tiondel av 1990-års nivåer inom två generationer (30-50 år). Men tydligt är att denna typ av paradigmskiften tar mycket längre tid än vad vi då trodde. Jag tror att förvirrande begrepp som hållbar tillväxt har bidragit till detta. Jag är också övertygad om att våra politiska och ekonomiska ledare i allmänhet är mycket medvetna om den globala miljö- och resurssituationen. Inget svenskt parti är heller emot hållbar utveckling. Något sådant vore politiskt självmord. På samma gång är man medveten om att vårt finans-ekonomiska system är beroende av ekonomisk tillväxt vilket många av debattörerna på ett förtjänstfullt sätt visat. I valet mellan två paradigm är det lättare att stanna kvar vid det gamla, särskilt som man inte ser alternativen som tillräckligt tydliga och attraktiva. Jag ser en av våra huvuduppgifter som att inte bara kritisera tillväxtdoktrinen, utan också börja synliggöra alternativen. Här har också framförts massor av goda idéer på lösningar som alla kan vara del av den omställning som behövs. Men kanske det också kan vara idé att skilja mellan mål och medel och för en stund stanna upp och reflektera: Vad menar vi med en hållbar ekonomi? 

För ett år sedan gjorde jag ett längre inlägg och kommer inte att upprepa detta. Men poängen med mitt resonemang är att man kan närma sig tillväxtdiskussionen från ett annat håll. Vilket kanske gör det lättare att få tillväxtentusiasterna att börja förstå att bevisbördan faktiskt ligger på dom, förutsatt förstås att de accepterar att hållbar utveckling är nödvändigt. De är dom som måste bevisa att en fortsatt tillväxt är förenligt med att samtidigt radikalt reducera material- och energiflödena i vårt samhälle så att vi kan undvika de värsta hotbilderna för mänskligheten. 

Jag vill sätta fokus på ekonomins roll och de ekonomiska mål som styr vårt samhälle, med utgångspunkt i den gamla klassiska definitionen av ekonomi – hushållning med knappa resurser. Vilket kanske är nog så passande för den tid vi lever i nu och som förväntas för en lång tid framöver. I den rådande ekonomin är ekonomins roll att producera mesta möjliga varor och tjänster. Då är också BNP ett hyfsat bra mått, även om den är begränsad till den synliga formella ekonomin och mäts i enbart monetära termer. Jag vill minnas att BNP började användas i depressionens USA runt 1930 som en del i en strategi för att snabbt få igång produktionen i samhället. På samma sätt lyfte världssamfundet fram begreppet i slutet av andra världskriget för att få fram en måttstock på den produktionsökning som var nödvändig för att få hjulen att snurra i en krigshärjad värld. BNP-tillväxt målet fyllde således en funktion för en tid, men är överspelad i en tid när vi för länge sedan passerat gränserna för naturens kapacitet. Vilket mål ska vi istället sätta upp för den hållbara ekonomi vi vill ha?

Jag har själv använt mig av en definition av ekonomisk hållbarhet som lyder så här: ”En ekonomi som inom ramen för naturens gränser förmår att tillgodose medborgarnas grundläggande behov”. Formuleringen kan säkert vändas och vridas på, men jag hoppas att merparten av oss kan köpa grundansatsen i detta. På så sätt flyttar vi fokus från att mäta omsättningen, vilket BNP måttet kan sägas vara, till att dels sätta fokus på naturens välmående, dels människors välmående. Det är detta som Bhutan gjorde när man på 1980-talet avskaffade BNP som styrande ekonomiskt mått.

Inom ekokommunrörelsen definierar vi vad vi menar med ett hållbart samhälle genom att använda oss av fyra hållbarhets principer som ursprungligen tagits fram av Det Naturliga Steget. De tre första är en definition av ekologisk hållbarhet, d v s ”naturens gränser”. De är baserade på de naturlagar som vi har att acceptera och anpassa vårt samhälle efter om vi vill bli hållbara. Det fjärde är snarlikt min definition av ekonomisk hållbarhet och innebär att material och energiflödet måste anpassas till en nivå så att man inte kränker de tre första hållbarhetsprinciperna. Inom denna ram är det upp till samhället att organisera sig på sådant sätt att medborgarna inte hindras att tillgodose sina grundläggande behov. Ekonomins roll är således att inom ramen för ekologisk hållbarhet åstadkomma social hållbarhet. 

De fyra hållbarhetsprinciperna ger oss en kompassriktning som varje aktör måste förhålla sig till om man vill bli hållbar. Detta gäller även tillväxtoptimisterna, förutsatt förstås att man accepterar naturlagarna. Bevisbördan vilar på dem!  Genom att dessutom använda oss av den chilenska ekonomen Manfred Max-Neefs definition av grundläggande behov får vi också en bild av vad vi menar med social hållbarhet. En poäng med Max-Neefs definition av de grundläggande behoven är att dessa är desamma oavsett tid och rum. Det är sättet att tillgodose den som skiftar mellan kulturer och ekonomiska system.  Max-Neef definierar dessutom rikedom utifrån vår förmåga att tillgodose de grundläggande behoven. Här tror jag vi närmar oss kärnan i paradigmskiftet. Det är faktiskt möjligt att bli rikare fast vi drastiskt reducerar material och energiflödena i samhället! Ekonomisk tillväxt i traditionell mening är inte nödvändig för at vi ska må bättre! Och om våra tillväxtvänner ändå har svårt att släppa termen tillväxt så kan vi trösta dem med att tillväxt i naturen och tillväxt i hur vi tillgodoser grundläggande behov är bra!

Att vi sedan inser att vi trasslat in oss i ett ekonomiskt system som är beroende av traditionell ekonomisk tillväxt är en annan sak. Det blir inte lätt att förändra detta system, men det måste gå! Helt enkelt därför att det inte finns något val, om vi nu inte tror att det går att ändra på naturlagarna.

Q:

 F skrev:

Om jag ”osynliggör vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt” genom mitt sätt att uttrycka mig så krävs det mer precisering.

Har svårt att tänka mig att ”alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende”, eftersom jag ser dom så intimt sammankopplade med det överordnade globala ekonomiska systemet.

Det är precis i ljuset av att ”alla andra institutioner” framstår som så intimt sammankopplade med det överordnade globala ekonomiska systemet som jag anser det viktigt att framhärda med att det (om inte än praktiskt, och inte i en handvändning) åtminstone är teoretiskt möjligt att ställa om dem till tillväxtoberoende (även om detta så klart också förutsätter en omvandling av många institutioner från grunden).

Några exempel på områden där det finns institutioner som förändrats i grunden och därmed frigjort sig från det globala ekonomiska systemets överordnade ställning  är utbildning, vård/omsorg, matproduktion, handel/tjänsteutbyten, kultur, ja, snart sagt inom alla institutioner som kännetecknar vårt samhälle finns exempel på hur en sådan omställning är både teoretiskt och dessutom redan praktiskt möjlig, åtminstone i mindre skala. 

Jag tänker mig alltså att utbyggnaden av sådana institutioner/omställningen av befintliga kan ske (och sker redan i mindre skala) inom ramarna för ”nuvarande samhällsmodell”, vilket då gradvis, sakta men säkert frigör dem från de överordnade spelregler som du mycket riktigt påpekar att den globala ekonomien generellt sätter för övriga institutioner. 

Teoretiskt menar jag då återigen att tillväxten kan bli obsolet för ”alla institutioner”, förutom för kapitalet, som alltid kommer att vara tillväxtberoende för god avkastning på aggregerad nivå. 

Slutligen: Min poäng med att påpeka att det är kapitalet och inte systemet som ”kräver” tillväxt är alltså inte att svartmåla kapitalisterna, kapitalism eller för att hävda att det behövs en socialistisk, eller annan revolution. Tvärtom menar jag att existensen av krympande kapitalistiska ekonomier (varför jag tidigare åberopade japan) i kombination med existensen av institutioner inom kapitalistiska samhällen som gör sig oberoende av tillväxt, visar att tillväxten sakta men säkert kan göras obsolet (i alla hänseenden förutom kapitalavkastningen på aggregerad nivå) inom ramarna för ”nuvarande globala ekonomiska system”.

F:

 Q skriver:

 ”Några exempel på områden där det finns institutioner som förändrats i grunden och därmed frigjort sig från det globala ekonomiska systemets överordnade ställning  är utbildning, vård/omsorg, matproduktion, handel/tjänsteutbyten, kultur, ja, snart sagt inom alla institutioner som kännetecknar vårt samhälle finns exempel på hur en sådan omställning är både teoretiskt och dessutom redan praktiskt möjlig, åtminstone i mindre skala.”



  Nej min åsikt angående dina exempel är istället att dessa ”institutioner” gör sig än mer intimt beroende av det globala ekonomiska systemet. Vi ser ju hur systemet ”kliver in” i dessa skattefinansierade ”institutioner” och ”tar för sig” av våra skattepengar. För ett antal år sedan så var ju detta otänkbart. Då skötte samhället dessa åtaganden utan ”hjälp” från kapitalets ägare.



Våra idag rådande ”institutioner”, menar jag, anpassar sig gradvis mer och mer efter det globala ekonomiska systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt. Vi ser nu också hur den samhälleliga kritiken tilltar mot denna utveckling.

Q:

 F skrev:

”Nej min åsikt angående dina exempel är istället att dessa ”institutioner” gör sig än mer intimt beroende av det globala ekonomiska systemet. Vi ser ju hur systemet ”kliver in” i dessa skattefinansierade ”institutioner” och ”tar för sig” av våra skattepengar. För ett antal år sedan så var ju detta otänkbart. Då skötte samhället dessa åtaganden utan ”hjälp” från kapitalets ägare.
 
Våra idag rådande ”institutioner”, menar jag, anpassar sig gradvis mer och mer efter det globala ekonomiska systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt.”

När jag hänvisar till exempel på områden där det finns institutioner som förändrats i grunden och frigjort sig menar jag inte att många eller ens en betydande del av institutionerna inom området har frigjort sig. Jag menar inte heller att det finns en betydande trend i denna riktning.

Jag syftar tvärtom enbart till att etablera premissen att det är teoretiskt och i viss utsträckning praktiskt möjligt att frigöra sådana institutioner parallellt med existensen av/inom ett kapitalistiskt liberalt samhälle, vilket  ”de alternativa institutionerna” dvs. jordbrukskooperativen, de räntefria bankerna, bytesvalutorna, ej skattefinansierade studiecirklar etc. visar.

Att de skattefinansierade institutionerna och att statens skattebas står i beroendeställning till det globala ekonomiska systemet är vi överens om.

Februari 2015

Diskussionen 13

A:

”Kapitalismen” är en kombination av ”psykologiska fenomen” och ekonomiska strukturer. De psykologiska fenomenen kan vi inte lagstifta bort men det räntebärande ekonomiska skuld/kreditsystemet som är grunden i kapitalistisk marknadsekonomi kan man påverka genom opinionsarbete.

Det gäller bara att skaka av sig den klassiska konflikten mellan kapitalism och socialism som de flesta sitter fast i. I dag handlar det om kapitalism vs ekologism om man vill lyfta fram en konflikt, alltså kapitalism mot moder jords livsbetingelser.

En intressant början vore en diskussion om kapitalistisk marknadsekonomi vs räntefri marknadsekonomi . Då tror jag de psykologiska fenomenen (rädsla för förändring, egoism m m.) inte behöver påverka så mycket utan kan leda till en sakdiskussion i stället för känslomässiga låsningar.

B:

Hänger på A här och testar en hypotes och definition. Sammanblandningen mellan marknadsekonomi och kapitalism förblindar sinnena. Marknadsekonomi utan kapitalism är möjlig, men inte tvärtom. Kapitalism är ett system som kännetecknas av:

 1. Finansmarknadens, bankernas och spekulationens (kapitalets) expansion på den övriga ekonomins bekostnad

2. Att allt fler områden och livssfärer prissätts

3. Att de superrika och skuldslavarna växer i samspel

4. Att ränta-på-ränta- systemet skapar exponentiella skulder, som inte kan betalas, utan kräver en ständig tillväxt.

Marknadsekonomi behöver inte innehålla dessa beståndsdelar. Sammanblandningen är förödande om det dels leder till ett tankeförbud av rädsla för att förknippas med kommunistiska diktaturer. Guilt by assosiation ägnar vi oss inte åt. Vi måste söka sanningen, oavsett om den är politisk gångbar eller inte. Vår roll är att lyfta tillväxtfrågan. Det taktiska spelet får andra sköta. Om vi är sakliga, professionella och borrar efter sanningen kommer vi inte heller fortsättningsvis viftas bort.



C:

Även jag hänger på er här. B:s ”hypotes och definition” kan inte bli bättre!  

 ”Vi måste söka sanningen, oavsett om den är politisk gångbar eller inte.”

En mening som jag fastnade för! 

D:

Instämmer i det som B skriver om kapitalism och att marknadsekonomi inte behöver vara ’kapitalistisk’. Man kan till och med tala om ’marknadssocialism’ som ett alternativ till kapitalism.   

Men med tanke på att ordet ’socialism’ närmast har kommit att betyda ’planekonomi’, och att en väl fungerande demokratisk planekonomi kanske är närmast ogenomförbar, tror jag att det kan vara bäst att helt undvika ordet ’socialism’ när vi talar om alternativ till kapitalism. Mitt förslag har (sedan länge) varit ’ekonomisk demokrati’, som skulle innebära en utvidgning av den politiska demokratin (som dessutom kan få denna att fungera bättre).    

Den skulle kunna uppnås genom en (delvis successiv) demokratisering av företagandet genom självägande, medlemsstyrda (och, när det är lämpligt, delvis samhällsstyrda) företag. Dessutom behövs ett demokratiskt styrt ekonomiskt fördelnings- och finansieringssystem, som också (mer eller mindre direkt) ansvarar för penningutgivningen.   

Varumarknader skulle då kunna bibehållas, men med en mildrad konkurrens (genom ett bättre samhällsstöd) utan tvingande tillväxt och förhoppningsvis en mer demokratisk lönesättning.  

E:

Er sanning verkar vara att kapitalismen är roten till allt ont. Eller åtminstone till ökade inkomstklyftor och ränta på ränta systemet som kräver ständig tillväxt.  Jag tycker att denna analys är ytlig och jag tror att få  delar denna analys. Det är nyliberalismen som är problemet, inte kapitalismen. 

Sverige har varit kapitalistiskt i åtminstone 200 år. Extrema inkomstklyftor rådde fram till sossarnas intåg och kohandeln 1933 som var starten på keynesiansk politik (före Keynes). 1980 efter knappt 50 år med denna politik var Sverige ett av världens mest jämlika länder med små inkomstklyftor. Hur förklarar ni det?

 Idag efter 35 år av nyliberalism ser vi kraftigt ökade klyftor villet Piketty visar. Kapitalismen är alltså förenligt med olika ideologier,  även om det ofta associeras till nyliberalism. I grunden handlar kapitalism om att kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa. Detta ger viktiga morötter till entreprenörer. Samtidigt ger det drivkrafter till BNP tillväxt. Jag tycker att ekonomisk kreativitet är bra men att den självklart ska styras. Och då behöver resultatet inte bli BNP tillväxt även om enskilda entreprenörer och kapitalister strävar mot det. Det handlar helt enkelt om att samhället med demokratiska medel reglerar kapitalismen så att gemensamma mål nås. 

Detta kallas för social ingenjörskonst eller politisk klåfingrighet av nyliberaler som tycker att allt som växer är vackert även gruvdrift. Den nyliberala ideologin underkänner demokratins makt att styra samhällsutvecklingen och menar att den ska vara självreglerande genom utbud och efterfrågan. Visst är det märkligt att denna ekonomistiska ideologi har vunnit tolkningsföreträde även i Sverige. 

I min vision för omställning så krävs en folklig mobilisering för att prioritera jämlikhet, hållbarhet, solidaritet och frihet. Politikerna återtar makten genom att reglera kapitalet. Kapitalister och entreprenörer behövs fortfarande för att klura ut och testa lönsamma affärsmöjligheter men deras frihet är kraftigt beskuren. Staten behöver göra många direkta investeringar som ger riktning åt och skapar affärsmöjligheter för kapitalisterna. Många kapitalister ger en mångfald i experiment som behövs eftersom ingen har tillräckligt med information att planera allt i detalj. Det krävs mycket innovation och så länge kapitalisterna arbetar inom ramarna för social och ekologisk hållbarhet har de lika stor frihet som idag. Jag ser inget självändamål att minska någons frihet, tvärtom!

Alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj. Det säger sig självt att kreativiteten skulle bli mindre. För att inte tala om den individuella friheten, skulle alla fritänkare underordnas politrucker? Alltför stor maktkoncentration tenderar också att korrumpera. Kooperativ och andra former av ägande är också viktiga i en omställning men de behöver också ta ekonomiska risker på samma sätt som privata kapitalister. Politisk styrning ska ge ramar för planetära och sociala gränser (liksom den gör idag men med mycket större ambitioner) men det strider mot min människosyn att ge politiker makten även över de små besluten. Vi vill behålla marknadsekonomin eller hur?  Målet är en demokrati enligt liberal teori där folket och inte storföretagen  bestämmer regelverket. 

Globalt behöver vi, för att finansiera en omställning,  stänga de sista skatteparadisen och införa unitary tax för multinationella företag, så att de deklarerar vinst i proportion till försäljning i varje land. Då slipper varje regering konkurrera med låga kapitalskatter. 

Allt detta är en mardröm för nyliberaler som skulle kalla detta för anti-kapitalism trots att det är helt förenligt med kapitalism. Kapitalismen har alltid reglerats, frågan är bara hur. De enda i Sverige som företräder de åsikter jag ger uttryck för här är vänsterpartiet samt vissa inom miljöpartiet och s.. Övriga politiker verkar vara stolta över att de släppt in vinstdrivna företag i skola och omsorg där de kan leka med andras pengar (skattepengar) och föra över vinsterna till Bahamas.

F:

  Jag instämmer I stort i vad D säger om ekonomisk demokrati. Jag är dock inte övertygad om att en marknadsekonomi kan finnas utan kapitalism. Jag ser dem nog som två sidor av samma sak.

Men även om de är skilda väsen så är ”marknaden” inte så oproblematisk som vi ofta får det att låta. I en fri marknad är det inte bara ”kapitalismen”, dvs ränta, vinst och kapitalackumulationen som driver tillväxt, exploatering och externalisering av kostnader (i form av skador på miljö och samhälle). Det är också konkurrensen mellan de olika marknadsaktörerna. Vilket är skälet till att ”självägande” bönder exploaterar sin egen och anställdas arbetskraft, och att pizzabagarens arbetsdag är mycket lång och lönen sämre än för de anställda hos McDonalds.

Det är också skälet till att det aldrig funnits någon marknadsekonomi innan kapitalismens intåg. Det har självfallet funnits marknader, men att det funnits marknader är inte det samma som att det varit en marknadsekonomi, lika lite som det var ”kapitalism” när den förste kungen lät prägla silverstycken med sin bild.

G:

 Inte blev förvirringen mindre av det du skrev B. Först anger du i fyra  punkter vad som kännetecknar kapitalism, sedan säger du att ”Marknadsekonomi behöver inte  innehålla dessa beståndsdelar”. Rimligen är det just marknadsekonomin och inte  kapitalismen som kännetecknas av de fyra punkter du anger. 

Kapitalism är i likhet med socialism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande  vs offentligt ägande. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system.

Det är enligt min mening inte särskilt smart att ge sig på  kapitalismen. Det har socialister alltid gjort med förödande resultat, ofta då  tillsammans med en lika förödande planekonomi. Däremot är marknadsekonomier  alltid reglerade på olika sätt och kan följaktligen regleras även i  fortsättningen. Idag måste marknadsekonomin (eller rättare blandekonomin)  kompletteras med regler som ger oss ett långsiktigt hållbart samhälle inom  ramarna för natursystemens krav.

Kapitalism och marknadsekonomi är inga synonyma begrepp, därför blir ditt inlägg rörigt. Så när du skriver att  ”Det handlar helt enkelt om att samhället med demokratiska medel reglerar  kapitalismen så att gemensamma mål nås” vill jag byta ut “kapitalismen” mot  “marknadsekonomin”, eftersom det är denna som regleras.

B:

 Tack, E för att du för debatten framåt. Håller med dig i det mesta, förutom möjligtvis att jag påstås se kapitalismen som roten till allt ont. Jag skulle lika gärna kunna hävdas stå för att oljan är roten till allt ont eller att den bristande folkbildningen kring dessa frågor är roten till allt ont. Nej, sådana påståenden är att kraftigt förenkla debatten. Jag vill helt enkelt förstå grundorsakerna till tillväxtens natur och då kan man under inga omständigheter runda kapitalismen. Om det idag globalt funnes en politiskt demokratiskt reglerande motmakt som till exempel i Sverige under 1900-talet (Saltsjöbadsandan, välfärdsstaten) skulle kapitalets makt kunna begränsas. Denna återhållande kraft har kraftigt försvagats under den nyliberala eran de senaste 30 åren, som du mycket riktigt påpekar. Det nya med dagens situation är att vi är i avsaknad av en global motmakt mot kapitalet och att läget är akut i och med att de planetariska gränserna är överskridna vad gäller biologisk mångfald och klimat.

Det ni inte tar upp, G och E, är räntans och skulduppbyggnadens avgörande roll för att skapa behovet av tillväxt. Här har vi flera alternativa modeller, som i praktiken försöker formulera svar: islam, JAK etc. där man prövar att arbeta med modeller för marknadsekonomi utan ränta, dvs marknadsekonomi utan kapitalism. Räntans avgörande roll och behovet av jubelår, skuldavskrivningar är också välkända, men bortprioriterade inom kristendomen.

A:

  
  

Om man definierar Kapitalism som att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) och inte ”att äga pengar” så är det lättare att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi. I den renodlade marknadsekonomin kan man då säga att man tjänar pengar på arbete i stället.
Det handlar om pengarnas syfte. I den kapitalistiska ekonomin definieras pengar som en produktionsfaktor men i en renodlad marknadsekonomi utan kapitalism blir pengar ett betalningsmedel. När man i den kapitalistiska ekonomin upphöjer pengar till en produktionsfaktor i likhet med arbete så blir det ekonomiska systemet obalanserat och dysfunktionellt. Pengar ska inte vara annat än vad hammaren är för snickaren, ett medel för att skapa något.
När den kapitalistiska ränteekonomin får rollen som ”medel” leder det till att gränserna och trögheten i systemet förloras. Det gör samtidigt att systemet kan utnyttjas på andra människors bekostnad. Det bland annat därför som 85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning.
Dessutom går överkonsumtionen som är en variabel i kapitalismen ut över moder jord.
Det påstås ofta att kapitalismen har lett till att fler har fått det bättre på jordklotet i och med tillväxtincitamentet. Det är felaktigt. Man behöver varken kapitalism eller ständig monetär tillväxt för att fler ska få det bättre. Det handlar i stället om att ge fler tillgång till pengar på ett mer demokratiskt sätt (läs ny fördelningsmodeller). Därför behöver alla som tror på den ”gamla ekonomin” tillåta sig att utmana sina föreställningar om olika faktorer och vad de innebär. Det handlar till exempel om vad pengar är, vad arbete är, vad tillväxt är, om människan ska vara till för produktionen eller tvärtom. Sedan behöver vi sätta in det i en kontext som bättre motsvarar vad vi vill ha för samhälle. Att fortsätta hävda att vi lever i en demokrati när ekonomin inte är demokratisk är att lura sig själv. Då kan vi skapa en ny samhällsberättelse

H:

G, du har visat den definition du brukar använda dig av: ”Kapitalism är i likhet med socialism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande vs offentligt ägande. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system”.

Man kan diskutera vilka definitioner som är bra men det beror ju helt på vad man vill använda dem till. Om man vill diskutera något där det egendomsrättsliga förhållandet är viktigt så kanske din definition passar bra. Jag har några andra favoriter som passar för de resonemang som jag brukar föra men visst kan jag tänka mig en situation där jag nöjer mig med din. Jag tror inte att du skulle avfärda mitt resonemang på grund av att jag inte väljer din definition utan en annan som jag tycker passar bättre.

Det är väl med begrepp på motsvarande sätt som det är med fysiska verktyg. En skruvmejsel är något man kan skruva med men dess utseende kan variera enormt. 

Din definition av kapitalism har den fördelen att den är extremt enkel. Samtidigt har den ett begränsat värde i och med att det faktiskt är lika enkelt att säga ”privat ägande”. Den har för övrigt ingen direkt koppling till kapital. Privat ägande kan ju avse annat än kapital t ex konsumtionsvaror eller naturresurser. 

D:

F skrev: 

”Det har självfallet funnits marknader, men att det funnits marknader är inte det samma som att det varit en marknadsekonomi”, och använder alltså en snävare definition än jag, när jag använde ordet ’marknadssocialism’ som kan vara missvisande både på grund av att marknader brukar associeras med konkurrens, och socialism med centralstyrning, dvs. frånvaro av konkurrens. 

Men, jag tror att jag är överens med F om att marknader kan förekomma utan att det handlar om marknadsekonomi (definierad som ett system som främjar konkurrens om ekonomisk dominans), vilket jag anser att en ekonomisk demokrati bör ha som mål att mildra och motverka negativa konsekvenser av genom fördelningsstrukturer.

H:

Nu har A nämnt ett par definitioner. Låt mig lägga till en som jag brukar använda. Då får vi följande samling:

  1. Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på det privata ägandet (G)
  2. Kapitalism är ett samhällssystem där kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa (E)
  3. Kapitalism är att äga pengar (A)
  4. Kapitalism  är att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) (A)
  5. Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst eller att det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare. (H)

B:

”Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare. (H)”

Tack för ditt tillägg i denna punkt.

Att världens rikaste företag och människor (aktieägare/VD) får alltmer makt och pengar är uppenbart genom Piketty, Molander, Oxfam etc. Huvuddelen av makten över jordens framtid sitter hos ett fåtal individer inom olje- och banksfären, jordens största och mäktigaste företag. Denna makt stärks så länge den inte avslöjas och bemöts genom till exempel opinionsbildning, Tobinskatter, koldioxidskatter. Dessa personer tjänar kortsiktigt pengar på att nuvarande system fortsätter. Men de har också barn och barnbarn och kan rimligtvis inte vara obekymrade över att de planteriska gränserna överskrids. Kollapsens verkningar kommer att hinna ifatt även dem, om inget görs för att hejda nuvarande trender.

Vad gäller den globala ekonomin existerar ingen demokrati överhuvudtaget, som flera har påpekat. Men vi kan använda oss av de demokratiska sfärer som fortfarande finns för att föra fram vårt budskap om tillväxtens gränser och dess orsaker. Vi kan stärka EUs arbete mot skatteparadis, vi kan påverka politiska partiers syn i tillväxtfrågan, vi kan genom opinionsbildning, folkbildning föra ett allt vidare samtal om globala överlevnadsfrågor. Vi kan ha fria samtal så länge yttrandefriheten inte beskärs eller vår egen självcensur träder in (att vara taktisk, rädsla att utmana makten). Vi är redan ”otaktiska”, bara genom att lyfta tillväxfrågan – se hur Miljöpartiet straffas ut i pensionsgruppen, så låt oss göra analysen färdigt utan skygglappar. Jag är övertygad om att väldigt många inom kapitalets sfär förstår frågans vidd, men att de flesta spelar med så länge alla andra spelar med.

A:

Jag skrev:

”Om man definierar Kapitalism som att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) och inte ”att äga pengar” så är det lättare att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi.”

Att äga pengar ser jag alltså inte som kapitalistisk ekonomi. Det är förräntningen av pengarna jag menar. Man kan spara pengar när man tjänar pengar genom arbete i en marknadsekonomi och då är det inte samma sak.

Ägandet har med ackumuleringen att göra vilket man naturligtvis också kan ha åsikter om men det är inte riktigt samma sak. Det handlar mer om vad man gör med resultatet av arbetet respektive förräntningen.

C:

E skriver:

”I min vision för omställning, så krävs en folklig mobilisering för att prioritera jämlikhet, hållbarhet, solidaritet och frihet. Politikerna återtar makten genom att reglera kapitalet. Kapitalister och entreprenörer behövs fortfarande för att klura ut och testa lönsamma affärsmöjligheter men deras frihet är kraftigt beskuren. Staten behöver göra många direkta investeringar som ger riktning åt och skapar affärsmöjligheter för kapitalisterna. Många kapitalister ger en mångfald i experiment som behövs eftersom ingen har tillräckligt med information att planera allt i detalj. Det krävs mycket innovation och så länge kapitalisterna arbetar inom ramarna för social och ekologisk hållbarhet har de lika stor frihet som idag. Jag ser inget självändamål att minska någons frihet, tvärtom!

Alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj. Det säger sig självt att kreativiteten skulle bli mindre. För att inte tala om den individuella friheten, skulle alla fritänkare underordnas politrucker? Alltför stor maktkoncentration tenderar också att korrumpera. Kooperativ och andra former av ägande är också viktiga i en omställning men de behöver också ta ekonomiska risker på samma sätt som privata kapitalister. Politisk styrning ska ge ramar för planetära och sociala gränser (liksom den gör idag men med mycket större ambitioner) men det strider mot min människosyn att ge politiker makten även över de små besluten. Vi vill behålla marknadsekonomin eller hur?  Målet är en demokrati enligt liberal teori där folket och inte storföretagen  bestämmer regelverket.”

Mina funderingar är:

Varför behövs kapitalister? Att entreprenörer behövs är ju en självklarhet!

Skulle det inte bli enklare och framförallt ekonomiskt tryggare för entreprenörer om samhället stod som garanten för entreprenörers investeringsbehov? I gengäld så tillfaller överskottet av företagandet åter samhället.

På detta vis blir ju kapitalägandet en samhällelig angelägenhet och inte en privat. Företagandets syfte blir, som jag ser det, en utveckling av kreativa idéer som kommer att gynna samhällets utveckling. Fokus flyttas från prioriteringen att skapa vinster åt privata aktörer, till att istället prioritera samhällets bästa. Naturligtvis sett ur ett globalt och därmed ekologiskt perspektiv.

Du skriver ”skapa affärsmöjligheter för kapitalisterna”.

När det skall ”skapas affärsmöjligheter” så, menar jag, att detta skall ske mellan entreprenörerna – alla vi människor – i samhället. Där naturligtvis fortsatt då kapitalägandet finns hos samhället. ”Affärsmöjligheterna” begränsas ju idag genom att ett relativt fåtal människor äger merparten av det kapital som skapas i samhället.

Åter igen, det är inte det privata ägandet av kapital som är förutsättningen för innovativa idéer. Förutsättningen finns hos entreprenörerna och för att kunna ge dessa allt det som företagandet kräver så måste själva kapitalägandet innehas av samhället. Här krävs självfallet en helt annan samhällsuppbyggnad mot vad vi ser idag hur våra samhällen förvaltas och administreras.

Du nämner den ”individuella friheten”. Som att det vore bra med kapitalism för att den ”individuella friheten” skall kunna existera. Om jag förstår dig rätt?

Jag ser det precis tvärt om! Den ”individuella friheten” begränsas av kapitalismen. ”Friheten” att kunna utöva entreprenörskapet idag bygger på att det privatägda kapitalet investeras i företagande som, mer eller mindre, garanterar en viss procent i vinst. Vad som produceras, hur det produceras och var det produceras är oviktigt. Prioriteringen är vinsten, inget annat. Entreprenörer som försöker utveckla sina idéer har att förhålla sig till denna vår marknadsekonomi som vi nu lever i. Det leder allt som oftast till utslagning om man inte lyckas anpassa sig till kapitalägandets ”behov”.

Sett även ur det här perspektivet så gynnas den ”individuella friheten” av att samhället ansvarar över kapitalägandet.

Det ”ekonomiska risktagandet” som du menar skall tas av privata aktörer – kapitalister och därmed även entreprenörer – skall, menar jag, även här tas av samhället. Som jag beskriver ovan.

Idag innebär ofta ett ”ekonomiskt risktagande” att entreprenörer, mer eller mindre, tvingas till mycket långa arbetspass för att kunna få företagandet att ”gå runt”.

”Vi vill behålla marknadsekonomin, eller hur?” Detta är frågan som du ställer.

Nej, inte så som den ser ut idag, blir mitt svar! Men jag instämmer i att ”folket och inte storföretagen bestämmer regelverket”.

H:

C och E, här använder ni begreppet ”kapitalister” utan att definiera det, trots att ni vet att vi  använder många definitioner på det begreppet. 

Så länge som ni inte definierar begreppen så vet vi andra inte hur vi ska tolka era inlägg och detsamma gäller er – ni vet inte hur ni ska tolka varandra. (Jag anar att C har missförstått E). 

D:

Om man antar att ”kapitalägare/kapitalister” har den funktion som nämns i E:s definition av ”kapitalism” som ”ett samhällssystem där kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa”, så ser jag flera problem (bl.a. obegränsad snedväxt) med den funktionen om den domineras av fristående privatpersoner (eller företag ägda av sådana) med obegränsade möjligheter att ackumulera kapital.

Eftersom jag ser olika former av ”ekonomisk demokrati” som möjliga lösningar på problemen, håller jag inte med E om att ”alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj”.
Jag tycker att C ger en bra kortfattad beskrivning av sådana lösningar:

”Varför behövs kapitalister? Att entreprenörer behövs är ju en självklarhet! 

Skulle det inte bli enklare och framförallt ekonomiskt tryggare för entreprenörer om samhället stod som garanten för entreprenörers investeringsbehov? I gengäld så tillfaller överskottet av företagandet åter samhället.

På detta vis blir ju kapitalägandet en samhällelig angelägenhet och inte en privat. Företagandets syfte blir, som jag ser det, en utveckling av kreativa idéer som kommer att gynna samhällets utveckling. Fokus flyttas från prioriteringen att skapa vinster åt privata aktörer, till att istället prioritera samhällets bästa. Naturligtvis sett ur ett globalt och därmed ekologiskt perspektiv.”


Man skulle kunna tillägga att penningskapandet då skulle ske centralt av ett demokratiskt kontrollerat organ och att företagen skulle styras demokratiskt (mer eller mindre direkt) av de verksamma medlemmarna i dessa och (särskilt när det gäller extra samhällsviktiga verksamheter) av det omgivande samhället. Produktionsmedlen (realkapitalet) skulle då formellt kunna ’ägas’ av de demokratiska företagen, som i sin tur inte har någon annan ’ägare’ än det samhälle de är delar av.

C:

 Angående begreppet ”kapitalist”:
 
Det är möjligt att man då och då uttrycker sig slarvigt i definitionen av ”kapitalist”. Definitionen på Wikipedia är helt okej: ”Kapitalism är ett ekonomiskt system inom vilket kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer” – alltså kapitalister.

 H:

  
  
  
  
   

Du C, den definitionen kan vara okej för ett givet ändamål men helt olämplig för andra ändamål. Jag har för min del ingen nytta av en sådan definition. Det finns mer än kapital som kan ägas privat och därför är det ut mitt perspektiv, poänglöst att kalla ett sådant system för kapitalism. 

C:

 H skriver:
”Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst eller att det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.”
 
Jo, jag håller med dig! Din definition träffar mer precist!
Det är också så som jag tänker ”kapitalismens system”. Men att omsätta själva tanken i dom skrivna orden är lättare sagt än gjort. Det man skriver blir ju subjektivt även om man försöker närma sig det objektiva så långt det bara går.

H:

C, det objektiva kan vi antagligen inte uppnå. Om fysikerna har släppt den idén så borde också vi samhällsvetare kunna göra det. 

Med den här definitionen för kapital hamnar man i ett evolutionärt perspektiv på kapitalackumulationen som en framväxande egenskap hos ett evolverande samhällssystem. 

Om vi skriver så här:

Förr: det finns inga gränser för tillväxten, den kan fortsätta för alltid.

Nu: tillväxten har vissa gränser, men vi kan ta oss förbi dem genom nya genialiska uppfinningar.

Framtiden: det finns tydliga gränser och vi måste helt enkelt lära oss att leva inom dem.

Hur ser en sådan värld ut och vilka steg kan vi ta för att förverkliga den?

Ett sätt att försöka svara på frågan är att utforska de grundläggande orsakerna till tillväxttvånget. Uppenbarligen handlar det om kapital, kapitalbildning, hur kapital ackumuleras och om de mekanismer som gör att samhällssystemet prioriterar kapitalackumulation. Men, eftersom vårt samhällssystem är inbäddad i de ekologiska och biofysiska systemen, måste vi också utforska tillväxtens gränser. Man kan fråga sig hur det digitala skiftet påverkar samhället internt och dess interaktion med de överordnade systemen. 

Jag anar att det digitala skiftet, som är en konsekvens av kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen, inte innebär någon avgörande skillnad för den process som är typisk för vårt samhälle – att det blir alltmer effektivt, bräckligt och mindre hållbart. Resiliensen minskar för varje år och till slut är det något som får samhället att kollapsa. 

Även om man kan få ett intryck av att det digitala skiftet medför ökad mångfald och konnektivitet som borde öka vår resiliens så tror jag att det är en chimär. Det sker inom ramen för globaliseringen av det industriella systemet. Genom denna utveckling trängs miljontals äldre system undan. De är lokala och präglades av en mångfald och konnektivitet som är av en helt annan storleksordning än det industriella systemet. 

Antagligen glädjer jag några och gör andra missnöjda med att skriva så här men jag tror att vi vinner på att vara öppna med vår bild av verkligheten och framtiden.

C:

Instämmer helt i H:s resonemang!
 

D:

Jag har tydligen också en grundinställning som gör att jag kan instämma i och glädjas åt det som H har skrivit.

Det innebär först och främst en förståelse och ett accepterande av att vår planet har ”tydliga gränser” som vi måste ”lära oss att leva inom”. Men hur?
Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?
Eller måste vi, och är det möjligt att, utveckla system vars aktörer är fria från detta krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?
Det finns redan en hel del erfarenheter som tyder på att detta är både nödvändigt och möjligt. Att börja studera, diskutera, och kanske bidra till, sådana lösningar borde, som jag ser det, vara vår viktigaste uppgift.

G:

En förbisedd väg att bryta tillväxten är att medvetet konsumera mindre. Att en del ekonomer kallar detta tillvägagångssätt sabotage mot landets ekonomi visar ju endast hur effektivt detta medel kan bli. Tillväxten kräver av oss konsumtion och framför allt en ständigt växande konsumtion. De som tjänar mest konsumerar också mest. Köttkonsumtionen exempelvis har exploderat i Sverige under senare år. Vad beror det på? Jo, mycket bättre reallöner. En rejäl konsumtionsbojkott skulle således, om denna blev tillräckligt omfattande, kunna om inte annat få igång en rejäl debatt. En debatt om att vi faktiskt är tvingade att konsumera mer och mer om inte hela ekonomin ska gå åt fanders. Jag tror att de allra flesta konsumenter inser att så kan vi inte ha det.

Men så finns det andra faktorer som motarbetar en sådan bojkott. Man brukar tala om ”samhällsstegen” och behovet hos människor att ”klättra”, konkurrera och på alla sätt sträva uppåt på denna stege och framför allt inte falla nedåt, bli ”efter”. Här jämför vi ständigt varandra. I USA växte förorterna fram i början av 1900-talet när massproduktionen och -konsumtionen började slå igenom. I dessa områden registrerade man varandra när det gällde inköp av de varor som markerade att man på stegen stod något pinnhål under eller över grannen. Vad händer när denna möjlighet tas ifrån oss? Vad är vi om vi inte längre genom vår konsumtion kan visa vilka vi är?

Det är därför jag menar att beteendevetare är minst lika viktiga som ekonomer och naturvetare i frigörelsen från tillväxtberoendet och i utvecklandet av det hållbara samhället. Vi är så förfärligt rädda för att avvika från gällande normer och värderingar. Och de som i juletid saknar medel att fira i överflöd ska ha hjälp så att de kan delta i gemenskapen. Att vi, med globala mått mätt, konsumerar mer än tre jordklot väger lätt i sammanhanget.

Denna sistnämnda uppgift har vi lyckats förtränga. På stan gick en kille omkring i julhandeln och delade ut små lappar på vilka det stod ”3,7”. Ingen visste vad han ville eller vad det betydde, så jag frågade honom: ”3,7 jordklot”, sa han. Men det måste du nog skriva annars förstår ingen, svarade jag. Ännu ett problem alltså. För hur ska människor kunna ta in denna rent förfärande uppgift om vår sanna tillvaro?

I:

 Ja, det är en subversiv tanke att vi skulle minska vår konsumtion. Det skulle vara intressant att fråga politiker och industri- och fackföreträdare hur de tycker att jag som samhällsmed-borgare bör göra för att bidra på bästa sätt till samhället. Förr eller senare måste de ju landa i: ”Du bör försöka arbeta heltid och konsumera en stor del av dina inkomster”. 

Jag tror att man i princip skulle kunna arbeta med information – till viss del – kring möjligheten

att minska vår allas konsumtion. I det sammanhanget känner jag själv att den stora utmaning-

en skulle vara att finna former och tilltal som många kan ta till sig och som förmedlar det posi-

tiva i det. Därför skulle det vara viktigt att undvika att hamna i ett partipolitiskt fack med sådan 

information. En plötslig minskning av konsumtionen skulle väl dock skapa stora problem i 

dagens samhälle.

C:

D ställer två avgörande frågor:
 
”Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?

Eller måste vi, och är det möjligt att, utveckla system vars aktörer är fria från detta krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?”   
 
 
Är det viktigt, eller rent av nödvändigt, för oss att försöka förstå innebörden av frågorna? Skulle det kunna underlätta för oss om vi har en klar uppfattning i just dessa två frågor?
 

H:

En kommentar till D.

 Egentligen är vi bara omställare och till slut kommer vårt samhälle att vara omställt – kollaps eller inte kollaps. Eftersom allt är processer så handlar även omställningen och vårt sätt att förhålla oss till den, om processer. 

Tänk er, för resonemangets skull, ett scenario där vi befinner oss tio år fram i tiden och vårt kapitalistiska samhälle, så som vi känner det – med den globaliserade industriella ekonomin, USAs hegemoni och den extrema kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen – har kollapsat. Låt oss nu göra en återblick. Vad har hänt under dessa tio år? Hur har allmänhetens förhållningssätt förändrats i termer av Kübler-Ross-modellens fem faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans?

Några hade redan 2014 gått igenom alla dessa faser. Av andra befann sig då en ganska stor del i någon av de fyra första faserna. År 2025 har alla av dessa andra nått den sista fasen utom ett litet antal som ännu inte har accepterat kollapsen trots att den då är ett faktum. 

Vissa vill inte gärna tala om risken för en samhällskollaps eftersom en smidig omställning till hållbarhet utan kollaps är möjlig tack vare den tekniska utvecklingen och marknadskrafternas spel. Det gäller att jobba målmedvetet för en sådan utveckling och då måste man ta fasta på möjligheterna, inte hoten. 

När därför vissa har kommit till köpslagningsfasen tänker han eller hon till exempel att en omställning utan kollaps är möjlig därför att folk kommer att ge politikerna ett så starkt stöd för radikala åtgärder att de faktiskt vågar och kan genomföra dem. Man kan uttrycka det som D: ”Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?” D nämner också en psykologisk variant: ”Är det möjligt att utveckla system vars aktörer är fria från detta [tillväxt-]krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?”

Hur är det då med oss som har nått den femte fasen och ser den oundvikliga kollapsen? Hur försöker vi vara konstruktiva. Här är en (provisorisk) variant. 

1. Bild av framtiden. Det blir en kollaps men hur kommer den att spela ut? Blir det en långsam katalytisk kollaps eller en snabb kollaps pga av att något kritiskt delsystem fallerar? Eller går det först långsamt och sedan snabbt? 

2. Analys. När det globala systemen kollapsar får de lokala motsvarigheterna sin chans. De finns redan som en slags undervegetation men kan inte konkurrera så länge som (a) energieffektivitet och energinetto är tillräckligt hög i den fossila energisektorn, (b) så länge som priset på energi är tillräckligt lågt i förhållande till priset på arbete samt (c) så länge som flödet av fossil energi är tillräckligt stort och stabilt för att det globaliserade systemet ska kunna funka (mht just-in-time etc.) 

3. Åtgärder. Plan B. Se till att det finns en lokal ”undervegetation” som kan ta över när de globala systemen kollapsar. Se till att alla system som idag prioriterar ändlös kapitalackumulation ersätts med system som härmar naturen. Dit hör lokala valutor, penning- och betalningssystem samt skattesystem.  

Detta är bara en tankeövning och idéerna är provisoriska men jag tycker att övningen gör vårt kommunikationsproblem lite tydligare.

J:

Jag tror dock att det finns många lösningar som är gemensamma för våra olika åsikter. Tex införandet av en cirkulär ekonomi som då är mycket mindre beroende av ständig tillförsel av resurser. En sådan ekonomi är förstås mycket mer motståndskraftig mot ekonomiska kriser. Reform av penningsystemet i stil med positiva pengar är en annan sådan lösning som bör tilltala båda grupperna. Grön skatteväxling också. Även satsningar på förnyelsebar energi inom landets gränser, tex biobränslen från skogen. Gör oss mer självförsörjande vid en ekonomisk kollaps men förstås också tilltalande ur den ena gruppens synvinkel. 

H:

Tack för invändningen, J. Den är viktig. Det ger mig en chans att bli tydligare. 

Indelningen i våra två grupper bygger på hur man förhåller sig till kollapsen. Skälet är att det gör att bilderna av framtiden blir tämligen olika för de båda grupperna. Eftersom bilden av framtiden är helt avgörande för alla stora investeringar som vi gör så kommer också de åtgärder som vi överväger för att ställa om, att bli olika även om inriktningen är densamma. 

Man kan ”tro” på kollapsen av olika skäl. I kommentaren till D beskrev jag en provisorisk variant av denna ”tro” i ett försök att vara konstruktiv. I hans analys fanns tre faktorer som alla hade med energi att göra. Det var tillräckligt som en kort illustration men egentligen var det underförstått att vår prekära energisituation är en följd av den ändlösa ackumulation som är specifik för det kapitalistiska systemet så som jag har definierat det. 

(Här är definitionen en gång till. ”Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst och där det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.”)

Detta underförstådda skymtar dock fram i vår ”tros” åtgärdsförslag. Det var dels att se till att det finns en lokal ”undervegetation” som kan få fart när de globala systemen kollapsar, dels att alla system som idag prioriterar ändlös kapitalackumulation ersätts med system som härmar naturen. 

Även om du kan ha rätt i att våra grupper har många lösningar gemensamma så ser du nog den avgörande skillnaden i detta. Den typiske ”optimistens” förslag (det finns naturligtvis många variationer) utgår från att de centrala systemen i vårt moderna samhälle är så pass resilienta att de kan anpassa sig till de krav som naturen ställer. I ett sådant perspektiv finns det ingen anledning att, som ”vår grupp”, utveckla en undervegetation och (i denna) ersätta de system som prioriterar ändlös kapitalackumulation. 

Dock ger jag dig rätt på en punkt nämligen penningreformen. En sådan kan man inte pyssla med i undervegetation. Jag anser också att man måste motarbeta sådant som på kort sikt drastiskt kan försämra folkets situation till exempel TTIP och västsidans förberedelser för att med vapenmakt förhindra en allians mellan Ryssland och Kina. 

K:

En sak som kännetecknar kapitalismen är väl dess flexibilitet? Egentligen är den ingen -ism i meningen ett tämligen fast system, som man kan ha eller inte ha. Den är helt enkelt verkligheten vi lever i, till skillnad från socialism, liberalism eller konservatism som är idésystem med uppgift att beskriva och förklara världen samt styra oss i en viss riktning. 

Är det ens nödvändigt att definiera kapitalism definitivt? Hur ser ni t.ex på det samhälle som växer fram i Kina, är det en sorts kapitalism? (ja, det tycker jag, men den kännetecknas ju inte av privat ägande). Vilket slags samhälle är det ryska idag? 

Socialistiska planekonomier har visat sig lika ”bra” på att ödelägga miljö och natur som kapitalismen. Kanske får vi nöja oss med rättesnöret att det gäller att hålla sig inom ramarna för vad jorden tål (planetary boundaries) och att kombinera det med demokrati.

För övrigt tänker jag att det ibland skymtar fram en lite romantisk och idyllisk föreställning om vad det är att efterlikna naturliga system. naturliga system är inte en stillsam kontinuitet utan ofta präglade av just kollaps och sedan återuppbyggnad, det är väl det vi får hoppas på att efterlikna. Men ha inga illusioner om kretslopp for ever i stillsam frid och fröjd.

C:
Angående ”gemensamma lösningar för våra olika åsikter”:

Alla önskar vi oss t.ex. ”införandet av en cirkulär ekonomi”; ”reform av penningsystemet”; ”grön skatteväxling”; ”förnyelsebar energi inom landets gränser”. För att ta dina exempel.

Är dessa önskningar möjliga att uppnå inom vårt rådande globala ekonomiska system? Nej dom är inte det. Varför då?

Jag väljer H:s svar:

” Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.”

I vårt rådande ekonomiska system finns inte ”plats” för humana önskemål som ställs ovan. Systemet fungerar helt enkelt inte så! Prioriteringen är ackumulationen av kapital! Ingenting annat.

Att vi alla ställer upp på J:s önskemål ovan, råder väl knappast något tvivel om. Detta delar vi alla gemensamt. Men vad vi inte delar gemensamt – om jag förstår saken rätt – det är om vårt rådande globala ekonomiska system klarar av att ”leverera” dessa önskemål. Har jag uttryckt mig förståeligt?

Ena ”gruppen” menar det . Den andra ”gruppen” menar inte det .

Hur agerar då dessa grupper utåt?

Jo den ena gruppen vänder sig till dom ”beslutande politiska församlingarna” i tron att dessa skall kunna förändra ”spelreglerna” för det ekonomiska systemet. Vilket naturligtvis inte fungerar. Varför då?

I korthet blir svaret att den rådande politiken har att förvalta och administrera det rådande ekonomiska systemet – inte att förändra det. Ekonomin styr politiken i vårt rådande system.

Den andra gruppen då? Vilka vill vi vända oss till? Att genom opinionsbildning få till en ”stor och stark” rörelse som formulerar ”omöjligheten” i vårt ekonomiska system och därigenom för upp denna fråga på ett ”brett sätt” i den offentliga samhällsdebatten.

Skiljelinjen mellan oss går i hur vi betraktar vårt rådande ekonomiska system. Kan denna, min uppfattning stämma?

J:

Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?
Om målet är att skapa en stark undervegetation så är det väl där man bör engagera sig, försöka starta lokala valutor, banker (JAK är väl ett utmärkt exempel) eller på andra sätt jobba för att på mikronivå förbereda samhället för en kollaps. 

Jag tror som väntat inte att du har rätt i din analys om att det inte går att göra meningsfulla reformer inom dagens system. Kanske inte de reformer som egentligen skulle behöva göras men jag tror man kan ta stora steg på vägen. Steg som bidrar till hållbarhet och dessutom kommer göra oss bättre (om än långt ifrån optimalt) förberedda för ett ekonomiskt sammanbrott. 

L:

Tack för många intressanta inlägg. Det här är en klassisk debatt som pågått under alla de mer än tre decennier som jag jobbat med hållbar utveckling. Pessimisten som inte tror på förändring inom ramen för nuvarande system. Optimisten som hoppas det är möjligt.

Själv tror jag inte på några stora globala institutionella och kulturella förändringar utan att en gräsrotsrörelse samtidigt växer sig  stark runt om i världen. Vi kan inte förvänta oss att förändringarna kommer uppifrån. Våra politiska och ekonomiska ledare kommer aldrig att agera starkare än vad dess medborgare och/eller marknad tillåter dem att göra! Förändringen sker på alla nivåer samtidigt men kan aldrig genomföras utan en stark underifrån-rörelse som trycker på. Och om förändringen, mot förmodan, kom uppifrån skulle den riskera att komma i form av hårda regleringar och diktat som i slutänden hotar många av de demokratiska fundament som vi värnar. Något som kanske blir nödvändigt om vi inte påskyndar omställningen. Så är vi rädda om demokratin gör vi bäst i att stärka gräsrotsrörelsen inom hållbar utveckling. Men för att en gräsrotsrörelse ska kunna växa krävs förutom vilja till förändring också en tilltro till att det är möjligt att förändra.

För mig är det en fråga om att få så många ”gröna öar” som möjligt att växa sig så starka så snabbt som möjligt innan/om den förväntade kollapsen kommer. Skulle den inte komma, eller inte bli så djup som vi fruktar, kommer dessa ”gröna öar” att vara förebilder och ”vinnare” i den lyckade hållbara omställning som uppenbarligen skett. Så, oavsett om man är optimist eller pessimist är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba för omställningen! Och vi måste tro att det är möjligt att bygga en hållbar värld, oavsett hur många kollapser som kommer emellan! Annars vad….?

Det är här som ett tydliggörande av det hållbara paradigmet är så viktigt, vilket jag påpekat i tidigare inlägg! Vet vi vart vi ska så är det lättare att orientera sig och upprätta långsiktiga strategier för förändringen! 

H:

Du har ställt den logiska följdfrågan, J:

”Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?

Alla ”vi” kanske inte har samma svar på den frågan men mitt korta svar är att jag tror som L: ”Våra politiska och ekonomiska ledare kommer aldrig att agera starkare än vad dess medborgare och/eller marknad tillåter dem att göra!”. Därför är det viktigt att det finns en upplyst debatt i civilsamhället som engagerar många.

D:

 
Instämmer helt i L:s och H:s inlägg. Också det här stycket av L tycker jag förtjänar att upprepas:

”För mig är det en fråga om att få så många ”gröna öar” som möjligt att växa sig så starka så snabbt som möjligt innan/om den förväntade kollapsen kommer. Skulle den inte komma, eller inte bli så djup som vi fruktar, kommer dessa ”gröna öar” att vara förebilder och ”vinnare” i den lyckade hållbara omställning som uppenbarligen skett. Så, oavsett om man är optimist eller pessimist är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba för omställningen! Och vi måste tro att det är möjligt att bygga en hållbar värld, oavsett hur många kollapser som kommer emellan! Annars vad….?”

C:

 J skriver:
”Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?”
 
 Så här menar jag J:
Det är genom opinionsbildning av en ”stor och stark rörelse” som ”politisk påverkan” kan uppnås. Precis så som L hävdar:  ”Förändringen sker på alla nivåer samtidigt men kan aldrig genomföras utan en stark underifrån-rörelse som trycker på.”


Detta gäller i synnerhet våra ”ödesfrågor”!
 
Att inse ”omöjligheten med dagens ekonomiska system” är ju den faktiska slutsatsen som ”vi” drar. Och denna slutsats skall naturligtvis förmedlas ut i samhället, på alla nivåer. Denna ”opinionsbildning” kommer att starta en viktig och nödvändig samhällsdebatt som förhoppningsvis genomsyrar hela samhället.
 
Naturligtvis skall även ”er” slutsats förmedlas.
 
 Vi bör alltså inte begränsa oss till att vara en ”smal” rörelse som menar att ”politisk påverkan” bäst kan ske genom att ställa direktiv till våra politiska församlingar.
 
Vi behöver röra om i samhällsgrytan! Och det ordentligt!

H:

Observera att vi är optimistiska även om vi räknar med att kollapsen är oundviklig. 

Jag tror som sagt att vi ”kollapsniks” har olika svar på varför vi gillar opinionsbildning samtidigt som vi är engagerade i utvecklingen av en undervegetation – trots att den är olönsam eftersom den inte syftar till att kapital ska ackumuleras i syfte att ackumulera ännu mer kapital). 

J frågar hur man kan skapa en starkare tillväxtoberoende undervegetation. Det handlar om att göra en analys som mynnar ut i en bild av framtiden och att bestämma sig för vilka åtgärder som verkar lovande. Om man är en kollapsnik kan analysen visa att en kollaps för den kapitalistiska världsekonomin är oundviklig och att det därför gäller att mildra effekterna. Ju längre man lyckas skjuta upp kollapsen desto värre blir effekterna på mänsklighetens framtida förutsättningar och ju mer undervegetation desto större möjligheter att mildra effekterna. 

Analysen kan vara jobbig att göra men den är helt avgörande för den bild av framtiden som växer fram och vilka åtgärder som då verkar kunna leda dit man vill. De som inte gör analysen på ett medvetet sätt kommer att agera efter en bild av framtiden som har formats av andra. Kampen om makten har alltid handlat om just detta. Folket har velat forma politikernas bild av framtiden, eliten har velat forma både folkets och politikernas bild av framtiden. Politikerna har stått som en hungrig idisslare mellan hötapparna och övervägt sina mål och möjligheter, ”ska jag jobba för folket eller för eliten?” 

När vi talar om ”ni” och ”vi” handlar det om personer där analysen har lett till olika resultat. Den avgörande skillnaden är om man kommit fram till att en omställning till hållbarhet kan göras inom ramen för rådande samhällssystem – det kapitalistiska* – eller ej. Vidare tycks det mig som att ”vi” är personer som kommit fram till att det kapitalistiska* systemet av biofysiska skäl står i strid med det uthålliga och att natursystemet kommer att vinna över det mänskliga systemet – som kollapsar dvs tvingas ställa om till något som är betydligt mindre komplext. 

[*Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst och där det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.]

Det är här som Kübler-Ross-modell kommer in. När optimisten inser att det kapitalistiska* systemet och därmed också den egna identiteten som individ i ett dödsdömt kapitalistiskt system, startar en Kübler-Ross-process med sina fem faser. Alla kollapsniks har gått igenom detta och upplevelsen är inte behaglig. Den driver vissa av oss till självmord. Det kan vara en bidragande orsak till att den psykiska hälsan hos våra ungdomar är dålig. Jag gissar att vi lite till mans har upplevt ungas ”oförklarliga” självmord på hyfsat nära håll. 

För min egen del arbetar jag med ett omställningsperspektiv där vårt samhälle under 500 år har varit en kapitalistisk Wallersteinsk ”världsekonomi” med centrum, först i Venedig sedan Amsterdam, London och nu senast, New York. Dess utveckling har präglats av industrialisering, ”den stora omdaningen” till marknadsekonomi, urbanisering, globalisering samt den exploatering av den ändliga fossila energiresursen som idag står för 83 procent av energitillförseln globalt.

Oljetoppen nåddes 2005 och helt i linje med icke-neoklassisk ekonomisk teori, följdes den av en finansiell kris några år senare. I början av 1970-talet hade avkastningen av reala investeringar i den västliga världsekonomin blivit så låg att de stora kapitalägarna började vikta över sina portföljer så att tyngdpunkten kom att ligga mer på finansiella placeringar. En stor del av den producerande industrin flyttades ut från världsekonomins centrum där de hade åtnjutit statligt stödda kvasimonopol, till länder i periferin där konkurrensen är friare och vinsterna lägre. Det digitala skiftet innebär dels att stora produktionsenheter kan automatiseras så att de kräver minimal personal och därför inte behöver placeras i länder där det finns billig arbetskraft, dels att arbetsuppgifter som ligger i skiktet mellan de hög- och lågkvalificerade kan automatiseras. Produktion och förmögenhetsförvaltning blir effektivare men känsligare för störningar samtidigt som samhället drivs mot en ökad uppdelning i hi-tech och lo-tech (tänk William Gibson’s Neuromancer), förmögna och oförmögna. En utveckling av världsekonomin i riktning mot ett Hungerspelsscenario** blir allt mer lockande för eliten som sedan generation varit van att använda sig av samhällets våldsapparat för att ”skydda sina intressen”. 

[**Hungerspelen utspelas mot bakgrund av en framtid där det råder resursbrist och där eliten i centrum har infört en ransonering som upprätthålls med hjälp av en militariserad polis. Det fungerar som en världsekonomi som utvecklats till ett imperium med ransonering. Det ojämna utbytet mellan centrum och periferi har kompletterats med en ransonering som är hårdast i de perifera regionerna. Syftet är att göra det möjligt att upprätthålla ett högteknologiskt samhälle i den centrala regionen.]

Vi har nått tillväxtens gräns och gått in i omställningens tid. Ett sätt att tolka det som nu sker är att den västliga världsekonomin (med centrum i New York) försöker hålla sig på benen ytterligare en tid. Det förutsätter att eliten i centrum lyckas få till ett regimskifte i Ryssland så att hela Eurasien kan införlivas. Den kampen har hittills förts mest med propaganda, en del diplomati och ganska lite vapen men dessa förhållanden kan skifta snabbt över till ett stort inslag av vapenmakt. 

Min analys är att vårt samhälle kollapsar pga kombinationen kapitalism, beroendet av fossil energi och den extrema kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen som innebär en lika extrem skuldsättning hos allmänheten och staterna samt att vår art har skjutit över nivån för ekosystemets bärkraftig och därvid förorsakat den sjätte största artutrotningen och en klimatförändring som nu tycks gå in i en självförstärkande process. 

 Ur ett omställningsperspektiv – där vi går in i en omställning präglad av en annalkande kollaps pga att marknaden för olja har stagnerat och blivit oelastisk, att kapitalkoncentrationen har blivit extrem (en liten elit med extrem förmögenhet inklusive skuldfordringar och den breda massan inklusive staterna med extrem skuldsättning), att vi har bubblor i bostäder, fastigheter, städer, skifferolja och värdepapper samt att tillväxten närmar sig noll för att sedan bli negativ – kommer tyngdpunkten på dessa två skalor att förskjutas. Dels från främmande till eget kapital, dels från globala finansiella system till lokala. 

Min slutsats är att omställningen är en fråga om investering och finansiering och att vi därför behöver flytta fokus till dessa områden och fundera över vad man kan göra för att stimulera det som finns i form av gamla tynande system som sparbanker och kooperativa banker, ömsesidiga försäkringsbolag samt i form av embryon typ Lokalkapital Sverige och andra former av folkfinansiering. 

B:

Det handlar om att göra en analys som mynnar ut i en bild av framtiden och att bestämma sig för vilka åtgärder som verkar lovande. Om man är en kollapsnik kan analysen visa att en kollaps för den kapitalistiska världsekonomin är oundviklig och att det därför gäller att mildra effekterna. Ju längre man lyckas skjuta upp kollapsen desto värre blir effekterna på mänsklighetens framtida förutsättningar och ju mer undervegetation desto större möjligheter att mildra effekterna. 

Klarspråk och välutvecklade tankegångar. Jag menar dock att kollapsen redan pågår i stora delar av världens periferi för att låna Wallerstein (som du refererade till). Däremot kan de av oss som ”njuter av frukterna” i systemets centrum låna oss tid och ”unna oss lyxen” att befinna oss på olika skalsteg i Kübler-Ross-modellen. Lever man redan i en kollapsens konsekvenser har man inte det självklara valet att befinna sig i förnekelsestadiet.

Har ofta gjort den koppling du gör mellan det psykiska tillståndet hos många medmänniskor och världens tillstånd.

Vi bör alltså enligt mig:

1. Utveckla undervegetationen, så att effekterna av kollapsen mildras eller om möjligt försöka bryta vägen mot kollaps, eftersom dess effekter kan innebära mycket lidande.

2. Jobba med folkbildning, opinionsbildning på olika nivåer, gentemot politiker (så att de inte gör elitvalet) och mot allmänhet. Detta är en delikat pedagogisk uppgift då ett paradigm av positivt tänkande ligger som ett raster över samtiden och att ryckas ur sin förnekelsefas kräver karaktär hos varje individ.

Att göra denna analys kräver mod för att den utmanar mäktiga krafter, nämligen de banker, oljebolag, som styr över världens utveckling för att politikerna i hög grad låter dem göra det, inte för att det är oundvikligt.

Tillväxtberoende

När nu insikten om att de ekologiska ramverken inte är hållbara utifrån den samhälleliga ”livsföring” som råder, då blir det en nödvändighet att söka finna de orsakssamband som har tagit våra samhällen till den verklighet som vi befinner oss i. Och utifrån svaren på analysen söka finna möjliga lösningar till ekologisk hållbarhet.

Den naturliga första frågan bör bli: Hur har våra samhällen, globalt sett, kunnat hamna i den här destruktiva kollapsliknande spiralen?

Till vår hjälp tar vi då våra samhällens historia. Ur denna historia bör vi kunna få viktiga pusselbitar i vårt sökande efter möjliga svar till denna fråga.

Kan vi urskilja några tydliga kännetecken som har präglat och kanske fortfarande präglar våra samhällen och kan vi se några märkbara förändringar från ”igår till idag”? 

När det gäller märkbara förändringar så ser vi att det lokala producerandet av livsförnödenheter idag har förändrats till ett alltmer globalt producerande. Det vi ”förr” producerade på ”hemmaplan” kan idag produceras på andra sidan jordklotet. Med denna märkbara förändring följer naturligtvis en global finansiering och investeringar som, så att säga, hamnar utanför det enskilda samhällets förmåga till kontroll över dom egna samhälleliga behoven. Och varför uppstår en sådan märkbar förändring? Svaret försöker jag formulera nedan.

Dom tydliga kännetecken som har präglat och, som jag menar, fortfarande präglar detta vårt ekonomiska system är framförallt det privata kapitalägandet. Har detta privata kapitalägande någon ”skuld” i att våra samhällen har hamnat i en destruktiv kollapsliknande spiral?

Låt oss undersöka den här saken. Ett ekonomiskt system som baseras utifrån det privata ägandet av kapital för med sig konkurrens om just ”kapitalkakan” i våra samhällen. För att kunna ”överleva” i denna konkurrens så ligger det, så att säga, i sakens natur att varje kapitalägare ”tvingas” att växa. Denna ”tvingande tillväxt” för med sig att den ”lokala” marknaden alltmer antar formen av en ”global” marknad. Man skulle kunna kalla denna ”utveckling” för konkurrensens inneboende ”spelregler”.

Utifrån denna kortfattade analys så bör vi kunna fastställa följande: Det privata kapitalägandet driver med ”nödvändighet” det ekonomiska systemet mot en allt ökande globalisering. Och därmed så bör vi kunna få svar på frågan varför det inom rådande ekonomiska system blir en omöjlighet att föra tillbaka de ekonomiska förutsättningarna till ett konstruktivt ekologiskt hållbart system. 

Vi ser nu också att den ”tvingande tillväxten” mattas av alltmer, globalt sett. Själva den grundläggande förutsättningen för vårt nu rådande ekonomiska system kan alltså inte fortgå som tidigare. Vad är det då som orsakar denna förändring?

Till att börja med så kan vi se att den ekonomiska tillväxten framför allt möjliggjorts av en ”ohämmad” exploatering av fossil energiutvinning. Med denna fossila energiutvinning har det skett en stadig ökning av växthusgaser som nu når nivåer där klimatproblemen gör att hela vårt ekologiska ramverk ”sätts ur spel”.

Det måste också påpekas att den fossila energiutvinningen nu, mer eller mindre, kan ha nått ”vägs ände”. Fossil energi finns, så att säga, inte i all oändlighet. Vilket vi alla naturligtvis bör inse.

När så nu är fallet då bör vi kunna finna svaret på den fråga som nyss ställdes. Den fossila energikällan som har varit ett avgörande ”hjälpmedel” för den ekonomiska tillväxten kan inte ”hjälpa” till längre. Därmed så uppstår kris i detta vårt rådande ekonomiska system.

Kan det finnas andra påtagliga ”präglingar” och kännetecken av vårt rådande ekonomiska system som ligger till grund för den destruktiva utveckling vi nu befinner oss i?

Jag menar att bristen på demokrati i vårt ekonomiska system är en starkt bidragande orsak till att våra samhällen, världen över, inte klarar av att ”greppa” problematiken över hur vi skall kunna finna ”framkomliga vägar” i exempelvis klimatöverenskommelser. Som ju krävs för att vi skall ha någon möjlighet att kunna ”styra” in oss på ekologisk hållbarhet.

Angående bristen på demokratin i vårt ekonomiska system så, menar jag, hänger detta intimt samman med dom slutna beslutsprocesser som tas i marknaden av dom ”starkaste” kapitalägarna. Dessa slutna beslutsprocesser får ett avgörande inflytande över våra samhällens vidare ”öden”. Och som vi ser så baseras dessa beslut utifrån kapitalägandets ”behov” och alltså inte samhällets ”behov”.

Finns det då ytterligare påtagliga kännetecken för vårt globala ekonomiska system?

Ja jag menar att det finns ett grundläggande kännetecken som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och som har ”överlevt” ända in i vår tid, trots sin avskyvärdhet och därmed inhumana strukturella ”form”. Det är den patriarkala strukturen som naturligtvis även präglar vårt globala ekonomiska system. Och vad detta strukturella förhållande ”ställer till med” i våra samhällens alla ”former”, så väl det ekonomiska systemet som inom övriga samhälleliga ”delsystem”, ser vi med all tydlighet. 

Ett annat kännetecken som har överlevt och därav naturligtvis påverkar vårt rådande ekonomiska system, som sällan diskuteras och därmed inte heller verkar ifrågasättas, det är nationalstaternas förekomst.

Man bör alltså kunna ställa frågan om vi människor skall upprätta gränser mellan oss? Är detta en ovidkommande fråga i det här sammanhanget när vi ju konstaterar att våra samhällen inte klarar av hållbarhetskraven som gäller för vårt ekologiska ramverk?

Nej jag tror att frågeställningen är nödvändig. Därför, menar jag, är det också viktigt att vi förstår uppkomsten av stater och vad dessa globalt sett ”ställer till med”.

Varför uppkommer stater? Är det utifrån människornas ”behov” av att upprätta gränser gentemot ”dom andra” som lever sina liv ”där borta”? Eller kan staters tillkomst ha att göra med maktambitioner från den ”elit” som härskar inom respektive samhälle?

Min åsikt är att svaret finns att söka i den senare frågeställningen. Därmed så skulle vi se ett tydligt samband mellan den ekonomiska makten och nationalstaternas uppkomst. Skulle det nu förhålla sig så, vilket jag hävdar, då blir det förståeligt varför stater i ett historiskt perspektiv ständigt söker, med alla till buds stående medel, en utvidgning av sina territoriella gränser. Man kan också säga att den ekonomiska makten söker ständig tillväxt. Vi ser därmed likheten med dagens ekonomiska system som ju har ”ärvt” gårdagens ”behov” men som ”tillfredsställer” sina ”behov” med, mestadels, andra medel.

Sammanfattande orsakssamband till att våra samhällen nu går mot ett tilltagande kollapsliknande tillstånd skulle då kunna vara:

Det privatägda kapitalet, som historiskt sett har uppkommit lokalt, har genom konkurrensens inneboende ”spelregler” hela tiden ”tvingats” till en ”ständig” ekonomisk tillväxt. I annat fall väntar ”utslagning” från marknaden.

På vägen mot ”ständig” ekonomisk tillväxt så blir kapitalkoncentrationen en ”naturlig” konsekvens av just konkurrensens inneboende ”spelregler”. ”Naturligt” blir också att det privatägda kapitalet lägger under sig mark och vatten i sin jakt efter dom fossila energikällor som på ett effektivt sätt möjliggör den fortsatta ”ständiga” ekonomiska tillväxten.

Dessa fossila energikällor för med sig en belastning på vår miljö och vårt klimat vid utvinning och användning. Vårt ekologiska ramverk klarar inte längre av denna ohållbara utveckling. När nu dessutom den fossila bränsleutvinningen har ”gått i taket” så medför detta att vårt ekonomiska system inte klarar av att ”upprätthålla” den ekonomiska tillväxten så som systemet är tänkt att fungera. Vi syns därför gå mot en allt allvarligare krisartad utveckling som kan få sin upplösning i fullständig kollaps. I detta dystra scenario dras därigenom hela vår psyko-socio-ekonomiska struktur med i denna destruktiva utveckling.

Kan vi då skönja möjliga lösningar på dessa ”ödesfrågor”? Om vår framtid kan man naturligtvis bara spekulera men för att kunna undvika vårt rådande systems grundläggande fel och brister så bör vi kunna se ett antal fundamentala skiljelinjer.

Som jag ser det så måste den långsiktiga lösningen handla om att försöka formulera dom ovanstående orsakssambanden och ”rätta till dom” på ett diametralt motsatt sätt, för att därigenom möjliggöra en hållbar samhällelig utveckling i samspel med vårt ekologiska ramverk.

Vad innebär då detta? Jag gör ett försök till att formulera ett svar på frågan.

Vi behöver ett ekonomiskt system som prioriterar alla våra samhällens bästa i samklang med ekologins ramverk och inte, som idag, prioriterar det privata kapitalägandets bästa.

Hur görs ett sådant ekonomiskt system möjligt? Enligt min mening så ligger det grundläggande svaret i vilka som skall äga kapitalet. Vi alla, samhället, eller hos enstaka privata individer? Ni förstår säkert hur mitt svar blir!

Ett sådant ekonomiskt system kommer då, i motsats till dagens system, att baseras utifrån demokratiska beslutsprocesser. Vidare så kommer ett ekonomiskt system som utgår ifrån samhällenas bästa inte att behöva utsättas för konkurrens, som ju är fallet med dagens system. I stället för den ”saliggörande” konkurrensen så blir det ett företagande som samarbetar inom samhällen och mellan samhällen som kommer att vara den självklara marknadsekonomin. Är prioriteringen våra samhällens gemensamma konstruktiva utveckling så bör väl denna prioritering vara självklar? Utifrån den här prioriteringen från ett framtida ekonomiskt system så bör det bli förståeligt att varje samhälle balanserar intäkter mot utgifter. Varje samhälle bär sina egna kostnader, kanske man kan säga.

Det lokala kommer att ersätta det globala i alla led, från finansiering ned till själva produktionen. Också en självklarhet, som jag ser det. Behovet att ”växa” finns ju inte längre. Den samhälleliga bankens funktion blir ju att fördela dom reala pengarna som ”flödar” genom denna. I detta scenario vill jag påstå att företagandet kommer att gynnas på ett märkbart sätt. Arbetslöshet kommer att vara ett minne blott. Arbetstid och arbetsmängd per individ kommer också att reduceras väsentligt då vi jämför med hur dagens arbetsmarknad fungerar.

Det är ju vi som är samhället, vad är det för samhälle vi vill bygga?

Ovanstående kortfattade beskrivning av ett möjligt framtida ekonomiskt system får ses som en slags vision. En långsiktig lösning.

Vad kan vi då kortsiktigt göra? Finns det kortsiktiga lösningar?

Som jag ser det så handlar mycket om opinionsbildning. Att försöka nå så många som möjligt med ”budskapet” att så som våra samhällen fungerar idag så är det ohållbart. Denna ohållbarhet kommer, förr eller senare, att leda till fullständig kollaps. Med allt vad det innebär.

Ur denna medvetenhet bildar människor olika former av företagande som radikalt skiljer sig från dagens tillväxttvingande företagsamhet. Dessa olika former av företagande kan förhoppningsvis bli mer och mer etablerade i vårt nu rådande samhälle och på så sätt ses som ett verkligt alternativ till dagens ekonomiska system.

Kanske kan en ”mjuk” övergång till ett framtida humant ”tillväxtoberoende” ekonomiskt system göras möjligt?

Mars 2015

Kollapsen har tagit sin början

Den ekologiska och ekonomiska kollapsen har tagit sin början!

Kommer detta påstående som en överraskning? För dom flesta, förmodligen.

Men så ligger det till och vi måste ju beskriva verkligheten så som den ser ut. Något annat val har vi inte.

Vi kan naturligtvis välja att beskriva allas vår verklighet i annorlunda termer än just kollaps. Vi kan då alltså säga att kapitalismen har nu nått vägs ände. Den är nu inne i sitt sista skede där den, med alla medel, prövar att krama ur dom sista ”dropparna” från kapitalkakan.

Men detta faktum är inget som vi förfäras över. Eller? Nej det är ju så verkligheten fungerar. Vi känner ingen annan verklighet. Varför då förfäras över någonting som vi dagligen lever i?

Vi har lärt oss leva det här livet. Vi har lärt oss att det är den ständiga jakten efter ”smulorna” ur kapitalkakan som driver oss vidare. Vi har lärt oss i denna jakt att det ingår i spelets regler att trampa ner andra för att själva kunna överleva. Konkurrens kallas det, med ett finare ord. Det är så det fungerar.

Att detta agerande i sig är en kollapsliknande situation ligger utanför vårt, så att säga, förstånd. Agerandet betraktar vi istället som normgivande. Normgivande för våra samhällen.

Det kollapsliknande tillstånd som våra samhällen nu befinner sig i ser vi alltså som fullt normalt. Att detta tillstånd försämras, inom alla områden överallt och på alla plan, är heller ingenting som får våra samhällen att reagera nämvärt. Det ingår ju, som vi säger, i spelets regler. 

För oss är det helt ”normalt” att världen ser ut som den gör. Krig; våld; fattigdom och förtryck av alla de slag är ju den värld som vi alla lever i. Så ser vår ”normala” värld ut. Och så har den väl sett ut så länge vi kan minnas. Alltså är detta ”normalt” för oss.

Om någon kommer och påstår att denna verklighet fungerar högst onormalt, hur ser vi då på detta påstående? Naturligtvis betraktar vi detta påstående med misstänksamhet. Påståendet strider ju mot hela den världsbild som vi har lärt oss att förhålla oss till. Hela det ekonomiska och politiska ramverk som bygger våra samhällsstrukturer ifrågasätts ju med ett sådant påstående. Självklart blir flertalet misstänksamma mot påståenden som kullkastar våra rådande strukturer.

Kan samhällen fungera på ett annorlunda vis? Borde vi inte efter tusentals år nu ha kommit fram till ett optimalt sätt för oss människor att kunna organisera våra samhällen?

Helt berättigade frågor. Och för den som betraktar vår värld som ”normal” så är dessa frågor relativt enkla att svara på. Svaren borde bli: så som dagens samhällen är strukturellt byggda så finns ingen anledning att göra grundläggande förändringar. Våra samhällens organisering har nu nått fram till det optimala strukturella förhållandet mellan människorna inom det givna samhället.

Skulle svaren kunna sammanfattas ungefär så här? Vad tror ni?

Om nu svaren blir ungefär så här då innebär ju detta att ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer blir betraktade som rena dårskapen.

Jo men det måste vi nog utgå ifrån att om man ifrågasätter hela vårt strukturella samhällsbygge då kommer självfallet hela den ekonomiska och politiska eliten att ”slå bakut”. Man kommer antingen att mötas av total tystnad eller så uppstår ett ramaskri med dithörande ”idiotförklaring”. Någonting annat kan man inte förvänta sig.

Men oberoende av maktens reaktioner så går det inte att trolla bort dom fakta vi har att förhålla oss till. Vi färdas i allt snabbare tempo mot den totala kollapsen. Inte enbart ekologisk och ekonomisk kollaps utan som en följd av detta uppstår även psyko- sociala kollapser. Vilka vi nu tydligt ser sprida sig genom våra samhällen.

Kanske kan man säga att samhällen byggs utifrån ett slags förtroende. Ett förtroendekapital mellan människor. När detta förtroende sviktar så för det med sig att samhället hämmas i sin utveckling och vid ytterligare försämrat förtroende så kollapsar samhället.

De förtroendeskapande strukturerna mister sitt förtroende och människorna i samhället kan inte längre lita på dom. De strukturella byggstenarna förmår inte hålla ihop samhället. Systemet kollapsar.

Vi skulle även kunna beskriva våra rådande samhälleliga kollapser utifrån detta sviktande förtroende som nu växer i våra samhällen.

När förtroendet i besluts- och affärsprocesser sviktar då vågar naturligtvis människor inte längre uträtta affärer. Den för dagen drivande ekonomiska sektorn blir handlingsförlamad. Ingen vågar göra affärer längre. Kollapsen slår till med full kraft.

Kan man säga att detta scenario nu alltmer börjar utspelas i vårt rådande ekonomiska system?

Utifrån dessa påståenden följer den självklara frågeställningen. Vad är det som orsakar ett sviktande förtroende? Som ni förstår så blir mitt svar att förtroendet sviktar på grund av orättvisa mänskliga förhållanden i vårt ekonomiska system. Alltså dom rådande strukturella förhållanden som gäller på marknaden är orättvisa och det är därför som förtroendet i marknaden sviktar.

En marknad som är strukturellt uppbyggd utifrån grundläggande orättvisa förhållanden kommer förr eller senare att kollapsa. Kan detta vara huvudanledningen till den nu påbörjade ekologiska och ekonomiska kollapsen?

Konkurrens eller samarbete

Varför konkurrera när man kan samarbeta?

Borde inte detta vara en logisk frågeställning för samhällen att ta ställning till? Ja egentligen borde faktiskt frågeställningen inte ställas. Den borde överhuvudtaget inte alls komma upp. Logiken säger väl att samhällen mår bäst av samarbete? Alla vi människor, som bildar samhällen, mår bäst av att samarbeta med varann. Är inte detta en självklarhet för samhällen att kunna utvecklas?

Nej så ser inte denna självklarhet ut. Denna logiska självklarhet fungerar inte alls. Istället så är det den ologiska konkurrensen som ”bygger” våra samhällen.

Är det viktigt att försöka förstå skiljelinjerna mellan konkurrens och samarbete? Vad leder konkurrens till och vad leder samarbete till? Varför har våra samhällen formats utifrån konkurrensens villkor och inte utifrån samarbetets villkor? Hur har detta kunnat göras möjligt när jag här påstår att samarbeten i samhällen är den logiska ”byggstenen”?

Svaren har jag, som ni vet, skrivit mycket om. Och tänk efter. Det är ju inte så konstigt att det ser ut som det gör. När logiken – alltså samarbete – inte får råda då blir naturligtvis våra samhällen därefter. Tänk efter igen. Samhällen som byggs upp utifrån förutsättningen att konkurrensen skall vara det normativa för vårt ekonomiska system kommer ju förr eller senare att krisa sig. Detta är vad som också sker och detta kommer också att fördjupas framöver.

Konkurrens skapar alltså både vinnare och förlorare och detta torde vi alla vara överens om. Men så kan inte samhällen byggas. Då får vi den värld som vi nu lever i. Förstår vi att vår värld är formad utifrån denna konkurrerande förutsättning?

Varför uppstår konkurrens? Jo den bygger på idén att vi själva skall vara ”fria” att ta för oss av ”kapitalkakan” som finns i våra samhällen. Denna ordning skapar maktstrukturella förhållanden i våra samhällen. Och en sådan ordning är naturligtvis till nackdel för våra samhällen.

Själva skapandet av ”ordningen” har ju kommit till utifrån maktrelationer mellan människor. Denna ”ordning” har, som vi alla borde förstå, tillkommit på odemokratiska grunder. Just emedan den bygger på maktrelationer. Den ekonomiskt starke sätter därmed ”regelverket” för hur den strukturella ordningen skall se ut.

Inte konstigt därför att det idag ser ut som det gör. Eller vad säger ni? Dessa grundläggande strukturella missförhållanden kommer därför att leda till sönderfall. Våra samhälleliga byggstenar kommer därför att falla sönder. Och dom faller redan sönder, som vi ser. Kollapsen är över oss.

När kommer vi att börja förstå dom här strukturella abnormiteterna som gör att våra samhällen sönderfaller? När kommer samhällsdebatten att prioritera just den här frågeställningen?

Det sägs att konkurrens ger högre kvalitet; pressar kostnader och utgifter; skapar lägre priser för kunden; driver teknikutvecklingen effektivt. Men stämmer dessa påståenden?

Låt oss undersöka den här saken. Vi vet att konkurrens driver företagandet mot allt större enheter och mot en alltmer globaliserad marknad. Detta är en del av dom ”sidoeffekter” som med nödvändighet måste uppstå i den marknadsekonomiska verklighet som nu är rådande. Dessa ”sidoeffekter” kommer då att pressa kostnader och utgifter i företagandet. Företagandet söker sig självklart till samhällen där kostnader och utgifter kan minimeras så mycket som möjligt. Eftersom kostnaden för arbetskraften kan vara den största utgiften så söker sig företagandet just till samhällen där löneutgiften kan minimeras. Vad för detta med sig? Jo bland annat så försvinner allt mer företagande från samhällen där lönenivåerna ligger över dom nivåer som låglönesamhällen ”erbjuder”. Arbetslöshet uppstår alltså i ”höglönesamhällen” samtidigt som den minskar i ”låglönesamhällen”. Vilket ju då för med sig att dom offentliga utgifterna i våra ”höglönesamhällen” stadigt ökar – på grund av den höga arbetslösheten och psyko- social utslagning. Samtidigt så minskar skatteintäkterna när företagen etablerar sig i ”låglönesamhällen”. Så visst skapar den här effekten av konkurrensen lägra kostnader och utgifter för de företag som kan etablera sig i ”låglönesamhällen” samtidigt som konkurrensens villkor slår ut företag som finns kvar i ”höglönesamhällen”. Man kan säga att dessa ”snedfördelade” konkurrensvillkor på sätt och vis gynnar kunden i form av lägre priser. 

Men blir den totala samhällsnotan positiv eller negativ? Den måste ju bli negativ av dessa strukturella förändringar som konkurrensvillkoren ställer. Människorna i ”höglönesamhällen” får visserligen möjligheten att köpa varan till ett billigare pris när den nu produceras i ”låglönesamhället” men samtidigt så medför dom ökande samhälleliga kostnaderna hos oss, på grund av konkurrensens villkor, att omfördelningen av kapitalintäkterna missgynnar det offentliga samhället på bekostnad av det privatägda kapitalet.

Vårt ekonomiska system som ju är uppbyggt utifrån konkurrensens förutsättningar skapar, som vi har sagt, den värld som vi nu lever i. Är denna värld uppbyggd på ett strukturellt riktigt sätt? Vi får ju svaret när vi iakttar vår verklighet. Eller hur?

Kan vi förstå att om vårt ekonomiska system skulle ha byggts upp utifrån samarbetets villkor då hade det krävts ett diametralt motsatt strukturellt system gentemot dagens? Samarbetets villkor kan alltså omöjligen etableras i ett ekonomiskt system som förutsätter konkurrens. Låter detta invecklat?

Hur kommer då detta att lösa sig? Ja som det ser ut nu så leder vårt rådande ekonomiska system oss rakt in i den totala kollapsen och därmed upphör möjligheten för systemet att leva vidare. Eller kommer ni till andra slutsatser?

Ett försök till en enkel förståelse av motsattsförhållandet mellan konkurrens och samarbete:

Konkurrens uppstår i samhällen där ”kapitalkakan” utbjuds till privatpersoner att kunna ta för sig av denna ”kaka”.

Samarbete skulle då istället vara att alla människor i samhället gemensamt fattade beslut om vad denna ”kapitalkaka” skall användas till.

Dårhuset

Jag tänker mig en utomjording som kommer nedsinglande från skyn. Denne utomjording dimper ner någonstans på vårt klot och fraktar sig vidare genom vår natur och våra samhällen. Vad upplevs under en sådan jorden runt färd?

Som vi brukar säga så kommer allt mellan ”himmel och jord” att upplevas. Samhällen som är totalt sönderslagna i spillror; samhällen som på ytan verkar blomstra av välmående; konflikter av alla tänkbara slag där det på många ställen krigas och våldförs på de mest obeskrivliga sätt; fattigdom och utanförskap lever granne med den allra högsta rikedom och lyx; natur som skövlas och förgiftas så att allt djurliv decimeras och artrikedomen försvinner; fossil energibrytning och användning som orsakar våldsamma klimatförändringar med därtill ödesdigra konsekvenser för allt levande inklusive människan själv.

När sedan utomjordingen börjar granska våra strukturella samhällsbyggen så upptäcks märkliga förhållanden i våra samhällen. Det visar sig att ett fåtal människor, på något sätt, har skaffat sig äganderätten över helt nödvändiga ”funktioner” i våra samhällen. ”Funktioner”/företag som mängder av människor arbetar i som, så att säga, är avgörande för hur våra samhällen utvecklas.

-Hur kan samhällen fungera utifrån dessa förutsättningar?

En berättigad fråga som utomjordingen ställer sig.

-Rättvisan var finns den? Är det dårhuset som jag har besökt? Finns det någon förklaring till varför   

 detta dårhus har byggts?

April 2015

Samhälleliga seminarier

Reflektioner och funderingar kring institutioners och branschers seminarier.

Det slår mig att dessa seminarier utmynnar i en allt mer negativ beskrivning av verkligheten som dessa institutioner och branscher har att verka i. Naturligtvis är denna allt mer negativa beskrivning helt befogad. Här delar jag synen att verklighetsbeskrivningen går mot ett allt ”tuffare klimat”. Institutioner och branscher får alltså större och större problem med att ”gå runt”. Om ni förstår vad jag menar?

Institutioner får allt svårare att kunna lösa sina uppgifter som samhället förväntar sig. Problemen ökar istället för att minska. Till detta kommer det ständiga behovet av mer resurser.

-Vi saknar dom ekonomiska resurser som krävs för att kunna göra ett fullgott arbete.

Även branschorganisationer i vårt så kallade näringsliv pekar på avsaknaden av ekonomiska resurser. Med andra ord så betyder detta att företagen får allt svårare att kunna ”gå runt”.

Oftast är det just dessa problem som ventileras vid seminarier.

Och dessa funderingar kring verkligheten som institutioner och branscher har att förhålla sig till speglar naturligtvis den nu rådande samhällsutvecklingen. Den ökande kapitalkoncentrationen som verkar gå i takt med den tilltagande globaliseringen medför en allt hårdare konkurrens på marknaden. En följdverkan av allt detta medför ökad utslagning av företag och med detta följer naturligtvis psyko-, sociala- och ekonomiska problem för våra samhällen.

Denna utveckling är helt ”normal” för det rådande ekonomiska system som vi alla lever i. Sett utifrån det här perspektivet så innebär det ju att seminarier bör ha med sig denna ”förutbestämda” utveckling som gäller för vårt rådande ekonomiska system. Eller hur?

Men tydligen fungerar det inte så. Och vad beror då detta på?

Jo som vi har konstaterat tidigare otaliga gånger så byggs ju våra institutioner och hela marknaden förövrigt utifrån ”självklarheten” att så som vårt rådande ekonomiska system ser ut och fungerar så skall det också se ut och fungera framöver. Det ägnas således inte en tanke på att vårt ekonomiska system skulle kunna vara ”felbyggt”. Denna tanke finns överhuvud taget inte på seminariernas agenda. Att dom strukturella byggstenarna är uppbyggda på ett helt felaktigt sätt existerar inte i institutioners och branschers ”medvetanden”.

Utifrån detta faktum kan vi då dra slutsatsen att ju längre tiden går innan ifrågasättandet av vårt strukturella byggnadsverk kommer till stånd, ju hårdare kommer den samhälleliga kollapsen att drabba oss.

Det är först när samhället börjar ta till sig faktumet att någonting grundläggande i själva vårt samhällsbygge har gått fel som vi på allvar har möjligheten att lindra den totala kollapsen.

– Kan våra institutioners och branschers allt ökande problem bero på något helt avgörande ”fel” i det 

  strukturella byggandet?

”Världsledande i den globala konkurrensen”

– Vi ska bygga vårt samhälle så att exportberoende företag underlättas, på alla sätt och vis, i den

   globala konkurrensen som dom har att förhålla sig till.

Med dessa ord visar den politiska makten vad som gäller för att bygga vårt samhälle ”starkt”. Helt ”naturligt” tar man därmed parti för det rådande ekonomiska systemets prioriteringar.

Egentligen ingenting att förvånas över. Vi konstaterar ju gång på gång att politiken är underställd den ekonomiska maktens beslutsprocesser på den globala marknaden. Alltså ingenting att fundera över.

Den politiska förvaltningen av vårt rådande ekonomiska system ”måste” se ut så här. Allt annat skulle, så att säga, vara otänkbart.

Att sedan den här förda politiken, tillsammans med det rådande ekonomiska systemet, leder våra samhällen fram till den totala kollapsen är ju en annan sak. Detta faktum förstår varken den politiska makten eller den ekonomiska makten. Vilket vi ju har påtalat många gånger.

Att bygga och utveckla samhällen handlar om att agera lokalt inte globalt. Vidare så handlar det om att samarbeta inte konkurrera. Och framför allt så handlar det om att kapitalägandet skall ägas av samhället gemensamt, inte av ett fåtal privata aktörer.

Men, åter igen, detta förstår inte den politiska makten och naturligtvis inte heller den ekonomiska makten. Och skulle dom förstå det så är det, så att säga, för sent. Kapitalismen är så inflätad i vårt strukturella samhällsbygge att dess huvudaktörer inte förmår att vrida den förödande utvecklingen åt ett rättvist och hållbart håll. Man kan säga att deras samhällsbygge har blivit en fälla som vi alla är fångade i.

– I den globala konkurrensen ska vi bli världsledande.

En fråga. Innebär inte konkurrens att det uppstår vinnare respektive förlorare? Vad händer med förlorarna i denna konkurrens? Vad händer med samhällen som innnehåller ”förlorande” företag?

Antingen så köps förlorarna upp eller så går dom i konkurs. Samhällen som innehåller ”förlorande” företag skapar naturligtvis arbetslöshet och dessutom så kommer kapitalet i dessa samhällen att dräneras på just kapital. Att investera i sådana här samhällen intresserar inte kapitalets ägare.

När det nu är denna verklighet som gäller då kan man tycka att förnuftet borde säga:

– Samhällen kan inte byggas utifrån dessa riktlinjer!

Det är bara det att i vår värld så får inte förnuftet någon plats.

Efter kollapsen

Utgångspunkten är, som vi vet, att utvecklingen går åt helt fel håll. Alltså ingen nyhet. Med detta faktum som vi har att förhålla oss till så blir det ju, på sätt och vis, komiskt när man lyssnar på ledande politikerdebatter. Dom är ju helt överens om och förespråkar, i sina debatter, en allt intensivare ”satsning” på tillväxt som den avgörande lösningen på, framför allt, arbetslöshetsproblematiken.

Konkurrensen på den globala marknaden skall ske med ”kvalitativa medel”. Tillväxten skall uppnås med dessa ”kvalitativa medel”.

Konkurrera , exportera och skapa tillväxt! Så ser framtidsvisionen ut för maktens människor. Genom att ”elda” på den här utvecklingen så drivs våra samhällen allt snabbare mot kollapsen. 

När vi nu vet att maktens ambitioner ser ut så här och att vi till detta påstår oss veta att denna utveckling leder till kollaps då uppstår ju frågan vad som kommer att hända efter kollapsen. Hur kommer vår samhälleliga struktur att byggas efter kollapsen?

Jag har varit inne på den här frågeställningen tidigare. Kanske inte så ofta men ändå berört den ett antal gånger. Att spekulera om framtiden har väl alltid varit intressant, för dom flesta. Särskilt vad som kommer att hända efter en samhällelig kollaps.

Om vi tar maktens ”framgångsrecept” för dagens samhälleliga utveckling. Nämligen det ekonomiska tillväxtskapandet som då skall uppnås med konkurrensen och vidare genom exporten på den globala marknaden så leder denna ”process” till kollaps. Detta faktum ger oss då svaret att samhällen inte kan byggas utifrån ständig ekonomisk tillväxt och inte heller konkurrens och export. Den motsatta vägen är den framkomliga. Det vill säga samarbete och minimera exporten så att den blir oväsentlig för den samhälleliga utvecklingen. Ekonomisk tillväxt är, som vi ser, fullständigt ohållbart för vår planet.

Denna maktens ”framgångsrecept” kommer inte att gälla när konkurrensen och exportkraven försvinner. Att bygga hållbara samhällen har inte med ekonomisk tillväxt att göra. Hållbara samhällen kan bara byggas utifrån människornas gemensamma arbetsinsatser där dessa arbetsinsatser tillfaller samhället och inte privata individer. När detta kapitalägande tillfaller samhället så försvinner också ”konkurrensbehovet” och därmed ”exportbehovet”. Den globala marknaden ersätts av den lokala marknaden. Det finns, så att säga, inget ”behov” av en global ”arena” för kapitalet. Det samhällsägda kapitalet används för att utveckla det egna samhället. Vilket ju går på tvärs mot dagens kapitalägande.

Men som vi har resonerat om tidigare så finns det en mycket stor ”käpphäst” innan den här, enda rättvisa och humana, utvecklingen kan påbörjas. Och det är att processen sker globalt. Jag kan inte se att denna process har någon möjlighet att lyckas i enstaka samhällen som, så att säga, står vid sidan om en global marknad ägd av privat kapital. Alltså krävs det någon form av ”dramatisk” händelse i våra samhällens strukturella byggstenar för att denna nödvändiga process skall kunna starta.

Dom lokala marknaderna världen över kan börja utvecklas när det privata kapitalägandet, så som det ser ut idag, kollapsar. Vilket naturligtvis kommer att ske inom en överskådlig framtid.

Ideologi?

Ideologiska skiljelinjer. Vad betyder det?

När man granskar våra så kallade etablerade partier så hävdar dom att det finns ideologiska skillnader mellan partierna. Vad grundar partierna sådana ideologiska skillnader på?

Å ena sidan så hävdar vissa partier att det går en klar skiljelinje i frågan om hur arbetslöshetsproblematiken skall kunna lösas. Kanske vår ”hetaste” fråga som våra politiker har att ta ställning i. Den ena ”sidan” hävdar att frågan kan nå sin lösning om skattepolitiken görs mer ”företagsvänlig”. Vilket i praktiken betyder att skatter och allehanda avgifter sänks för företagen samtidigt som skattepengar omfördelas och i allt större omfattning ”subvensioneras” tillbaka till företagen.

Det andra politiska blocket hävdar att skatteuttaget snarare skall öka och att då denna ökning av skatten skall användas till framför allt infrastruktursattsningar och ökade anslag till det ”offentliga”. Genom dessa investeringar hävdas då vår ”hetaste” fråga kunna nå en lösning.

Dessa skilda politiska uppfattningar och ageranden menar alltså våra politiska partier är lika med två motstående ideologiska inriktningar.

Kortfattat kan man alltså säga att dom ideologiska skiljelinjerna går mellan olika syn på hur skatten skall hanteras. Då blir frågan: kan man kalla dessa skiljelinjer för två olika ideologier?

När vi nu påstår att arbetslöshetsproblematiken – vår ”hetaste” fråga – inte kan få en lösning oberoende av vilket politiskt block som styr och ställer då kan man ju verkligen fråga sig om det råder skilda ideologiska inriktningar inom dom etablerade partierna? Är det inte snarare så att dom skilda politiska blocken företräder, i grunden, likartade ideologiska uppfattningar?

Jo, jag hävdar ju att verkliga ideologiska skiljelinjer uppstår först i den grundläggande frågeställningen: klarar vårt nu rådande ekonomiska system att kunna lösa vår ”hetaste” fråga eller är denna fråga en omöjlighet att kunna lösas under vårt nu rådande ekonomiska system?

Först när vi ställer denna ”heta” fråga på sin spets då kan vi, enligt mig, skönja ideologiska ställningstaganden.

Det våra politiska partier dividerar om är inte huruvida vårt rådande ekonomiska system skall ifrågasättas eller inte. Nej just ifrågasättandet har aldrig förts på tal. Denna fråga har blivit till en icke-fråga för samtliga etablerade partier. När det nu faktiskt förhåller sig på detta vis samtidigt som vi nu, mer eller mindre, bevisligen hävdar att arbetslöshetsproblematiken omöjligen kan lösas inom vårt rådande ekonomiska ramverk då tilltar naturligtvis kritiken och missnöjet mot våra politiska partier.

Missnöjet tilltar av den enkla orsaken att vår ”hetaste” fråga växer i omfattning, oberoende av vilket politiskt block som styr. Detta missnöje kommer att tillta i omfattning så länge politikerna håller fast vid uppfattningen att det är vårt rådande ekonomiska system som kommer att stå för lösningen av detta strukturella problem. Denna oförmåga att kunna förklara sambandet mellan det rådande ekonomiska systemet och arbetslöshetsproblematikens omöjliga lösning kommer att spä på politikerföraktet så länge som blocken fortsätter att hävda sina ”lösningar”. Först när dessa ”lösningar” blir allmänt accepterade som lögner då blir det möjligt i samhällsdebatten att kunna skilja ut verkliga ideologiska skiljelinjer.

Slagorden ”arbete åt alla” har förts fram under ett flertal generationer nu och dom är lika aktuella idag som någonsin tidigare. Men att peka ut dom verkliga orsakssambanden till dessa slagord saknas idag som igår. Eftersom dessa logiska slagord inte har fått sin lösning efter alla dessa år då borde vi kunna förstå att dom politiska blockens ”lösningar” inte bygger på verkliga ideologiska skiljelinjer.

Ideologier handlar om att söka åstadkomma grundläggande förändringar i det strukturella byggandet. Inte att debattera om huruvida skattesystemet skall utformas på det ena eller det andra sättet.

Visst förstår jag att det politiska stödet för vårt nu rådande ekonomiska system bygger på den ideologiska uppfattningen att ”det står var och en fritt att ta för sig av kapitalkakan i våra samhällen”. Eller med andra ord: att ”jaga” kapitalet är en ”frihet” för var och en!

Vad denna ideologiska uppfattning leder till i praktiken det ser vi nu. Att försöka reglera denna verklighet ser vi också resultatet av. Tyvärr leder ju varken det ena eller andra till grundläggande positiva förändringar. Alltså bör vi kunna dra slutsatsen att ideologiska skiljelinjer när det gäller vårt ekonomiska system går mellan uppfattningen att kapitalet skall kunna ”jagas” av alla eller att det inte skall kunna ”jagas” alls.

Om vi kan definiera ideologiska skiljelinjer på detta sätt så innebär det att våra så kallade etablerade politiska partier intar samma ideologiska uppfattning.

Kapital = arbete

Efter ett antal mycket ingående diskussioner så slår det mig hur ovetande många verkar vara över orsakssambanden som leder fram till dom socio- psyko- ekonomiska- och ekologiska kriser som breder ut sig alltmer över oss. Och föga förvånande så är naturligtvis ledande politiker totalt okunniga om ”källan” till dessa krisers utbredning.

När tusen och åter tusentals människor dör på flykt från krig, fattigdom och elände då talar den politiska eliten om dom enorma hjälpbehoven, som vi solidariskt måste ställa upp med över statsgränser. Naturligtvis är hjälpbehoven enorma och politikers vädjanden om solidariskt ansvar är självklart helt riktiga. Men som vanligt så saknas analysen om vad som orsakar dessa krisers start och utbredning.

Att komma fram till slutsatsen om våra samhällens orättvisa strukturella uppbyggnad som den grundläggande orsaken till krisers framväxande och allt vidare utbredning är våra ”experter” helt ovetande om. Det slår mig efter ingående diskussioner med dessa ”experter” att det verkar ligga utanför det ”möjliga” tänkandet att ifrågasätta vårt rådande ekonomiska system med dess strukturellt orättvisa uppbyggnad.

Inte alla ”experter”, vill jag säga, ställer sig oförstående till kritiken av den rådande strukturella uppbyggnaden men ändå så är den övervägande majoriteten helt främmande för tankegången att det skulle vara strukturella förhållanden mellan samhällets människor som bär ansvaret till våra alltmer djupgående kriser.

Det känns som om vi skulle behöva repetera grundläggande fakta vad gäller vårt globala ekonomiska system med dess strukturella uppbyggnad. Det kanske, trots allt, enbart är ett fåtal som inser faktumet att kapitalet egentligen kan beskrivas som lika med arbete? Skall vi försöka oss på en ”uppdatering”?

Vad menas med kapital? Kapital är värden i naturen och i våra samhällen. Alltså naturtillgångar som kan användas som exempelvis resurser för oss människor. Dessa resurser exploateras och används i ”byggandet” av våra samhällen. Dessa värden sätts det ett pris på av marknaden som då kan köpas och säljas med hjälp av pengar.

Vad menas då med arbete? Jo för att göra naturtillgångarna tillgängliga så krävs det arbete. Och vidare så krävs det arbete i förädlingsprocessen av kapitalet. Genom denna process så skapas därmed ett högre värde på kapitalet. Och i denna process så står arbetet för ”jobbet”. Alltså krävs det mänskligt arbete från första ”spadtaget” till färdig produkt. Därför kan vi säga att arbetet skapar kapitalets värde, som ju prissätts. Kaptal är med andra ord det samma som mänskligt arbete. Utan arbete, inget kapital.

Förstår vi det här sambandet? Hur som helst, det är inte här som den verkliga problematiken ligger. Problematiken ligger i ägandefrågan av kapitalet. Vem skall äga kapitalet och därmed arbetet?

Ja vi vet ju hur det ser ut idag och det är just detta ägandeförhållande som är en av grundorsakerna till vår tids alltmer utbredda kriser, inom alla områden.

Den verkliga problematiken handlar alltså om ägandefrågan av kapitalet och därmed av arbetet. Men som vi vet så ifrågasätts inte det rådande ägandeförhållandet alls.

Kan det vara svårt att förstå varför detta inte ifrågasätts? Att ifrågasätta grundläggande strukturella orättvisor verkar vara en omöjlighet, särskilt när denna orättvisa har blivit en norm för  samhällsbyggande.

Maj 2015

”Rödgröna”

Vi måste lära oss förstå att varken ”röda” eller ”gröna” partier kan åstadkomma grundläggande förändringar av politiken. Naturligtvis kan inte heller andra politiska ”färger” genomföra sådana förändringar.

När vi går och röstar med tron på förändringar så bygger vi upp denna förändringstro utifrån den verklighet som vi självklart lever i. När då den faktiska verkligheten beskriver en allt mer inhuman och destruktiv utveckling totalt sett inom alla områden så reagerar vi helt naturligt på detta scenario.

Vi önskar ett slut på denna destruktiva utveckling och ställer då vårt hopp till antingen den ena eller andra politiska ”färgen”.

– Kanske det partiet sitter inne med lösningen på våra samhällsproblem?

Men så är det nu inte. Och detta måste vi lära oss att förstå.

Den verklighet som vi nu lever i har naturligtvis inte uppkommit av en slump. Den har formats utifrån speciella mänskliga förhållanden, nämligen maktförhållanden. Vår rådande destruktiva utveckling är naturligtvis resultatet av dessa orättvisa maktförhållanden. Just detta måste vi lära oss att förstå.

Denna strukturella orättvisa är således inbyggd i den verklighet vi har att förhålla oss till. Eftersom denna strukturella orättvisa har tusentals år på nacken så för det med sig att vi ser vår vardags verklighet som normativ.

På samma sätt förhåller sig våra etablerade politiska partier.

Dom är, så att säga, inte ute efter att ta fram några större förändringar i den samhälleliga strukturen. Dom, liksom vi, betraktar verkligheten som normativ.

– Det är så här våra samhällen fungerar!

-Varför skall man ändra på strukturella förhållanden när vi är vana vid, sedan mycket lång tid, att dom skall fungera på det sätt som vi har lärt oss att det skall se ut?

Detta blir ju då den ”naturliga” motfrågan inför påståenden om att verkligheten, sådan den utspelar sig för oss, egentligen inte skall fungera så som den nu gör. Om ni förstår hur jag menar?

Eftersom det nu är så att marknaden i praktiken styr utvecklingen för våra samhällen så innebär detta att såväl ”röda” som ”gröna” partier i en eventuell regeringsställning hamnar på ”kant” med marknadens prioriteringar. Vi förutsätter alltså här att den ”rödgröna” politiken innehåller reformförslag och en skattepolitik som marknaden kanske inte tar till sig.

Hur agerar marknaden på en sådan politik? Jo man försöker naturligtvis ”gå förbi” dom politiska riktlinjer som har ställts upp. Här finns ju, som vi vet, mängder av idéer där marknaden kan ta sig förbi dessa ”hinder”.

Resultaten av marknadens ”kollision” med politikens ”humana” skattepolitik slutar självklart i marknadens avgörande beslut. Allt annat vore otänkbart i det ekonomiska system som vi nu lever i. Marknaden tar dom avgörande besluten hur man skall ”gå vidare” efter att politiken har sagt sitt. Är marknaden missnöjd med dom politiska besluten så agerar man därefter. Är man nöjd över dom politiska besluten så agerar man även här. Man kan därför säga att marknaden tar sina praktiska beslut oberoende av vilken politisk inriktning som tas.

När vi nu vet vilken prioritering som gäller för marknaden då får ju detta konsekvenser för hela samhällsutvecklingen. Ingen nyhet, eller?

Således kan inte en ”rödgrön” reform- och skattepolitik genomföras eftersom marknaden har helt andra prioriteringar. Den ”rödgröna” politiken måste alltså vika ner sig inför den rådande verklighet som gäller. Det finns inget val. Kapitalet måste ju ”räddas” kvar i samhället, så långt det bara går.

Alltså tilltar kapitalkoncentrationen och med den globaliseringen. Kapitalet kräver ju accumulation i alla faser på marknaden. Denna verklighet har den rådande politiken att rätta sig efter. Således blir det i praktiken omöjligt för våra etablerade partier, oberoende vilken ”färg” dom har, att gå emot marknadens inneboende regler.

Detta är den dystra verklighet som gäller för oss. Och den kommer att accelerera allt fortare. Därför kommer så kallad förändringspolitik att förbli en omöjlighet för ”rödgröna” partier.

Det går inte att förvalta ett inhumant och destruktivt ekonomiskt system samtidigt som man förespråkar ett humanare samhällssystem! Viktigt att vi förstår detta faktum!

När då ”rödgröna” partier sitter i regeringsställning och förväntningarna på ”positiva” förändringar inte infrias då ökar misstroendet mot dessa partier, mer än det skulle ha ökat gentemot så kallade borgerliga partier i regeringsställning.

Att argumentera för en ”humanare” politik när det visar sig omöjligt att kunna genomföra en sådan skapar, under rådande ekonomiska system, alltså missnöje och därmed en grogrund för just ”missnöjespartier”. Vilket vi nu ser bevisas.

Åter igen: partier som säger sig stå på de ”svagares” sida och säger sig arbeta för ett ”miljövänligare” samhälle blir så mycket mer misstrodda eftersom dom inte lyckas genomföra en sådan politik i praktiken. Detta är förödande för samhällen och denna oförmåga i genomförandet av en ”humanare” politik bottnar i en felaktig analys av hur framför allt vårt globala ekonomiska system fungerar.

Diskussionen 14

A:

Det förs en debatt om huruvida tillväxt verkligen är målet för politiken. Bland annat så menar någon att så inte är fallet. Jag menar att personen i just denna del har fel. Akut är nästan alltid tillväxt målet för politiken.

 Min erfarenhet  säger mig att motiveringen att något leder till ”ekonomisk tillväxt” är den som får varje finansminister på gott humör. Det är också därför allt från musikskola till nytt operahus i Stockholm motiveras med att det kan ge tillväxt. När t ex maxtaxa på dagis genomfördes så kunde det i den offentliga politiska retoriken heta att det var för barnens bästa, men i underlaget hittade man det verkliga motivet: genom maxtaxa skulle barnen kunna vara längre tid på dagis, vilket skulle få föräldrarna att kunna jobba längre, vilket var bra för tillväxten. (Jag lägger nu inga som helst värderingar på vare sig dagis/förskola utan resonerar om hur det hårda motivet såg ut).

Det akuta målet för politiken är tillväxt. Därför att den behövs för att upprätthålla de system som vi byggt fast oss i. När Stefan Ingves i oktober meddelade den senaste räntesänknigen lade han i Studio 1 (P1) till att han nu önskade att människor “köper mer grejer” (ordagrant så) så vi får igång tillväxten. Vilket är problematiskt ur flera aspekter: ekologiskt naturligtvis men även rent tekniskt – vi har fått allt svårare att uppnå den tillväxt man med så många medel försöker få fram, det är ju hushållens ökande skulder som upprätthåller tillväxten idag.

Tyvärr är väldigt många som slentrianmässigt förespråkar tillväxt inte medvetna om vad tillväxt är för något – vilket kan tyckas vara häpnadsväckande. Man tror att det handlar om mått på “effektivisering” eller att (som Hållbart Näringsliv tycks tro) att det blir hållbar tillväxt bara för att man byter leverantör från en som inte har hållbarhet på agendan till en som har det. Att man ändrar innehåll i BNP-hinken innebär inte att hinken blir större som vi vet.

B:

 “2 500 av världens näringslivstoppar och ledande politiker samlade på ett och samma ställe, det måste vara rätt plats för att övertyga om att ökad global tillväxt och klimatomställning hör ihop”, skriver Helsingborgs Dagblad och citerar ”Nils”: ”Den goda förvaltningen av ekosystemen, klimatet och planeten är själva förutsättningen för en god ekonomisk tillväxt.”

Hur ska politiker och allmänhet förstå situationens allvar med sådan förvirring?

C:

Han kanske är felciterad. Han kanske sade ”ekonomisk utveckling”? I så fall är det journalisten som skapar förvirring. 

D:

I radio sa han i all fall själv ”ekonomisk tillväxt”.

C:

Han kanske vill vara politiskt korrekt och har förstått att man riskerar att bli utdefinierad om man ifrågasätter tillväxten?

E:

Jag vet inte exakt vad ”Nils” har sagt i den aktuella intervjun. Men han fullgör en dj-a viktig mission i ett samhälle – i Sverige likaväl som världen i övrigt – där förståelsen om vad som skapar värden är ytterst begränsad. Att värdeskapandet har naturen som bas – inkluderande ett stabilt klimat – är det, som vi vet, påfallande få människor som förstår helt och fullt. Resonemang av typen ”miljöhänsyn kostar pengar”, ”miljöhänsyn äventyrar konkurrenskraften”, resp ”först ska vi få fart på ekonomin, sedan kan vi möjligen tänka på miljön” är legio. Den nya EU-kommissionen med Juncker i spetsen är f ö ett framträdande exempel.

Jag kan inte tänka mig en bättre person än ”Nils” att övertygande visa att det inte blir någon välfärd i framtiden om vi inte vårdar/förvaltar naturens resurser och slutar förorena atmosfären. Han har på 5 år fått en stor del av det internationella systemet – inkl FN, Världsbanken, WBCSD, WEF m fl – att acceptera ett begrepp som planetära gränser. Så ge honom cred, menar jag, snarare än negativa kommentarer.

Jag upprepar vad jag framhöll i ett inlägg tidigare. Det är vårt samlade fotavtryck som är problemet, inte tillväxten per se. Att driva en kampanj mot tillväxt som begrepp tror jag inte på. Återigen: Låt oss föra en debatt om innehåll och former, inte om kvantiteter!

Resultatet av ”Nils” arbete innebär en perspektivförskjutning hos allt fler beslutsfattare – inte tillräckligt många ännu, dock – som rimligen är första steget i en process syftande till att förändra ekonomins ramverk så att en hållbar utveckling blir möjlig. Parallellt måste självklart den sociala dimensionen lyftas fram och frågor som jämnare inkomstfördelning samt meningsfullt arbete få ökat genomslag. 

F:

Finns inget förvånande i det uttalandet. Han har sagt liknande tidigare. Det är också sant, på lång sikt. Går inte att ha tillväxt på en förstörd planet. Problemet är att han i det uttalandet inte låtsas om att tillväxt på kort sikt kan ske till stor kostnad för människa och miljö. 

  
  
 A:

Jodå, E, visst är ”Nils” oerhört viktig, det är också därför det finns skäl att vara lite bekymrad. Du vet väl lika väl som jag att i varje akut läge – och det är det alltid i politiken nuförtiden – är det tillväxt som gäller, av den enkla anledningen att systemen kräver det. Ska vi kunna få debatt om ändring av systemen – vilket jag är ganska övertygad om att du också anser – måste vi också påtala det orimliga i den syn som gör gällande att tillväxt är medel för att uppnå de mål man sätter upp – och målen håller sig inom tankefiguren tillväxt. Hela arbetslinjen bygger ju på att vi skall få tillväxt – argumenten är ju faktiskt så.

Visst bör vi föra en debatt om innehåll och former – det har vi gjort sedan sextiotalet, ända sedan Gunnar Myrdal funderade högt på tillväxtproblematiken. Vi har milt och vänligt talat om just innehållet i årtionden, men i en omställning som krävs nu klarar vi inte att både förändra innehållet i dagens BNP – se den som en hink – och dessutom skapa hållbar tillväxt – det vill säga dessutom göra hinken större. Det är att lura politiker att påstå att detta går – och medverkar vi till denna uppenbara lögn så är vi också delaktiga i den situation som uppstår den dag det kraschar och vi står där med system och strukturer som kräver tillväxt för att fungera. Vare sig social värdighet eller demokrati kommer att överleva en sådan situation.

Vi måste väl ändå inse det absurda i att tillväxten de facto de senaste tio åren varit lönedriven, vi hade inte haft  någon  tillväxt per capita utan hushållens skuldsättning. 

D:

Självklart gör han en strålande insats.

Och han sa att vi måste rädda ekosystem, klimat mm. för att kunna ha ekonomisk tillväxt. Det är en väldig skillnad mot alla de som vänder på det och säger att vi ska ha ekonomisk tillväxt för att rädda miljön.

C:

”Nils”, liksom E, ska ha ett erkännande för att de har bidragit mycket till att lyfta frågan om hur vårt ekologiska fotavtryck överskrider de planetära gränserna men nu har ”Nils” tydligen uttalat sig på ett sätt som verkligen förvirrar i alla läger. 

Det är synd om ”Nils” offentliga uttalande passerar utan att någon som han lyssnar på, säger till honom att han riskerar att definiera in sig alltför mycket i etablissemanget för att vara intressant för oss andra som vill förändra samhället radikalt. 

Han väcker säkert gillande hos BAU-folket men han riskerar att bli en kommunikationsmässigt besvärlig motståndare till en växande skara av miljövänner och tillväxtkritiker. 

Redan för ett år sedan visade han att han hoppades mer på det globala industrijordbruket framför det lokala småbruket. Det fick mig att inse att han inte har så bra grepp om den sociala/ekologiska/energimässiga/ekonomiska/finansiella verkligheten. 

Och varför skulle jag begripa bättre än han gör? Nå, det är inte det som är min poäng. Det är att många reagerar som jag på hans uttalanden. 

G:

Jag håller med D, ”Nils” uttrycker sig annorlunda än vad de flesta politiker är vana vid. Jacquiline McGlade, EUs förra miljöchef, sa en gång i en intervju att dagens utveckling inom EU inte är hållbar eftersom vi förstör viktiga naturresurser. Och då kan vi varken uppnå en hållbar utveckling eller ekonomisk tillväxt på lång sikt. Nicholas Stern sa att om vi inte räddar klimatet så kommer vi få mycket lägre välfärd OCH drabbas av en ekonomisk katastrof med 5-20% lägre BNP. Tycker några av oss att det var dumt sagt? Det tycker inte jag. Jag håller med Stern och McGlade och jag tycker att man kan tolka det ”Nils” säger på samma sätt, hans budskap innebär en rejäl omställning, det förstår alla intelligenta ledare som lyssnar. Han har för stark integritet för att bli indefinierad. Detta sätt att prata om att effekten av en dålig politik blir ÄVEN dålig för BNP, det har en inkluderande effekt. Det är något annat än att motivera sina förslag med att de skapar tillväxt.

”Nils” gör en viktig insats på en annan arena än den vi verkar på. Det behövs flera olika strategier för att nå en omställning, jag tror inte att det är gynnsamt att alla sluter upp bakom samma budskap eller principer. Jag är inte överens med ”Nils” om allt och jag tror fortfarande att det hade varit bättre om han sagt ”hållbar välfärd” istället för ”ekonomisk tillväxt” (eller om han sagt både och som McGlade!). Men jag är inte säker, kanske går hans budskap om en radikal omställning fram ändå, kanske t o m bättre. Förändring är dynamisk, ibland kan man flytta gränserna mer effektivt om man inför små kilar i folks medvetande jämfört med om man hävdar att det krävs ett paradigmskifte och därmed sätter igång folks psykologiska försvarsmekanismer.
Så låt oss välkomna att andra aktörer än vi väljer andra strategier för att nå en omställning.

E:

Diskussionen är komplicerad. Dels därför att vi mäter fel saker vad gäller samhällets utveckling, dvs i form av BNP. Dels därför att hela vårt system, som A påminner om, är riggat för att BNP ska och måste växa. Slutligen därför att vi står mitt i ett teknikskifte – både digitaliseringen och energitekniken – som kommer att radikalt ändra förutsättningarna för det mesta av det vi producerar och konsumerar. 

Vi är ju vana vid att allt värdeskapande förutsätter insats av energi och råvaror av olika slag. Men nu är vi inne i en situation där värden skapas med ett minimum av just energi och råvaror. Vi förstår inte vidden av detta ännu men att det är en radikal förändring är helt klart för mig. Ett av problemen för konventionell ekonomi är ju just att BNP inte förmår fånga upp delar av detta värdeskapande.

Jag är självfallet medveten om att teknikskiftet på kort sikt – och kanske även längre sikt – inte påverkar energi- och materialflödena i världen i stort. Och det är självfallet ett stort problem. Även om metabolismen i samhällsekonomin kan förändras här – med långt effektivare energi- och materialflöden som följd och även annorlunda konsumtionsmönster – så kommer produktion och konsumtion i världen i stort att fortsätta på den konventionella vägen. 

Men vad kan ett land som Sverige göra annat än försöka utveckla ett annorlunda och bättre exempel?! 

Hur kan vi då göra detta? Jag har valt att tala om en annorlunda ekonomisk logik – f f a annorlunda från den som rådde i industrisamhället – och fortfarande råder. Det innebär ett avståndstagande från den konventionella tillväxten – både utifrån hänsyn till miljö och klimat – men också därför att tillväxt i ekonomin inte automatiskt längre kommer att ge flera jobb ( jobless growth). Det innebär istället att premiera sådan ekonomisk aktivitet som stöder hållbarhet – ”regenerative economy” brukar Hunter Lovins uttrycka den som – både utifrån miljösynpunkt och socialt. 

På de arenor jag verkar går detta budskap som regel hem. Jag är starkt kritisk mot tillväxten i dess nuvarande former – ja  – men inte kategoriskt emot själva begreppet; många saker ska växa även i framtiden. 

Jag tror precis som G  att vi måste acceptera en viss bredd, både i diskussion och språk. Vi står trots allt varandra nära, både i analys av dagens problematik och i visionen av ett bättre samhälle. Diskussionen i detta forum har ibland en tendens att ägna mesta tiden åt att klyva påvens skägg.

H:

”Utvecklingen fortsätter och världsproduktionen stiger. Men vi har
blivit medvetna om att naturens resurser är begränsade” sade Palme vi
FNs miljökonferens 1972 och lite senare i samma tal, att vi inte kan
fortsätta med BAU vare sig på ekonomins eller teknikens område.

Det är verkligen hög tid att flytta FRAM positionerna, analyserna och
argumenten och inte vara så rädd för att bli utdefinierade. Insikten om
att ständig tillväxt är omöjlig och att vi inte kommer ha någon ekonomi
att tala om om vi förstör planeten är skåpmat, en självklarhet – som
samtidigt ingen bryr sig om….

I:

 ECB, europeiska centralbanken skall genomföra trolleritricket att skapa över 500 miljarder kronor i månaden till och med september nästa år. Totalt rör det sig om 1080 miljarder euro. Pengar är ju ett bytesmedel som på något sätt skall överensstämma med verkliga värden där uti den där verkliga verkligheten. Vi fortsätter att skjuta problemen framför oss. De rika blir rikare och brandskattningen av naturen kommer att accelerera trots att vi redan överförbrukar jordens resurser. Bubblor kommer att spricka! Vi måste nu börja prata klartext om det.

Men självfallet finns det problem med detta, framförallt handlar det om att:

En tillväxtekonomi som inte växer hamnar i kris.

En tillväxtekonomi som ständigt växer kommer att kollapsa ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Jag tror att vår förvirring och oklarhet finns här. Vi måste i grunden förändra vårt ekonomiska system och lämna tillväxtekonomin.

Vår konsumtion, vår produktion och den ekonomiska tillväxten hänger samman som en i en kedja. (Tillväxten är summan av vår inhemska produktion).  Därför kan vi inte ”låta tillväxten bli vad den blir”. Det räcker heller inte att vi ändrar tillväxtmåttet BNP, om vi inte klart deklarerar att den ekonomiska tillväxten samtidigt måste upphöra. Sedan kan ”många saker växa även i framtiden” -men inte ekonomisk tillväxt.  Att tala om att vi är ”tillväxtrealister” eller att vi behöver en ”annorlunda ekonomisk logik” tycker jag inte klargör vår ståndpunkt. Jag anser därför att vi nu behöver sluta att vara alltför svårbegripliga i våra krav och inte låta oss styras av vad vi tror att den politiska och ekonomiska överheten kan acceptera. Jag anser att vi nu är mogna att framföra det tydliga kravet att:

Den exponentiellt växande produktionen, konsumtionen och ekonomin måste upphöra om vi skall kunna skapa ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Det måste vara det tydliga målet för en nödvändig systemförändring. Sedan kan vi självfallet också lämna förslag inom nuvarande systems ramverk.

När det gäller ”Nils” tycker jag han är en gudabenådad pedagog när det gäller att förklara våra ekologiska problem. Det skall han ha all kredit för. Men när det gäller de samhälleliga lösningarna på problemen anser han att ”det inte finns någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling om man ”bara” håller sig inom de planetära gränserna”. Min uppfattning är att man inte kan ha ständig exponentiell ekonomisk tillväxt om man samtidigt ska kunna hålla sig innanför de planetära gränserna.

J:

Skall det vara så svårt att förstå att vårt rådande ekonomiska system för oss raka vägen mot kollapsen?
 
Jag noterar att ECB, som även I nämner, ”hjälper till” att snabba på den här processen.
 
Förstår vi att systemet kräver ekonomisk tillväxt för att överhuvudtaget fungera? Noterar att även några andra inlägg poängterar just detta.
 
Våra samhälleliga institutioner har att förhålla sig till denna verklighet. Vad betyder det? Jo uppgiften blir att förvalta och administrera ett system som kräver ekonomisk tillväxt. Även dom politiska besluten grundar sig utifrån dessa systemkrav. Förstår vi det? 
 
Utifrån denna verklighet kanske vi tror att vi kan förmå dom politiska beslutsfattarna att fatta beslut som går stick i stäv med systemets ständiga krav på ekonomisk tillväxt? Tror vi det?
 
Blir man utdefinierad av påståendet: att kollapsen redan är över oss?

F:

Absolut. Vi måste föra fram det budskap vi tror på och argumentera för vår sak.

Håller med dig E om att själva begreppet ”tillväxt” inte är något dåligt i sig. Vindkraftindustrin behöver ju tex tillväxt osv men det är ju farligt att använda ordet ospecificerat eftersom det i mångas öron då betyder ökad BNP.

B:

Angående H:s inlägg:

Ja, detta är egentligen helt otroligt. Själv uppmärksammade jag
tillväxtproblematiken ännu tidigare, på 60-talet. Jag mötte en lärare som
visste vad exponentiell tillväxt innebär och som hävdade att samhället
kommer att hamna i en stor kris förr eller senare eftersom allting i
samhället bygger på att tillväxten är exponentiell. Under dessa 50 år som
gått har vårt ekologiska fotavtryck sprängt alla gränser, medan våra
politiker ännu inte fattat någonting utan fortfarande ordinerar tillväxt som
lösning på alla problem och påstår att Sverige är världsledande på
miljöområdet. Positionerna borde alltså flyttats fram för längesedan, vi är
mycket, mycket sent ute.

A:

E, jo det kanske är så att diskussionen är komplicerad även om vi som hållit på med den länge förundras över hur den kan uppfatta som komplicerad…:-)

Du skriver att vi är inne i en situation där “värden skapas med ett minimum av just energi och råvaror”. Det är en uppfattning som sprider sig, men den överväldigande basen hänger ändå ihop med såväl energi som råvaror. Häromdagen hamnade jag i en panel där en glad vänsterman  meddelade att hållbar tillväxt sätter fart nu när vi kan 3-D kopiera i våra hus… Som om inte både råvaror och energi går åt i enorm mängd för 3-D-kopiering…

Bortsett från den typen av larvighetet: det blir oerhört förvirrande när vi inte kan enas om att begreppet ekonomisk tillväxt är just BNP-tillväxt. Du skriver “Många saker ska växa även i framtiden”. Javisst. Vem har något emot det? Innehållet i den hink vi kallar BNP skall ersättas med annat och bättre. Men det innebär inte att vi med automatik får tillväxt. Den som lyssnar på den politiska debatt som just nu förekommer kan väl inte annat än förstå att det är växande ekonomi – ekonomisk tillväxt – som är det akuta målet man vill uppnå. Det är detta man talar om, det är detta som är tillväxt i den ekonomiska och politiska världen. Det räcker inte med att ersätta olja med vindkraft etc. för att vi skall få den där tillväxten. Om det där är vi förstås överens.

Vän av klokskap och ordning – som te x du E – menar då att det kommer att skapas värden av annan sort. Finansiella värden, om vi uttrycket det slarvigt och förenklat. Men den värdebasen är  betydligt mer flyktig än den som baserades på fysiskt reella värden. Det är olyckligt att bevara system och strukturer – som gjort sig beroende av ekonomisk tillväxt – med motivet att vi skulle kunna klara av en fortsatt tillväxt genom denna flyktiga art. Vi kommer då att befinna oss i en än mer sårbar situation.

Jag tror också att de flesta av dem fattar att den digitala revolutionens nästa steg kommer att ge varor och tjänster med lägre BNP-värden än de har idag (effektiviseringar ger inte med automatik tillväxt, en gammal dyr mobil gav mer BNP-värde än en ny billig) – och att detta måste ersättas med fler tjänster och snabbare omsättning av varor för att uppnå samma värde mätt i BNP. Genom den utvecklingen klarar  vi inte vare sig klimatmål eller andra miljömål – för att inte tala om sociala mål.

En personlig reflektion av mer filosofisk art jag tror att vi tillväxtkritiker – eller snarare tillväxtrealister – befinner oss i närheten av en balanspunkt där vi å ena sidan uppfattar att vi kan skrämma beslutsfattare från att ta de beslut vi uppfattar som nödvändiga och å andra sidan nyttjas som alibin för fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt. De som försvarar dagens system – typ finansministrar och finansdepartement som måste få ihop en budget för nästa år – söker varenda citat man kan ha nytta av för att legitimera den politik man känner sig tvingad att driva för att klara nästa kvartalsrapport. Jag har själv ställts inför detta åtskilliga gånger i reella budgetförhandlingar och blivit lika besviken på de där citaten varje gång. Det är ett av skälen till att jag väljer att hellre riskera att hamna på den eventuella “skrämselsidan” än på den andra.

Nu tror jag inte på det där med att vi skrämmer beslutsfattare, jag tror att de mycket väl fattar att en omställning faktiskt inte med automatik leder till tillväxt, och att man generellt är orolig för den och att man älskar när vi som uppfattas som kritiker intar en linje  och pratar om hållbar tillväxt.

F:

 Någon som läste dagens huvudledare i DN idag? Den är nästan för bra exempel på rubriken på denna konversation för att vara sann.

”Akilleshälen är den långsiktiga tillväxten. Utan politik för ekonomisk utveckling och välståndsökningar som kan komma alla till del har Sverige att se fram emot en grå epok. Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet.”

C:

Med utgångspunkt från vad vi står för diskuterar vi vad som är bästa strategin när det gäller att påskynda en social förändring i riktning mot en mer ideologiskt profan syn på ekonomisk tillväxt. Idag är tillväxten helig men vi vet alla att den materiella tillväxten med tiden kommer att övergå i nerväxt. 

Noterar här tidigare uttalande av ”Nils”:

”Målet är utveckling och välfärd. Tillväxt är en effektiv metod att nå detta mål i stora delar av världen. Vår värld är en marknadsekonomi och den har visat sig ge starka incitament till innovation och utveckling. Nu sätter vi regler för denna marknadsekonomi så att den kan spela på en spelplan. Vi vet att vi kan sätta gränserna på den här planeten ganska väl. 

När nu FN:s generalförsamling ska omvandla millenniemålen till globala hållbarhetsmål som kommer att gälla för den globala utvecklingsagendan under åtminstone ett årtionde, så säger man att vi ska radera fattigdom, hunger, vi ska ha ekonomisk tillväxt och hälsa åt alla men vi ska göra det inom ramen för en klimatbudget, en färskvattenbudget, en fosforbudget, en kvävebudget och vi ska inte förlora mer biologisk mångfald. 

Detta är ett sätt att domesticera marknadsekonomin. Du får ha hur mycket tillväxt som helst men du får inte gå utanför spelplanen, du måste hålla dig inom bordets yta. Detta gör vi på så många områden att jag inte kan se att det skulle vara någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling, givet att tillväxten regleras.”

”Nils” beskrivning av det som pågår i vår kapitalistiska marknadsekonomi bryter starkt mot beskrivningarna i andra rapporter. I dessa beskrivs det som händer i vår ekonomi ur andra aspekter. Det är omskakande berättelser och när man tar del av dessa inser man att den bild ”Nils” målar upp är orealistisk. ”Nils” är närmast ”roslingskt” optimistisk. Som agronomekonom har jag svårt att se att det finns  någon som helst grund för en sådan optimism. Kanske finns det en ideologisk grund? En sådan är nära nog grundmurad hos många neoklassiskt skolade ekonomer. Å andra sidan tror jag inte att ”Nils” har studerat ekonomi.  

J:

 Min inställning till ledarskribenter, som ex. ”dagens huvudledare i DN idag” är att man kan i stort sett skriva vilken skit som helst. Det är inte det som skrivs som skall väcka intresse utan intresset skall istället fokuseras på personen som skriver. Detta har att göra med den person fixering som blir allt tydligare i våra samhällen.
 
Är du så kallad kändis, på ett eller annat sätt, så väger din röst tyngre i debatten oberoende av vilken åsikt du har om än det ena eller än det andra.
 
Åsikten må vara hur idiotisk som helst. Detta har mindre betydelse. Det är namnet vi ser upp till!
 
Även DN vill ju sälja!

B:

Utmärkt C! ”Nils” ord tycker jag kristalliserar ut väsentligheter i debatten och klargör också, även om ”Nils” själv tydligen är omedveten om det, var den verkliga svårigheten ligger:

Marknadsekonomin ska regleras, på ett annat sätt än idag kan man behöva tillägga. Detta med syftet att den ska hålla sig inom viktiga planetära gränser. Och så avslutar ”Nils” med det långa citatets viktigaste ord, där de sista orden är allra viktigast (här i fetstil): ”Detta gör vi på så många områden att jag inte kan se att det skulle vara någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling, givet att tillväxten regleras.”

Alltså: Hur vi (och ”Nils”) än vrider och vänder på oss, är det i den sista analysen ändå så att vi inte kan smita undan problemet med den exponentiella tillväxten! Att ”reglera tillväxten” låter ju enkelt och bra när ”Nils” får uttrycka det. Smack, så är problemet löst!

Vad ”Nils” gör är ju egentligen att han till sist och med orden ”givet att tillväxten regleras” kommer fram till den punkt där vi brottas med de verkliga problemen! Vi är nämligen beroende av fortsatt tillväxt eftersom en rad system är uppbyggda och fungerar kring idén om tillväxt. Detta brukar ju bl.a. A framhålla gång på gång och han har helt rätt däri.

Så hur gör vi för att ”reglera tillväxten” när hela ekonomisystemet och samhällsutvecklingen i övrigt har som sin grund exponentiell tillväxt, som ju betyder en ständigt växande BNP-hink (för att citera A och hans utmärkta pedagogik som gör allting begripligt för vanligt folk, vilket är oerhört viktigt i sammanhanget)? Vad har ”Nils” själv för förslag? Jag har lyssnat på honom men jag har aldrig hört honom komma in på det mest angelägna, som ju är att ”reglera tillväxten”? Vad menar karln? 

A:

F, avslutningen på DN-ledaren (“Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet.”) är så tydlig den kan bli. Dock ska man komma ihåg att “jobbpolitiken” i sin tur faktiskt motiverats av att tillväxten skall hållas igång. Detta var mycket tydligt i t ex den senaste valrörelsen. Jag har svårt att förstå hur det kan ha undgått någon.

E:

 Vi är helt överens om att dagens tillväxtmått är fel. Vi är också överens om att den finansiella marknadens snabba expansion blåser upp tillgångsvärden, skapar bubblor och kriser. När ”Limits to growth” lanserades 1972 var världsekonomin fortfarande i hygglig balans med naturen. Men accelerationen – för att använda Will Steffen´s begrepp – hade börjat och idag är vi i ett helt ohållbart läge. 

Vad värre är, de flesta människor förstår inte exponentiell tillväxt och inser därmed inte vad den fortsatt snabba tillväxten i världsekonomin innebär i form av ökat tryck på planeten, inkluderande risken för en galopperande klimatförändring. Vad värre är, både ekosystem och klimatet är icke-linjära vilket gör att vi inte känner till var eventuella ”tipping points” finns.

Allt detta sammantaget är naturligtvis starka argument för att helt sonika säga nej till fortsatt ekonomisk tillväxt, i vart fall i vår del av världen. Samtidigt vet vi  att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt. Vi måste bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ”steady-state”. Den diskussionen är det få som ägnar sig åt. Än mindre talar vi om övergången dit. 

Jag har f ö insett – the hard way – att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag – bl a investeringar i omställning – har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt. 

Jag ser alltså hela denna problematik som en enorm utmaning. Jag tror att en förändring – om den ska kunna ske utan stora kriser/katastrofer först – måste tas i ett antal steg. Och det första steget måste handla om att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa – och inte kvantitativa – termer. ”Beyond GDP” alltså. En konsekvens då, men långt ifrån den enda – det finns rader av sociala utmaningar också – blir att på bred front reducera vårt fotavtryck.

Jag är möjligen alltför optimistisk i min inställning till ”decoupling”. Det finns naturligtvis gränser även för åtgärder som längre livslängd, återvinning och återanvändning. Termodynamiken sätter dessa. Men att inte högprioritera denna fråga vore galenskap.

Jag är möjligen också för optimistisk i min inställning till det digitala teknikskiftet. Jag håller naturligtvis med om att digitaliseringen inte automatiskt är lösningen på alla problem. Och sektorer som infrastruktur, mobilitet, matproduktion mm kommer att fortsatt kräva stora insatser av energi och material. Men digitaliseringen öppnar möjligheter för nya och smarta lösningar; även helt andra konsumtionsmönster. Vi har bara sett början av detta. Utvecklingen av konceptet ”sharing economy” är f ö spännande. Den ökar snabbt bland unga människor.

Som jag ser det är radikal decoupling – kopplat till åtgärder för att möta rekyleffekten – rimligen den primära inriktningen av politiken på kort och medellång sikt. Då vinner vi tid och kan ägna vårt fokus åt att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt. Tim Jackson och Peter Victor är en bit på väg. Så även Kate Raworth. Men vi ska inte underskatta svårigheterna. 

Faktor 5 är ingen omöjlighet, på vissa områden kan vi nå mycket längre. Incitamenten för att uppnå detta måste naturligtvis på plats – en blandning av skatter och regler – och det kommer inte att ske utan hård politisk fight. Fossilföretagens motstånd idag mot varje form av CO2-skatt är en föraning. Möjligen behöver vi diskutera någon form av stöd till företag/branscher som är de stora förlorarna vid en omställning.

Slutligen. Jag håller naturligtvis med om att språket är viktigt. Men tillväxt som begrepp är komplicerat. Det är positivt i många sammanhang, negativt i andra. Min långa erfarenhet – både i politiken och utanför – har dock lärt mig en sak. Att vinna människor för en förändring förutsätter en positiv grundton – även om budskapet innehåller obehagliga sanningar. Dr King ”had a dream”, inte ”a nightmare”. 

B:

Som vid all förändring måste det enligt min mening även finnas en gräsrotsrörelse. Idag står vanliga väljare helt utanför den diskussion och debatt som förs i Sverige och internationellt. Politiker och andra känner till debatten men gör gång på gång ansträngningar för att förringa och förlöjliga budskapen med syftet att hålla dessa farliga idéer på tillräckligt avstånd från väljarna. Det väljarna behöver hålla reda på är vilket block som serverar den smakligaste tillväxtanrättningen och de ska absolut inte ägna sig åt tillväxtkritik. Debatten måste alltså nå fram även till väljarna-medborgarna och det är här pedagogiken kommer in. Det handlar i högsta grad om barn och barnbarn, dessas framtid, varför en gräsrotsrörelse i stil med linje 3 i folkomröstningen om kärnkraften 1980 måste växa fram. Tillväxtfrågan är helt överordnad allting annat, anser jag, och kommer att bli alltmer akut. Men för att kunna skapa en gräsrotsrörelse måste hela frågan begripliggöras, inte minst det här med exponentiell tillväxt. Men de flesta vet ju vad ränta på ränta är, så just det ska nog gå vägen.

J:

Angående E:s inlägg:
 
”Allt detta sammantaget är naturligtvis starka argument för att helt sonika säga nej till fortsatt ekonomisk tillväxt, i vart fall i vår del av världen. Samtidigt vet vi  att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt. Vi måste bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ”steady-state”. Den diskussionen är det få som ägnar sig åt. Än mindre talar vi om övergången dit. ”
 
Har du några egna idéer om att ”bygga en annan arkitektur”? Om jag förstår dig rätt så menar du att ”en annan arkitektur” skall kunna byggas inom vårt rådande ekonomiska system? Fattar jag dig rätt här?
För mig blir detta svårbegripligt när du, liksom jag, vet ”att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt”. Vore intressant att få höra dina ”arkitekturplaner” om detta.
 
 
”Jag har f ö insett – the hard way – att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag – bl a investeringar i omställning – har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.” 
 
Min tolkning av ovanstående blir: att vi har hela det rådande ekonomiska systemet som ”motkraft”. Stämmer denna tolkning?


”Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.” 

 Detta betraktar även jag som helt uteslutet. 
Varför skall vi föra en ”dialog” med en ”motkraft” som prioriterar ekonomisk tillväxt, när vi själva inser att just ekonomisk tillväxt är en omöjlighet som dessutom leder till kollaps? 
 
 
”Jag ser alltså hela denna problematik som en enorm utmaning. Jag tror att en förändring – om den ska kunna ske utan stora kriser/katastrofer först – måste tas i ett antal steg. Och det första steget måste handla om att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa – och inte kvantitativa – termer. ”Beyond GDP” alltså. En konsekvens då, men långt ifrån den enda – det finns rader av sociala utmaningar också – blir att på bred front reducera vårt fotavtryck.”
 
Vad menar du konkret med ”att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa termer”?
”Konsekvensen” skall alltså då bli ”att på bred front reducera vårt fotavtryck”. Är oklar över vad du menar här när man sammankopplar dessa rader med hela ditt inlägg. Hjälp mig att reda ut detta!
 
 
”Som jag ser det är radikal decoupling – kopplat till åtgärder för att möta rekyleffekten – rimligen den primära inriktningen av politiken på kort och medellång sikt. Då vinner vi tid och kan ägna vårt fokus åt att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt.”
 
Vad menar du med ”rekyleffekten”? Är det kollapsen, som vi så ofta nämner? Om det nu är det så undrar jag vilka möjliga ”åtgärder” som du kan tänka dig kunna ”möta rekyleffekten”.
Är åter igen nyfiken på dina funderingar och hur dom ser ut när det gäller ”att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt”.

B:

E skriver:

Jag har f ö insett – the hard way – att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag – bl a investeringar i omställning – har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog (Min kursiv./UL) med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.

Hur ”väcks” en fråga i våra medvetanden? Jo, ofta genom att vi blir medvetna om problemets kärna, i det här fallet den exponentiella ekonomiska tillväxtens gränser vs planetens systemgränser. Medvetenheten om problemets kärna är alltså det som ligger till grund för våra försök att få igång en dialog med andra parter. Frågan är då om en sådan dialog är särskilt meningsfull om dessa andra parter inte är medvetna om eller inte tar notis om problemets kärna. Frågan är också hur vi agerar i en sådan situation. Vinner vi i trovärdighet, inte minst hos allmänheten, om vi då på olika sätt försöker hålla problemets kärna i bakgrunden och inte säga som det är? Genom att hålla problemets kärna i bakgrunden och på så sätt tona ner vårt budskap, signalerar vi inte då också att problemet med den exponentiella ekonomiska tillväxten egentligen inte är så stort? Den stora allmänheten behöver då inte heller oroa sig och politikerna kan fortsätta sin förnekelse och bortträngning, eftersom t.o.m. de uttalade systemkritikerna med sin tystnad i kärnfrågan ger en ljusare bild av hela problematiken. Men anledningen till att vi vill få igång en dialog måste ju vara att problemets kärna måste stå fullkomligt klar även för våra motparter.

Att få igång en dialog med ”den typen av aktörer” hyser jag själv dock inget större hopp om. Att förnekelsen och bortträngningen är massiv på de nivåer E talar om handlar nämligen om ren självbevarelsedrift. Dessa aktörer är per definition en del av problemet, inte en del av lösningen. De förlorar precis allt vid ett systemskifte. Hela deras världsbild och självkänsla rasar samman som ett korthus. Klart då att något sådant vill de absolut inte vara med om. Då hyser jag större hopp om gräsrötterna. Förändringen måste komma underifrån, från en växande medvetenhet om att framtiden inte blir så trevlig om nuvarande trender fortsätter. De allra flesta av oss har barn och barnbarn och det är deras framtid det handlar om. Även bland gräsrötterna finns det förnekelse, bortträngning och en ovilja att lämna det invandra och trygga, och säger varken medierna, politikerna eller ”vetenskapen” något om att det här med tillväxt skulle vara så farligt då är det väl det som gäller och vi är helt ute och cyklar. Inte desto mindre är det en tillräcklig (kritisk) massa bland gräsrötterna som måste byggas upp innan ”den typen av aktörer” blir redo att tala allvar med. Det handlar här också om tilltron till demokratin. Det går inte att överlåta den här frågan till ”den typen av aktörer”.  

En helt relevant fråga i sammanhanget är naturligtvis hur utvecklingen har kunnat drivas så långt att det idag krävs 3,7 jordklot i det fall att alla människor skulle få för sig att leva som vi svenskar. Här har alltså alla under ett antal decennier släppt igenom en fullständigt orealistisk politik och som gör att vi idag egentligen endast har mycket drastiska åtgärder att ta till. Vad, i en sådan verklighet, är det vi ska få igång en dialog om? En dialog som därtill ska föras så försiktigt att problemets kärna inte får nämnas?

H:

Trots att en del verkar tro motsatsen så är
effektivisering på produktnivå inbyggd i det kapitalistiska systemet,
det ligger helt klart i företags intressen att minska insatserna av
resurser i produktionen. Och det gäller i synnerhet resursen arbete. Och
där ligger också en av de stora fallgroparna med decoupling. För det
mesta diskuteras detta i termen av rekyleffekt, att konsumtionen ökar.
Och visst är det ofta så – men jag tror att en ännu viktigare effekt är
det faktum att medan resursanvändningen per producerad enhet minskar, så
ÖKAR resursanvändningen per arbetstimme.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad
arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda
att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen
konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver
resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den
kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i
konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt,
att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka
produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare
produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för
kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att
vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya
(resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga
mervärden skapas.

Pga av dessa effekter tycker jag det finns skäl att vara mycket skeptisk
till att faktor 5, eller 10 kommer spela någon särskild roll – inom
ramen för rådande ekonomiskt system. Däremot skall vi givetvis hälsa all
teknisk utveckling välkommen om den gör att vi kan få bättre resultat
med mindre insatser.

Bytesekonomi och sharing ekonomi kommer sannolikt vara ingredienser i
ett framtida system, just därför att de ställer sig bredvid de
drivkrafter som dominerar marknadsekonomin. De är reala alternativ-

DÄREMOT är de inga medel för att skapa en fortsatt ekonomisk tillväxt
med mindre fotavtryck. Deras bidrag till BNP kommer vara litet eftersom
de inte skapar mervärden i ekonomiska termer. Därför kommer de heller
aldrig stödjas av det etablerade systemet. Bibliotek, ett perfekt
exempel på sharing economy, har alltid varit i första hand en offentlig
angelägenhet.

K:

Jag har en kommentar, i synnerhet beträffande de frågor som du J har till E.

Jag förstår att det finns en massa frågor som du vill ha svar på, men samtidigt kan man ställa sig frågan: finns det verkligen svar att ge på alla dessa frågor?

Jag menar att man kan skilja på tämligen hanterbara problem (vad som ibland kallas för ”tame problems”) där man kan ange att genomförs dessa x antal åtgärder så är problemet löst. Men att vända på samhällets inriktning på ekonomisk tillväxt till ett att annat fungerande system – där naturresurserna inte överkonsumeras – är det ett problem av den typen?

Det tror inte jag. Istället bör ett sådant problem ses som en process av sådan komplexitet att det inte går att ange på ett helt tydligt sätt hur målet ska uppnås. Att problemet är av kategorin ”wicked problems”.

Ytterst får E svara för sig själv. Men när jag läser hans inlägg tycker jag att det är uppenbart att han ser bytet av ekonomiskt system som en process där man i många fall får prova sig fram för att se vad som kan fungera. Att nu presentera en lösning omfattande de steg som ska tas vore att ta på sig en uppgift som är för stor. Däremot kan man ange viktiga steg på vägen. Att försöka få beslutsfattare att i vart fall släppa inriktningen på ekonomisk tillväxt som en framgångsformel är då ett viktigt steg. Där nästa steg kanske kan vara att förstå att ”A:s hink” inte bör bli större.

På samma sätt tycker jag om klimatfrågan. Det finns ingen enkel lösning (som det också finns motivation till att genomföra) för att se till att den globala uppvärmningen inte överskrider två grader, för det rör sig om en historisk process. Men man kan ange en färdriktning, som för mig då är att driva klimatfrågan som en etisk fråga snarare än en win-win-fråga som förnekar att det finns en viss intressekonflikt mellan generationerna.

Så visst vore det toppen om du kunde få svar på dina frågor J, men jag misstänker att det kanske inte går, för att det förutsätter att själva problemet som ska lösas är av en enklare karaktär än vad det är. Tyvärr.

L:

Liksom K tror jag inte heller att det ”går att ange på ett helt tydligt sätt hur målet ska uppnås”. Men kanske kan man ändå försöka sig på att ge ett svar som ger en viss riktning:
Om det nu är så att vår ekonomis tillväxtkrav till stor del beror på att många av dess företag kräver tillväxt av sin egen ekonomi, pga ekonomisk konkurrens med andra företag och ägarkrav på vinstutdelning, skulle åtminstone en del av lösningen kunna vara att så fort som möjligt börja ersätta dessa företag med (eller ombilda dem till) andra företag utan vinstkrävande ägare (t.ex. kooperativ eller allmänintresseföretag). Detta kan naturligtvis inte ske utan stark opinionsbildning, en hel del politisk kamp och försök att hitta lämpliga överenskommelser med dem som på olika sätt drabbas av en sådan process – där också alternativa finansieringsformer blir nödvändiga (t.ex. en övergång till att centralbanker har monopol på penningutgivning och att det finns demokratiska fördelningssystem för finansiering och utjämning av alltför stor ekonomisk ojämlikhet).
Detta skulle kunna vara en bit på vägen mot att, som E säger, ”bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ’steady-state'”, och en början på en diskussion som det är ”få som ägnar sig åt” och en övergång som vi ”än mindre talar om”.

M:

 Kanske borde vi fokusera mer på tillväxtens fördelning. Piketty konstaterar att de vanliga amerikanarna egentligen inte haft någon inkomstökning de senaste decennierna. Nästan allt har gått till de rikaste.

Jag blir lite matt av alla påståenden om att vi sitter fast i ett tillväxtberoende; att varje åtgärd för att bryta tillväxten skulle få så negativa effekter att vi gör bäst i att låta bli att försöka. Det är en uppgivenhet som jag inte förstår. I alla fall inte om man hävdar att vi lever i en demokrati; att vi kan bestämma vårt samhälles väg genom politiska beslut och att vi besitter ett mått av anständighet så att vi är beredda att kompensera dem som skulle bli drabbade av politiska åtgärder.

Då borde det vara fritt fram att reformera. Visst vill företagen växa men ekonomin behöver inte växa om de växande företagen slår ut de ”svagare” i Darwins och Schumpeters anda. Jag håller till alla delar med H ifråga om rekyleffektens stora betydelse och att lösningen är att växla ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Och, som jag sagt många gånger, det vore en populär reform. Jag tror H har fel när hans skriver att ”få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer”. Alla enkäter motsäger det – förutsatt att det är något som alla gör, i samma mån. En reform alltså, inte ett individuellt handlande. Därför måste politiken in. Fast makthavarna kommer att invända.

J:

Angående K:s inlägg:
 
Nej jag kräver inte att man ”presenterar en lösning” K. I vilken av mina frågor tolkar du mig så? Själv betraktar jag frågorna som enkla att besvara.
Återge gärna någon av mina frågor så kan vi väl diskutera den! Samtidigt är jag väldigt nyfiken på E:s svar!

Angående M:s inlägg:


”Jag blir lite matt av alla påståenden om att vi sitter fast i ett tillväxtberoende; att varje åtgärd för att bryta tillväxten skulle få så negativa effekter att vi gör bäst i att låta bli att försöka. Det är en uppgivenhet som jag inte förstår. I alla fall inte om man hävdar att vi lever i en demokrati; att vi kan bestämma vårt samhälles väg genom politiska beslut och att vi besitter ett mått av anständighet så att vi är beredda att kompensera dem som skulle bli drabbade av politiska åtgärder.

Då borde det vara fritt fram att reformera. Visst vill företagen växa men ekonomin behöver inte växa om de växande företagen slår ut de ”svagare” i Darwins och Schumpeters anda. ”
 
 
Det är ju så här det ser ut M! Det blir ju dessutom bara värre och värre, på alla plan. Alltså måste det till grundläggande förändringar. Vilket vi vill, antar jag. Att ge upp detta arbete är väl inte aktuellt? 
 
Menar du att vårt rådande globala ekonomiska system inte förutsätter ekonomisk tillväxt?

E:

 Det finns inga klara strategier utarbetade – vad jag vet – på hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi. Det finns rader av förslag, men ingen genomtänkt strategi eller plan.

L:

E skrev: ”Det finns inga klara strategier utarbetade – vad jag vet – på hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi. Det finns rader av förslag, men ingen genomtänkt strategi eller plan.”

Jag undrar om det överhuvudtaget är meningsfullt att på någon samhällsnivå utarbeta (och sedan försöka genomföra) en ”genomtänkt strategi eller plan” för ”hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi” så länge vi inte har ett annat opinionsläge och mera erfarenheter av olika alternativa system i mindre skala. Och för att åstadkomma detta tror jag att den typ av praktiskt arbete och opinionsarbete som t.ex. görs av vissa rörelser är just vad som behövs. Det gäller ”bara” att se till att det får en exponentiell spridning och att det som åstadkommits kan förmedlas via nätverk, som samtidigt bör utvecklas. Ett politiskt stöd ”uppifrån”, eller åtminstone tolerans”, är förstås önskvärt (särskilt när det gäller mer utvecklade strukturer och finansiering), men det viktigaste arbetet för en alternativ ekonomi är kanske alltid (sett i sin helhet) det som sker på lägre nivåer – särskilt om man i framtiden vill undvika alltför detaljerad, svårhanterad och odemokratisk toppstyrning.

M:

Jag tänker snarare att det är de som alltid säger att det ”krävs grundläggande förändringar”  som har givit upp eftersom det inte finns några krafter, någon manifest vilja att ändra ”rådande ekonomiska system”. Då blir det ju ingen ändring och så sitter man där. Om man däremot accepterar att arbeta med de medel som finns till buds borde man kunna åstadkomma en hel del. Det betyder inte att jag ställer upp på E:s tekniska optimism, ”faktor 5” och ”cirkulär ekonomi” etc. Då tar rekyleffekten över. Förändringen behövs snarare i livsstil, att byta teknisk effektivisering i kortare arbetstid (i de rika länderna) och en annan fördelningspolitik. Det är också knepiga frågor men då måste man se till sig själv, till sina arbetskamrater och sina riksdagsmän för sådana frågor kan behandlas parlamentariskt.

H:

Jo M, jag håller nog med dig om det. Jag menade att under rådande
omständigheter är det inte många som gör ett sådant val. Om det var det
normala, eller på annat sätt accepterat skulle det säkert vara fler.
Precis som du skriver tror jag att det är en samhällsfråga som inte kan
lämnas till individuella val.

L:

Men det finns ändå en hel del som kan göras när det gäller ekonomiska (och sociala) system, särskilt i mindre skala. Och det gäller då att visa på vilka möjligheter till alternativ organisering som finns, förutom livsstilsförändringar, teknisk effektivisering och traditionell fördelningspolitik, och försöka bidra till att de prövas i praktiken.

N:

En grön eller omställd ekonomi kräver en ny industriell revolution, det är INTE frågan om ett business as usual-scenario med lite extra grön teknik. Den kräver en omställning i alla sektorer, inte bara i vissa delar. Understryker även vikten av politiskt ledarskap, att ändra ekonomins förutsättningar så att den slutar vara riggad på ett sätt som skapar inlåsningseffekter och för den riggad till fördel för fossila bränslen, ohållbart nyttjande av resurser, och miljöförstöring. Arbetar man efter konceptet att göra hela ekonomin hållbar (tex närmare cirkulär) så blir det ett mindre problem att försöka avgränsa vad exakt man menar med ”tillväxt” – av vad, och hur.

O:

Varför är det så svårt att få politiker att diskutera den viktiga frågan

om tillväxtens ohållbarhet i vår del av världen? Jag har ett flertal gånger tagit upp ämnet men mötts av negativa repliker eller av tystnad. Eftersom det inte finns några färdiga lösningar

och politiker måste prestera svar på problemen omedelbart blir det inte utrymme för några

utblickar. Av politiker förväntas färdiga lösningar som presenteras koncist och med övertygelse.

Vad jag kan tyda ut av de uttalande som ändå ges är att de flesta politiker oavsett 

partibeteckning har ett övergripande mål och det är att JOBBEN ska bli fler. För att få till stånd alla dessa arbeten måste 

hjulen i samhället snurra fortare, vilket betyder att människor måste konsumera mera så 

att produktionen av varor och tjänster blir större. Alltså måste tillväxten öka annars blir 

det inte fler jobb. Idag finns inga andra recept. Arbetslösheten i Europa var anledningen till ECB:s

stimulanspaket. I valet var jobbfrågan överst på agendan. Fackföreningarna driver högre lön 

och inte kortare arbetstid. I nästan alla val är det dessa frågor som har högsta prioritet, fler 

arbetstillfällen och mer pengar i plånboken.

Jobbfrågan överskuggar allt. Om integrationen ska lyckas måste de invandrande komma i arbete,

ungdomspolitiken bygger på att det finns arbete och samtidigt uppmuntras äldre att jobba längre.

Dessutom är hela Europas arbetskraft välkomna samt även arbetskraftsinvandring utanför EU.

Lönearbete ska alltså finnas i riklig mängd även om det innebär att andra värden missas exempelvis 

klimat, naturtillgångar, biologisk mångfald, vattenbrist etc.

Det behövs en ordentlig genomgång av hur vi organiserar vårt samhälle med en annan

 syn på lönearbete och hur vi i så fall får pengar till välfärden eftersom det bygger på att vi jobbar

mycket och länge även om vi samtidigt fördärvar vårt livsutrymme. Det räcker inte med enbart 

kortare arbetstid eftersom det förslaget alltid skjuts sönder av ekonomer som leder i bevis hur 

välfärden missgynnas.

I tjugo år har jag varit heltidspolitiker men trots att arbetsmarknaden förändrats, stora 

effektiviseringar genomförts samtidigt som befolkningen ökat står vi på samma punkt när det gäller  

jobbpolitiken och den innebär ett behov av ständig tillväxt.

E:

Visst är jobbfrågan central. Och där finns en historia som de allra flesta politiker lutar sig emot, dvs att tillväxt i ekonomin ger flera jobb. Framför allt ser man tillväxten som nödvändig i ett läge där produktiviteten – främst arbetskraftens produktivitet – historiskt ökat med i storleksordningen 2 % om året.

Situationen har dock förändrats i och med digitaliseringen. Statistik främst från USA visar att sambandet mellan produktivitetsökning och ökning av antalet jobb brutits. Det beror främst på automatiseringen. Forskare säger t o m att som ekonomin nu är organiserad kommer snabb tillväxt de facto att öka utslagningen av jobb. Digitaliseringen skyndas på och jobben elimineras. Vissa nya jobb kommer till, men knappast i samma utsträckning. Så termen ”jobless growth” blir alltmera en realitet.

L:

Jag undrar till exempel om det verkligen är arbetslösheten som är det viktigaste motivet för kravet på ekonomisk tillväxt. Är det inte kravet på ökade vinster, och därmed konkurrenskraft, i företagssektorn som är den viktigaste drivkraften bakom tillväxten? Det innebär ett problem när det gäller inkludering eftersom ekonomisk konkurrens tenderar att bidra till en ökande kapitalackumulation och därmed till ökad ekonomisk ojämlikhet. Och det problemet skulle så vitt jag kan se kvarstå även om en frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och ökad omsättning av materia i miljön skulle kunna uppnås genom ett teknikskifte.
Så en i längden hållbar grön, inkluderande ekonomi måste kanske under alla omständigheter vara en ekonomi utan tillväxt – och den stora utmaningen blir då att undersöka hur en ”grön ekonomi utan tillväxt” skulle kunna se ut – och hur ett samhälle åtminstone skulle kunna närma sig en sådan.

C:

Det var länge sedan som Jord — i det offentliga samtalet — upphörde att vara intressant av de tre produktionsfaktorerna Jord, Arbete och Kapital. I och med industrialismen och de billiga fossila bränslena har kapitalet kunnat ackumuleras i hög takt och våra fem inkomstslag tenderar att begränsas till inkomst av arbete och inkomst av kapital. I takt med kapitalets koncentration minskar inkomstslagen ”sociala transfereringar”, självförsörjning och självförsörjandes inkomst av överskottsförsäljning. 

I det offentliga rummet har politikerna lättare att tala om jobben än om kapitalet. Det är ju inte så svårt att förstå. Vårt samhällssystem har utvecklat en rad institutioner som gör att ändlös kapitalackumulation prioriteras. Det blir till ett tvång för oss alla, till och med för kapitalägarna. 

Men det är inte så vackert att tala om tillväxttvånget. Det låter mycket bättre att tala så som O beskriver det, om jobben. På det viset böjer vi oss för tvånget till tillväxt utan att behöva tala om det. På det viset är både fackföreningsfolk och kapitalägare överens med politikerna. Och massmedia spelar med. 

Men vårt grundläggande problem är faktiskt inte jobben eller hur vi ska inkludera dem som inte har jobb. Vårt grundläggande problem är tvånget till tillväxt. 

P:

Du har rätt L! ”Ekonomisk tillväxt” är enbart ett mantra! Ett mantra som ingår i religionen ”Ekonomi”. Vi måste alltså söka de verkliga drivkrafterna bakom Mantrat. 

Den ekonomiska eliten inte bara strävar efter att öka vinsterna, så att de kan öka sina inkomster. Minst lika viktigt – om inte viktigare-  är att öka de ekonomiska klyftorna. Ju större ekonomiskt avstånd till de fattiga, desto högre status i sina egna och närmaste omgivnings ögon.

J:

O skriver
”Varför är det så svårt att få politiker att diskutera den viktiga frågan
om tillväxtens ohållbarhet i vår del av världen?”
 
Denna fråga har vi haft uppe ett flertal gånger tidigare men den tål naturligtvis att belysas ytterligare.
 
Mitt försök till svar:
Eftersom vi lever i samhällen där det ”grundläggande problemet är tvånget till tillväxt” (C:s ord) så har våra politiker denna verklighet att förhålla sig till.
Vilken roll i våra rådande samhällen har då våra politiker? Jo naturligtvis att förvalta och administrera våra samhällen – så som dom nu fungerar – efter ”bästa förmåga”.
Vad innebär det? Jo om våra samhällen är ”byggda” utifrån ”tvånget till tillväxt” så ankommer det ju på våra politiker att göra allt som står i deras makt för att försöka tillfredsställa detta ”tvång”. Om inte detta görs så havererar, i första hand, den ”drivande faktorn” i våra samhällen. Alltså den ekonomiska delen.
Som jag ser det så är det alldeles för kontroversiellt för ledande politiker att ta i sin mun och säga att: vårt rådande globala ekonomiska system kräver ekonomisk tillväxt och att dessutom denna ekonomiska tillväxt är ohållbar.
 
 
Vidare skriver O:

”Vad jag kan tyda ut av de uttalande som ändå ges är att de flesta politiker oavsett 

partibeteckning har ett övergripande mål och det är att JOBBEN ska bli fler.”

Ja så uttrycker sig politiker. Och därmed så uppstår ”tvånget” att försöka tillfredsställa samhällets ”övergripande mål” som är lättare att ta i sin mun än det kontroversiella  ”…kräver ekonomisk tillväxt”. Eller som du formulerar: ”För att få till stånd alla dessa arbeten måste 

hjulen i samhället snurra fortare, vilket betyder att människor måste konsumera mera så 

att produktionen av varor och tjänster blir större. Alltså måste tillväxten öka annars blir 

det inte fler jobb. Idag finns inga andra recept.”

F:

På tal om tillväxten är målet eller inte. Ett citat från EU parlamentet: 

Hållbar tillväxt är ett av EU:s främsta mål. Inför den globala knappheten på naturresurser gäller det för producenter och konsumenter framför allt att ”göra mer med mindre”. För att möta denna utmaning har EU infört en rad åtgärder och initiativ som syftar till hållbar konsumtion och produktion. ”

N:

Jag är till viss del på samma linje som E brukar diskutera, och även här ovan, re digitalisering och automatisering. På gott och ont står vi inför en stor omställning av ekonomin, där de tidiga tecknen redan syns tex i och med att ekonomin slutat växa och det brutna sambandet mellan produktivitet och antal jobb. Det kommer att bli stora förändringar i hur samhället och ekonomin drivs framöver, frågan är hur förändringarna kommer att se ut, och vem som har chansen att påverka detta.

Det positiva är att det är just i tider av ekonomisk stagnation som det är möjligt att bryta inlåsningseffekter som samverkar för att driva utvecklingen i en viss riktning, och istället skapa nya inlåsningseffekter i en ny riktning. Det gäller såväl investeringar, teknik och innovationer, som normer och värderingar hos människor.

En målbild för en hållbar ekonomi kan vara av ett mer generellt slag, den behöver inte ha en specifik väg framåt utstakad. Att låsa in sig mot en viss framtidsbild och en viss mer exakt väg är problematiskt med tanke på de stora osäkerheterna i vilka förutsättningarna för denna framtid blir (klimatmässigt, map på politiska överenskommelser inom EU och på högre nivå, handelsavtal, vilken teknisk utveckling vi kommer att se, mm mm). För att styra mot ett mål som kan fungera i flera olika framtider kan man istället lista upp några kriterier som en hållbar ekonomi måste uppfylla, identifiera verktyg som kan styra i den riktningen, och ta det därifrån. 

 Tekniskt sett är det inte extremt komplicerat att fasa ut fossila bränslen ur stora delar av ekonomin, via kombinationer av byte av energislag, effektiviseringar och strategiförändringar i planering och transportmönster, det finns en hel del rapporter och förslag på hur det skulle kunna gå till. Att genomföra det i praktiken är en annan femma… 

Frågan är kanske för övrigt inte alltid om Sverige vill ”gå före” i teknisk utveckling, klimatarbete och liknande (vilket verkar vara en återkommande tanke i många diskussioner om svenskt klimatarbete), utan även hur vi ska undvika att bli frånåkta, vilket ju skulle vara en katastrof för ett land som Sverige. Greklands ekonomiska problem har en mängd orsaker, men en av dem verkar vara att de ligger 5-10 år efter stora delar av övriga Europa när det gäller teknikutveckling och digitalisering. Vi vill inte hamna i den situationen när det gäller digitalisering, automatisering och utveckling av gröna tekniker. 

 ——————————————————————————————–

”Riskvilligt kapital”

”Det behövs riskvilligt kapital till projektet!”

Ja självfallet så behövs det ”riskvilligt kapital” för att kunna förverkliga ”projektet”. Och var finner vi då detta ”riskvilliga kapital”? Jo detta kapital sitter naturligtvis samhällets privata kapitalägare på.

Alltså har samhället gjort sig beroende av dessa privata kapitalägare för att kunna genomföra ”projektet”. I vårt rådande samhälle så är det ju norm att finansieringen av ett sådant här ”projekt” sker med privatägt kapital. Möjligtvis kan samhället bidra med ”offentligt kapital” i ”projektet”.

Det är ju så här det kan se ut när ”samhälleliga projekt” skall finansieras. Och vad har vi lärt oss av hur det privatägda kapitalet ”agerar” vid alla former av investeringar. Jo prioriteringen är, som vi tidigare har fått bekräftat, förräntningen av den egna kapitalinsatsen.

Men samtidigt så vet vi att den privatägda kapitalinsatsen kan sluta med stora ekonomiska förluster. Dessa förluster kan medföra att dom privata investerarna riskerar personliga ekonomiska bakslag som kan föra med sig tragedier av alla de slag. Allt detta känner vi till som ”normala” kännetecken på vårt rådande ekonomiska system.

Måste ”riskvilligt kapital” agera på detta vis i våra samhällen? Kan det finnas ”bättre” lösningar för hur det ”riskvilliga kapitalet” kan skötas? Varför skulle inte samhället självt kunna stå för det ”riskvilliga kapitalet”? På det viset så tillfaller dom ekonomiska vinsterna själva samhället och, på samma sätt, så belastas samhället för dom eventuella ekonomiska förluster som kan uppkomma. 

Samhället undanröjer därmed att privatpersoner hamnar i ekonomiska problem. Vilket ju borde vara det logiska normala tillståndet för hur ”samhälleliga projekt” skall hanteras.

För att detta normala tillstånd skall kunna förverkligas så hamnar vi i en absolut avgörande frågeställning. Vem/vilka skall äga kapitalet? Och svaret på denna fråga är naturligtvis helt självklar: samhället skall äga kapitalet. I annat fall är det omöjligt att kunna uppnå det normala tillståndet för ”riskvilligt kapital”.

Alltså är det omöjligt att förverkliga det normala tillståndet i vårt rådande ekonomiska system. Och därmed så kommer fortsättningsvis det ”riskvilliga kapitalet” att alltmer undergräva våra samhällens möjligheter att kunna utvecklas på hållbara och rättvisa sätt.

Är det inte detta scenario vi nu allt oftare ser?

”Framtidens jobb”

”Framtidens jobb!”

 Ett mycket populärt debattämne i våra dagar. Var finns framtidens jobb?

”Nära människorna”, svarar någon. Säkert en helt riktig iakttagelse.

Vård, skola och omsorg är ju sådana jobb. Servicejobb likaså. Ja det finns ju mängder av jobb som passar in på ”nära människorna”.

Men hur går det då med jobben som inte passar in på ”nära människorna”? Är dom inte ”framtidens jobb”? Jag tänker på basnäringar som livsmedelsproduktion; energiproduktion; dagligvaruproduktion; tillverkningsindustrin med allt vad det innefattar. Tillhör inte dessa näringar ”framtidens jobb”?

Rent spontant så kan vi säga att dessa näringar inte innefattas i ”framtidens jobb”. Och varför gör dom inte det? Nej dessa jobb försvinner ut ifrån vårt samhälle och flyttar istället in i andra samhällen. Varför gör dom då det? Dom gör det på grund av kostnadsbesparingar för de producerande företagen. Företagen flyttar sin produktion till så kallade lågkostnadssamhällen. Vinstmaximeringen blir framför allt högre då företagen väljer att etablera sig i dessa ”företagsvänliga” samhällen.

Detta följer helt dom inneboende strukturerna för vårt globala ekonomiska system. Alltså en alltmer globaliserad företagsvärld. Där naturligtvis dom ”små äts upp av dom stora”. Den globala konkurrensens spelregler.

När det nu fungerar så här då kan vi ju tydligt se att i dessa globaliserande branscher så försvinner jobb. Det försvinner fler jobb än det skapas nya. Här finns alltså inte ”framtidens jobb”. I alla fall inte i vårt samhälle.

Men om vi nu granskar vårt rådande ekonomiska systems effekter lite närmare då bör vi kunna komma fram till att denna globaliserande utveckling inte är hållbar i längden. Vad händer om det inträffar ”störningar” i dom producerande företagen som ofta finns långt ifrån vårt eget samhälle? Vad händer om det inträffar ”störningar” i dom många transporterna som skall frakta dom producerande varorna till vårt samhälle? Vad händer med klimatet och ekologin överhuvud taget när produktionen och transporterna miljöförstör hela vår värld? Vad händer med vårt rådande ekonomiska system när den ekonomiska tillväxten ”slår i taket” och inte kan växa längre på grund av framför allt dom fossila energikällornas sinande?

Att dessa faktiska ”störningar” i själva verket är kriser i vårt ekonomiska system det borde ju stå klart för var och en. Eller hur? Likaså att dessa kriser tilltar i omfattning.

Slutsatsen som vi alltid kommer fram till blir alltså att vårt ekonomiska system, på ett eller annat sätt, går mot fullständig kollaps. Därmed så är det systemets inneboende struktur som omöjliggör ”framtidens jobb”. Det blir helt enkelt inga ”framtida jobb” så som den ekonomiska strukturen ser ut idag. Detta är den bistra sanningen som, framför allt, dagens ungdomar måste få veta.

Gör er alltså inga illusioner om att arbetsmarknaden kommer att utvecklas positivt och därigenom erbjuda er ”framtids jobb”. Nej dom tiderna är förbi. Förbered er istället på tuffare tider där arbetslösheten kommer att stiga och arbetsmarknaden utvecklas till en alltmer otrygg tillvaro där dom anställdas villkor stadigt försämras. Det är bara att höja blicken en aning och iaktta den globala marknaden med dess spelregler, så bör vi kunna skönja hur detta scenario även griper tag om vårt samhälle. För det är väl ingen som tror att just vårt samhälle kommer att förskonas från denna globala ”sjuka”?

Vi kommer åter igen in på frågeställningen varför vårt rådande ekonomiska system inte kan skapa vare sig ”framtida jobb” eller en hållbar samhällsutveckling? Följdfrågan blir då: kan ”framtida jobb” skapas och vad krävs för att detta skall bli möjligt?

Jo precis tvärt emot hur dagens samhällen utvecklas, så finns lösningen. Hur ser då denna lösning ut?

Den globaliserande ekonomin är dömd att misslyckas. Rent logiskt så säger väl det sig självt att vi kan inte fortsätta med att producera varor, av alla de slag, på andra sidan jordklotet och sedan transportera dessa varor, hela denna långa väg, ända fram till vårt samhälle. Denna marknadsordning är självfallet helt ohållbar, i det långa loppet.

Alternativet till denna ohållbara situation kommer att få sin lösning i det lokala producerandet. Det finns inget annat alternativ. Det är vi själva som måste producera allt det som skall konsumeras. Allt annat är otänkbart.

Att dagens konkurrensutsatta marknad skall kunna bestå är också otänkbart. Konkurrensen utvecklar inte våra samhällen så som vi vill. Istället så är det samarbetet mellan människorna/företagen i samhället som är utvecklande.

Ekonomisk tillväxt förlorar därmed sin överordnande roll som drivkraft för att samhällen skall växa. Det är dagens privatägda marknad som efterfrågar tillväxt. Det egna privata kapitalet får möjligheten att växa på dagens marknad. Men samhället, som helhet, blir förlorare i denna ekonomiska turbulens.

Förstår vi att allt detta hänger ihop med dagens privatägda marknad?

Det privata kapitalägandet är själva motorn i vårt rådande samhällsbygge. Kan vi fortsätta att ha det så? Nej detta blir en omöjlighet. Den faktiska verkligheten visar oss denna omöjlighet.

Kapitalägandet måste, som sagts så många gånger förr, övergå i samhälleligt ägande. Något annat alternativ finns inte. När denna enda ”utväg” görs möjlig så försvinner konkurrensberoendet. Vad skall vi konkurrera om? I alla fall inte överskottet av pengar. Detta tillfaller ju samhället.

Istället för konkurrensen så kommer den samhälleliga utvecklingen att bygga på samarbete. Dagens prioritering, att jaga pengarna, blir inte längre någon prioritering. Prioriteringen blir att bygga samhället. Inte att jaga pengarna på marknaden.

Med sådana förändringar så förändras självfallet arbetsmarknaden. Och först då görs ”framtidens jobb” möjligt. För att ”framtidens jobb” skall kunna förverkligas så krävs alltså ett diametralt motsatt ekonomiskt system mot idag.

Reglera kapitalismen!?

Är det möjligt att reglera kapitalismen?

När man ställer denna fråga då utgår man ifrån kapitalismen som vårt fortsatta framtida ekonomiska system. Man betraktar tydligen inte kapitalismen som det orättvisa system som det i grunden är. Men tydligen så ser man ändå med oroliga ögon på systemets faktiska oförmåga att komma till rätta med dom ekonomiska kriser och de efterföljande problem som inte verkar kunna ”repareras”.

Som så många gånger tidigare så ställs frågeställningen om möjligheterna och nödvändigheterna av regleringar över det ekonomiska systemet. Men är detta möjligt?

Innan vi försöker besvara denna fråga så måste vi sätta oss in i kapitalismens grundläggande förutsättningar. Vilket vi ju har försökt göra tidigare i mängder av inlägg.

Det sammanfattande svaret blir kortfattat: att kapitalismen bygger på ”friheten” för alla att ”ta för sig” av alla dom marknadsaffärer som uppstår i våra samhällen. Och vad detta leder till det kan vi se. Det leder alltså fram till hur våra dagars samhällen utformas.

Håller ni med om denna kortfattade beskrivning av vårt rådande ekonomiska system?

Hur som helst. Är det möjligt att reglera detta system?

Kapitalismens ”frihet” leder, som vi ser, till en allt tilltagande globalisering. Detta som en logisk följd av konkurrensens inneboende ”regler”. Kapitalets ackumulation blir likaså det ”naturliga” i den ständiga jakten på kapitalvärden som skapas i våra samhällen.

Jag ställer frågan igen: är det under dessa förutsättningar möjligt att reglera kapitalismen? Kan man sätta ”käppar i hjulet” för ett system som bygger på  ”friheten” till kapitalet? Kommer systemet att acceptera dessa ”käppar i hjulet”?

Nej detta kommer inte systemets aktörer att acceptera. Och det ser vi naturligtvis idag bevis på.

Att genom regler och liknande försöka ”hejda” kapitalismens framfart är därför dömt att misslyckas.

Vi gör ett försök att förklara detta påstående lite närmare.

Jo, ett ekonomiskt system som är strukturellt uppbyggt utifrån förutsättningen att var och en i våra samhällen har ”friheten” att kunna ”ta för sig” av alla dom kapitalvärden som skapas genom alla de mängder av arbetsprocesser som sker medför att det uppstår en konkurrens om alla dessa värden vilka skapas i arbetsprocesserna. Denna konkurrens medför då med nödvändighet att dom aktörer som är ”svagast” att ”ta för sig” av samhällenas kapitalvärden antingen blir uppköpta av konkurrenter eller så tvingas dom in i konkurser. Det är denna strukturella uppbyggnad som jag kallar konkurrensens inneboende regler. Således ”överlever” dom aktörer som kan ”ta för sig” mest av dom kapitalvärden som skapas.

Skulle våra politiska beslutsfattare försöka reglera denna kapitalistiska ”ordning” så kommer detta obönhörligen att leda till en kapitalflykt från samhället. Kapitalets ägare kommer att överge ett sådant samhälle och istället etablera sitt kapital i ett ”kapitalvänligare” samhälle. Kapitalet känner, som bekant, inga gränser. Likaså har kapitalets ägare lärt sig mängder av ”knep” för att kunna ta sig ”runt” dom eventuella regler som vissa samhällen sätter upp. Som vi vet så tillämpas dessa ”knep” på ett för kapitalisterna mycket framgångsrikt sätt. Kapitalets framfart är därför ohejdbar. Vilket jag vill påstå bevisas av hur rådande system fungerar idag och vad detta för med sig på ett globalt plan. Alla former av genomgripande försök till regleringar blir därmed omöjliga att genomföra. Vilket vi måste lära oss att förstå.

Som vi alltså kan se så medför kapitalets ohejdbara framfart att den fortsatta samhälleliga utvecklingen ser mycket dyster ut. Den politiska makten, som vi vet är underställd den ekonomiska makten, kan följaktligen inte förhindra ett än mer koncentrerat kapitalägande på en tilltagande globaliserad marknad. Kapitalismen driver därmed sin egen utveckling mot den fullständiga kollapsen. Och som vi vet, sedan tidigare, så beror detta i huvudsak på systemets ohållbarhet på alla plan.

Finns det då inga positiva framtidsutsikter för den fortsatta samhälleliga utvecklingen? Det finns naturligtvis en förändringsfaktor att räkna med och troligtvis också den enda.  

Grundläggande förändringar av ett ohållbart system kan bara åstadkommas av människorna själva, i våra samhällen.

 Att försöka reglera ett ohållbart ekonomiskt system – samtidigt som man erkänner detta systems legitimitet – leder till ständiga bakslag för hela samhällslivet och självklart också för hela det ekologiska ramverket.

Bostadsbranschen

Det saknas bostäder. Unga vuxna är den grupp som drabbas hårdast av bristen på bostäder. Efterfrågan är alltså större än tillgången. Varför är det så? Och hur skall vi förstå varför tillgången aldrig verkar komma i jämvikt med efterfrågan?

Bostadsbranschen fungerar som vilken annan bransch som helst. Det är viktigt att vi har detta klart för oss när vi försöker sätta oss in i marknadens agerande i denna, för oss, livsviktiga bransch.

Marknadsaktörerna har ett för ögonen och det är prioriteringen av kapitalförräntningen på dom investeringar som görs. Denna prioritering gäller naturligtvis i alla dom led som finns. Från byggandet av bostäder till försäljningen av ”produkten”. Alla som är involverade i bostadsprojekten är involverade av en enda anledning. Denna anledning är att tjäna pengar på projektet.

Så fungerar kapitalismen och så fungerar även kapitalismen när det gäller bostadsbranschen. I princip är det alltså ingen skillnad mellan att bygga bostäder och att tillverka tandkräm.

Jo det finns ändå några väsentliga skiljelinjer som är viktiga att förstå. Tandkrämen kan produceras i lågkostnadssamhällen medan uppförandet av bostäder måste ske här, i vårt samhälle. Som ju då är ett högkostnadssamhälle. När det gäller kapitalinvesteringen så gäller naturligtvis att förräntningen skall ha samma förhållande oberoende av om investeringen sker i lågkostnadssamhället eller i högkostnadssamhället.

Det säger sig självt att en investering i ett högkostnadssamhälle fördyrar produkten gentemot om den skulle produceras i ett lågkostnadssamhälle. Produkten kan fördyras så mycket att den rent av inte kan säljas. När en produkt blir så dyr (förräntningskravet) att den inte kan säljas då avstannar självklart produktionen. Då produktionen avstannar så är detta ett tydligt tecken på att kapitalet inte är intresserat av att investeras i branschen. Kapitalet ser alltså ingen ”godtagbar” avkastning.

Kan det vara detta som nu har inträffat i bostadsbranschen? Javisst är det så. Dom höga produktionskostnaderna kräver att köparen och ”slutkunden” har möjlighet att finansiera bostadsprojektet som man går in i. Och detta blir naturligtvis svårt när hyresgäster och bostadsinnehavare ser att bostadskostnaden tar en allt större andel av den disponibla inkomsten. Pengarna räcker helt enkelt inte längre till.

Bostadsmarknaden noterar självklart denna utveckling och drar helt logiskt slutsatsen att det blir för riskfyllt att investera i branschen. Alltså byggs det för få bostäder. Vilket ju då medför att befintliga bostäder stiger i värde och effekten av denna utveckling blir då naturligtvis att dom ”värdefullaste” bostäderna tillfaller dom med mest kapital.

Att äga en bostad, särskilt i så kallade attraktiva områden, blir i sig en kapitalplacering som förräntar sig mer än om kapitalet ”aktiveras” i ”normala” investeringar i samhället. Detta faktum blir än mer förtydligat av att bostadsbyggandet inte tar fart. Att hyra ut till en hög kostnad garanterar ju att kapitalinvesteringen kan betala sig relativt snabbt, över tid. Och som sagt denna ordning underlättas då av att bostadsbyggandet hålls på en låg nivå.

Hur får man då fart på bostadsbyggandet i vårt rådande ekonomiska system?

Tidigare, för ett antal tiotal år sedan, så gick staten in med olika former av subventioner i branschen. Med subventioner till byggbranschen och bidragsformer till ”slutkunden” så kunde bostadsbyggandet hållas uppe. Att få fart på bostadsbyggandet under idag rådande ekonomiska förutsättningar kräver därmed att det skjuts till statliga pengar, dels i själva produktionen och dels till låntagaren/hyresgästen.

Vi måste förstå att kapitalet vägrar att investeras i denna bransch så länge avkastningen inte är ”säkrad”.  Kapitalet bryr sig nämligen inte över om människor har en bostad eller ej. Som vi vet så finns det helt andra prioriteringar.

Vår krisande kapitalism kräver bokstavligt talat att staten går in med kapital i bransch efter bransch eftersom just kapitalismen kräver tillväxt för att överhuvud taget kunna fungera. Denna faktiska verklighet drabbar naturligtvis bostadsbranschen som vilken annan bransch som helst. Här finns ingen skillnad. Men eftersom bostadsbranschen är en speciell bransch, en livsviktig sådan där samhällets människor skall kunna ha ett boende, så blir följaktligen denna bransch utsatt på ett helt annat sätt än övriga branscher. Om ni förstår hur jag menar?

När statens kassa går med underskott så kan det självklart inte ”delas ut” pengar hur som helst. Statens pengar bedöms då inte kunna ”göda” bostadsbranschen så som branschens aktörer önskar vilket då får till följd att människor blir utan egen bostad. Detta blir följdverkningarna av vårt rådande ekonomiska system som vi alla har att förhålla oss till. Vad vi ser är alltså att marknaden i den här branschen inte själv klarar av att tillgodose de mänskliga behoven i denna livsviktiga fråga. Och jag upprepar, detta ser heller inte marknaden som sin egentliga uppgift heller. Om nu någon får för sig att tro något sådant. Den egentliga eller rättare sagt primära uppgiften är ju att tjäna pengar i alla de affärsuppgörelser som ingår i bostadsbranschen. När denna primära uppgift inte lyckas då drar sig naturligtvis kapitalet sig ur. Investeringar görs någon annan stans och i andra branscher.

Hur kommer man då tillrätta med den här problematiken? För människor måste ju ha en möjlighet att kunna skaffa sig ett boende.

Åter igen kan vi se att kapitalismen havererar och därför krävs ett diametralt motsatt ekonomiskt system gentemot dagens. Svaret blir, som så många gånger förr, att kapitalägandet måste bli samhällsägt. Inte privatägt. Först då kommer marknaden att kunna svara upp mot dom grundläggande mänskliga behoven. I det här fallet kunna se till att människorna kan skaffa sig ett drägligt boende.

Ökande politiska spänningar

Funderar över dom alltmer tilltagande spänningarna mellan politiska partier och det vi kallar politiska block. Likaså ser vi ökande politiska spänningar och konflikter då vi studerar allt detta globalt sett.

Det vi benämner politikerförakt och därmed misstro har, mer eller mindre, blivit det ”normala” sättet när vi bedömer våra politiker. Finns det någon förklaring till allt detta förakt?

Min förklaring blir att denna negativa ”spiral” på det politiska planet är en spegling av dom ökande motsättningarna mellan kapitalets primära ”krav” och samhällenas primära ”behov”. För i och med kapitalets krisartade utveckling och dess ständiga ”inneboende krav” på maximal avkastning så leder självklart dessa krav till ökande motsättningar gentemot samhällenas ”logiska behov”. Marknaden förmår således inte att svara upp till våra samhällens behov.

I dessa marknadsmässiga otillräckligheter har alltså våra politiker att förhålla sig till. Deras uppgift blir då att försöka ”lappa och laga” utifrån deras partiers ”övertygelser”. Och som vi ser så kolliderar dessa ”övertygelser”. Dom kolliderar dessutom allt hårdare i takt med marknadens ökande problem att hitta ”godtagbara” förräntningar på sina eventuella investeringar. När denna oro sprider sig över hela ”marknadsspelet” så sätts därmed hela det samhälleliga ”maskineriet” på spel.

Politikens uppgift, som vi ju vet är underordnad marknadens beslutsprocesser i vårt rådande ekonomiska system, är att förvalta och dessutom underlätta marknadskrafternas ”inneboende krav”.  Därmed ställs politiken inför en omöjlig uppgift. Denna omöjliga uppgift består då av att försöka tillfredsställa samhällenas ”behov” samtidigt som man brottas med den ”övergripande” uppgiften att pröva underlätta marknadens alltmer svåråtkomliga ”krav”. Denna omöjliga uppgift avtecknar sig i våra samhällen som politikerförakt och tilltagande politiska spänningar.

I takt med att våra samhällens grundläggande ”behov” alltmer urholkas så växer naturligtvis missnöjet i våra samhällen. Detta missnöje riktas då främst till dom politiska beslutsprocesserna som ju inte klarar av att varken utveckla eller ens vidmakthålla samhällenas grundläggande ”behov”. I detta missnöje uppstår självfallet politiska så kallade missnöjespartier som ytterligare spär på politiska motsättningar.

Dessa tillspetsade politiska motsättningar kan omöjligen gå mot en lösning emedan den etablerade politiken såväl som den växande missnöjespolitiken inte ser dom verkliga orsakssambanden till varför våra grundläggande samhälleliga ”behov” försämras i rask takt. Så länge som förståelsen saknas för att vårt ekonomiska system är ohållbart, på alla plan, så länge kommer dom politiska motsättningarna att trappas upp allt eftersom.

En omöjlig ekvation

Förstår vi varför den här ekvationen är omöjlig? Den lyder: det ekonomiska system som vi alla lever i kräver en ständig ekonomisk tillväxt för att kunna fungera samtidigt som vår planet har ändliga resurser att erbjuda detta ekonomiska system.

Dessa ändliga resurser består, som vi vet, av fossil energi. Det är ju denna fossila energi som i huvudsak har gjort det möjligt för vårt ekonomiska system att kunna växa på det sätt som vi ser idag. Men dessa fossila energikällor har nu ”gått i taket” och kan inte längre förse vårt ekonomiska system med dom ökande resurser som systemet kräver för att fortsätta ge ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten börjar nu därför avstanna och kommer framöver därför att förbytas i negativ tillväxt eller som vi kanske kan säga, nerväxt.

Vad detta kommer att leda till är således inte så svårt att räkna ut. Vårt ekonomiska system havererar därför att dom grundläggande förutsättningarna för systemets fortlevnad inte längre kan förse systemet med nödvändiga resurser, i huvudsak i form av fossil energi.

Naturligtvis vet vi att förnybar energi är framtidens enda hållbara energikälla. Detta vet vi. Men det vi vet står sig slätt gentemot marknadens praktiska ageranden. Därför förser sig marknaden med det energislag som är så effektivt som möjligt till så låg kostnad som bara går. Vilket betyder att vi fortsatt måste förhålla oss till fossila energikällor hur vi än vänder och vrider på problemet. Resultatet av detta faktum blir då en fortsatt försämring av miljö, klimat och naturligtvis hela det ekologiska ramverket.

Är vi införstådda i att det blir på detta vis? Inser vi att detta är en omöjlig ekvation?

 ———————————————————–

”Klimatkritiska experter”

Är det inte märkligt att så kallade klimatkritiska experter – alltså så kallade experter som kritiserar samhällets politiska oförmåga att kunna ta sig an klimatproblematikens ödesfrågor – inte inser att grundproblematiken finns i vårt rådande ekonomiska system?

Dessa så kallade klimatkritiska experter hävdar, på fullt allvar, att det går att genomföra nödvändiga politiska förändringar med ett fortsatt bibehållande av vårt rådande globala ekonomiska system. Kapitalismen skall alltså kunna regleras hävdar dessa så kallade experter.

Men detta är ju rent nonsens. Ser ni inte hur vår värld fungerar? Menar ni att den nuvarande katastrofala globala samhällsutvecklingen plötsligt skall stanna av och förbytas i en positiv riktning? Hur har ni tänkt er att detta skall ske? Tror ni att kapitalismens primära drivkrafter kommer att förändras?

Ett ekonomiskt system som har som förutsättning, för sin fortsatta existens, vilket bygger på konkurrens som därigenom utvecklas på ett globalt sätt och därför kräver en ständig ekonomisk tillväxt. Ett sådant ekonomiskt system är ju i grunden uppbyggt utifrån en nödvändig strukturell orättvisa.

Kan man överhuvud taget förvänta sig att ett sådant system plötsligt skall agera ”klimatvänligt”? Nej det är ju helt befängt att tro något sådant.

Det är bara att beklaga att okunskapen om dom grundläggande orsakssambanden är så dålig.

Juli 2015

Diskussionen 15

A:

Jag känner att vi kanske måste reda ut vad det är vi menar när vi pratar om tillväxt. När det gäller det osunda tillväxtfokuset i samhället så spelar det ju mindre roll om det är BNP-tillväxt per capita eller ej som efterfrågas, det är likväl fel fokus, men att eftersträva ökad tillväxt per capita kanske är ”värre”? 

När det handlar om tillväxtberoendet så känns distinktionen viktigare. Är samhället beroende av nominellt, realt eller realt per capita ökande BNP? Det känns vid närmare eftertanke egentligen mindre rimligt att beroende skulle vara per capita, i så fall borde väl exempelvis Sverige ha haft 8 svåra år? Men ibland argumenterar vi ändå för att just ökad BNP per capita kommer bli allt svårare att uppnå och motiverar behovet av att bryta tillväxtberoendet utifrån detta. Det är i alla fall ett resonemang jag själv använt. 

B:

Svenska hushåll har levt på skulder under perioden, och skuldberget har som bekant skjutit iväg. Så därmed upplever vi förbättrat välstånd, men det är lånta fjädrar.

C:

Det kan vara en intellektuellt intressant diskussion, som man kanske ska undvika att trassla in sig i.

Nominell tillväxt, om den orsakas av fallande penningvärde, är förstås inget som ger välstånd, å andra sidan behöver det rent hypotetiskt inte heller tära mer på naturresurser…

 Med hänsyn till belastning på ekosystem, resurser mm. är det den reala BNP-förändringen som är det intressanta. Vår erfarenhet är att kopplingen mellan BNP och energi- och resursuttag är stark och det är för mig uppenbart att BNP inte kan fortsätta expandera.

 I en tänkt värld med krympande befolkning skulle vi kunna ha stigande BNP/capita och ändå få en acceptabel utveckling med hänsyn till de gränser planeten tillhandahåller. Men, igen hypotetiskt, och ett sidospår.

 Med hänsyn till det kraftiga överutnyttjande av resurserna och den måttliga befolkningsökningen blir det i praktiken inte så stor skillnad mellan BNP eller BNP/capita.

 Jag delar helt B:s syn att vi lever på lånade medel och att vi kortsiktigt har kunnat öka vårt välstånd (konsumtion) utan att produktionen har ökat. Givetvis inte långsiktigt möjligt.

D:

”Är samhället beroende av nominellt, realt eller realt per capita ökande BNP?”

Om samhället nu verkligen är beroende av ökande BNP …

Det svåraste beroendet att hantera kan nog vara behovet av avkastning på kapital – och strikt talat är det väl oberoende av hur många människor som ska arbeta ihop vinsterna åt företagen.

Men i praktiken så verkar det ofrånkomligt att antalet människor spelar roll – ungefär på det sätt som C resonerade.

A:

Hmman blir kanske lurad av att prata om BNP-tillväxt över längre tidsperioder. Sverige har inte haft ökat BNP per capita 2006-2014, men BNP ökningen har varit större än befolkningsökningen alla enskilda år förutom krisåren 2008-2009 där BNP istället minskade. 

Oavsett om man säger att vi är direkt beroende av tillväxt eller ej så är väl de flesta överens om att utmaningar skapas av utebliven BNP-tillväxt. Men det kanske framförallt gäller utebliven real BNP-tillväxt, inte utebliven tillväxt per capita? Vår tillväxtberoende kanske inte så mycket är ett beroende av tillväxt som en allergi mot nerväxt per capita? 

E:

Att den ekonomiska tillväxten har samband med befolkningsökning är rätt
uppenbart. Det är också väl känt att den ekonomiska tillväxten har
starkt samband med åldersfördelningen av befolkningen. Länder som
genomgår den demografiska övergången kommer ha väldigt stora
befolkningsgrupper i arbetsför ålder, större än innan och efter denna
övergång. Det är då de kan ha en mycket snabb tillväxt, som Sverige
tidigare och Kina nu. De flesta av de tidigt industrialiserade länderna
har nu passerat denna fas, med USA som undantag. Befolkningarna
stabiliseras och tillväxten stannar upp, eller rent av uteblir helt.

Den typen av tillväxt och de sambanden är nog svåra att bryta.
Arbetskraften är ju i sig en mycket stor del av BNP, och om den växer
växer BNP.


Men de ekonomiska systemen har andra inbyggda mekanismer som
driver/kräver tillväxt. Hur jag än vrider och vänder på det är
kapitalackumulation det mest tillväxtdrivande. Men när kapitalet av
olika skäl inte kan växa genom reell produktion eller investering i
produktiva verksamheter kommer det i stället expandera i den finansiella
sfären, skapa bubblor av olika slag. Som den svenska bostadsbubblan,
eller den totala skuldbaserade finansiella bubblan. Men bubblorna är mer
symptom än orsak. Att skuldsättning I SIG inte skapar tillväxt märks
rätt väl från Japan.

A:

Jag har börjat funderat över om tillväxtberoende / tillväxtoberoende är det bästa begreppet att använda. Men begreppet i sig är ett väldigt tydligt ställningstagande för att vi idag är beroende av tillväxt, trots att det egentligen kanske är lite osäkert i vilken grad vi är det. (att vara ”allergisk” mot nerväxt är något annat)

Kanske vore det bättre att prata om att samhället behöver nya lösningar som inte bygger på BNP-tillväxt för att trygga välfärden och bemöta utanförskap mm? Skillnaden kan tyckas liten från att prata om tillväxtberoende men när man säger att det behövs nya lösningar så säger man inget om vi är beroende av tillväxt på riktigt eller om det bara handlar om att ingen har drivit fram andra lösningar. Det öppnar också upp för kritik av tillväxtens påstådda effekter på välfärden, att den är snedfördelad, inte leder till fler jobb i verkligheten osv. Det är svårare att logiskt få in den typen av kritik i ett resonemang där man samtidigt säger att vi är beroende av tillväxt. 

Anledningen till att dessa nya lösningar behövs blir då flera. Dels för att en ambitiös hållbarhetspolitik kräver att vi slutar se BNP som det enda medlet till välfärd, (hållbarhetsåtgärderna kanske kommer innebära nolltillväxt/nerväxt). Dels för att tillväxten i västvärlden blir allt svårare att få till av makroekonomiska skäl, sekulär stagnation, omvänd befolkningspyramid etc. Ett tredje skäl är att BNP-tillväxten idag till stor del ändå inte ger de effekter som önskas. Exempelvis”jobless growth”. Ytterligare skäl kan vara att tillväxtfokuset hindrar åtgärder som skulle kunna öka välbefinnandet, tex kortare arbetstid. 

F:

Begrepp som tillväxtberoende och tillväxtoberoende är helt centrala i tillväxtdebatten. Det har de varit under många år även om de inom betydande kretsar inte erkänts som relevanta. Att vårt ekonomiska system och samhället som helhet är beroende av ständig tillväxt har länge betraktats som så självklart att det närmast har betraktats som en naturlag, och naturlagar är det ju meningslöst att ifrågasätta. Ursprunget till den här uppfattningen är ekonomskrået och dess så kallade vetenskap. Ekonomerna har i sin tur ett mycket stort inflytande över politik och näringsliv. Hela det här åsiktsparadigmet kring ekonomisk tillväxt har växt upp och blommat ut under de senaste 200 åren, en helt unik period i mänsklighetens långa historia. Det har det kunnat göra av huvudsakligen två anledningar, nämligen en unik befolkningstillväxt med åtföljande krav på välståndsökningar, samt ett åsidosättande av naturgivna livsförutsättningar. Kort uttryckt: människorna blev snabbt fler till antalet och de ville ha drägligare liv, och då sågs naturen inte som någon nödvändig bas för vår existens utan främst som ett mer eller mindre kortsiktigt medel i jakten efter välstånd. Kunskaperna om naturens betydelse var dessutom rudimentära bland ekonomer och beslutsfattare; det är först efter andra världskrigets slut som naturvetarna trätt fram, vilket skett mot bakgrund av en alltmer accelererad och därmed också alltmer synlig attack på naturen. Utvecklingen under de allra senaste decennierna har inneburit att naturvetarna flyttat fram sina positioner, samtidigt som ekonomer och beslutsfattare nu är inne i en period som kännetecknas av ”implementering” av nya kunskaper och hänsynstaganden men då inom ramen för en fortsatt hegemoni för tillväxtparadigmet, så kallad grön tillväxt. Detta sistnämnda är dock endast en modell med teoretiska förtecken, om man så vill säga ett sista desperat försök att rädda tillväxtsamhället undan naturens krav. Att vi är beroende av fortsatt tillväxt står nämligen utan varje tvivel, och beroendet har sin grund inte endast i befolkningstillväxt utan framför allt i en rad företeelser i ekonomi och samhälle som är så utformade att en exponentiell tillväxt krävs. Det ligger något mycket symboliskt i riksbankschefens ord när han säger att vi ”ska köpa mer grejer”. Med dessa ord avslöjar han mycket – vilken tid vi lever i, vilket ekonomisystem vi måste underkasta oss, vilken människosyn och livsstil som anbefalles, vilken roll naturen ska spela. Naturvetenskapen må ha flyttat fram sina positioner, men här visar han vem det är som bestämmer. Det är underkastelse som gäller eftersom vi är beroende av fortsatt tillväxt.

Att teckna bakgrunder till problematiken är viktigt av den anledningen att utan ”sjukdomsinsikt” kommer ingenting att hända. Att vi sedan måste finna lösningar som lösgör oss från tillväxtberoendet är nästa steg, men här har debatten hittills inte varit lika livlig, vilket naturligtvis hänger samman med problematikens svårighetsgrad. Det handlar nämligen inte endast om att trygga välfärden, utan om att placera hela vårt moderna sätt att leva på en hållbar grund.

Jag får nu en känsla av att A nu mer ser problemen med utebliven tillväxt. Men det är ju det som fruktas mest av allt eftersom man då inte äger några instrument att kontrollera utvecklingen med. Där står vi egentligen alltid, och utmaningen för ”samhället” är hela tiden att finna nya vägar som leder till tillväxt. ”Tillväxtfokuset” är centralt eftersom det är centralt. Ett uttryck för detta är att vi aldrig får vara nöjda med våra liv utan måste ständigt konsumera nytt. Hela vår moderna 200-åriga kultur bygger på ständig tillväxt, en parentes dock som kommer att få sitt slut på ett eller annat sätt.

G:

För att debatten om tillväxt ska ske i högre utsträckning måste vi nå politiker, de politiska partiernas medlemmar och journalister. Problemformuleringen måste kopplas till konkreta ämnen. Det som verkligen behövs är kritik av tillväxtens påstådda effekter. 

Hur är sambandet, tillväxt – fler arbetstillfällen, på den svenska arbetsmarknaden? Finns det studier?

 I Göteborg är kopplingen till tillväxtberonde en sanning ex när Volvo Car producerar fler bilar i tre-skift blir det ytterligare ca 1000 arbetstillfällen. Kommunen gör stora satsningar för Volvos skull för att de ska hållas på gott humör bla väginvesteringar, sponsrar Volvo Ocean Race etc. Likadant är det med besöksnäringen. Fler flyglinjer (flygplatsen har ökat stort i omsättning), kommunala skattepengar till kommunala eventbolag för att uppmuntra till mer konsumtion tillsammans med handeln, restaurangerna, hotellen och andra intressenter. Att i dessa samband prata om andra lösningar för att få fler arbetstillfällen har jag inte förmåga till. Jag tar gärna emot era förslag på hur jag i den dagliga debatten om att skapa fler arbetstillfällen kan bemöta de som är övertygade om att det inte går att behålla samhällets viktigaste uppgift, att skapa arbete åt folket utan det traditionella ekonomiska tillväxtbegreppet.

Politiskt har skatteväxling, kortare arbetstid och medborgarlön varit visioner för framtiden men

dessa förslag har inte kommit vidare. Problemet är också påståendet att vi i Sverige inte kan ändra strukturer eftersom vi är beroende av den globala marknaden.

D:

De frågor G ställer är otroligt relevanta. Jag vill föra in tidsperspektivet. För i den offentliga debatten är det ofta kortsiktigt, och på kort sikt är det sant (mer eller mindre, åtminstone) att mera tillväxt ger högre skatteintäkter, arbetstillfällen osv. Och politiken verkar ju ofta på kort sikt. Med kort sikt menar jag ”inom en konjunkturcykel”, upp till 5-10 år.

Vad vi borde diskutera är ju också det långa perspektivet. Är det verkligen så att vi långsiktigt kommer att ha högre sysselsättning, bättre statsfinanser och undvika skuldsättning ju högre tillväxt vi har? Jag tror inte det. Det finns faktorer som verkar i båda riktningarna, men med tanke på vilken tillväxt vi haft under 1900-talet är det ju märkligt att vi inte har minst 200 % sysselsättning och den offentliga sektorn borde vräka sig i lyx. Uppenbarligen är det andra faktorer än tillväxten som spelar roll i detta perspektiv.

Det är i det korta perspektivet helt klart att vi är allergiska eller beroende mot/av tillväxt, eller hur man nu vill uttrycka det. Det handlar mest om förväntningar och gjorda kalkyler. Räntor som ska betalas, räkenskaper som ska gå plus osv. Det är svårt för oss att argumentera för att lösa dessa frågor med mindre tillväxt. Men vilka av dessa problem består vid en mer långsiktigt utebliven tillväxt? Jag tänker att vi i kontakt med politiker och andra förvirrar oss om vi svarar kortsiktigt men tänker långsiktigt – eller tvärtom. Och hur för vi in de långa perspektiven i planeringen när de akuta problemen är så stora?

Inte för att jag har svar på frågorna, men svårt att tala om ”effekter” av tillväxt eller utebliven tillväxt utan att också definiera inom vilket tidsperspektiv vi menar.

H:

D skrev: 

Vad vi borde diskutera är ju också det långa perspektivet. Är det verkligen så att vi långsiktigt kommer att ha högre sysselsättning, bättre statsfinanser och undvika skuldsättning ju högre tillväxt vi har? Jag tror inte det. Det finns faktorer som verkar i båda riktningarna, men med tanke på vilken tillväxt vi haft under 1900-talet är det ju märkligt att vi inte har minst 200 % sysselsättning och den offentliga sektorn borde vräka sig i lyx. Uppenbarligen är det andra faktorer än tillväxten som spelar roll i detta perspektiv.

Det låter som att han har en teori eller idé. Vad är den?

I:

Angående din fråga här tidigare A så tänker jag mig på tillväxtberoendet främst i termer av real BNP per capita (inflationsjusterat, fasta priser). Men jag tycker att ett längre tidsperspektiv än några enstaka år behövs för att tydligare se tillväxttrender. Vad gäller samhällets stabilitet finns färdiga verktyg för att hantera tillfälliga dropp i tillväxt och variationer inom konjunkturcykler (genom offentlig stimulans eller åtstramning). Däremot tror jag att förberedelsen är sämre för en generell långsiktigt inbromsande trend (eller väldigt kraftiga tillfälliga ras).

Så, hur ser tillväxttrenden ut i Sverige om vi ser på lite längre tidsspann, ett antal konjunkturcykler? Hittade data för åren 1950 till 2013. Vad vi ser är då en klart inbromsande trend och ett ovanligt djupt hack ner år 2009. Men, med business as usual har vi ändå antagligen något eller några årtionden kvar med viss tillväxt.

Men även om vi knappast är på nolltillväxt ännu går tillväxten inte riktigt som på räls längre. Ser man då till välmåendet i det svenska samhället kan man upptäcka saker som inte heller riktigt går som på räls längre. Tänker då på en ökad jakt efter syndabockar, en ökad rädsla för främlingar och ökade samhällsklyftor. Skulle detta inte kunna ses som tidiga signaler på att samhället faktiskt är tillväxtberoende (realt per capita) och att det nu börjat hacka i maskineriet?

Men avstannande tillväxt behöver inte betyda krasch. Till exempel har Japan klarat sig hyggligt med en flackande tillväxtbana. Men risken är att vi börjar felprioritera och väljer högre BNP före andra mål. Då riskerar vi att ha för låg skyddsnivå för naturen/naturkapitalet och vi riskerar en resursbubbla med ett riktigt kraftigt ras lite längre fram.

J:

Tänkte ifrågasätta själva fundamentet i denna diskussion. Jag går rakt på sak:

Vi är inte på något sätt beroende av en kontinuerligt ökad penningcirkulation.

Vi har inte haft en per capita tillväxt på snart ett decennium. Så samhället är definitivt inte beroende av en kontinuerlig BNP-ökning. Empiriska resultat visar att vi klarar oss fint utan. Detta experiment utfördes av alliansen. Så nu vet vi att vi klarar nolltillväxt. Empiriskt säkerställt. Så nu kan vi gå vidare.

Däremot skulle det vara trevligt för planeten om det kunde löna sig för gemene man att minska sin naturresurskonsumtion och det enklaste sättet att realisera det är att höja skatterna på de jungfrueliga naturresurserna och dela ut pengarna lika till alla då skulle de som snålar med naturresurser direkt premieras. Dessutom så skulle återvinning bli lönsammare än de då beskattade jungfrueliga naturresurserna. Vi skulle få starten till en cirkulär ekonomi.

Vi vill alltså göra återvinning lönsammare till den grad att gruvsektorn inte kan konkurrera.

Vi vill både minska extraktionen av jungfrueliga naturresurser, samt minska förluster i kretsloppet (såsom deponi och miljöförstöring).

Vi vill även motverka koncentrationen av naturresursmonopol. Ägandet av naturresurser tenderar nämligen att centraliseras. En av de viktigaste naturresursskatterna är därför markskatt.

 Vi vill ha en effektivare och minskad användning av våra naturresurser så att belastningen på jordklotet minskar. Genom att höja priset på naturresurser skapas incitament för företag att utveckla mindre resurskrävande varor och tjänster. Priset kan höjas genom att beskatta extraktion och monopol av naturresurser, samt beskatta import av naturresursintensiva varor och tjänster. Om vi gör detta kan vi bli världsledande inom effektivisering. Vi kan sprida denna kunskap över hela världen och dämpa belastningen på planeten. För varje krona som fås in genom skatt på naturresurser kan vi sänka skatten på arbete och företagande. Detta skapar grunden för entreprenörer att utveckla de nödvändiga effektiviseringar och substitut som planeten behöver. Vi kan därmed hjälpa världen att dämpa trycket på planeten genom minskad användning av naturresurser.

Men vi måste släppa det meningslösa snacket om ekonomisk tillväxt. Vi vill egentligen något annat än att snacka kring ett begrepp som det råder total begreppsförvirring kring.

A:

Som jag tidigare skrev börjar jag också fundera kring om tillväxtberoende är det rätta ordet för att beskriva situationen vi befinner oss i. Däremot så är de flesta politiker övertygade om att ekonomisk tillväxt är absolut nödvändigtför att trygga välfärden (jag misstänker dock att många politiker inte reflekterat kring om den tillväxten behöver vara per capita eller ej). Så länge vi har en situation där välfärdshöjande och miljöbesparande åtgärder hindras på grund av att de upplevs vara ett hot mot tillväxten så har vår tillväxtproblematisering en väldigt viktig roll att fylla. Det räcker inte med att enbart föreslå tex grön skatteväxling eftersom sådana förslag kommer att stoppas av finansdepartementet om de antas påverka BNP negativt. 

 Personligen tror jag väldigt mycket på just en radikal grön skatteväxling som en nyckelåtgärd även om den också behöver kompletteras av mycket annat, kanske även en reform av Riksbanken i stil med det Positiva pengar föreslår (för att bla minska det väldigt konkreta beroende av att kunna låna på den internationella kapitalmarknaden som nästan alla länder har idag, utebliven tillväxt för ett land leder idag till högre räntor där)

Men det finns också ett mycket stort informationsunderskott både i samhället i stort men även bland beslutsfattare. Vi har en viktig roll att fylla även här i att förklara och göra exempelvis rekyleffekten mer känd och peka på att bara gasa på det gröna inte kommer räcka för att nå hållbarhet.

Angående I:s inlägg:

Jag börjar ändå luta åt att utebliven BNP per capita-tillväxt inte är ett verkligt problem. Men däremot skulle utebliven real tillväxt kunna vara det. Dvs det kanske räcker med att ekonomin växer i takt med befolkningen, men om befolkningen inte växer och inte tillväxten heller kanske vi får problem. 

Det D lyfter fram med tidsperspektivet är väldigt relevant. Samtidigt är det lite motsägelsefullt eftersom det som I lyfte fram är att just på kort sikt finns det metoder att hantera utebliven tillväxt. Det blir nästan som två motsatta problembeskrivningar. I den ena är utebliven tillväxt framförallt problematisk om den pågår länge, men inte så problematisk till en början. I den andra är utebliven tillväxt problematisk till en början men inte i längden. 

Jag ser dock inte dessa skillnader i uppfattning som problematiska för oss. Det viktiga är att politikerna idag tror att tillväxt är absolut nödvändigt både på kort och lång sikt. För att de ska kunna släppa det fokuset behöver nya välfärdslösningar som fungerar i ett nerväxt eller nolltillväxtscenario lyftas fram, alldeles oavsett om vi de facto är beroende av tillväxt eller ej. Det fina är ju också att den typen av lösningar till stor del också direkt kan bidra till ett hållbarare samhälle. 

Angående G:s inlägg:

 Jag förstår din sits! På kommunal nivå är det ju knappast lätt att införa stora strukturella lösningar tex grön skatteväxling

C:

Business as usual har under det senaste seklet baserats på ett ständigt ökat uttag av naturresurser, inte minst fossil energi. Något som jag inte kan se är möjligt de kommande decennierna.

Min bild är att förutsättningarna för tillväxt, antingen den mäts per capita eller ej inte kommer att vara närvarande.

H:

A, varför skulle det vara svårt att genomföra stora strukturella lösningar i stil med grön skatteväxling i en kommun?

A:

Nej det kanske egentligen går! Jag bara tänkte att vissa lösningar kräver nationella beslut, tex momssatser och liknande. 

H:

Du väckte en tanke hos mig. I Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, 14 kap. 4 § sägs att ”kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina angelägenheter”. Lag (2010:1408). Inget sägs om hur skatten får tas ut. Alltså kan kommunerna själva besluta om gröna skatter. 

I:

När det gäller trendlinjen för framtida bnp-per-capita-utveckling är det inget jag varken hoppas eller tror ska gå i uppfyllelse. Trenden ger en idé om vart vi är på väg just nu, inom ett system som gladeligen håller kvar vid t ex fossila bränslen. Och håller vi fast vid nuvarande system kommer naturen att ta sådan skada att den förr eller senare kommer att tvinga på oss en kraftigare inbromsning. Om vi istället lyckas uppnå tillräcklig skyddsnivå för naturen kommer vi sannolikt också då att frångå trendlinjen, och det ganska snart, eftersom vi då ska plocka bort all ”produktion” som idag kommer av att vi idag pumpar upp naturens skatter.


I frågan om vi är tillväxtberoende eller ej har vi nog rätt stor samsyn om att samhällets strävan efter hög bnp sätter käppar i hjulet för många andra viktiga mål, däribland långsiktig hållbarhet och social balans. Önskan om tillväxt gör att vi prioriterar fel. Om vi sedan kallar denna felprioritering ett beroende är en smaksak.

J:

Jag tycker ju att det räcker fullständigt med en skatteväxling eftersom miljöskatter och resursskatter är mindre skadliga för BNP och jobben. I slutändan spelar det ingen roll hur stor BNP är. Det som faktiskt spelar roll är hur mycket vi belastar planeten.

Naturresursskatter är enligt OECD, IFS och EU-kommissionen mer tillväxtskapande. Mer forskning och utveckling av substitut utvecklas när naturresurser beskattas istället för inkomst och företagande, dvs vi får sann ”ekonomisk tillväxt” (det som de flesta här i forumet vill benämna utveckling och effektivisering). Så jag ser inget problem att argumentera för den nödvändiga skatteväxlingen även med argumentet ”ekonomisk tillväxt” (med betydelsen utveckling såsom näringslivet definierar det).

Åter igen. Jag tror att vi bör släppa debatten om ekonomisk tillväxt. Den har inte gett frukt senaste 30 åren och har visat sig försena omställningen. Säg istället vad ni rent konkret vill ska förändras i samhället istället för att skapa en egen definition för begreppet ekonomisk tillväxt. Omställningen tar inte fart genom att ni och näringslivet har olika definitioner på begreppet ekonomisk tillväxt. Omställningen tar fart när det presenteras Win-Win lösningar.

A:

Att ekonomisk tillväxt betyder ökande BNP är inte direkt något vi har hittat på. Men eftersom tillväxt inte förstås så av alla så är det viktigt att tydligt definiera att det just är BNP-tillväxt vi pratar om och problematiserar. 

Om tex grön skatteväxling skapar en god utveckling men inte ökad BNP så bör man prata om det och inte om att det ska driva tillväxt. Men även om man tror att skatteväxlingen kommer ge ökad BNP (själv tror jag på motsatsen) så är det enligt vårt perspektiv fel att använda det som ett argument för att skatteväxlingen ska göras. Då riskerar man bara genomföra de delar man tror ska leda till ökad BNP och avstår kanske från delar som kanske är viktiga för hållbarhet. 


 Vi tror att samhället måste göra upp med tron på att vi alltid kommer ha tillväxt och släppa kravet på att det ska gå att förena den nödvändiga omställningen med fortsatt ökande BNP.

Vedertagna definitioner för BNP och ekonomisk tillväxt:


”BNP är också det vanligaste måttet för att beskriva ekonomisk tillväxt. Med ekonomisk tillväxt menas alltså en ökning av BNP över tid. ”

”Ekonomisk tillväxt är den relativa ökningen i något produktionsmått. Vanligen är det ökningen av ett samhällets produktion av varor och tjänster enligt måttet bruttonationalprodukt (BNP), jämfört med föregående tidsperiod (till exempel månad, kvartal eller år).”

J:

Ekonomisk tillväxt betyder absolut inte ökande BNP. Majoriteten av den ekonomiska tillväxten sker i form av kvalitetsökningar och nya miljövänliga varor och tjänster som inte mäts med BNP. BNP är bara ett mått bland många för att försöka mäta ekonomisk tillväxt. Jämför gravitation och måttet newton. Gravitation går att mäta på många sätt. Newton är ett sätt för att mäta gravitation, men vi kan lika gärna mäta mängden vatten som trängs undan av en flytande kropp för att mäta gravitationen.
De fångar upp olika aspekter av fenomenet. All gravitation leder dock inte till att vatten trängs undan. På samma sätt gäller:

All ekonomisk tillväxt leder inte till ökad BNP. För BNP mäter inte oavlönat arbete, ökande kvalitet, nya produkter och miljöpåverkan särskilt bra. Vilket alla är överens om. Men eftersom det är lättast att mäta transaktioner, pengarnas cirkulation i ekonomin, så mäter vi sällan övriga produktionsmått som också ingår i begreppet ekonomisk tillväxt enligt dina länkar. Dvs BNP är idag det vanligaste men sämsta sättet att mäta ekonomisk tillväxt.

Citerar dina länkar.


”BNP är också det vanligaste måttet för att beskriva ekonomisk tillväxt.”


”Ekonomisk tillväxt är den relativa ökningen i något produktionsmått. ”

Observera ordet ”något” i citatet. Det är med andra ord ett extremt brett begrepp!

Det är jätteviktigt att skilja på själva måttet och det system/fenomen som man studerar. Om vi studerar ekonomisk tillväxt så är det viktigt att vi inte blandar ihop produktionsmåttet med själva systemet/fenomenet. Måttet är inte fenomenet! Dvs: BNP är inte ekonomisk tillväxt!

Ni får gärna problematisera måttet BNP, det gör jag varje gång jag skriver texter som denna. Men jag vill informera er om att alla är redan överens om att det är ett dåligt mått som missar bland annat oavlönat arbete, kvalitetsökningar och miljöpåverkan.

Det ni skulle kunna göra är att sprida kunskap om andra mått på ekonomisk tillväxt. Mått som inkluderar miljöpåverkan. (exempelvis hälsa/sjukdom och biologisk mångfald). Det är svårare att mäta, men det är det som behövs om vi ska ta hänsyn till något annat än hur mycket pengar som cirkulerar i samhället.

Vill vi minska belastningen på naturen så måste vi ha ett mått som inkluderar naturen. Så enkelt är det.

De flesta som vill ha ekonomisk tillväxt är redan kritiska till att mäta BNP. De säger egentligen att de vill ha utveckling. Och därför är inte jag rädd för att använda ekonomisk tillväxt som argument för att genomföra en grön skatteväxling. En skatteväxling leder nämligen till massor av utveckling. Ny teknik och effektiviserat nyttjande av naturresurser blir ofrånkomligt resultatet. Dvs, Producera samma värde med mindre eller miljövänligare input. Dvs själva definitionen för ekonomisk tillväxt, skapa mer önskat värde och mindre oönskat. Summan av positiva och negativa saker ökar.

Så ni måste skilja på ekonomisk tillväxt och måttet BNP.

A:

Det spelar mindre roll vad ekonomisk tillväxt ”egentligen” betyder om det alla menar när de pratar om det är ökande BNP. Som du ser av citaten jag klistrade in är detta väldigt vanligt ”Med ekonomisk tillväxt menas alltså en ökning av BNP över tid.” 

Men som jag sa har vi blivit noggrannare med att specificera att det är BNP som mål och mått vi problematiserar.

Personligen tror inte jag att det går att ersätta BNP med ett (1) annat mått. Hur värderar man oersättlig förlust av biologisk mångfald tex. Jag tror mer på sluta se ökande BNP som mål (eller som det främsta medlet för att uppnå andra mål), vi har redan en massa andra bra mål och mått , tex 16 miljökvalitetsmål, mål om sysselsättning etc. Ser inte varför dessa ska bakas ihop till ett mått.

C:

Vi har förmodligen olika syn på BNP-statistiken och trendframskrivning. Det är väl i sig positivt.

Har samtidigt bilden att det är mycket som förenar oss, och det gör ju inget:-)

Jag tycker att man på goda grunder kan hävda att vi under lång tid (minst 50 år) har haft något som liknar exponentiell tillväxt, dvs. ungefär samma nivå på den procentuella förändringen.
Om man från det ska resonera om framtiden vill jag ta fasta på att exponentiell tillväxt i andra sammanhang hänger ihop med positiv (förstärkande) återkoppling. T.ex. ränta-på-ränta eller vissa skeden av populationstillväxt. Det är inte svårt att också hitta positiv återkoppling i vår ekonomi. Karaktäristiskt för tillväxt (exponentiell eller inte) är också att den bryts när negativa återkopplingsmekanismer tar överhand. Om möjligt är det ännu enklare att ana sådana när det gäller BNP.

K:

Tack J, en del av det du säger har jag då och då försökt säga också, men du gör det på ett mycket mer fullständigt och kärnfullt sätt. Att slåss mot måttet BNP är lite grann som att likt Don Quijote fäktas mot allehanda väderkvarnar. Minskad belastning på naturresurser mer av kretslopp, återvinning, effektivisering, synergier och immateriella produkter är väl kärnan vi vill åt och allt det skulle kunna vara delar i tillväxt. Tillväxt måste inte innebära exponentiellt ökad förbrukning av resurser.

Varför inte slå ett slag för Human Development Index? Genom att konsekvent använda detta sammanvägda mått istället för BNP kanske man kan få fler att göra det?

L:


Som A påpekar så finns BNP som ett etablerat mått som är oerhört viktigt för varje regerings styre, budget, transfereringar i välfärdspolitiken m. m. Problemet är när BNP används som en måttstock när man utvärderar olika politiska förslag. J kanske inte känner till att de förslag om grön skatteväxling, som både han och jag förordar, riskerar att minska BNP enligt Finansdep. analyser (de använder allmän jämviktsmodell tex EMEC). Detta blir då ett argument MOT grön skatteväxling eftersom BNP-tillväxt anses vara det överordnade medlet för de flesta politiska målen (ökad sysselsättning, bättre vård-skola-omsorg, högre pensioner, bättre möjligheter att ta emot flyktingar, jag till och med mer resurser till miljövård!).

Ekonomisk tillväxt kan naturligtvis mätas som ökning av konsumtionssidan eller producentsidan, man kan inkludera export och import (gross domestic eller national product), man kan skriva av kapitalslitage och räkna på Nettonationalprodukt (NNP). Så visst, man kan associera ”ekonomisk tillväxt” med andra nationalräkenskaps-mått än just BNP. De som påstår att ekonomisk tillväxt handlar om ökning i effektivitet och produktivitet har också rätt, det är nämligen ett av de sätten som gör att BNP kan växa. Det andra sättet är att öka insatser av naturresurser, energi, annat kapital eller arbete. Detta kan ske utan någon som helst produktivitets-ökning och leder till ökad BNP. BNP får gärna öka om det är naturresurs-produktiviteten och energi-effektiviteten som ökar. För att stimulera detta behöver vi en grön skatteväxling som gör naturresurser och energi relativt dyrare och arbete relativt billigare.

Så långt tror jag att jag är överens med J. Frågan som följer är – vad händer sen? Antag att Tyskland och Japan avvecklar sina kärnkraftverk minskar sin fossila förbränning tack vare en satsning på sol-el som gör att denna blir billig och växer kraftigt. Vad händer då? Om samhället fortfarande har ”ökad ekonomisk tillväxt” som mål så kommer alla lediga resurser (inklusive naturresurser och energi) som kan användas på ett lönsamt sätt att användas! Det kallas för rekyleffekten. De resurser som sparas tack vare en ökad produktivitet kommer att åter tas i anspråk, det är i själva verket rekyleffekten som grunden till att ökad produktivitet ger tillväxt. Annars skulle ju BNP minska om vi tillverkade samma saker som tidigare fast billigare.

 Återigen är det en grön skatteväxling som är bästa sättet att minska rekyleffekten. Men om vi menar allvar med att vi faktiskt skall MINSKA vår belastning av naturen, minska användningen av jungfruliga mineraler, avsätta större skogsarealer till naturvård och rekreation – ja då måste vi faktiskt problematisera det övergripande målet för finanspolitiken, nämligen att BNP ska öka.

E:

Förstår inte riktigt hur du menar här. Om vi producerar samma mängd som
tidigare, men energieffektivare så ökar rimligen inte BNP. Rimligen så
sjunker den eftersom priset (vilket är värdet i ekonomiska sammanhang)
sjunker.

A:

 Det är klart att vissa ibland menar något annat än BNP när de pratar om ekonomisk tillväxt. Det jag talar om är vad som vanligen avses. En bra indikator på det brukar vara hur ett begrepp definieras i uppslagsverk. Pratar man då om något annat än uppslagsverkens definition så bör man ange det, annars kan man anta att det är just ökande BNP som avses. Om det skett en språklig förändring av vad begreppet ekonomisk tillväxt vanligen betyder så är det i alla fall inget som nått uppslagsverken ännu.

M:

Angående J:s inlägg:

Kan du förklara mer hur du tänker när du säger att sann  ”ekonomisk tillväxt” [är ] det som de flesta här i forumet vill benämna utveckling och effektivisering”. Du menar att ekonomisk tillväxt för de flesta, inklusive oss på forumet, är synonymt med utveckling och effektivisering? Jag tror det är här det skär sig mellan dig och A. Och det är i själva verket en intressant observation: Kan det vara så att vårt samhälle så länge sett att ekonomisk tillväxt hör ihop med utveckling och effektivisering (både korrelation och viss kausalitet), att många (dig inklusive) faktiskt ser det som synonymer.

Jag tror inte alla sett detta så tydligt men det är helt klart en viktig iakttagelse. För om ekonomisk tillväxt faktiskt konkret (bortom ordböckernas värld) ses som synonym till utveckling och effektivisering (+annat positivt), och inte bara kopplad till dessa, så har det betydelse för vår kommunikation.

N:

Och för att förtydliga detta ännu mer: rekyleffekten är verkligen den centrala frågan och arbete är en nyckelfaktor och båda delarna rår vi själva över. Om vi låter bli att ta ut ökad effektivitet i form av fler produkter/tjänster och om vi ersätter arbete med fri tid så har vi tagit centrala steg mot ett hållbart samhälle. Vi måste låta konsumtion och produktion plana ut. Lönerna kommer ju inte heller att stiga om vi växlar effektivitet i fri tid så vi får inte råd att konsumera mer. Så vi måste visa en förnöjsamhet med det vi har och inte begära mer. Se där: det finns också en beteendeaspekt och något vi kan göra, själva men gemensamt i politisk handling, för en bättre värld.

O:

Kanske borde vi gå in för ett perspektiv som är mer direkt relaterat till konkreta, materiella problem, när vi nu redan har en global varuproduktion och konsumtion som (inklusive bieffekter) kräver omöjliga ca 1,5 jordklot. Detta ger ett varuflöde som motsvaras av ett i stort sett icke-materiellt penningflöde som genom ackumulation tenderar att snedfördela rådande maktförhållanden (med en snedfördelad konsumtion, som för vår del kräver 3,7 jordklot).

Vad som krävs för att komma tillrätta med dessa problem är, så vitt jag kan se:

1. en utjämnande fördelningspolitik, globalt och lokalt, för att undvika spänningsskapande snedfördelningar av makt som (bl.a. genom krig som värsta konsekvens) kan utgöra hinder för nedanstående förändringar

2a. en minskning av de negativa miljökonsekvenserna av produktion och konsumtion av så många varuslag som möjligt (vid bibehållen omsättning) genom utveckling av nya metoder

2b. om nödvändigt (vilket det troligtvis är) en minskning av själva varuflödet (t.ex. genom minskad arbetstid), särskilt av de varor vars produktion och konsumtion är mest skadliga

3. förändringar inom det nuvarande ekonomiska systemet och, om nödvändigt, utveckling av nya hållbara system, som gör ovanstående förändringar möjliga.

L:

Angående E:s fråga:

Bra fråga. Ditt påstående är korrekt. Men om en mängd företag använder
en ny teknik som innebär att de kan producera mycket mer (för samma pris
eller något lägre pris) med SAMMA mängd insatser av naturresurser och
energi, så innebär det att naturresurs-produktiviteten och
energi-effektiviteten ökar och BNP stiger. I detta fall har den ökade
produktiviteten tagits ut i ökad produktion, vilket är det som händer
allt som oftast. Vi kan fortfarande välkomna denna utveckling om det
sker som en del av en omställning till en grön ekonomi.

Men, som jag skriver lite längre ner, så är det önskvärt att vi använder
mindre naturresurser och energi totalt sett. Detta måste inte ske exakt
samtidigt, jag vill inte vara sträng och säga att vi måste bromsa
samtidigt som vi gasar. Men på några års sikt så måste vi bromsa, dvs
komma igång med utfasningen av ohållbara investeringar (typ Förbifarten
i Stockholm) och ohållbar konsumtion. Rekyleffekten behöver motarbetas
på aggregerad nivå. Att sol-el växer så det knakar har jag inget emot,
de naturresurser som friställs inom produktionen av sol-el tack vare den
formidabla resursproduktivitetsökningen får gärna sättas i användning
genom ännu fler solpaneler! Men på aggregerad nivå (hela samhället)
behöver resursanvändningen minska genom att andra sektorer minskar i
resursanvändning och därmed minskar även dessa sektorers bidrag till BNP.

J:

Angående M:s inlägg:

Ekonomisk tillväxt handlar som sagt om mycket mer än det som lyckas mätas med BNP.

Vad är tillväxt? 

Ekonomisk tillväxt är ett mått på hur snabbt ett lands produktion av varor och tjänster ökar. Det betyder att vi blir allt bättre på att utnyttja våra resurser och utveckla lösningar för människors behov och önskningar. Man kan också säga att vi blir rikare. 

Ett lands ekonomi växer om företagen lyckas producera fler och bättre varor, utan att det kostar mer eller att människorna i landet behöver arbeta mer. Sedan 1870 har Sverige blivit mycket bättre på att producera varor och tjänster. Nästan alla produkter som fanns då har blivit oerhört mycket billigare att producera och kan produceras på kortare tid. Då kunde det till exempel ta en dag att tillverka ett bord och den som köpte det fick betala motsvarande flera veckors lön. I dag kan samma typ av bord tillverkas på några minuter i en fabrik och säljas på IKEA eller i någon annan affär till ett pris som många fler har råd med. 

Bättre utnyttjade resurser

Tillväxt betyder alltså att vi blir bättre på att utnyttja våra resurser – det krävs allt mindre arbetstid, naturresurser och pengar för att producera en vara, till exempel ett bord. Men det betyder också att vi använder tillgängliga resurser för att producera helt nya varor och tjänster. De allra flesta produkter som finns i dag fanns inte 1870. I vissa fall har gamla produkter och tjänster ersatts av nya. Oljelampor i hemmen har till exempel ersatts av glödlampor, som ger bättre ljus och inte osar. Nu ersätts glödlampor i allt högre grad av lågenergilampor, som gör av med mindre energi och därför är bättre för miljön. Många andra produkter och tjänster är helt nya. Innan de uppfanns och sattes i produktion så visste ingen vad en mobiltelefon var, eller film på nätet, eller en röntgenkamera. Eller någon av de 1000-tals andra produkter och tjänster vi har nytta och glädje av i dag. 

Att producera och konsumera allt fler varor och tjänster är inget mål i sig. Men ekonomisk tillväxt är viktig eftersom den skapar möjligheter för människor. Tillväxten har skapat möjligheten att bo i ett hus med golvvärme istället för i ett dragit torp, eller möjligheten att ringa till en kompis, istället för att skicka ett brev, som förr tog sex dagar att komma fram. Förr i tiden var det bara mycket rika människor som hade råd att hyra in musiker och lyssna på musik. I dag är musik billig och tillgänglig för alla svenskar, på CD eller mp3. Ökade möjligheter förändrar tillvaron och hela samhället. Därför är tillväxt inte bara något som förändrar ekonomin, utan hela sättet vi lever tillsammans. 

Kakan växer 

Ibland liknar man alla de resurser och möjligheter, som finns i ett land, vid en kaka. I ett fattigt land är kakan liten. Människorna tvingas dela på det lilla som finns och det kan bli hårda strider om resurserna. Alla har då inte råd att äta sig mätta, utbilda sig eller njuta av underhållning. I ett rikt land är kakan däremot större. Alla kan få en större bit, utan att någon annan behöver bli utan. Tillväxt innebär att kakan växer. Befintliga varor kan tillverkas billigare, nya varor kan lösa nya problem och mer blir tillgängligt för fler. En av de stora vinsterna med tillväxt i ett samhälle är just att alla kan få det bättre, utan att någon behöver få det sämre. Sedan 1870 har produktionsvolymen i Sverige, det vill säga det samlade värdet av allt vi producerar, ökat nästan 20 gånger. Tänk dig att din familjs förmögenhet, era inkomster och era möjligheter blev 20 gånger så stora som i dag. Så mycket har Sveriges kaka växt. Hur stor tror du kakan är 2070? 

BNP är inget perfekt mått på hur rikt ett land är. Allt som faktiskt produceras ingår inte. Det som produceras ideellt i hemmet ingår inte och inte heller ”svartarbete”, det vill säga arbete som sker i det fördolda, i syfte att inte betala skatt. Det har tagits fram många andra mått, som till exempel väger in ett lands utbildningsnivå, hur god miljön är och mycket annat. Dessa mått kan också vara värdefulla i olika sammanhang.

En snabb analys av näringslivets text.

  • Billigare tillverkningskostnader, billigare priser, snabbare produktion, mindre arbete, automatisering = ekonomisk tillväxt
  • [Vi blir] bättre på att utnyttja våra resurser och utveckla lösningar för människors behov och önskningar = ekonomisk tillväxt
  • nya produkter = ekonomisk tillväxt
  • nya varor kan lösa nya problem och blir tillgängligt för fler = ekonomisk tillväxt
  • Ökade möjligheter = ekonomisk tillväxt
  • BNP är inget perfekt mått. Mäter inte ”allt gott”.

Sammanfattat, i företagsvärlden är ”allt gott” att benämna som ekonomisk tillväxt. Här i forumet så begränsas betydelsen av ekonomisk tillväxt till BNP-ökning fastän den allmänna betydelsen i näringslivet är att produktionen blivit bättre (snabbare, billigare, resurssnålare, fått substitut som möter människors behov och önskningar bättre, osv). Ökad ekonomisk tillväxt skulle rent teoretiskt kunna vara en bra marknadsföringskampanj som resulterade i att människor blev gladare när de sålde sin bil och började cykla, då har nämligen människors behov blivit bemött ”bättre” och gjort människor gladare än de var när de bara hade råd med cykel. Denna tjänst har tillkommit och BNP ökat fastän det är samma cykel då som nu. Skillnaden är att mer pengar cirkulerar genom reklamföretaget och att cykeln kan vara dubbelt så dyr fastän tillverkningskostnaden var hälften så hög. Så detta skulle intressant nog även kunna mätas med BNP. Val(möjligheten) mellan bil och cykel har blivit att betrakta som det som växte genom den ekonomiska tillväxten. (Många elcyklar är dyrare än många begagnade bilar fastän det bara är några enstaka kilo naturresurser i cykeln. Att känna sig grön är det som ger glädje. Det är en bättre ”lösning för människors behov och önskningar” som är att betrakta som ekonomisk tillväxt.)

”Kan det vara så att vårt samhälle så länge sett att ekonomisk tillväxt hör ihop med utveckling och effektivisering (både korrelation och viss kausalitet), att många (dig inklusive) faktiskt ser det som synonymer.”

Det handlar inte om kausalitet eller korrelation. De är inte ens synonymer. Ekonomisk tillväxt är i vardagligt språk nuförtiden definitionsmässigt ”utveckling och effektivisering”.

”Jag tror inte alla sett detta så tydligt men det är helt klart en viktig iakttagelse. För om ekonomisk tillväxt faktiskt konkret (bortom ordböckernas värld) ses som synonym till utveckling och effektivisering (+annat positivt), och inte bara kopplad till dessa, så har det betydelse för vår kommunikation.”

Detta är min poäng som jag arbetar hårt med att förklara. Över 40 år med tillväxtkritik har varit fullständigt meningslös eftersom tillväxt i de flesta andra kretsar ses som ”allt gott i världen” (sänkt naturresurskonsumtion inkluderat, det ingår i begreppet ekonomisk tillväxt i näringslivets korridorer). Och när någon kommer och kritiserar ”allt gott” så skapas en kognitiv dissonans av sällan skådat slag som totalt sänker alla försök till kommunikation mellan tillväxtkritiker och näringslivet/politiker. Vem är liksom mot bra saker? De måste ju vara knäppgökar!

Jag tycker faktiskt inte ens att jag överdriver när jag påstår följande: Att utropa ”ekonomisk tillväxt” inför näringslivet är synonymt med att utropa ”nerväxt” (gällande naturresurskonsumtion) på detta forum. De är exakta motsvarigheter i de olika subspråken som har skapats inom svenskan. Budskapet är detsamma.

Fokusera istället på de nödvändiga reformerna. Det kan vara att skapa större naturreservat eller högre resursskatter på jungfrueliga resurser för att öka återvinningen. Det kan vara att införa Demurrage för att sänka räntan och skapa ett räntefritt samhälle samtidigt som en basinkomst finansieras. Det kan också vara att höja priset på elektromagnetiska spektrumet i våra spektrumauktioner så att mobiloperatörer tvingas beställa effektivare och bättre mobilsystem från exempelvis Ericsson för att få in fler telefonsamtal på mindre bandbredd. Dvs resurseffektivisera samtidigt som skatten på arbete kan sänkas. Företagen som tvingas effektivisera har då möjlighet att anställa fler för att realisera effektiviseringen. Det skapas global tillväxt när dessa resurssnåla system säljs över hela världen. Eller som ni skulle sagt: ”Det blev billigare att ringa när mobiloperatörer behöver köpa mindre naturresurser”. Vi får en sänkning av svensk BNP samtidigt som vi skapar en oerhörd global tillväxt som gynnar alla på jordklotet. Detta eftersom BNP inte mäter all ekonomisk tillväxt. Vi gör kakan större även om vi inte kan mäta det.

O:

Hej J, i din sammanfattning har jag ändrat likhetstecknen till tecknet ”=>” som betyder ”medför” eller ”orsakar”. Då blir det genast tydligare att Näringslivets text handlar om en (för vårt ekonomiska system delvis riktig) uppfattning att en mängd olika förhållanden är gynnsamma för en ökande bruttonationalprodukt, vilket i sin tur är gynnsamt för en mängd företags ekonomiska omständigheter och möjligheter till vinstutdelning och konkurrensfrämjande investeringar.
Även de omvända orsakssambanden kan gälla (vilket särskilt politiker kan utnyttja i sina kampanjer), och då på ett sådant sätt att positiv eller negativ återkoppling kan ske.

  • Billigare tillverkningskostnader, billigare priser, snabbare produktion, mindre arbete, automatisering => ekonomisk tillväxt
  • [Vi blir] bättre på att utnyttja våra resurser och utveckla lösningar för människors behov och önskningar => ekonomisk tillväxt
  • nya produkter => ekonomisk tillväxt
  • nya varor kan lösa nya problem och blir tillgängligt för fler => ekonomisk tillväxt
  • Ökade möjligheter => ekonomisk tillväxt
  • BNP är inget perfekt mått. Mäter inte ”allt gott”.

Nej BNP ”mäter inte allt gott”, det mäter ”ett lands produktion av varor och tjänster”, och ”ekonomisk tillväxt”, uppfattad som BNP-ökning är ”är ett mått på hur snabbt ett lands produktion av varor och tjänster ökar”.

P:

J! Jag uppfattar det som om du inte förstått mycket av diskussionen om våra allvarliga miljö- och samhällsproblem. Det är just de argument som du tydligen fått från ”näringslivets informationsblad” kring tillväxt, produktion och konsumtion som vi vill problematisera. Det är naturligt att näringslivet vill försvara och bevara ”business as usual”. Vi befinner oss i en mycket svår situation bland annat på grund av att alltför många tror att ”kakan bara kan växa och växa”. Insikten att det finns gränser vi måste hålla oss inom i det ändliga system som jorden utgör börjar äntligen sprida sig. Det finns bara en kaka att dela på. Vi har redan överskridit jordens resurser och vi håller på att knapra på den kaka våra barn och barnbarn behöver för sin överlevnad. De åsikter du framför är inte på något sätt nya för oss. De är de gamla traditionella argumenten som framförts som försvar för att vi i stort kan fortsätta som vanligt. Det man brukar kalla ”ekologisk modernisering”. Det känns inte meningsfullt att börja om den diskussionen från början igen.

Q:

J skriver:

”Detta är min poäng som jag arbetar hårt med att förklara. Över 40 år med tillväxtkritik har varit fullständigt meningslös eftersom tillväxt i de flesta andra kretsar ses som ”allt gott i världen” (sänkt naturresurskonsumtion inkluderat, det ingår i begreppet ekonomisk tillväxt i näringslivets korridorer). Och när någon kommer och kritiserar ”allt gott” så skapas en kognitiv dissonans av sällan skådat slag som totalt sänker alla försök till kommunikation mellan tillväxtkritiker och näringslivet/politiker. Vem är liksom mot bra saker? De måste ju vara knäppgökar!”

Vem/vilka definierar vad som kan ses som ”allt gott i världen”? Kan det, i första hand, vara dom som tjänar dom stora pengarna inom ”begreppet ekonomisk tillväxt”?

När nu världen inte ser ut så här utan istället så har ”allt gott i världen” definierats som en ”sämre värld” av, som jag förstår det, en majoritet av världens befolkning då finns ju all anledning att fundera över varför det kan uppstå så helt olika synsätt.

Kan det vara så att även definitionsbegreppet kan sägas tillfalla dom som tar dom avgörande besluten i vårt ekonomiska system?

F:

Angående J:s inlägg: 

Trevligt att ta del av dina infallsvinklar, men du får ursäkta, för mig som penetrerat tillväxtens effekter under snart 50 års tid känns ingenting nytt av det du skriver. Självklart finns det mängder av sätt att försvara rådande ordning, för att inte tala om knep med avsikt att något förlänga denna ordning, men det grundläggande felet med ekonomisk tillväxt kvarstår.

Situationen blir faktiskt inte bättre av att införa nya definitioner, för att på så sätt få oss att vända blickarna bort från vad den ekonomiska tillväxten i grunden handlar om. Ekonomisk tillväxt handlar om att vi i allt snabbare takt tar i anspråk alltmer av planetens system och resurser och omvandlar dessa till avfall och molekylsopor. Att insikten om detta ännu inte fått genomslag inom politik och näringsliv, är oerhört tragiskt när vi vet att vi redan idag har ett ekologiskt fotavtryck som innebär att det skulle krävas 3,7 jordklot om världens samtliga människor skulle leva som vi svenskar. Benjamin, vad är det för utveckling du ser i ett sådant fasansfullt perspektiv? Visst innebär ekonomisk tillväxt även effektivisering m.m., men det är en effektivisering inom ett mycket begränsat perspektiv. Vi ödelägger nämligen samtidigt framtiden, varför det totala resultatet är kraftigt negativt.

Ekonomisk tillväxt är ökningen av bruttonationalprodukten, BNP: ökad produktionsförmåga, ökad genomströmning i samhället av materia och energi, ökad konsumtion, kort sagt ökat resursutnyttjande. Med en konstant procentuell ökning får vi en accelererande absolut ökning, så kallad exponentiell tillväxt, och det är denna typ av tillväxt många har svårt att förstå innebörden av.

Exponentiella tillväxtkurvor kan beskriva matematiska sammanhang men inte en uthållig verklighet. Så kan en population djur tillväxa exponentiellt men bara under en begränsad tid. Förr eller senare slår populationen i taket för ekosystemet. Man kan säga att vi svenskar för längesedan växt genom taket. Amerikanerna är ännu mer illa ute. Vår livsstil är totalt orealistisk idag.

Således kan ett tillväxtsamhälle som vårt existera endast under en mycket begränsad historisk tid. När samhällen skapas, växer och människorna i sin strävan får det bättre, växer även ekonomin. Men processen med en exponentiellt växande ekonomi kan efter ett tag inte längre fortgå, om ekosystemens bärförmåga ska upprätthållas. Enorma skador på jordens ekosystem är ett faktum, och skadeverkningarna tycks bara växa. Även med en exempellös teknisk utveckling de närmaste decennierna – hur ska 11 miljarder människor kunna leva som amerikaner på 1 jordklot, när amerikansk livsstil, i global skala, idag kräver mer än 5 jordklot? Att en genomgripande omställning måste ske dessförinnan kan alla inse, men vi agerar inte som om den insikten finns. Men vi kan alltså inte fortsätta som hittills. Detta är kärnan i tillväxtkritiken.

Den som ”väckte” mig angående tillväxtens dilemma var en lärare som på 1960-talet förde fram två vid den tiden ovanliga budskap. Dels att ”ett vanligt förekommande ämne”, nämligen koldioxiden vid förbränning av fossila bränslen, i framtiden skulle orsaka problem genom att temperaturen på jorden stiger. Det andra budskapet handlade om exponentiell tillväxt. Den läraren hade verkligen kläm på det här med att en sådan tillväxt, överförd på samhället och ekonomin, leder till helt orimliga resultat efter en tid. Han menade att vi har ”byggt in ett krav på ständig tillväxt i vårt ekonomiska system” och, hävdade han, ”på sikt går detta inte att genomföra, och då får vi stora problem”. Det var säkert fler som förstod detta, men 1960-talet var också de s.k. rekordåren då alla fick det bättre och ingen ville diskutera utvecklingens baksidor. Den diskussionen kom som bekant i stället igång indirekt bl.a. genom boken Tyst vår (Rachel Carson, Silent Spring, 1962).  

R:

L skrev:

 ”Men, som jag skriver lite längre ner, så är det önskvärt att vi använder mindre naturresurser och energi totalt sett. Detta måste inte ske exakt samtidigt, jag vill inte vara sträng och säga att vi måste bromsa samtidigt som vi gasar. Men på några års sikt så måste vi bromsa, dvs komma igång med utfasningen av ohållbara investeringar”.

Men hallå? Nu har vi gasat i 200 år, hur går det tycker ni?

Ursäkta om jag är raljant, men jag har inte ägnat mig åt det här för att vi ska dalta med näringslivet.

Näringslivet förstår inte vad vi säger av ett väldigt enkelt skäl: de vill inte förstå. De vill fortsätta att hinna tjäna pengar innan de dör, sen skiter de i resten.

Möjligen gnager ett litet dåligt samvete i dem (eller en oro för badwill). och då hittar de på saker som hållbar tillväxt och SCR.

Att säga att ”vi behöver bromsa, men inte precis nu” är som att säga till en alkis med begynnande skrumplever att ”snart måste du nog sluta dricka, men dra i dig en kvarting så du orkar fundera på saken först”.

F:

Häromdagen följde jag på SVT2 Industridagen 2015 i Södertälje. Att döma av vad som sades där, har krismedvetandet ännu inte nått dit. Det handlade mest om hur Sverige ska kunna fortsätta inta en ledande position i racet mot avgrunden. Man har ju 3,7 jordklot att bolla med.

Man lever alltså i en bubbla. När sedan politikerna ständigt framhåller vikten av en konkurrenskraftig industri i det här racet, då förstår man varför krismedvetandet inte heller där har nått fram. Beslutsfattares världsbild skiljer sig med andra ord radikalt från exempelvis våran. Det är nog mest önsketänkande att tro att institutioner som Sveriges riksdag och industrin ska frångå hittillsvarande koncept.

L:

Svar på R:s inlägg:

Det handlar inte om att fjäska för näringslivet. Politiker och facket är medberoende. Förändringspsykologin säger att missbrukaren behöver testa ett drogfritt liv och uppleva att det är gott för att kunna släppa drogerna. Alltså först en vision om hållbar utveckling och att omställningen kommer att bli en prövning, inte en dans på rosor men ändå det bästa alternativet. Detta kräver politiskt ledarskap. Det vi gjort i 200 år är mer glass till barnen. Att bara ta bort glassen utan att erbjuda en vision tror jag inte går att förena med demokrati. 

Utmaningen är att minska utanförskap och utslagning under omställningen. I min vision ersätter vi arbetslinjen med existenslinjen. Alla ska med. Antingen kortare arbetstid eller basinkomst. Hur ser din vision ut? 

R:

Min vision är att vi ska fokusera på att få folk att prata om läget som det verkligen är. Att tillväxtsamhället är slut, och att alla måste börja fundera på alternativen.

Inte inlindat som i ”lite grön tillväxt först, sen kommer problemen”. Utan rakt på. Precis som modern forskning säger att man ska göra.

Svåra sjukdomsbesked ska inte lindas in, det har läkarvetenskapen lämnat bakom sig. Därför att det visar sig att människor greppar varje halmstrå för att undvika förändring om de inte får ett rakt besked.

Precis samma sak gäller i miljöfrågor. ”one foot in the door” och liknande teorier om att det är bra att börja med nåt litet, de har visat sig kontraproduktiva. Den mentala förändringen måste komma först, det är

bara då folk öppnar sig för verklig förändring.  

Min vision är också att vi håller oss till den ursprungliga idén, att väcka samtalet.

Sen när det gäller lösningar så gillar jag såväl kortare arbetstid, basinkomst och individuella utsläppsrätter. För att nämna några saker. Men det är som sagt en annan story.

A:

Hej, jag har funderat mycket över det R (och andra) säger om behovet av nerväxt. 

Jag tror att det kanske finns en skiljelinje mellan de som ”enbart” vill fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter och mellan de som vill se en total minskning av resursanvändningen (degrowth). 

För de förstnämnda är minskad total energi- och materialanvändning samt minskad BNP en möjlig konsekvens av utfasningen snarare än ett mål. Man ser BNP-fokuset som något som försvårar utfasningen av det miljöskadliga, men man är tillväxtagnostisker. Växer det förnyelsebara tillräckligt fort för att ersätta det fossila och dessutom ge tillväxt så är inte det något problem, men att satsa allt på detta osäkra scenario (ha det som mål) är fel. 

För de sistnämnda är minskad resursanvändning (iaf i väst) ett självändamål. Dels eftersom det är betydligt enklare att ersätta en krympande än en växande resurskaka med nya förnyelsebara resurser = större chans att lyckas rädda planeten. Men också för att man ifrågasätter tillväxtideologin i grunden och ser det som osunt (och förenat med risk för andra miljökonsekvenser än uppvärmning) med en ständigt växande resursanvändning även om den skulle vara 100% förnyelsebar. Man ser det kanske också som att om vi får en total minskande resurskaka så är det nödvändigt för oss i väst att ha bantat ner så att resurserna som finns kan bli mer jämnt fördelade globalt. 

Den första gruppen vill inte prata om nerväxt förutom som en risk vi behöver ha beredskap för. Den andra gruppen vill aktivt pusha för det (när det gäller resurser iaf, kanske inte alltid BNP). (Båda grupperna är förstås också överens om att evig tillväxt är omöjlig men var den teoretiska gränsen går, och om dagens nivå är möjlig att upprätthålla finns det skilda uppfattningar om.)

Jag tror att varianter på båda dessa synsätt finns. Ifrågasättandet av BNP som mål/främsta medel för samhället förenar, men skillnaderna i synsätt gör det svårt att enas om hur tillväxtkritiken i övrigt ska formuleras. 

Är detta en rimlig beskrivning? 

R:

Jag tycker det är en bra beskrivning av var linjen går. Sen är det en grov indelning och det finns en palett där emellan, men jag tror ändå att vi måste ha den här skillnaden klar för oss.

Annars lägger vi mycket tid och energi på att prata förbi varandra.

Vi som håller på med de här frågorna mycket är otåliga och vill komma vidare. Det känns kanske futtigt att bara jobba med det som rör att överhuvudtaget väcka frågorna.

Sen kan vi fortsätta att diskutera internt över ”klyftan” mellan tillväxtagnostiker och nedväxare.

T.ex: hur ser vi på att Greenpeace globalscenario för 100% förnybar energi, är baserat på en fortsatt årlig tillväxt på 3%……  🙂

A:

Skiljelinjen går alltså mellan vad vi kanske kan kalla ”tillväxtagnostiker” och ”nerväxare”. För att kunna vara tillväxtagnostiker behöver man se en åtminstone teoretisk möjlighet att lösa miljöproblemen utan att ha nerväxt. Även om det finns många andra problem än utsläppen av växthusgaser är det den kanske största frågan och där mest fokus ligger. Du R nämner Greenpeace scenario för 100% förnyelsebart. Man räknar där med 3 procents årlig tillväxt men landar ändå i att vi år 2050 använder något mindre energi än idag. Detta trots 2 miljarder fler människor och en 173% större ekonomi än idag. Alltså en nerväxt av resursanvändning per capita, men tillväxt mätt i BNP. En våldsam effektivisering åstadkommer detta i deras scenario. IPCC och WWF (genom Ecofys) kommer fram till liknande slutsatser för scenarion där energisystemet är nästan helt förnyelsebart till 2050 men tror på ännu mindre total energimängd då, trots BNP-tillväxt. 

Men sen finns de som Global energy assesment (GEA) som ser en möjlighet till 80% förnyelsebart 2050, men med en 50-procentigt större energiförbrukning än idag (samtidigt som BNP tillväxt förstås) (Detta innebär dock ”bara” en halvering av de fossila bränslena eftersom energimängden växt). 

Jag ser båda scenariona som orealistiska (även om de är teoretiskt möjliga) och det ingår i vår roll att påpeka detta. Greenpeace och WWF tror på en sådan extrem effektivisering att den ska räcka både till befolkningsökning, minskning av den totala energimängden och flera procents BNP-tillväxt. Enligt många ”insatta” är detta helt orealistiskt. GEA tror inte på lika stora effektiviseringar men istället ser man att det skulle vara möjligt att öka den totala energiförbrukningen samtidigt som vi fasar ut fossil energi, genom att ha en superhög utbyggnadstakt för förnyelsebar energi. Det är inte heller särskilt realistiskt med tanke på intermittencyproblemen med förnyelsebart, räknar man in behovet av kontinentöverskirdande super-grids och lagringskostnader mm för vind och sol blir de mycket dyrare och svårare att kraftigt expandera. 

Det är dock två helt olika argument att bemöta, som två fronter att slåss på samtidigt. Det ena att visa att en megaeffektivisering inte är trolig, det andra att en megaexpansion av förnyelsebart inte är troligt. Vi kan inte utgå från att det finns konsensus kring att vi måste minska resursförbrukningen per capita och fokusera på att effektiviseringen främst måste gå till detta och inte till BNP. Inte heller kan vi inrikta oss på att det verkar orealistiskt att det förnyelsebara ska gå att expandera så kraftigt. Vi måste bemöta båda samtidigt och även kombinationen av dem båda (lite av varje) vilket gör det enormt invecklat. Vi kan och bör påpeka det orealistiska i dessa antaganden men att gå in och försöka bevisa att de är fel är inte riktigt görligt. Bland annat därför ser jag det som väldigt vanskligt att generellt tala om att nerväxt är ett måste. 

Lösningen, att prata lokalt istället för globalt?
Samtidigt blir det lätt en förvirring mellan teori och praktik samt mellan globalt och lokalt/nationellt, man pratar ovan om teoretiska möjligheter till globala lösningar men det är något helt annat än vad som är praktiskt möjligt att göra nationellt. Här tror jag en del av nyckeln till lösningen på problemet som nämndes ovan ligger, jag tror också att det kan vara en brygga mellan tillväxtagnostiker och nerväxare. 
En allsmäktig världshärskare skulle exempelvis kunna tvinga fram en megautbyggnad av förnyelsebart som ökade den totala energimängden radikalt samtidigt som det fossila fasades ut. Men vi i Sverige kan inte göra detta. Så länge världens energimix är till 80% fossil så krävs det i praktiken en minskad svensk materiell konsumtion för att vi ska kunna bidra till en minskning av utsläppen. (I teorin kan vi isolera oss och bara konsumera svenska produkter gjord på förnyelsebar energi och cellolusa etc, men……) Detta är extra viktigt för Sverige eftersom 60% av våra utsläpp sker utanför landet. Hade vi haft ett fossilt energisystem som tex Polen hade vi kanske haft bättre möjligheter till en tillfällig nationell ”grön tillväxt” genom att ställa om detta. Sverige kan förstås också ställa om tex hela bilparken till att gå på el, men det är otroligt knepigt och kommer inte att räcka så länge de produkter vi konsumerar mer och mer av i takt med löneökningar görs på en 80 procentig fossilmix. 

Av denna anledning kanske tillväxtagnostiker och nerväxare kan enas om att vi i Sverige i praktiken behöver ha en nerväxt av den materiella konsumtionen? I alla fall så länge ett globalt mirakel inte har skett och övriga världen kraftigt minskar kol och oljeanvändning och övrig miljöpåverkan. Sedan leder detta antagligen även till minskad BNP, men att det skulle vara ett självändamål är nog inget vi kommer enas om. 


För vissa kanske det jag skriver är rena självklarheter, men jag har brottats med de här specifika frågorna ett bra tag och först nu känns det som att saker verkligen börjar klarna. Jag har nog ofta pratat om teoretiska möjligheter generellt när den jag diskuterat med tänkt på vad som är praktiskt möjligt lokalt. 


Vad säger ni, är detta en möjlig väg framåt och beskrivning av en gemensam möjlig ståndpunkt mellan de grupper jag beskrev igår? (om nu den beskrivningen är korrekt). 

F:

A skriver:

Jag tror att det kanske finns en skiljelinje mellan de som ”enbart” vill fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter och de som vill se en total minskning av resursanvändningen (degrowth). 

Själv tillhör jag dem som både vill fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter och de som vill se en total minskning av resursanvändningen (degrowth).

Med hjälp av tekniska och organisatoriska lösningar och livsstilsändringar kan vi komma en bit på vägen, men det räcker inte. Med dagens ekologiska fotavtryck är det själva planeten vi är inne och knaprar på. Hittills har utvecklingen följt linjen ”Som de rika lever i dag, kommer de flesta att leva i morgon”. Men detta kommer inte längre att fungera, just därför att mänskligheten redan nått och delvis stött igenom taket när det gäller ekologisk bärkraft. Om linjen ska följas, innebär det att våra ”svenska” 3,7 jordklot kommer att bli både 4, 5, 6 och 7 jordklot inom kort, d.v.s. samma utveckling som i exempelvis USA. Och efter oss trendsättare följer miljarder människor i utvecklingsländerna, som naturligtvis ska leva som vi. Ingenting ser just nu ut att kunna hejda en sådan utveckling. Beslutsfattarna i Sverige och runt om i världen kan inte ens ta till sig en föreställning om att tillväxten måste få ett slut, d.v.s. man vågar inte tänka tanken.

Vi måste ner till 1 jordklot, och sedan hålla oss där. Detta är den verkliga utmaningen. De som i dag pläderar för ”grön tillväxt” har kunnat se en sådan förverkligas under flera decennier nu. Men samtidigt har alltså inte det totala trycket på planeten minskat, tvärtom. Ekomodernismen är ingen ny tanke, den har nu prövats ganska länge, varför vi måste se till vad denna tanke har gjort med oss och med planeten. Tanken förändrar ingenting i grunden, detta blir nu alltfler medvetna om. Ekomodernismen var det som blev kvar när man insåg svårigheterna att angripa problemet med tillväxten.

C:

Triggat av några av de senaste inläggen, lite reflektioner om gas- respektive bromspedal med mera. Det blev förstås inte riktigt så kort och koncist som min ambition var…

  1. Tillväxt är alltid en tillfällig process. Något som kan existera så länge omgivande faktorer är gynnsamma. För att uppleva en exponentiell tillväxt krävs positiva (förstärkande) återkopplingsmekanismer, t.ex. ränta-på-ränta eller vad man kan observera hos växande populationer. Också den ekonomiska tillväxten stöds av positiva återkopplingar.
  2. Tillväxten bryts när negativ (balanserande) återkoppling tar överhand. I djurvärlden kan det vara maten som tryter eller antalet rovdjur som ökar. För BNP kommer slutet på den billiga energin och ekosystemtjänster som inte levererar, att verka återhållande.
  3. Självfallet är det inte svart eller vitt, utan det är en sammansatt väv av återkopplingar och fördröjda reaktioner – det som benämns ”system dynamics” och som är en grundpelare i boken Limits to Growth. De komplexa sambanden gör å ena sidan att det är utomordentligt svårt att bedöma effekterna av olika åtgärder men å andra sidan ger det en resiliens. Det som jag ibland kallar det ”finansiella korthuset” är imponerande stabilt.
  4. Att vara för eller emot tillväxt är, med detta sagt, inte speciellt relevant. Det är ett predikament att den kommer att brytas. Det är bara en fråga om tid.
  5. I skilda sammanhang talas det om att använda ”gaspedalen”, exempelvis genom att driva kraftfulla satsningar på sol- och vindkraft. I förstone kan det tyckas självklart, men då detta ofta baseras på en ogrundad förhoppning att förnybar energi ska kunna ersätta de fossila energikällorna riskerar det vara missriktat. Solenergin har visserligen haft en mycket god utveckling de senaste åren, men det är förvånande hur miljökämpar okritiskt drar ut trender och tror på solcellernas exponentiella tillväxt. Studier av EROEI, problem med energilagring och tillgång till råvaror visar tvärtom att det är en myt att det förnybara ska kunna ersätta olja, kol och fossil gas. Tyvärr.
  6. Att satsa på gröna tekniker utan att ha en realistisk bild av deras potential riskerar i bästa fall att leda till besvikelser och smärre felsatsningar. I värsta fall fördröjer det en nödvändig omställning och kan lägga beslag på ekonomiska resurser som hade kunnat användas på klokare sätt.
  7. Med detta sagt ser jag starka sakliga argument för att använda bromspedalen och minska konsumtion, resursförbrukning och miljöpåverkan. Det har förts diskussioner om att skapa lämpliga mätetal för att verifiera en sådan god utveckling, men i väntan på detta kan vi använda ett väletablerat mått som har en dokumenterad koppling till de effekter som vi vill uppnå, nämligen BNP. Ökad BNP är inget bra mått på välfärd, och dess motsats, nerväxt, är ingen garant för en ekologiskt hållbar utveckling, men i brist på annat är det en hyfsad indikator…
  8. Om det finns sakliga skäl för att bromsa är det svårt att hitta de hållbara argumenten för att använda gaspedalen. En viss satsning på solenergi är förmodligen inte skadlig, medan massiva investeringar i höghastighetsjärnväg eller infrastruktur för att ladda elbilar riskerar att vara direkt kontraproduktiva.
  9. Även om min slutsats är att en krympande ekonomi är eftersträvansvärd är jag inte riktigt så naiv att jag tror att det är okomplicerat att nå dit. Med en expanderande ekonomi har vi sugit in värdefulla naturresurser till samhället, vilket i sin tur har bidragit till det välstånd vi ser runt omkring oss. Nerväxt riskerar att vara katastrofalt för sysselsättning, social stabilitet och i förlängningen både demokrati och fred. Det finns inga enkla svar på tillväxtens svåra dilemma.
  10. Trots att jag för egen del inte fäster någon stor tilltro till gaspedalen och definitivt inte till tekniska mirakel har jag en förståelse för att andra väljer att föra fram ett mer optimistiskt och ljust budskap. Det kan vara en klok och pragmatisk väg att få gehör för sitt budskap.

Q:

Kan det vara till någon hjälp, i den här diskussionen, att åter igen söka fördjupa sig i frågeställningen: Vad beror det i grunden på att våra samhällen, världen över, går mot kollaps där varken ”gas- eller bromspedal” kan förhindra detta?

C:

Att vi går mot någon form av kollaps är nog klart.

Allt annat vore sensationellt och skulle bryta ”normala” mönster.

Vi (politiker, näringsliv och individer) agerar på hot och möjligheter som ligger nära – i tid och rum.

I termer av ”system dynamics” är det vanliga med mer eller mindre kraftiga översvängar. Överutnyttjande av resurser innan man tvingas tillbaka. Bland undantagen är tillväxt hos människokroppen, som är ett sinnrikt system med positiva och negativa återkopplingar och där styrningen med bl.a. tillväxthormoner är väl avstämd och sker i god tid, fjärran från hur vårt politika/ekonomiska system fungerar.

I ett så komplext system som ett modernt samhälle kan jag inte se möjligheten att undvika ”overshoot and collapse”. Sedan är det en helt annan fråga hur en kollaps yttrar sig och hur fatal den behöver vara. Hellre en ekonomisk krasch än en ekologisk …

Även om jag är övertygad om att vi har någon form av kollaps framför oss behöver man inte dra ner rullgardinen, utan istället se det som en möjlighet till de paradigmskiften som är nödvändiga.

Utesluter inte att det finns kloka beslut att ta i det korta perspektivet för att värna miljö, ekosystem och naturresurser. Här finns förstås en konflikt att detta riskerar slå mot BNP, sysselsättning mm. 

O:

Såvitt jag har förstått kan tre motiv ha varit avgörande för våra flesta diskussioner:
a) problematisera tillväxten, b) kritisera en utveckling där fotavtrycket hela tiden ökar (som en effekt av ökad omsättning av energi och material) samt c) kritik av BNP som mått på utvecklingen.
a och c är väl redan ganska triviala medan b kan vara vår allra viktigaste uppgift eftersom en sådan utveckling, även om ökningen skulle vara minimal, i längden är ohållbar eftersom vi redan förbrukar mer av jordens resurser än vad som (kan) återbildas.
Vi måste alltså på något sätt ställa om vår produktion och konsumtion så att åtminstone den ”fotavtrycksskapande” delen av omsättningen av energi och material minskar.
Som C skriver finns det ”ett väletablerat mått som har en dokumenterad koppling till de effekter som vi vill uppnå [minskad konsumtion, resursförbrukning och miljöpåverkan], nämligen BNP”. Frågan är om det finns något sätt för oss att frigöra oss från den kopplingen så mycket som behövs genom att minska en starkt ”fotavtrycksskapande” del av omsättningen av energi och material och samtidigt öka annan, betydligt mindre fotavtrycksskapande omsättning så att BNP inte minskar.
Frågan är om detta är möjligt, och om ”tillväxtagnostiker” kan sägas ha en hållbar position. I vilket fall som helst borde väl svårigheterna att uppnå detta tillsammans med vår kritiska situation när det gäller resursförbrukning innebära att vi (även tillväxtagnostiker) borde göra vad vi kan för att hitta sociala, organisatoriska lösningar som inte kräver BNP-ökning, och diskutera de förslag till lösningar som redan finns (och kanske i förlängningen bidra till utprövning). Jag kan inte se annat än att detta borde vara den absolut främsta, och egentligen ganska självklara uppgiften för oss.

Tilläggas att vi naturligtvis också borde bekymra oss för de effekter som lokala aktörers krav på tillväxt har på fördelningen av ekonomiska resurser hos jordens befolkning. Ytterligare ett starkt skäl för att söka efter andra sociala lösningar.

Q:

C skriver:

”Att vi går mot någon form av kollaps är nog klart.

Allt annat vore sensationellt och skulle bryta ”normala” mönster.”

Hur tolkar vi ”…´normala´ mönster”?

Skall vi tolka det som att kollapsen är oundviklig och ska ses som, så att säga, ett ”normalt mönster” i vår historia? Alltså oundviklig!

Eller ska vi tolka kollapsen som ett ”normalt mönster” sett utifrån det specifika strukturella samhällsbygge som vi alla idag lever i? I så fall vore den inte oundviklig!

C:

Min syn (som du och andra inte behöver dela) är att kollapsen är oundviklig. Däremot inte givet hur den kommer att te sig. Pyspunka eller explosion?

I naturen och även i maskiner konstruerade av mänsklig hand krävs ingående kunskap om samband i ”systemet”, sinnrik styrning och god framförhållning för att undvika översvängar och mer eller mindre allvarliga bakslag.

I det vi ser omkring oss är inte dessa villkor för att undvika översvängarna uppfyllda. Många storheter har exponentiella förlopp, allmänningarnas tragedier som tenderar att överutnyttja resurser (fisk, mineraler etc.), ingen tidigare erfarenhet, kortsiktigt tänkande, girighet. Listan kan göras lång…

Så ja, jag tolkar kollaps som det ”normala mönstret” och där vårt samhälle med sitt fokus på tillväxt bara gör det än mer tydligt att den inte går att undvika och att den riskerar bli mer fatal än i ett samhälle präglat av måttfullhet och strävan efter ”steady state”.

Hoppas att du inte ser det som alltför dystopiskt utan som argument för att skapa resiliens.

O:

Vi utgår från följande:

 ”Vi vill se ett välmående samhälle som inte är beroende av ekonomisk (BNP) tillväxt för att fungera tillfredsställande”.


Att Sveriges BNP (beräknad på konsumtion) är alldeles för hög för att vi inom rimlig tid och utan minskat penningflöde ska kunna utveckla tekniska metoder som kan åstadkomma en minskning av motsvarande materialflöde till en ekologiskt hållbar nivå är nog ganska troligt. Detta är ett skäl till att penningflödet måste minska. Men förutom den ekologiska problematiken finns det en inre motsättning i vårt ekonomiska system som innebär att själva kravet på ekonomisk tillväxt inte heller är hållbart. Det beror i första hand på att detta krav, och motsvarande möjligheter att tillfredsställa det, inte är jämnt fördelat i systemet utan är starkast hos dem som (tack vare tillväxten) har lyckats ackumulera mest pengar och annat kapital. Jag tror inte att vi i längden kan undvika att diskutera vad som behöver göras åt detta faktum, som alltså innebär en snedväxt som hotar att under alla omständigheter ge upphov till allt större spänningar i samhället, men särskilt när resursbrist har uppkommit som ett resultat av en (tidigare) alltför hög tillväxt.
Det blev lite kompakt det här, men ibland tror jag att det kan vara bra att försöka se ganska mycket på en gång.

Q:

Angående C:s inlägg:
 
Jo jag delar synen om att kollapsen är oundviklig! Och naturligtvis beror denna oundvikliga kollaps på någonting. Men vad?
Svaret på denna fråga, anser jag, är helt grundläggande i förståelsen av vad vi måste fokusera oss på.
Men då blir frågan: vilket svar får vi? Får vi olika svar? 

 ”I naturen och även i maskiner konstruerade av mänsklig hand krävs ingående kunskap om samband i ”systemet”, sinnrik styrning och god framförhållning för att undvika översvängar och mer eller mindre allvarliga bakslag.
I det vi ser omkring oss är inte dessa villkor för att undvika översvängarna uppfyllda. Många storheter har exponentiella förlopp, allmänningarnas tragedier som tenderar att överutnyttja resurser (fisk, mineraler etc.), ingen tidigare erfarenhet, kortsiktigt tänkande, girighet. Listan kan göras lång…
Så ja, jag tolkar kollaps som det ”normala mönstret” och där vårt samhälle med sitt fokus på tillväxt bara gör det än mer tydligt att den inte går att undvika och att den riskerar bli mer fatal än i ett samhälle präglat av måttfullhet och strävan efter ”steady state”.”
 
Jag tolkar dina rader ovan som att även du – liksom jag själv – menar att vi lever i ett samhälle som är fullt av, så att säga, systemfel. Är denna min tolkning rätt? I så fall: vad beror då dessa systemfel på? Kan det handla om strukturella maktförhållanden?
 
Vilket blir mitt svar som den grundläggande orsaken till den oundvikliga kollapsen! Kan det finnas någon annan grundläggande orsak som svar?

A:

Angående O:s inlägg:

Absolut. Det jag menar är att tillväxtagnostiker har en hållbar position om man ser på problemet på global nivå och ur en teoretisk synvinkel. Men när man ser på vad Sverige praktiskt kan göra så är det minskad total svensk resursanvändning som gäller (ink importerad konsumtion förstås), iaf så länge övriga världens energimix och industriella processer ser ut som de gör. Men det gäller att förklara detta, annars får vi bara motargument om hur minskad resursanvändning på global nivå inte alls behövs i teorin. 

Däremot vet jag inte om man bergsäkert kan säga att minskad total svensk resursanvändning kommer leda till minskad BNP. Kanske det, men det är inte poängen. 

Snedväxten som du lyfter O är också viktig. Särskilt med tanke på att lösningar som grön skatteväxling mm kan öka ojämlikheten om man inte aktivt motarbetar det. 

S:

Kan man ev tänka så här: Varje samhällsstruktur måste väl i rimlig mån vara kongruent med levande processer för att fungera någorlunda?

Så… OM vi accepterar att 1. de av människan konstruerade strukturerna är en del av o därmed både påverkande och beroende  av det större systemet /naturen o 2 det kännetecknande för denna större komplexa levande process /autopoeisis/natur/evolutionen utgörs av  mångfald + tid (dvs kvaliteter på många nivåer i ständig samverkan > en i begränsad grad reducerbar o förutsägbar organisk värld) så följer kanske att allvarliga konflikter uppstår när den levande processen hanteras SOM OM den vore reducerbar till alltför enkla kvantitativa delar, stillastående och styrbar (dvs mekanisk/komplicerad).

OM det nu är så så följer utmaningar som inte är så enkla. De innebär nog att vi kanske måste ifrågasätta och fördjupa vår tolkning av begrepp som tex skala (som global/lokal o allt däremellan) och lång/kortsiktighet. Inte minst måste kanske möjligheterna o begränsningarna vad gäller målstyrning undersökas? 

K:

Angående ett tidigare inlägg av A:

Tror inte heller att den där skiljelinjen är korrekt dragen. Det handlar nog inte om vad man själv vill utan om hur den diskussion vi för ska kopplas ihop med den som förs i samhället i övrigt. Riksbankens avsikt med minusräntan är att stimulera till ökade investeringar och ökad konsumtion. De vill med alla medel åstadkomma det vi vill bort ifrån. Alla diskussioner till trots (och jag har förstås missat mycket) så ser jag inte att vi kommer in i den aktuella debatten med förslag, som är konstruktiva. Det skulle vara fint om vi kunde sammanfatta vilka alternativ till stimulanspolitiken, som finns.

Q:

Ett globalt ekonomiskt system som är byggt utifrån förutsättningen om ständig ekonomisk tillväxt (”Riksbankens avsikt med minusräntan …”) kan inte ta till sig ”möjliga lösningar” där denna förutsättning inte prioriteras.
 
Kan det vara viktigt för oss och alla andra att förstå dessa ”spelregler”?

K:

Frågan som vanligen ställs med anledning av riksbankens minusränta är ju kommer den att leda till ökade investeringar eller enbart till bubblor i ekonomin i form av t.ex höjda bostadspriser? Spontant tänker jag att ett problem är att stater inte tar tillfället i akt och investerar i samhällets infrastruktur nu när kostnaderna för sådana investeringar är låga. Det behövs allt från laddstolpar till el bilar till satsningar inom skolan på olika nivåer och investeringar i järnvägarna. Jag ser det som ett problem att det uppenbarligen inte tycks finnas sådana planer. Men sådana investerinagr tär också på naturresurserna och genererar tillväxt (och ökad BNP). 

Ur noll- eller nedväxtperspektiv kanske det då är bättre med bubblor eftersom pengarna försvinner när bubblan spricker. Det sker visserligen till en hög kostnad socialt sett, men bryr sig vi om sådana kostnader?

Jag försöker inte ironisera här utan tycker att detta är svårt.

L:

K:s fråga understryker det som gröna keynesianister alltid sagt.  Alltså mer fokus på finanspolitik än penningpolitiken som ju är helt låst. Låt staten passa på att bygga om Sverige till hållbarhet nu när vi har stor arbetslöshet. Visst, en omställning till hållbar utveckling är både resurs krävande betong och stål till vindkraft samt ökar BNP. Men sådana investeringar är ändå nödvändiga för att minska vårt ekologiska fotavtryck från dagens 3.7 jordklot. Vi kan väl inte vara emot det även om just dessa hållbara sektorer skulle växa?  Som jag ser det blir det lättare att bromsa det dåliga om vi tillåter det goda att växa. Samtidigt behöver vi diskutera kortare arbetstid och basinkomst. Endast det kan förmå samhället att släppa BNP tillväxtmålet.

A:

När det gäller investeringsbehovet så delar jag din syn på att det är ett ypperligt tillfälle att satsa på det som behöver växa, tex grön infrastruktur. Men det är många som lyfter behovet av detta. Färre är det som pekar på behovet av bromsen och tex pekar på att vår importerade konsumtion står för 60% av våra utsläpp och att om vi ska ta vårt ansvar för de globala utsläppen måste vi minska även denna. Det är också här kravet på tillväxt blir ett hinder. 

Jag iaf bryr mig väldigt mycket om de sociala kostnaderna K. När det handlar om vad Sverige kan göra så har vi kanske större möjligheter att skapa ett nationellt resilient samhälle som klarar framtida kriser, än vi har att lösa de globala miljöfrågorna, även om vi bör försöka bidra även till det sistnämnda. Som tur är bidrar många av de tänkbara lösningarna till bägge dessa mål. 

H:

Även Keynes insåg att vi inte kan ha ekonomiskt tillväxt i all ändlöshet. Idag skulle han kanske, i likhet med mig och C, om jag uppfattat honom rätt, ha sagt att en kollaps av något slag är oundviklig. Denna kollaps är grunden för min optimism och mitt engagemang. Keynesianer av alla kulörer uppfattar jag som optimister som hoppas att man kan undvika en kollaps genom att gasa och bromsa på ett smart sätt. 

När det gäller gasandet vill jag påstå att riskerna är historiskt höga för alla slag av investeringar nu och under det närmaste decenniet. Skälet är att vi har nått oljetoppen och klimatförändringen börjar ge betydande störningar för stora delar av den globala ekonomin. På sikt vet vi att faktorprisrelationen mellan Arbete och Jord (framförallt fossil energi) kommer att förskjutas till energins nackdel. Hur denna förskjutning kommer att gå till vet vi dock inte. Vi vet inte var en ny balans kommer att landa, inte hur vägen dit ser ut och inte hur lång tid det tar. 

Eftersom ny teknik är helt beroende av denna faktorprisrelation så innebär det att osäkerheten om vad som på kort och lång sikt är en lämplig teknik. Alla investeringar riskerar därför att bli misslyckanden. Sak samma gäller naturligtvis risken för dem som finansierar dessa investeringar. 

N:

Idag skulle Keynes nog ha sagt samma sak som han gjorde 1930: lösningen heter kortare arbetstid. Det beskrev han i den berömda essän ”Våra barnbarns ekonomiska möjligheter”. Huvudtanken är att arbete bara är ett medel för att leva livet. Ökande effektivitet skulle växlas in i mer liv, inte mer prylar. Pessimist var han verkligen inte; essän är skriven mitt i brinnande finanskris.

F:

Det känns idag som att vi inte förmår ta tag i de verkligt stora problemen. I stället mal det på i samma hjulspår. Keynes är ju öppen för att utvecklingen i sig själv till slut ska leda oss rätt, men snart har hans stipulerade hundra åren gått… I stället ser vi alltmer desperata försök att hålla liv i det gamla, vilket sannolikt kommer att leda till någonting helt annat än vad Keynes föreställde sig. Keynes synsätt var också begränsat på så sätt att när han säger att “vi är på väg att lösa det ekonomiska problemet”, saknar han ett ekologiskt perspektiv. Han skriver om kraften i den sammansatta räntan, men ser han kraften i den ekonomiska tillväxt som sågar av den gren vi alla sitter på? Det som händer idag är framför allt en total nedmontering av naturens system, där det ekonomiska systemet kommer att raseras just på grund härav. Vi kan inte “lösa det ekonomiska problemet” utan en lösning på det ekologiska problemet. Att våra liv inte passar in i naturens system blir alltmer uppenbart.

T:

Angående en skriven artikel:

 Jag menar att om vi skall balansera de utsläpp som ökande investeringar i form av markberedning, järnvägsbygge, bostadsbygge och därtill kopplade transporter och tillverkning av cement, betong och byggmateriel så borde vi inse att hushållens konsumtionsnivå bör minska. Ska vi nu ta klimatfrågan på fullt allvar så måste vi väl också kunna säga det som är obekvämt. Jag tror att det är negativt att legitimera en ohållbar konsumtion, även om det är populärt i stora kretsar.

U:

Konsumtion i sig är inte farlig, det handlar om innehåll, det du kallar legitimera en ohållbar konsumtion, kallar jag att diskutera en förändrad konsumtion.

Det finns många roliga exempel på det som inspirerar oss alla till ansvarstagande och makt, (egen el är en enkel sån) men jag tror inte vi kommer framåt genom att säga ”minska konsumtionen” det betyder bara i människors öron att ens barn ska få det sämre än man själv. 

Och det är inget någon kommer kämpa för.

Sen kan man själv som miljövänster ha väldigt avancerade funderingar kring livets innehåll och mening och onyttan med 8 timmars arbete i en värld där 4 skulle räcka. Frihet är inte att konsumera mer plastleksaker, frihet är att ha mer tid att leka med sina barn själv. Osv. Men att börja kommunikationen utifrån tesen ”minska din konsumtion” är att börja i fel ände. Det är inte att vara ”obekväm”. Det är däremot att i värsta fall skapa motstånd mot förändring.

Börja med den positiva lösningen, Ren energi ger en förändrad energimakt vilket ger en förändrad produktion och därmed förändrad konsumtion.

För övrigt går det att bygga det mesta utan betong.

L:

Citerar Wigforss:

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

V:

Vad gäller den diskussion om investeringar i en mera hållbar infrastruktur som förts frågar jag mig: ”Vad är alternativet? Lägga oss ned och dö?!”

Jag väljer att se mänsklighetens utveckling som ett slags tuvhoppande i en myrmark. För närvarande krymper tuvan oroväckande snabbt. 3,7 jordklot är ett tydligt exempel på detta. 

Med ökad kunskap och erfarenhet kan vi ta oss till en större och mer stabil tuva. Det förutsätter ett mera långsiktigt perspektiv på allt vi gör. Det förutsätter investeringar i bättre och mera hållbar teknik. Det förutsätter ändrade preferenser och därmed livsstil.

Sedan är det inte säkert vi lyckas lägga om i tid. Eller vi kanske bara åstadkommer saker i rätt riktning i vår del av världen, kanske bara i Norden eller i Sverige. Detta vet vi inget om. Vi vet f ö väldigt litet om mycket av det som händer på teknikområdet. Mycket av utvecklingen ser positiv ut på papperet ur hållbarhetssynpunkt. Men det finns säkert både positiva och negativa överraskningar. I de fall tekniken ger oss språng i form av ökad effektivitet i resursanvändningen – vilket tveklöst är på gång – måste rekyleffekterna mötas. Och för detta krävs klok politik.

Men vi kan ju inte göra något annat än att försöka. Och ska vi ha människor med oss måste budskapet vara hyggligt positivt. En kortare arbetstid är tveklöst en del av visionen – och lösningen. Och med detta följer svåra frågor om fördelningspolitik, garanterad inkomst mm

Q:

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
 
Det finns väl ingen som inte har denna vision? Men det är inte där som problemet sitter. Problemet sitter i hur vi tar oss dit!
Tar vi oss dit med det rådande globala ekonomiska systemet? Nej, detta är en omöjlighet!
Hur gör vi då?
 
  ”Vad är alternativet? Lägga oss ned och dö?!”
 
Enligt min mening så är det bästa alternativet att genom opinionsbildning föra ut att vår ”tuva krymper oroväckande snabbt” och att utifrån detta verkliga faktum också ta fram dom grundläggande orsakssammanhang till denna ohållbara utveckling.
 
Skiljelinjen mellan oss, som jag ser det, ligger i olika analyser av orsaker och verkan. Kan denna min syn på skiljelinjen mellan oss vara riktig?

” Med ökad kunskap och erfarenhet kan vi ta oss till en större och mer stabil tuva. Det förutsätter ett mera långsiktigt perspektiv på allt vi gör. Det förutsätter investeringar i bättre och mera hållbar teknik. Det förutsätter ändrade preferenser och därmed livsstil.”
 
Vad betyder ”ändrade preferenser”? Kan det betyda ett diametralt annorlunda ekonomiskt system?

A:

Angående U:s inlägg:

 Minskad konsumtion bör kanske inte vara stridsropet och är inget självändamål men det måste åtminstone finnas en acceptans och förståelse hos allmänheten för att en grön politik som bla har som mål att minska våra totala (även konsumtionsbaserade) växthusgasutsläpp kommer leda till minskad materiell konsumtion åtminstone på kort sikt innan övriga världen ställt om. När du säger till människor att deras konsumtion inte är farlig så riskerar som jag ser det denna acceptans och förståelse att motarbetas.

F:

Diskussionerna som vi för präglas, vad jag hittills sett och läst, av ämnets komplexitet. Ämnets olika delar måste ofta hållas isär med syfte att lättare klargöra vissa aspekter och förhållanden. Det här ger dock i många fall upphov till så kallade falska åsiktsskillnader, som uppkommer när man i diskussionen samtidigt fokuserar på olika delar och företeelser. Ämnet är komplext, men vi har faktiskt att göra med en helhet där de olika delarna hänger samman. Läser man samtliga inlägg som gjorts, vilket jag gjort, ser man detta mönster av åsiktsskillnader klart. Bland deltagarna är kritiken av tillväxtsamhället massiv, kunskapen hög och viljan till förändring stor. Det man kan sakna är en sammanknytning av åsikterna så att (1) samsynen och (2) de verkliga åsiktsskillnaderna framträder klart.

X:

När det gäller just konsumtionsfrågan så tycker jag att en viktig poäng som vi skulle kunna göra i debatten är att understryka att ”konsumtion” handlar om hela demand-sidan: varor, tjänster, privat såväl som offentlig konsumtion. Det handlar alltså inte bara om konsument-beteenden och vad individer gör i medborgar-konsumentrollen även om det är en del som ingår. För att nå i mål krävs systemförändringar när det gäller planering, bygg- och teknikstandarder osv som möjliggör att hållbara val blir standard, och att detta växelvis åtföljs/drivs av normförändringar hos individer både i rollen som privatpersoner och i den roll man har i arbetslivet.

Y:

Jag tycker det känns irrationellt att vi inte ser våra långa skolutbildningar som en del av systemets konserverande dilemma. Skolorna borde bli små ekologiska kretslopp av el osv. Nu blir vi massa saker som passar för marknadens tillväxtbehov. Vi blir systemets tjänare – och vi saknar kunskap för att klippa banden. Känns irrationellt att vi inte ser utbildningarna som en del av problematiken tycker jag.

Q:

”Vi blir systemets tjänare – …”  Ord som beskriver precis vad det handlar om!

A:

Spännande att du gått igenom alla inlägg F! Vad är din bild av de verkliga åsiktsskillnaderna? 

F:

Efter genomläsningen av samtliga inlägg, är det mest iögonenfallande hur ett antal frågeställningar är ständigt återkommande och att de ofta blir hängande i luften. Att skissera ett helhetsperspektiv har ingen vågat sig på. Det är också tunnsått med lösningar på problemen. Att det ser ut så här kan dock inte betraktas som konstigt eller märkligt. Mot bakgrund av rådande närmast religiösa tro på ekonomisk tillväxt, är det i stället uppseendeväckande att vi över huvud taget existerar. Dessutom har uppgiften blivit närmast omöjlig. Detta återspeglas i det faktum att trots numera helt ohållbara ekologiska fotavtryck, finns ingen öppenhet i samhället för att inse situationens allvar, än mindre går det att skönja några lösningar. Det största problemet för beslutsfattarna är i stället hur man ska få förnyad fart på tillväxten, en tillväxt som även, är det tänkt, ska lösa alla problem med tillväxtens baksidor. Tillväxten ses inte som ett problem utan som en möjlighet.

Diskussionerna i forumet är både intressanta och givande att följa, och det är de naturligtvis eftersom de problematiserar ett ämne, den ekonomiska tillväxten, som vanligtvis enbart stryks medhårs. Infallsvinklarna skiljer sig dock åt beroende på om det är ekonomer, naturvetare eller beteendevetare som uttrycker sig. Jag är själv naturvetare ”i botten”, men kan sakna både sådana och beteendevetare i diskussionerna. Det här med ekonomisk tillväxt är nämligen även mycket av ett inlärt beteende som faktiskt inte har så många år på nacken; nya tekniker har snabbt gjort det möjligt för oss att konsumera planetens resurser och i den omställningen försvann naturhänsynen.

Att här och nu se en sammanställning över hur åsiktsskillnaderna ser ut i olika delfrågor vore naturligtvis spännande för den fortsatta diskussionen och skulle kanske kunna förhindra en del upprepningar. Men det är ett stort arbete.

Har diskussionerna fört oss framåt? Har bilden klarnat? Hur ser lösningarna ut?

Vid diskussioner med olika människor, har jag genom åren funnit två grundläggande förhållningssätt till tillväxtfrågan. En överväldigande majoritet menar att tillväxten inte är ett problem utan en möjlighet. Men om tillväxten vore ett problem skulle vi inte kunna göra någonting åt det. Man resonerar då som så, att börjar vi ”dra i trådarna” någonstans upphör hela ”maskineriet” att fungera och då blir det socialt kaos. Detta vågar inga beslutsfattare göra. Bättre då att ”sprida ut ansvaret” genom att låta samhället korrigera sig självt genom två steg, (1) först kollaps, sedan (2) nybygge från grunden. Den lilla minoriteten vill försöka göra något innan kollapsen. Det är möjligt att denna dystopiska bild av människors inställning håller på att förändras. 

Tillväxtsamhället har kritiserats under många decennier nu, men längre har vi alltså inte kommit, vilket ju visar på den inneboende kraften i tillväxten; vi hinner inte med och den är på väg att köra över oss innan vi kommit i startblocken.

H:

Även jag har funderat över vår diskussion om vårt ohållbara samhälle och försökt se vilka idéer och argumentationslinjer som är vanliga hos oss. A gjorde något liknande för några veckor sedan. Jag har använt det för att komplettera min tidigare kategorisering i optimister och kollapsniks. Nu ser den ut så här. 

Optimisterna: det globaliserade samhället är styrbart. Genom politiska beslut, teknisk utveckling och marknadernas allokering av resurser kan vi ställa om till ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle innan vår miljö och vår nuvarande kapitalistiska världsekonomi kollapsar. Det finns tre slag av optimister.

  • Tillväxtoptimisterna menar att vi kommer att ha en fortsatt tillväxt vilket gör det möjligt att skapa de nödvändiga resurserna för att lösa miljöproblemen (genom ny teknik och bättre produktionsmetoder).  
  • Utfasningsoptimisterna vill ”enbart” fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter. De är tillväxtagnostiker – en minskad total energi- och materialanvändning samt minskad BNP är en möjlig konsekvens av utfasningen snarare än ett mål. BNP-fokuset betraktas som försvårande för utfasningen av det miljöskadliga. Om tillförseln av förnybar energi växer tillräckligt fort för att ersätta det fossila bortfallet och dessutom ge tillväxt, så är en sådan tillväxt inte något problem. Utfasningsoptimisterna vill inte prata om nerväxt annat än som en risk vi behöver ha beredskap för. 
  • Nerväxtoptimisterna vill se en total minskning av resursanvändningen. Tillväxtideologin ifrågasätts i grunden. En ständigt växande resursanvändning är osund även om den skulle vara 100% förnybar. Den är dessutom förenad med risk för andra miljökonsekvenser än klimatförändring. De menar att det kommer att bli lättare att gå över till förnybara resurser när resurskakan minskar än det har varit när den växte. De ser nu mer optimistiskt på möjligheten att rädda planeten. Om vi får en minskande total resurskaka så är det nödvändigt att vi i väst bantar vår förbrukning i tid så att befintliga resurser kan fördelas jämnare globalt. Nerväxtarna vill ha en politik för nerväxt (åtminstone när det gäller resurser men kanske inte för BNP). Utfasare och Nerväxtare är överens om att evig tillväxt är omöjlig men det finns skilda uppfattningar om den teoretiska maxgränsen för BNP och huruvida dagens nivå är hållbar.

Kollapsniks: det globaliserade samhället är inte styrbart. Vi står inför ett dilemma där vårt samhälle kommer att kollapsa oavsett om vi lyckas få till ytterligare tillväxt eller om det blir en nerväxt. Kollapsniks är optimister som tror att kollapsen för det globaliserade samhället kommer att öppna möjligheter som kan leda till ett uthålligt samhälle. I den lilla skalan, i de lokala ekonomierna, kan vi bygga resiliens och hållbara lösningar. 

Jag själv är en kollapsnik och jag har identifierat ytterligare någon men optimisterna dominerar. Obs att även kollapsniks är optimister men optimismen handlar om att kollapsen kommer att öppna möjligheter. Det gäller att gilla läget och jobba efter några rimliga scenarier.

F:

En skribent skrev följande:

Summan blir att svensk bruttonationalprodukt, BNP, sannolikt kommer att vara betydligt högre i framtiden, samtidigt som vår miljöpåverkan har blivit mindre. BNP höjs när vi arbetar mer, använder oss av allt fler och bättre maskiner i arbetet och organiserar verksamheter mer effektivt. Därför går miljö och tillväxt hand i hand.

Det här sättet att argumentera är väldigt vanligt men inte desto mindre helt felaktigt. Skribenten utgår helt sonika från att fortsatt växande BNP betyder att miljöpåverkan blir mindre i framtiden. Han bortser alltså från att den historiska framväxten av tillväxtkritiken beror just på observationen att växande BNP och växande miljöproblem gått hand i hand. Varför denna utveckling nu plötsligt skulle upphöra genom att hela samhällsutvecklingen fortsätter som hittills förklaras inte. Det grundläggande problemet med frånvaron av en absolut frikoppling, maskeras idag av en rad påhitt som exempelvis ”grön tillväxt”. Växande BNP under de kommande åren betyder växande konsumtion och resursåtgång, i Sverige och utomlands, alltså precis så som utvecklingen varit sedan BNP-mätningar infördes. Till detta ska läggas att tillväxten är exponentiell, d.v.s. de negativa konsekvenserna kommer att växa explosionsartat efter en tid. Vår konsumtion har tredubblats på 50 år. Hur ser vårt ekologiska fotavtryck ut med ytterligare en tredubbling, o.s.v.? Mot denna negativa utveckling laborerar man försiktigt med förhoppningar, främst gällande teknisk utveckling. Men den utvecklingen är för det första inte exponentiell, och för det andra är inriktningen idag inte att med hjälp av kortare arbetstid få bukt med Jevons paradox, utan vi ska istället arbeta mer. Bibehållen arbetstid + växande produktivitet bäddar för växande efterfrågan och konsumtion. Det torde stå klart att de problem som efter en tid uppstår med en ekonomisk modell som rymmer antagandet om gränslös tillväxt, inte kan lösas genom att låta modellen styra och dominera oss ännu en tid. En kollaps kommer att inträffa, antingen i form av allt allvarligare ekologiska störningar och sammanbrott, detta i fallet med fortsatt tillväxt, eller i form av att systemet ”imploderar” p.g.a. utebliven tillväxt. Genom fasthållande vid tillväxtsamhället spelar beslutsfattarna och de politiska partierna hasard med vår framtid.

Q:

 Angående ”kategoriseringen i optimister och kollapsniks”.
 
Så som jag uppfattar detta så slår det mig att ”optimisterna” inte verkar bry sig om att göra en grundläggande analys av hur vårt rådande globala ekonomiska system ser ut och därmed fungerar.
 
”Optimisterna” inser det ohållbara i den rådande utvecklingen men verkar inte kunna koppla detta till vårt globala ekonomiska systems, så att säga, inneboende funktionssätt. Detta synsätt leder då fram till att den rådande ohållbara utvecklingen kan förändras till att bli hållbar genom att i första hand kunna förmå våra politiska makthavare att ta beslut som går stick i stäv med dom beslutsprocesser som tas i det globala ekonomiska systemet.
 
Så fungerar inte våra samhällen och så kommer dom heller aldrig att kunna fungera i ett globalt ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån de strukturella normer som vi idag har att förhålla oss till.
 
Den rådande politikens primära uppgift är att förvalta vårt rådande ekonomiska system efter ”bästa” förmåga. Oavsett alltså hur systemet fungerar.
 
Vårt globala ekonomiska system lever därmed vidare oberoende av vilken politisk färg som befinner sig i den politiska maktställningen. Vad säger detta om den verkliga maktställningen i våra samhällen? Och utifrån svaret på denna fråga: vad måste, i grunden,  förändras i våra samhällen?
 
Funderar ”optimisterna” i dessa banor?

A:

Svar till H: Tycker det är en bra vidareutveckling av den uppdelning jag gjorde. Vi kommer framåt känner jag, denna förståelse av vad som skiljer och förenar oss kommer underlätta vidare verksamhet.

Svar till F: Det citat du lyfter från skribenten är lite lättare att bemöta. Det jag grubblar kring hur vi ska bäst bemöta är påståendet om att tillväxt inte alls är något överordnat mål för samhället, att vi inte alls är beroende av den, och att vårt budskap därmed är irrelevant / slår in öppna dörrar.

Svar till Q: Jag är nog framförallt det H definierar som utfasningsoptimist (tillväxtagnostiker), (fast jag vet inte om jag är så optimistisk egentligen, ser absolut den stora risken att det blir såsom kollapsniks tror). Visst funderar även jag över om det är möjligt att göra omställningen inom det nuvarande ekonomiska systemet. Det är förstås väldigt svårt. Men frågan är om det inte är ännu svårare att helt byta ekonomiskt system, jag kan inte ens föreställa mig hur det praktiskt skulle ske. 

P:

När vi i dag talat om ekonomisk tillväxt menar vi BNP-tillväxt. Det kan för den oinvigde vara ett abstrakt begrepp. Det är viktigt att påpeka att BNP-tillväxten är ett mått på tillväxt av produktionen och därmed ökad konsumtion. Men det grundläggande problemet med tillväxten är att vårt överutnyttjande av jordens resurser hela tiden växer. Det leder till miljöproblem och till att vår livsmiljö krymper. Ekonomi handlar inte längre om hushållning av resurser utan om misshushållning med jordens resurser. Den ekonomiska tillväxten är därför också ett mått på vår exploatering av naturen.

Därför tycker jag att vi behöver utvidga vår tillväxt-argumentation till alla de tillväxtområden som har ett samband med våra sociala/ekologiska problem. Alla dessa områden visar dessutom på tillväxtkurvor med ett exponentiellt förlopp. Ett förlopp som dessutom har hamnat i ”den stora accelerationen” med ”hockeyklubbans” utseende. Det handlar om tillväxt av penningmängd, ekonomisk ojämlikhet, finanssektorn, konsumtion, kemikalieanvändning, koldioxid-, metan- och lustgaskoncentration i atmosfären, medeltemperatur, havsförsurning, naturkatastrofer, förlust av regnskog och skogsmark, ozonnedbrytning, artutrotning, exploatering av fiskebestånd, det ekologiska fotavtrycket. Överexploateringen visar sig även av de ”planetära gränsvillkoren” och vårt överutnyttjande av ekosystemtjänsterna.  

Det finns ett samband mellan alla dessa områden. Vår växande konsumtion är en av huvudorsakerna till tillväxten på alla områden och visar sig även genom den ekonomiska tillväxten. Därför tycker jag att vi bör utvidga tillväxtfrågorna till att gälla alla dessa områden. Då får vi med oss alla tillväxtområden som är grunden till våra sociala/ekologiska problem. Utifrån den verkligheten blir det svårt att tro på möjligheten att fortsätta argumentera för tillväxt. Jag tror därför att den enda lösningen på vår belägenhet är ”nedväxt”. Men jag ogillar benämningen ”nedväxt” som är motsägelsefull (något som växer nedåt?), opsykologisk och för den oinvigde svår att förstå. Jag tycker att vi helt enkelt skall kalla det för ”tillväxtkritik”.  Det innebär då att vi motsätter oss hela tanken med tillväxt på de uppräknade områdens och i stället hävda att vi (den välbärgade delen av jordens befolkning) måste minska vår konsumtion och vårt överutnyttjande av jordens resurser. Man kan, som tidigare sagts, hävda att all denna tillväxt är huvudorsaken till och symtom på vår ekologiskt/socialt ohållbara situation. Av detta följer självfallet att tillväxten inte kan lösa de problem som tillväxten har skapat. (Jfr Einsteins kända citat). När det gäller ekonomi behöver vi sammanfattningsvis gå från tillväxt och överutnyttjande till hushållning av jordens resurser.

Alla dessa sammanhängande tillväxtområden pekar också på att våra problem i grunden är systemfrågor som inte går att åtgärda med isolerade åtgärder inom ett systemes ramar .  Det utesluter inte att det finns åtgärder som kan påbörjas inom systemets ramar, om man inte samtidig glömmer att målet är systemförändringar.

Människan och våra samhällen är undersystem till naturen. Därför måste vi inordna oss i det övergripande och sammanhängande natursystemet. Den grundläggande systemmotsättningen i dag är den mellan de ekologiska systemen och våra samhällssystem.

: 
: 
: 
: 
: 
: 
  
: 
: 
: 
: 
: 
: 
: 
: 
: 
  
  
: 

Vad säger det oss ….?

Vad säger det oss när det offrades djur och människor, för mycket länge sedan?

Vad säger det oss när samhällen byggdes utifrån maktstrukturella bestämmelser, för mycket länge sedan?

Vad säger det oss när maktens män förklarar krig mot andra maktstrukturella samhällen, för mycket länge sedan?

Kan vi förstå att dessa handlingar har satt spår i dagens samhällen?

Kan vi förstå att dessa handlingar därmed formar våra dagars samhällen?

Kan vi utifrån denna insikt komma fram till att vi fortfarande lever i maktstrukturella samhällen?

Är det möjligt för oss att förstå sambandet mellan den rådande ”ordningen” och vårt globala ekonomiska system?

Kan vi rent av påstå att det är vårt rådande ekonomiska system som styr våra samhällens ”utveckling”?

Åt vilket håll går då denna ”utveckling”?

Kan den överhuvud taget gå åt ett annat håll än det håll som historiebeskrivningen visar oss?

Utifrån dessa fakta så verkar vi kunna dra slutsatsen att vårt rådande globala ekonomiska system är en fortsättning på den maktstrukturella ordning som grundlades för mycket länge sedan.

Att denna rådande ”ordning” fortfarande är strukturellt orättvis råder det väl inga tvivel om?

Varför sker då ingen grundläggande förändring?

Vi verkar sitta fast i ett ”ekorrhjul” utan möjlighet till strukturförändringar.

Vad kommer denna ”fastlåsning” att göra med våra samhällen och med hela det ekologiska ”ramverket”?

 ——————————————-

Augusti 2015

Samhällelig kollaps

Vad kännetecknar en samhällelig kollaps?

Går det att svara på en sådan fråga? Det blir ju en personlig bedömning naturligtvis.

När någon påstår att vi just nu befinner oss i en kollaps så kommer någon annan och säger att detta är helt fel. Säkert finns det alltså lika många svar som det finns människor som vill försöka ge sig på en förklaring av frågan. Men eftersom jag nu ställer frågan så vill jag också försöka ge min syn på saken.

När nu frågan ställs då måste man ju också fråga sig varför en kollaps uppstår. Är det slumpens verk eller finns det mänskliga ageranden bakom kollapsen?

Om vi nu kan avfärda slumpens verk – vilket kanske inte alla vill avfärda – så bör det då återstå ett grundläggande orsakssamband, nämligen den mänskliga faktorn. Eller vad tror ni?

Människan skapar samhällen och då bör människan likaså vara orsaken till samhälleliga kollapser. Låter väl kanske mest förnuftigt?

Kan man säga att vi befinner oss i en kollaps när vi här, i vårt samhälle, lever våra liv som om vi hade långt mer än ett jordklot att ”ta av”?

Kan man med en kollaps mena att samhället inte klarar av att ge alla sina invånare ett drägligt liv?

Eller menar man med en kollaps att samhället, mer eller mindre, störtar samman? Alltså där alla grundläggande samhälleliga ”aktiviteter” upphör att fungera.

När man ställer dessa frågor så bör man självklart fråga sig vad ett samhälle skall innehålla. Vad är det för en strukturell uppbyggnad som gäller i ett samhälle?

Kan det utifrån den här frågan uppstå helt skilda svar på den inledande frågan som ställdes?

Den inledande frågan var: vad kännetecknar en samhällelig kollaps?

Jo men det är klart att det uppstår vitt skilda svar eftersom vi kan referera till helt olika synsätt på hur den strukturella uppbyggnaden skall se ut.

Om vi anser att den rådande strukturella uppbyggnaden är den optimala för våra samhällen då anses det inte som någon form av kollaps när våra samhällen inte klarar av att kunna ge alla sina invånare drägliga liv. När det anses att det i princip är upp till var och en att se till så att ett drägligt liv skapas då är det också upp till var och en att stå till svars över varför det drägliga livet inte kunde uppnås. Om ni förstår hur jag menar? Jag menar att även om dom samhälleliga möjligheterna saknas att kunna skapa sig ett drägligt liv så lägger samhället ändå över ansvaret på den enskilda individen för dennes omöjlighet till ett drägligt liv. Vilket ju är det ”normala” synsättet världen över i förhållandet mellan samhället och den enskilde individen.

När det nu ser ut så här i en majoritet av världens samhällen då hävdar naturligtvis förespråkarna för dagens rådande strukturella ordning att det inte föreligger en kollaps med en sådan ordning.

Men som ni förstår så delar inte jag denna uppfattning. Jag hävdar alltså att vi lever i kollapsade samhällen just därför att våra samhällen inte klarar av att ge alla sina invånare drägliga liv.

Denna rådande samhälleliga ordning som ju har existerat under en väldigt lång tidsrymd kommer framöver oundvikligen att fördjupas vilket då leder till en total samhällelig kollaps, med allt vad det innebär. När detta sker så kommer förmodligen kanske alla att uppfatta den då kommande ordningen som kollapsartad. Men ändå inte alla.

Att dra slutsatsen att den rådande strukturella ordningen i sig är kollapsartad medför naturligtvis att den ekonomiska såväl som den politiska makten erkänner den rådande strukturella ordningen som ”felaktig”, för att uttrycka sig milt. Makten kan alltså inte komma fram till sådana ställningstaganden.

För skulle makten dra slutsatsen att den rådande strukturella ordningen är kollapsartad så skulle den ju därmed erkänna sin egen oförmåga att, så att säga, ”leda” våra samhällen framåt på ett för människorna och naturen hållbart sätt. Sådana slutsatser är därför helt uteslutna.

Vi kan alltså inte lita på att makten – såväl den ekonomiska som den politiska – drar dom rätta slutsatserna. Detta kom vi ju fram till som helt uteslutet.

Att vi lever i samhällen där den rådande strukturella ordningen skapar kollaps är slutsatser som vi själva måste förstå. Eliten i våra samhällen kommer alltid att hävda någonting helt annat.

Men detta har vi väl lärt oss?

Om vi nu har lärt oss detta – att alltså inte lita på maktens slutsatser – då bör det bli lättare att kunna förstå kännetecknen för en samhällelig kollaps!

 ——————————————————————————

Mer om mervärde

Det finurliga med oss människor är bland annat att vi kan skapa mervärden åt oss själva.

Vad betyder det?

Jo vi kan förklara det så att det åtgår en viss mängd arbete för var och en av oss, om vi tänker oss att leva så kallade drägliga liv. Utöver denna arbetsinsats så kan vi skapa mervärden för oss själva och då naturligtvis även för våra samhällen. Mervärden skapas genom merarbete. Vilket då betyder att vi kan bygga upp kapitalvärden i våra samhällen. Alltså värden som egentligen överstiger vad som krävs för att skapa drägliga samhällen.

Verkar denna kortfattade beskrivning av mervärden och dess uppkomst som riktig? Jag hoppas att den gör det.

Nåväl, är det då så här som våra samhällen fungerar? Nej vi vet ju att det inte fungerar så här. Okej, att vi skapar mervärden i dagens samhällen det vet vi naturligtvis, men att dessa mervärden återinvesteras i våra samhällsbyggen för att skapa dom samhällen som vi har visioner och önskningar om, vet vi saknas.

Hur kan detta komma sig? Vad tar våra mervärden vägen? Någon lägger tydligen beslag på våra skapade mervärden. Vem eller vilka kan det vara?

Självklart så vet vi vilka det är. Eller hur? Dom privata kapitalinvesterarna förstås. Vilka annars?

Investerarna vill ju naturligtvis ha förräntning på sitt investerade kapital. En självklarhet, kan tyckas.

Äger man kapitaltillgångar och väljer att ta ut en viss kapitalsumma, som också kan riskeras, i ett investeringsobjekt då finns det enbart en prioritering som gäller. Förräntningen på det investerade kapitalet. Och hur uppnås då denna förräntning? Jo den uppstår av själva mervärdet som ju skapas av merarbetet. Arbetsinsatsen möjliggör alltså förräntningen. Svårare än så är det inte.

Skall det då fungera på det här viset? Ja i vårt rådande ekonomiska system så skall det fungera så här.

Vad detta leder till ser vi också. Vi ser en allt snabbare kapitalkoncentration och en allt snabbare globalisering av kapitalet. Samtidigt som kapitalets globalisering tilltar så fördelas kapitalvärdena på allt färre ”händer”.

Är det bra för våra samhällen att det fungerar på detta sätt? Naturligtvis inte. Våra samhällen berövas ju kapitalvärden till förmån för en allt snävare skara privata individer. Våra mervärden hamnar som synes i fickorna hos privata kapitalägare. Inte alls bra, sett utifrån ett samhällsperspektiv.

Denna strukturella ordning stjälper våra samhällen istället för att hjälpa. Så kan det gå med våra mervärdeskapande arbeten då kapitalägandet hamnar i händerna på privata spekulanter. Eller för att uttrycka sig lite mer vårdat: vår ekonomiska struktur bygger på ”friheten” att äga dom kapitalvärden som produceras.

Att skapa mervärden genom merarbete är bra för samhällen om ägandet av dessa mervärden tillfaller just våra samhällen. Tillfaller ägandet privata individer så medför detta en mängd strukturella nackdelar för våra samhällen. Vilket vi dagligen ser bevis på.

Flyktingtragedin

Varför ökar flyktingströmmarna? Jo därför att dom samhälleliga strukturerna rasar samman.

Orättvisa och ojämlika strukturer fördjupas i våra samhällen. Detta leder till sociala spänningar som i slutändan bryter sönder samhällen och därmed tvingar människor på flykt.

Dessa samhälleliga kollapser tvingar miljontals människor ut från sina samhällen att söka sig till samhällen där dessa orättvisa och ojämlika strukturer inte förfaller i lika våldsam omfattning.

Men även i våra, så kallade, välfärdssamhällen så ser vi hur dom samhälleliga strukturerna får allt svårare att skapa drägliga liv åt sina invånare. Och detta medför naturligtvis då att dom sociala spänningarna, även här, tilltar i omfattning. Flyktingtragedin leder då till att det, så kallade, välmående samhället anhopas av liknande problem som det icke-välmående samhället.

Hur ska man kunna erbjuda drägliga liv åt flyktingar när man inte lyckas erbjuda drägliga liv ens åt sina egna invånare? Vi måste förstå att när våra egna ”välfärdssamhällen” är uppbyggda utifrån grundläggande orättvisa och ojämlika strukturer så innebär detta att det omöjliggör för flyktingar att kunna leva drägliga liv. Vi måste också förstå att flyktingtragedin är en global tragedi. Den visar att den rådande globala samhällsstrukturen är fundamentalt felaktigt uppbyggd. Den främsta grundorsaken till denna felaktighet har vi att söka i vårt rådande globala ekonomiska system. Det är detta system som är själva kärnan i problematiken. Först när denna förståelse blir allmänt vedertagen, globalt sett, först då uppstår möjligheter att kunna styra in våra samhällen på en hållbar och rättvis utveckling.

Jag menar att det är först när vi förstår att flyktingtragedier har orsakssamband till främst vårt rådande globala ekonomiska system, som positiva förändringar kan åstadkommas. Det som händer där visar på strukturella fel även här.

De flyktingtragedier vi nu ser utspelas kommer över tid att fördjupas ytterligare. Vilket egentligen inte är så svårt att förstå när vi nu börjar bli medvetna om dom strukturella orsakerna till våra samhällens förfall.

När nu kapitalismen går mot allt djupare kriser som också kommer att leda fram till dess totala förfall då är det viktigt att kunna inse omöjligheten i detta systems oförmåga att skapa jämlika och rättvisa liv för alla, alltså såväl samhällenas invånare som flyktingströmmarna till dessa så att säga ännu ”välmående” samhällen. Alla samhällen kommer att dras med i denna globala kollaps.

Det vi alltså ser nu är tyvärr bara inledningen på den tragedi som kommer att fördjupas än mer globalt sett. Den nuvarande flyktingtragedin ger oss en föraning om vad vi har att vänta oss.

”Men vi måste väl ändå hjälpa till när människor flyr för sina liv?”

Javisst måste vi det! Men samtidigt som vi praktiskt hjälper till så måste vi bli medvetna om orsakssammanhangen till dessa samhälleliga kollapser. Blir vi inte medvetna om dessa sammanhang så kommer vi heller inte att kunna förändra utvecklingen på ett positivt sätt.

En sak till: Vår globala värld skall vi egentligen betrakta som ett enda samhälle. Varför då? Jo därför att vår globala värld ”lyder” under ett och samma ekonomiska system – kapitalismen. Eftersom nu kapitalismen skapar allt värre kriser som då drabbar ”svagare” samhällen hårdare än ”starkare” samhällen så ser vi att alla dessa samhällen ”hänger” ihop. Denna globalisering, menar jag, bevisar systemets oundvikliga ”färd” mot dess egen undergång.

Den nu rådande flyktingtragedin visar oss just denna oundvikliga ”färd”

”Jaga smulor!”

”Att jaga slantarna är ditt sätt att överleva. Vi ger dig några smulor och det sprider sig en glädje i ditt ansikte.

Du är beroende av dessa smulor. Det är inte bara du själv som skall leva av dom. Nej du har ju dina barn också. Utan dessa smulor så skulle dina barn gå under. Gå under till både kropp och själ. Om du förstår hur jag menar?

Men detta kanske är för svårt för oss att förstå? Vi ger dig ändå några smulor även om vi inte förstår.

Måste vi förresten förstå? Räcker det inte med att vi kastar till dig några smulor?

Nu ser det ju ut som det gör. Behöver vi förstå denna självklarhet – att du jagar slantarna? Alla så jagar vi dessa slantar. Vissa lyckas bättre, andra lyckas sämre. Och en del lyckas inte alls.

Det är ju så det ser ut.

Men är det så det ska se ut? Nej, naturligtvis inte! Inte om vi ser till allas vårt bästa. Men tydligen så ser vi inte till allas vårt bästa.

Eftersom du saknar kakans smulor medans andra plockar kakans bitar så förstår man ju att någonting har gått fel. Vilket vi kanske inte bryr oss så mycket om? Huvudsaken är väl att jag och mina närmaste kan ta del av kakan? Att du som jagar smulorna lider är kanske inte så mycket att göra något åt? Vem fan bryr sig? Vi har nog med bekymmer ändå!

Skulle inte förvåna mig om vi alla snart jagar smulorna! För kakbitarna går väl snart inte att komma över?”

September 2015

Upprustning är normen

Våldsamma konflikter av rent krigisk karaktär verkar inte avta i vår tid. Det är väl snarare så att dessa konflikter tilltar och sprider sig.

Samtidigt fortgår, med oförändrad styrka, den grova brottsligheten inom våra samhällen. Allt ifrån terrorhandlingar; människohandel; korruption plus all övrig ekonomisk brottslighet. Det vardagliga våldet fortsätter likaså överallt och mitt ibland oss. I detta vardagliga våld har jag inte räknat in det ”lagliga” utnyttjandet av arbetskraften samt det ”lagliga” kapitalroffandet.

Man kan väl säga att alla dessa konflikter och spänningar får betraktas som norm för våra samhällen. Vi har vant oss vid att det skall se ut just så här. Våldet griper tag om våra samhällen på ett allt tydligare sätt.

Hur agerar då den politiska och ekonomiska makten på dessa fakta? Jo man agerar som maktmänniskorna gör i alla våra samhällen. Man rustar för krigiska hot utifrån och man rustar för tilltagande konflikter inifrån. Ett annat agerande skulle gå tvärs emot den rådande strukturella ordningen. De grundläggande orsakssambanden till våra samhällens allt tydligare ohållbara utveckling ifrågasätts inte. När dessa samband inte ifrågasätts så ifrågasätts naturligtvis inte heller den strukturella norm som vi alla lever under. Skall denna norm, så att säga, gälla då kan heller inte makten agera på ett annat sätt heller. Således måste vår rådande samhällsstruktur ”räddas” eftersom den antas vara den optimala strukturformen.

Hur räddas då denna strukturform? Jo den räddas ytterst av samhällenas våldsapparater. Alltså sker upprustning såväl mot ”yttre” hot som mot ”inre”. Därmed så sker ju en upptrappning av den negativa våldspiralen. Vilket vi nu ser utspelas.

Mot den här bakgrunden så kan man alltså komma fram till att den nu rådande strukturformen bevisligen är ohållbar! Den är bevisligen ohållbar eftersom den kräver en upprustning av våldsapparaten. Sker inte denna upprustning under nu rådande samhällsstruktur så medför detta en kollaps för den rådande ordningen. Den rådande ordningen är alltså ohållbar! Såväl ”yttre” som ”inre” konflikter kommer att bryta sönder våra samhällen.

Utifrån detta möjliga scenario agerar våra maktmänniskor. I praktiken har dom därför inget val – ”vi måste rusta upp”!

Vi ser här vilka följdverkningar vår orättvisa och ojämlika samhällsstruktur ”ställer till med”.

Det ohållbara blir ännu mer ohållbart! Denna ”bubbla” tilltar i omfattning tills den en dag spricker. Den kollapsar!

”Förtroendet sviktar!”

Makten i våra samhällen finns hos dom som äger den största ”kakan” av kapitalet!

Om vi förstår detta faktum då bör det bli lättare att inse politikens roll. Denna roll är ju att underlätta för kapitalets ägare att investera sitt kapital i ”samhälleliga” projekt.

När nu kapitalets ägare finner det alltför osäkert att investera så väljer naturligtvis dessa ägare att antingen ”låsa in” sitt kapital eller att investera det i ”verksamheter” som , så att säga, inte bidrar till en ”samhällelig” utveckling. Kapitalet kommer därför mer och mer att tillföras den finansiella och därmed den spekulativa sektorn i våra samhällen.

När investeringar i den ”samhälleliga” utvecklingen uteblir så kan detta tolkas som att förräntningen blir för låg. Kapitalet tar då andra vägar och investeras där förräntningen väntas bli som störst.

Ungefär på detta sätt kan vi kortfattat beskriva maktens ageranden i våra samhällen. Våra samhällen blir, som vi ser, helt beroende av kapitalägarnas ageranden. Väljer ägarna att ”lyfta ut” kapitalet ur ett samhälle och istället investera det i ett annat samhälle, så inser vi vad det får för konsekvenser. Dels för samhället som ”blir av med” sitt kapital och dels för det samhälle som ”tillförs” kapitalet.

Denna globala arena har blivit kapitalets ”spelplan” i vilket det ingår i spelets regler att kapitalet kan röra sig ”fritt” och därmed investeras varhelst ägaren önskar. Alltså inte där samhällen önskar.

Så ser ”spelreglerna” ut och detta har vi att förhålla oss till, så också våra politiker.

Nu till den viktiga frågan, som jag funderar över.

Vad händer när förtroendet på marknaden sviktar? När affärerna mellan kapitalägarna saknar det nödvändiga förtroendet. Vad händer då? Hur går det med kapitalet, som ju ägs av privata personer, där den politiska makten ”gör allt” för att förmå ägarna att investera?

Ja vad händer när förtroendet sviktar? Vad händer med våra samhällen när detta sker?

På grund av marknadens tilltagande kriser så medför det självklart att hela samhällsmaskineriet drabbas alltmer negativt. Samhället måste ju få in pengar för att dess förvaltare, våra politiker, skall kunna genomföra alla dom åtaganden som vi alla förväntar oss.

Då det koncentrerade kapitalägandet tilltar så leder detta till att samhället får allt svårare att kunna driva in dom nödvändiga skattekronor som krävs för att hålla igång maskineriet. Hela samhällen står därmed handfallna när den så kallade skattebasen inte längre fungerar. Samhällen kan alltså inte byggas utifrån dessa högst osäkra ”inkomster” – skatteindrivningen.

Saknas förtroende för staten med dess indrivning av skatter, vilket det ju gör,  så försöker alla och envar att komma undan skatt, så långt det bara går. Det är ju så vi agerar i våra samhällen. Vi agerar självklart utifrån den vardagliga verklighet som vi lever i. Och när denna vardagliga verklighet pressar oss än mer i våra liv, som i många fall har med vår privata ekonomi att göra, då tar vi alla möjligheter att ”jaga” dom slantar som finns i ”rörelse”.

Vi måste förstå att den här rådande verkligheten inte är hållbar i längden. Samtidigt som samhällen försöker driva in varje skattekrona så subventioneras allt mer ”nödvändiga” verksamheter med skattepengar. Det säger sig självt att en sådan ekvation är ohållbar.

När förtroendet i marknaden sviktar och när förtroendet till staten sviktar då börjar vi vara riktigt illa ute! Är det detta scenario som nu spelas upp?

 —————————————————————

Jordbruket

Hur skall vi se på jordbruket? Skall vi se det på liknande sätt som vi betraktar vilket företag som helst?

Eller skall vi se på jordbruket som ett företagande som måste prioriteras i jämförelse med annat företagande?

Vi kan notera att det rådande, av makten, officiella synsättet är att jordbruket skall behandlas som vilket annat företagande som helst. Således råder samma konkurrensförhållanden inom den globala jordbrukssektorn som vilken annan industrisektor. Alltså är det mest gynnsamt att producera livsmedel där det är som billigast för att sedan sälja dessa produkter där det ger mest lönsamhet. Denna försäljning blir, som vi förstår, mest lönsam då vi konsumenter i västvärlden står för köpandet. Men att producera produkterna här är å andra sidan förenat med högre kostnader än om man väljer att förlägga produktionen till så kallade låglönesamhällen.

Det är med andra ord en nackdel att bedriva jordbruk i vårt samhälle. Produktionskostnaderna blir för höga jämfört med vad dessa kostnader ligger på för nivåer i lågkostnadssamhällen.

När nu vårt rådande jordbruk agerar på en global marknad så leder detta scenario till att vårt jordbruk slås ut.

Skall det då fungera så här? Ja, under dom marknadsmässiga villkor som nu råder så skall det fungera så här. Marknadens ”självsanerande” villkor ser ju ut på detta vis. Alltså leder detta till att dom jordbruk som kan producera till lägst kostnader blir vinnarna på den globala marknaden. Vilket är den ”logiska” följden av det rådande ekonomiska systemets villkor.

I denna ”logik” ingår, som vi ser, det globala kapitalspelet som slår ut dom lokala jordbruksproducenterna till förmån för multinationella livsmedelsföretag i sin jakt efter maximal avkastning på sitt investerade kapital.

Men är denna ”logik” hållbar? Är det hållbart ur såväl ett ekonomiskt som ett ekologiskt perspektiv? Svaret blir då nej! Eftersom det i slutändan alltid är dom ekologiska villkoren som avgör vad som kan och inte kan ”göras” inom ekologins ”ramverk” så blir det ohållbart att exempelvis transportera livsmedel runt hela jordklotet innan det blir konsumerat. Sådana ageranden leder till negativ påverkan, på alla sätt och vis. Trots denna vetskap så är det precis så som dagens ageranden ser ut. Vad detta leder till vet vi också.

Vad kan vi dra för slutsatser, utifrån dessa fakta, om dagens jordbruk och dess framtid?

Att bedriva jordbruk i vårt samhälle kommer att bli allt svårare beroende på den globala marknadsekonomin med dess gällande ekonomiska villkor. Vårt samhälle kommer att göra sig mer och mer beroende av livsmedelsprodukter som produceras utanför vårt samhälle. Och denna utveckling är naturligtvis mycket sårbar och dessutom farlig.

När vi inte producerar våra egna livsmedel då står vi mycket nära den totala kollapsen för vårt samhälle.

En slutsats blir då att varje samhälle måste kunna producera sitt eget livsmedel. Men eftersom detta inte låter sig göras inom vårt rådande ekonomiska system så krävs det naturligtvis en förändring av det rådande systemet. Från ett globalt konkurrensdrivet system till ett lokalt system som bygger på samarbete och en jämlik ägandestruktur av kapitalet.

Men denna logiska slutsats kan, som vi kanske också förstår, inte förverkligas idag.

”Normen är felaktig!”

Hur ser man felaktig strukturell uppbyggnad?

Ordet ”felaktig” kan kanske bättre bytas ut mot ”orättvis” eller ”ojämlik”. Men hur som helst. Går det att förstå sig på ”felaktiga” samhällen?

I det här sammanhanget så konstaterar jag, som ni nog förstår, att våra globala samhällen världen över är ”felaktiga”. Kan man förstå detta?

Det verkar ju som om detta inte går att förstå. Vad kan det bero på att detta inte verkar kunna förstås?

Jo men tänk er att vi befinner oss i ett fullständigt slutet samhälle. Sådana samhällen existerar, som vi vet, faktiskt idag. Men dom är få.

När man växer upp i ett sådant slutet samhälle så ser man naturligtvis inget annat än den strukturella uppbyggnad som man lever i. Att kunna föreställa sig ett annorlunda ”bygge” blir en omöjlighet. Är detta ”bygge” dessutom präglat av grundläggande orättvisa så präglas naturligtvis människorna i samhället av just denna prägling. Orättvisan blir normen i strukturen. Vad orättvisan består av har just ingen betydelse, i  den här speciella förståelsen. Orättvisan är ju inpräglad i systemet så därför ser man inte orättvisan som ”felaktig”.

Hur skall man kunna se den som ”felaktig” när man aldrig har upplevt någonting annat?

Som vi kanske förstår så blir det en omöjlighet att kunna se en ”felaktighet” som är norm och därmed ingår i systemet.

För att kunna se ”felaktigheten” i det beskrivna slutna samhället så måste man få möjligheten att kunna se samhället utifrån en annan ”synvinkel”. Man bör ”stå” i ett annat samhälle och därifrån studera det slutna samhället. Först då kan man ta till sig att samhällen kan ”byggas” utifrån skilda strukturella ”byggstenar”.

”Står” man exempelvis i ett annat samhälle och studerar ett specifikt samhälle där det visar sig att kvinnan i detta specifika samhälle saknar dom ”rättigheter” som mannen har, då reagerar man naturligtvis på denna ordning. Man ställer frågan: varför har inte kvinnan samma rättigheter som mannen? I en sådan studie kommer man, ”utifrån” sett, fram till att denna strukturella skillnad mellan könen måste betecknas som orättvis. Vilket den självklart också är.

Men betraktar man denna studie ”inifrån” det specifika samhället så kommer man inte fram till denna slutsats. Varför gör man inte det? Man gör inte det beroende på att det specifika samhället ”alltid” har sett ut så här. Detta är normen och så har det ”alltid” fungerat. Likväl har man fel här. Denna strukturella ”felaktighet” är just felaktig beroende på att den missgynnar kvinnan i det specifika samhället, även om inte kvinnan är medveten om missgynnandet. Detta missgynnande ses alltså inte som ett missgynnande ”inifrån” sett. Det är först när missgynnandet jämförs med förhållandet i det ”utifrån” synliga samhället som vi får möjligheten att tydligt se dom strukturella skiljelinjerna i just det här exemplet.

Om vi ”vetenskapligt” sett har kommit fram till att alla människor oavsett kön är lika mycket ”värda” då kommer vi också snabbt fram till att strukturella skillnader mellan könen, utifrån ett samhällsperspektiv, leder fram till orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet. Sådana maktstrukturella skillnader leder ofrånkomligen fram till allt större spänningar i samhällsbygget. Just dessa spänningar, som vi ser, bevisar ”felaktigheten” i samhällsbygget. Alltså är det en ”felaktighet” att bygga samhällen utifrån synsättet att kvinnan skall vara underställd mannen. Även om denna ”felaktighet” inte uppfattas som felaktig i det specifika samhället.

Om vi nu går från det specifika samhället, i vårt exempel, och betraktar vår globala värld. Man kanske kan säga, vårt globala samhälle. Vad kan vi då dra för slutsatser angående frågan om ”felaktigt” samhälle? Jo vi drar naturligtvis samma slutsatser som när vi betraktar det specifika samhället.

Jag menar så här: vår globala värld som vi nu kan benämna vårt globala samhälle är likaså att betrakta som ett specifikt samhälle. Ett slutet samhälle, om man så vill.

Hur kan vi komma fram till denna definition? Jo våra samhällen globalt sett har det gemensamt att dom är sammanlänkade med ett ekonomiskt system som ”förbinder” våra samhällen till varandra. Det kapitalistiska systemet.

Därmed så betraktar vi detta system ”inifrån”. Vi har inte den ”praktiska” möjligheten att betrakta det ”utifrån”. Teoretiskt sett kan vi betrakta det ”utifrån”. Men för den stora majoriteten av oss alla i våra samhällen så betraktar vi systemet som normgivande, just beroende på att vi enbart har möjligheten att se det ”inifrån”.

Vad får då detta för konsekvenser?

Om vi antar att vårt globala samhälle innehåller grundläggande ”felaktigheter” så blir följden att dessa ”felaktigheter” inte åtgärdas. Det blir inga åtgärder därför att ”felaktigheterna” inte betraktas som felaktigheter. ”Felaktigheterna” betraktas ju istället som normativa. Alltså kan det inte uppstå ett ifrågasättande av det grundläggande strukturella bygget när detta bygge är att betrakta som  ”normalt”. Vilket ju då för med sig att eventuella grundläggande ”felaktigheter” fortsätter att verka och även leder till en allt större fördjupning av dessa ”felaktigheter”.

Man kan lite kort uttrycka sig så att en grundläggande ”felaktighet”, som inte åtgärdas, kommer med tiden att ”växa” i omfång så länge ingenting görs. Om ni förstår hur jag menar? 

Stämmer detta påstående, vilket ju jag hävdar, så innebär det att tilltagande samhälleliga kriser ”talar om” för oss att någonting grundläggande i samhällsstrukturen är ”felaktigt”. När nu faktiskt dessa samhälleliga kriser fördjupas i omfattning så kan detta ändå betraktas som normativt. ”Upp- och nedgångar” i ekonomin (vilket är dom ytliga skälen till samhälleliga kriser) har ju funnits sedan lång tid tillbaks och har därför blivit betraktade som normativa ”inslag” i våra samhällen. Med detta menas att låg- och högkonjunktur är det normala ”pendlandet” som vi får leva med.

Men skall det fungera så i ett ”normativt” samhälle? Ja det skall fungera så i vårt rådande globala samhälle av den orsaken att vi betraktar detta ”pendlande” som normativt. Vi betraktar ju detta ”normativa inslag” som normalt eftersom vi ser det ”inifrån”.

Vi alla lever i ett ”slutet” globalt samhälle utan möjlighet att betrakta det ”utifrån”. Således gör vi det kapitalistiska systemet till det normativa även när detta system bär inom sig grundläggande felaktigheter, som dessutom är så allvarliga att dom kommer att leda fram till kollapsliknande tillstånd. För övrigt så befinner sig redan systemet, på många sätt, i en pågående och fördjupande kollaps. Men inte heller detta förändrar vår syn att våra samhällen fungerar ”normativt”.

”Det är så här livet är. Alltså är det så här det skall se ut!”

Detta synsätt har vi, i stort sett alla, oavsett var på jorden vi lever!

Oktober 2015

”Skattefritt”

Vad säger ni om idén att vi inte skall ha några skatter? Inga skatter överhuvudtaget! Kan en sådan idé vara seriös?

Hur skall våra samhällen kunna klara sig utan en ”skattebas”? Varifrån skall pengarna tas till allt det som måste fungera i ett rättvist samhälle – undrar vi? Observera att jag skrev ”rättvist”!  Alltså inte dagens orättvisa samhälle!

Som ni förstår så kan inte detta gå i ett samhälle som är uppbyggt på det sätt som råder idag. Här krävs ett helt annat strukturellt bygge för att kunna åstadkomma idén om ett skattefritt samhälle, som dessutom måste fungera rättvist.

Hur ser då ett sådant ”bygge” ut?

Det som det i grunden handlar om är, som jag alltid poängterar, ägandeförhållandet till det samlade kapitalet i samhället.

När detta ägandeförhållande är rättvist uppbyggt då behövs ingen ”skatteindrivning”. Jag menar att när samhället äger det samlade kapitalet då upphör ”behovet” för samhället att ”jaga” in pengar från oss alla, privatpersoner som företag. Samhället har ju redan, så att säga, tagit hand om dom kapitalvärden som har skapats genom det mänskliga arbetet. Mer än så kan inte ”tas om hand”. Förstår ni mig?

Det överskott som bildas efter företagandets slutliga resultat skall naturligtvis gå tillbaka till samhället som har att förvalta och administrera detta kapitalägande på ett för samhället demokratiskt och rättvist sätt.

I vår kapitalistiska ekonomi så betraktar vi skatter som pålagor, ”merutgifter” som vi på alla sätt försöker minimera och helst slippa. Det säger sig självt att ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån idén att vi alla har att förhålla oss till det faktum att kapitalet i samhället är ”fritt att lägga beslag på”, vilket ju blir resultatet av konkurrensens inneboende regelverk, innebär att alla former av utgifter begränsar möjligheterna att komma över en så stor bit av kapitalkakan som alla strävar efter. Vilket ju är kapitalismens ”andemening”!Därför ses skatter som en sådan utgift som man på alla sätt vill komma undan. Ett sådant ekonomiskt system kan omöjligen fungera optimalt när det gäller att få in pengar till samhällets alla åtaganden.

Prioriteringen för oss alla blir ju att jaga pengarna på marknaden. Den strukturella utformningen kräver att vi agerar så. Skatter sätter käppar i hjulet för oss. Att kunna undvika beskattning blir därför en viktig åtgärd för såväl privatpersoner som företag i vårt rådande ekonomiska system.

Skulle vi däremot leva i ett ekonomiskt system som var uppbyggt och utformat så att alla människor i samhället gemensamt beslutar och därmed skapar/arbetar fram det samlade kapitalet då kan det omöjligen uppstå en jakt efter kapitalet. Det finns helt enkelt inget att jaga eftersom samhället står som ägare.

Dagens invecklade system där samhället påbjuder såväl företag som allmänhet att betala in olika former av skatter kommer inte att behövas av den enkla orsaken att kapitalägandet blir samhällsägt. Denna förändring av det grundläggande ägandeförhållandet för med sig att den rådande privata kapitaljakten försvinner och därmed så försvinner också behovet att driva in skatter. Det inarbetade överskottet hamnar i samhället istället för, som idag, hos privata kapitalister.

Ett diametralt motsatt ekonomiskt system, som alltså för med sig skattefrihet.

Skatteindrivning kolliderar med dagens rådande ekonomiska ambitioner. Så kallade ekonomiska experter hävdar att ett lägre skattetryck kommer att skapa flera jobb och genom flera jobb så ökar också skatteintäkterna. Alltså en så kallad ”win-win” situation. Andra ekonomer kan hävda att mer av skatteintäckterna bör tillföras och därmed uppmuntra en ökande privat sektor inom vård, skola och omsorg. Också detta som ett argument för mer jobbskapande. 

Det finns, som vi vet, mängder med idéer när det gäller skatteindrivning och vilka effekter som kan komma ut av dessa idéer. Gemensamt för alla dessa idéer det är att kapitalets ägandestruktur skall bibehållas i oförändrat skick. Av denna orsak kan därför inte skatter skapa rättvisa samhällen.

Just skatteproblematiken i vårt ekonomiska system skapar mängder av frågeställningar och ger upphov till många förslag på diverse lösningar för hur politiken bör bedrivas för att kunna förvalta systemet på bästa sätt. När vi nu, menar jag, tydligt kan se att alla dessa ”diverse lösningar” inte leder fram till önskvärda resultat för hur vi alla vill se våra samhällen utvecklas då är detta en bekräftelse på att något grundläggande har gått fel. Förstår man sig inte på hur kapitalismen fungerar då hamnar man gång på gång i ofullständiga analyser om vad som är orsak och verkan. Vilket naturligtvis även gäller analyser av vårt rådande skattesystem.

Som vi ser så är vi där igen. Vad dom makthavande än beslutar sig för så leder det inte fram till en positiv utveckling för våra samhällen. Att tro på olika former av skattepolitik som det främsta medlet till en hållbar förändring för våra samhällen kan inte fungera. Av den enkla orsaken att vårt kapitalistiska samhälle aldrig går att göras rättvist. Hur än skattepolitiken utformas så kommer den aldrig att kunna skapa den rättvisa och jämlikhet som vi alla eftersträvar.

Problemet sitter inte i skatterna, problemet sitter i vårt rådande ekonomiska system!

Kommunismens ”normer”

Så här i efterhand kan vi konstatera att så kallade kommunistiska partier, där dom har kommit i maktposition, har misslyckats med uppgiften att kunna göra samhällena rättvisa och jämlika. Precis som för övrigt alla andra partier, från ”höger” till ”vänster”.

Men om vi nu granskar just dessa så kallade kommunistpartier så bör vi ha lärt oss ett och annat från dom. De är ju särskilt intressanta utifrån ideologin som ju skiljer sig diametralt från våra traditionella etablerade partier, med sin bergfasta övertygelse att kapitalismen är det optimala ekonomiska systemet.

För att kunna förstå framväxten av kommunismen så måste vi vara insatta i våra samhällens historiska utveckling. Kommunismen växer fram ur dom maktstrukturella samhällen som skapar oerhörda sociala klyftor. Orättvisan och ojämlikheten är alltså grogrunden för framväxten av kommunismen, runt om i världen.

All denna historia känner vi till. Alltså ingenting nytt.

Men varför klarar då inte kommunistiska partier av att skapa denna rättvisa och jämlikhet – som ideologin beskriver – när dom kommer i maktställning?

Enligt mitt sätt att se det så finns några avgörande orsaker till varför rättvisan och jämlikheten inte uppnås.

Till att börja med så kan vi konstatera att våra samhällens historia kännetecknas av orättvisa och ojämlikhet av gigantiska mått. Sedan tusentals år tillbaka i tiden har våra samhällen formats av dessa grundläggande strukturella ”fel”. Alltså orättvisa och ojämlikhet. Dessa ”fel” har på sätt och vis blivit normativa för våra samhällsbyggen. Krig, våld och elände har blivit den vardagliga normen sedan tusentals år tillbaka i tiden. Den maktstrukturella ordningen byggs upp utifrån dessa faktiska realiteter. Såväl den ekonomiska- som den politiska makten befäster/förvaltar denna maktordning.

Att utifrån denna ”felaktiga” struktur kunna föra tillbaks strukturen till en rättvis sådan, en sådan som existerade i mänsklighetens barndom, har visat sig vara en omöjlighet.

Varför har det då visat sig vara en omöjlighet?

Att den rådande maktstrukturella ordningen omöjliggör rättvisa och jämlikhet är ju bevisat, flera gånger om. Detta är ett faktum. Men eftersom vi nu granskar den ”avvikande” ordningen av maktstrukturer så är det viktigt att förstå varför även denna ”avvikande” ordning har misslyckats.

Jag tänker på försöken att etablera kommunistiska samhällen med diktatoriska maktmedel. Att i mångt och mycket kopiera dom maktmedel som kapitalistiska samhällen använder sig av har visat sig vara helt fel väg att gå. När den kommunistiska ambitionen är att bygga rättvisa och jämlikhet då kan inte detta göras med dom ”normativa” maktmedel som kapitalismen rustar sig med. Så kan naturligtvis inte samhällen byggas rättvist. Att tro på allt detta som är förknippat med diktatur strider ju mot allt vad rättvisa och jämlikhet står för. Det är därför dömt att misslyckas. Vilket även detta har blivit bevisat.

Med facit i hand så kan vi också se resultaten av vad denna form av diktatur har ställt till med och fortfarande ställer till med. Politisk diktatur som ju bland annat innebär ett förbud för politiska partier; förbud för fackföreningar; indragningar av tryck- och åsiktsfrihet plus mängder av inskränkningar när det gäller, som vi anser, självklara humana och rättvisa inslag i samhällslivet då leder denna maktstrukturella ordning helt fel. Den leder lika mycket fel som dagens globala maktstrukturella ordning.

Ytterligare frågeställningar som uppstår: Kan rättvisa och jämlika samhällen uppstå som separata ”öar” i vår kapitalistiska värld? Nej, jag menar att detta också är en omöjlighet. Varför då?

Jo den främsta orsaken till denna omöjlighet ligger i det privatägda kapitalets inneboende regelverk.

Hur då?

Ett privatägt kapital söker sig alltid till marknader där investeringar blir som mest vinstgivande. Detta ”inneboende regelverk” medför då att kapitalet söker sig bort ifrån samhällen där ägandet av kapitalet är samhällsägt.

Varför göra en privat kapitalinvestering i ett samhälle som inte, av logiska rättviseskäl, godtar privat kapitalägande?

Av denna orsak så kommer därför kapital att dräneras ur den separata ”samhällsön” och istället hamna i vår globala privatägda värld. Vilket då självfallet blir förödande för separata samhällen som försöker genomföra rättvisa och jämlikhet.

Vår rådande globala ekonomiska värld är så ”stark” att den omöjliggör för enstaka samhällen att kunna genomföra en verklig demokratisering av ekonomin och därmed av samhället som helhet. Denna demokratisering, menar jag, måste genomföras globalt. Att alltså våra samhällen, globalt inser, att en demokratisering av ekonomin är det enda framkomliga sättet för samhällen att uppnå rättvisa och jämlikhet.

Vilket då innebär att alla former av ”isolationistisk”/diktatorisk politik är dömda på förhand att misslyckas. Kanske vi förstår lite av den misslyckade kommunismen, sett också utifrån det här perspektivet.

I denna förståelse ingår också att förstå dom rådande ägandeförhållandena över kapitalet i våra samhällen. Dessa ägandeförhållanden är, som vi vet, starkt koncentrerade till ett fåtal ägare.

Som synes lever vi i ett ekonomiskt system som blir alltmer odemokratiskt.

Vi har alltså att göra med ett ekonomiskt system vars ägande blir alltmer koncentrerat på privata ”händer” samtidigt har vi ett politiskt system som blir alltmer underställt dom privata ekonomiska beslutsprocesserna.

Att kunna förändra denna destruktiva utveckling kräver en verklig demokratisering. Att med diktatoriska medel söka denna förändring är bevisligen helt fel väg att gå.

Kommunismens metoder, så som vi i praktiken känner den, utgår från diktatur och maktstrukturella normer som fjärmar sig helt från rättvisa och jämlikhet! Och, som sagt, dessa normer skiljer sig inte från kapitalismens normer.

Ökande politisk polarisering

Partipolitiken polariseras alltmer!

Vad tyder denna allt häftigare polarisering på? Politiska partier angriper varann i hårda ordalag trots att dom i grunden intar likartade ståndpunkter i det rådande strukturellt ekonomiska systemet. Vad ligger till grund för dessa skilda ”detaljuppfattningar” som dessutom når sådana nivåer att regeringskriser uppkommer?

Svaret står att finna i kapitalismens allt svårare möjligheter att kunna fungera på det vis som kapitalismen var tänkt att fungera. Systemet har nu nått det stadium där det inte längre klarar av att på egen hand kunna växa så som systemets ”inneboende regelverk” medger.

Systemet är ju tänkt att, så att säga, reglera sig självt. Genom konkurrensens ”spelregler” så slås dom svagare företagen ut av dom starkare. Dessa ”spelregler” fungerade tidigare under kapitalismens utveckling men nu så har dessa ”regler” satts ur spel. Eller rättare sagt, nu har denna konkurrens medfört en så gigantisk globalisering att själva samhällets vara eller inte vara är hotat. Den krisande kapitalismen riskerar att försätta våra samhällen i total kollaps.

Utifrån dessa fakta blir samhället indraget i kapitalismens allt värre kriser och dessa kriser har därför hamnat på politikens bord. Frågan blir: hur kan systemet räddas?

Till att börja med: varför har dessa ”regler” satts ur spel?

Jo globaliseringen av ekonomin med dess allt större kapitalkoncentration fortsätter med oförminskad kraft. Dom multinationella företagen tillsammans med sin finanssektor har vuxit sig så stora att, man kan säga, hela samhällen står och faller med deras existens. Konkursar dessa företag så får detta enorma konsekvenser på samhällen som dessa företag verkar i. Hela den samhälleliga ekonomin riskerar att kollapsa eftersom dessa ekonomiska giganter dominerar kapitalflödet genom samhället.

Samhället har, så att säga, inget val längre. Antingen bistå dom krisande företagen eller riskera allvarliga samhälleliga problem. Man väljer naturligtvis det första alternativet. Genom skattemedel försöker man stötta, på alla sätt och vis, krisande företag. Att analysera problemens orsaker och därefter dra logiska slutsatser ligger, som vi ser, utanför den etablerade politikens åtaganden. Agerandet är redan på förhand fastslaget. Det rådande ekonomiska systemet måste räddas. Något alternativ finns inte. Den tidigare självsaneringen gäller, som vi ser, inte längre. Därför att den helt enkelt inte fungerar.

När nu den etablerade politiken har blivit en slags serviceinrättning åt dom ekonomiska beslutsprocesserna så kanske vi förstår varför politiken inte förmår att kunna ta till sig alternativa synsätt till den rådande globala ekonomiska utvecklingen. Istället så hårdnar det politiska klimatet mellan partier och frågan handlar om vilket parti som har den ”bästa” politiken för att vårt rådande ekonomiska system skall kunna leva vidare. Detta allt hårdare politiska klimat kommer, som vi förstår, att utvecklas till att bli än hårdare i takt med kapitalismens tilltagande kriser.

Kan vi enas om att kapitalismens tilltagande kriser ligger till grund för partipolitikens ökande polarisering?

Jobbpolitiken

”Vi har en politik för jobben!”

Ja så kan det låta från alla våra etablerade politiska partier. Man övertrumfar varann om vem som har den bästa jobbpolitiken.

”Detta är vår absolut viktigaste fråga!”

Men långsiktigt så blir det färre jobb. Hur rimmar detta med den ”viktiga frågan”? Det rimmar, som vi ser, väldigt illa. Det rimmar inte alls.

Tydligen förstår inte den politiska eliten hur vårt ekonomiska system fungerar. Eller så tror dom sig förstå men väljer istället att förtiga sanningen om hur vårt ekonomiska system påverkar möjligheterna att kunna få ett jobb. Jag antar att det är det första alternativet som gäller: dom förstår inte hur vårt ekonomiska system fungerar.

Nåväl, om vi betraktar den här jobbpolitiken utifrån den här synvinkeln: nämligen sambandet mellan arbete och konsumtion. Hur ser detta samband ut?

Om sambandet skall fungera optimalt så skall naturligtvis produktionen och konsumtionen leva i ett slags jämviktsläge. Det som produceras skall konsumeras. Konsumtionen har uppnått ett jämviktsläge med, så att säga, arbetsmängden.

När nu detta jämviktsläge upphör att gälla så beror det självklart på någonting. I den värld vi lever i så går mängder av människor arbetslösa i våra samhällen. Här råder tydligen inget jämviktsläge. Om vi håller oss till vårt eget samhälle så konsumeras det som aldrig förr. Tillväxten i konsumtionen slår nya rekord år efter år. Ändå är arbetslösheten hög. Man skulle ju kunna tro att om konsumtionen ökar så borde också arbetsmängden likaså öka. Eller hur? Men så ser det inte ut. Vad kan detta bero på?

Jo det finns några viktiga faktorer som orsakar denna bristande jämvikt. Dels så sker det en pågående produktivitetsökning där teknikutvecklingen hela tiden påverkar den mänskliga arbetsmängden. Det krävs alltså mindre mänsklig arbetsmängd för att producera en viss mängd ”produkter”.

Dels så försvinner produktionen/arbeten från samhället för att istället ”uppstå” i andra samhällen. Kapitalinvesteringar flyttas alltså från vårt samhälle till andra samhällen. Vi vet att skälet till detta beror på avkastningskravet på investeringarna.

Den färdiga produkten transporteras sedan till vårt samhälle för konsumtion. Således minskar den mänskliga arbetsmängden fortlöpande i vårt samhälle samtidigt som konsumtionen växer. ”Billiga” produkter produceras i så kallade lågkostnadssamhällen för att sedan transporteras till våra högkostnadssamhällen. Här finns köpkraften som stimuleras till allt ökande konsumtion.

I denna stimulering ligger en allt högre belåning som ”underlättar” tillväxten av konsumtionen. I klartext så betyder det att kapitalets ägare lånar ut alltmer till oss låntagare så att vi kan konsumera. Att vi dessutom kan få konsumtionen att växa.

Kom ihåg, att detta är ett av själva ”grundelementen” med kapitalismen!

Är man inte medveten om dessa grundläggande ekonomiska förhållanden som kapitalismen skapar genom sin ”inneboende logik” då är man självfallet helt omedveten om att vårt ekonomiska system omöjliggör den jobbpolitik som den politiska eliten har tagit till sin ”absolut viktigaste fråga”.

Den politiska eliten måste ställa frågan: är det marknaden eller samhället som ska tillfredsställas?

När nu den politiska eliten är omedveten om hur kapitalismen faktiskt fungerar så innebär det att man tror sig ha lösningen på problemen genom att alltid hävda riktigheten i marknadens/kapitalismens ”inneboende logik”, som det slutgiltiga svaret på den ”absolut viktigaste frågan”. Vilket alltså betyder att jobbpolitiken får sin lösning genom att marknaden/kapitalismen skall tillföras så mycket ekonomiska medel, som nu systemet kräver. Med andra ord så kan man därför säga att marknaden ska tillfredsställas. Man tror sig med denna politik också kunna uppnå en samhällelig tillfredsställelse. Att marknaden kan leverera samhället dom ekonomiska grundbultarna som krävs för att utveckla samhället i positiv riktning.

I denna jobbpolitik så ingår det att förse marknaden med olika former av ekonomiskt ”stöd” som då tas från, det vi benämner, statens kassa.

När nu svaren på denna politik visar sig då ser vi att resultatet blir det helt motsatta gentemot vad man har föresatt sig, då uppstår ju naturligtvis frågan: varför blev det så? 

Och just denna fråga kan inte den politiska eliten ge ett riktigt svar på eftersom dom inte förstår kapitalismens grundläggande ”logik”.

November 2015

Förestående klimatförhandlingar

Några ord om dom förestående klimatförhandlingarna i Paris.

Skall vi tro den politiska eliten när dom påstår att ett klimatavtal nog skall kunna leda till att ”klimatmålen kommer att nås framöver”?

Hur skall världens samhällen kunna enas om sådana ”mål”? Detta är ju en omöjlighet. Våra maktstrukturella samhällen som ju är uppbyggda utifrån grundläggande orättvisa orsakssamband kan naturligtvis inte ta dom nödvändiga besluten i dessa förestående förhandlingar.

Hur skall detta gå till i en värld som styrs på det sätt som vi ser idag? Nej detta är, som vi alla borde förstå, helt omöjligt. Den politiska eliten, som  ju är en del av dessa orättvisa orsakssamband, saknar ju så att säga mandatet att fatta dom nödvändiga besluten. I det här sammanhanget måste vi komma ihåg att politiken är underställd dom ekonomiska besluten som tas i marknaden.

Eftersom detta är den faktiska realiteten i våra samhällen så borde vi därav dra den självklara slutsatsen att när den politiska eliten möts i Paris så kommer det säkerligen att sägas många ”vackra” saker och även skrivas ”tänkvärda” ord. Men i den värld vi lever i så blir allt detta bara tomma ”löften”. Förstår ni?

Politiken har att rätta sig efter det ekonomiska systemets villkor. Och vad dessa är känner vi väl till?

En värld som är fullständigt korrumperad; ojämlik; krigisk och våldsam; som nu står inför ett totalt sönderfall på alla plan. Hur skall man kunna lyckas i ett sådant ”klimat”?

Måste upprepa det som nämnts gång på gång, även i tidigare inlägg: dom politiska besluten är underställda dom ekonomiska besluten som tas i marknaden! Det är så våra rådande samhällsbyggen ser ut. Detta har vi att förhålla oss till, så även våra politiker. Om vi inser detta så kanske vi också inser varför det inte kommer att åstadkommas några grundläggande förändringar i dom förestående klimatförhandlingarna?

Det krävs, kort och gott, ett diametralt annorlunda strukturförhållande i våra samhällsbyggen för att det skall kunna genomföras nödvändiga förändringar.

Men detta faktum varken förstår eller kan den politiska makten ta till sig!

 Flyktingkrisens orsaker

Som vi tidigare har påpekat så leder vårt rådande ekonomiska system till allt värre konflikter, världen över. Denna negativa utveckling för oss alla, menar jag, har kunnat förutses. Utvecklingen ligger, så att säga, helt i linje med vad vi har att förvänta oss av kapitalismens framfart.

Människor flyr nu i allt större skaror från sina samhällen som formligen trasas sönder av dom inneboende motsättningar som nu ger sig till känna i form av krig och elände.

Vart skall då alla dessa människor ta vägen? Jo man flyr naturligtvis till dom samhällen som man uppfattar som mindre ojämlika och mindre våldsamma än sina egna samhällen. Man har inget val längre. Antingen fly och kanske överleva eller också stanna kvar i sina sönderslagna samhällen där allt framtidshopp är ute.

Så hopplös ser alltså tillvaron ut för en allt större del av mänskligheten. Och detta scenario kommer att fördjupas allt mer över tid. En fortsatt och ökande dyster utveckling kommer med andra ord att plåga våra samhällen. Vad detta kommer att leda till, för oss alla, ser vi nu svaren på när vi analyserar den nu rådande verkligheten. Dessa analyser har vi gjort, om och om igen, i tidigare inlägg.

Denna analys skiljer sig helt från maktens analys. Vilket ju inte förvånar oss. Vi vet ju att den politiska och ekonomiska makten saknar både vilja och förståelse för att kunna sätta sig in i dom grundläggande orsakssammanhang till varför dagens samhällen går en allt dystrare framtid till mötes.

Våra så kallade välfärdssamhällen dras därmed allt snabbare in i det dystra framtidsscenariot som nu alltmer blottläggs genom det tilltagande våldet från våra sönderslagna samhällen. Vi dras in i denna negativa spiral hur vi än försöker att stå emot. Våra ”egna” samhällen kommer förmodligen att genomgå, som jag ser det, drastiska försämringar. Försämringar som nog ingen av oss skulle kunna föreställa sig för ett antal år sedan.

Hur ser då maktens analys ut när det gäller krig och elände som leder till kollapsande samhällen och för med sig flyktingkatastrofer av ofattbara följder?

Jo maktens analys stannar vid konstaterandet att krigshandlingar måste upphöra. Självklart en helt riktig ”inledande” analys. Men analysen kan inte stanna vid detta konstaterande. Den kräver självklart en fördjupning av orsakssammanhangen till varför krigshandlingar överhuvud taget tar sin början. Och det är just denna fördjupande analys som makten ”går fel”. Det enkla svaret på varför makten ”går fel” här beror ju på att man inte ser sin egen strukturella roll i det globala ”samhällsspelet”. Jag menar att man är indirekt medansvarig till krigshandlingar genom den maktstrukturella ordning som vårt rådande ekonomiska system leder till. En sådan analys kan man, som vi nog förstår, aldrig komma fram till. Vi konstaterar ju att makten aldrig kan komma fram till denna analys, främst beroende på att man anser det rådande systemet som det optimala. I och med sådana konstateranden från maktens människor så blir självfallet vårt ”optimala” system även normen, i alla lägen. Alltså även när detta leder till krig och elände runt om i världen. Så att ”kräva” av makten att dom ska kunna dra logiska analyser av den nu allvarligt negativa utvecklingen går, som vi ser, inte. Makten själv är ju ”insyltad” i denna negativa spral. Om vi förstår denna ”sammankoppling” mellan vårt eget samhälle och orsaken till varför andra samhällen sönderfaller då kanske vi inser varför våra ”egna” maktmänniskor saknar möjligheten att dra logiska slutsatser till varför sammhälleliga kollapser uppstår. Förstår ni resonemanget?

I denna maktens analys ingår det att ha en helt oförstående inställning för exempel den här mera djupgående förklaringen till orsakssambanden som leder fram till kollapsande samhällen. Dessa förklaringar kommer makten, mer eller mindre, att fnysa åt och definitivt förkasta. Skulle man instämma i analysen så innebär det ju att man förnekar sig själv. Man förnekar det rådande ekonomiska systemet där man själva är involverade på alla möjliga och ”omöjliga” sätt. Och sådana slutsatser kommer man aldrig att kunna ta.

Man kan säga att den nu pågående flyktingkrisen visar resultatet av det globala maktstrukturella systemets grundläggande orättvisa. Någon annan utveckling är inte att förvänta sig. Dessa grundläggande orättvisor tilltar i omfattning eftersom det saknas insikt i hur våra grundläggande orättvisor skall kunna lösas. Det går inte att ha några förhoppningar om ett slut på allt elände som nu eskalerar. Hur skall vi kunna ha det när ingenting i grunden ifrågasätts?

Och som sagt, dessa grundläggande orsakssammanhang har redovisats i ett flertal inlägg tidigare.

Systemet ”rullar” på som vanligt, med allt vad det innebär.

”Orkestern fortsätter spela trots att fartyget sjunker!”

En fråga?

– Om vi förespråkar konsumtionsminskningar, som då antagligen eliminerar jobb, behöver ju dessa eliminerade jobb ersättas. Hur ordnas det?

– Med grön skatteväxling kan man ju ur ett jobbmaximeringsperspektiv inte göra mycket annat än att sänka arbetsgivaravgifter och sociala avgifter till noll. Hur skapas jobb ur detta scenario?

– Arbetslösa ska straffas trots att det bara finns jobb till var tionde arbetslös. Varför ser det så ut?

Tre frågor?

– Om vi förespråkar konsumtionsminskningar, som då antagligen eliminerar jobb, behöver ju dessa eliminerade jobb ersättas. Hur ordnas det?

– Med grön skatteväxling kan man ju ur ett jobbmaximeringsperspektiv inte göra mycket annat än att sänka arbetsgivaravgifter och sociala avgifter till noll. Hur skapas jobb ur detta scenario?

– Arbetslösa ska straffas trots att det bara finns jobb till var tionde arbetslös. Varför ser det så ut?

Ovanstående frågor ställdes tidigare i en diskussion. Hur besvaras dom?

Den första frågan som gäller ”konsumtionsminskningar” vilka i så fall leder till färre jobb är ett påstående som naturligtvis är helt riktigt. Minskas konsumtionen så minskas självfallet ”behovet” av jobb. Så är det och så fungerar det i vårt kapitalistiska system. Systemet är ju uppbyggt utifrån förutsättningen att konsumtionen hela tiden skall öka, globalt sett. Detta är själva fundamentet i systemets ”överlevnad”. Skulle konsumtionen minska, globalt sett, så innebär detta kris för systemet. Alltså blir den ”naturliga” reaktionen på en sådan kris att jobb ”elimineras”.

När vi nu har konstaterat att kapitalismen inte har någon framtid, av kända skäl, så kan vi därmed inte ha en vision om att det skall kunna skapas ”ersättningsjobb” som skall väga upp ”förlusten” av dom ”eliminerade jobben”. Detta går, så att säga, inte att ordna. Att ordna ”ersättningsjobb” i ett ekonomiskt system som ”bäddar” för sin egen kollaps blir, som vi förstår, en omöjlighet.

Vi måste alltså arbeta för ett ekonomiskt system som baseras utifrån helt andra prioriteringar än dagens ekonomiska ramverk. Dom nödvändiga ”konsumtionsminskningarna” kan genomföras på ett logiskt och rättvist sätt först i ett ekonomiskt system som har förutsättningarna att på ett hållbart sätt kunna utvecklas vidare där dessa ”konsumtionsminskningar” ses som en absolut nödvändighet.

Eftersom vi vet att dagens rådande system helt enkelt inte är uppbyggt utifrån denna förutsättning så ges inget annat ”val” än insikten om nödvändigheten av ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. Ett system som vilar på ekonomiskt demokratiska grunder. Något annat alternativ finns ej. Först när ett sådant system finns på plats kommer ”konsumtionsminskningar”, från dagens nivåer, att fungera helt logiskt eftersom dagens västerländska konsumtionsnivåer är ohållbara.

I ett ekonomiskt demokratiskt system så ”arbetar” ekonomin för samhällets bästa och inte för att prioritera avkastningen på det privat investerade kapitalet. Som vi ser så uppstår alltså helt andra förutsättningar här när det gäller jobbskapande.

Kan detta förstås som ett svar på den första frågan?

Den andra frågan handlar om grön skatteväxling. Här föreslås sänkta arbetsgivar- och sociala avgifter för att kunna uppnå ”jobbmaximeringsperspektivet”.

Här utgår frågan likaså från antagandet att dagens rådande ekonomiska system är det normativa systemet som då även skall gälla i framtiden. Därför blir svaret i stort sett det samma som i den första frågan.

Nej ”jobbmaximeringsperspektivet” blir en omöjlighet vare sig vi har sänkta arbetsgivar- och sociala avgifter eller ej, som föreslås uppväga den ”gröna skatteväxlingen”. Tanken med ”grön skatteväxling” är naturligtvis god men för att komma åt grundorsakerna till våra alltmer nedsmutsade samhällen och vad detta leder till så kan vi inte ”blunda” för just dom grundläggande orsakssammanhangen. Och dessa sammanhang känner vi till. Eller hur?

Till denna andra fråga kan också tilläggas att ”jobbmaximeringsperspektivet” i ett ekonomiskt demokratiskt system inte innebär att man skall, som i dagens system, jobba så mycket som det bara går och till så låga kostnader som det bara är möjligt. Helt andra prioriteringar gäller naturligtvis i ett jämlikt och hållbart system. Vilket vi väl likaså inser?

Till den sista frågan då. Varför ”straffas” arbetslösa när det ändå inte finns jobb till alla?

Jo vårt rådande samhälle är ju uppdelat i en ekonomisk ”sektor”, marknaden, och en så att säga samhällelig ”sektor”, vilken förvaltas av våra politiker. Som vi vet så är det den ekonomiska ”sektorn” som tar dom avgörande besluten för hur våra samhällen skall ”byggas”. Och denna ”sektor” tar sina beslut utifrån dom prioriteringar som vi nämnde under den första frågan. Därmed så överlåter marknaden åt den samhälleliga ”sektorn” att sörja för underhållet till alla arbetslösa som skapas av den rådande marknadsekonomin. Vilket betyder att marknaden ”straffar” ut människor som inte längre tillför marknaden dom prioriteringar som gäller. Dessa människor blir alltså en utgift för marknaden och utgifter är, som vi vet, inte marknaden betjänt av. Utgifter av vad slag det än gäller försöker marknaden att minimera så långt som möjligt och självklart helst undvika. När nu marknaden är överordnad den samhälleliga ”sektorn” så är det därmed upp till samhället att ”ta hand om” alla arbetslösa.

Som vi förstår av den här orättvisa strukturella normen (den rådande marknadsprioriteringen går emot den samhälleliga prioriteringen) så måste framtidens samhällen fungera precis tvärt om mot dagens maktstrukturella ordning. Allt annat leder helt fel.

”Importskatter”

Du och jag har ju diskuterat en hel del om nödvändigheten att bygga våra samhällen utifrån lokal utveckling. Vi menar då bägge två att den rådande globala ekonomiska utvecklingen är förödande för oss alla och att en hållbar ekonomisk utveckling, för våra samhällen, endast kan byggas upp av våra lokala samhällen.

Du nämner att det måste införas någon form av ”importskatter” för att det skall kunna göras möjligt för vårt lokala företagande att etablera sig. Och det är ju så, vilket vi är överens om, att lokal produktion av allt vad livsförnödenheter innebär inte har verkliga möjligheter att kunna etablera sig eftersom den rådande globala marknaden driver utvecklingen mot allt större kapitalkoncentration. I den här välkända processen så medför konkurrensens ”inneboende regelverk” att dom ”starkare äter dom svagare”. Därav den allt mer centrerade kapitalkoncentrationen som tar allt större bitar av den globaliserade kapitalkakan.

I den här vevan så brukar du hävda att ”importskatter” skall införas så att den här förödande utvecklingen skall kunna stoppas. Du menar att även våra politiker måste kunna se den här ohållbara situationen, nämligen att lokalt företagande inte får en chans att etablera sig.

Men även om nu våra politiker ser det här så sker ju ingen förändring. Varför sker ingen förändring?

Jag påstår då, som du vet, att våra politiker har att rätta sig efter den rådande ekonomiska ordningen. Skulle dom, så att säga, gå emot denna ordning så, menar jag, innebär det att kapitalet bokstavligen kommer att ”ta till flykten” från vårt samhälle. Dom investeringar som samhället är beroende av för att i alla fall kunna fungera någorlunda sunt riskerar att utebli. Kapitalet ”flyr” när den förväntade avkastningen inte kan infrias. Så fungerar kapitalismen och detta är självfallet våra politiker fullt medvetna om. Alltså kan dom inte göra mycket annat än att söka tillmötesgå kapitalets krav.

När det nu ser ut så här då finns, i praktiken, ingen möjlighet för den politiska eliten att ta beslut om ”importskatter”. Man tar ju i så fall beslut som går emot hela den globala ekonomiska förutsättningen, så som den ser ut. Den ekonomiska maktstrukturella beslutsordningen kommer aldrig att acceptera en sådan politisk beslutsprocess.

Jag menar också, utöver det ovan beskrivna, att vi inte heller kommer åt själva grundproblematiken när det gäller nödvändigheten av att ersätta den rådande globala ekonomin med en lokal sådan.

I grunden handlar det, som vi diskuterar ofta, om själva kapitalägandet. Som du vet så menar jag att skatter överhuvud taget inte behövs när kapitalägandet ligger hos oss alla, alltså samhället. Skatter får alltså ingen funktion när kapitalägandet finns hos samhället.

Men som du vet och som vi båda inser så ligger den stora ”stötestenen” i vår rådande globala ekonomi med dess privata ägandestruktur. Vilket då medför att lokalt producerande livsförnödenheter får mycket svårt att ”krympa” ned den globala maktstrukturen.

Jag menar att det är nödvändigt att det genomförs ”lokalproducerat”, i stort sett, världen över för att kunna rubba den globala ekonomiska strukturen. Och att det är helt grundläggande för etableringen av det ”lokalproducerande” att ”nyckeln” för etableringen sitter just i att kapitalägandet är samhällsägt.

Således ser jag ingen framkomlig väg för ”importskatter” i vårt rådande system.

Den framkomliga vägen finns, enligt min mening, endast i en förändring av den ekonomiska maktstrukturen med dess ”inneboende” konkurrensvillkor.

December 2015

Etablissemangets ”analys”

Media och så kallade ”samhällskännare” uttrycker sin förvåning över att ”missnöjespartier” hamnar  på lika ”höga” opinionssiffror som så kallade stora etablerade partier.

– Vad är orsakerna till att ”dessa” partier får allt starkare stöd från allmänheten?

Så kan frågan ställas vilket självklart är logiskt. Svaren som dom etablerade partierna och ”samhällskännarna” kommer fram till handlar uteslutande om den alltmer tilltagande flyktingströmmen; den ökande terrorn i våra samhällen; det upptrappade våldet som leder till krig och elände. Svaren ”gräver” inte djupare än så. Etablissemanget klarar inte av att ”gräva” djupare i orsakssambanden, som vi har lärt oss, därför så ges vi den här ytliga förklaringen till varför ”missnöjespartier” fås ett alltmer ökande stöd.

Att allmänhetens missnöje i grunden handlar om sina egna växande svårigheter att kunna få ta del av det så kallade ”välfärdssamhället”, med allt vad det innebär, är själva grogrunden för missnöjet mot etablissemanget med dess partier.

Det är denna negativa samhällsutveckling som bäddar för att ”missnöjespartier” får ett allt större stöd från allmänheten. Våra etablerade partier klarar helt enkelt inte av att hantera dom snabbt ökande samhällsproblemen som nu drabbar alla. Förtroendet för den etablerade politiken spricker, helt enkelt. När våra samhällen nu går mot ett allt ökande kaos så uppfattas naturligtvis detta som ett misslyckande för etablissemanget med dess politiska åtgärder.

Etablerade regeringspartier skuldbeläggs i och med att dom inte klarar av att bringa ”ordning och reda” i våra samhällen. Eftersom denna ”ordning och reda” i våra nu rådande samhällen inte kommer att kunna bli verklig – av kända skäl – så blir logiken den att ”missnöjespartier” får ett allt ökande stöd i våra samhällen.

När alltså  den etablerade politiken inte förstår att grundproblemen sitter i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen då bäddar detta oförstående till att ”missnöjespartier” växer sig starka. Av detta skäl så ser vi att den politiska oförmågan att kunna ställa ”saker och ting” tillrätta kommer att leda till än värre konflikter som då naturligtvis kommer att spela ”missnöjespartier” i händerna på ett allt mer omfattande sätt.

Utifrån detta nu rådande scenario så kan vi se det oerhört viktiga i att våra samhällen lär sig förstå hur ”allting hänger ihop”. Just denna förståelse är grundläggande för om våra samhällen skall ha möjligheten att kunna bygga upp dom strukturella ”byggstenarna” på rätt sätt.

Men så betraktar alltså inte etablissemanget scenariot. Och kanske förstår vi varför dom inte ”kan” betrakta det så?

Utifrån detta faktum så kommer därför konflikterna mellan samhället och etablissemanget att öka.

Håller bevisen ”vetenskapligt”?

Funderingarna kring vår ohållbara samhällsstruktur med dess främsta drivkraft kapitalismen måste få en bevisbar förklaring.

Att vi alla lever i ohållbara ”konstruktioner” börjar nu definitivt bli allmänt accepterat. Men att utifrån denna acceptans lägga fram påståenden, vilket ju jag gör, att den grundläggande orsaken till dessa ohållbara ”konstruktioner” finns att söka i kapitalismens ”inneboende” drivkrafter betraktas av en majoritet, vill jag mena, enbart som påståenden och inte som bevisbart. Det är alltså, enligt en majoritet, inte bevisat att kapitalismen är orsaken till vår ohållbara samhällsstruktur. Först när detta kan ledas i bevis så kommer synen på kapitalismen att förändras radikalt.

Men då är frågan: går det att leda detta i bevis? Hur bär man sig åt?

Jag tänker på ”bevisprojektet” när det gällde att fastslå att jorden är rund och att den inte är universums medelpunkt. Vilket gigantiskt motstånd det måste ha varit när detta ”bevisprojekt” tog sin början. Ändå så blev det ju ”enkelt” att bevisa jordens klotform och planetens litenhet i galaxen. Man kunde ju räkna ut och vi kan säga fysiskt studera hela ”bevisprojektet”.

Kan vi säga att det är svårare att leda i bevis kapitalismens förestående kollaps, vilket ju är ett bevis i sig på systemets ohållbarhet?

När vi ställer denna fråga tillsammans med ett påstående då måste det också bevisas att kapitalismen redan från dess ”barndom” var dömt att gå under. Eller hur? Och påstår man detta, vilket jag gör, då skall det tas fram bevis för att påståendet är sant.

Hur tas sådana bevis fram? Räcker det med att beskriva våra samhällen så som dom har sett ut och så som dom ser ut idag? Räcker denna beskrivning för att leda mitt påstående i bevis?

Enligt mitt sätt att se det så räcker det. Men räcker det för att ”vetenskapligt” leda detta i bevis?

Är det överhuvud taget möjligt att ta sig an påståendet utifrån ett ”vetenskapligt” perspektiv?

Om vi säger så här: vi lever i en ohållbar samhällskonstruktion eftersom denna konstruktion kommer att leda fram till en klimatkollaps (exempel på en av flera kollapser), om ingenting drastiskt görs. Denna förestående klimatkollaps är ”vetenskapligt” bevisad och kommer att inträffa om vår samhällskonstruktion fortsätter att utvecklas som ”vanligt”, alltså så som den utvecklas i vår tid. Kan vi alltså säga att det är ”vetenskapligt” bevisat att den utveckling vi nu befinner oss i är ohållbar? Jag kan inte tolka det på annat sätt. Klimatkollapsen går, med andra ord, inte att förhindra om våra samhällen fortsätter med att se kapitalismen som det normativa ekonomiska systemet. Förstår ni, hur jag menar?

Utifrån den utveckling vi alltså nu befinner oss i så är det ”vetenskapligt” bevisat att denna utveckling är ohållbar. Alltså kan inte detta ”vetenskapliga” bevis ifrågasättas.

Hur skall vi då koppla ihop detta bevis med vårt ekonomiska system? Dom flesta menar ju att det finns möjligheter att vårt nu rådande ekonomiska system skall kunna förändras från det ohållbara till det hållbara. Det är ju denna idé som får världens ledande politiker att träffas för att om möjligt ingå någon form av avtal som då skall kunna föra in vårt ekonomiska system på en hållbar utveckling.

Man menar då att själva den ekonomiska strukturen inte skall förändras utan man arbetar utifrån föreställningen om att dom ledande ekonomiska aktörerna skall investera sitt kapital i ”hållbara” ekonomiska projekt så att vi den vägen tar oss in i en ”hållbar” utveckling.

Att vårt ekonomiska system, kapitalismen, är den huvudsakliga drivkraften i vår samhälleliga utveckling är vi alla överens om. Det betyder ju då att vi måste undersöka närmare denna ”huvudsakliga drivkraft” i samhällssystemet. Hur fungerar alltså kapitalismen?

Om denna fråga finns det mycket skrivet som vi alla känner till. Men om vi nu skall försöka formulera oss kort och förhoppningsvis förståeligt så innebär kapitalismen att privata ekonomiska aktörer – marknaden – avgör hur kapitalet i våra samhällen skall flöda. Det är alltså denna marknad som i huvudsak ”driver” den ekonomiska utvecklingen i våra samhällen.

När vi nu påstår att det är ”vetenskapligt” bevisat att den samhälleliga utvecklingen, som den ser ut idag, är ohållbar då ligger det nära till hands att anta att just vårt rådande ekonomiska system – den ”huvudsakliga drivkraften” – står för den grundläggande ”skulden” till denna ohållbarhet. Kan man tolka ”skuldbördan” på ett annat sätt? Hur skulle det i så fall se ut?

”Skuldbördan” läggs oftast på våra förtroendevalda – politikerna. Vi menar då att politikerna är dom ytterst ansvariga för dom tilltagande kriserna inom alla plan, som drabbar våra samhällen. Men tänk efter! Vårt rådande ekonomiska system som ”sköts” av marknaden är ju i praktiken ”frikopplad” från dom samhälleliga besluten. Vilket ju då för med sig att politiken i praktiken innehar en sekundär roll gentemot marknadsbesluten.

”Marknaden sköter sig själv bäst utan insyn från det offentliga samhället!”

Kan det vara just denna ”frikoppling” som bär den stora skulden?

Att marknaden ”lever sitt eget liv” är den allmänt vedertagna uppfattningen och denna uppfattning visar ju sig stämma väl med verkligheten. Man kan säga att marknadsbesluten primärt handlar om att gynna marknadens ”drivande” aktörer. Med marknadens ”drivande” aktörer så menas att det framför allt handlar om kapitalägandet och storleken på detta ägande som i slutändan formar beslutsprocesserna. Dessa beslut vet vi är i stora delar dolda för det offentliga samhället.

Här kan vi då bevisligen dra slutsatser att vårt rådande ekonomiska system saknar demokratiska beslutsprocesser. Dom avgörande beslutsprocesserna utgår ifrån ägandet av kapitalet. Ju större ägande, ju mer inflytande i besluten. Vilket alltså är ”logiken” som gäller i dagens marknadsekonomi.

Av denna faktiska verklighet så bör vi kunna avläsa att marknadens prioriteringar skiljer sig från våra samhällens prioriteringar. Dessa åtskilda prioriteringar skapar då spänningar i våra samhällen som på sikt blir ohållbara. Man kan säga att vi befinner oss i denna fas nu, i vår tid.

Om vi nu börjar få grepp om ”intressekonflikten” mellan marknaden och det övriga samhället då bör vi kunna inse hur denna ”konflikt” skall hanteras. Eller hur?

Tillbaka till en fundering som jag beskrev tidigare. Jag påstod att kapitalismens ohållbarhet borde kunna bevisas redan vid dess ”födelse”.

Ett system som är uppbyggt utifrån förutsättningen att det är upp till var och en att kunna ”ta för sig” av den ”kapitalkaka” som bildas av det mänskliga arbetet leder naturligtvis till ojämlikhet i våra samhällen. Någon annan slutsats kan man omöjligen komma fram till. Visserligen hävdas det många gånger att detta system, kapitalismen, är det optimala systemet för våra samhällen och att eventuella ojämlikheter som följer med systemet då uppväger systemets ”nackdelar”. Ungefär så kan förespråkarna för systemet uttrycka sig och vi skall veta att dess främsta förespråkare tillhör den etablerade eliten i vårt ekonomiska- och politiska system.

Men eftersom vi nu har sett konsekvenserna av systemets framfart under en längre tid då börjar vi allmänt förstå att någonting grundläggande har gått fel. Och detta grundläggande fel, menar jag, finns att söka i systemets ”inneboende” drivkrafter.

Så historiskt sett gick det att ”räkna” ut kapitalismens undergång, just med tanke på dess ”inneboende” drivkrafter. Men denna ”uträkning” förkastades självklart av den kapitalägande eliten med dess politiska ”svans”. Makten har ju ”redskapen” att tysta ner all kritik som riktas mot maktens grundläggande intressen. Och så fungerar det ju än idag, som vi alla vet.

Att lägga fram bevis mot systemets ohållbarhet tystades ner såväl då som nu. Därmed så ”undermineras” själva bevisförningen. Man kan med andra ord säga att samhällseliten överhuvud taget aldrig kan acceptera en sådan bevisning eftersom den strider mot hela ”fundamentet” i det rådande samhälleliga bygget. En sådan bevisning kan därför aldrig bli ”godkänd” som bevisning. Den stjälper ju över ända allt det som eliten står för.

Här bör vi kunna förstå att rådande system handlar om maktförhållanden. Varför skapas annars ojämlikhet? Att bevisa samhällsstrukturers ohållbarhet när denna baseras på maktförhållanden blir därmed, i det närmaste, en omöjlighet. Hur skulle det se ut om våra samhällsförvaltare kom fram till att dom förvaltade ett ohållbart system, som dessutom är baserat på maktförhållanden? Ett system som är dödförklarat! Nej en sådan bevisning kommer aldrig att kunna godtas. Men likväl, menar jag, så är vårt rådande system bevisad som ohållbar. Om denna bevisning håller ”vetenskapligt” kan man ju undra?

Och: vem har tolkningsrätten? Makten,eller?

Makten kan, vad jag förstår, aldrig godta en sådan bevisning och därmed så kan den heller inte bli ”vetenskapligt” bevisad. Först i efterhand, när systemet kollapsar då kan bevisningen ”upphöjas” till att tolkas vetenskapligt.

Sakfrågor

I debatter och diskussioner uppstår allt som oftast ”känslomässiga” reaktioner gentemot personer som man diskuterar med. Sakfrågorna kan plötsligt hamna i skymundan inför helt ovidkommande utspel från ”motparten”. Den ”logiska” argumentationen i diskussioner förbyts mot, som sagt, inlägg där själva sakfrågan blir en andrahandsfråga.

Vid en diskussion om våra samhällens allt tydligare oförmåga att kunna hantera exempelvis ekonomiska kriser så kan det uttryckas under diskussionens gång att ”dessa idéer står för vänsteråsikter” och av den anledningen så måste ”dessa idéer” förkastas. För att ta ett exempel.

Här ser vi att den ”logiska” argumentationen försvinner. Sakfrågan handlar ju om våra samhällens oförmåga att hantera exempelvis ekonomiska kriser. I en sådan för samhället mycket viktig diskussion väljer tydligen somliga att ”hoppa av” sakfrågorna för att istället argumentera för någonting helt annat. Den ”logiska” argumentationen avbryts och ”styrs över” till en ”ologisk” argumentation.

Förmodligen bottnar bristen på ”logisk” argumentation i okunskap vad gäller själva sakfrågan. Det ligger då nära till hands att anta att motparten i diskussionen intar en speciell hållning till ”ämnet” och till personer i diskussionen redan innan sakfrågan skall diskuteras. Personer ”döms”, så att säga, på förhand och därmed hamnar sakfrågan i skymundan. Det säger sig självt att det blir en omöjlighet att kunna gå in i en seriös diskussion med personer där sakfrågan hamnar i andra hand och där eventuell politisk tillhörighet hamnar i första hand.

Varför jag tar upp den här funderingen, när det gäller debatter och diskussioner, beror främst på att den ekonomiska och politiska eliten tydligen saknar grundläggande kunskap om hur vårt rådande ekonomiska system fungerar och vad detta system får för återverkningar på våra samhällen. Eftersom denna grundläggande kunskap saknas – vilket naturligtvis har sina orsaker – så kan därför inte eliten ta sig an sakfrågor från en ”neutral” ståndpunkt. Sakfrågor får sin lösning, enligt elitens sätt att se det, utifrån den redan fastställda ”ram” som gäller för våra samhällen. Om ni förstår mig?

Men när vi nu, sedan tidigare, har kommit fram till att vårt rådande ekonomiska system är ohållbart så medför ju detta faktum att sakfrågor i det här ”ämnet” inte kan bemötas ”neutralt/logiskt” av elitens diskussionsdeltagarna. Redan vid presentation av sakfrågan så befinner sig deltagarna inom diametralt skilda ”ramverk”. Man diskuterar sakfrågan – fram till en viss gräns – men kan omöjligen ”mötas” eftersom frågans ”lösning” ligger utanför elitens ”samhälleliga ramverk”.  Kan det vara denna omöjlighet att ”mötas” som föranleder att argumentationen i sakfrågor övergår till att istället bli en argumentation om allt annat än sakfrågor?

När två ”skilda världar” möts så spelas det upp två helt skilda synsätt på hur våra samhällen ser ut och hur dom fungerar. Att komma fram till någon form av gemensam lösning på samhällsproblem blir ju då, som vi ser, i praktiken en omöjlighet. Denna omöjlighet avspeglar sig i ökande samhällskonflikter som i sin fortsättning leder till våldsamheter.

Ungefär så kan sakfrågor lösas lite varstans här i världen!

”Vad tjänar du?”

Det här med lönen är ju ett känsligt ämne!

”Vad tjänar du?”

Varför ställs denna fråga? Kanske därför att den ger en vink om vad personen ifråga befinner sig på ”samhällsstegen”. Befinner sig personen där ”nere” eller kanske möjligtvis lite längre ”upp”? Mycket intressant!

Vi betalas ju av företag där vi jobbar. Skulle vi inte få betalt då vill vi inte heller jobba åt företaget. Eller hur? Nåväl vi vet att företag, i många fall, saknar möjligheten att betala ut lönen när den egentligen ska betalas ut. Det saknas kanske pengar i kassan? Företaget lyckas inte med det primära – att leverera nödvändig vinst!

Sådana företag håller inte måttet i vår ekonomiska verklighet!

Lönen är, som sagt, ett mycket känsligt ämne. Lika känsligt är naturligtvis företagens primära målsättning – att leverera nödvändig vinst. I bägge fallen – lönen och vinsten – handlar det om att ”jaga” pengarna, eller kapitalet, på marknaden. Marknadens samlade kapital, som ju är globalt, skall räcka till oss alla. Vilket vi vet att det inte gör. Därför slås både företag och löneanställda ut. Denna komplexa process ingår i kapitalismens ”spelregler”.

När nu denna komplexa process är ohållbar då måste den ju ”ge vika” för en hållbar process, eller hur? Något annat alternativ finns inte.

En hållbar process måste kunna leverera löner till alla i samhället och för att detta ska bli möjligt så måste företagen leverera ”nödvändig vinst”. Hur görs detta praktiskt möjligt?

För att göra detta praktiskt möjligt så krävs, som vi nu bör veta, ett diametralt motsatt ekonomiskt system gentemot dagens rådande system. Och om detta har jag tidigare skrivit mycket om, fram och tillbaka, hur det rent praktiskt ska gå till.

Vi rekapitulerar kortfattat den här problematiken.

Samhällen byggs upp och ”förädlas” genom den mänskliga arbetsprocessen. Det är alltså själva arbetet i sig som är värdeskapande. Man kan med andra ord säga att arbetet skapar kapitalvärden. Det är dessa kapitalvärden som bidrar till ”förädlingen” av våra samhällen. För att denna process ska kunna fungera optimalt så krävs det att kapitalvärdena ägs allmänt och inte som nu enskilt.

Det är just i det här ägarförhållandet som grundproblematiken ligger.

Det är just här som det avgörs om det ekonomiska systemet skall bygga på konkurrens eller samarbete.

Om det skall bygga på en global ekonomi eller en lokal ekonomi.

Om ekonomin är tillväxtberoende eller icke-tillväxtberoende.

Om den helt enkelt är hållbar eller ohållbar.

Dessa grundläggande problem får sin lösning i huruvida kapitalets ägandeförhållanden skall vara allmänna eller enskilda. Just i denna centrala frågeställning ligger lösningen i om den samhälleliga utvecklingen går mot hållbarhet eller ohållbarhet.

”Vad tjänar du?”

Denna fråga blir ointressant när vi slipper ”jaga” pengarna i marknaden! Den blir ointressant både för arbetare och företag!

I ett samhälleligt samarbete på ekonomiskt demokratiska grunder så kommer vi alla att gynnas! I synnerhet företagsamheten och därmed villkoren för oss alla!

Låter det flummigt? Måhända, men om vi granskar dagens ekonomiska verklighet så bör vi kunna förstå ohållbarheten i vårt rådande system. En ohållbarhet som verkligen kan tituleras flummig!