2016

Januari 2016

Kapitalägandeförhållandet

Kapitalet investeras i fastigheter därför att värdestegringen på investerat kapital är högre än det skulle varit i ”producerande” investering!

Vad menas? Jo jag menar att kapitalinvesteringar i ”jobbskapande” arbeten inte attraherar kapitalägare eftersom sådana investeringar riskerar att inte ge den avkastning som kapitalägaren förväntar sig. Kapitalet investeras då istället i redan befintligt värde, som exempelvis fastigheter; värdepapper; konst och antikviteter för att ta några exempel.

Sådana investeringar leder, som vi ser, inte till samhällelig utveckling utan syftet är att åstadkomma en förräntning av det egna ägda kapitalet. Resultatet av denna process blir en allt ökande ojämlikhet i våra samhällen. Eller med andra ord en negativ utveckling för våra samhällen.  Vilket inte borde vara svårt att förstå!

Vad kan kapitalinvesteringar i ”befintliga värden”, som exempelvis fastigheter, leda till?

För att förstå varför dessa investeringar görs så bygger dessa ”projekt” på att dom ”befintliga värdena” ständigt ökar i värde. Att göra en sådan investering innebär att man tror på en ytterligare efterfrågan, på ”projektet”, från andra kapitalägare. Ett slags ”pyramidspel”. 

Tror man inte att ”värdet” kan stiga mer så görs självfallet ingen investering.

När nu marknaden kommer till en ”punkt” där ingen är villig att investera mer och därigenom öka ”värdet” då har ”projektet” nått sin högsta ”topp” och ”värdet” faller.

Hur reagerar marknaden då? Jo antingen försöker man sälja, så fort det går, för att minimera förlusten eller så avvaktar man i tron att efterfrågan skall komma tillbaka.

Om nu denna ”värdeminskande spiral” sprider sig på marknaden så uppstår, mer eller mindre, krisartade scenarion som drabbar våra samhällen.

Allt det här känner vi till, alltså ingen nyhet. Och som sagt, själva grundorsaken till dessa ”krisartade scenarion” består i kapitalägarförhållandet. Därför påstår jag att med ett allmänt- eller rättare sagt samhälleligt kapitalägande så skulle dessa ”krisartade scenarion” inte uppstå.

Hur förklaras detta?

Jo enklast att sätta sig in i den här problematiken gör man genom att först analysera vårt rådande ekonomiska system och vad detta system leder till. Utifrån en sådan grundläggande analys så kommer man mycket klart fram till att systemet är baserat på orättvisa; ojämlika; ojämställda och dessutom odemokratiska grunder. När man inser dessa grundläggande fakta då blir det inte svårt att förstå att ett sådant ekonomiskt system omöjligen kan göras hållbart för världens samhällen. Vilket ju bevisas dagligen runt omkring i vår värld!

Nåväl, hur görs då ett ekonomiskt system hållbart och som då inte utvecklar ”krisartade scenarion”? Jo systemet måste baseras på rättvisa; jämlikhet; jämställdhet och vara demokratiskt. Först då blir systemet hållbart.

Detta kan låta självklart men om man skall förstå det lite mer konkret – hur ser grunddragen ut i ett sådant ekonomiskt hållbart system?

Jag nämnde tidigare kapitalägarförhållandet. Just detta förhållande är själva ”knuten” i hur systemet byggs upp. Det är alltså det lokala samhället (hur ett sådant samhälle ser ut vad beträffar storlek och invånarantal varierar naturligtvis på många sätt) som äger det lokalproducerande kapitalet. Ett allmänt ägande, till skillnad från dagens enskilda/privata ägande. Ekonomin görs därigenom lokal och detta är, som vi ser, diametralt motsatt dagens globala ekonomi.

Ett allmänt/samhälleligt kapitalägande görs bland annat oberoende av skatteintäkter. Skatter försvinner, med andra ord!

Hur går detta till? Jo eftersom samhället står som kapitalägare så innebär ju det att alla kapitalvärden som produceras i samhället och som genererar plus efter företagens redovisningar tillfaller samhället och inte som nu företagens ägare. I gengäld garanterar samhället ”riskvilligt” kapital till allt företagande.

Vad betyder denna förändring? Samhället kan nu utvecklas utifrån dom samhälleliga behoven och inte utifrån dom enskilda/privata kapitalägandebehoven, som ju gäller i dagens verklighet.

Eftersom dagens globala ekonomi handlar om konkurrensen/jakten på dom producerande kapitalvärdena så försvinner likaså detta ”inneboende kunkurrensbehov” för både företag och privatpersoner. Detta förödande ”behov” kommer, i praktiken, att ersättas av samarbetande ”behov” mellan företag och övriga samhälleliga sammanslutningar, vilket också innebär att den globala ekonomin förlorar sin ”mening”.

”Vad ska vi med en global ekonomi till, när ekonomin sköts lokalt mellan människorna i samhället?”

Att spekulera i alla dom finansiella ”instrument” som idag bygger på just det privata kapitalägandet har ju därmed förlorat all sin legitimitet.

Att äga kapital handlar inte om att arrangera en ”spelplan” där det gäller att konkurrera ut övriga ”spelare”.

Att äga kapital skall handla om att investera detta kapital i en hållbar företagsam, samhällelig och ekologisk utveckling. Som vi bör förstå så ligger denna vision en avgrund ifrån dagens ekonomiska verklighet.

Producerandet av ”livets förnödenheter” kommer vid det förändrade kapitalägandeförhållandet att skifta från den globala ”arenan” till den lokala.

”Varför ska vårt livsmedel och våra dagligvaror produceras på andra sidan jordklotet när vi själva kan producera det? Varför ska vi konkurrera på en global marknad när vi kan samarbeta lokalt?”

Detta blir den omedelbara förändringen vid ett rättvist och dessutom demokratiskt kapitalägande.

Har vi förmågan att tänka oss denna förändring? Låter det skrämmande eftersom vi ”tvingas” tänka utanför dom rådande normerna?

Motsägelsefull politik

Den motsägelsefulla politiken.

Att försöka bedriva human, rättvis och jämlik politik är dömt att misslyckas!

Det låter naturligtvis helt absurt att komma med ett sådant påstående. Hur kan man påstå denna sak?

Påståendet bygger på den faktiska verklighet som vi har att förhålla oss till. Vi tar några exempel.

Politikens strävan är att decentralisera ”samhällsbygget”.

”Hela vårt samhälle skall leva!”

Vi känner igen denna allmänna politiska ”strävan”. Och vi känner likaså till resultatet av denna politiska ”strävan”. Eller hur? Decentraliseringen blir en vision som sedan länge har förbytts till centralisering. Vilket således är den faktiska verkligheten. Således tvärt emot en human, rättvis och jämlik politik.

Helt motsägelsefull!

”Arbete åt alla!”

Kan denna politiska ambition, som alla partier säger sig arbeta för, göras verklig? Nej den kan inte det. Vi ser istället att arbetslösheten under en relativt lång tidsperiod, sakta men säkert, ökar i omfattning.

Också denna ”hjärtefråga” är helt motsägelsefull!

”En jämlikare värld, utan våld och krig!”

Denna vision som säkert alla, så kallade, etablerade politiker och deras partier säger sig vurma för har, som vi ser, inte förverkligats. Utvecklingen i denna ”fråga” går ju åt ett helt annat håll. Motsägelsefullt så det förslår!

Klimatavtal skrivs under i tron att dessa avtal skall leda till mindre negativ klimatpåverkan.

”Tvågraders målet får inte överskridas!”

Men varför pekar dom fortsatta utsläppen mot att detta ”mål” kommer att överskridas?

Verkar inte detta motsägelsefullt?

Vi kan fortsätta att räkna upp ”viktiga” frågor och problem för våra samhällen. Frågor och problem som handlar om att kunna göra våra samhällen humanare och rättvisare inom alla områden. Men trots alla visioner och avtal som görs av våra politiker – från jobbskapande åtgärder till ekologiska och klimatnödvändiga utsläppsminskningar – så pekar ändå utvecklingen åt fel håll.

Dom politiska budskapen med dess avtal är tydligen ingenting värda. Med dessa fakta för ögonen så måste vi självklart ställa frågan: varför? Varför kan inte våra politiska ambitioner förverkligas?

Det verkar som om politiken inte ”rår” på den vardagliga verkligheten? Tydligen rullar vardagen på, som den alltid har gjort, utan att ta notis om våra politikers önskemål.

Vad kan denna motsägelsefulla politik bero på? Därför så kan man undra: Vad ska vi med en mängd politiska förslag till när ändå dessa förslag inte kan genomföras?

För att kunna förstå politikens motsägelsefullhet – där visionen om en samhällelig positiv utveckling i praktiken förbytts mot dess motsats – så måste vi lära oss inse dom grundläggande samhälleliga ”byggstenar” som vi alla har att förhålla oss till, så även våra politiker. Det är dessa grundläggande samhälleliga ”byggstenar” som avgör åt vilket håll utvecklingen går. Och så länge dom här ”byggstenarna” ligger fast förankrade så kan heller ingen förändring av kursriktningen ske.

Förstår ni hur jag menar?

”Konsumera!”

 Ett ekonomiskt system som hela tiden kräver tillväxt bygger naturligtvis på en allt ökande konsumtion. Det betyder att om konsumtionen mattas av och succestivt minskar så havererar vårt ekonomiska system. Vilket ju är den fas, globalt sett, som vi nu är i.

Vi måste här förstå att hela den globala samhälleliga strukturen är uppbyggd utifrån vårt rådande ekonomiska system. Ekonomin är ju själva ”bränslet” i den globala samhälleliga strukturen. Och, som sagt, detta system bokstavligen kräver tillväxt för att kunna ”driva” runt våra samhällen som ju är uppbyggda utifrån denna ”självklarhet”. Denna ”självklara” tillväxt formar allt i våra samhällen.

När nu produktionen inte får avsättning för sina produkter, av vilket slag det än må vara, så är ju detta lika med minskad konsumtion. Vi ser detta idag med fallande oljepriser och andra fallande fossila energipriser. Vilket då har sin förklaring i en minskad konsumtion i ”leden” bakom brytningen av den fossila energin.

I denna faktiska verklighet ligger även en överproduktion som i sin tur leder till en prispress som man då kan tycka skall påverka konsumtionen, till att öka. Vilket tydligen inte är fallet!

Den finansiella sektorn försöker stimulera till en ökande konsumtion genom det historiskt låga ränteläget. Kreditinstituten lockar med ”billiga” krediter. Vilket naturligtvis leder till en allt ökande skuldsättning hos kredittagarna.

Men konsumtionen måste ju underblåsas på något sätt, eller hur? Att samhällen med dess invånare skuldsätter sig blir i slutändan ett samhällsproblem, inte ett kapitalägandeproblem.

Samhällets ”uppbyggnad” handlar ju ytterst om att förvalta den rådande ordningen och i denna ordning ingår, först och främst, att se till så att vårt ekonomiska system överlever på det vis som det är tänkt att det skall leva. Vilket betyder att när den rådande marknadsekonomin krisar sig så skall samhället göra allt – observera göra allt – för att söka få systemet på fötter snarast möjligt.

Systemet kräver konsumtion! I annat fall havererar det. Samtidigt som nu systemet är uppbyggt utifrån detta krav så ser vi att skuldsättningen ökar. Denna ekvation bör alltså inte kunna gå ut. Eller hur ser ni på saken?

En ökande skuldsättning parallellt med kravet på en växande konsumtion kommer inte att kunna gå ihop. Denna motsättning leder till kris i systemet. Systemet havererar.

Kan vi lära oss någonting av denna faktiska verklighet?

Konsumtionen i sig utvecklar inte våra samhällen, om nu någon trodde det. Konsumtionens ”uppgift” i vårt rådande system handlar om att fortsätta underblåsa förräntningen av kapitalägandet.

”Köp mer!”

Vi känner igen denna grundläggande påbjudan från marknaden. Detta centrala ”budskap” speglar den helt avgörande förutsättningen för överlevnaden i den rådande marknadsekonomin.

Hela vårt liv utgår ifrån denna påbjudan. Kan vi ta till oss detta centrala ”budskap” då har den rådande marknadsekonomin lyckats ”frälsa” oss. Kan ”lyckan” uppstå genom konsumtionen då är ”frälsningen” nära.

”Shoppa runt med allt som du äger så väntar lyckan!”

Det är så vi håller systemet flytande.

”Är det inte helt nödvändigt att det måste konsumeras?” Kan någon invända. Hur svarar vi på en sådan fråga?

Jo det är klart att vi alla måste konsumera. Vi måste ju konsumera för att överhuvud taget kunna överleva. Men problemet sitter inte i själva konsumtionen. Problemet sitter i kapitalägandefrågan. Eftersom det är just det rådande ägandeförhållandet som bokstavligen kräver konsumtionen.

Konsumtion handlar här om att tillföra kapital åt ägarna. Det är därför som bland annat reklambranschen, inom alla områden, tränger sig på allt som vi företar oss.

Ingenting i livet undgår numera kapitalets intressen. Allt går ut på att jaga pengar. Att tjäna pengar. Så fort det skapas möjligheter att tjäna en slant så försöker vi alla att fånga denna slant. Såväl ”stora som små”. Vi präglas alla till denna normgivande jakt. Och i denna jakt ingår konsumtionen som en grundläggande beståndsdel. Kan man således ”äga” konsumtionens avkastning så väntar kapitaltillskott på grund av detta ”ägande”.

Bara för att vi har pengar i börsen så skall vi inte inbilla oss att vi är ”ägare” av dessa pengar. Vi har pengarna där, i vår börs, för att använda dom till konsumtion. Genom själva konsumtionsförloppet så berikar vi kapitalägandet. Våra pengar ingår i cirkulationen som syftar till att skapa förräntning åt kapitalägandet. Vilket primärt är det grundläggande syftet med konsumtionen, sett utifrån det rådande ekonomiska systemets synvinkel. Att vi själva inte betraktar konsumtionen utifrån den här synvinkeln förändrar inte det faktiska skeendet.

Konsumtionen blir mer och mer en slags livsstil för oss. Vi ”matas” oupphörligen av påbjudanden om att köpa.

”Genom köpet kan du förverkliga dig själv!”

”Shoppa loss och känn dig lycklig!”

Det är således helt nödvändigt att vi ständigt ”matas” med dessa ”lyckopiller”. Skulle vi inte anamma den här ”filosofin” så skulle heller inte systemet överleva.

”Genom den inhemska konsumtionen så skall vi hålla uppe tilväxten!”

När dessa påståenden uttalas av ledande ekonomer då förstår man att konsumtionen är en grundbult i det rådande systemet.

”Ju mer du konsumerar, ju mer bidrar du till ett välmående samhälle!”

När vårt ekonomiska system inte klarar av att växa på ”egen hand” då skyndar politiken till för att ”hjälpa” till.

Genom skattesubventioner erbjuds företag att etablera sig inom områden som tidigare sköttes offentligt, utan vinstintressen. Exempelvis företagande inom vården, skolan och omsorgen. Här köps det tjänster via skattepengar, eller man kan säga att det konsumeras via våra egna pengar. Denna konsumtion – alltså via skatten – breder ut sig alltmer och i takt med att kapitalismen får allt svårare att överleva på ”egen hand”.

Klarar vi inte själva av att konsumera systemets fortlevnad så tar samhället vid, i form av skattepengar.

”Systemet måste räddas, till varje pris!”

Att vår – särskilt i västvärlden – konsumtion dessutom är ohållbar känner vi väl alla till? Det krävs, som vi vet, ett antal jordklot till för att vår konsumtion skall kunna göras hållbar!

Februari 2016

Dagens ”logiska” beslut leder till kollaps!

När vi nu kan påstå, menar jag, att det är bevisat att vi alla lever i orättvist uppbyggda samhällsstrukturer så kan vi därför komma fram till slutsatsen att makten aldrig i princip kan ta ”rätta” beslut.

Att makten tror sig kunna ta ”rätta” beslut beror, som vi vet, på att makten betraktar strukturen, som vi alla lever i, som ”normal”. Det handlar, som vi ser, om förhållningen till våra samhällens sätt att ta sig an maktens beslutsprocesser.

Maktens beslutsprocesser utgår, som vi alla bör förstå, från den rådande ordningen. Är då den rådande strukturella ordningen orättvis, vilket jag hävdar (men inte makten), så ser vi att dom ”rätta” besluten omintetgörs. Politiken och ekonomin drivs då, enligt mig, åt helt fel riktning just beroende på den här orättvisa ordningen.

Att den politiska och ekonomiska makten har ett helt annat synsätt blir ju förståeligt när vi iakttar våra samhällens ”utveckling”. När vi betraktar vardagen, så som den nu ser ut.

Konsekvensen av den här motsatta synen – dels maktens syn och dels folkens syn – på våra samhällen leder naturligtvis till en allt tydligare polarisering. Bara genom att notera denna ”allt tydligare polarisering” så får vi även här bevis för att någonting grundläggande har gått fel i den samhälleliga utvecklingen.

Men även detta ”bevis” kan makten inte förstå och därmed så omöjliggörs i praktiken allt som kan leda till en minskad polarisering inom våra samhällen. Utvecklingen går därför obönhörligen åt fel håll. Den går mot kollaps. Denna utveckling kan, som sagt, inte förhindras av vare sig den politiska eller ekonomiska makten emedan det rådande ekonomiska systemet ”tillåts” verka och växa utifrån en ”normativ självklarhet”.

Maktens ambitioner är ju, som vi vet, alltid ett aktivt stöd för ständig ekonomisk tillväxt. Men, som vi vet, så är den ”ständiga ekonomiska tillväxten” en omöjlighet. Den är både rent teoretiskt och praktiskt sett en omöjlighet. Likväl så argumenterar såväl den ekonomiska som den politiska makten för denna ”ständiga ekonomiska tillväxt”. Resultatet av dessa ambitioner leder till grundläggande felbeslut som därmed påskyndar våra samhällens negativa utveckling.

Naturligtvis kan man påstå att makten tar logiska beslut. Man tar besluten utifrån den verklighet som råder. Man fattar sina beslut som baseras på vårt ekonomiska systems ”nödvändiga drivkrafter”. Så utifrån förvaltningen av systemet så är det ”nödvändigt” med beslut som går systemets ”ärenden”. Från den här synvinkeln blir besluten logiska. Alltså tas logiska beslut som ändå leder till negativ utveckling. Förstår ni resonemanget?

Den stora frågan blir ju då: hur skall en nödvändig strukturförändring komma till stånd?

Som vi ser så är det uteslutet att makten kan genomföra denna nödvändiga förändring. Processen kan bara starta ”nedifrån”. Vilket betyder att det är den ”vanliga enkla” människan i våra samhällen som är den enda som kan starta ”processen”. Det är du och jag tillsammans, bara vi, som har möjligheten att kunna ”dra igång processen”. Hur detta ”igångdragande” praktiskt sett ser ut kan vi idag bara gissa oss till.

Att spekulera om denna sak, ”igångdragandet”,  kan vi självklart göra. Intressant i sig!

Samtalet (som aldrig tar slut)

(Har tidigare publicerats under fliken ”Mina bilder” (snabber.se). Av utrymmesskäl flyttats hit.)

– Varför går hon i sådana kläder? Hon döljer hela sin kropp, det enda som syns är ju hennes

   ögon. Varför ser hon ut så där?

–  Ja, hur skall jag säga. Kvinnan kommer från ett land där alla kvinnor klär sig på det viset.

    Dom har en slags religion som säger att kvinnor skall se ut så där. Hela kroppen måste

    döljas. Det enda som får synas det är ögonen, allt annat måste döljas. Besynnerligt va?

–  Ja det verkar besynnerligt. Men vadå land och religion? Vad är det för någonting?

–  Jo land det är ett speciellt område där enbart dom människor som bor i detta område har

    rätt att leva. Om människor från andra områden har kommit till detta speciella område så

    måste dom ha tillstånd för att vistas där. Därför så har varje område eller som vi säger

    land egna gränser mot andra länder. Så hela världen är uppdelad i länder och alla

    länder har sina gränser. Dessutom har alla länder sina egna lagar och bestämmelser som

    måste följas av människorna som bor där.

–  Så du och jag kan inte röra oss som vi vill på den här planeten? Det verkar ju inte riktigt

    klokt. Vem bestämmer att det skall vara på det viset?

–  Dom som bestämmer det är varje lands regering. Man kan säga att varje land har en

    ledning som vi säger har den politiska makten och denna ledning bestämmer om

    människor får röra sig mellan statsgränserna. Dessa statsgränser kan finnas var som

    helst på jorden; den kan gå genom skogen; genom floder och sjöar; genom berg och

    öknar. Ja gränser kan gå precis var som helst och ser man inte upp så kan man riskera

    livet om man hamnar på fel sida om gränsen.

–  Människor kan alltså dödas om dom kommer in i länder, utan tillstånd?

–  Javisst, sånt händer med jämna mellanrum lite varstans runt om i världen.

–  Man tror inte att det är sant, men tydligen fungerar det så. Vad är då religioner för

    någonting?

–  Jo religion det är en slags tro på någonting som människan ser upp till. Någonting som

    många människor menar styr våra liv.

–  Hur då styr över våra liv?

–  Religiösa människor menar att livet som vi lever här i våra samhällen kontrolleras av en

    gud som avgör hur det skall gå för oss. En del går det bra för, andra går det dåligt för och

    det är den här guden som dömer hur det skall gå för oss. Hur vi lyckas i livet beror alltså

    på hur guden behandlar oss.

–   Nej jag förstår inte. Den här guden är det någon person som finns?

–   Det är ingen person. Det är en slags övermänniska, menar dom religiösa. Någonting som

     vårt tänkande har kommit på. Det kallas att man tror, man tror på någonting. Man tror

     att det finns en gud som styr över våra liv.

–   Att tro på en gud är alltså någonting som är påhittat. Går det inte att bevisa?

–   Nej det går inte att bevisa. Men gudstron är oerhört gammal. Den är flera tusen år

     gammal. Man kan säga att människan i flera tusen år har trott på en högre makt.

–   Jaha men jag förstår ändå inte vad det har att göra med hur den här kvinnan ska klä sig?

     Varför måste kvinnorna dölja sig? Varför måste inte också männen dölja sig?

–   Den här religionen fungerar på det viset att det är bara kvinnorna som måste dölja sig,

     inte männen.

–   Men är inte det orättvist att det är så? Varför skall kvinnor och män behandlas olika?

–   Religioner är uppbyggda på det viset. Dom gynnar männen och missgynnar kvinnorna.

–   Men varför är det så? Varför skall inte alla behandlas lika?

–   Jo det beror på att dom som först kom på det här med religion dom menade att mannen

     skall bestämma över kvinnan. Kvinnan var alltså underlägsen mannen. Vi kan säga att

     kvinnan inte fick bestämma över sitt eget liv. Detta står uttryckligen i gamla religiösa

     skrifter, vilka naturligtvis också skrevs av män.

–    Men det verkar ju helt konstigt. Hur kan männen bestämma över hur kvinnor skall leva

      och se ut?

–    Ja visst är det fruktansvärt orättvist att det fungerar så. Men så har det sett ut sedan en

      mycket lång tid tillbaka i tiden. Och så fungerar det ju, som du ser, än idag. Kvinnan var

      och är, så att säga, redan från födseln dömd till att vara underlägsen mannen. Detta

      ojämlika förhållande har alltså existerat under mycket lång tid. 

–    Men det är väl bara i religionen som det är på det viset?

–    Nej det är inte bara i religionen som den här orättvisan och ojämlikheten existerar.

–    Hur då menar du?

–    Jo men den här ojämlikheten är inte en isolerad företeelse som enbart gäller det

      religiösa. Nej ojämlikheten och orättvisan gäller inom alla områden i våra samhällen.

–    Men förklara!

–    Jag skall försöka. Vilka tjänar mest pengar, kvinnor eller män? Vilka tar dom avgörande

      besluten i våra samhällen, kvinnor eller män? Vilka tar till våld för att lösa konflikter i

      våra samhällen, kvinnor eller män? Naturligtvis så är det männen som är svaren på

      frågorna.

–    Jaha är det så det fungerar i våra samhällen? Det skulle man ju aldrig kunna tänka sig att

      det kunde se ut på det viset. Så kvinnor har det sämre än män var man än befinner sig på

      jorden? Kan det dessutom vara så att kvinnor är utsatta för övergrepp av män?

–    Ja visst är det så. Män våldför sig på kvinnor överallt i våra samhällen. Män krigar och

     utövar våld på det mest avskyvärda sätt. Män sprider skräck i våra samhällen. Männen

     härskar och tyranniserar. Detta är ingenting som kvinnor sysslar med. Man kan i stället

     påstå att kvinnor står för det normala och naturliga i våra samhällen. Ändå så behandlas

     dom som andra klassens medborgare.

–   Menar du det? Är det förresten så överallt på jorden?

–   Ja det är faktiskt så att ojämlikheten är ännu större i de flesta samhällen, när man jämför

     med vårt.

–   Men det verkar ju inte klokt. Ge mig några exempel.

–   Till exempel så finns det länder där kvinnan inte har någon rösträtt. Kvinnor kan dömas

     till döden om dom haft en utomäktenskaplig förbindelse. Flickor kan dödas av sin egen

     far om dom har ett så kallat opassande förhållande. Könsstympning av små flickor

     förekommer i många samhällen. Kvinnor köps och säljs som sexslavar runt om i våra

     samhällen. Detta var några få exempel på hur vardagen ser ut för miljoner och åter

     miljoner kvinnor runt om i vår värld. Därför kan man säga att kvinnor har ett pris som

    vilken vara som helst. Hon är i en mängd samhällen helt i händerna på mannen och hon

    är därmed fråntagen rätten att bestämma över sitt eget liv. Så förnedrande och rent ut

    sagt jävligt fungerar våra samhällen runt om i världen.

–   Om jag förstår dig riktigt så menar du att våra samhällen fungerar på ett synnerligen

    ojämlikt och orättvist sätt. Men jag undrar, hur kan det ha blivit så här orättvist?

–  Det är en process som har en mycket lång historia bakom sig. Mannen har sett sig som

    överlägsen kvinnan och därmed har männen format våra samhällen, på egen hand, till

    förmån för sig själva. Det är detta som vi benämner den patriarkala strukturen. Vi lever

    alltså i patriarkala samhällen.

–   Det innebär alltså att kvinnan snällt fick foga sig i sin roll i strukturen, även om den var

    till nackdel för henne. Hon fick alltså inte vara med och bygga upp den samhällsstruktur

    som vi nu alla lever i?

–  Exakt så var det. Mannen formade strukturen och han formade den utifrån övertygelsen

    att kvinnan bara var en andra klassens medborgare. Alltså i praktiken en tjänarinna åt

    mannen. Av denna anledning så fick hon heller ingen möjlighet att påverka den

    strukturella utformningen av våra samhällen. Så grym var verkligheten för kvinnan när

    våra samhällsstrukturer tog form för tusentals år sedan och så grym är verkligheten än

    idag.

–  Betyder det att våra samhällen är uppbyggda på ett ojämlikt sätt?

–  Ja i allra högsta grad. Man kan också säga att våra samhällen är orättvisa.

–  Så du menar att vi lever i samhällen som egentligen inte skall fungera så som dom gör?

–  Alldeles rätt, så är det. Eftersom helheten, alltså samhällsstrukturen, är orättvis så

   innebär det också att delarna av helheten är orättvisa.

– Vad menar du egentligen med – delarna av helheten?

–  Jo helheten är ju själva samhället, med allt vad ett samhälle innehåller. En del av

    helheten är till exempel marknaden; militärapparaten; religionen; familjen; skolan;

    förhållanden mellan människor och så vidare.

–  En del av en helhet kan då, i princip, vara vad som helst.

–  Javisst så är det. Det är alla dessa oändligt många delar som tillsammans skapar helheten,

    alltså själva strukturen i samhället. Och jag hävdar att eftersom nu helheten är orättvis

    och ojämlik så måste ju naturligtvis delarna som bygger helheten självfallet också vara

    orättvisa och ojämlika. Eller hur?

–  Kan du utveckla det här med delarna ytterligare?

–  Vi tar några exempel. I ett och samma samhälle lever det människor som har helt skilda

    förutsättningar. Somliga lever i materiellt överflöd medan andra inte kan äta sig mätta.

    Detta är en del av den strukturella helheten. Kvinnor behandlas som andra klassens

    medborgare i dom flesta samhällen, också detta är en del av helheten. Miljöförstöringen

    för med sig att en mängd samhällen slår undan möjligheten för mänskligt liv, vilket är en

    del av helheten. Jag menar att vi kan bryta ner helheten i hur små delar som helst. Och

    det är alla dessa delar som formar den strukturella helheten. Till sist hamnar vi i den

    delen som utlöser själva vårt agerande, nämligen vårt tänkande. Förstår du?

–   Är det så att vårt tänkande inte fungerar som det ska?

–   Ja jag menar att själva vårt tänkande är ologiskt. Det grundar jag på att det är ju vårt

     tänkande som är själva drivkraften för våra handlingar. Eller hur? Vårt tänkande styr ju

     våra handlingar. Och eftersom våra handlingar och resultaten av våra handlingar, i

     mångt och mycket, är ologiska så måste ju följaktligen källan till våra handlingar vara

     ologisk. Alltså är vårt tänkande ologiskt.

–   Så att världen ser ut som den gör det har vi vårt tänkande att skylla på?

–   Ja vårt samlade tänkande sedan tusentals år tillbaka i tiden har utformat våra

     samhällsstrukturer. Så är det. Våra samhällen har blivit så som dom är på grund av vårt

     tänkande.

–   Men är vi alla lika ansvariga för hur våra samhällen ser ut?

–   Det självklara svaret är ju naturligtvis att det är skillnad på människa och människa. Det

     är skillnad på fattig och rik. Det är statusskillnad på kvinna och man. Därmed så är det

     också skillnad på inflytande i samhällsbygget. Det är dom rika och välbärgade männen

     som har det avgörande inflytandet i byggandet av samhällen.

–   Då är det alltså tänkandet bland makteliten, i våra samhällen, som vi framför allt skall

     ifrågasätta?

–   Ja eftersom det är maktens män som har format våra strukturer och som fortsättningsvis

     formar vår struktur så är det framför allt deras tänkande som bär det största ansvaret

     till att våra samhällen ser ut som dom gör. Du skall veta att detta tänkande har pågått i

     många generationer tillbaka i tiden.

–   Men då måste man ju fråga sig, vad kommer det sig att det har blivit sådana enorma

    skillnader mellan människor? Jag menar skillnaden mellan att vara fattig respektive rik?

    Statusskillnaden mellan kvinna och man? Jag ställer frågan igen: varför har det blivit så?

    Kan du utveckla svaret ytterligare?

–  En helt grundläggande fråga som inte är så där enkel att ge ett direkt svar på. Jag svarade

    på din fråga tidigare, men okey vi gör ett nytt försök. Vi kan ju börja med att iakta hur vi

    själva tänker och agerar. Vi arbetar och tjänar pengar på det arbete vi utför. En del tjänar

    mycket medan andra tjänar mindre och så finns det dom som knappt tjänar någonting

    alls. Sen har vi dom få människor som äger kapitalet. Dom tjänar mest av alla.

–  Vad då äger kapitalet? Vad menar du?

–  Jo med kapitalet menar jag allt sådant som vi kan köpa. Nu tänker jag inte närmast på

    konsumtionsvaror utan jag menar närmast företag. Rika människor kan alltså köpa

    företag. Att vara ägare av företag menar jag är ett kapitalägande. Ju mer och större

    företag man äger ju större kapitalägare är man. Att vara kapitalägare betyder att man

    äger kapital och detta kapital investerar ägaren, på olika sätt, för att i första hand få

    kapitalet att förränta sig. En konsumtionsvara förräntar sig inte, men att äga skog och

    fastigheter förräntar sig. Just detta förhållande är en grundläggande skillnad mellan

    människor, skillnaden mellan att vara kapitalägare och att inte vara kapitalägare.

–  Så då kan man säga att ju större kapitalägare man är ju större inflytande har man på

    samhället.

–  Helt rätt. Man kan säga att dom stora kapitalägarna i samhället har makten i samhället.

    Stort inflytande är ett finare uttryck för makt. Alltså kan man säga att pengar är makt.

    Den som har mycket pengar har makt. Den som har mycket pengar ställer därmed

    villkoren för människorna i samhället. Så är det. Vi säger också marknaden. Dom stora

    kapitalägarna är dom som bestämmer spelreglerna på marknaden.

–  Men vad tjänar det till att ha makt? Är det en konstig fråga kanske?

–  Nej det är en berättigad fråga. Jag skall försöka svara lite kortfattat. Vi lever ju i ett

    samhälle där makten existerar, alltså den makten där vissa människor bestämmer

    villkoren för andra människor. Och den här makten har människor levt med sedan

    tusentals år tillbaka i tiden. Man kan därför säga att makten på sätt och vis är inbyggd i

    vår samhällsstruktur. Makten för ju med sig att man kan skaffa sig ett materiellt

    fördelaktigare liv än övriga människor i samhället. Man får ekonomiska möjligheter att

    kunna styra sitt liv som skulle vara otänkbart för en vanlig människa.

–  Men det är ju synnerligen orättvist att det fungerar så här i samhället. Eller hur?

–  Ja visst är det orättvist. Men så är det och så har det varit under mycket lång tid. Visst är

    det konstigt att det kan fortsätta generation efter generation att vara så här?

–  Ja det är märkligt att det fortsätter på samma sätt, år efter år. Vad är det som gör att

    orättvisan aldrig upphör? Med orättvisan menar jag då dom stora orättvisefrågorna i

    våra samhällen.

–  Det är denna frågeställning som är den intressanta. Varför upphör aldrig orättvisan? Vad

    var orsaken till att orättvisan uppstod? Eftersom orättvisan aldrig verkar upphöra så

    måste det innebära att våra dagars samhällen bör ha någonting gemensamt med

    gårdagens samhällen. Eller hur? Jag menar att den gemensamma nämnaren är strukturen

    i samhället. Samhällsstrukturen såg i princip likadan ut i gårdagens samhälle som i

    dagens samhälle. Vi människor var och är indelade under ett pyramidliknande

    maktsystem som har tusenåriga traditioner. Det verkar som om denna struktur skulle

    vara omöjlig att förändra.

–  Ja men det kanske skall vara så här. Det kanske är helt normalt att vissa människor har

    det bättre än andra. Det kanske är någonting som vi måste leva med. Kanske detta är det

    normala förhållandet mellan människor

–  Men om man har den här uppfattningen så innebär det ju att man menar att allvarliga

    konflikter mellan människor skulle vara helt normalt. Jag menar krig och våld av alla de

    slag, ojämlikhet mellan könen. Då måste man ju anta att allt sådant som är förknippat

    med orättvisa skulle vara normalt. Eller hur?

–  Kanske man kan säga så här: nämligen att våra samhällen fungerar helt normalt eftersom

    dom har gjort så under flera tusen år eller så har man den motsatta uppfattningen, att

    våra samhällen är behäftade med grundläggande fel och brister som förklarar varför

    orättvisan och ojämlikheten har existerat under så lång tid.

–  Jag är ju av den uppfattningen att våra samhällen innehåller allvarliga fel och brister.

    Våra samhällen är alltså inte normala, eller rättvisa, för att vara helt korrekt. Därför

    lever vi våra liv på ett, jag kallar det, felaktigt sätt.

–  Du menar att vi själva lever på ett felaktigt sätt eftersom våra samhällen fungerar

    orättvist? Hur menar du då?

–   Ja så är det. Det är ju på det viset att det är vi själva som bildar samhället. Eller hur? Och

    det innebär att var och en av oss är en liten del av strukturen. Eftersom strukturen är

    orättvis och ojämlik så innebär det följaktligen att den lilla delen av strukturen, alltså

    vi själva, fungerar felaktigt. Låter det konstigt?

–   Ja det gör det. Skulle alltså du och jag tänka och agera felaktigt?

–   Jo men tänk så här. Varför brukar vi våld mot varann; varför krigar vi; varför förtrycker

    vi män kvinnor; varför förorenar vi vår egen jord? Varför förgiftar vi oss själva med

    rökning och snusning plus allehanda droger; varför äter och dricker vi så att vi

    bokstavligen spricker samtidigt som en oerhört stor mängd människor svälter? Varför

    slår vi och skriker vi åt våra egna barn? Sådana är vi. All denna samlade orättvisa eller

    vi kan säga inhumanitet ingår i det som vi benämner vår samhällsstruktur. Förstår du nu

    vad jag menar med att vi själva tänker och agerar felaktigt?

–   Men är vi verkligen medvetna om att vi tänker felaktigt?

–   Nej vi är inte medvetna om att vårt tänkande fungerar felaktigt. Vi tar istället för givet

     att så som jag tänker, så borde alla tänka. Då vore allt frid och fröjd, anser vi. Vårt eget

     tänkande har vi mycket svårt att ifrågasätta. Istället är det väl så att vi anser att vårt

     eget tänkande är normalt och därmed humant.

–   Så boven i dramat är alltså själva strukturen som vi lever i?

–   Ja det är strukturen som formar vårt tänkande och det är strukturen som är uppbyggd

     på ett sådant sätt att den gynnar ett fåtal människor men missgynnar flertalet. Här ser vi

     en mycket tydlig anledning till att dra slutsatsen att strukturen som vi lever i är orättvis

     och därmed inhuman.

–   Men hur tänker då dessa fåtal människor som gynnas av strukturen?

–   Jo bland maktens män så gäller ett strikt marknadstänkande. Med det så menar jag att

     tänkandet är fokuserat på att det egna kapitalet skall förränta sig. Just detta tänkande,

     som jag har nämnt tidigare, är det klart dominerande tänkandet i våra strukturer. Därför

     styrs våra samhällen utifrån detta tänkande.

–   Men hur skall man annars tänka? Finns det några alternativ till detta tänkande?

–   Ja men tänk själv om våra samhällen inte innehöll orättvisa och ojämlikhet. Vore inte ett

     sådant samhälle att föredra framför samhällen som var djupt orättvisa och ojämlika?

–   Javisst men jag förstår ändå inte vad det har med själva vårt tänkande att göra?

–   Jo men utgå ifrån dagens tänkande och hur det fungerar. Försök att sätta dig in i hur

    maktens män tänker. Det står ju utom allt tvivel att det är maktens män som sätter

    spelreglerna på marknaden. Deras tänkande bestämmer hur marknaden, alltså vi själva,

    skall agera.

–  Men jag undrar, är det inte fritt att tänka och agera som man själv vill? Skall vi inte slå

   vakt om denna frihet?

–  Jo man kan tycka att det skall vara självklart att tänka och agera som man själv vill med

    förbehåll då att man inte orsakar någonting negativt för andra människor. Här håller jag

    med dig. Men hur fungerar denna så kallade frihet om vi håller oss till marknaden och

    dom stora kapitalägare som i frihetens namn sätter spelreglerna för oss alla i samhället?

    Deras frihet går ju ut på att i första hand se till att det egna kapitalet ökar i värde. Allting

    annat är av underordnad betydelse. Därmed så kan vi se att denna ”frihet” att förvalta

    kapitalet som man själv önskar leder till orättvisa för andra människor i samhället.

    Slutsatsen måste då bli att det inte kan anses som en frihet att vissa människor äger

    kapital vilket leder till ett maktförhållande gentemot andra.

–  Men tänker inte dom flesta av oss på det viset att det är upp till var och en att göra som

    man själv vill med sina egna pengar?

–  Ja vi tänker så och jag vill påstå att vi, på sätt och vis, har blivit ”smittade” av denna

    tankegång.

–  Förklara tankegången!

–  Jo denna tankegång är den alltigenom styrande tankegången i våra liv. Den lyder så här:

    vi måste tjäna pengar för att överleva, jakten på pengar så att vi skall kunna leva ett

    drägligt liv är den förhärskande tankegången hos oss alla. Detta tänkande gäller för oss

    alla beroende av att det är så som maktens män har format strukturen. Vi har ju kommit

    fram till att det är maktens män som sätter spelreglerna för oss alla och därför så kan vi

    inte göra annat än följa dessa regler. Det ligger i sin inneboende natur att ett sådant

    tänkande skapar orättvisor. Eller hur?

–  Men jag har så svårt att förstå hur vi skall kunna tänka annorlunda.

–  Jag håller med dig om att det är en, i stort sett, omöjlig uppgift att tänka i andra banor än

    vad strukturen föreskriver. Det är en i det närmaste omöjlig uppgift att tänka sig förbi

    strukturens ramar. Vi har blivit ”smittade” av vår ”sjuka” struktur. Men det finns några

    hjälpmedel som gör det lättare för oss att förstå.

–  Vilka då?

–  Det bästa hjälpmedlet det är den historiska analysen som ger oss viktiga svar på våra

    frågor. Exemplen kan ju göras hur många som helst och svaren vi vill få det är om dom

    är humana eller inhumana, rättvisa eller orättvisa.

–  Kan du utveckla det här resonemanget?

–  Hur tänkte vi och hur tänkte maktens män för ett antal generationer sedan angående

    slaveriet? Jo vi vet ju att det var en allmänt vedertagen syn i våra samhällen att maktens

    män höll sig med slavar. Det var helt okey och det var en mycket viktig del i den

    dåvarande strukturen. Nu i efterhand när vi blickar tillbaka på dessa slavsamhällen så

    inser vi att dom var djupt orättvisa och därmed inhumana strukturer. Men insåg vi det

    då? Insåg vi människor då att slavsamhället var felaktigt? Maktens män insåg det

    naturligtvis inte. Man utgick istället från att det var en självklarhet att samhället var

    indelat i skilda klasser. Slavarnas uppgift i livet var att tjäna makten. Att det skulle vara

    så var helt naturligt och ingenting att ifrågasätta. Och jag vill nog påstå att den dåvarande

    allmänheten intog i princip samma tänkande, man ”smittades” av det tänkande som

    maktens män utformade i strukturen. Man tänker så som strukturen tänker, om du

    förstår hur jag menar? Ett annat historiskt exempel det är jakten på kvinnor som man

    ansåg vara häxor. Den dåvarande strukturen var så till den grad mentalt sjuk av den

    påtagliga religiösa närvaron i varje människas tankeverksamhet. Människorna var mer

    eller mindre övertygade om att det fanns häxor som stod i förbindelse med djävulen. Nu

    i efterhand, när vi har svaret, vet vi att denna samhälleliga idioti är fullständigt inhuman

    och därmed orättvis. Förutom alla historiska exempel, som kan göras, så kan vi ta

    exempel från vår egen tid som visar strukturens galenskaper.

–  Du menar att det finns exempel på strukturella galenskaper från vår egen tid?

–  Ja det menar jag. Iakta dom samhällen som könsstympar småflickor. Inser människorna

    i dessa samhällen att dom lever i en abnorm struktur som möjliggör sådan här tortyr?

–  Nej dom inser nog inte det. Men finns det exempel från vårt eget samhälle som visar att

    du och jag lever våra liv i en strukturell galenskap?

–   Ja det går naturligtvis att finna exempel från vårt eget samhälles strukturella

     galenskaper. När maktens män äger kapital för miljarder medan vi själva får hålla till

     godo med smulorna, då blir vi bestörta. Men inser vi att det beror på strukturen? Ett

     fåtal mycket stora kapitalägare bestämmer i praktiken hur du och jag skall agera på

     marknaden, dom har så att säga våra liv i sina händer. Deras kapitalinvesteringar har ett

     enda syfte och det är att deras eget kapital skall förränta sig. Att majoriteten av

     samhällets människor skall kunna få nytta av kapitalet det finns det inte en tanke på.

–   Men deras kapital skapar ju arbetstillfällen.

–   Det är klart att en del av kapitalet skapar arbete men det gör det bara så länge som

     investeringen ger lönsamhet. När investeringen blir olönsam då väljer kapitalet att

     antingen lägga ner företaget eller flytta företaget till samhällen där lönsamhet uppnås.

     En mycket stor del av kapitalet som finns i våra samhällen används också av dessa

     ägare till att investeras i olika former av värdepapper, ägarna spekulerar alltså i att deras

     kapital skall förränta sig på dessa spelformer. Med dessa fakta för ögonen så menar jag

     att även vi lever i en strukturell galenskap.

–   Nej det har jag aldrig tänkt på. Kapital som kan komma människorna i vårt samhälle till

     del används istället av kapitalägarna i ren spekulation. Ja det verkar ju inte riktigt klokt.

     Jag håller med dig, vi tänker inte på denna strukturella orättvisa i vårt eget samhälle.

–   Vi inser inte att huvudorsaken till allt elände i vårt samhälle och i alla andra samhällen

     beror just på dom strukturella förhållandena mellan människorna i samhället.

     Människor, eller rättare sagt män, använder våld mot varann på grund av religiösa,

     etniska eller kulturella skillnader. Anser vi detta som logiskt eller ologiskt? Förstår vi

     sammanhangen av all denna smörja? Jag menar att det är relativt lätt att förstå dåtidens

     strukturella orättvisor när vi ser på dom i ett historiskt perspektiv. Likaså kan vi kanske

     förstå abnorma orättvisor som utspelas idag i andra samhällen som människorna i dessa

     samhällen inte ser. Förstår du vad jag menar? Insåg människorna i antikens

     slavsamhällen att dom levde i en struktur som var djupt orättvis? Förmodligen inte. Men

     nu i efterhand, med historiens facit, så har vi lärt oss att inse att så här kan man inte

     bygga humana samhällsstrukturer. Inser dagens människor i vårt samhälle att vi lever

     våra liv i en struktur som likaledes är djupt orättvis? Förmodligen inte. Men även här

     kommer framtiden att bevisa dagens orättvisa på samma sätt som gårdagens orättvisa

     har bevisats för oss. Jag menar att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna

     föreställa sig ens egna tankegångar som ologiska. Förstår du vad jag vill komma?

–   Du menar att så som du och jag tänker så skall man egentligen inte tänka om man skall

     agera logiskt?

–   Ja det är så jag menar. Och vi är omedvetna om att vi agerar ologiskt därför att vi lever

     våra liv mitt i strukturen. Vi är lika omedvetna om det ologiska som en gång dåtidens

     indianer var när man offrade människor till gudarna, för att ta ett exempel. Vi är lika

     omedvetna om det ologiska som när miljarder människor världen över hävdar att gudar

    styr över oss, för att ta ett dagsfärskt exempel. Vi är lika omedvetna om det ologiska i att

    marknadsförhållandena präglar vårt tänkande, för att ta ytterligare ett dagsfärskt

    exempel. Det är först när man står vid sidan om strukturen och får möjligheten att

    analysera den, som vi på allvar blir medvetna om dess orättvisa. Därför ser vi heller inte

    bristerna i vårt eget tänkande. Vi tror att vi tänker logiskt men i själva verket tänker vi

    ologiskt. Det är ju därför våra samhällen ser ut som dom gör. När vi ställer frågan: ”hur

    skall våra samhällen se ut om dom inte skall fungera så som dom gör idag?” När vi ställer

    en sådan fråga så innebär det att vi betraktar våra nuvarande samhällen som naturliga

    och normgivande. Eller hur?

–  Du menar att allting i våra samhällen, från tanke till handling, fungerar ologiskt.

–  Ja visst. Jag menar, bokstavligt talat, att våra strukturer, från tanke till handling,

    fungerar ologiskt. Därför menar jag att allting som rör strukturella frågor måste

    ifrågasättas, precis allting.

–  Men det blir ju i det närmaste ogripbart. Det känns som allting blir som upp och

    nedvända världen, i våra samhällen. Det upplevs som rena rama kaoset att tänka i sådana

    banor.

–  Ta uppdelningen av människor i stater, för att ta ett exempel. Vi utvecklades till

    människor på den afrikanska kontinenten. Därifrån spred vi sedan ut oss över världen.

    Och det är först nu under den senaste delen av vår historia som vi lever åtskilda genom

    olika stater. I dag betraktar vi denna uppdelning som den naturligaste sak i världen. Vi

    anser det fullständigt naturligt och riktigt att vi människor omger oss med gränser mot

    varandra.

–   Ja men det är väl helt logiskt att vi som bor här i landet har en gräns mot dom som är

     våra grannar. Tycker du inte det?

–   Nej det tycker jag inte. Och för att kunna utveckla mitt svar så måste man analysera hela

     ”fenomenet” stater. Vi måste förstå hur stater har bildats och varför dom bildas. Och

     vem eller vilka bildar stater? I vilket intresse bildas dom?

–   Hur bildas då stater?

–   Jo stater bildas på grund av att det finns ett intresse av att bilda stater. Och det

     avgörande intresset, historiskt sett, är ekonomiska motiv. Ekonomiska motiv som

     kopplas till maktbegär. Vi brukar ju säga att det är ekonomin som styr världen, det kan

     vi nog hålla med om. Eller hur?

–   Vem har då dom ekonomiska motiven? Är det du och jag?

–   Nej dom ekonomiska motiven till att bilda stater hade bara en liten grupp människor

    möjlighet till. Nämligen den kapitalstarka eliten. Eller som jag brukar säga, maktens män.

    Endast dom som hade maktmedlen i sina händer såg till att lägga under sig allt större

    landområden. Det handlade om maktbegär när världen delades upp i stater.

–  Så vanliga människor hade inget intresse av att bilda stater?

–  Nej varför skulle dom ha det? Vanliga människor har alltid varit förlorare i uppdelningen

    av stater. Maktbegären hos maktens män har alltid lett till att folken har klämts åt och

    fått agera tjänare åt den härskande eliten. Den härskande elitens maktbegär har alltid

    medfört att stater har råkat i konflikt med varann, med krig och elände som följd.

–  Så det är själva konstruktionen av stater som är felaktig?

–  Inte bara felaktig. Konstruktionen av stater är ett strukturellt fel som bygger på att

    maktens män skall ha den ekonomiska kontrollen över ”sitt” folk. Dessutom leder

    konstruktionen till ständiga konflikter mellan stater. Det är, så att säga, inbyggt i den

    ologiska strukturen att konflikter mellan stater blir omöjlig att förhindra. Detta bevisas ju

    också av historien som är fylld av konflikter.

–  Så bara genom att det bildas stater så genererar detta automatiskt konflikter och

    motsättningar.

–  Helt rätt. Eftersom statsbildningar är en grundläggande del av våra strukturer så är dom

   en av dom största orsakerna till varför våra samhällen fungerar så ologiskt.

–  Alla är ju så nationalistiska nuförtiden och kan ju inte tänka sig en annan världsordning

   än den som existerar just nu. Är denna övertygelse alltså felaktig?

– Ja den är i grunden felaktig. Vi är tillbaka i följande faktum: du tänker så som strukturen

   har lärt dig att tänka. Därför kan du inte tänka fritt och objektivt. Förstår du? Du kan, i

   stora drag, inte själv påverka ditt tänkande. Ditt tänkande är utformat av den struktur

   som du lever i. Därför tänker du ologiskt eftersom vi lever i en ologisk struktur.

– Men om det är så som du säger, att vi tänker och därför agerar ologiskt när det gäller

   bland annat stater och i stort sett allt annat, så är jag nyfiken på att höra vilka avgörande

   frågor du egentligen menar. Vilka är dom avgörande frågorna som gör våra samhällen så

   ologiska?

– Jo den absolut grundläggande frågan som formar våra strukturer så ologiska det är själva

   patriarkatet. Alltså att männen genom historien har satt sig själva att dominera över

   kvinnan. Detta är själva den grundläggande strukturella frågan för alla samhällen världen

   över. Utifrån denna grundläggande motsättning utgår sedan en mängd underliggande

   motsättningar. Eftersom den grundläggande motsättningen är olöst så kan heller inte alla

   underliggande motsättningar lösas.

– Så du menar att frågan om exempelvis stater inte går att lösa förrän den grundläggande

   motsättningen är löst?

– Just det. Stater och staters konflikter med varann går inte att lösa förrän den

   grundläggande motsättningen är löst. Det är nämligen så att alla underliggande

   motsättningar utgår ifrån huvudmotsättningen. Omvänt så kan man säga att när

   huvudmotsättningen blir löst så löser sig alla andra motsättningar.

– Så alla motsättningar av strukturell karaktär förblir olösta så länge som den

   grundläggande motsättningen inte är löst. Kan du utveckla det här med underliggande

   motsättningar?

– Med underliggande motsättningar i våra strukturer så menar jag motsättningar som har

   tillkommit som en följd av det patriarkala förtrycket. Dom stora underliggande

   motsättningarna kan man också benämna som dom stora ologiska inslagen i våra

   strukturer.

– Och vilka är då dessa?

– Vi har ju nyss nämnt stater, som en stor underliggande motsättning.

– Förutom stater, vilka andra stora ologiska inslag i våra strukturer finns det?

– All ekonomisk orättvisa, varför skall ett fåtal i samhället kunna vältra sig i pengar medan

   andra inte har mat för dagen? Religioner av alla de slag har ju ett oerhört inflytande på

   massvis med människor, vad betyder detta för vårt tänkande? Etniska konflikter leder allt

   som oftast till krig och elände, verkar detta logiskt? Miljöförstöringen har tagit sådana

   dimensioner att själva vår existens nu på allvar är hotad, förstår vi denna ologik? Detta är

   dom stora underliggande motsättningarna som alla utgår ifrån själva

   huvudmotsättningen, nämligen det ojämlika maktförhållandet mellan könen. Jag vill till

   och med påstå att om den patriarkala strukturen aldrig skulle ha uppstått så skulle

   mänskligheten ha varit förskonad från religioner; stater; ekonomisk orättvisa; krig och

   våld; miljöförstöring. Ja maktstrukturer över huvud taget skulle ha varit ett okänt

   begrepp. Så helt annorlunda skulle våra samhällen ha kunnat se ut om inte den

   patriarkala strukturen hade etablerat sig för tusentals år sedan.

– Men då undrar man vad det var som gick så snett när den patriarkala strukturen började

   få fäste hos människans samhällen? Hur kunde den patriarkala strukturen etablera sig?

– Oerhört intressanta frågeställningar som vi kanske aldrig får svaret på. Vi kan idag bara

   spekulera i hur våra samhällen utvecklades åt den patriarkala strukturen. Varför kunde

   inte den jämlika logiska strukturen bli den ledande strukturen?

– Kan man, till att börja med, dra några slutsatser från ungefär vilken tid i människans

   historia som patriarkatet påbörjades?

– Jag har själv aldrig sett någon studie som försöker besvara den här frågeställningen men

   personligen så tror jag att vi ungefärligen kan fastställa tidsepoken när patriarkatet

   började etablera sig. Historien har ju visat oss att patriarkatet är världsomfattande, det

   förekommer överallt runt om på vår jord. Det har också varit så i tusentals år. Vi vet ju

   också att människorna inte hade någon kontakt med varann över kontinenterna, för

   tusentals år sedan. Således hade indianerna i Amerika ingen kontakt med människorna

   på den afrikanska kontinenten. För många tusen år sedan fanns heller inga ”vardagliga”

   kontakter mellan människorna i Europa och Asien. Men det besynnerliga är att alla dessa

   samhällen ändå hade en patriarkal struktur gemensamt.

– Hur kan det komma sig?

– Jo enligt min mening så finns det endast ett svar på denna frågeställning. Svaret är att

   patriarkatet etablerades redan på den afrikanska kontinenten innan människan påbörjade

   sin utvandring därifrån. Om den teorin stämmer så innebär det att patriarkatet är minst

   hundra tusen år gammalt. Människan tog alltså med sig den patriarkala strukturen när

   hon började sin utvandring från Afrika. Så måste spridningen av patriarkatet ha gått till

   och så gammal är alltså denna struktur.

– Så patriarkatet har en så lång historia?

– Ja det måste vara den riktiga förklaringen till varför denna struktur har blivit så

   dominerande världen över. Strukturen formades för över hundra tusen år sedan på den

   afrikanska savannen.

– Men hur kunde den uppstå? Eftersom vi ju påstår att den strider mot all mänsklig logik

   och jämlikhet. Hur och varför uppstod den?

– Eftersom vi påstår att vi kan besvara frågan när den uppstod så återstår frågorna, hur och

   varför den uppstod? Och dessa frågor är inte lika enkla. Varför uppstod det synnerligen

   ojämlika patriarkatet? Varför uppstod en struktur som gagnade männen på bekostnad av

   kvinnorna? Det blir naturligtvis spekulationer men dom närliggande svaren är ju att dom

   ledande männen i gruppen eller stammen börjar missbruka sin ställning. Dom ledande

   männen börjar skaffa sig privilegier som dom övriga stammedlemmarna inte får

   möjligheten att ta del av. När väl denna process blir etablerad så accelererar detta

   ojämlika strukturförhållande. Men observera att denna åsikt är min och den är inte på

   något sätt bevisad. Tron på övernaturliga krafter i naturen etablerar sig tidigt i

   människans historia. Denna ologiska uppfattning om livet och miljön sätter stark prägel

   på människornas förhållanden till varann. Detta synsätt måste vara en starkt bidragande

   orsak till uppkomsten av en hierarkisk struktur. Till skillnad från övriga djur så har

   människan den speciella egenskapen att hon kan utnyttja sin hjärna till att ta beslut som

   hon är ensam om i djurvärlden. Människan ges därför möjligheten att påverka sig själv

   och sin omgivning om hur livet skall levas. Just denna möjlighet är av avgörande

   betydelse när dom ledande stammedlemmarna tar beslut som gagnar dom själva.

– Så patriarkatet formades av ledande manliga gruppmedlemmar i rent egoistiska syften?

– Ja ungefär så borde patriarkatet ha utvecklats för mycket, mycket länge sedan. Och när en

   struktur är etablerad så blir den, nära nog, omöjlig att förändra. I stället så växer sig

   strukturen än mer åt det håll som den från början formades.

– Du menar att från början så framträdde patriarkatet som en relativt svag, men ändå

   ledande kraft i strukturen. För att eftersom utvecklas med full kraft till en enorm

   allenarådande strukturell kraft.

– Ja det är ju precis så som historien visar sig för oss. Patriarkatet växer sig starkare och

   starkare. Strukturen blir alltmer ologisk och därmed ojämlik och orättvis.

– Kan du beskriva med några historiska exempel?

– Tänk dig för ett antal tusentals år sedan när dom egyptiska faraonerna börjar sin härskar

   era. Den dåvarande patriarkala strukturen har som vi ser utvecklats till rena rama

   dårskapen. Hierarki, religion och ekonomisk makt har bokstavligen skapat mänskliga

   gudar som står över allt och alla. Tänk dig vilken avgrundsideologi som har utvecklats

   från den logiska jämlikheten som människan härstammar ifrån. Se på dom ständigt

   återkommande krigen mellan dom patriarkala statsbildningarna, för att ta ett annat

   exempel. Dessa våldsamma konflikter har blivit inbyggda i själva den patriarkala

   strukturen och blir på så vis, i praktiken, omöjliga att förhindra. Här ser du åter igen vad

   denna orättvisa struktur ställer till med. Exemplen kan göras hur många som helst. Hela

   vår historia är ju ett skådespel av hur maktens män tyranniserar och våldför sig på

   vanliga människor. Patriarkatet har utvecklat sig till en fullfjädrad maktkoloss vars

    ideologi går ut på att maktens män skapar sig ännu mera makt på befolkningens

    bekostnad.

–  Så frågan om hur patriarkatet bildades skulle då kunna besvaras med att ledande manliga

   gruppmedlemmar – stamledare – började missbruka sin ledande roll inom gruppen.

– Ja jag tror att vi kan utgå ifrån att anta att det borde ha gått till på ungefär det viset. Och

   varför utvecklades då patriarkatet? Jo det utvecklades därför att dom ledande

   gruppmedlemmarna kunde skaffa sig avgörande fördelar gentemot övriga medlemmar

   i gruppen. Det var alltså rent egoistiska syften som styrde upp strukturen till ett

   hierarkiskt patriarkat. Och när väl patriarkatet etablerade sig så fanns ingen motkraft i

   världen som kunde stoppa dess framfart. Patriarkatet utvecklas hela tiden till att bli allt

   mer sofistikerat och i dagens samhällen är det så involverat i allt som vi företar oss så vi

   reflekterar inte över det.

– Så du menar att patriarkatet från förr var enklare att identifiera?

– Helt klart. När vi betraktar det historiska förloppet så ser vi tydligt hur den patriarkala

   strukturen på ett enkelt och klart sätt styr våra samhällen.

– Du måste visa med exempel hur du menar.

– Vi behöver bara gå ett antal generationer tillbaka i tiden. Studera fotografier som är tagna

   när viktiga affärsuppgörelser tas och studera på samma sätt foton från betydelsefulla

   politiska avtal. Vilka syns på fotona? Jo bara män, inte en enda kvinna finns på dessa

   fotografier och skulle någon kvinna komma med på ett foto så begränsas hennes roll till

   att vara en uppasserska åt männen. Dessa bildbevis visar oss sanningen om patriarkatet,

   eller hur? Det är männen som styr och ställer och det är det hierarkiska mansväldet som

   gäller.

– Exemplet med gamla foton stämmer faktiskt men man funderar inte så mycket över att

   det bara är män som man ser. Det är först när du nu nämner det som detta faktum slår en.

– Nej det är som du säger, man funderar inte över att det är som det är. Man noterar att det

   förhåller sig så utan att fundera över om strukturen är ologisk, eller inte. Och det är just

   detta tänkande som vi ännu tydligare tar med oss när vi betraktar den dagliga strukturen,

   som vi lever med.

– Okey vi vet att patriarkatet utvecklades för mycket, mycket länge sedan. Men vilka krafter

   var det som fick dom makthavande männen att så skoningslöst bekämpa andra

   människor? Det kanske är förståeligt att se hur dom ledande gruppmedlemmarna skaffade

   sig privilegier av rent egoistiska syften. Men att utifrån dessa handlingar utvecklas till

   bestialiska våldsverkare verkar oförståeligt, eller hur?

– Ja det är intressant att försöka finna orsakerna till varför den mänskliga historien har

   utvecklats till att vara så fruktansvärt våldsam. Men när det väl började gå snett då

   accelererade denna process. Jag menar att när väl patriarkatet börjar ta form då kan det

   gå undan.

– Varför?

– Jo när tänkandet börjar vänja sig vid den ologiska strukturen så skapas ytterligare

   anledningar som förstärker denna struktur. Vad är det då för anledningar som jag avser?

   Till att börja med så innebär ju patriarkatet att kvinnan värderas lägre än mannen. Detta

   grundläggande synsätt blir ju då huvudanledningen till etablerandet av den strukturella

   orättvisan. I denna struktur skapas också tron på övernaturliga krafter som härskar över

   människan. Långt senare benämner vi denna tro för det religiösa tänkandet. Det religiösa

   tänkandet med alla sina filosofiska förgreningar blir ett mycket starkt instrument som

   förstärker den patriarkala strukturen. Synen på ägandet blir ett ännu starkare instrument

   som gagnar den orättvisa strukturen. Men om vi till att börja med skall hålla oss till det

   religiösa tänkandet så utvecklas vårt tänkande så abnormt att det till och med lyckades

   etablera en, som vi sade, övernaturlig tro på livet och naturen. Ett så till den grad ologiskt

   tänkande att människan fråntogs allt sunt förnuft. Den patriarkala strukturen tog nu ett

   järngrepp om människorna i och med att det religiösa tänkandet etablerade sig. Maktens

   män hade nu inte bara det fysiska våldet att tillgå för att förtrycka folken. Man hade nu

   också skaffat sig en teoretisk överbyggnad på strukturen, nämligen religionen. Med

   religionens hjälp kunde man nu bokstavligen hävda att statusen mellan människor var

   olika och framför allt hävda statusskillnaden mellan könen.

– Så i och med att den teoretiska överbyggnaden alltså religionen etablerades så förstärktes

   det patriarkala förtrycket.

– Helt riktigt. Tidigare kunde patriarkatet bara fungera med hjälp av en våldsapparat som

   upprätthöll makten åt ett fåtal maktgalna män. När det religiösa tänkandet etablerades

   så blev därmed förtrycket dubbelt. Maktens män hade dels den fysiska våldsapparaten

   att tillgå och dels det intellektuella förtrycket, i form av religionen. Sedan får vi inte

   glömma den ekonomiska makten, som vi har nämnt. Maktens män drog tidigt upp

   spelreglerna på det vi benämner, marknaden.

– Jag tänker på statusskillnaden mellan människor. Tittar man tillbaka på det historiska

   förloppet så ser man tydligt att det är statusskillnader på människa och människa. Och

   man ser, som du säger, statusskillnaden mellan man och kvinna. Så du menar att

   förklaringen till all denna orättvisa och ojämlikhet finns att söka i den patriarkala

   strukturen?

– Så är det och det är den här strukturen som generation efter generation ärver vidare. Som

   du ser så har det gått så långt att vi betraktar strukturen som, mer eller mindre, normal.

   Även om vi själva inte är religiösa så reflekterar vi inte speciellt mycket över att andra är

   troende, som det så fint heter. Det är väl deras sak resonerar vi. Vi ser det som självklart

   att vår värld är indelad i stater. Det har blivit helt naturligt för oss att vi människor lever

   inom gränser som avskiljer oss från varann. Många av oss är noga med att hävda sin

   etniska, kulturella och religiösa tillhörighet. Som vi känner till så är det oräkneliga

   besinningslösa konflikter som har sitt ursprung i dessa tillhörigheter. Och vad skall vi

   säga om det ständigt aktuella fenomenet, jakten på pengar? Detta synnerligen intressanta

   fenomen som naturligtvis också härrör från den patriarkala utvecklingen. Jakten på

   pengar får oss att göra precis vad som helst. Ingenting får stå i vägen i den här jakten, inte

   ens livet är värt någonting.

– Ja det är sant, jakten på pengar är någonting som vi alla har gemensamt. Oberoende av

   religiös tillhörighet eller annan övertygelse så verkar det som om vi människor har

   någonting gemensamt – nämligen jakten på pengar. Hur förklaras detta fenomen?

– Förklaringen är nog inte så svår ändå. Vi vet ju att alla våra samhällen, runt om på vår

   jord, är patriarkala och svaret på frågan är just att jakten på pengar beror på att vi lever i

   patriarkala samhällen. Våra samhällen är ju strukturellt uppbyggda på det viset att det är

   fritt fram för var och en att försöka lägga beslag på så mycket som möjligt av den

   kapitalkaka som finns i våra samhällen. När det fungerar så då förstår du att det är ett fåtal

   som kan komma över stora bitar medan en majoritet bara kommer över småbitar och

   många kommer inte över ens några smulor. Denna jakt på pengar är alltså universell. Det

   visar också att religiös eller annan övernaturlig övertygelse saknar betydelse i

   sammanhanget. Jakten på pengar tar ingen hänsyn till olika former av trosinriktning.

   Denna jakt utövas, mer eller mindre, hänsynslöst av oss alla. Man kan därför säga att

   jakten på pengar fungerar som en överbyggnad i våra patriarkala strukturer.

– Om jag förstår dig rätt så menar du att jakten på pengar skulle försvinna i samhällen som

   inte är patriarkala.

– Ja det är så jag menar.

– Men då är min fråga. Måste inte pengar finnas?

– Jovisst pengar måste finnas. För pengar är ju ett betalningsmedel för varor och tjänster.

   Pengar har ju kommit till för att underlätta förmedlingen av affärer. Men det är när denna

   unika metod att förmedla varor och tjänster börjar missbrukas som konflikter uppstår.

   Varför skall ett fåtal människor äga i stort sett allt kapital på marknaden och därmed i

    samhället? Jag menar att kapitalet missbrukas, det gagnar ett fåtal inte alla människor i

    våra samhällen. Märker du att vi hela tiden kommer tillbaka till den här avgörande

    frågeställningen?

– Ja i och för sig så verkar det ju lite knepigt att ett fåtal människor, då främst män, äger i

   stort sett hela marknaden. Det håller jag med om. Men ändå verkar det så obegripligt om

   marknaden skulle fungera på ett annat sätt, än vad den gör idag. Är det ologiskt att vi är

   så fokuserade på att jaga pengar, som vi är idag?

– Ja det är ologiskt eftersom det skapar ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Just detta

   förhållande är ologiskt. Men ser man utifrån den orättvisa strukturen som vi lever i så kan

   man vända på saken och därmed säga att det är fullständigt logiskt att det ser ut som det

   gör på marknaden. Det är naturligtvis helt normalt och naturligt med en marknad. Den

   måste finnas för att våra samhällen skall utvecklas. Men jag upprepar, det ologiska

   inträffar när ett fåtal män skaffar sig förmåner, makt och pengar, på folkens bekostnad.

   Det är detta förhållande som är ologiskt. Vi alla ingår i marknaden men det är synnerligen

   orättvist när ett fåtal män dikterar villkoren på marknaden.

– Om jag förstår dig rätt så menar du att dom stora ologiska problemen för människor

   består av; ojämlikheten mellan könen; ägandeförhållandet på marknaden; religioner och

   övernaturligt tänkande; alla slag av maktförhållanden; miljöförstöringen.

– Så är det. Och av dessa stora frågor så finns en grundläggande motsättning som

   övergriper allting annat. Det är, som jag påpekar allt som oftast, det ojämlika förhållandet

   mellan kvinna och man. All denna ologik sätter sina oundvikliga spår i vårt tänkande. Vi

   tänker så som strukturen har lärt oss att tänka.

– Du menar att det du och jag sitter och tänker och pratar om skulle vi inte fundera över om

   vi levde i en jämlik struktur?

– Exakt, det låter naturligtvis underligt men så är det.

– Kan du utveckla det här?

– Först vill jag säga att dom stora frågorna som rör våra liv i samhället har vi själva små

   möjligheter att påverka. Dom frågorna behandlas, som vi nyss har talat om, av maktens

   män. Men jag menar ändå att vårt vardagstänkande och vårt eget agerande formas av

   strukturen. Vi pratar och vi beter oss så som strukturen fungerar. Vi tillhör strukturen, vi

   är en del av den, det är vi som är strukturen. Därför så skulle vi tänka och agera på ett helt

   annat sätt om strukturen vore annorlunda. Eller med andra ord, vi skulle beté oss på ett

   helt annat sätt om vi tänkte annorlunda. Vi tänker och fungerar ologiskt i vårt umgänge

   med varann. Det är därför våra samhällen ser ut som dom gör.

– Men detta betyder ju att hela vårt sätt att vara och tänka måste ifrågasättas. Så fort man

   öppnar munnen för att kommunicera så innebär det att kommunikationen, med stor

   sannolikhet, är ologisk. Man skulle alltså förneka sina egna tänkanden och göranden. Man

   skulle förneka sin egen person, eller hur?

– Ja det kan man säga. Men man förnekar knappast sitt eget tänkande. Det är väl istället så

   att man vill framhäva sitt eget tänkande som normalt och därmed normgivande. Jag

   påstår ju att vi inte själva är medvetna om vår orättvisa struktur och därmed är vi inte

   heller medvetna om våra egna ologiska handlingar. Vi tror att vi tänker och agerar rätt

   även när detta får till följd att människor i vår närhet far illa av vårt agerande.

– Hur då?

– Jag återkommer igen till den fruktansvärda behandlingen av flickor i stora delar av

   Afrika. Flickans föräldrar ser det som den naturligaste sak i världen att deras dotter skall

   könsstympas. Dom tror att dom tänker och agerar riktigt när dom låter sin lilla dotter

   genomgå den här tortyren. Du har väl hört talas om så kallade hedersmord? Unga kvinnor

   avrättas av sina egna närmaste, inom familjen. Familjens överhuvud menar att kvinnan

   har vannärat familjen på ett eller annat sätt, därför måste hon avrättas. Familjens

   överhuvud är övertygad om att man gör helt rätt och är därmed totalt omedveten om

   sina egna ologiska handlingar. Hur fungerar du och jag i vårt eget samhälle? Jo när vi

   säger nedlåtande ord om kvinnor då upphöjer vi oss själva som om vi män skulle vara

   det bättre könet, förstår du? Även här tror vi att vi tänker rätt. Och så var det ju det här

   med tänkandet om staten. Vi tror att vi tänker normalt och riktigt när vi menar att

   människor skall tillhöra en speciell stat och att denna stat, även vår egen, skall vara

   avskuren med gränser. Vi tänker så här därför att vi lever våra liv i ”vår egen” struktur.

– Okey. Du nämnde tidigare om vårt ständiga fokuserande på pengar, här i livet. Som om

   det skulle vara drivfjädern för oss. Kan du utveckla den här frågan?

– Vad är drivfjädern med livet? Vad är meningen med livet? Varför ställer man dessa

   frågor? Jo man ställer en fråga när man börjar tvivla på frågans självklara svar. Frågornas

   självklara svar är ju att man lever för att känna harmoni och glädje med livet.

– Javisst det är ju ett självklart svar.

– Ja men är det så självklart? Glädjen och harmonin i våra liv, finns den? Vad går livet ut på

   för oss så som vi lever våra liv idag? Jo livet går ut på att få in pengar för att överleva.

   Eller åtminstone få in så mycket pengar att livet blir drägligare att leva. Så ser vardagen

   ut för den absoluta majoriteten av mänskligheten, att få ihop pengar så att man kan

   överleva. Vad är det för liv? Hur kan det ha blivit på det viset? Hur kan det ha spårat ur så

   fullständigt från det logiska svaret på frågan? Jo svaret är naturligtvis att det har uppstått

   orättvisa förhållanden mellan människorna i våra samhällen, att vi lever våra liv i en

   strukturell orättvisa. Människor utnyttjar andra människor för att själva få det bättre.

   Detta agerande leder oundvikligen till att några få får det bättre medan dom flesta får det

   sämre.

– Frågan om meningen med livet är tydligen inte så enkel att besvara. Du menar att frågor

   som man ställer är beroende av vilken struktur som man lever i.

– Såväl frågor och svar hänger intimt samman med själva strukturen. Till exempel så ställer

   vi i vårt samhälle helt andra frågor och vi ger också helt andra svar än vad människorna

   på andra sidan jorden ger. Svaren på samma frågor skulle också skilja sig åt. Logiskt sett

   så borde en fråga leda till samma svar oberoende av var vi lever. Men eftersom den inte

   gör det så innebär det att det förväntade logiska svaret, på sätt och vis, bevisar att vi

   lever i ologiska samhällen. Hänger du med?

– Kan du ta några exempel? 

– Ja vi kan ta den alltigenom grundläggande och viktigaste frågeställningen för alla

   samhällen. Det är den frågeställningen som är grundorsaken till att våra strukturer

   fungerar orättvist. Och den är: varför råder ojämlikhet mellan könen i våra strukturer?

   Svaren på denna enkla frågeställning skiljer sig, som vi vet, beroende på var vi lever

   någonstans. I flertalet samhällen skulle man överhuvud taget aldrig komma på att ställa

   frågan. I dessa samhällen är könsdiskrimineringen så stor att den inte ens kan

   medvetandegöras för människorna. Därför blir en sådan frågeställning helt ogripbar. När

   du exempelvis iaktar en politisk manifestation, i den så kallade tredje världen, så ser du i

   i princip enbart män. Inte en enda kvinna syns i denna manifestation. Du ställer frågan till

   dig själv: varför är det så? Jo det är så därför att det är männen som styr och ställer i det

    här landet. Kvinnorna har liksom inte någon anledning att vara med på ”männens

    manifestation”. För övrigt så är dom nog i praktiken helt utestängda från att få deltaga i

    ”männens manifestation”. Skulle alltså frågeställningen om ojämlikhet ställas till

    kvinnorna och männen i det här landet så skulle dom säkert vara helt oförstående till

    frågan. Svaren skulle säkert bli att både männen och kvinnorna helt enkelt skulle anse att

    det är en självklarhet att det är männen som är ute och manifesterar medan kvinnan är

    hemma med barnen. Det är som den naturligaste sak i världen att det fungerar så. En

    kvinna eller man, från det här landet, skulle alltså överhuvud taget aldrig komma på att

    ställa en sådan fråga. Vi ser därför att frågor och svar är helt avhängiga av var

    någonstans vi lever.

– Det du och jag betraktar som en ren självklarhet kan andra betrakta som en omöjlighet.

– Javisst. Att människor, oberoende av kön, skall kunna umgås och gemensamt deltaga i

   olika former av manifestationer eller sammankomster ser du och jag som en självklarhet.

   Men i många andra samhällen är detta en omöjlighet. För övrigt så var gemensamma

   politiska manifestationer också en omöjlighet hos oss för ett antal generationer sedan.

   Det var ju inte så där alltför lång tid sedan som kvinnor inte hade rösträtt. Således visar

   detta att det som vi anser vara naturligt betraktas som onaturligt hos andra. Just att det

   förhåller sig så anser jag bevisar vilka ologiska samhällen som vi lever i. Men vi behöver

   inte gå utanför vårt eget samhälle för att vi skall kunna bevisa det ologiska.

– Låt höra.

– Tillbaka till pengarnas värld igen. Vi vet att människor i vårt samhälle tjänar miljoner, ja

   miljarder, på ren spekulation. Vi vet också att massvis med människor bara har råd till

   det nödvändigaste trots att dom nästan jobbar ihjäl sig. Så är det. Vi vet att det fungerar

   så. Men det är just ingenting vi går och grubblar på. Det bara är så. Det är ingenting som

   vi funderar över. Här ser vi att denna fruktansvärda ologik finns mitt i samhället som du

   och jag lever i. På tal om hur vi ser på människors tänkande i andra samhällen: jag fick

   höra en träffande fråga från en man från ett urbefolkningssamhälle. Han ställde frågan:

   hur kan ni, alltså du och jag, arbeta åt någon som bestämmer över er? Han har ju

   naturligtvis helt rätt i sin iaktagelse: du och jag lever i ett ologiskt samhälle. Därmed så

   påstår jag att vi har kommit fram till att det ologiska styr och ställer med oss i allt

   väsentligt. Vilket bör bevisas av att världen ser ut som den gör.

– Men jag undrar, måste allting fungera logiskt? Och hur vet vi vad som är logiskt respektive

   ologiskt? Går det att finna någon logik i vårt tänkande eller är allting nattsvart?

– Naturligtvis så är det logiskt att vi har ambitionen i vårt tänkande att vi exempelvis skall

   utbilda oss; att vi skall utveckla våra kunskaper till att förbättra våra liv, med allt vad det

   innebär. Det är logiskt att vi har den här ambitionen. Det är logiskt att vi inombords vill

   göra allt vi kan för att våra barn skall kunna utvecklas till harmoniska individer i våra

   samhällen. Att vi har denna inre drivkraft inom oss är en synnerligen logisk egenskap. Vi

   vill väl men vi ser ofta inte den logiska vägen framåt. Vi är ju en del av strukturen och

   som sådana så blir ju våra barn därefter.

– Så allting är alltså inte nattsvart?

– Nej inom oss alla så föds vi med ambitionen att vi skall utveckla oss och därmed utveckla

   våra samhällen. Denna inre drivkraft är så grundläggande logisk som den kan bli. Och

   eftersom vi nu kan påstå att vi känner till krafterna som bryter ner oss till ologiskt

   tänkande individer, så borde det finnas stora möjligheter till att våra strukturer utvecklas

   åt det logiska hållet.

– Den stora frågan blir ju då, hur skall vi gå till väga för att förändra våra strukturer? Hur

   skall vi förändra vårt tänkande?

– Ja när vi har blivit medvetna om den ologiska strukturen och om vårt ologiska tänkande

   så borde det underlätta kunskapen om hur vi skall gå tillväga för att förändra våra

   strukturer. Det grundläggande i allt förändringsarbete är att medvetandegöra problemet.

   Vi måste medvetandegöras om den ologiska strukturen som vi lever i. Såväl gammal som

    ung måste göras medveten om samhällenas orättvisa strukturer. Detta synsätt står ju

    helt i kontrast mot det nuvarande synsättet hur människan i samhället medvetandegörs

    om sitt eget samhälles struktur.

– Hur då menar du?

– Jo idag så ingår det, så att säga, i själva strukturen att vi formas till accepterande

   individer gentemot samhället. Med accepterande individer menar jag att vi formas redan

   i mycket unga år att betrakta strukturen, vi lever i, som fullständigt normal. Vi blir, som

   vi har beskrivit, ett med strukturen. Raka motsatsen innebär ju att vi skall

   medvetandegöras om strukturens ologik. Från synen på att samhället fungerar normalt

   och riktigt så skall vi göras medvetna om att samhället fungerar osunt och felaktigt.

– Vi skall alltså ges en diametralt motsatt uppfattning om samhällsstrukturen?

– Javisst, låt mig försöka förklara mitt resonemang på följande sätt. Föreställ dig den lilla

   flickans liv när hon växer upp mitt i ett extremt religiöst samhälle. Här får hon omgående

   lära sig att pojkar är mer värda än flickor. Hon fråntas till och med rätten att bestämma

   över sin egen kropp. För henne finns inga rättigheter, bara skyldigheter. Hon uppfostras

   till att bli en tjänarinna åt mannen. Vad säger vi som står vid sidan om och betraktar

   sådana samhällen? Jo vi säger naturligtvis att sådana samhällen fungerar högst orättvist

   för kvinnor. Vi skulle vilja att dessa samhällen genomgick en förändring så att kvinnan

   betraktades som en jämlike till mannen. Eller hur? Vi anser ju, med rätta att dessa

   samhällen fungerar fullständigt ologiskt. Om vi bara kunde så skulle vi vilja tala om för

   människorna, i dessa samhällen, att dom lever i en ologisk struktur. Och att dom

   följaktligen tänker ologiskt. I vårt eget samhälle har vi lärt oss att ett fåtal människor kan

   göra sig stenrika på grund av den rådande marknadsstrukturen samtidigt finns det en

   massa människor som inte kommer upp i en dräglig levnadsstandard. Vårt samhälle

   fungerar så, precis som alla andra samhällen. Men att det fungerar på detta vis är lika

   ologiskt och naturligtvis osunt. Det betyder att även här i vårt eget samhälle så måste vi

   bli medvetna om strukturens orättvisa. Det är det jag menar med att människorna i

   samhället måste medvetandegöras om den ologiska strukturen som dom lever i.

– Så svaret på frågan hur vi skall förändra vårt tänkande det blir att vi alla måste

   medvetandegöras om den ologiska strukturen som vi lever i?

– Helt rätt. Den grundläggande förändringen i ett samhälle är när människorna

   medvetandegörs om den ologiska strukturen som dom lever under. När väl detta

   medvetande börjar etableras så får samhället den bästa förutsättningen till att förändras.

   Processen att förändra samhällsstrukturen startas genom att människorna i samhället

   medvetandegörs om dess ologik.

– Men då undrar jag, vem i det ovan beskrivna starkt religiösa samhället vågar kritisera

   dess struktur?

– Just det, det är inte så enkelt som det låter. I våra osunda strukturer så handlar det mesta

   om makt. Inte bara i starkt religiösa samhällen är den patriarkala makten ett näst intill

   ogenomträngligt hinder. Även hos oss är den patriarkala strukturen mycket svår att

   bryta igenom. Dom som sitter på makten har ju alla maktmedel i sin hand för att sätta

   stopp för all kritik mot den rådande strukturen. I många samhällen är det dödsdom mot

   dom som eventuellt vågar kritisera strukturen. Hur som helst så är vi relativt medvetna

   om det osunda i andra samhällens strukturer, men vi har mycket svårt att kunna se vårt

   eget samhälles osunda struktur. Och vi kan ju knappast förvänta oss att maktens män i

   vårt eget samhälle skall förkunna strukturens ologik. Utan vi måste själva göra oss

   medvetna om vår egen strukturs ologik.

– Det innebär ju att barnen aldrig får lära sig strukturens ologik i skolan.

– Nej det har du rätt i. Våra samhällens etablerade institutioner, där skolan är en av många,

   kan ju knappast predika det egna samhällets oförmåga att förstå den orättvisa strukturen

   som råder. Därför så får våra barn lära sig, dels i det praktiska livet och i deras skolmiljö,

   att livet, som det nu ser ut i samhället, är det liv som dom själva skall leva i vuxen ålder.

   Vi förstår ju av denna anledning att det blir oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att

    förändra våra strukturer. Hela samhället med alla dess etablerade institutioner är ju, så

    att säga, ansvarigt för att samhället rullar på som det alltid har gjort. Att dessa, maktens

    instrument, skulle dödförklara sitt eget samhälle blir en omöjlighet. Men vi har ändå

    inget val. Våra orättvisa samhällsstrukturer måste medvetandegöras annars så leder det

    till vår egen undergång.

– Jasså är det så allvarligt?

– Betrakta klimatfrågan som den ser ut idag. På grund av dom extrema miljöföroreningarna

   runt om i världen så har klimatexperter kommit fram till att mänskligheten nu är

   allvarligt hotad. Redan idag drabbas miljoner människor av det förändrade klimatet och

   det kommer att bli ännu värre framöver. Om ingenting görs åt den globala

   miljöförstöringen så har tiden runnit ifrån oss.

– Och detta har med våra samhällsstrukturer att göra?

– Ja i allra högsta grad. Det är maktens män som har försatt oss i denna situation och det är

   maktens män som fortsättningsvis smutsar ner miljön för oss alla. Därför så ser det

   mycket dystert ut inför framtiden. Som jag hela tiden återkommer till så är den högsta

   prioriteringen för dom stora kapitalägarna att få det egna kapitalet att förränta sig, allt

   annat får en underordnad betydelse. Således innebär det en låg prioritering  att investera

   kapital i miljövänliga projekt. Det är liksom inbyggt i strukturen att kapitalet enbart ser

   kortsiktigt på sitt agerande. Utgifter för att långsiktigt arbeta för våra samhällens bästa

   strider mot allt det som maktens män hitills har arbetat med under människans historia.

   Så varför skulle kapitalets ägare, alltså våra samhällens verkliga makthavare ändra sig

   just nu? Det är av denna anledning som det måste till en rättvis och därmed jämlik

   samhällsstruktur.

– Men du, när det gäller klimatfrågan så måste världens länder, enligt dig, agera nu. Man

   måste alltså agera innan strukturen förändras, hur skall det gå till?

– Ja det kan man verkligen fråga sig om det är möjligt. Klimatfrågan har blivit ett akut

   problem, det är så bråttom och vi har, så att säga, inte tid att vänta på att dom

   strukturella frågorna skall få en lösning. Politiker världen över skall alltså förmås att gå

   emot kapitalets kortsiktiga ekonomiska motiv. Vem tror att ett sådant agerande kan

   genomföras i praktiken? Hur skall det i praktiken vara möjligt att stoppa kapitalet, som ju

   är våra samhällens verkliga makthavare, från att fortsätta med att släppa ut alltför höga

   doser av miljöfarligt avfall? Globalt sett så kommer inte detta att kunna lösas.

– Då är det bara att invänta katastrofen då?

– Klimatkatastrofen är redan här, miljoner människor drabbas dagligen. Men dessa är ju

   fattiga och har därför inget värde i kapitalets ögon. Annat blir det om dom stora

   ekonomiska centra hamnar i katastrofens nålsöga, då kommer paniken att sprida sig

   snabbt. Först då kan möjligtvis verkliga åtgärder sättas in för att möta klimatkatastrofen.

– Så du ser ingen lösning på den här akuta frågan?

– Nej i praktiken så kommer ingenting avgörande att hända nu. Och det främsta skälet till

   detta är att ingen verkar förstå vad grundorsaken är till att klimatkatastrofen har

   uppstått. När vi förstår orsaken till den då har vi också möjligheten att bekämpa den på

   ett riktigt sätt. Men att politikerna skulle förneka sina egna samhällens strukturer är ju,

   som jag har sagt tidigare, en orimlighet. Man kan säga att våra politiska makthavare har

   bundit fast sig själva och tyvärr så kan dom inte ta sig ur den här knuten av egen kraft.

– Och att dom verkliga maktmänniskorna i våra samhällen, alltså dom stora kapitalägarna,

   skulle förstå problematiken är helt uteslutet?

– Ja visst. Det är ju att begära att dom skall gå emot sitt eget tänkande. Däremot tycker jag

   det är förvånande att ingen, så att säga, oberoende verkar komma fram till slutsatsen att

   allt elände, alltså inte bara klimatkatastrofen, beror på den strukturella orättvisan i våra

   samhällen. Alla här så ser vi ju att livet ser ut så här i våra samhällen. Men det verkar som

   om ingen kommer sig för att ställa frågan, varför ser livet ut så här? Förbiser skribenter,

   författare och så kallade samhällsvetare medvetet att ställa den här frågan eller är man

   rent av omedveten om att frågeställningen kan ställas? Är man omedveten om att våra

   samhällsstrukturer kan se annorlunda ut?

– Vi är tillbaka i den här frågan som vi har talat om tidigare.

– Ja jag är medveten om det. Men frågan måste komma upp hela tiden. När vi nu har talat

   om klimatkatastrofen så verkar ju alla enade om att nu är tiden inne för att

   ta itu med samhällenas miljöfarliga utsläpp. Nu skall vi sätta upp regler för hur mycket

   som får släppas ut, säger man. Men det går inte att sätta upp regler om man inte först

   tar reda på varför miljöproblemen har uppstått. Problem går inte att lösa om man inte

   först tar reda på orsaken till problemet. Vad hjälper det att sätta upp regler och mål om

   kapitalet kan ta sig förbi dessa regler och mål? Kapitalet tar ju sig alltid förbi dessa

   hinder, det är ju bevisat många gånger om. Nej jag tror mer och mer på att så kallade

   samhällsvetare och andra så kallade experter är omedvetna om det faktum att det är våra

   strukturer som är grundorsaken till allt elände som vi tvingas leva under.

– Jag måste ställa frågan igen. Är det helt meningslöst att världens politiker försöker nå

   fram till en gemensam lösning i klimatfrågan?

– Nej, naturligtvis så är det bra att så många som möjligt inser att någonting måste göras

   nu. Men tänk själv, hur skall staternas politiker kunna påtvinga våra samhällens verkliga

   makthavare att dra ner på miljöutsläppen? Kapitalets ägare har inget intresse av att dra

   på sig en massa utgifter som dom inte får någon ekonomisk kompensation för. Sedan skall

   vi veta att allt det ologiska och orättvisa som patriarkatet har ställt till med under

   årtusendenas lopp nu verkligen kommer upp i dagsljuset.

– Vad menar du med, kommer upp i dagsljuset?

– Jo jag menar att vår ologiska struktur har fått härja fritt i tusentals år och det medför att

   vi nu ser följderna av denna ologik i form av klimatförändringar som nu kan hota hela

   mänskligheten. Det är naivt att tro att världens politiker skall kunna lösa den här krisen

   när dom inte ens ser den strukturella orsaken till det hela. Och som jag nämnt tidigare så

   har vår historiskt ologiska struktur satt sina spår i själva vårt sätt att tänka.

– Jo jag vet att du hela tiden återkommer till det här med tänkandet. Är det någonting

   ytterligare som du vill ha sagt?

– Ja det slår mig att experter inom alla möjliga områden när det gäller mänskliga kontakter,

   allt från det historiska perspektivet, över ekonomiska förhållanden till sociala

   förhållanden sällan eller aldrig formulerar frågan varför och vad beror det på. Varför och

   vad beror det på att världen ser ut som den gör? Varför och vad beror det på att vi lever

    i samhällen som fungerar så orättvist? Varför och vad beror det på att kvinnor och män,

    världen över, lever under så ojämlika förhållanden? Varför och vad beror det på att

    några förhållandevis få kapitalstarka män bestämmer villkoren för alla människor i våra

    samhällen? Ja man kan ställa hur många frågor som helst om varför och vad beror det på.

    Det som förvånar mig är att ingen ställer dessa frågor och därför är det heller ingen som

    tränger ner på djupet för att söka svaren.

– Som jag brukar säga, kan du ge mig exempel?

– Så kallade sakkunniga beskriver en konflikt mellan, låt oss säga, två stater på ett oftast

   utförligt sätt. Man försöker sätta sig in i bägge staternas argumentering och utifrån dessa

   argument finna en orsak till konflikten. Konflikten sägs därför bero på omtvistade

   gränsområden; etniska konflikter; ekonomiska konflikter; religiösa konflikter. För att nu

   nämna några tänkbara konfliktorsaker så som dom så kallade sakkunniga skulle uttrycka

   sig. Men jag menar att man måste söka djupare för att finna dom grundläggande

   orsakerna till att konflikter uppstår. Och varför måste man söka djupare? Jo helt enkelt

   därför att konflikter mellan stater, som i exemplet ovan, har för vana att upprepas och

   åter upprepas. Vilket naturligtvis beror på att det grundläggande problemet inte har

   blottlagts. Och som sagt inte heller dom så kallade sakkunniga inom området har lyckats

   gå till botten med konfliktens grundproblem. Ingen verkar alltså förstå grundproblemet

   och det är just denna brist på förståelse som jag blir förvånad över.

– Drar du någon slutsats av denna brist på förståelse?

– Ja jag drar faktiskt slutsatsen att inte ens den så kallade expertisen är medveten om dom

   grundläggande orsakerna till varför det uppstår konflikter inom och mellan samhällen.

   Själva orsaken till konflikten är inte, som man kan tro, till exempel omtvistade

   gränsområden eller en etnisk konflikt. Skall man söka grundorsaken till konflikter måste

   man gå på djupet i orsakskedjan.

– Och var hamnar man då?

– Jo då hamnar man i den patriarkala grundstrukturen, alltså att mannen har skapat den

   strukturella form som vi lever i. Det är först när vi förstår denna grundläggande orsak

   som vi har möjlighet att en gång för alla få slut på exempelvis konflikter mellan

   samhällen.

– Du menar att när inte ens expertisen är medveten om grundproblematiken då kan man

   heller inte begära att makteliten i våra samhällen skall kunna lösa problemen?

– Ja det är så jag menar.

– Du jag kom att tänka på någonting helt annat som vi inte har talat om och det är arbete.

   Dom flesta av oss arbetar kanske en tredjedel av dygnets timmar. Vad har du att säga om

   denna fråga?

– Ja om arbetet finns det ju hur mycket som helst att tala om. Det är som du säger att många

   av oss arbetar ungefär en tredjedel av dygnets timmar. Men sedan finns det mängder av

   människor som arbetar både mindre och mer än åtta timmar plus att det finns mängder

   av människor som inte arbetar alls, även om dom skulle vilja.

– Man kan ju tycka att alla som kan arbeta borde få möjlighet att arbeta. Borde inte våra

   samhällen tjäna på detta?

– Naturligtvis skulle våra samhällen tjäna på detta men eftersom det inte fungerar på detta

   sätt så beror det självfallet på någonting och vad beror det då på? Vi har talat om det

   tidigare och det är samma konstaterande som då, nämligen att vi lever i en maktstruktur

   och det är denna struktur som är orsaken till att arbetsfördelningen bland människorna

   är så ojämnt fördelad. Det låter konstigt men vi arbetar inte för våra samhällens

   utveckling, vi arbetar i första hand för att skapa en värdeökning för ägarna av kapitalet.

   Kapitalägarnas främsta prioritering är ju att försöka få en värdeökning av det kapital som

   dom investerar i exempelvis företag. Och dom som kan åstadkomma den här

   värdeökningen det är arbetarna i företagen.

– Jag vet inte om jag förstår det här med värdeökningen och sedan så måste du utveckla

   din åsikt att vi inte arbetar för samhällets utveckling, i första hand.

– Skall vi börja med uttalandet att vi inte i först hand arbetar för samhällets utveckling?

   Allra först så kan vi ju slå fast att vi söker arbeten för att vi skall kunna försörja oss. Eller

   hur? Vilka är det då som bestämmer vem av oss som skall arbeta på företagen? Jo det är

   ju självklart dom som är ägare av företagen som bestämmer vilka dom vill ha som

   arbetare åt sina företag. Man kan säga att företagsägarna investerar i arbetare och allt

   sådant som ingår i arbetsprocessen för att sedan kunna sälja den färdiga produkten eller

   tjänsten till ett pris som överstiger investeringskostnaden. Det är alltså inte samhällets

   utveckling som sätts i första rummet när kapitalägarna investerar i arbetare utan det är

   det egna kapitalets värdeökning som kommer i första hand. Som en bieffekt av detta

   faktum så kan även våra samhällen få en släng av sleven, om du förstår hur jag menar?

   Det är själva arbetsprocessen, i vilken arbetarna ingår, som skapar värdeökningen.

– Okey då, jag vet inte om jag blir så mycket klokare av den här utläggningen? Du säger att

   kapitalägarna investerar i arbetare. Dom ger oss alltså inte ett arbete, det heter ju

   arbetsgivare och arbetstagare.

– Ja det heter ju så men som så mycket annat i våra orättvisa strukturer så är även dom här

   uttrycken felaktiga och därmed vilseledande. Istället för arbetsgivare så skall det heta

   arbetsköpare för det är ju precis det som saken handlar om. Ägarna till företagen köper

   arbetare under en viss tid av dygnet och detta köp blir lönen för arbetarna. Man kan

   också säga att arbetarna säljer sina tjänster under en viss del av dygnet och för detta så

   betalar arbetsköparen en lön. Arbetsköpare och arbetssäljare är dom rätta uttrycken

   och dom talar om för oss vad det verkligen handlar om på arbetsmarknaden.

– Du det här med arbetslöshet hur skall man förstå det på bästa sätt?

– Jo enkelt uttryckt så kan man förklara det som så att när arbetsköparna inte har något

   behov av arbetskraft så köper man heller ingen arbetskraft. Kapitalägarna ser att

   investeringar i arbetsprocessen inte leder till en värdeökning av kapitalet, därför

   investeras det inte heller i arbetare. Istället så väljer man att avskeda arbetare. Många

   människor hamnar därför i arbetslöshet och många ungdomar kommer överhuvud taget

   aldrig in i det så kallade arbetslivet. Kapitalet har heller inget intresse av att korta ned

   arbetsdagen för att fler arbetare skall kunna ta sig in på arbetsmarknaden, vilket ju är en

   kostnadsfråga. Det är kapitalägarnas ekonomi det handlar om, ingenting annat.

– Så det blir det vi benämner det offentliga samhället som får ta hand om alla människor

   som inte tar sig in på den privata arbetsmarknaden?

– Exakt. Det vi benämner den offentliga delen av samhället blir den del som möjligtvis tar

   sig an dom arbetslösa. Du skall veta att i många samhällen så hamnar dom arbetslösa

   direkt på gatan, utan någon som helst hjälp från det offentliga.

– Du säger den offentliga delen av samhället. Skall man då kalla en annan del av samhället

   för den icke-offentliga delen?

– Ja den icke-offentliga delen kan vi lika gärna benämna för den slutna delen. Och vad

   kännetecknar då den slutna delen? Jo denna del är, det vi säger, den privata delen. Det

   som vi gör privat det anser vi att inte någon annan har att göra med. Vi har varit inne på

   det förut, men det tål att upprepas. Affärslivet med marknaden som våra samhällens nav

   ligger i händerna på, i huvudsak, privata intressen. Och som vi nyss sa så är dessa privata

   intressen därmed en sluten värld som inte öppnas för människorna i samhället. Vi lever

   alltså i en odemokratisk struktur när det fungerar på det här sättet.

– Odemokratiskt var ett nytt ord, förklara det.

– Vi kan ju börja med motsatsen till odemokratisk, nämligen demokratisk. Hur skall jag

   säga, demokrati står för alla människors lika värde. Alla skall ha rätten till yttrandefrihet,

   mötesfrihet, åsiktsfrihet, näringsfrihet o.s.v. Man kan säga att så länge man inte skadar

   andra människor så skall man ha frihet att kunna leva sitt liv som man vill.

– Det låter väl bra?

– Javisst låter det bra det är bara det att friheten att äga kapital i praktiken skadar

   människorna i samhället, som vi så ofta är inne på. Denna, i teorin, demokratiska frihet

   har i praktiken utvecklats till en sluten och odemokratisk del av samhället. Det måste ju

   betecknas som högst odemokratiskt att ett fåtal kapitalstarka människor bestämmer

   reglerna för hur marknaden skall fungera.

– Hur skall vi då se på det här med näringsfrihet?

– Näringsfrihet är naturligtvis bra och en förutsättning för att våra samhällen skall kunna

   utvecklas. Kreativa idéer som utmynnar i ett företagande vilket i sin tur utvecklar

   samhället är ju till enorm nytta. Samhället måste på alla sätt stötta sådant företagande.

   Men näringsfrihet får inte kopplas ihop med kapitalägande. Att en del människor skall

   äga kapital medan andra inte äger någonting är helt felaktigt. Det är inte bara felaktigt,

   det är högst orättvist och därmed odemokratiskt. Kapitalet skall ägas av människorna i

   samhället däremot så skall företagande startas och drivas av, det vi kallar, entreprenörer.

   Näringsfrihet är en demokratisk frihet men denna frihet får inte kopplas ihop med

   kapitalägande. Förstår du hur jag menar?

– Jodå, men om jag förstår dig rätt så sammankopplas näringsfrihet med kapitalägande,

   eller hur?

– Ja det gör ju det. I våra dagars samhällen så hör jag ingen som kan tänka sig att

   kapitalägandet kan kopplas bort från näringsfriheten, eller företagande som vi säger.

   Detta är ju en strukturell fråga och dessutom en av de grundläggande strukturella

   frågorna i våra samhällen. Jag hör aldrig någon politiker som vill diskutera ägandets roll

   i samhället och jag frågar mig varför det är på det viset? Kan det vara så att politiker tror

   att ett ifrågasättande av kapitalägandet är det samma som att ifrågasätta företagandet?

– Ja det kanske är så. Men det är väl ganska naturligt att tänka att företagande också leder

   till kapitalägande?

– Ja vi tänker ju så. Vi tänker exakt så som strukturen ser ut. Vi kopplar ihop företagande

   med kapitalägande beroende på att vi inte kan föreställa oss ett annat scenario. Och man

   kanske inte kan begära att politiker skall kunna tänka sig förbi våra strukturella ramar.

   Därför blir också politikerns viktigaste roll att vara springpojke åt kapitalet.

– Och jag som hela tiden har trott att politikers främsta uppgift bestod i att vara en röst åt

   folket. Varför skall vi välja politiker om inte deras främsta uppgift är att föra vår talan?

– Politiker arbetar med sådant som är, det vi säger, offentligt. Politiker arbetar inte med

   sådant som har med den privata ekonomin att göra. Eftersom i stort sett allt kapital i

   samhället är privatägt så betyder det att politiker inte kan besluta om hur detta kapital

   skall flöda i samhället. Bara den delen av ekonomin som är offentlig kan politiker besluta

   om. I stora drag handlar det om hur våra skattepengar skall handhas. Dessa skattepengar

   skall fördelas i den, som vi säger, offentliga sektorn. Men som du förstår så är dessa

   pengar en bråkdel av alla pengar som omsätts i våra samhällen. Dom stora pengarna i

   samhället sköts privat och ligger därmed utanför politikers beslutsområden.

– Det betyder att privatpersoner kan hantera kapitalet i samhället precis så som dom själva

   önskar.

– Vill dom sälja sina företag så gör dom det, utan att någon politiker kan göra något åt

   saken. Samma sak gäller om dom vill flytta sitt företag eller helt enkelt lägga ner det.

   Kapitalet ligger helt i händerna på privata intressen. Denna slutna värld är stängd för våra

   folkvalda. Politiker är alltså helt maktlösa inför dom stora avgörande ekonomiska

   besluten som tas i våra samhällen.

– Så en politiker kan i princip bara se på när dom stora ekonomiska besluten tas?

– Ja det är därför jag menar att vi faktiskt lever i odemokratiska samhällen. Sedan får vi inte

   glömma att politiker har bra betalt för sitt arbete.

– Skall dom inte ha det?

– Nja, jag tycker inte dom ska ha bättre betalt än en vanlig arbetare.

– Då kanske det inte finns någon som vill vara politiker om dom får så låga löner.

– Nu menar ju jag att dom lägsta lönerna måste öka markant i våra samhällen och att dom

   högsta lönerna måste sänkas lika markant. Att den nuvarande strukturella ordningen

   aldrig kommer att genomföra en sådan här omfördelning av lönekakan är jag fullt

   medveten om. Nåväl, det var ju det här med politikernas löner. Jo jag ville ha sagt att

   politikerlönen kan vara ett karriärmål i sig.

– Så du menar att det kan vara själva lönen i sig som kan locka människor till att bli

   politiker?

– Ja tror du inte att det skulle kunna vara fallet? Titta bara på alla korruptionsskandaler

   som politiker är inblandade i. Du tror väl inte att det är den ideologiska övertygelsen som

   driver en politiker att skaffa sig materiella och ekonomiska vinningar vid förhandlingar

   med kapitalet? Det är ju kapitalet som köper politiker för att kunna skörda vinster av

   politiska beslut. Politiker är inte dumma, dom vet att det finns pengar att tjäna i

   karriären. Med hög lön och med möjligheter att tjäna ytterligare så är politikerjobbet

   ett attraktivt jobb för människor.

– Vad gör då en politiker?

– Man kan säga att en politiker, kort och gott, administrerar samhället. Man fattar beslut

   som rör den offentliga delen av samhället. Det innebär att man låter den slutna delen

   av samhället sköta sig själv, utan politisk inblandning. Kapitalet och dess marknad

   bestämmer helt enkelt hur den strukturella utformningen av våra samhällen skall se ut.

   Men om detta har vi ju talat om tidigare.

– Du jag funderar på en sak här. När vi är väldigt missnöjda med politiker, som vi ju är

   dagligen. Och vi kräver allt som oftast deras avgång för vi tror att det skall bli bättre med

   några andra politiker. Så blir det ändå ingen skillnad. Eller när vi byter parti inför ett nytt

   val, så blir det inte häller där några avgörande skillnader. Borde vi därför inte förstå att

   det egentligen inte är någon mening med att rösta fram politiker?

–  Ja man kan tycka att vi borde förstå det. Och dom som verkligen förstår detta det är dom

    som befinner sig längst ner på den samhälleliga hierarkitrappan. Dom arbetslösa; dom

    utblottade och utslagna väljer oftast att inte gå och rösta. Det gör dom därför att dom är

    helt övertygade om att politiker, vilken färg dom än har, inte kan förändra samhället till

    det bättre. Vi ser ju att dom har helt rätt i denna iaktagelse. Dom som går och röstar

    framför allt det är dom som har det rätt hyfsat. Dom är helt inne på att våra samhällen

    inte kan se ut på ett annat sätt än vad som nu är fallet. Det tillhör liksom spelet att

    politiker är som dom är.

–  Jag tänker lite på dom människor som kräver politikers avgång i så kallade diktaturer.

    Resultatet blir alltså även det samma där. Nya politiker verkar inte kunna förbättra

    levnadsvilkoren.

–  Helt riktigt. Detta bevisar ju verkligen att det inte är samhällenas etablerade politiker

    som kan förändra levnadsvilkoren. Levnadsvilkoren är redan inbyggda i strukturen.

 ——————————————————————————–

Dagens ekonomi

Vad handlar ekonomi om? Tror du att det handlar om att det samhälle som du lever i skall få det så bra, som det bara går?

Då tror du fel! Dagens ekonomi handlar om helt andra saker. Dagens ekonomi handlar om att kunna tjäna pengar. Det handlar om att kunna tjäna pengar för att överleva. Det handlar om att tjäna så mycket som möjligt. Och det handlar framför allt om att kunna växa, att växa ekonomiskt. Och hur gör man det?

Svaret på denna fråga blir, allt som oftast, att det är upp till dig själv att fixa denna sak. Vilket ju blir prioriteringen för dig. Om detta handlar dagens ekonomi om. Att det skulle handla om samhällets bästa är helt fel.

Det är en omöjlig tanke att tro att dagens ekonomi prioriterar samhällets bästa. Varför skulle den göra det när strukturen är upplagd på ett diametralt motsatt sätt? Att sedan nationalekonomer och andra så kallade sakkunniga, inklusive den politiska eliten, hävdar motsatsen det vill säga att det rådande ekonomiska systemet prioriterar våra samhällens bästa är en annan sak. Här lyckas dom ju verkligen få oss att tro på sina argument. Det spelar ingen roll att nu verkligheten ser ut som den gör, runt om i världen. Vi tror att den skall se ut så. Vi tror att denna verklighet är det normativa för oss. Varför skall vi misstro den så kallade expertisen?

”I vår alltmer konkurrensutsatta värld så måste vi förbättra oss, inom alla områden, i annat fall så halkar vi efter. Vi måste konkurrera med kvalitet!”

Det är det här som ekonomi handlar om, enligt en enig maktelit.

”Låt hjulen snurra snabbare! Arbeta effektivare! Och glöm inte av att konsumera! För genom en alltmer ökande konsumtion så får vi in fler människor på arbetsmarknaden. Allt detta berikar vårt samhälle!”

Ja vad ska man tro? Varför ens bry sig om att ifrågasätta? Dom som inte orkar längre tar väl samhället hand om? Kan det bli så mycket bättre?

Ekonomi då. Vad kan vi säga att ekonomi är? Vi tänker väl att det måste vara någon form av värden. Värden som produceras i våra samhällen. Att det är värden som vi kan sätta någon form av pris på. Vilket då skulle betyda att en stark ekonomi innehåller stora värden som skapas genom produktionen i våra samhällen. Dessa värden benämner vi kapitalvärden.

Kapitalvärden uppstår, som vi ser, inte av sig självt. Kapitalvärden är produkten av mänskligt arbete. Utan mänskligt arbete så kommer heller inte kapitalvärden att kunna produceras.

En stark ekonomi innebär tydligen en stor mängd mänskligt arbete. Men innebär en stark ekonomi att samhället kan ta del av denna ekonomiska styrka till att kunna utveckla samhället på ett positivt sätt? Eller vad innebär en stark ekonomi i dagens värld? Kan det i stället betyda starka företag i våra samhällen? Medför starka företag i dagens värld också starka samhällen?

Kommer alltså företagens producerande kapitalvärden våra samhällen till del? Eller var annars kan dessa kapitalvärden hamna om dom nu inte kommer våra samhällen till del?

Dom hamnar, som vi vet, naturligtvis i privata människors egendom. Kapitalvärdena eller med andra ord, dom framarbetande produkterna med sina värden lägger privata ägarintressen beslag på. Den starka ekonomin som dessa värden skapar kommer, i första hand, privata ägarintressenter till del. På grund av detta ägarförhållande så kan vi inte sätta likhetstecken mellan starka företag och starka samhällen.

I synnerhet när vi betraktar dagens globala ekonomi där priset på kapitalvärden flyttas runt på planeten i allt snabbare tempo.

Så kapitalet som flödar runt i våra samhällen har egentligen inte samhällena någon verklig kontroll över. Det flödar runt mellan privata aktörer och påverkar självklart våra samhällen utan att samhällena har möjligheten att ”lägga sig i”. Det får gå som det går mellan alla så kallade affärsuppgörelser.

Kapitalets ”fria” rörlighet, ni vet! Samhällets roll i denna ”fria” rörlighet handlar i praktiken om att gripa in när den ”fria” rörligheten krisar sig. När den ”fria” rörligheten äventyrar grundläggande samhällsfunktioner då träder samhället in med kapital för att stödja dom ”fria” kapitalägarna så att dom grundläggande funktionerna i samhället skall rulla på som vanligt.

Ja, vad kan dom annars göra? Låta marknadskrafterna själva återskapa ”jämviktsläget”? Nej detta går inte längre. Våra samhällen skulle slås sönder fullständigt om denna ordning fick gälla.

Eftersom nu våra samhällen i praktiken har tappat all kontroll över kapitalflödena så saknar därmed våra samhällen verkliga möjligheter att kunna bygga ”hållbarhet”. Vi ser detta faktum utspelas dagligen runt om i vår värld.

Ekonomin är inte längre i samhällets tjänst!

Ekonomiska diskussioner

När vi hör ledande ekonomer diskutera ekonomi så slås man av hur diskussionerna i princip aldrig berör samhällslivet, alltså livet utanför den ekonomiska sfären. Den ekonomiska sfären hanteras som om den vore separerad från det övriga samhällslivet. Att denna sfär, som väl alla förstår, är helt avgörande för hur våra samhällen ”mår” diskuteras aldrig. Man kan tycka att ett sådant förhållande är ytterst märkligt.

Sett utifrån ett samhällsperspektiv så intar den ekonomiska sfären den absolut mest grundläggande byggstenen. Att förstå sambandet mellan ekonomin och det övriga samhällslivet borde därför logiskt sett vara en självklarhet. Ett samhällsliv som dras med djupgående motsättningar som visar sig i mer eller mindre allvarliga konflikter kan vi logiskt ana bero på, i huvudsak, grundläggande problem inom den ekonomiska sfären.

Vi drar den slutsatsen men det betyder inte att alla drar samma slutsats. Ledande ekonomer kommer i princip aldrig fram till denna slutsats.

Problemet ligger, så att säga, inte på deras bord. Dom samhälleliga problemen är politikernas sak, enligt marknadens ledande elit. Marknaden lever sitt liv med sina inneboende lagar som vi naturligtvis också har ”lärt” oss förstå och därför betraktar normativt, sedan mycket lång tid. Alltså skall vi då inte (trots den ovan beskrivna logiken) förundras över varför marknadsekonomin med dess ledande ekonomer aldrig tar upp sambandet mellan denna ekonomis påverkan på samhällslivet.

När dom tilltagande konflikterna nu slår allt hårdare och samhällen formligen trasas sönder så ses inte detta som någonting märkligt. Kapitalet flyttas enkelt ut ifrån dessa konfliktsamhällen för att istället kunna investeras i ”stabilare” samhällen.

Att ägandeförhållandena över kapitalet skulle vara en källa till dom ökande konflikterna finns, som sagt, inte på kartan.

Dom ledande ekonomerna diskuterar eventuella räntehöjningar eller sänkningar; skattelättnader; stödpaket och investeringsbidrag m.m m.m. medans våra samhällen blir allt oroligare. Och jag säger det igen: marknaden lever sitt eget liv men med ett allt större offentligt bidragsberoende. Man har fullt upp med att försöka växa överallt och inom alla områden. Det är så det ser ut och det är så det fungerar. Ingenting konstigt med det enligt etablissemanget.

Denna oförmåga att kunna se sambandet mellan dom ökande konflikterna och vårt ekonomiska system gör ju att dom samhälleliga konflikterna blir allt intensivare och brutalare. Mitt i detta förfall så predikas det än mer om nödvändigheten av en starkare ekonomisk tillväxt. Att denna predikan, av etablissemanget med dess ledande ekonomer, ställer till med en tilltagande ojämlikhet ligger helt utanför denna elits föreställningsvärld.

Det är så vi ska förstå ekonomiska diskussioner i dessa kretsar.

Ekonomi för dessa herrar handlar om åtgärder för att stötta marknaden. I dessa åtgärder visar det sig bli alltmer nödvändigt med statliga stödpaket. Man kan säga att samhället dräneras på kapital i och med att prioriteringen i ekonomin är inriktad på att slussa in mer och mer kapital i marknaden.

Detta kapital ”fastnar” i marknaden av förståeliga skäl!

Mars 2016

Förhållningssätt

Våra samhällens sönderfall tilltar i omfattning som ett resultat av den maktstrukturella ordning som råder. Detta sönderfall kommer inte som en överraskning utan vi har kunnat förutse denna utveckling under en relativt lång tidsperiod. Sönderfallet kommer dessutom att på sikt accelerera vilket naturligtvis följer logikens ”lagar” sett utifrån hur våra samhällen är uppbyggda.

Så dom flyktingkatastrofer som nu utspelas till följd av ohållbara maktförhållanden är inte enstaka ”händelser” som kommer att gå över. Självfallet kommer dessa katastrofer att då och då ”lindras” tillfälligt men på lång sikt finns ingen ”lindring”. Detta måste vi bli medvetna om. Sönderfallen runt om oss och mitt ibland oss kommer att fördjupas än mer. Någonting annat är inte att vänta.

Hur förhåller vi oss till detta faktum? Skall systemet underblåsas än mer? Det vill säga bör samhällena, med dess maktelit, göra allt för att tillskjuta medel så att marknaden kan fortsätta som vanligt med sina prioriteringar?

”Eftersom vi tror på systemet så måste vi göra allt som går för att underlätta den rådande ordningen!”

Eller skall vi göra allt som går för att påvisa den ohållbara utvecklingen?

Som vi kanske kan räkna ut så kommer etablissemanget ”göra allt som går för att underlätta den rådande ordningen”. Vilket då obönhörligen kommer att leda till en än ”hårdare landning” mot kollapsen.

Detta scenario (”underlätta den rådande ordningen”) vet vi, som sagt, att det inte fungerar. Men eftersom det nu är makteliten som sitter på dom avgörande besluten så kan det bli mer eller mindre omöjligt att kunna påverka makteliten till att fatta dom ”rätta” besluten. Utvecklingen ser därför mycket dyster ut.

Något val finns inte i praktiken. Vi måste ”påvisa den ohållbara utvecklingen”! Det finns ingen annan väg att gå. Dessa båda förhållningssätt kommer självfallet att polariseras allt mer. I takt med att samhällslivet sönderfaller så kommer dessa båda motsatta förhållningssätt att leda till ökande samhällskonflikter överallt.

Bostadsmarknaden

Då var det bostäder igen!

Debatten i samhället går högt!

”Hur gör vi för att låginkomsttagare; unga och ensamstående skall kunna få en möjlighet att bosätta sig?”

Vad handlar problemen om? Jo det handlar om pengar. Vad annars skulle det handla om? Det handlar om att människor inte har råd med att bosätta sig. Det handlar om att kunna tjäna pengar på att bygga bostäder och det handlar om att tjäna pengar på att äga bostäder. Om inte dessa tre faktorer kan ”samspela” då byggs det heller inga bostäder. Svårare än så är inte förståelsen av problemen.

Och när det nu är så att kapitalägandets primära intresse ligger i att få en ”rimlig” avkastning på investerat kapital så medför denna prioritering att kapitalägarna betraktar det som alltför riskfyllt att investera i bostadsbranschen.

”Låginkomsttagare; unga och ensamstående” har helt enkelt inte pengar att kunna köpa/hyra bostäder som skulle kunna komma ut på marknaden. Produkter som inte går att sälja produceras självklart inte! Det blir alltså för riskfyllt att producera bostäder och det blir också för riskfyllt att äga dessa fastigheter. Vilket leder till att så kallade ”svaga” grupper i våra samhällen inte kommer in på bostadsmarknaden.

Denna grundproblematik kan inte kapitalismen lösa utan vad vi ser det är en tilltagande polarisering mellan ägandet och icke-ägandet.

Samhället har tidigare tillfälligt lyckats lösa denna grundproblematik genom att dels subventionera byggandet och dels subventionera hyran för ”svaga” grupper. Skattepengar används således till att ”minska” byggkostnaderna och ”minska” hyresutgifterna. Denna ”lösning” har möjliggjort ett fortsatt byggande och en fortsatt möjlighet för ”svaga” att kunna ha en bostad.

Och som vi tidigare har sett så garanterades kapitalägandet fortsatt ”rimlig” avkastning på sina investeringar i branschen. Men när nu hyres- och köpkostnaderna upptar en allt större utgift för var och en samtidigt som byggkostnaderna rusar iväg då drar samhället i bromsen. Skattepengarna räcker helt enkelt inte till för att kunna täcka upp dessa ökande kostnader. Vilket resulterar i att ”svaga” grupper inte kan få en bostad och branschen dräneras på investerare.

Kapitalet ser ingen möjlighet till ”rimlig” avkastning. Byggandet stannar av och den rådande marknadslogiken medför ökande priser på befintliga bostäder, där det finns efterfrågan.

Här uppstår en slags spekulationsekonomi där bostäder kan likställas med värdepapper. Som vi ser så drabbas dom ”svaga” dubbelt av den nu rådande marknadslogiken. Dom tar ju sig överhuvud taget inte sig in på bostadsmarknaden och lyckas dom göra det så medför spekulationsekonomin att man måste betala överpriser för att kunna få tak över huvudet. Så illa är det och värre kommer det naturligtvis att bli.

Att det kommer bli värre sett ur ett längre perspektiv grundar sig på att bostädernas värdebubbla mer och mer byggs upp utifrån lånade pengar. Denna konstlade värdestegring bygger ju på att det skall finnas köpare oavsett hur priserna stiger. Som vi vet och som vi också bör kunna räkna ut så leder denna ständiga värdestegring till en framtida kollaps inom bostadsbranschen. Dom första som drabbas blir naturligtvis som alltid de ”svagaste”. Man kan säga att vi redan idag är inne i denna fas. Vilket då yttrar sig i att dom ”svaga” grupperna inte alls kan ta sig in på denna marknad. Dom hamnar utanför och får försöka klara upp sina bostadssituationer helt på egen hand.

Samhället anser sig inte ha ”resurser” för att kunna lösa dessa gruppers problem. Åter igen: det handlar om pengar. Grundproblemet sitter i kapitalägarfrågan.

Inlägg 1: EU

Vad är EU?

EU-projektet har i praktiken visat sig vara en union vars primära syfte är att stötta kapitalets intressen. En politisk institution som har för avsikt att underlätta det rådande ekonomiska systemets fortlevnad. Därmed så ingår EU i vårt ekonomiska systems maktstrukturella ordning som är uppbyggt utifrån grundläggande orättvisa förhållanden. Dessa orättvisa förhållanden skapar alla de konflikter som vi nu ser utspelas runt om i Europa. Och i takt med att kapitalismens kriser förvärras så kommer också EU:s kriser att tillta. Detta samband är oundvikligt.

Således finns ingen framtid för EU lika lite som det finns en framtid för vårt rådande ekonomiska system. Såväl EU-systemet som kapitalismen kommer därför att falla. Systemen faller huvudsakligen beroende på deras inneboende oförmåga att kunna fungera så som den strukturella utformningen är tänkt att fungera. Man kan säga att kapitalismen kräver en ständig ekonomisk tillväxt och eftersom denna ständiga ekonomiska tillväxt leder till ohållbarhet såväl samhälleligt och även ekologiskt så finns ingen ”räddning” för systemet. Det är dömt att gå under.

Hur ska vi då förhålla oss till EU?

När vi nu lever våra liv i detta EU så, menar jag, måste vi ständigt blottlägga EU:s politik och vad denna politik leder till. Att vi ständigt får bevis på EU:s oförmåga att skapa rättvisa, leder fram till allt större missnöje med unionen. Något annat kan vi inte räkna med.

De grundläggande orsakssammanhangen till EU:s förestående sönderfall – som redan tagit sin början – finns att söka just i kapitalismens strukturella uppbyggnad. Att försöka ”rädda” ett EU som bygger sin existens på ett ekonomiskt system som nu är dömt att gå under leder därför helt fel.

Däremot skall vår vision vara ett öppet Europa utan gränser. En öppen värld utan gränser.

För att kunna nå dit så krävs ett diametralt annorlunda ekonomiskt system än dagens. En demokratisk ekonomi där rättvisa och hållbarhet är det självklara.

Övergrepp

Dessa ständiga övergrepp! Vi upplever dom varje dag. Vi tar del av dom i media. Vi tar till oss all denna elände med avsky och förtvivlan.

Hur länge skall detta fortgå? Finns ingen ände på alla dessa avskyvärda övergrepp? Sexuella övergrepp; barnmisshandel; tortyr; etniska rensningar; terror; krig med allt vad detta innebär.

I rapport efter rapport slås det fast vilken fasa mängder av människor från barn till vuxna lever under, i vårt samhälle, i våra grannsamhällen, överallt runt omkring oss och mitt ibland oss.

Är det slutet på mänsklighetens ”dödskamp” som vi upplever? Eller hur ska vi annars tolka det fullständiga mänskliga sönderfallet som vi lever i här och som levs där?

I den här avhumaniseringen av våra samhällen så har övergreppen tagit sådana dimensioner att vi knappt reagerar på alla avskyvärdheter som utspelas. Hur kan det ha blivit så? Var finns förklaringen till all denna samhälleliga dekadens? Vilka orsaker ligger bakom allt detta elände?

Just i dessa frågeställningar så saknas det svar. Och där det finns svar så är dom högst tvivelaktiga.

Att det ser ut som det gör, det vet vi. Och att utvecklingen går åt fel håll, det vet vi också. Men vad drar vi då för slutsatser av detta elände? Drar vi överhuvud taget några slutsatser alls? Eller konstaterar vi utan att förstå?

Vi konstaterar utan att förstå! Kan man tolka myndigheternas uttalanden på annat sätt? Nej varken myndigheter eller etablissemanget tolkar utvecklingen på ett annat sätt. Dom konstaterar utan att förstå! Hur skall vi annars tolka våra samhällens yttersta ansvariga inför den totala oförmågan att komma till rätta med övergrepp, av vad slag det än handlar om.

Ja, jag vet att jag ständigt kommer fram till den här avgörande punkten i förståelsen av våra samhällens uppbyggnad. Men det går inte att komma förbi den här avgörande punkten. Det går inte att komma förbi insikten om att vi lever våra liv i orättvisa maktstrukturella samhällsbyggen. Detta måste ständigt upprepas.

Vi måste förstå att inget kommer att kunna förändras till det bättre så länge som vi är oförstående inför de grundläggande orsakssambanden. Övergreppen kommer inte att minska. Dom kommer istället att öka. I takt med att samhällskriserna blir allt intensivare så tilltar även det mänskliga förfallet. Detta är konstateranden som vi har att förhålla oss till. Så ser det ut och så kommer även den framtida utvecklingen att se ut. Vi kommer fortsätta att förfäras och undra över frågan: hur är detta möjligt? I detta tilltagande elände så faller vi själva in i det ”normativa” utövandet av övergreppen.

Vi ställde frågan: ”Vilka orsaker ligger bakom allt detta elände?”

Svaren kräver, som sagt, en ständig upprepning: Våra maktstrukturella samhällen har tusenåriga traditioner som har överlevt och lever vidare i dagens värld. Maktstrukturen bygger på att ekonomiskt starka män genom historiens lopp har gjort sig ”starka” genom olika former av förtryck/övergrepp inom- och mellan samhällen. Denna patriarkala och ekonomiska maktutövning har likaså genom historiens lopp institutionerats och därigenom gjorts normativ. Våra samhällen är alltså idag ”normativa” trots att dom bygger på patriarkal- och ekonomisk maktutövning. Vi kallar denna värld idag för kapitalistisk. Så länge den bygger på den här maktutövningen så länge kommer också övergreppen att fortgå.

Inlägg 2: Militärallians eller ej?

I en seriös diskussion angående vårt militära försvar så, menar jag, måste vi även ta med den grundläggande frågeställningen: Vad är orsaken till att militärt försvar byggs upp? Varför lever vi i en värld som kräver militärt försvar?

När vi nu dessutom faktiskt lever i en värld som kräver militärt försvar då måste vi ställa oss frågan: Vad beror detta på? Skall vi betrakta det som normativt att vi människor är fientligt sinnade mot varann?

”Bor vi i ett samhälle så gäller det att vi försvarar oss mot andra samhällen!”

Är det, så att säga, helt naturligt att vi betraktar omvärlden på detta sätt? Eller kan det finnas andra förklaringar till varför vi beväpnar oss? Kan det finnas grundläggande orsakssamband till varför våra samhällen – sedan tusentals år tillbaka i tiden – har beväpnat sig mot varann? Orsakssamband som kräver en djupare förklaring än dom förklaringar som makten förmedlar: ”grannen rustar, alltså bör vi rusta”!

Kan den grundläggande orsaken till ”rustningen” ha att göra med våra samhällens strukturella uppbyggnad? Om det nu skulle vara så då bör vi naturligtvis fråga oss hur denna strukturella uppbyggnad ser ut?

För att reda ut denna fråga så tar vi bland annat våra samhällens historia till hjälp. Hur ser då den strukturella uppbyggnaden ut i ett historiskt perspektiv? Vi ser här – utan en djupare analys – att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden. Helt enkelt orättvisa; ojämlika och odemokratiska förhållanden.

Kan sådana samhällen fungera humant och fredligt? Tydligen kan dom inte det vilket också är bevisat när vi betraktar den historiska bakgrunden och även ser denna bakgrund till dagens samhällen.

Kan denna slutsats hjälpa oss att förstå varför dagens samhällen beväpnar sig? Kan i så fall också denna slutsats förstås som att dagens samhällen bygger på gårdagens? Om nu så är fallet då bör vi kunna komma fram till att även dagens samhällen är orättvisa; ojämlika och odemokratiska. Alltså kan detta vara en förklaring till varför vi även idag beväpnar oss.

Utifrån ett sådant antagande bör vi också kunna dra slutsatsen att våra militära försvar beror på våra egna samhällens strukturella uppbyggnad. Alltså skulle det kunna vara denna uppbyggnad som är orsaken till att vi rustar oss mot varann. I ett sådant antagande så måste vi analysera vilka grundläggande faktorer i våra samhällen som formar denna destruktiva uppbyggnad. Här ligger det då nära till hands att anta att vårt ekonomiska system – som ju är våra samhällens yttersta drivkraft – intar en särställning i utformningen av den destruktiva uppbyggnaden. Vad annars kan det vara?

Vårt rådande ekonomiska system, menar jag därför, är grundorsaken till militär upprustning. Och om nu detta påstående skulle vara riktigt då borde ju därför debatten mer omfatta frågan om vårt ekonomiska system. Är det vårt ekonomiska system som är grundorsaken till militärt försvar, upprustning och som i sin tur leder till konflikter? Kan det vara just systemet som framkallar motsättningar mellan våra samhällen och inom våra samhällen?

Om det nu är så att systemet framkallar motsättningar då blir det, på sätt och vis, förståeligt att vi rustar oss. Att rusta sig ingår då som en naturlig del av systemet. Och det är ju så som det ser ut i världen. Alla samhällen rustar för att det helt enkelt skall vara på detta vis. Men att därav dra slutsatsen att vårt rustande i grund och botten beror på våra orättvisa samhällsbyggen är säkert att begära för mycket, av våra makthavare.

”Vår värld har blivit en osäkrare plats att leva på!”

Det är denna fras och liknande som vi blir matade med. Och frasen är ju helt riktig men däremot saknas förståelsen för vad som är grunden till denna ”osäkrare plats”. Då denna förståelse saknas så finns det heller inget alternativ för makten. Det är rusta som gäller!

Hur som helst, så lever vi i en värld där allvarliga konflikter, krigstillstånd, terror, utspelas runt omkring oss och som mycket väl kan få fäste även hos oss. Dessa allvarliga konflikter måste vi lära oss förstå som en slags förlängning av den struktur som vi alla har att förhålla oss till. Krig och våld ingår, så att säga, i strukturens normer.

I en värld som är uppbyggd utifrån konkurrensens villkor så gäller, som vi alla vet, maktens spel. Den starke dikterar villkoren, som övriga har att rätta sig efter. I så väl på den globaliserade marknaden som när det gäller militär kapacitet så är det konkurrensens spelregler som råder.

Kapitalismens normer omfattar även militariseringen av våra samhällen. Ytterst så löser kapitalismen tillfälligt sina kriser och konflikter med våld och här ingår naturligtvis att bygga militärallianser på samma sätt som allianser byggs på den globala marknaden.

Skall vårt samhälle ingå i en militärallians eller skall vi hålla oss neutrala för att på så sätt undvika en upptrappning av spänningar mellan samhällen? Går vi med i en allians så ökar spänningarna mellan konkurrerande allianser vilket i förlängningen leder till konflikter som kan ge oanade följder. Att förhålla sig neutral dämpar spänningar. Så därmed borde valet vara enkelt.

April 2016

Inlägg 3: Mer om ekonomisk tillväxt

Ekonomisk tillväxt är ett både intressant och allvarligt ämne för alla.

Ständig ekonomisk tillväxt – som kapitalets ägare kräver – leder till ekonomisk och därmed också samhällelig kollaps. En ständig ekonomisk tillväxt ökar exponentiellt, med allt vad det innebär. Kan vi förstå att en sådan ökning är helt omöjlig på sikt?

När vi, här i den så kallade rika västvärlden lever våra liv som nära nog kräver 4 jordklot då kanske vi inser att ett sådant leverne är ohållbart? Att i detta läge uppmuntra fortsatt ekonomisk tillväxt vilket såväl den politiska- som den ekonomiska eliten förespråkar tyder ju på en fullständig omedvetenhet om ”sakernas tillstånd”.

Ja, att den ekonomiska eliten framhäver nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt är kanske inte så förvånande. De talar ju i egen sak. Men att ledande politiker talar sig varma över denna nödvändighet visar deras oförmåga att kunna se sambandet mellan kapitalismen och detta systems inneboende krav som i slutändan leder till samhälleliga sönderfall.

Ett system med en allt snabbare kapitalkoncentration och där konkurrensens regler gäller – lika med systemets inneboende logik – kommer därför att, förr eller senare, kollapsa när nu den ekonomiska tillväxtökningen med nödvändighet kommer att ”slå i taket”. Vi lever ju trots allt på 1 jordklot och inte 4.

En avgörande del av systemets drivkrafter vet vi bygger på den fossila energianvändningen och denna ohämmade användning leder oss mot en klimatkatastrof. Som nu dessutom är bevisligen konstaterad. Kan kravet på fortsatt ekonomisk tillväxt ha ett finger med i spelet även här?

Vi ser alltså att hela det ekologiska ramverket inklusive vårt ekonomiska system nu balanserar på knivseggen till att falla ner i total genomklappning.

Hur reagerar då vår samhälleliga elit på dessa uppgifter?

”Vi behöver ökande tillväxt och starkare konkurrenskraft så att vi kan hävda oss på den globala scenen!”

Förstår vi var boven i dramat sitter? Kan boven vara den strukturella uppbyggnaden som vi i dagligt tal benämner kapitalismen?

Ett system som byggs utifrån sådana här orättvisa- och odemokratiska grunder kan vi kanske inte förvänta oss kunna lösa våra ödesfrågor? Eller vad tror ni?

Inlägg 4: Vart tar pengarna vägen?

Vart tar pengarna vägen som skapas?

Riksbanken gör allt som går när det gäller att få upp inflationen. Men inflationen går inte upp. Pengarna som skapas försvagar valutan i ett försök att underlätta exporten samtidigt som det ökande penningflödet tillförs marknaden i syftet att locka fram ”produktiva” investeringar. Detta tillförda penningflöde i marknaden förväntas skapa just dessa investeringar men resultatet av denna förväntan uteblir, då uppstår ju frågan: vart tar pengarna vägen?

Marknadens ledande aktörer väljer som synes andra investeringsobjekt än dom ”produktiva”. Man väljer istället att investera sitt kapital i bl.a. värdepapper och fastigheter. Dessa investeringar betraktar marknaden som säkrare och ser här högre avkastning än att investera i ”produktiva” projekt.

Hur kan det bli så?

Svaret på denna fråga blir: marknaden i vår del av världen betraktar ”produktiva” investeringar som alltför riskabla projekt. Projekten blir för kostsamma och därmed försämras avkastningen. Kostsamma projekt får svårt att finna köpare så därför drar sig marknaden för ”samhällsnyttiga” investeringar.

Vi måste inse att allting i slutändan handlar om pengar, ingenting annat. Marknaden investerar hellre i ”passiva” projekt, likt värdepapper, fastigheter och konst. Här blir avkastningen större. Det är denna väg som pengarna tar, plus att dom också ”låses” in på ”säkra” platser där beskattning inte existerar.

Det är den här världen som vi alla lever i. Det är den här världen vi måste förhålla oss till.

Vi vill väl alla leva vidare? Hur agerar vi?

Jo naturligtvis genom att jaga pengarna på marknaden. Vilket gäller för såväl fattig som rik.

Är ett sådant samhällsbygge hållbart?

Inlägg 5: ”En dödsstöt för landsbygden”

I en krönika stod att läsa: ”För första gången i världshistorien har kontraktet mellan stad och land brutits. Hur vi hanterar det är en ödesfråga – att överge det lokala lantbruket är inte bara en dödsstöt för landsbygden utan en nationell säkerhetsrisk.”

En helt riktig analys av hur dagens verklighet ser ut. Men det saknas något väsentligt i den för övrigt mycket givande krönikan. Vad är det som saknas?

Hur kommer det sig att dagens verklighet ser ut så här? Vad är det för krafter som har drivit utvecklingen till den här punkten – som nu har blivit en ödesfråga? Det är dessa frågor som måste besvaras om vi överhuvud taget skall kunna vända den rådande utvecklingen.

Om vi inte förstår att urbaniseringen och globaliseringen i våra samhällen följer dom ”lagbundna” normer som gäller i det ekonomiska system som vi alla har att förhålla oss till då får vi det svårt att inse vilka nödvändiga förändringar som måste till.

Vidare: 

”Men nu, för första gången i världshistorien, har staden brutit sin del av kontraktet.”

Med denna mening så blir tolkningen att samhällets beslutsfattare – som finns i staden – överger landsbygden. Varför överger dom då landsbygden?

Jo det är ju här som vårt rådande ekonomiska system kommer in i bilden. Systemet prioriterar den ekonomiska avkastningen – i alla lägen. Allt annat kommer i andra hand. Av detta följer att producerandet av livsförnödenheter skall ske så billigt som det bara går. Konkurrensens inneboende regler, som ju kännetecknar systemet, medför då att livsförnödenheter inte längre kan produceras i så kallade högkostnadssamhällen – i vårt samhälle. Vår landsbygd tynar därför bort i den här mördande konkurrensen. Även livsförnödenheter, som allting annat, globaliseras i den ständiga jakten på största möjliga profit. Det är dessa ”lagar” som våra politiker har att förhålla sig till. Alltså att antingen spela med i systemets inneboende konkurrensregler eller så ta avstånd från dessa. 

Har våra förtroendevalda några alternativ? Vad händer om våra politiker väljer att gå emot systemets inneboende drivkrafter?

I den alltmer globaliserade ekonomin som vi alla lever i så skulle detta innebära (svaret på den andra frågan) att kapitalet söker sig bort från vårt samhälle för att istället investeras i ”kapitalvänligare” samhällen. Denna utveckling sker ju redan idag men vid en eventuell politik som skulle ta avstånd från den rådande ekonomiska utvecklingen så kommer kapitalflykten att påskyndas i allt snabbare takt. Vårt samhälle skulle alltså dräneras på kapital.

Av detta så ser vi att det är vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – som sätter reglerna för hur politiken utformas. Man kan därför säga att politiken har blivit och är underordnad vårt ekonomiska system. Politikerna är ”bakbundna” av systemets krav (svaret på den första frågan). Det är inte våra förtroendevalda som ytterst avgör hur våra samhällen utvecklas utan dessa avgörande beslutsprocesser tas i marknaden. Tvärtemot hur det egentligen skall fungera – sett utifrån ett demokratiskt rättvist perspektiv.

Att ”staden har brutit sin del av kontraktet” speglar således systemets avkastningskrav. Ingenting klarar sig undan konkurrensens inneboende regler, inte heller maten. Alltså transporteras mycket av vår föda runt hela jorden innan den når våra tallrikar. Helt klart är detta förödande, på alla sätt och vis. Vilket vi mer och mer börjar inse. Och för att nödvändiga förändringar skall kunna uppnås så måste vi själva genomföra dom. Varken den politiska- eller den ekonomiska eliten medverkar i en sådan nödvändig förändringsprocess. Av detta faktum så bör vi förstå att den nödvändiga förändringsprocessen kommer att bli mycket svår att genomföra, om den nu överhuvud taget går att genomföra. 

Inlägg 6: ”Vänsterns” väg

”Vänstern” måste bli en stark ”rörelse”! Den är ju inte det. Alltså måste det till förändringar.

Och vad är då orsakerna till att denna ”rörelse” saknar styrkan?

 När vi konstaterar att vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – inte förmår skapa varken rättvisa eller hållbarhet (med allt vad det innebär) då måste ”vänsterpolitiken” utformas utifrån denna faktiska verklighet.

Kan en ”rörelse” åta sig att vara med i administreringen och förvaltningen av ett sådant ekonomiskt system – ett system som skapar orättvisa och dessutom ej är hållbart? Nej naturligtvis inte. Hur ska en ”rörelse” som kritiserar kapitalismen och samtidigt tar på sig ett förvaltande ansvar över ett sådant system kunna bli trovärdigt? Detta fungerar inte.

Samtidigt är det självklart viktigt att ”vänstern” finns överallt där politik bedrivs. Och dit räknas ju också politiska förtroendeuppdrag i samhällets beslutande forum. Men här uppstår nu, som jag ser det, många knepigheter i hur agerandet från ”vänstern” bör se ut.

Bör man ingå i förvaltande forum i samhället – riksdag, kommuner och landsting? Vi inser säkert att politiska uppdrag innebär politiska ansvarstaganden. Ansvarstaganden som ”vänstern” har tagit på sig. Hur rimmar detta med synen på kapitalismen som vår tids största ”problem” – inom alla områden? Skall ”vänstern” finnas med i forum vars uppgift är att stödja ett destruktivt ekonomiskt system?

Det är just här i maktstrukturens vardag som ”vänstern” måste välja sida. Antingen spela med på kapitalets villkor eller gå emot dess villkor.

Ett ekonomiskt system som står över politiska beslutsprocesser är, som jag ser det, fullständigt förödande på alla sätt och vis. Kapitalismen som vi alla lever i är ju detta ekonomiska system. Detta odemokratiska och därmed orättvisa system driver nu våra samhällen och också hela vårt ekologiska ramverk mot fullständig kollaps.

Hur skall rörelser/partier agera utifrån denna verklighet? Antingen fortsätta med att forma dom politiska besluten efter systemets ”inneboende krav” eller också ta avstånd från systemets förödande utveckling.

När rörelser/partier kommer till insikt om att den fortsatta ekonomiska utvecklingen leder fel då måste dessa rörelser/partier ställa sig upp – debattera och diskutera – och visa på dom orsakssamband som har lett fram till de ödesfrågor som våra samhällen nu ställs inför. Detta bör vara den viktigaste uppgiften för en sådan rörelse/parti.

Då en rörelse/parti bestämmer sig för att denna uppgift är avgörande för om samhället skall ha någon möjlighet att kunna förändra den rådande krisartade utvecklingen då kommer också denna rörelse/parti att bli ledande i opinionsbildningen.

Den rådande ekonomiska utvecklingens ifrågasättande kommer på så sätt att bli ett självklart ämne i den dagliga debatten. Det är hit vi måste komma i samhällsdebatten och det brådskar.

Att vårt rådande ekonomiska system går mot sin egen undergång är oundvikligt. Vem/vilka tar denna fråga till sig och driver den som en av de absolut viktigaste framtidsfrågorna? Tar ”vänstern” denna fråga som en av de mest prioriterade?

Jag ställer frågorna åter igen: Om man nu tar avstånd från kapitalismen och inser vad den ställer till med hur bör man då agera rent konkret? Kan partier administrera och förvalta politiska beslutsprocesser som vi vet är underställda kapitalets globala ”spelregler”?

Ett riksdagsparti som uttrycker sig negativt om kapitalismen och ser dom destruktiva följdverkningarna av detta systems framfart ska väl inte sitta med i dom mäktigaste politiska församlingarna för att där vara med och fatta beslut som i grunden har tillkommit utifrån vårt ekonomiska systems ”inneboende krav”? En berättigad, känslig och svår fråga!

Varför växer då inte ”vänstern”? Varför blir inte rörelsen/partiet den drivande rörelse som måste till?

Kan det ha att göra med att rörelsen/partiet just är med och tar ansvar över en samhällsutveckling som grundar sig på vårt ekonomiska systems ”inneboende krav”?

Genom att ta beslut i vårt samhälles högsta politiska forum och även ta beslut i kommuner och landsting så blir man medansvarig över dom politiska besluten. När vi nu vet att dom politiska besluten formas utifrån den destruktiva strukturella form som våra samhällen är mitt uppe i på grund av kapitalismens krav då uppstår naturligtvis frågan: Skall ”vänstern” vara med och besluta i detta högsta politiska forum – riksdagen – eller ska ”vänstern” enbart använda sig av forumet för att föra fram sin politik?

Vi bör inse att riksdagen, kommuner och landsting absolut inte har kommit till för att ifrågasätta kapitalismen med sina underliggande politiska beslutsprocesser. Istället så har dessa forum/institutioner tilldelats funktionen att bistå kapitalismen.

Vidare så måste vi förstå att politik ska bedrivas överallt oavsett vilket forum det gäller. Utifrån denna ståndpunkt så bör alltså politiska forum vara en plats där ”vänsterns” politik förs fram och där dom eventuella besluten tas utifrån övertygelsen om samhällets bästa i varje fråga.

Vad vi nu ser är att samhällets bästa mer och mer kommer i motsättning till kapitalismens bästa, vilket blir alltmer uppenbart. I denna konflikt är det mycket viktigt att ”vänstern” ställer sig på samhällets sida i alla dom frågor som det skall beslutas om.

Vi ser vad kapitalismen ställer till med och vi vet vad denna utveckling kommer att leda till. En rörelse/parti som vill växa och ta ledningen mot den ödesdigra utveckling som nu är ett faktum måste få ut sin analys till hela samhället. Detta bör vara den primära uppgiften för rörelsen/partiet. Inte att sitta med i dom högsta politiska organen och ta beslut och därmed ta ansvar, som ju i grunden handlar om att bevara och stötta ett dödsdömt system.

Grundläggande och nödvändiga strukturella förändringar kan bara genomföras tillsammans med människorna i samhället. ”Vänsterns” stora uppgift är att genom opinionsarbete bygga en rörelse som kan växa sig stark och på detta vis få med sig i stort sett hela samhället i insikten om en nödvändig strukturell förändring. Detta arbete är avgörande för att kunna lyckas med uppgiften. Kan vi förstå varför arbetet i riksdag, kommuner och landsting inte alls får en avgörande betydelse när det gäller frågan om nödvändig strukturell förändring – ett paragdimskifte?

Några tankar om orsakerna till varför ”rörelsen” saknar styrka!

Inlägg 7: Bostadskrisen

”Men är det verkligen planeringssystemet som gör att det byggs för få och för dyra bostäder?”

”Försvagandet av demokratisk förankring och offentlig styrförmåga i samhällsbyggnadsprocessen är nämligen roten till problemet i bostadskrisen, inte dess lösning.”

Ovanstående fråga och påstående kunde nyligen läsas i en debattartikel.

Hur ska vi försöka förstå bostadskrisen och vad beror den på?

Marknaden bygger bostäder om det finns pengar att tjäna på byggandet. Finns det inga pengar att tjäna då byggs det heller inga bostäder. Ungefär så kan man kortfattat förstå marknadens intresse när det gäller bostadsbranschen, som vilken annan bransch.

Bostäder är som vilken annan produkt som helst – i marknadens ögon. Finns det avsättning för produkten till det pris som marknaden sätter då finns det också ett intresse av att producera. Saknas det däremot möjligheter att kunna köpa produkten till ”marknadsmässiga” priser då produceras heller inte produkten.

Just bostäder intar emellertid en särställning på marknaden. Vi kan se att efterfrågan på bostäder är mycket stor och ändå så byggs det alldeles för lite. Det normala är ju annars att produktionen anpassar sig till efterfrågan. Men när det gäller bostäder så stämmer inte denna ”marknadsmässiga” anpassning. Orsaken är, som vi alla förstår, att prislappen blir för dyr. Marknadens aktörer väljer då att inte investera sitt kapital.

Varför investera i något som kanske inte ger den avkastning som är förväntad?

Det speciella med ”produkten” bostäder det är att alla måste ha någonstans att bo. Men när nu marknaden inte ser någon avkastning i denna ”produkt” då leder ju det hela till bostadsbrist och får denna brist fortgå år efter år så utvecklas en kris. Denna kris befinner vi oss just nu i.

Vad kan samhället göra i detta läge?

Samhället har tidigare valt att subventionera såväl producenter som konsumenter till denna speciella ”produkt”. Via skatter så har samhället lyckats upprätthålla en någorlunda balans mellan tillgång och efterfrågan. Men denna politik gäller inte i samma utsträckning som tidigare.

Varför inte? Det kostar pengar naturligtvis, vilket ju tär på statskassan. Därför så har problemet, mer eller mindre, lämnats över till marknaden. Den ”fria” marknaden med sina ”marknadskrafter” avgör när, var och hur det eventuellt ska byggas bostäder. Och som vi ser så händer det inte särskilt mycket inom detta område.

Att det i grunden handlar om det privata kapitalägandet – som ju dessutom vägrar att investeras – råder det inga tvivel om. Man kan säga att bostadskrisen visar på den tydligaste motsättningen mellan kapitalets prioriteringar och samhällets behov. För när samhällen inte klarar av att förse sina människor med det allra mest elementära – vilket vi måste anse bostäder vara – då bevisar detta någonting fundamentalt felaktigt i själva samhällets strukturella uppbyggnad.

Vad är det då som är fundamentalt felaktigt? Jo det är, som i allting annat, själva ägarförhållandet till kapitalet i samhället. När detta förhållande leder till att det blir brist på bostäder då bör vi förstå att kapitalet i samhället inte ska ägas och ansvaras av privata intressen. Samhällets behov – i detta fall fler bostäder – är underordnat kapitalets prioriteringar, alltså högsta möjliga avkastning på investeringen.

Denna grundläggande motsättning som alltid uppstår genom kapitalismens ”inneboende krafter” får sitt tydligaste uttryck just i bostadskrisen.

Kan detta vara själva ”roten till problemet i bostadskrisen”?

Maj 2016

Inlägg 8: Motsatta slutsatser

Kan man påstå att vi alla, mer eller mindre, är missnöjda med den politik som bedrivs i vårt samhälle? Om vi dessutom betraktar samhällen globalt så kan vi, med all säkerhet, påstå att människor världen över är missnöjda med hur deras samhällen sköts. Tydligen så kan vi därav, utan tvekan, påstå att det finns ett gemensamt missnöje överallt i våra samhällen angående den politiska och ekonomiska utvecklingen.

Den intressanta frågan blir ju då – som jag nu funderar över – varför vi drar så diametralt olika slutsatser vilken väg våra samhällen ska gå? Hur kan det komma sig att vi alla har det gemensamt att vi ogillar det sätt på vilket våra samhällen administreras och förvaltas? Borde vi inte komma fram till ungefärligen likadana slutsatser om vad som måste göras för att det globala missnöjet skall förbytas i en positiv anda?

När det nu står klart att våra samhällen går in i allt värre kriser, på grund av den rådande ordningen, då kan man tycka att vi alla skulle kunna dra likartade slutsatser, vad denna krisartade ordning kan bero på. Men det kan vi alltså inte. Min fråga blir då: varför drar vi så diametralt olika slutsatser?

Är vi, till att börja med, överens om att våra samhällen fungerar dåligt? Jo jag påstod just det. Förstår vi vad som ligger ”bakom” detta missnöje? Nej vi förstår tydligen inte det. På något annat sätt kan man väl inte tolka dom diametralt olika ståndpunkterna?

Om vi nu börjar ”gräva” lite djupare i dom olika ståndpunkterna så kan vi skönja några avgörande skiljelinjer i vilka slutsatser som då dras.

Den ena åsikten kommer fram till slutsatsen att våra samhällen bör fortsätta på den redan rådande utstakade vägen. Det vill säga vårt kapitalistiska system bör fortgå, med allt vad det innebär.

”Kan vi hjälpa marknaden, så som marknaden önskar, då kommer det mesta att lösa sig.”

Ungefär så kanske man kortfattat kan sammanfatta den dominerande åsikten.

Den andra åsikten hävdar att kapitalismen är boven i dramat. Därmed så menas att detta ekonomiska system måste få ett slut och ersättas med ett ”rättvist” system. Ordet ”rättvist” kan naturligtvis tolkas på olika sätt. Kapitalistanhängarna tolkar det på sitt sätt och kapitalistmotståndarna tolkar ordet på ett helt annat sätt. Vilken tolkning ligger då närmast ”sanningen”?

Ser vi till den rådande ordningen så innehåller systemet grundläggande orättvisor. Systemet är dessutom uppbyggt utifrån odemokratiska beslutsprocesser. Så sett utifrån dessa fakta så råder det ju ingen tvekan om att den första åsikten är den ”felande” åsikten.

Nu hävdar ju anhängarna här att det finns inget bättre system än det system som nu råder globalt. Att systemet är behäftat med fel och brister, instämmer alla i. Men man hävdar att det finns inget bättre alternativ än dagens kapitalism.

”Vi ska bygga kapitalismen stark så den tar oss vidare genom den oroliga värld som nu råder!”

Att kriser i systemet växer sig allt större verkar inte kunna påverka våra åsikter särskilt mycket. Majoriteten av oss ser ingen annan lösning än den nu rådande ordningen. Kapitalismen har blivit normen för oss. Och vi förväntar oss att politikerna ska kunna leda våra samhällen med detta system som den drivande kraften.

När jag nu ändå påstår att detta vårt rådande system går mot kollaps då kan det ju verka motsägelsefullt att ändå en majoritet verkar tro på systemet. Eller det kanske inte är så märkligt ändå? Alla har ju att förhålla sig till det samhälle som vi lever i. Eller hur? Det är så här samhället ser ut och det är så här det fungerar. Kan detta ifrågasättas? Hur skulle det annars se ut?

”Nej det är så här livet ska levas!”

System eller strukturella samhällsuppbyggnader har alltid ett syfte.

Vilket syfte har då kapitalismen? Jo syftet med detta system är att tjäna pengar. Och det är till detta prioriterade syfte som vi alla har att förhålla oss till. Det säger sig självt att ett sådant syfte skapar både vinnare och förlorare. Alla kan ju inte vara vinnare med en sådan strukturell uppbyggnad. Tvärt emot så skapas det skiljelinjer mellan oss alla såväl lokalt som globalt. Skiljelinjer som är så djupa att det leder till både fattigdom och rikedom. Kan samhällen överleva sådana orättvisor? Nej, i längden så går naturligtvis detta inte ihop. Systemet kommer inte att kunna hantera dessa orättvisor. Det bryts helt enkelt sönder av dom inneboende motsättningar som förknippas med kapitalismen.

För stunden så lever ändå kapitalismen vidare och den lever vidare eftersom vi alla lever och agerar utifrån systemets marknadsmässiga grunder. Vi är systemets ”slavar” som producerar och konsumerar utifrån systemets krav och förutsättningar. Något val finns inte utan det är bara att hänga med i den kapitalistiska ”ruljansen”. Denna ”ruljans” bryter ner oss både till kropp och själ, vilket vi dagligen får bekräftat. Under dessa faktiska omständigheter så sprider sig det sociala förfallet och de strukturella motsättningarna blir än mer synliga.

Samhällen som utvecklas så här – vilket också gäller för vårt eget samhälle – ”skapar” människor som både tänker och agerar enligt systemets ”regelverk”.

Man kan ju tro att vi alla skulle bli mer och mer systemkritiska inför kapitalismens globalisering och avsaknaden av ekonomisk demokrati. Men på grund av systemets avhumanisering så får vi svårt att kunna se utanför det ekonomiska ramverket som vi alla har att förhålla oss till. Vi blir själva avhumaniserade av systemets dagliga påverkan. Så att tänka logiskt och förnuftigt blir därför, på sätt och vis, en omöjlighet.

Ur detta kaos av motsägelsefulla ageranden så växer polariseringen mellan människor. Kaoset framkallar alltså diametralt motsatta åsikter. Jag vill alltså hävda att kapitalismens nedbrytande effekter också bryter ned oss som människor och gör oss, på sätt och vis, oförmögna att handla förnuftigt. Därav den ökande polariseringen av slutsatser, angående frågan om hur våra samhällen skall utvecklas.

 ——————————————————————————————

Inlägg 9: Den ”gröna” krisen

När så kallade ”gröna” partier/organisationer och för den delen också så kallade ”vänster” partier/organisationer kommer i maktpositioner så får vi åter igen bevisat det vi hela tiden varnar för: När dom ”gröna” och ”vänstern” inte förmår att ta avstånd från den kapitalistiska strukturordningen då startar ett sönderfall inom organisationerna. Vilket vi nu ser utspelas hos dom ”gröna”.

Sympatisörer och medlemmar flyr nu på grund av att ledningen inte förmår att driva den politik som medlemmarna förväntar sig. Medlemmar och sympatisörer förväntar sig en miljö- och klimatpolitik som innebär verkliga förändringar gentemot den politik som har bedrivits och fortfarande bedrivs av den politiska makten. När en sådan förväntad politik inte genomförs då breder missnöjet ut sig bland ”gröna” partiers sympatisörer och medlemmar.

Varför genomförs då inte den förväntade politiken? Den genomförs helt enkelt inte på grund av att den kapitalistiska marknadsekonomin prioriterar inte att ställa om till en för samhället gynnsam miljö- och klimatpolitik. Eller rättare sagt, kapitalismen lever sitt eget ”fria” liv vilket innebär att dom ekonomiska beslutsprocesserna tas utifrån marknadens prioriteringar och inte utifrån den ”gröna” politikens önskemål. Eftersom detta maktförhållande råder mellan politiken och ekonomin så innebär det alltså att politiken får stå tillbaka för marknadens beslut.

”Gröna” politiker tvingas då, mer eller mindre, att anpassa sig till marknadens prioriteringar. Och som vi vet så sammanfaller inte marknadens prioriteringar med samhällets önskemål. När dessutom den ”gröna” politiken inte förmår att ta avstånd från kapitalismen då har man, i praktiken, diskvalifiserat sig själv från att kunna föra en human och rättvis politik.

Vi ser, åter igen, att det är en omöjlighet att kunna bedriva en samhälleligt gynnsam miljö- och klimatpolitik i en kapitalistisk maktstruktur. Denna faktiska verklighet måste vi förhålla oss till. Något annat val finns ej. ”Gröna” partier och organisationer måste lära sig förstå den kapitalistiska maktstrukturen och inse att denna maktstruktur aldrig kan leda till ekologisk hållbarhet.

Det räcker således inte att ha visioner om en ekologiskt hållbar värld om man samtidigt inte inser omöjligheten för dagens rådande ekonomiska system att kunna förverkliga denna vision. Just bristen på denna insikt är avgörande för varför dom ”gröna” nu förlorar i trovärdighet.

Inlägg 10: ”Arbete åt alla!”

I debatten ställs frågan: ”Vad är det då som behöver göras för att nå ´arbete åt alla´?”

Debattörerna räknar upp några viktiga åtgärder som måste till. Dessa åtgärder utgår ifrån föreställningen (om jag förstår debattörernas sätt att resonera) att vi fortsättningsvis kan leva med vårt rådande ekonomiska system.

Instämmer i mycket av vad som skrivs i inlägget. Men enligt min mening så saknas några grundläggande frågeställningar av debattörerna.

Går det att uppnå ”arbete åt alla”? Jag menar att i en kapitalistisk ekonomi så är detta en omöjlighet. När både partiprogram och debattörerna ställer kravet på ”arbete åt alla” som ”ett strategiskt huvudmål” då tolkar jag detta krav som att debattörerna anser detta fullt möjligt under rådande ekonomiska system. Rätta mig om denna min tolkning är felaktig!

Om nu mitt påstående (att ”arbete åt alla” i en kapitalistisk ekonomi är en omöjlighet) kan bevisas vara riktigt – vilket jag hävdar – då är det ju någonting helt avgörande som saknas i dels partiprogrammet och dels från debattörerna. Vad är det som saknas?

Det som saknas är insikten i att ”arbete åt alla” är en omöjlighet här och nu. För att kunna uppnå detta så krävs ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. När man alltså ställer kravet ”arbete åt alla” så måste man inse och därefter förklara i grunden vad som behöver göras för att denna vision ska kunna förverkligas.

Är det då fel att ställa kravet ”arbete åt alla”? Nej det är inte fel men det blir fel om man hävdar att kravet ska kunna bli verkligt under rådande system. Därför så måste det självklara kravet ”arbete åt alla” åtföljas av en analys som kommer fram till nödvändigheten av ett demokratiskt ekonomiskt system för att detta självklara krav ska kunna genomföras.

Det samma gäller kravet på 6-timmars arbetsdag. Varför genomförs inte detta självklara krav? Även här handlar det naturligtvis om någonting grundläggande för vår rådande ekonomi. Kapitalets ägare har räknat ut att det blir en fördyring när fler ska anställas på grund av arbetstidsförkortningen. Därför genomförs inte heller detta, för samhället och alla berörda, samhällsekonomiskt fördelaktiga politiska beslut.

Alltså: kravet ska ställas! Men eftersom det behövs ett demokratiskt ekonomiskt system för att kunna få detta genomförbart så måste kritiken fokusera på kapitalismens oförmåga att möjliggöra denna självklarhet.

Vi tar ytterligare ett krav, som ställs av framför allt dom ”gröna” och ”vänstern”:

”Miljö- och klimatpolitiken måste utformas så att vårt ekologiska ramverk kan göras hållbart!”

Detta krav är naturligtvis ett måste men i kravets efterföljande analyser saknas även här den helt avgörande insikten: vårt ekonomiska system med sin samhällsuppbyggnad kan omöjligen genomföra detta nödvändiga krav.

Analysen måste alltså fördjupas och komma fram till att det krävs en systemförändring, ett paragdimskifte för att hållbarheten skall bli möjlig.

Om man som politiskt parti sitter i någon form av maktställning och driver kravet ”arbete åt alla” som visar sig inte kunna uppfyllas, så leder detta självklart till minskat förtroende och stöd.

Kan däremot partiet förklara varför kravet ”arbete åt alla” blir möjligt först när vårt rådande kapitalistiska system kollapsar då tar man ansvar för framtiden vilket stärker förtroendet.

 ———————————————————————————————–

Juni 2016

Inlägg 11: Konkurrens

Det finns väl knappast något ord, i vår politiska och ekonomiska värld, som är mera omtalat än ordet konkurrens. Från politikens alla ”hörn” till ekonomins ”spelplaner” så gäller konkurrens, mer än någonsin.

”Vill vi ha ett välfärdssamhälle så finns inget val. Vi måste ligga i framkant inom alla områden. Genom kvalitativ konkurrens på vår globala marknad så ska vi se till att välfärden garanteras även för kommande generationer.”

Något i den stilen kan det ju låta från våra beslutsfattare. Att påstå något annat om konkurrens skulle naturligtvis avspisas omgående, från alla ”hörn” och ”spelplaner”.

Om man nu ändå vill utmana ovanstående ”dogm” och dessutom påstå att den är ohållbar, orättvis och därigenom helt felaktig så kommer etablissemanget att gå i taket. Nej, att ifrågasätta konkurrensbegreppet som det enda självklara medlet i vår rådande marknadsekonomi låter sig inte göras utan ett massivt kritiserande från maktens ”boningar”.

Javisst så är det och man kan väl säga att våra beslutsfattare, i alla ”valörer”, på sitt sätt har rätt. Ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån det privata kapitalägandet förutsätter just konkurrensen. Om denna förutsättning rubbas så krisar sig systemet. Att konkurrera om ”kapitalkakan” är, så att säga, själva meningen med kapitalismen. Denna förutsättning är tillväxtdrivande och den kräver också tillväxt. Skulle nu inte dessa ”dogmer”, konkurrens och tillväxt, få agera som dom nu gör då innebär detta ekonomisk stagnation och följs av ett kollapsande system.

Utifrån den verklighet som vi nu alla lever under så ser vi, med all tydlighet, att den ekonomiska stagnationen griper tag om våra samhällen allt tydligare. Den ”fria” konkurrensens dagar verkar nu vara räknade. Det går, så att säga, inte att lyfta den ekonomiska tillväxten mot högre höjder. Den ”fria” konkurrensen lyckas inte längre bidra med ekonomiska ”lyft” för sina ägare. Dom ekonomiska ”lyften” sker numera via en lånedriven marknad. Alltså befinner vi oss just nu i ett havererande ekonomiskt system.

Att den ”fria” konkurrensen nu har lett oss till denna punkt bör kunna få oss att tänka och agera utifrån andra ”normer”. Vilket kan vara nog så svårt!

Konkurrensen måste, som synes, ersättas av samarbete. När detta sker då förändras också hela ”spelplanen” för oss alla, i samhället.

En ekonomi som bygger på samarbete utvecklar ingen konkurrens. Och den utvecklar heller ingen ekonomisk tillväxt. Varken konkurrens eller ekonomisk tillväxt är nödvändigt i samhällen där samarbete är det självklara ”marknadsbeteendet”. Ekonomiskt samarbete leder heller inte till urbanisering och globalisering av ekonomin.

I ett ekonomiskt samarbete – som naturligtvis är uppbyggt på ett demokratiskt sätt – så sätts själva samhället i fokus. Företagandets ”naturliga uppgift” blir att bygga samhället ”starkt”. Produktionen av allt det som vi idag förknippar med samhälleligt nödvändigt kommer att så långt det bara är möjligt att utföras i själva samhället där konsumtionen äger rum. Att förlägga produktionen i andra utomstående samhällen finns det varken behov eller hållbara motiv till. Våra livsförnödenheter produceras ”hemma” och därigenom blir ekonomin lokal.

Att konkurrera på en global marknad – vilket är dagens verklighet – försvinner i och med att det ekonomiska samarbetet leder till helt andra prioriteringar gentemot dagens privata marknadsprioriteringar. Eftersom ekonomiskt samarbete sätter samhället i ”främsta rummet” så betyder detta också att alla människor får helt andra värden än vad som är fallet idag. Alla kan bidra i det samhälleliga bygget vilket betyder att arbetslösheten blir ett minne blott.

Det ”unika” med arbete är att vi producerar mer än vad vi själva, så att säga, konsumerar upp. Genom arbetet uppstår mervärden och dessa mervärden ”tillägnar” vi samhället där vi lever. Egentligen ganska logiskt, eller hur? Mervärden kan också uttryckas som kapitalvärden eller samhälleliga värden. Dessa värden blir inte privata vinster, som idag, utan de blir istället samhälleliga vinster.

Vad finns det då för garantier att våra samhällen inte fortsätter att ”utvecklas” så som dom gör idag när den privatägda ”spelplanen” ersätts av en ”spelplan” där konkurrensens ”inneboende regelverk” får ge vika för samarbete?

Demokratiska samhällen – vilket innebär såväl politisk demokrati som ekonomisk demokrati – kan omöjligen fatta beslut som leder till ohållbarhet. Ett sådant påstående kan synas enkelt och lättvindigt att dra men om man utgår från självklara humana, rättvisa och jämlika bedömningar inom samhällen och mellan samhällen så kan inte grundläggande beslutsprocesser leda till annat än hållbarhet inom alla plan. Att våra samhällen idag inte uppfyller dessa kriterier när det gäller demokrati för ju med sig bland annat konkurrensens nedbrytande ”effekter”.

Så sammanfattningsvis kan vi fastslå att konkurrens leder till såväl ekonomisk som ekologisk kollaps. Konkurrensen behöver, ja den kräver, en privatägd marknadsekonomi. Konkurrensen för med sig samhällelig urbanisering och en alltmer globaliserande ekonomi.

När våra politiska och ekonomiska beslutsfattare ”predikar” konkurrensens förträfflighet då vet vi att man sätter dom privata kapitalprioriteringarna före dom samhälleliga behoven. Så illa ställt ser det ut!

Inlägg 12: ”Lönegapet”

Funderar kring löner!

”Lönegapet ökar!”, står det att läsa. Vidare så refereras det till personaldirektörens uttalande: ”Vissa grupper lönesätts utifrån marknaden för att vi ska vara attraktiva. De lägst avlönade av våra anställda följer vi fackets avtal. De har lyckats bra med sina avtal de senaste åren. Det är inget som säger att vi ska minska eller öka gapet.”

Så här ser det ut och personaldirektören kunde inte ha uttatat det mer riktigt. Marknaden sätter lönerna för ”vissa grupper” medans facket och arbetsköparna når överenskommelser för de ”lägst avlönade”.

Får man ställa en fråga som just aldrig ställs? Varför ska människor avlönas olika? Eller är en sådan fråga helt obefogad? Vore det inte logiskt om alla människor i samhället hade samma lön? Varför ska vissa ha högre lön än andra?

När ”lönegapen” ökar så resulterar detta i sociala spänningar i samhället. Är detta bra?

Ja det blev inte bara en fråga utan det blev fler. Hur som helst, dessa frågor måste vi försöka besvara.

Den, i allt väsentligt, privatägda marknaden försöker med högre och högre löner finna ”attraktiva” chefer och ”nyckelpersoner” samtidigt som marknaden vill hålla nere löneutvecklingen så långt det bara går. I båda fallen – de högavlönade och de lågavlönade – gäller så kallade ”marknadsmässiga” löner.

Marknaden vill ha det så och därför blir det också så. ”Marknadsmässiga” löner är den löneform som genomsyrar inte bara vårt utan alla våra samhällen. Och därav sätts våra löner olika.

I vår ekonomi kan det egentligen inte gå till på ett annat sätt. Vår kapitalistiska marknad, med allt vad det innebär, är ju uppbygd utifrån prioriteringen att var och en av oss ska ha ”friheten” att söka komma över en så stor bit av ”kapitalkakan” som det bara går. Denna konkurrens på marknaden leder då självklart fram till att dom ”stora” kapitalägarna sätter reglerna på marknaden. De ”stora” beslutar över de ”små”. I detta ”regelverk” ingår naturligtvis lönefrågor. Likaså är det helt ”naturligt” att i detta rådande system så avgör, till sist, marknaden vilka lönenivåer som ska gälla.

Sett utifrån systemets sätt att fungera så är det så att säga helt logiskt att det uppstår löneskillnader och att dessa skillnader växer. ”Lönegapen” ökar.

Människor ska, med andra ord, avlönas olika sett utifrån hur vårt ekonomiska system fungerar. Alltså helt ”normalt” och ingenting att överhuvud taget ifrågasätta. Men är då detta ”bra” för samhället då vi vet att sociala spänningar tilltar när vi också vet att ökande ”lönegap” dessutom påskyndar samhällelig oro? Nej det är inte ”bra” för samhället när ”lönegapen” ökar.

Hur hanterar vi då den här vetskapen? Jo vi kan definitivt slå fast att så länge som vårt ekonomiska system med sin maktstrukturella uppbyggnad ser ut som det gör då omöjliggörs alla försök att jämna ut löneskillnader. Utifrån detta konstaterande så drar vi, åter igen, slutsatsen att löneskillnader har med systemets ”inneboende drivkrafter” att göra. Skall vi alltså försöka arbeta för ett jämlikt och jämställt samhälle så är det helt grundläggande att kapitalismen inte kan få fortsätta. Denna insikt från samhället är avgörande för om vi ska kunna lyckas bryta den farligt destruktiva spiral som präglar våra samhällen idag.

Men åter igen: samhället med sina beslutsfattare har inte den här insikten. Man vägrar överhuvud taget att diskutera maktstrukturella orsakssamband angående ”lönegapen”.

Så vi kan därmed dra slutsatsen att ”lönegapen” kommer fortsätta att öka och i spåren av dessa ”gap” så tilltar även den sociala oron. Alltså ingen ljus bild av framtiden!

Inlägg 13: Handelsavtal

Förstår vi alla vad handelsavtal avser? Internationella avtal mellan stater. Varför skrivs det sådana avtal? I vems/vilkas intressen tjänar dessa till?

Motsatsen till handelsavtal är handelskrig. Hur kan det uppstå handelskrig? Och vad tjänar det till? Här kan vi ana vilka oerhört känsliga ”ämnen” vi nu har att göra med. Vi rör oss mellan ytterligheter i handelsutbyten mellan stater. Hur skall vi förstå dessa ytterligheter?

En kapitalistisk ekonomi förutsätter tillväxt. Denna tillväxt kräver att kapitalflödena tillåts röra sig fritt genom stater och mellan stater. Kapitalet globaliseras, med andra ord. Upplever kapitalet att det uppstår hinder i denna globalisering så agerar marknaden genom att försöka underlätta för det egna kapitalet att kunna röra sig så fritt som det bara går. Alltså ingås det handelsavtal.

Eftersom vi vet att ekonomiska beslutsprocesser i vår rådande ekonomi bygger på konkurrens mellan alla inblandade parter så innebär detta förhållande att besluten fattas utifrån regeln att störst kapitalägande betyder mest inflytande över besluten. Handelsavtal bygger därmed på avtal där det största kapitalägandet gynnas på bekostnad av ett mindre kapitalägande. Det större ägandet dikterar villkoren för övriga. Det är så vi skall förstå handelsavtal och det är så vi skall förstå i vilkas intressen dessa avtal tecknas.

Nu förhandlas det om handelsavtal mellan USA och EU. TTIP är förkortningen för detta avtal. Och tanken med detta avtal är, som alltid, att kapitalet skall ges ännu större inflytande över staters ”självbestämmande”. Man kan säga att kapitalet skall kunna utöva än mera makt över samhälleliga beslutsprocesser. För övrigt en utveckling helt i linje med kapitalismens ”nödvändiga förutsättningar”. Vi kan dessutom tolka TTIP-förhandlingarna som en allt mer krisartad kapitalism och därmed krisartad samhällsutveckling. Jag menar att den lilla ”självbestämmande” möjlighet som stater fortfarande har över sin samhälleliga utvecklingen nu är på väg att, i det närmaste, raderas ut av kapitalets ”inneboende krav”. Just dessa ”inneboende krav” visar på det ekonomiska systemets desperation efter total kontroll över avgörande beslutsprocesser i våra samhällen.

Hade vi förstått vad handelskrig innebär? I korthet så innebär det att det ”egna” företagandet ska skyddas mot ”utomstående” företagande. Regler införs så att ”utomstående” företagande förhindras att agera på en specifik marknad. Ett slags ”krig” alltså. Man skulle kunna säga att handelskrig är den mest tillspetsade formen av konkurrens i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Allt handlar om att vinna ”marknadsandelar”!

Inlägg 14: Lån och skulder

Vi lånar som aldrig förr. Vi noterar att bostadspriserna stiger. Vi ser också att börsen går upp. Konsumtionen ökar likaså. BNP följer efter, i samma bana. Man kan alltså säga att den ekonomiska ”aktiviteten” ökar.

Allt verkar därmed vara frid och fröjd! Eller hur? Våra makthavande politiker känner sig nöjda när, i synnerhet, BNP-siffrorna redovisas. Bankerna, våra långivare, slår sig för ”bröstet” när utlåningen går mot nya rekord. Kurvorna pekar uppåt, brant uppåt! Kan det fortsätta så?

När vi granskar den ovan faktiska beskrivningen av den ekonomiska ”aktiviteten” då kan man ju, med rätta, bli misstänksam mot att det inte står rätt till med alla dessa ”brant uppåtriktade kurvor”.

Vad döljer sig egentligen bakom den här ökande ekonomiska ”aktiviteten”?

Att vi lånar som aldrig förr, vad betyder det med andra ord?

Det måste ju betyda att vi skuldsätter oss i en omfattning som saknar motstycke historiskt sett. När det nu verkligen förhåller sig så, då kan vi förstå att en ökande skuldsättning är det samma som en stigande ekonomisk tillväxt. Eller med andra ord, den ekonomiska ”aktiviteten” ökar.

Och hur reagerar BNP på sådana fakta? Jo BNP stiger naturligtvis! Som vi har konstaterat så jublar våra makthavare åt dessa besked.

”Ekonomin går ju bra och därmed bygger vi vårt samhälle starkt”, kan det låta som vi så ofta får höra.

När det gäller vår ökande skuldsättning och bankernas utlåning så finns det en del mycket viktiga samband som vi måste känna till.

Det ligger i bankernas intresse att vi lånar. Genom räntan tjänar dom ju pengar och ju mer vi lånar ju mer tjänar dom. Som säkerhet för lånen (som oftast handlar om bostadslån) gäller kapitalvärden, av något slag. Bostaden är det mest vanliga kapitalvärdet och när nu bostadspriserna stiger år efter år då ser bankerna detta kapitalvärde, bostaden, som en ”säker investering”. Denna ”investering” är säker så länge bostadspriserna stiger. Och den är också ”säker” för ”bostadsspekulationer” mellan oss låntagare. Vilket alltså fungerar som ett slags pyramidspel, där värdet hela tiden stiger. Tills det inte stiger längre. Men det är en annan historia.

En annan konsekvens av vår ökande skuldsättning – som vi kanske inte känner till – det är att det ”pumpas” in mer pengar i vår ekonomi och att dessa pengar ”skapas” av våra banker genom själva utlåningen. Observera att det ”skapas” inte fysiska pengar utan det som ”skapas” det är ”kontopengar”. Med dessa ”skapade kontopengar” bidrar bankerna till en ökande ekonomisk ”aktivitet” och därmed stigande BNP. Denna ökande ekonomiska ”aktivitet”, kan vi säga, uppstår på ett konstlat sätt i och med att den är ”lånedriven”.

Här måste vi då förstå att dessa ”skapade kontopengar” för med sig att vi då blir alltmer skuldsatta. Kan en sådan utveckling fortgå, vilket var frågan som ställdes i början på inlägget? Nej, det säger sig självt att detta scenario spricker, förr eller senare. Och när denna ”bubbla” spricker så dras hela samhällsekonomin med i fallet. Men som sagt, detta var ju en annan historia.

Den låga räntenivån tillsammans med den stora efterfrågan på bostäder garanterar att bostadspriserna stiger. Denna låga räntenivå resulterar också i ett ökande intresse för börsen. Avkastningen på investerat kapital ses i dessa bägge fall – bostaden och börsen – som säkra investeringar.

Att komma på tanken att spara i banken är ju att betrakta som en förlustaffär. Och att investera i den reala ekonomin är alldeles för osäkert med dom avkastningskrav som kapitalet ställer. Nej kapitalet väljer befintliga värden istället för osäkra nyinvesteringar.

Vi noterar alltså följande viktiga samband när det gäller den privata skuldsättningen: en ökande skuldsättning leder till en ökande ekonomisk ”aktivitet” i samhället medans en minskande skuldsättning följaktligen leder till en minskande ”aktivitet”. Då det ”skapas mindre kontopengar” så leder detta till en minskande konsumtion, lägre BNP och sämre vinstförutsättningar för våra långivare. Med mindre ”kontopengar” så påverkas naturligtvis även börsen – på ett negativt sätt.

Vad säger oss all denna motsägelsefullhet: jo om vi, som privatpersoner och företag, strävar efter att bli skuldfria så leder detta agerande till en stagnerande ekonomi i vårt samhälle. En stagnerad ekonomi resulterar i ökad arbetslöshet; utebliven ekonomisk tillväxt; och såväl en finansiell som real ekonomisk kris och i slutändan en kollapsande kapitalism.

Kan det vara så att ett ekonomiskt system som innefattar all denna motsägelsefullhet är ett på förhand dödsdömt system?

Inlägg 15: Brexit

Så här, ett antal dagar efter Brexit, kan vi göra en första analys av Storbritanniens Nej till fortsatt EU-medlemsskap.

Vi konstaterar att EU projektet går mot sitt definitiva sönderfall. Detta sönderfall har sin grund i den globala ekonomins oförmåga att bygga rättvisa och jämlika samhällen. Ett sönderfallande EU speglar också ett sönderfallande ekonomiskt system. EU och den kapitalistiska marknadsekonomin är intimt sammanbundna.

EU projektet var från början tänkt som en kapitalets europeiska spelplan där medlemsstaterna skulle skörda frukterna av den privatägda ekonomiska tillväxten. Men denna ekonomiska tillväxt är, som vi vet sedan tidigare analyser, både långsiktigt ohållbar och långsiktigt omöjlig. Med dessa fakta så vet vi också att kapitalismen därmed är dömd att gå under.

EU:s och kapitalismens primära drivkrafter kan alltså inte tillgodoses och därmed spricker projekt som från början var tänkta att underlätta för systemets fortsatta ”utveckling”. Detta är vad som nu sker med EU projektet. Det är utifrån kapitalismens sönderfall som vi ska förstå EU projektets sönderfall.

Att vår politiska elit inte delar den här analysen vet vi sedan tidigare och det understrykes lika tydligt nu, efter Brexit. Man nämner överhuvud taget inget om ekonomiska grundorsaker som anledningar till Brexit, istället poängteras dom vanliga fraserna om tillväxt och en starkare konkurrenskraft för att få EU på ”fötter” igen. Det görs ingen reflektion över om vårt rådande ekonomiska system klarar av att leverera dessa i sig ohållbara och omöjliga förväntningar.

Vi kan därför konstatera att vår politiska elit saknar kunskaper om hur kapitalismen ”beter” sig. Om detta har vi ordat om i tidigare inlägg men eftersom denna kunskapsbrist leder till allvarliga politiska felbeslut så måste vi fortsätta att upprepa oss.

Dessa politiska felbeslut skapar naturligtvis folkliga missnöjen som leder till krav på utträde ur ekonomiska unioner, vilket då får till följd att det tidigare ”fria” marknadsspelet nu försvåras. Sådana nyheter är självfallet negativa för kapitalet med sin finansmarknad.

Just dessa negativa signaler talar om för oss att Brexit innerst inne handlar om det ekonomiska ”spelet” och att en turbulent börs vittnar om ett system som uppträder alltmera osäkert.

Hur ser då den närmaste framtiden ut för EU som ju är en del av vårt kapitalistiska system?

I takt med att dom ekonomiska villkoren, för oss alla, stadigt kommer att försämras som en ”naturlig” följd av kapitalismens omöjlighet att ”växa” mer – ”toppen” är nådd – så berörs EU och självfallet övriga världen av denna ekonomiska ”tillbakagång”. Att EU sönderfaller råder det ingen tvekan om. Spänningar och motsättningar inom unionen kommer att tillta och vad detta leder till kan vi bara ana.

När vi börjar inse att EU:s påbörjade sönderfall hänger intimt samman med kapitalismens kriser och dess framtida omöjlighet då har vi tagit ett stort steg framåt till att bygga ett demokratiskt ekonomiskt system.

Juli 2016

Inlägg 16: Brunkol och utsläppsrätter

När brunkol bryts och används som energi så medför detta en av de mest negativa klimatpåverkande effekterna.

Ägs dessutom en mycket stor mängd brunkol av ett statligt företag, vars politiska makthavare påstår sig bedriva en av världens mest ”ambitiösa” klimatmålsättningar så kan man tycka att det självklara konkreta resultatet av detta brunkolsägande borde resultera i att det inte kommer att brytas och därmed få ligga kvar oexploaterat.

Men så inte. De ”ambitiösa” klimatmålen gäller inte längre.

Vad är det då som gäller? Jo som vi alltid har tjatat om så är det pengar allting handlar om, naturligtvis. Inget undantag här heller, då det gäller den statliga energijätten Vattenfall.

Efter beslutet att inte fortsätta med brytningen av brunkolet – vilket innebär mycket stora ekonomiska förluster på grund av de investeringar man gjort – så uppkommer frågan vad man då ska göra med sitt brunkolsägande. Att låta det ligga orört i marken måste självfallet vara det klimatriktiga beslutet. Men nu tas inte detta beslut. Man väljer att sälja sitt brunkolsägande så att en annan aktör kan fortsätta med brytningen. Alltså väljer våra politiska makthavare det mest negativa klimatpåverkande beslutet. Brunkolsbrytningen ska återupptas, men nu med en annan ägare. Ingenting har således förändrats i grunden när vi utgår ifrån klimatets negativa påverkan.

Hur kan vi förklara ett sådant politiskt agerande – där man ena dagen beslutar om stopp för brytningen för att nästa dag godkänna att Vattenfall säljer sitt ägande – som leder till att kolet får fortsätta brytas? Den politiska makten förklarar det med att det statliga företaget agerar utifrån ”affärsmässiga grunder”. Vilket ju betyder att prioriteringen, som alltid i vår ekonomiska verklighet, handlar om pengar. Klimatmålen får med andra ord stå tillbaka för kapitalägandets krassa villkor, som ju är ”drivkraften” i vårt ekonomiska system.

Här, om något, ser vi tydligt hur det kapitalistiska systemet, med sina beslutsprocesser i praktiken sätter agendan för hur våra politiska makthavare skall agera. Politiken underställs dom marknadsekonomiska prioriteringarna. Eller för att ytterligare förtydliga det hela: samhällets behov får stå tillbaka för kapitalets primära intressen.

Här kommer köpet av så kallade utsläppsrätter in i de ”ambitiösa” klimatmålen. Efter det att den statliga energijätten tog sitt försäljningsbeslut på ”affärsmässiga grunder” så påstår sig denna klimatnegativa åtgärd kunna kompenseras genom köp av utsläppsrätter.

Tanken med köp av utsläppsrätter är ju att kunna få ner utsläppen som orsakar vår negativa klimatpåverkan. Med pengars hjälp ska denna politik leda till positiva effekter på klimatet, är tanken.

Men så enkelt fungerar inte saker och ting!

Vad finns det för garantier att dom köpta utsläppsrätterna resulterar i investeringar av förnyelsebar energi? Nej det finns inga garantier för detta. Istället fungerar det så att när pengar investeras i marknaden – i detta fall ”klimatnegativa” företag – så väljer marknaden att försöka maximera detta kapitaltillskott så långt det bara går. Att dom ”klimatnegativa” företagen skulle välja att investera i förnyelsebar energi finns, som sagt, inga garantier för. Sådana investeringar är ju att betrakta som utgiftsposter och det vet vi vad det innebär i en värld som bygger på vinstmaximering via konkurrens.

Nej, så kallade utsläppsrätter handlar i praktiken om att kapitalet köper sig fri från ansvar över negativ klimatpåverkan. I det här fallet handlar det om skattepengar som ska in på marknaden i denna mycket tvivelaktiga verksamhet.

 ———————————————————————————————–

Inlägg 17: Saknad politisk insikt

Den viktigaste politiska insikten kvarstår. Insikten om att våra rådande samhällen har byggts upp utifrån inhumana, ojämlika, ej jämställda och därmed orättvisa strukturella förhållanden. Så länge som denna politiska insikt inte är etablerad så länge kommer de socio-ekonomiska kriserna bara att öka i omfattning. Det är just bristen på denna insikt som nu i snabb takt försämrar våra villkor, på alla plan.

Ett ekonomiskt system som inte längre förmår skapa ”välfärd av egen kraft” måste förstås som ett system i sönderfall. Denna förståelse är viktig och helt avgörande för att våra politiker ska kunna fatta de ”rätta” besluten. Men eftersom vi ser att denna förståelse ännu saknas så tas och kommer det att tas många ”felaktiga” beslut. Resultaten av dessa beslut skapar allt sämre förutsättningar för allt fler att kunna leva ”drägliga” liv. Med allt vad nu ordet ”dräglighet” kan innebära. Och dessa allt sämre förutsättningar gäller såväl vårt samhälle som alla andra samhällen.

När den politiska insikten inte förmår koppla samman dagens samhälleliga strukturer med gårdagens  maktförtryckande strukturer då leder denna bristande insikt fram till ett ”normerande” av dagens samhällen.

Gårdagens starkt patriarkala strukturer formar självfallet ”bygget” av de samhällsliv som levs idag. Samma sak gäller för de ekonomiska villkor som har byggts upp under en historiskt lång tidsperiod. Vilket kort kan sammanfattas som ett förhållande mellan ”slav och herre”. Detta förhållande lever vidare även idag. Inser vi det? Inser politiken det? Tydligen inte eftersom detta principiella förhållande, mer eller mindre, är normgivande i det praktiska livet. Vilket innebär att våra samhällen fortsätter att ”utvecklas” strukturellt på liknande sätt sedan en mycket lång tid tillbaka i historien.

Med våld, av alla de slag, ansåg sig gårdagens maktelit kunna lösa konflikter både inom sina egna uppsatta gränser och mellan gränsande ”maktområden”. Idag benämner vi dessa ”maktområden” för stater. Också dessa med gränser markerade ”maktområden” har idag blivit helt normaliserande.

Så staters tillkomst; patriarkatets långa historia; den ekonomiska klyftan mellan att äga och att vara ägd; konflikters ”lösningar” med våld; tron på konkurens och ständig ekonomisk tillväxt är några grundläggande strukturella byggstenar som har format våra samhällen vilka alltså sätter sin prägel på våra dagars samhällen.

Insikten om att dessa grundläggande strukturella byggstenar har sin historiska bakgrund och att denna bakgrund präglar dagens globala samhällen på ett ohållbart och orättvist sätt är en förutsättning i en förståelse av en nödvändig diametral förändring av våra samhälleliga strukturer.

Att tro på dagens strukturella ordning som en möjlig väg att kunna få till rättvisa och ekologiskt hållbara samhällen är dömt att misslyckas.

Vi måste omvärdera hela framväxten av vårt historiska arv och komma fram till att detta arv omöjliggör ett fortsatt ”byggande” utifrån denna historiska bakgrund. Denna politiska insikt innebär en totalt förändrad ”världsbild” för många av oss, ja säkert dom flesta. Det finns emellertid inga genvägar. Skall vi kunna genomföra nödvändigheten av hållbarhet och rättvisa så krävs det en politisk insikt om arvets och det därifrån vidare bygget av dagens samhällen som strukturellt ohållbara och orättvisa.

Vi måste i det här sammanhanget känna till att de politiska beslutsprocesserna blir alltmer underställda de ekonomiska besluten, som tas av marknaden. I takt med de ökande kapitalistiska kriserna – som ju är en följd av kapitalets omöjlighet att växa – så ställs högre krav på att det offentliga samhället kommer kapitalet till hjälp. Vilket då innebär att de ”viktiga” politiska besluten i allt väsentligt går kapitalets ärenden. Politiken görs, på så sätt, bakbunden av vårt ekonomiska system.

Våra banker tillåts inte att gå omkull eftersom detta skulle påverka våra samhällen mycket negativt. Man kan säga att hela vårt offentliga samhälle nu har hamnat i händerna på privata finansiärer. Så långt har det alltså gått. Och det bör inte vara alltför svårt att förstå faran med en sådan fortsatt ”utveckling”.

Men då var vi där, åter igen: den saknade politiska insikten!

Inlägg 18: ”Förflackad” debatt

I takt med att den ”offentliga” ekonomin, mer och mer, tvingas att stötta upp vår marknadsekonomi så ”förflackas” den politiska diskussionen och debatten. Så kallade politiska debatter handlar alltmer om hur ”dumma i huvet” de politiska motståndarna är.

När nu världens mäktigaste stat skall utse en ny president så handlar det mesta om att ”dumförklara” motståndaren. Att ifrågasätta och arbeta för grundläggande förbättringar av själva den samhälleliga ”konstruktionen” handlar inte dagens politik om. Nej det är istället politisk konkurrens på det personliga planet som gäller. Med pengars hjälp och idiotförklaringar så skall den politiska makten erövras.

Kan sådan politik kallas seriös? Kan politik som till största delen handlar om att kunna ”köpa” sig till makt anses som demokratisk?

Jodå, vår politiska- och ekonomiska elit menar att detta är demokrati. Så här ska tydligen demokrati se ut. Maktpolitiken formar sig utifrån vår ekonomiska verklighet. Marknaden som kräver och är uppbyggd utifrån konkurrensens ”regelverk” speglar också den alltmer personifierade debatten. I denna debatt är det mer regel än undantag att smutskasta sina politiska motståndare. När politiken saknar förmågan till sakliga diskussioner så gäller personangrepp som det enda ”vapnet”.

Då ett ekonomiskt system tar ett allt starkare grepp om de politiska besluten så blir det egentligen förståeligt att politiska debatter ”förflackas”. Vad finns det att debattera om när ändå marknaden ”kräver” att besluten tas utifrån kapitalets prioriteringar? Skulle dom politiska besluten gå emot kapitalets prioriteringar då blir ju följderna för våra samhällen förödande (vilket de ju, i och för sig, ändå blir vid ett fortsatt kapitalistiskt system) – en fråga som vi tidigare har skrivit mycket om.

Som vi därför ser så återstår inte så mycket att debattera om. Marknadens beslut för våra samhällen är följaktligen det enda som gäller. Med dessa fakta för ögonen så blir det på sätt och vis helt förståeligt att politiska debatter handlar om vem eller vilka som för den mest marknadsvänliga politiken.

”Demokratiska” beslut baseras, som vi ser, efter storleken på kapitalägandets marknadsprioriteringar. Att politiska makthavare betraktar detta som demokrati är en sak men när den konkreta verkligheten visar oss motsatsen så säger oss detta att demokratiska beslutsprocesser blir alltmer sällsynta i det ekonomiska ”klimat” som vi alla lever i.

Jag antar att vi alla förknippar demokrati med samhälleliga beslut där majoritetens önskemål får gälla och inte ”rösterna” från fåtalets ekonomiska prioriteringar. Som vi säkert alla känner till så stämmer inte denna vision med verkligheten. Slutsatsen måste därför bli att själva det demokratiska begreppet bara lever som en vision för oss. I denna demokratiska avsaknad frodas dom torftiga politiska debatterna där sakfrågor och ideologi har satts på ”undantag”.

När nu världens mäktigaste stat hanterar grundläggande samhällsfrågor på den här politiska nivån då bör vi på förhand kunna förstå vartåt samhället barkar.

Augusti 2016

Inlägg 19: Utkast

1 a/

Förhållandet mellan vinsters kapitalisering och förlusters socialisering visar på det så kallade offentliga samhällets underdånighet gentemot kapitalismen. Förhållandet visar också den ”rävsax” som samhällets politiska makthavare har försatt sig i. Man är numera bokstavligt talat bundet till att förse kapitalet med ekonomiskt stöd beroende på att en krisande kapitalistisk marknadsekonomi skulle kunna orsaka väldiga samhälleliga bekymmer, vid en fortsatt krisande utveckling. Samtidigt ska vi komma ihåg att den kapitalistiska krisen följer, så att säga, en ”utstakad” väg mot den oundvikliga framtida kollapsen för systemet. Samhällets ”omplåstring” av systemet förlänger visserligen fortlevnaden men den kan aldrig leda till ett ”läkande” på sikt. Detta måste vi ha i minnet när vi iakttar ”samspelet” mellan den rådande ekonomin och politiken.

Kapitalismen sätter agendan för hur politiken ska agera och denna agenda kräver socialisering av förluster som uppträder i ”viktiga” marknadssektorer. Finansmarknaden är en sådan ”viktig” sektor. Vi vet att om denna sektor skulle få akuta problem då dras det övriga samhället med i fallet, om ingenting görs. Alltså kräver systemet att politiken tar beslut om att stödja kapitalets ägare på än det ena och än det andra sättet. Jag kallar detta för förlusters socialisering. Kapitaliseringen av vinsterna är däremot, som vanligt, förbehållet den privatägda marknaden. Vilket också följer den ”normativa utstakade” vägen.

Vi måste komma ihåg att kapitalismens primära ”behov” är skapandet av maximal vinst åt just kapitalets ägare. Allt annat kommer i andra hand. Detta är ju själva systemets ”inneboende logik”. Därmed ingår det i denna ”logik” att minimera allt vad utgifter heter. Allt från löner till investeringar och skatter.

I maximerandet av vinster ingår alltså, som sagt, att minimera utgiftssidan. Hålla nere löner; anpassa företaget till lågkostnadssamhällen; ägna sig åt skatteplanering med mera, så innebär detta att vinstmaximeringen blir möjlig.

Konkurrensens ”inneboende lagar” driver kapitalet till dessa och andra utgiftsminimeringar. Här ser vi åter igen hur samhällets behov får ge vika inför kapitalets ständiga jakt efter högsta möjliga vinster.

Den kapitalkoncentration och växande globalisering som ju blir effekten av det rådande systemets ”inneboende lagar” bäddar för ökande social oro, med allt vad det innebär.

Klart är att den tilltagande sociala oron världen över hänger ihop med vinsters kapitalisering och förlusters socialisering.

Samhällets strukturella uppbyggnad har alltid ett syfte. Det är alltså ingenting som bara sker så där utifrån någonting ”självklart” på förhand ”normativt”. Att vårt och alla andras samhällen har grundläggande ”byggstenar” har sina förklaringar vilket inte beror på någonting på förhand givet. Våra grundläggande ”byggstenar” har sin förklaring i det globala ekonomiska system som vi alla delar. Det är detta globala system som, man kan säga, kräver ett antal grundläggande ”byggstenar” för att överhuvud taget kunna fortsätta sin ”erövring” av våra samhällen.

Vad jag närmast tänker på det är att vårt globala ekonomiska system kräver en statlig ”överbyggnad” vars främsta uppgift består av att ”finnas till hands” när kapitalet ”ropar på hjälp”.

 2 a/

Skatteindrivning har flera sidor. Nu mer så sägs politikens mål vara att skapa ”välfärdssamhällen” för oss alla. Hur detta ska gå till debatteras det väldeliga om, men vad så gott som alla politiska läger är eniga om det är att dagens ekonomiska system skall fortgå som vanligt och att det ur detta system skall göras möjligt att skapa ”välfärdssamhällen”. Debatten handlar i huvudsak om hur skatteindrivningen ska gå till och hur sedan skatteintekterna ska fördelas.

Dåtidens skatteindrivning vet vi hade helt andra avsikter. Men frågan är om inte både nutidens och dåtidens system i grunden hade likartade syften? Kan syftet med skatteindrivning vara att den samhälleliga makten kan fortsätta med sitt maktutövande?

Den samhälleliga makten menar jag är uppdelad på den ekonomiska- respektive den politiska makten, där den politiska makten är underställd den ekonomiska. Alltså leder detta till att den avgörande makten finns i det kapitalistiska systemet där dom mest betydande beslutsprocesserna tas utifrån kapitalstorleken i systemets marknad.

För att denna ”fria” marknad ska kunna ge högsta möjliga ekonomiska avkastning så är det helt nödvändigt med en stat som kan driva in och sedan fördela ut skattepengarna. Det låter motsägelsefullt att den ekonomiska makten är i behov av en stat som bland annat sysslar med skatteindrivning. Företagen gör ju allt för att kunna minimera sina skatteutlägg samtidigt som dom kräver allt mer av skattepengarnas fördelning. Hur går detta ihop? Jo men det överensstämmer helt med kapitalismens primära behov. Högsta möjliga avkastning på minsta möjliga utgifter. Det ligger i systemets ”natur” att den ekonomiska konkurrensen mellan företagen skapar detta dilemma. Utgifterna skall belastas konkurrenterna medans skattens fördelningspengar skall tillfalla det ”egna” företaget.

Allting handlar om konkurrens så även om statens skattepengar. Utifrån kapitalismens ”inneboende” regler så går alltså resonemanget ihop.

”Någon annan får betala skatten, bara vi slipper! Går vi däremot mot konkurs så förväntar vi oss att staten räddar oss!”

Så har dagens förhållande mellan statens skatteintäkter och kapitalismen utvecklats. Framför allt så gäller detta finanssektorn med bankerna i centrum. Samhället har nu hamnat i beroendeställning till den privatägda finansmarknaden och, som sagt, då i synnerhet de stora bankerna. Skulle dessa få ekonomiska bekymmer så finns inget alternativ för samhället längre, bankerna måste räddas. Skattepengarna tillförs bankerna på samma sätt som vinsterna fördelas mellan ägarna. Förlorarna i detta spel blir, som alltid, skattebetalarna. Vinsten kapitaliseras medan förlusterna socialiseras!

Vi ser alltså att kapitalismens fortsatta existens hänger på om staten lyckas skjuta till nödvändigt kapital. Så var det inte för ett antal decennier sedan. Då kunde kapitalismen reglera sig själv, vilket den också gjorde, utan inflytande från staten. Men denna ordning gäller alltså inte längre. Vad beror denna förändring på?

Man kan säga att kapitalismen har vuxit i omfång. Kapitalet har globaliserats och koncentrerats på allt färre ”händer” vilket har medfört att dom riktigt stora företagen har vuxit sig så stora att samhället har kommit i stark beroendeställning av dessa företag. Samhällets ”existens” hänger därför bland annat på att dessa företagsbjässar (bankerna) fortsätter växa. Skulle problem uppstå så blir samhället tvunget att ingripa ekonomiskt och detta görs med hjälp av skattepengar.

Vi kan säga att det har blivit statens mest primära uppgift i dagens samhälle. Alltså att se till så att finanssektorn inte havererar. Vi kommer med andra ord fram till att kapitalismen kräver en stat som kan ”erbjuda” kapital. Den ekonomiska makten får detta att genomföras med hjälp av sin politiska makt som har att verkställa dom nödvändiga åtgärderna som kapitalet kräver.

Ser vi likheterna mellan forna tiders skatteindrivning och dagens ”mjukare” indrivning? Javisst ser vi likheterna och den bärande likheten är att maktens ekonomiska intressen skall prioriteras.

När dagens kapitalism får allt svårare att växa – vilket i framtiden kommer att resultera i nedväxt – så kräver den ”kompensation” i form av skattepengar. Detta beroende kommer därför att stadigt öka vilket då innebär att ”välfärdssamhällets” behov inte kan tillgodoses. Företagsbjässarna som samhället klamrar sig fast vid leder då till att ”välfärdspengarna” hamnar i händerna hos den kollapsande kapitalismen.

Det är denna negativa utveckling vi har att vänta oss framöver. Frågan vi ska ställa oss blir: hur ska då ett framtida skattesystem se ut när nu dagens system inte kommer att kunna bygga ”välfärden”?

Om detta har jag tidigare skrivit. Men det tål att upprepas, anser jag.

Eftersom kapitalismen idag behöver ett skattesystem för att kunna överleva så är det enkla svaret på frågan ovan: vi behöver inget skattesystem! Hur ska detta då förklaras?

Jo ett ekonomiskt system som prioriterar samhällets behov istället för, som idag, det privata kapitalägandets behov måste naturligtvis själv äga och ansvara över detta kapital. Vilket innebär att det ekonomiska överskottet – som ju är en förutsättning för företagande – efter redovisningen av intäkter och utgifter går till det samhälleliga kapitalägandet. Genom detta enkla och rättvisa ägande upphör statens ”jakt” efter skatteinkomster.

Förstår vi denna förändring? Låt mig försöka förklara det hela!

Idag startar oftast ett företagande med hjälp av krediter från någon bank. Verksamheten kommer igång och företagandet genererar förhoppningsvis intäkter som då bör täcka upp företagandets utgifter. Skall företagandet kunna drivas långsiktigt så måste självfallet intäkterna överstiga utgifterna, i annat fall så kan inte företagandet fortsätta. Detta inser alla!

Vad vi också bör inse det är att bankens krediter kan vara helt avgörande för om företagandet skall bli ”lyckosamt”. Här ska vi förstå att även banker är privata företag och som sådana ska också dom drivas runt på i princip likartat sätt som det kreditberoende företaget. Naturligtvis så är även bankerna kreditberoende, måhända inte lika akut beroende som det ”lilla” företaget.

Hur som helst, den idag rådande privatägda marknadsekonomin är som helhet starkt kreditberoende. Kan vi förstå att denna privatägda marknad, som globaliseras alltmer, görs beroende av att företagskedjan inte får ”brista” i något led. ”Brister” den i något led så kommer detta att fortplanta sig i marknaden och orsaka ”skador” både i själva marknaden men också i samhället. När detta sker så drabbas självklart statens skatteindrivning vilket leder till att bland annat ”välfärdssatsningar” uteblir. Krisen i ekonomin sprider sig snabbt över hela samhället och staten ser som sista utväg att gå in med skattepengar för att söka stabilisera den känsliga marknaden.

Vi vet att sådana här scenarion utspelas med jämna mellanrum och vi vet också att dessa scenarion blir allt värre med tiden. Denna utveckling leder därmed fram till en oundviklig kollaps för vårt kapitalistiska system. 

 1 b/

Förhållandet mellan vinsters kapitalisering och förlusters socialisering. Detta förhållande är nödvändigt att söka förstå och inse detta förhållandets samband med kapitalismens förestående kollaps. Vi gör ett försök att sätta oss in i denna problematik.

Kapitalismens primära intresse är skapandet av vinster till just kapitalets privata ägare. Detta ägande söker alltid efter maximal vinst. Vilket ju är systemets inneboende ”logik”. Därmed ingår det i denna ”logik” att minimera allt vad utgifter heter. Allt från löner till investeringar och skatter. Att söka minimera utgifterna ger större vinster till ägarna. Enkelt att räkna ut, eller hur?

Med en allt hårdare konkurrens – som ingår i kapitalismens ”logik” – så pressas utgiftsidan genom effektiviseringar, lönedumpning och skatteplanering. Allt detta tillsammans med konkurrensen leder till kapitalkoncentration och globalisering.

I denna konkurrens skapas vinnare och förlorare. Vinnarna växer sig allt större och därmed mäktigare medan förlorarna köps upp eller konkursar/slås ut. I spåren av denna ständiga strid växer den sociala oron; arbetslösheten ökar långsiktigt; likaså utslagningen av människor i alla samhällen. Konkurrensens ”vinnare” varken kan eller har något behov av att ”suga upp” all den arbetskraft som ”förloras” på grund av systemets inneboende ”logik”. Denna ständigt växande skara människor blir helt beroende av samhälleligt stöd. Alltså sker en ständig ökning av sociala utgifter (skattepengar) såvida inte den samhälleliga strukturen är utformad på det sättet att den utslagne får klara sig bäst själv. Vilket är en realitet runt om i världen.

Om vi till detta inser att samhällets skattebas urholkas – av dom orsaker som vi nämnde ovan – så hamnar själva samhället i ett underskott. Samhället behöver ta krediter för att om möjligt täcka upp sina utgifter.

I en alltmer kreditbaserad ekonomi, som ju blir det ”naturliga” resultatet av kapitalismens ”logik” så växer kreditmarknaden på bekostnad av den ”produktiva” marknaden med sitt kapital. Det ”produktiva” kapitalet flyttas mer och mer över till kreditmarknaden. Denna vår kreditmarknad växer sig större och större – vilket åter igen speglar ”logiken” – så vårt övriga samhälle blir, på sätt och vis, bakbundet av kreditmarknadens expansion. Denna marknad tillåts helt enkelt inte att ”gå omkull”. Som vi ser så blir resultatet av detta förhållande att kapitaliseringen på sikt blir total. Det vill säga att eventuella kapitalförluster ersätts av staten. Man kan säga att kreditmarknaden kommer att ”äga” dom framtida avgörande besluten i våra samhällen. Ohållbart naturligtvis! Vi bör kunna se att en sådan utveckling leder fram till kollaps.

Hur ser alternativet ut då? Går det att förhindra kapitalismens kollaps? Nej, jag menar att detta inte går att förhindra. Systemet kommer att ”värka ut” eftersom våra samhällen saknar förmågan att helt enkelt stoppa denna utveckling.

Framtidens ekonomiska system – om vilket jag tidigare har redogjort för – måste därför bygga på ett samhälleligt gemensamt ägande av kapitalet. Detta är den helt grundläggande åtgärden som måste genomföras för att kunna komma fram till ett rättvist, jämlikt och demokratiskt ekonomiskt system. Utifrån denna grundbult så kommer därmed ”jakten” på skatter att upphöra. Statlig skatteindrivning blir ju en omöjlighet när kapitalet ägs av oss alla gemensamt – ett samhälleligt ägande. Dagens uppdelning av kapitalvinster – som kapitaliseras av det privata ägandet – och kapitalförluster – som socialiseras av  samhället – måste i framtiden hanteras av samhället. Såväl kapitaliseringen som socialiseringen av kapitalet skall ansvaras av samhället. Allt annat leder till orättvisa och inhumana samhällen. Vilket ju bevisas av dagens verklighet.

Att överhuvud taget tänka sig ett samhälle utan skatter ligger egentligen utanför vår förmåga att ta in när det gäller hur samhällen skall skötas. Jag menar att även i synen på skatter så har vi en ”normativ” syn.

”Skatter ska betalas in av alla i samhället!”

Hur ska samhället annars fungera, undrar vi? Denna ”normativa” tankegång förutsätter den strukturella uppbyggnad som gäller idag. Vi kan inte ta till oss ett annat strukturellt uppbyggt samhälle.

”Vad är det för svammel att vi inte ska ha skatter?”

 2 b/

Hur fungerar sambandet mellan skatteintäkter och kapitalismen?

Först bör vi sätta oss in i dåtidens skattesystem och söka förstå den tidens skatteindrivning. Att söka förstå det historiska sambandet mellan dåtidens skatteindrivning och dagens skattesystem bör vara en viktig del i förståelsen mellan skatter och det ekonomiska system som gäller.

Vi vet att dåtidens skattesystem hade som syfte att förse makten med allt det som makten krävde för att fortsätta utöva sin makt och dessutom, om möjligt, utvidga sin makt. Genom lagar och förordningar tvingades människorna till underkastelse och krävdes att betala skatt. Makten lade således beslag på en viss mängd ”kapital” som producerades. Att betala skatt var således lika med att förse makten med ”kapital” just beroende på att makten avtvingade människorna i sina samhällen detta. Hur detta ”kapital” sedan användes var upp till makten att avgöra, utan att skattebetalarna – människorna i våra samhällen – kunde ha en åsikt om saken. Det säger sig självt att försöken att undkomma en sådan skatteindrivning ses som någonting självklart.

”Varför betala skatt när kungen använder pengarna till krigföring?”

Genom politisk kamp så förändras delvis skatteindrivningens syfte. Skatter ska inte enbart gå till makten, med sin stat, utan skatter ska också gå till välfärdsuppbyggnad. Detta görs, som sagt, möjligt genom den politiska kampen.

Men skatter ses naturligtvis fortsatt som en utgiftspost för alla, såväl rik som fattig. Kan man smita undan skatt så gör man det. Att undgå statens långa arm gällde såväl före som efter kapitalismens genombrott. Denna syn på staten gäller, som vi vet, även i vår tid. Makten, vad den än benämner sig, tvingar till sig skatteintäkter därför att den egentligen inte har något annat val. Om valet skulle vara att lämna indrivningen därhän då skulle dåtidens samhällen – observera dåtidens – se helt annorlunda ut. Kapitalägandet skulle då ha blivit en samhällelig angelägenhet och inte, som historien och nutiden visar, en privatsak som agerar vid sidan om samhälleliga behov.

Men när nu historien och nutiden ser ut som den gör då krävs ett skattesystem för att få samhället att ”utvecklas” precis så här. Då den politiska- och ekonomiska makten har sina rötter i en orättvis strukturell uppbyggnad då skapas också en överbyggnad (staten) som måste hantera den rådande ordningen. Skatteindrivning blir alltså det ”normativa” och självklara medlet att tilltvinga sig kapital. Ekonomisk brottslighet på högsta nivå, skulle man kunna förklara dåtidens skatteindrivning för. Man tar från dom redan fattiga för att sedan ge till dom redan rika. Alltså indrivningens grundläggande syfte. Denna ”normativa” ordning fortplantar sig in i vår tid.

När vi idag påstår att syftet med skatter det är att bygga ”välfärden” då ska vi veta att ”välfärd” kan betyda nästan vad som helst.

Faktum kvarstår, skatteindrivning har sin grund utifrån maktens intressen. Eller med andra ord: vårt ekonomiska system kräver skatter. Den kapitalistiska marknadsekonomin som våra samhällen står och faller med blir mer och mer beroende av att skatteindrivningen fungerar. Samtidigt försöker företagen minska sina skatteutgifter så långt det bara är möjligt. Hur går detta resonemang ihop?

Jo om vi betraktar dom riktigt stora företagen, exempelvis banksektorn så har denna sektor vuxit sig så stor att samhället skulle brytas ned ifall banksektorn tvingades in i konkurs. För att kunna rädda denna sektor så måste samhället använda sig av statens skattepengar. Här ser vi att det krävs en väl fungerande skatteindrivning. Däremot så är det inte dessa dom riktigt stora företagen som bidrar i någon större utsträckning med dom nödvändiga skattepengarna utan denna utgift hamnar i stället hos dom mindre företagen tillsammans med sina anställda.

Omvänt ser vi då att ett annat ekonomiskt system skulle klara sig utan skatter. Hur kan ett sådant ekonomiskt system se ut?

September 2016

Inlägg 20: Utkast 2

1/

”Om ett ekonomiskt system inte ska bygga på konsumtion, vad ska det då bygga på?”

Kan tänka mig att den här frågeställningen kommer upp av samhällseliten när ifrågasättanden av dagens rådande konsumtionsdrivande ekonomi tas upp. Till att börja med så måste vi fråga oss vad som händer vid en fallande konsumtion.

Svaret är enkelt, systemet kollapsar! Detta är vad som händer vid en fallande konsumtion. Alltså måste då en fallande konsumtion förhindras, enligt eliten. Man kan säga att systemet kräver detta och dom som då ska förhindra denna kollaps blir den politiska makten som i vanlig ordning fattar sina beslut utifrån kapitalets prioriteringar.

Som vi vet så kräver kapitalismen ekonomisk tillväxt vilket gör att kravet innefattar en ökande konsumtion. Vi ser alltså att samhällseliten har ”rätt” i sina påstående om nödvändigheten av en ökande konsumtion. Att bevara kapitalismen, med sina inneboende drivkrafter, är helt riktigt om man betraktar det rådande systemet som det ”rätta”. 

Men nu var frågan hur och om det går att bygga ett ekonomiskt system utan kravet på tillväxt, utan kravet på en ökande konsumtion? Hur kan ett sådant system se ut?

När vi nu ställer dessa frågor då svarar flera av oss, som ovan, att tillväxt och en ökande konsumtion är helt nödvändigt för att få samhället att fungera.

Ja, ni har ”rätt”! Jag upprepar: vårt nu rådande system skulle haverera vid sjunkande ekonomisk tillväxt och därigenom minskande konsumtion. Ni kommer också vidare säga att arbetslösheten skulle skjuta i höjden; välfärden skulle inte gå att upprätthålla.

Helt ”rätt” igen! Men kan ni utifrån dessa faktiska orsakssamband inse att kapitalismen som system är ett system som inte har någon framtid?

Hur ska vi se på saken? Hur ska välfärd skapas utan konsumtion?

Det är det mänskliga arbetet som skapar välfärden. Kapitalvärden uppstår genom det mänskliga arbetet och dessa värden ska sedan fördelas i samhället. Är vi, så här långt, överens om arbetets betydelse för välfärden? Nåväl, detta fördelande av kapital kan bara fungera rättvist i samhället om det är samhället självt som ansvarar över kapitalvärdena.

Att arbeta för att bygga välfärden kräver just arbetsinsatser! Arbetet skapar kapitalet! Denna sanning lär oss att ekonomisk tillväxt och konsumtion inte är dom ledande ”tillsatserna” i välfärdsbyggandet.

Vilket är då den ledande ”tillsatsen” i välfärdsbyggandet? Kan det handla om arbetet? Ja så måste det naturligtvis vara. Eller är ni av en annan åsikt?

Genom vårt arbete i samhället byggs välfärden. Den kan inte byggas på annat sätt.

Angående just problematiken kring kravet på ständig ekonomisk tillväxt så vet vi att detta är en omöjlighet. Vilket vi måste känna till. Redan vid detta konstaterande faller den kapitalistiska ”drömmen”. Alltså så måste ett framtida system fungera utan ekonomisk tillväxt.

Vad är det specifikt i vårt rådande system som kräver ekonomisk tillväxt? Jo det är konkurrensens ”nödvändighet”. I ett system där det privata ägandet över kapitalvärdena råder då uppstår hela tiden ”jakten” på dessa värden. Konkurrensen ”frodas” i denna jakt.

Men att bygga välfärd, verklig välfärd för alla, kan bara genomföras med samarbete. Samarbetet kan inte leda till globalisering. Istället så leder samarbetet till lokalisering av företagandet. I ett samarbetande ekonomiskt system så finns inte behovet av ”jakten” på de producerande kapitalvärdena. Prioriteringen flyttas från det privata ”kapitaljagandet” till det gemensamma samhällsbyggandet. Under sådana förhållanden förändras likaså arbetslöshetsproblematiken till den fulla sysselsättningens

självklara ordning. Det handlar om kontrollen över kapitalet. Privat kapitalägande eller gemensamt ägande. Det är detta som allting i grunden handlar om. Vi får två helt olika samhällen beroende av hur det ekonomiska ägandet ser ut.

2/ 

Varför arbeta? Jo den primära orsaken till att arbeta består i att arbete skapar välfärd. Genom arbetet bygger vi välfärdssamhället. När alla som kan arbeta också bidrar med arbetsinsatser så skapar vi kapitalvärden som vi i sin tur använder till samhälleliga välfärdsutbyggnader.

Det är också ungefär så här som den politiska eliten brukar formulera sig när det gäller arbetsmarknadspolitiken. Det är bara det att den rådande politiken har att göra med ett system som varken prioriterar att alla får arbete eller att samhällets välfärdsbyggande kommer i första hand. Men det där kan vi nu – eller hur – så vi behöver inte gå igenom kapitalismens inbyggda prioriteringar. Vi håller oss till det nödvändiga system som måste följa på kapitalismens kollaps.

Ett sådant nödvändigt system kommer naturligtvis att överge globaliseringens och konkurrensens ständiga jakt på högsta möjliga vinst. Kapitalägandet hamnar ju i samhällets ägo istället för som nu i rådande privata händers ägo. Detta är den avgörande skillnaden som måste bli den naturliga följden efter kollapsen. Därmed försvinner också strävan efter ständig ekonomisk tillväxt och för första gången i den moderna historien så kommer vi att se hur en kollapsande tillvaro förändras till hållbar utveckling.

Den globala ekonomin kommer att upphöra till förmån för lokal ekonomi. Kapitalismens drivkrafter, bland annat i form av konkurrens, har spelat ut sin roll. Genom samarbete inom alla områden – även marknadsmässiga – så drivs inte längre ekonomin av privat konkurrens. Detta marknadsmässiga ”behov” har ingen framtid. Prioriteringen gäller istället samhällelig välfärdsutveckling och inte privatekonomisk vinning. Lokalsamhället blir den produktiva ”basen”. Det kommer att falla sig naturligt att produktionen hittar ”hem” igen. Globaliseringen upphör likaså naturligt när det privata kapitalägandet inte längre görs möjligt. Företagandet kommer som en naturlig följd av den globala kollapsen att öka i snabb takt.

En viktig sak: blanda inte ihop företagsägande med kapitalägande. Entreprenörer bygger företagande utifrån ideér. Och att starta och driva företag kräver pengar. Dessa pengar ställer samhället till förfogande – inte privata finansiärer – och i gengäld får samhället tillbaks det överskott som företagandet genererar. Företagare ansvarar och driver företag enligt de regler som alla inblandade parter kommer överens om och när det gäller företagsekonomin så står samhället som garant, både vad gäller utgifter som inkomster. Observera här att alla former av skatteindrivning blir inaktuellt. Man kan säga att kapitalet cirkulerar mellan samhället och företagen och som vi vet så ökar kapitalvärdena endast på ett sätt – genom den mänskliga arbetsinsatsen. Och den mänskliga arbetskraften ska inte kunna ägas av privata kapitalintressen.

Detta var en komprimerad text om ett försök till förståelse av hur ett nödvändigt samhälle ska kunna se ut efter kollapsen.

3/ 

Funderar lite över följande fakta: Kapitalets intressen står i motsättning till lönearbetarens intressen. Samhällsbehoven står följaktligen i motsättning till dom rådande marknadsbehoven. Dom nödvändiga klimat- och miljöåtgärderna står på liknande sätt i motsättning till kapitalismens primära krav.

Om du bara betraktar dessa inneboende faktiska motsättningar som mänskligheten dras med då borde man fundera lite extra. Frågor bör komma upp ur dessa faktiska realiteter. Är dessa motsättningar omöjliga att komma till rätta med? Ska den här rådande ordningen gälla? Skulle inte våra samhällen fungera mer rättvist och hållbart om dessa motsättningar kunde överbryggas?

Bara det att det existerar sådana här motsättningar borde ju tala om för oss att det inte står rätt till med den rådande utvecklingen. Eller kommer vi inte fram till en sådan slutsats? Det kanske ska fungera så här, som det nu gör ändå? Jag menar, kapitalets intressen medför en oundviklig motsättning gentemot löntagarnas intressen. Detta är kanske inte någonting att bry sig om? Eller vad säger ni? Skall vi inte betrakta dom strukturella motsättningarna som märkliga? Det kanske ska vara en kamp mellan kapitalet och arbetet? Kanske det är denna kamp som bidrar till en human utveckling?

Ja vad drar vi för slutsatser av dessa motsättningar, som vi alla har att förhålla oss till? Att klimatproblemen förvärras över tid kanske inte är så mycket att lägga energi på? Det löser sig säkert framöver bara dom tekniska ”nyheterna” kommer på plats.

”Nej det finns ingen motsättning mellan kapitalet och samhället”, kanske du säger. Ja du kanske rent av menar att kapitalets primära intressen överensstämmer med samhällets intressen. Allt är ju då alltså i fullständig harmoni, blir i så fall din slutsats.

”Vi kör väl på som vanligt! Varför bråka om en massa motsättningar?”

4/

När vi nu har ett ekonomiskt system som går mot kollaps då uppstår frågor om våra politiska ”församlingar”, kommuner, landsting och riksdag. Hur agerar dessa ”församlingar” i denna krisartade tid? Agerar dom utifrån en medvetenhet om att systemet, som dom är tillsatta att administrera, är på väg att haverera?

Nej så är det inte! Våra politiska ”församlingar” agerar utifrån övertygelsen att vi lever i en verklighet som inte låter sig förändras. Ett tillstånd som är normativt. En verklighet som inte kan se ut på ett annat sätt.

”Och varför ska man fundera över det?”

Ett påstående: alltså saknas det en insikt om att våra samhällen – som är strukturellt byggda utifrån kapitalismens primära behov – tillsammans med kapitalet dras med i detta haveri. Avsaknaden av politisk insikt om denna utveckling leder till politiska beslut som förvärrar den rådande krisen.

Hur avspeglar sig då den ekonomiska krisen på dom politiska besluten? Jo när det saknas resurser inom vård, skola och omsorg då är detta en tydlig signal på att det inte kommer in de ekonomiska behov (skatter) som samhället behöver. Skattesystemet klarar inte av att förse samhället med de nödvändiga resurser som behövs.

När kapitalismen inte längre fungerar som våra samhällens ”skyddsängel” då ser sig dom politiska ”församlingarna” nödgade att stötta upp denna ”skyddsängel”.

”Verkligheten kan ju inte se ut på något annat sätt!”

5/

Det är bekymmersamt när vänstern och miljörörelser inte förstår sambanden mellan den rådande ekonomin och politiken.

Visionerna är det inget fel på. Dessa visioner delas för övrigt av en klar majoritet av oss alla. Men när dessa visioner ska omsättas i konkret handling så blir det stopp. Någonting ”står i vägen” för visionernas förverkligande. Stora delar av vänstern och miljörörelsen förstår inte vad det är som ”står i vägen”.

Man kan ju annars tro att visioner som delas av i princip oss alla skulle vara enkla att genomföra. Så är det tydligen inte. Vad är det då som ”står i vägen”?

Just här brister analysen i det att man inte har förstått de grundläggande ”fundamenten” i samhällets strukturella uppbyggnad. Man verkar sakna insikten i att det är ekonomins makthavare som har det sista ordet i avgörande frågor som rör marknadens och därmed samhällets beslutsprocesser. Ett övervärderande av politikens förmåga att kunna ha det sista ordet i dessa beslutsprocesser leder till den handlingsförlamning som vi sista tiden har kunnat notera.

Som sagt, bristen på denna insikt är förödande på alla sätt och vis. Det mest förödande är just tron på att det går att politiskt genomföra beslut som står i strid med vad den ekonomiska makten beslutar.

Eftersom nu den ekonomiska makten har det sista ordet i dom avgörande besluten så, vet vi, att politiken måste anpassa sig till denna verklighet. Här upphör således visionen.

Denna ordning går inte att förändra i ett kapitalistiskt system. När det nu faktiskt förhåller sig så då blir effekten för den delvis ansvariga vänstern och miljörörelsen att den inte kan få igenom sina visioner i politikens beslutande ”församlingar”. Man saknar alltså den nödvändiga insikten när det gäller sambanden mellan den rådande ekonomin och politiken.

Av detta faktiska förhållande så måste vänstern och miljörörelsen lära att dra slutsatsen att visionerna inte går att förverkliga under kapitalismen. Men denna slutsats drar man tydligen inte. Man hamnar genom sin delvis politiska maktställning istället i tron att avgörande förändringar trots allt är möjliga under vår rådande verklighet.

Denna bristande analys har försatt vänstern och miljörörelsen i tron att det både går att administrera samhällsstrukturen och göra visionerna möjliga. Ambitionen att samtidigt förvalta ett inhumant, orättvist och dessutom ohållbart system där visionen är att förändra denna verklighet till dess motsatser går inte att genomföra.

Av detta kan vi dra slutsatsen: vi kan inte ha en vänster som förvaltar ett kapitalistiskt system om man med vänster menar en rörelse som förnekar kapitalismen som ett hållbart och rättvist ekonomiskt system.

Hur ska då vänstern och miljörörelsen agera? Och visst är denna fråga den alltigenom viktigaste frågeställningen som man i alla avseenden kan ställa om vänstern, just i dessa tider. Ska vänstern och miljörörelsen vara med och ta ansvar, administrera och förvalta ett ekonomiskt system som går mot fullständig kollaps? Ska vänstern och miljörörelsen istället agera opposition och lägga störst kraft på organiseringen av rörelser mot detta kollapsande system?

När nu den ekonomiska makten – inte politiken – tar dom avgörande besluten i våra samhällen så betyder ju detta att politiska ageranden kommer i andra hand. Politiken kan alltså inte få igenom avgörande beslut om man inte har ekonomin med sig. Detta förhållande mellan politiken och ekonomin ser vi utspelas dagligen. Politiken kommer med andra ord till korta om ekonomin tar helt andra beslut än vad den politiska makten har bestämt sig för.

Av denna faktiska verklighet så bör vi kunna dra slutsatsen att vänstern och miljörörelsen inte ska vara med och ta ansvar för detta vårt kapitalistiska system.

Kan vi förstå att politiken är ”bakbunden” av dom ekonomiska besluten som tas i marknaden? Vänstern måste alltså agera i opposition – inte ta ansvar över det samhälleliga förvaltandet. Ett politiskt ansvar över samhället innebär att man också blir medansvarig över de ekonomiska beslutsprocesserna. Just detta förhållande försvagar vänstern och miljörörelsen. Den skadar mer än den gör nytta för samhället. Trovärdigheten försvinner när besluten går kapitalets ärenden. Detta blir den bistra sanningen när vänstern hamnar i hel- eller delvis politisk maktställning.

Och som sagt vi har många exempel på, runt om i världen, att vänstern förlorar all trovärdighet när man blir tvungen att ta beslut som går helt emot sina egna framtidsvisioner.

Vänsterns och miljörörelsens huvuduppgift blir därför att bygga rörelser mot kapitalismen med dess politiska ”svans”!

6/ 

Går det att påverka den rådande utvecklingen? Tänker alltså på klimatkrisen, ekonomikrisen och som en följd därav – sociala kriser. Kan vi överhuvud taget få stopp på denna negativa utveckling? Eller har det gått så långt att kriserna inte går att hejda? Allt pekar ju mot att kollapsen inte går att stoppa. Hur skulle i så fall denna utveckling kunna stoppas?

I det här sammanhanget bör likaså följande fråga komma upp: måste denna utveckling hejdas? Om någonting är totalt felaktigt och orättvist samt fortsätter att utvecklas på liknande sätt, är det då inte befogat att en sådan utveckling bryts? Alltså ska vi inte fortsätta att klänga oss fast i ett system som för oss helt fel, kan man ju tycka. Vi kanske istället bör påskynda kollapsen? Ju snabbare systemet bryts ned ju fördelaktigare kan man tycka det är för våra samhällen. Kanske vi ska ta oss an den rådande utvecklingen med tillförsikt och bara låta den fortgå? Om vi nu kommer fram till att den rådande utvecklingen är till skada för våra samhällen och samtidigt konstaterar att vi inte förmår ändra inriktningen på den rådande utvecklingen, hur ska vi då agera? Måste systemet tillåtas ”verka” ut innan vi kan påbörja förändringen av det?

Många frågor. Har vi några svar? Kriserna går inte att förhindra blir mitt omedelbara svar. Kriserna kommer därför att tillta i omfattning och utmynna i kollaps. Ett system som bokstavligt talat kräver ekonomisk tillväxt för att kunna fungera hamnar i kris om inte detta krav tillgodoses. Och systemet har nu nått den punkt där den ekonomiska tillväxten inte kan pågå längre. Taket är nått. Systemet klarar alltså inte av egen kraft att växa längre. När inte heller samhället förmår ”hjälpa” till då har vi nått vägs ände och det är vad vi nu ser utspelas.

7/

Människans sociala liv är flockens! Förstår ni vad jag menar med dessa ord?

Vi är således beroende av varandra för att kunna leva vidare. Av detta följer att vi bygger samhällen där vi måste fungera tillsammans.

Vi skapar kapitalvärden tillsammans – vilket ju sedan mycket långt tillbaks i tiden var det normativa agerandet – med gemensamt arbete.

Varför konkurrera om vi har som målsättning att bygga välfärdssamhällen? Att ”jaga” egen kapitalvinning går därför helt emot den historiskt normativa ordningen som människan hade att förhålla sig till. Var och en arbetar och skapar därigenom kapitalvärden som sedan kommer samhället till del. Vi är en del av ”flocken”.

Denna i grunden normativa ordning är helt satt ur spel av kapitalismen som genom sin strukturella ordning går på tvärs gentemot människans ursprungliga ordning, som sätter samhällets bästa främst.

Om man med samhällets bästa menar samtliga invånare då säger det sig självt att konkurreranden om kapitalvärden missgynnar många på andras bekostnad. Ofrånkomligen så uppstår sociala spänningar i samhällen där konkurrensens regler gäller. Konkurrensen leder till vinnare och förlorare. Detta är fakta som vi i våra samhällen måste känna till.

Kapitalismen med sin konkurrens är alltså ett mycket dåligt alternativ när det gäller välfärdsbyggande i våra samhällen. Kapitalismen kan helt enkelt inte åstadkomma en optimal fördelning av producerande kapitalvärden. Och som vi vet så är ju heller inte detta kapitalismens prioritering. Nej här är det upp till var och en att själv ”jaga” kapitalet, för att kunna överleva. Alltså diametralt motsatt ”flockens” ursprungliga samhälleliga behov.

Ju förr vi alla blir medvetna om detta faktum så underlättas ”övergången” till ett demokratiskt ekonomiskt system.

Oktober 2016

Inlägg 21: Utkast 3

1/

Ett kollapsande system är ett system som inte längre klarar av sin ”uppgift”!

Vad menas då med ”uppgift” i det här sammanhanget? Jo jag avser vårt ekonomiska systems ”uppgift”, kapitalismen. Kapitalismens ”uppgift” är att förse kapitalets ägare med en förräntning på ägarens investerade kapital. Detta är den alltigenom primära ”uppgiften” som gäller. Om nu inte denna primära ”uppgift” kan genomföras då kollapsar självfallet systemet. Och det är precis detta som nu händer med systemet, här och nu i vår tid. Därmed kan vi säga att systemets sönderfall är en rådande verklighet som vi har att förhålla oss till. Vi lever just nu i den pågående kollapsen.

Det är själva den strukturella uppbyggnaden av systemet som bäddar för dess egen undergång. Eftersom vi alla lever inom ett ekologiskt ramverk som inte är oändligt så kan inte ett ekonomiskt system som baseras på konkurrens och som kräver en ständig ekonomisk tillväxt överleva utifrån en sådan verklighet.

Verkligheten som vi alla har att förhålla oss till gäller naturligtvis även vårt ekonomiska system. Kravet på ständig ekonomisk tillväxt blir, som vi kanske förstår, en ohållbar situation för ett system som agerar på en planet med ändliga resurser.

Systemets ekonomiska aktörer, marknaden alltså, är alltid på ”jakt” efter så billiga resurser som möjligt för att kunna åstadkomma en så stor förräntning som det bara går på sitt investerade kapital vilket då bland annat leder till att en av de viktigaste ”drivkrafterna” för systemet, nämligen den systemberoende energin måste både vara så effektiv som möjligt och samtidigt så kostnadsbesparande som det bara går. Denna energi som har ”drivit” kapitalismens utveckling på ett i många stycken framgångsrikt sätt är vår fossila energi.

Den fossila energin har varit och är effektiv samt billig vilket gjort systemet helt beroende av dess energikällor. När nu källorna har exploaterats till en gräns där det sannolikt inte går att krama ur mycket mer då förstår alla att något dramatiskt är oundvikligt.

Konsekvenserna av förbränningen av den fossila energin känner vi till. Detta i sig leder till en miljö- och klimatkollaps som vi också är mitt uppe i. Men detta pågående ekologiska sönderfall är ingenting som kapitalismen förhåller sig till. Man kan säga att kapitalismen inte äger frågan. Den enda fråga som man äger det är frågan om kapitalets förräntning. Allt annat kommer i andra hand. Därför så kommer det pågående ekologiska förfallet inte att ha något inflytande på vårt ekonomiska system, i den meningen att systemet inte tar någon ”hänsyn” till detta förfall. Systemet kan man säga bryr sig inte om huruvida den eller den kontinenten – regionen – drabbas på ett värre sätt än på andra håll. Det globaliserade kapitalet förflyttar sig snabbt från klimatkrisande regioner till ”säkrare” regioner. Lika litet bryr sig kapitalet om socialt förfall som utspelas överallt. Marknaden etablerar sig där nettovinsterna blir som störst sedan får det sociala förfallet fördjupas hur mycket som helst.

”Inte angår det marknaden!”

Nej det är först när kapitalförräntningen uteblir som systemet reagerar. Och det är just denna faktiska verklighet som systemet nu förhåller sig till. Och som vi ser så klarar inte marknaden längre av att reglera sig själv – att täppa till dom ekonomiska ”hål” som bara blir större och större. Den behöver och kräver också hjälp av det offentliga samhället på sin ”jakt” efter högsta möjliga förräntning.

Samhället med sin politiska elit gör allt som går för att undsätta kapitalets pågående kollaps. Ekonomiska kriser – av vad slag det än handlar om – socialiseras av samhället. Det vill säga samhälleliga resurser, i form av skatter, betalas ut till krisande sektorer på marknaden.

Det privatägda finanskapitalet är numera så gigantiskt att det inte tillåts gå i konkurs. Bland annat på detta sätt så binds samhället fast i kapitalets inneboende krav. Dom inneboende kraven på ekonomisk tillväxt leder, som vi ser, till en alltmer kreditdriven ekonomi. För att kunna hålla uppe konsumtionen på fortsatt höga nivåer så måste konsumerande människor ha tillgång till krediter och detta löser systemet genom att just ställa krediter till förfogande. Resultatet blir naturligtvis att skuldsättningen i samhället ökar i snabb takt och en sådan utveckling är självklart inte hållbar. Men på kort sikt så håller sig kapitalismen fortsatt flytande. Att kreditbubblan förr eller senare spricker är ju helt uppenbart. Denna bubbelspricka för ju då med sig att kapitalförräntningen uteblir och denna alltmer förvärrade kollaps kommer i slutändan inte att kunna räddas.

Den ökande kreditgivningen är i sig ett tecken på att kapitalismen, så att säga, inte är i fas. Eftersom en ökande kreditgivning är till för att få fart på ekonomin så visar den också att kapitalets ägare drar sig för att investera. Kapitalinvesteringar i produktionen görs ju utifrån övertygelsen att det investerade kapitalet kommer att förränta sig. Omvänt så blir det då att när investeringar uteblir så är detta ett uttryck för att eventuella investeringar inte kommer att leda till en förräntning. Därför uteblir så klart investeringar.

Finansmarknaden ser i denna situation, å andra sidan, möjligheter till förräntning när företag och människor tilldelas krediter som kan användas till bland annat konsumtion och företagsaffärer. Att skulder och lån ökar drabbar ju inte kortsiktigt finansmarknaden i stället så ser denna marknad stora möjligheter till höga vinster.

Men det är ju så här som kreditbubblor byggs upp. När dom spricker så dras numera hela samhället med i fallet. Och eftersom finansmarknaden numera har vuxit sig så stor så måste dom stora keditgivarna räddas, i annat fall kollapsar samhället. Det offentliga kapitalet – skatter – tvingas i praktiken till att rädda det privatägda finanskapitalet. Kreditförlusterna socialiseras, kan man säga. Men denna lappa och laga metod fungerar självklart inte i längden. Grundorsaken till problemet förblir ju olöst, så länge systemet ser ut som det gör. Kan vi inse att så är fallet?

Så genom en ökande skuldsättning i samhället så håller sig kapitalismen i liv ytterligare en tid.

När vi nu är inne på problematiken kring kollapsens orsaker och verkningar så måste frågeställningen om nödvändigheten och försöken till att förhindra kollapsens forsatta utbredning ställas. Skall vi arbeta för att förhindra denna utbredning eller är det rent av en fördel att systemet kollapsar?

Utifrån den faktiska verklighet som råder runt om i våra samhällen så kan det på många sätt inte bli sämre än vad det redan är. Jag menar att vilken förändring som än sker i den rådande strukturella uppbyggnaden så leder eventuell förändring till att det säkert aldrig kan bli sämre än vad det nu redan är. Då säger det sig självt att det rådande samhälleliga sönderfallet som konstateras omöjligt att kunna vändas på grund av de kända orsakssamband som fördjupar sönderfallet måste resultera i en systemkollaps, vilket på sikt då leder till en fördel för våra samhällen.

En oundviklig kollaps lägger grunden för att kunna bygga en hållbar och rättvis värld!

2/ 

Krigen och konflikterna runt om i världen bryter i sig inte ned kapitalismen, eller rättare sagt, får inte kapitalismen att kollapsa. Att samhällen jämnas med marken; att miljontals människor tvingas på flykt; att lidandet och eländet är ofattbart stort påverkar inte kapitalets fortsatta maktstrukturella ordning i världen.

”Inte berör väl sociala katastrofer kapitalismens alltmer globaliserade maktkoncentration?”

Att vårt ekonomiska system i själva verket indirekt bär huvudansvaret till dom fördjupade sociala kriserna inser varken den ekonomiska- eller den politiska eliten.

”Och varför skulle vi ha något ansvar över vad som utspelas i dessa länder?”

Ekonomiska och politiska företrädare kommer aldrig att inse sambandet mellan den kapitalistiska orättvisan och samhällenas sociala haverier. Det enda som biter på systemets fortsatta framfart är systemets egen oförmåga till förräntning av kapitalet. Hur livet ser ut där samhällen kollapsar bryr sig inte kapitalet i.

”Det är inte vår uppgift att förhindra samhälleliga kollapser!”

Nej i den strukturella ordning som vi alla lever i så är ju kapitalets beslutsprocesser frikopplade från politikens beslut när det handlar om socialt sönderfall. Alltså helt uppåt väggarna!

”Nej blanda inte in ekonomin i det här!”

Att vårt ekonomiska system i grunden är orättvist och ojämlikt på alla sätt och vis är fakta. Ett ifrågasättande av dessa fakta visar bara på en total okunskap om sakernas tillstånd. Kritikerna mot denna faktiska verklighet må titulera sig nationalekonomer; finansmän; ministrar eller egentligen vilken statustitel som helst. Deras ”fina” titlar förändrar inte verkligheten på något sätt. Kapitalismen är helt enkelt lagenlig strukturell brottslighet. Denna brottslighet säkerställs av bestämmelser som makten har dikterat fram sedan lång tid tillbaks.

Lagar och regler säkrar således att kapitalets ägare kan roffa åt sig precis så mycket som önskas. Ett utstuderat rofferi som dessutom är lagligt.

”Vi agerar lagligt i alla våra transaktioner!”

Den strukturella ordningen gynnar, som vi ser, ett fåtal på flertalets bekostnad. Håller vi med om att denna ordning är brottslighet på högsta nivå? Så är det naturligtvis vilket egentligen är odiskutabelt.

Men åter igen, denna brottslighet räknas inte som brottslighet enligt rådande bestämmelser. Vad säger detta om rådande bestämmelser?

Alltså kapitalismen i ett nötskal. Roffa åt sig kapitalvärden som andra skapar. En fiffigt uträknad brottslighet på hög nivå. Att tjäna pengar på andras bekostnad är ju en lysande affärsidé. Du äger kapital att spela med, andra arbetar in kapitalet som du genom ditt ägande lägger beslag på.

”Är det inte logiskt att det fungerar så här?”

Helt lagligt dessutom. Du köper arbetsinsatsen och denna arbetsinsats förhöjer värdet på den vara/tjänst som sedan säljs.

”Är det inte ett underbart system som vi förvaltar?”

Människorna säljer sin arbetskraft till dig. Dom arbetar åt dig. Du tjänar pengar på deras arbete tack vare din investering i deras arbetsinsats. Är det möjligt att förstå detta samband med sociala oroligheter som leder vidare till krig och elände?

”Nej, vi tar inte på oss något ansvar för vad som händer där borta!”

3/ 

Den så kallade omställningsrörelsen visar oss diagram över hur, när och varför vi måste förändra vårt sätt att leva för att göra vårt leverna hållbart på jorden. Ett antal indikatorer är inritade i diagrammet som alla måste förändras och peka åt ett ”hållbart” håll. Men underligt nog så missar man den viktigaste indikatorn som naturligtvis även den måste förändras för att göra framtiden hållbar. Man berör överhuvud taget inte frågan om dagens rådande ekonomiska system. Tydligen utgår man då ifrån att dagens rådande ekonomiska system skall kunna fortgå även i en framtida hållbarhetsstruktur. Kan det tolkas på annat sätt?

Att inte fundera över den viktigaste indikatorn på vägen till hållbarhet visar på en total avsaknad av insikt i hur kapitalismen formar vår värld och därmed även oss själva.

Menar man att dagens sociala kollapser världen över skall kunna fortgå samtidigt som omställningsarbetet för en hållbar värld skall kunna göras möjlig? Eller räknar man med att dagens sociala kollapser kommer att ordna upp sig, på något vis?

Eftersom det, i vanlig ordning, saknas funderingar över kapitalismens påverkan på vårt sätt att leva så blir det svårt att förstå omställningsrörelsens förhållande till vår samhällsstruktur på annat sätt än att rörelsen betraktar den rådande strukturen som fullt normativ. Med andra ord: strukturen skall se ut så här i sin helhet men med små förändringar lite här och där, som alltså skall få oss att ställa om till ett hållbart leverne.

En tydlig omedvetenhet om dom grundläggande orsakssambanden! Eller?

När nu den här sociala ”ordningen” i grunden har sin orsak i maktstrukturella samhällssystem varav kapitalismen är den drivande ”boven” i vår strukturella utformning då bevisar ju detta en allvarlig brist i förståelsen av hur en hållbar omställning ska kunna gå till.

Att ställa om samhällen från ett strukturellt ohållbart system till hållbarhet utan att komma fram till nödvändigheten av en strukturell förändring av våra rådande samhällen är dömt att misslyckas.

Skall omställningsrörelsen bli trovärdig så måste den ta in analysen av kapitalismen i sina beräkningar av vad som måste göras för att kunna visa på vilken väg som skall gås för att nå fram till ekologisk balans på jorden.

4/ 

Den ”fria rörligheten” vet vi är en nödvändighet för att optimera kapitalismens ”utveckling”! I synnerhet gäller ju detta den ”fria kapitalbildningen” och mindre den ”fria arbetskraftsrörligheten”. Jo arbetskraften är självfallet välkommen att röra sig ”fritt” mellan kapitalets investeringar i våra samhällen, till en så liten lön som möjligt. Under dessa omständigheter är arbetskraftens ”fria rörlighet” mer än välkommen och den blir också extra intressant för kapitalet när denna lågavlönade arbetskraft slår ut befintlig ”högavlönad” arbetskraft. I grunden handlar alltså den ”fria rörligheten” om kapitalets ”frihet” att etablera sig där kapitalförräntningen blir som störst.

Vad för då denna ”fria rörlighet” med sig? Jo förutom det som nämndes ovan så måste den ”fria rörligheten” förstås som en absolut nödvändighet, ett krav för att vårt ekonomiska system ska kunna fortsätta fungera med oförändrad styrka, som det är tänkt. Skulle denna ”fria rörlighet” begränsas mellan samhällen så medför en sådan begränsning en ”fara” för kapitalismens överlevnad som system.

Vidare så innebär den ”fria rörligheten” en ökande konkurrens och därmed en ökad utslagning av mindre kapitalägare. Och som sagt så trycks lönebildningen nedåt. Arbetslösheten pressas uppåt som vi vet, vilket medför ökande social oro.

Globaliseringen av kapitalet resulterar i samhälleligt förfall när det lokala näringslivet slås ut av den ekonomiska rovdriften. Också detta en innebörd av den ”fria rörligheten”.

Det ekonomiska och politiska etablissemanget står inför ett felaktigt tänkande när dom försvarar den ”fria rörligheten”. Etablissemanget resonerar utifrån tänkandet om en alltmer ”fri” kapitalism som genom sin ”frihet” ska kunna få igång ekonomierna i våra samhällen att växa obegränsat.

5/

Som vi vet så bryr sig inte kapitalismen om vare sig krig; fattigdom; klimathot eller allt annat destruktivt som drabbar oss med våra samhällen och för den delen hela det ekologiska ramverket som vi har att förhålla oss till. Detta vet vi att kapitalismen överhuvud taget inte befattar sig med. Det enda som bekymrar i vår kapitalistiska värld det är återbäringen på investerat kapital. När denna återbäring stöter på hinder då reagerar kapitalets investerare. Då blir det förståeligt att den enda faktor som kan få stopp på kapitalismen det är dess egen förräntning, eller rättare sagt avsaknaden av förräntning.

Hur ser då framtiden ut för vårt allomfattande världsliga system? Jo vi kommer nu i allt snabbare tempo att dras in i kapitalets växande kriser. Dessa växande kriser bottnar i problematiken med den ekonomiska förräntningen i systemet. I den ”verkliga” produktionen så krymper profiten i takt med den tekniska utvecklingen som blir alltmer robotiserad.

Konkurrensens inneboende regler tvingar fram en allt effektivare arbetsprocess där mer och mer av kapitalets investeringar går till robotiseringar och maskinteknisk- samt digital utveckling. Dessa tekniska framsteg leder till ett minskande behov av arbetskraft men det leder ofrånkomligen också fram till fallande samhälleliga värden. Kapitalvärdena ägs ju privat.

Arbetsprocessen skapar kapitalvärden. Vi kan också säga att kapitalvärden är lika med arbetsvärden.

Vem/vilka drabbas av en ökande robotisering i dagens ekonomiska system?

6/ 

”Världshandeln driver välstånd!”

Orden framfördes nyligen av en före detta toppolitiker under en intervju. Inget överraskande i sig, kan tyckas. Nej visst. Så lät det naturligtvis även under toppolitikerns tid, som just aktiv ledande politiker.

Varför då bry sig över detta påstående? Jo när detta sägs och blir obesvarat i de största medier då tas påståendet emot som om det vore en sanning. Eftersom påståendet är felaktigt så leder ett sådant påstående till att en osanning görs till sanning. Alltså mycket allvarligt och i synnerhet allvarligt när en före detta toppolitiker gör uttalandet.

Nej ”världshandeln driver inte välstånd”, den driver istället orättvisa på alla plan.

När toppolitikern ordar, i intervjun, om det allt ökande sociala förfallet så ses inget som helst samband mellan det ökande förfallet och den rådande ekonomiska ordningen, som alla våra samhällen befinner sig i. I denna ekonomiska ordning ingår ”världshandeln” som en ledande och drivande kraft.

Under intervjuns gång så slås man av tanken och frågan om våra toppolitiker är köpta av kapitalet för att föra ut sådana här påståenden. Och svaret på en sådan fråga måste då bli ett ja. Indirekt kan dom inte våga stå för någon annan åsikt med tanke på deras roller som politiska förvaltare åt kapitalet.   Dom riskerar ju sin ekonomiska framtid vid den minsta antydan om ett ifrågasättande av att det skulle kunna bero på vårt ekonomiska system, som kräver en ”världshandel”, i en än mer globaliserad ekonomi.

Att ett verkligt hållbart ”välstånd” bara kan byggas utifrån en lokaliserad produktion och handel är tydligen fortsättningsvis en omöjlig ståndpunkt om man, som ovan, refererar till en före detta toppolitiker.

Det är en skrämmande dålig insikt i såväl vår samhälleliga historia som i vår rådande utveckling att inte kunna inse elementära orsakssamband. Eller ses sambanden fast dom väljer att ”mörka”?

Men vi ska komma ihåg när kreditbubblan spricker igen, då blir ”smällen” än tydligare än sist.

7/ 

Vid politiska debatter ställs aldrig frågor om varför våra samhällen ser ut som dom gör, sett utifrån ett historiskt perspektiv. Den enkla frågan om varför det ser ut så här ställs aldrig.

Är det inte förvånande att vi efter så många generationer lever i den värld som vi nu har? Borde inte människan efter så många generationer ha lärt sig att kunna bygga väl fungerande och rättvisa samhällen över hela världen?

När detta nu inte har skett så borde vi kunna ana att någonting grundläggande i bygget av våra samhällen har gått snett, eller? Är det inte en sådan fråga som man bör fokusera på? När sådana och liknande grundläggande frågor aldrig kommer upp till debatt så tolkas denna totala tystnad som att dagens samhällen är normativa. Dom görs normativa i betydelsen att det är så här samhällen ska se ut. Debatter hamnar därför på en helt annan nivå än vad dom skulle ha gjort om man vill debattera konstaterande grundorsaker och vad dessa leder till.

Personangrepp är naturligtvis mycket enklare att ta till när det saknas insikt om ”sakernas” tillstånd!

8/

Den tekniska utvecklingen i arbetsprocesser är en självklarhet i människans kreativa förmåga att underlätta och effektivisera arbetslivet. Det mängder av skogsarbetare uträttade under, låt oss säga en veckas arbete, klarar numera en person att uträtta under en dag nuförtiden. Vilket beror på den maskintekniska utvecklingen.

Vilka är fördelarna med en sådan utveckling? Effektiviseringen av arbetsprocessen med en minimal kroppslig förslitning är väl en av de största fördelarna. (Jag går här inte in på miljömässiga nackdelar som en maskinteknisk utveckling orsakar). Gårdagens hårda kroppsarbete kan nu ersättas av ett minimum av sådant arbete och som sagt detta arbete kräver idag en bråkdel av människor jämförelsevis.

Vart tar då alla människor vägen som inte behövdes längre? Jo förr så kunde arbetsmarknaden ”suga” upp alla som inte behövdes i skogen. Och för övrigt så såg det likadant ut oberoende av vilken ”näring” man arbetade i. Alltså tiden före kapitalismens globalisering. Man kan säga att kapitalismen reglerade sin arbetsmarknad utan inflytande av det offentliga samhället.

Idag ser det, som vi vet, helt annorlunda ut. En globaliserad kapitalism med allt vad det innebär plus än mer effektiviseringar där den tekniska utvecklingen mer och mer ersätter människan så ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Kapitalismen ”suger” idag inte upp människor som ställs utanför arbetsmarknaden. Det blir det offentliga samhället som får försöka bidra med olika åtgärder för att försörja alla dessa arbetslösa.

Vi ser här att den självklara effektiviseringen av arbetslivet igår underlättade det mänskliga arbetet i processen men denna effektivisering för idag med sig arbetslöshet och negativa följdverkningar av alla de slag. Denna tekniska utveckling – robotisering – kommer att ”ta över” mer och mer av mänskliga arbetsuppgifter och således kommer arbetslösheten att hela tiden öka i omfång.

Kapitalets ägare ser det inte som sin uppgift att ”ta hand om” alla ”överflödiga” människor så därför kommer den ekonomiska bördan för samhället att ständigt öka i det ekonomiska system som nu råder. Men observera, detta gäller för vårt rådande ekonomiska system och detta gäller inte för ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån en demokratisk ekonomisk struktur.

Om dessa två helt skilda strukturella uppbyggnader finns det mycket skrivet om i tidigare inlägg.

Men i korthet kan det bland annat beskrivas ungefär så här: Varför uppstår det då arbetslöshet i vårt nu rådande ekonomiska system och inte i ett demokratiskt ekonomiskt system? Åter igen hamnar frågan i själva grundorsaken och svaret blir som tidigare: därför att kapitalet är privatägt! Ett privatägt kapital måste på grund av den rådande marknadsekonomin prioritera den egna förräntningen, i annat fall förloras kapitalet till andra konkurrerande kapitalister.

Vi måste känna till att arbetsprocesser, vare sig i äldre tider eller i vår nu alltmer robotiserade tid, tillför samhället kapitalvärden och dessa värden måste ses som mervärden. Värden som överstiger dom för människan nödvändiga ”nivåer” för ett drägligt liv. Alltså handlar dom skapade kapitalvärdena om hur fördelningen ska gå till. Skall kapitalvärden fördelas rättvist eller inte? Som vi förstår så handlar frågan i grunden om vem eller vilka som ska äga dessa kapitalvärden.

Arbetslöshet kan därför aldrig uppstå i en ekonomisk demokrati. Marknadsstrukturen ser helt annorlunda ut – vilket som sagt finns beskrivet tidigare. Däremot så skapar en ökande robotisering alltid arbetstidsförkortningar. Men åter igen, detta är endast möjligt i ett ekonomiskt system som bygger på samarbete och demokrati inte konkurrens och privatekonomisk makt.

Skillnaden av robotiseringens effekter mellan en kapitalistisk ekonomi och en demokratisk ekonomi kan också i korthet beskrivas så här: att robotiseringen under kapitalismen utarmar samhällen medan robotiseringen under en demokratisk ekonomi skapar välfärdssamhällen, alltså välfärd genom hela samhällen.

När allt färre lönearbetar i dagens system så säger det sig självt att samhället blir tvunget att stå för ”notan”. Såvida inte samhället överlämnar problemet till dom arbetslösa att själva fixa sin vidare försörjning. Vilket ju i praktiken är den reella tillvaron i stora delar av världen.

En samhällelig utveckling som går mot en allt mer teknikdriven produktion betyder, som vi förstår, en allt högre arbetslöshet! Denna utveckling leder då till allt större samhälleliga kostnader! Förstår vi att den här destruktiva ordningen hänger ihop med kapitalägandets privatisering?

Vidare: vem skall konsumera när teknikutvecklingen tar över våra jobb? Våra löner försvinner ju som vi har konstaterat och arbetslösheten tvingar ner våra ekonomiska bidrag, om vi får några, till sannolikt ett minimum av levnadsstandard. Kan vi förstå att efterfrågan på varor och tjänster kommer att falla dramatiskt som ett resultat av denna utveckling?

När efterfrågan faller i vår starkt konkurrerande ekonomi så innebär det också fallande vinster. Kapitalismens ”idé” om det investerade kapitalets förräntning blir ju, som vi ser, direkt hotat. Och som inte det här skulle räcka: en robotisering av arbetsprocesser medför dessutom minskade skatteintäkter för samhället.

Vi ser att problemen hopar sig för vårt rådande ekonomiska system. Dom hopar sig på alla plan och systemet kan omöjligen ”drivas” vidare utifrån kapitalismens ursprungliga kriterier.

Hur ser vi då på kapitalismens diametrala motsats, nämligen ett demokratiskt ekonomiskt system?

Först och främst så handlar det om makten över kapitalägandet. Skall det vara privat eller samhälleligt? I ett demokratiskt ekonomiskt system så måste ansvaret och ägandet över kapitalvärdena handas av människorna som ju skapar dessa värden, alltså samhället självt. Vid producerandet av kapitalvärden, direkt av arbetskraft eller med hjälp av en alltmer automatiserad produktion, så innebär det att robotiseringen skapar mera fri tid för oss alla. Produktivitetsökningen medför att den mänskliga arbetstiden minskar mer och mer.

I och med det samhälleliga ägandet så övergår den ekonomiska globaliseringen till att bli lokaliserad. ”Jakten” på kapitalet gäller inte längre. Man kan säga att allt det som vi människor behöver för att kunna leva drägliga liv det kommer vi att kunna producera lokalt. Förstår vi att i ett sådant system så utvecklas företagandet genom samarbete och inte som idag, genom konkurrens? Denna systemförändring leder då till att prioriteringen av kapitalets förräntning ersätts av prioriteringen över den samhälleliga välfärden.

Det är först när ett demokratiskt ekonomiskt system etableras överallt som våra samhällen kan få kontroll över hela det ekologiska samspelet, med allt vad det innebär!

November 2016

Inlägg 22: ”Vad är det för fel på EU?”

”Vad är det för fel på EU?”

Svaret på den frågan reder du ut i din artikel, på ditt sätt.

Mitt korta svar blir att ”felet på EU” helt enkelt beror på att den här institutionen är uppbygd utifrån kapitalismens primära krav och därigenom kommer våra samhällens behov i andra hand. Detta är det grundläggande ”felet” med EU!

Vad är alltså EU? EU är den politiska institutionen som har skapats för att främja kapitalets prioriteringar. För att detta ska fungera så krävs det inskränkningar av demokratin, så som du också beskriver. EU:s politik anpassar sig alltså och går helt i linje med hur ekonomiskt beslutsfattande utövas i vårt rådande ekonomiska system.

Du påvisar följaktligen att EU är kapitalets närmaste bundsförvant, inte folkens. Kapitalets makt över politiken är vad EU egentligen handlar om. EU är i grunden inte intresserad av annat än att vara bihanget till vårt ekonomiska system.

När nu EU agerar på det här viset så uppkommer nästa fråga: ”Vad ska vänstern dra för slutsats av det?”

Din fortsatta beskrivning av EU-projektet visar på alla punkter ett projekt på dekis. Denna förödande utveckling skapar ett växande missnöje som leder till sönderfall av unionen.

En helt korrekt beskrivning av sakernas tillstånd. Vilken ”slutsats ska vänstern dra” utifrån det rådande EU-projektet?

Du skriver: ”I opinionen finns dock en stor paradox. De flesta vill vara kvar i unionen, men man anser samtidigt att den är på väg åt fel håll. Att i denna situation säga att man vill lämna EU är enkelt, att verkligen göra det är svårt.”

Min slutsats utifrån det rådande EU-projektet blir att vänstern inte ska vara med i unionen. Är det också din slutsats? Eller ska jag tolka dig som att du svävar på svaret?

”Vad är vänsterns uppgift i detta läge?”

Du konstaterar att ”majoriteten i riksdagen inte vill ha en ny folkomröstning om medlemskapet och de flesta svenskar vill vara kvar i EU”.

Din slutsats blir att ”vi måste vässa en EU-kritik som handlar om demokrati, kapitalets makt, välfärd och social rättvisa”.

Vidare: ”Tillsammans måste vi försöka formulera den plan-B som Grekland saknade.” 

”Vi bör försöka påverka EU till det bättre där vi kan – men motsätta oss att unionen ges mer makt. Sist men inte minst, vi måste diskutera mycket konkret hur alternativen till EU-medlemskapet kan se ut.”

Hur ser då de ”konkreta alternativen” ut: ”Vänsterns svar måste klara det som EU inte klarar. Att respektera nationell demokrati,samtidigt sikta på att lösa internationella problem som klimatkris och flyktingfrågan och att samarbeta och handla med våra grannar utan att bygga en superstat.”

Instämmer helt i de föreslagna ”konkreta alternativen”.

Men jag ser inte någonstans, i din artikel, att du förespråkar ett utträde ur EU. Stämmer denna min uppfattning? Jag ser heller inte något avståndstagande av kapitalismen. Ett avståndstagande av vårt rådande ekonomiska system som på grund av sin ohållbarhet och grundläggande orättvisa drar ner våra samhällen i ett tilltagande sönderfall.

Så här tänker jag: Kapitalismen klarar i praktiken inte av att tillväxa mer ( här hos oss lever vi som om vi skulle ha resurser för 4 jordklot) vilket kommer föra med sig att  våra samhällen dras med i en, mer eller mindre, oundviklig kollaps. I takt med att detta sönderfall tilltar så ökar också motsättningarna i kapitalismens politiska bihang EU. Vilket bevisas av dom ökande spänningar som unionen hela tiden drabbas av. Som du också skriver: ”Men EU lyckades krossa den grekiska drömmen om en annan politik.” Vidare: ”Runt om i EU växer kritiken mot unionen.”

Vänstern måste påvisa den destruktiva kapitalismens omöjlighet och förklara varför detta ekonomiska system leder oss mot en fullständig kollaps, på alla plan. Inklusive kapitalets odemokratiska EU-projekt naturligtvis. Inför dessa fakta så måste vänstern våga ta ställning mot EU och arbeta för ett utträde. Tron på att ”försöka påverka EU till det bättre” måste anses som en omöjlighet.

Inlägg 23: Utkast 4

1/ 

Angående USA-valet:

När samhällen inte förmår skapa drägliga levnadsförhållanden för alla, då är detta bevis för en ohållbar, orättvis och en därpå sönderfallande samhällsstruktur. När detta sker så sprider sig alla slag av destruktiva ageranden inom dess institutioner. Desperata ageranden tillsammans med uppgivenhet börjar genomsyra alla och med den hela det samhälleliga bygget. Strukturen fräter sönder samhället. Och detta känner människorna naturligtvis. Någon framtid finns inte längre. Detta är vad som händer i USA och detta kommer dessutom att fortsätta utspelas, med den skillnaden att dom odrägliga levnadsförhållandena kommer att drabba allt fler. Den här utvecklingen har varit förväntad sedan en tid tillbaks och den kommer heller inte att kunna upphöra beroende på att den rådande strukturen inte upphör att verka.

Det ekonomiska systemets omöjlighet att skapa ett drägligare samhälle leder till en allt inhumanare politik. Man kan säga att det finns en slags lagbundenhet mellan ekonomins oförmåga och politikens därpå följande avhumanisering.

Då den etablerade politiken saknar förståelsen för vad som händer med det rådande ekonomiska systemet och varför systemet inte klarar av att ”sanera” sig självt, så som det gjorde förr, då övergår sakpolitiken till att bli personpolitik. När varken noll-räntepolitik eller systemets ökande kreditgivning leder fram till drägligare levnadsförhållanden så inser inte politiken att orsakssambanden måste sökas i det ekonomiska systemets strukturella uppbyggnad.

Det är så vi ska förstå vad som sker i USA och varför samhället sönderfaller och splittras. När denna avsaknad av insikt bland den etablerade politikerkåren resulterar i nedvärderande personangrepp så speglar detta konkurrensens förutsättningar. Den rådande marknadsekonomin handlar om konkurrens , vinna eller försvinna. Maktpolitiken är numera inlemmad i marknadsekonomin och är, mer eller mindre, en del av marknaden. Politiken i USA handlar mer om pengar än politik. Eller man skulle kunna säga: utan pengar ingen politik. Politiken på denna maktnivå kräver pengar för att kunna få gehör.

Kan detta kallas för demokrati? Ja dom ledande politikerna hävdar med bestämdhet att politiken sköts på ett demokratiskt och rättvist sätt. Man hävdar att ägandet av pengar inte har med demokrati att göra. Vilket alltså innebär att ju mer pengar som pumpas in i politiken så medför detta ökande kokurrensförhållanden i maktpolitiken. Är det så demokrati ska byggas?

Eftersom den rådande politikens lösningar ligger långt ifrån dom verkliga orsakssambanden så kan självfallet inte lösningarna förverkligas. Detta är en omöjlighet. När lösningarna består i att förstärka och skapa motsättningar mellan människorna i samhället istället för att kunna förstå den grundläggande motsättningen mellan kapitalismens prioriteringar och samhällenas behov då förstärks bara den accelererande utvecklingen mot samhällelig kollaps.

2/ 

”Vi är ett exportberoende land!”

Orden kommer från en minister. Dom framfördes i ett sammanhang om handelsavtal.

Ja vi är ett ”exportberoende land”. Detta stämmer alla in i och enligt ministerns analys av detta faktum så kommer man fram till slutsatsen att: eftersom vi är ett ”exportberoende land” så kommer vi även i framtiden att vara ett ”exportberoende land”.

Hur kan det ha blivit så här, att vi är ett ”exportberoende land”? Såklart har det med globaliseringen att göra. Vilket vi nog alla håller med om. Alltså är hela världen marknaden och så skall marknaden, enligt ministern, fortsätta att se ut. Import och export ska vi vara en del av – en alltmer växande del – om vi får tro ministern. Det är tillväxt som gäller och ska vi vara med och konkurrera så måste vi agera på en allt mer konkurrensutsatt världsmarknad. Så ser framtidsbilden ut, enligt ministern.

Ministerns konstaterande att vi är ett ”exportberoende land” visar politikens kapitulation inför dom rådande marknadskrafterna. Politiken har blivit helt underställd marknadens beslut och nu har det gått så långt att politiken inte förmår att ta samhällsviktiga ställningstaganden om man inte först får med sig kapitalets beslutsfattare. Politikens beslutsfattande kan inte längre forma vårt samhälle utifrån hållbarhetsnormer.

Att förändra den destruktiva globaliseringsprocessen till en istället absolut nödvändig lokalproducerande inriktning för våra livsförnödenheter, med allt vad det innebär, förmår inte den rådande politiken.

Nej, ”vi är ett exportberoende land” och ska så förbli, enligt ministern.

3/ 

Det är ditt jobb naturligtvis. Jag förstår dig. Du ser det som ett jobb, som vilket annat. Att du spekulerar med andras pengar är också ett jobb. Även du måste ju leva.

Varför då inte hålla på med det du gör? Kanske det skulle passa även mig? Ja det vore väl något för  vem som helst att syssla med, bara dom fick chansen. Din lön är ju inte fy skam heller. Du tjänar mer än dom flesta.

Spekulera och investera i dom fonder som du tror ger bäst avkastning.

Att allt det kapital som du har till förfogande att spekulera med är inarbetade kapitalvärden är självklart inget som varken du eller någon annan har att göra med. Det handlar ju om privata ägarandelar som du förvaltar.

Vad spelar det för roll vad pengarna kommer ifrån eller hur dessa värden uppstår? Dom kommer ju till dig. Kapitalet ägs ju av privata personer som har en önskan om att du ska spekulera med detta kapital för att få det än mer värdefullt. Dom vill att du fixar in det i spelet som gör det ännu attraktivare.

Ett spel med kapitalvärden. Värden som tillkommer genom arbetsprocesser och sedan hamnar i spekulanters fickor. Värden som genom denna process blir privatägt där ägaren tar sig rätten att göra vad som behagar med dessa kapitalvärden.

Spela med dom är spännande och vinstgivande så länge börsen stiger. Och det har den ju gjort nu under några år. Det kanske den gör ytterligare en tid? Vi tror ju det. Vi som spelar hoppas det. Och vi litar på att du kan förvalta våra pengar på bästa sätt.

Spekulera. Du har vårt förtroende.

4/ 

När globala problem tränger sig på så reagerar den samhälleliga eliten alltid efter ekonomiska konsekvenser, för vad dessa problem kan ställa till med.

På grund av att vår samhälleliga struktur inte kan fungera på ett humant och rättvist sätt så kan heller omöjligen allvarliga problem lösas. Allvarliga problem kan bara lappas och lagas temporärt men problemen kan inte lösas.

En strukturell orättvisa kan inte åstadkomma lösningar. Alltså kan inte världens flyktingproblem lösas i vår rådande struktur. Just denna förståelse är helt nödvändig för att kunna sätta sig in i hur vår struktur måste förändras för att problem ska kunna lösas.

Att stänga gränser bevisar än mer den kollapsande verklighet vi nu är mitt uppe i. Stängda gränser är västvärldens desperata försök att stänga ute dom problem som alltmer tränger sig på.

Men det har gått så långt nu att det är en omöjlighet att förhindra det totala sönderfallet. Västvärlden kommer bara temporärt att kunna ”freda” sig mot en alltmer ökande flyktingkris.

5/ 

Migrationsproblemen, liksom alla andra allvarliga samhällsproblem, styrs av ekonomin naturligtvis. Ekonomiska utgifter ska begränsas, så är det. Varför skulle vår rådande struktur betrakta migrationen på något annat sätt? Nej, nej ekonomin kommer alltid i första hand. Eller finns det någon som kan föreställa sig något annat?

När ekonomin styr allting annat i vår struktur så styr den även migrationen. Varje stat sätter upp hinder för flyktingar. I en kapitalistisk värld kan det inte fungera på annat sätt.

Maktstrukturen är skaparen av problemen och samma struktur blundar för problemens konsekvenser. Rent krasst så kan vi därför säga att våra samhällen är oförmögna att lösa problemen. Det låter självfallet uppgivet att konstatera detta faktum, men nu ser verkligheten ut så här.

Konkret så betyder det att ekonomiska faktorer står över mänskliga värdegrunder. Utgifter måste begränsas och då spelar det ingen roll om det handlar om liv eller död för människor. Detta är likgiltigt i den maktstruktur som vi lever i.

Denna struktur formar naturligtvis oss människor till att, mer eller mindre, anta det förhållningssätt som makten förmedlar. Konsekvenserna av denna förnedrande människosyn ser vi nu utspelas på ett allt grymmare sätt. Dom mest utsatta blir dom första vi trampar på.

”Håll dig borta från vårt samhälle!”

Migrationsproblemen startar, som vi vet, med flyktingkriser. Flyktingkriser bevisar därmed att samhällen är oförmögna att ge människor drägliga liv. Och så länge samhällen inte klarar av att ge människor drägliga liv så finns inget slut på flyktingkriser och därmed heller inget slut på migrationsproblemen.

Kan då samhällen ge sina invånare drägliga liv? Nej det kommer inte att kunna gå, som vi tidigare ovan har nämnt. Alltså så kommer heller inte migrationsproblemen att kunna få en lösning, vilket också måste upprepas. Och varför finns då ingen lösning? Nej den maktstrukturella ordning som vi alla lever under gör en lösning omöjlig.

Vårt kapitalistiska system kan inte skapa välfärd – globalt sett. När detta står klart för oss då blir det också förståeligt att migrationsproblemen förblir olösta. Globalt sett så ser vi att det drägliga livet som vi alla vill leva omöjligen kommer alla till del och orsakssambanden vet vi sitter i vår maktstruktur där kapitalismen är själva ”motorn” i detta strukturella ”byggnadsverk”.

Således kommer flyktingkriser att förvärras allt mer – globalt sett – och därmed ökar migrationsproblemen än mer.

6/ 

Ceta-avtalet är ännu ett bevis på kapitalets desperata jakt efter ständig förräntning. Den politiska eliten utmålar avtalet som en seger för sysselsättning och arbetstillfällen. Vilket för övrigt alltid är och har varit den politiska elitens huvudargument när handelsavtal undertecknas.

Vad den politiska eliten inte förstår det är att handelsavtal aldrig har att göra med arbetstillfällen. Fler arbetstillfällen har alltid utmålats som ekonomins huvudanledning vid avtal mellan parter, såväl politiska som ekonomiska parter. Men som vi vet så är dessa argument ren och skär bluff. Handelsavtal handlar uteslutande om kapitalets förräntning. Ceta-avtalet är inget undantag.

Åter igen saknar den politiska eliten kunskapen om kapitalismens inneboende destruktiva framfart. Handelspartner söker samarbete för att kunna finna ekonomiska fördelar. I sig är detta helt logiskt men problemet finns inte att söka i just ”samarbete för att kunna finna ekonomiska fördelar”, problemet ligger djupare än så, problemet handlar som alltid i ägandet av kapitalet.

Att bedriva handel är helt nödvändigt för samhällen och att ”samarbeta för att kunna finna ekonomiska fördelar” är ett logiskt resultat mellan samhälleliga samarbeten. Men nu är det inte handelssamarbeten som syftar till att skapa drägliga levnadsförhållanden för samhällenas invånare, utan vår tids handelssamarbeten syftar till att skapa maximal förräntning till dom handelspartner som söker samarbete.

Förstår vi att hela den här problematiken i grunden handlar om ägandet av kapitalet? Vem/vilka gynnas av, beroende på hur ägandet av kapitalet ser ut? Allting handlar om denna fråga. Så även när det gäller handelsavtal.

December 2016

Inlägg 24: Ekonomi – lätt eller svårt?

Är ekonomi svårt att förstå sig på? Nej, ekonomi är i praktiken väldigt lätt att förstå. Men ställs frågan till finanseliten så blir sannolikt svaret helt annorlunda. Då får säkert frågeställaren, mer eller mindre, obegripliga svar från det finansiella etablissemanget och slutsatsen av dessa svar blir förmodligen att ekonomi är svårt.

Men hur som helst, ekonomi handlar i praktiken om plus och minus. Det handlar om intäkter och utgifter. Att kunna balansera dessa motsatta krafter. Vi har lärt oss att utgifter inte ska överstiga intäkter.

Vad händer i så fall, om alltså utgifterna är större än intäkterna? Jo då uppstår så klart förluster i samhället. Delar av samhället måste få hjälp av andra samhällssektorer så att balans i ekonomin råder. Förluster måste, på något sätt, täckas. Ett samhälle kan således inte i längden leva med kroniska förluster. Förblir utgifterna större än intäkterna så sönderfaller samhället.

Denna ekonomiska verklighet kan appliceras på enskilda individer, företag samt samhället i stort. I sak finns ingen skillnad. Samma ekonomiska verklighet gäller för den enskilde som för samhället i stort.

En individ som inte kan få sin ekonomi i balans hamnar till slut utanför den samhälleliga ”ekonomiska gemenskapen” och blir på så vis nödgad att söka hjälp av andra för att kunna överleva. Precis så ser det också ut för samhället som helhet.

Men vad är det som gör att samhället/individen kan gå över styr och alltså bli beroende av andras ”välvilja” för att kunna klara sig? Hur är detta möjligt? Borde det inte, så att säga, fungera så att samhället som helhet tog in mer intäkter än vad som gick åt som utgifter?

Vi har ju lärt oss att kapitalvärden skapas genom det mänskliga arbetet. Det är bara detta arbete som kan skapa kapitalvärden. När det nu förhåller sig på det här viset då borde det ju logiskt sett vara så att samhället anpassar sina intäkter mot sina utgifter. Detta borde, också logiskt sett, inte vara alltför märkvärdigt att leva upp till.

Det är bara det att detta logiska agerande inte gäller i den värld som vi alla lever i. Någonting måste ha hänt med logiken eftersom den har gjorts ologisk i förhållandet mellan intäkter och utgifter. Hur ska vi förstå vad detta är? Varför har det alltså uppstått ett ologiskt förhållande? Varför balanseras inte intäkter mot utgifter?

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

Vad gör du själv om dina utgifter överstiger dina intäkter? Om du inte har den omedelbara möjligheten att dra ner på utgifterna så blir du hänvisad till att söka få in pengar på annat sätt. Kanske kan du få låna för att täcka upp dina skulder? Låna till ränta, vilket ju är det vanligaste sättet i vår rådande ekonomiska verklighet.

Vad händer nu om en mängd människor måste ta lån för att få vardagen att gå runt? Vad händer om hela samhället måste låna till sina utgifter? Det som händer, om ingenting görs angående utgifterna, är att samhället måste öka på sin skuldsättning. Såväl den privata- som den offentliga sfären, hela samhället, skuldsätter sig via allt större lån.

Det här fungerar inte i längden, som alla förstår. Det som inte fungerar, det sönderfaller till slut.

Ekonomi blir istället svårt att förstå när det enkla logiska får ge vika för det ologiska. När skulder inte längre anses som en svaghet i systemet. När skulder skall täckas upp av lån och krediter som om detta agerande vore det enda självklara. Och när dessa ekonomiska ageranden måste stimuleras i samhället. I vår rådande verklighet via skatteintäkter. Det är då ekonomin blir svårförståelig.

Då ekonomin dessutom kräver en allt högre konsumtionstakt blir det hela rent av obegripligt sett utifrån ett logiskt ekonomiskt tänkande.

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

Vi lånar mot ränta. Alltså vänder vi oss till en långivare för att antingen kunna betala den skuld som vi har försatt oss i eller så tar vi ett lån för att kunna köpa/investera i någonting som vi inte har pengar till.

Den här räntan fungerar ju på det viset att långivaren tjänar pengar, i längden, på att låna ut och tvärtom så förlorar låntagaren, i längden, pengar på att ta lån. Man kan säga att det uppstår vinnare respektive förlorare i detta vårt rådande ekonomiska förhållande.

Om nu mängder med människor försätter sig i det här förhållandet så förflyttas hela tiden alltmer pengar över från låntagare till långivare.

Kan vi dessutom lockas till att konsumera alltmer så betyder det att långivarna ser ytterligare möjligheter till att kunna tjäna ännu mer på sin utlåning. Vi ser att en allt intensivare konsumtion, så att säga, per automatik leder till ett ökande låntagande. Ju mer som konsumeras, ju mer tjänar långivare på denna ordning. Långivare önskar sig alltså, helt logiskt, en allt högre konsumtion. Låntagare hamnar, också helt logiskt, i en allt högre skuld. En logik som är utmärkande för den ekonomiska verklighet som vi nu idag alla lever i, men som är ologisk sett utifrån ett sunt samhälleligt förhållande.

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

Men vad händer när dessa låneskulder blir så stora att låntagarna inte längre klarar av att betala av den allt högre skuldsättningen? Jo man konkursar. Långivarna får inte tillbaks sina utlånade pengar.

Här ser vi då – under vissa förutsättningar – att även långivarna förlorar på det här ”spelet”. Då alltfler konkursar så dras logiskt sett alltfler långivare med i fallet. Låntagares konkurser leder alltså till långivares konkurser.

När denna ”onda” cirkel fördjupas så säger oss logiken att konsumtionen minskar. Dom ekonomiska aktiviteterna avtar i samhället. Vilket då – även här helt logiskt – för med sig högre arbetslöshet och därav en ökande social oro och misär.

Kan denna destruktiva ekonomiska cirkulation ta ett annat förlopp? Det vill säga, kan vi bygga ett annat ekonomiskt system som förhindrar en sådan här utveckling där människor och företag i samhället går i konkurs och härigenom orsakar allt det som vi nu ser utspelas när hela samhällen till slut lider av skulder?

Vad händer om räntan tas bort i förhållandet mellan långivare och låntagare? Ett sådant förhållande bör ju logiskt leda fram till att det inte går att tjäna pengar på långivning. Vilket då leder till att det inte finns någon ambition att sträva efter en alltmer omfattande långivning.

Hur påverkas konsumtionen av en sådan nyordning?

Även här, logiskt sett, så skulle detta innebära en avtagande konsumtion. Den ekonomiska tillväxten ökar inte längre beroende på att konsumtionen avtar. Hur reagerar vårt rådande ekonomiska system på denna förändring?

Effekten blir här alltså densamma som när konkurserna ökar. Det vill säga arbetslösheten stiger med medföljande social oro och utslagning av människor och företag. Befinner vi oss alltså i ett slags ekorrhjul?

Kan vi nu se den ödesdigra ekonomiska effekt som blir följden av en avtagande konsumtion utifrån konstaterandet av vad som händer om vi tar bort räntan; när konsumtionen avtar; då den ekonomiska tillväxten upphör och när det samhälleliga skuldberget inte blir hanterbart?

Observera igen att dessa logiska konstateranden gäller för den rådande ekonomiska ordning som vi nu alla lever under idag. Den rådande ordning som vi benämner kapitalismen. Men gäller då denna ordning oberoende av vilket ekonomiskt system som råder?

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

Vad händer om det ekonomiska systemet skulle vara uppbyggt utifrån ett samhälleligt offentligt ägande? Vad händer när det inte går privat att äga kapitalvärden?

Att tjäna pengar på långivning blir ju då inte möjligt eftersom ”konstlade” värdeökningar är ohållbart i längden. Därmed försvinner ”behovet” av att söka en ökande utlåning – att kunna tjäna pengar på detta vis. Samhället självt blir den naturliga ”långivaren”.

Att sträva efter en ökande konsumtion för att på så vis tjäna mer på en följande ökning av lånebehovet blir inte aktuellt. Är detta bra eller dåligt för samhället?

Den ursprungliga andemeningen med pengar det var ju att dom skulle agera som något av en förmedlare mellan utbytet av varor. Utbyte av varor kan vi – som är ett bevisbart faktum – då också upprepa handlar om ett utbyte av arbete. Eller ännu rättare sagt, mer precist, ett utbyte av arbetstid. Arbetsmängden är lika med det ”innersta väsendet” av den färdiga produkten. Att producera en viss mängd produkt eller tjänst motsvarar produktionen av en annan viss mängd produkt eller tjänst. Men arbetstiden att förverkliga dessa i sig helt olika varor tar naturligtvis olika tid att framställa. En produkt/tjänst kan motsvara exempelvis fyra andra produkter/tjänster.

Hur skall dessa olika arbetstidsförhållanden värderas? Hur skall dessa förhållanden regleras?

”Länken” mellan produkter/tjänster är, som vi ser, pengar. Det innebär även detta, helt logiskt, att ju mer pengar man äger ju mer produkter och tjänster kan köpas. I ett ekonomiskt system som vårt så uppstår därav en slags jakt efter pengarna som cirkulerar i marknaden. Pengarna i marknaden skapar en ständig efterfrågan för oss alla. När nu denna verklighet råder så blir det ”normativt” att det uppstår strukturella skillnader mellan människor, då det gäller kapitalägandet. Med andra ord skapas vinnare respektive förlorare. Så ser världen ut och så har världen sett ut under en mycket lång tidsperiod. Men detta strukturella förhållande är inte hållbart i längden, vilket vi ju har många bevis på.

Vilken roll ska då pengar ha? Jo pengarna ska ha den förmedlande roll, som dom historiskt sett har haft, mellan dom verkliga värden som uppstår i själva produktionsprocessen. Pengarnas ”obalans” tilltar när möjligheter finns att tjäna pengar på pengar. Om ni förstår mig?

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

Att tjäna pengar på pengar – räntan – är i sig inte ett värdeskapande av varuproduktionen. Varuprodukten kräver, som vi vet, ett visst antal timmar för att produceras. Den har tagit sin bestämda tid att framställas.

Att tjäna pengar på pengar blir därför att likna vid ett spel, en spekulation som kan leda till en ”konstlad”, inte verklig, värdeökning som kan fortsätta att, på denna väg, öka i värde ju mer pengar som är villigt att investeras. Förväntas värdeutvecklingen bestå så fortsätter också, helt logiskt, ännu mer pengar att investeras.

Här ser vi att det går att tjäna pengar på pengar via ren spekulation. Det går att tjäna pengar utan att vara involverad i framställningen av den speciella produkten/tjänsten. En ”konstlad” värdeökning uppstår som alltså inte motsvarar det verkliga värdet. Då det verkliga värdet på produkten/tjänsten representerar en viss mängd arbete så utgör värdespekulationen en rubbning av dom ”rätta” förhållandena på marknaden. Det är på detta vis dom så kallade finansbubblorna byggs upp. Ett spel som liknar spelet med räntan och båda spelen har det gemensamt att dom skapar vinnare och förlorare.

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

 Det finns bara ett sätt att få ordning på den här strukturella oredan och det ligger i själva kapitalägandet. En fungerande ekonomi kräver en fungerande marknad och i en sådan marknad görs affärer mellan verkliga produktvärden och en sådan ordning, har vi nu lärt oss, kräver ett samhälleligt ägande av kapitalet. Först när detta sker så försvinner intresset av att spekulera i spelet att tjäna pengar på pengar.

Den producerande varan, produkten/tjänsten, kräver som vi ser ett visst antal timmar för att färdigställas. När så denna produkt fortsätter att vara efterfrågad under lång tid efter att den har producerats så kan vi också se att i många fall så fortsätter efterfrågan på produkten. Vi ser denna efterfrågan i exempelvis bostäder. Om nu inte detta efterfrågebehov kan stillas så sker en ökning av kapitalvärdet på bostäder i de områden där efterfrågan råder. Omvänt så faller kapitalvärdet i de områden där tillgången överstiger efterfrågan. Denna variation på produktens olika värden bestäms inte utifrån det ursprungliga värdet – som ju handlade om mängden arbetstid i framställningen av produkten – utan här sätts värdet till följd av spekulation. Alltså så ser vi även här en ”konstlad” värdeökning som också den är dömd att i längden ”falla sönder”.

Inte heller denna spekulativa värdeökning har en framtid och det som möjliggör en sådan spekulation är självklart det privatägda kapitalägandet.

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

Således kan inte en gammal mästerlig tavla som producerats för en förhållandevis liten summa pengar men som idag värderas till enorma belopp egentligen inte kosta mer än vad antalet arbetstimmar som gick åt för att göra konstverket.

För övrigt så ska det inte vara förbehållet privatpersoner – efter deras storlek beträffande penningägandet – att kunna äga och spekulera i kulturvärden. Dessa ”produkter” ska alla människor kunna ta del av. Åter igen ser vi att den självklara ägaren av unika och eftertraktade kulturvärden måste vara samhället.

Så ekonomi – om den bygger på logiska rättvisa affärsuppgörelser – är enkel att förstå. Det som gör den svår idag att förstå beror på att det handlar om ”konstlade” och därmed orättvisa affärsuppgörelser där utgångspunkten handlar om att skapa värdeökningar som inte motsvaras av den verkliga arbetsprocessens värdering.

I anslutning till texten ovan så uppkommer frågan: Förklara varför minskad konsumtion och ett upphörande av den ekonomiska tillväxten skulle vara bra för samhället?

Jo i grunden handlar det om att få vårt samhälle i samklang med hela vårt ekologiska ramverk. Någon har räknat ut att i vårt samhälle har vi ett ekologiskt ”fotavtryck” som motsvarar fyra jordklot. Redan i detta konstaterande så får vi frågeställningen besvarad.

Men hur skall det då gå till att minska konsumtionen och göra oss oberoende av ekonomisk tillväxt? Svaret blir att under rådande ekonomiska system – kapitalismen – så är en sådan ekonomisk förändring omöjlig att genomföra.

Alltså krävs det ett diametralt motsatt ekonomiskt system. Ett demokratiskt ekonomiskt system som sätter samhällets behov före allting annat. Där den grundläggande skillnaden mellan systemen ligger i att det privatägda kapitalet istället blir samhällsägt. När denna grundläggande förändring sker så minskar konsumtionen och vi gör oss oberoende av ekonomisk tillväxt. Systemet har helt enkelt inte dessa krav. Vilket ju är tvärt emot dagens ekonomiska system.

Först då blir ekonomin enkel att förstå!

Inlägg 25: Småföretagandets villkor

”Nya jobb skapas genom att människor startar företag!”

Känns uttalandet bekant? Javisst gör det det. Och uttalandet är naturligtvis något som vi alla ställer oss bakom, så även ledande politiker som med jämna mellanrum återger liknande uttalanden och konstateranden. Alltså ingen nyhet för oss.

Men att utifrån dessa konstateranden verkligen ta steget till praktisk handling, för entreprenören, är lättare sagt än gjort. Vad är det för marknad som man ska ge sig in på? Hur ser den ut? Hur fungerar marknaden? Man måste ju förhålla sig till den verklighet som gäller.

Är du redo att ta lån för att kunna omsätta din idé till praktiskt företagande? Är du medveten om att marknaden är uppbyggd utifrån konkurrensens inneboende regelverk? Dina produkter/tjänster måste kunna säljas!

Det är detta som är själva grundförutsättningen med att ge sig in på marknaden. Kan du inte sälja det som du driver ditt företagande runt, då har du så att säga inte på marknaden att göra. Ingen bryr sig ifall du jobbar ihjäl dig. Du måste ju få in dina pengar för att kunna betala av dina lån. Du ska veta att det långivarna är intresserade av det är att kunna tjäna på sin utlåning. Kan du inte betala i tid så ligger du illa till.

Det går ut på att sälja. Kan du sälja så är alla nöjda. Kan du inte sälja så måste versamheten läggas ner. Är du medveten om denna verklighet? Så ser marknaden ut, en ständig jakt efter pengar. Att konkurrera med alla till buds stående medel är vad det handlar om.

”Det är småföretagarna som skapar jobben!”

Ja vi håller med om detta uttalande. Men åter igen, hur många är det då som lyckas i den här mördande konkurrensen? Hur många går in i väggen på grund av den här nakna verkligheten?

En stilla fundering: skall det fungera så här? Man får naturligtvis tycka som man vill, men det är ju så här verkligheten ser ut. Det är denna ekonomiska värld vi har att förhålla oss till. Att denna verklighet är inhuman, orättvis och ohållbar är det ingen som bryr sig i, i alla fall inte när det gäller den finansiella sektorn, det är ju denna sektor som ska tjäna pengar på sin utlåning. Huvudsaken är att du kan få in pengar på ditt företagande. Kosta vad det kosta vill.

När det gäller det populära budskapet ”Hela Sverige skall leva” vilket självklart innefattar ett ökande småföretagande så måste man ställa sig frågan varför välfärden med alla dess institutioner och inrättningar monteras ned, framför allt på landsbygden? Detta är ju vad som sker. Och eftersom det sker så måste ju frågan besvaras annars kan ju inte frågeställningen lösas. Alltså först konstatera den verklighet som utspelas och sedan försöka besvara frågan varför verkligheten nu ser ut som den gör. Först i nästa steg så måste man dra slutsatser av vad som ska göras för att kunna förändra den rådande verkligheten – som ju alltså konstaterats inte stämmer överens med budskapet ”Hela Sverige skall leva”.

Vi är oftast eniga i vad som händer och sker, med den samhälleliga utvecklingen, men att därifrån dra slutsatser om vad som måste till för att lösa den rådande verkligheten, som vi konstaterar går åt fel håll, delar oss allt som oftast i djupa åsiktsskillnader. Här blir det intressant att ställa frågan varför vi kommer fram till dessa så diametralt olika synsätt på problemlösningar. Vad är orsaken till dessa skilda synsätt? Oftast ser vi alla problemen men vi drar så helt olika slutsatser vad som är orsaken och vad som, utifrån denna orsak, måste göras.

Hur kan det bli så? Kan det vara så att vi redan innan problemet framträder har en bestämd åsikt om varför problemet uppstår?

Om vi nu tar problemet med avfolkningen av landsbygden. Har vi redan innan, när vi uppfattar avfolkningen som ett problem, skilda uppfattningar om orsaken till att detta problem – avfolkningen – inträffar? Vad är det då vi anser vara orsaken till avfolkningen? I den här frågeställningen ligger också funderingarna kring svårigheterna vid etableringen av småföretagandet.

Vi lär alla gemensamt komma fram till att avfolkningen måste bero på någonting mycket allvarligt, kalla det systemfel, i den samhälleliga verklighet som råder. Eller kanske vi inte ens i denna, som jag ser det, enkla slutsats kommer överens? Vi alla kanske inte delar uppfattningen att avfolkningen av landsbygden är ett allvarligt samhälleligt problem? Men jag utgår ändå ifrån att väldigt många människor uppfattar den rådande verkligheten som ett stort problem.

Denna verklighet medför ju att urbaniseringen, inflyttningen till centralorter och framför allt till storstäderna skapar ytterligare och växande problem inom många områden. Människor tvingas söka sig till storstäder för att kunna finna en försörjning för sig själva och sina familjer.

Kan vi, i stort sett, vara överens om denna bild av vad avfolkningen och den påföljande urbaniseringen innebär?

Alltså är vi tillbaka i vårt ”kära” ämne, pengar! Att, som jag kallar det, jaga pengarna på marknaden. Vi alla jagar pengarna på marknaden, för att kunna överleva. Vilket då blir avfolkningens och urbaniseringens huvudorsak. Här bör vi, som jag ser det, i stort sett vara överens om denna problembild.

Men betraktar vi då, innerst inne, urbaniseringen som negativt för samhället? Måste den här omfördelningen av människor och pengar från landsbygden till storstäderna innebära någonting negativt?

I dessa två frågor uppstår också två skilda synsätt om vad som är positivt respektive negativt för samhället. När vi försöker ge oss på en förklaring och svara på dessa frågor så måste vi ta i beaktande den verklighet som nu råder.

Vad menar jag då med det? Jo verkligheten vi lever i ser ju ut på det viset att urbaniseringen är ett faktum överallt. Vi kan i princip inte välja mellan landsbygd och storstad. Ordningen är ju sådan att vare sig vi vill eller inte så driver vårt ekonomiska system våra samhällen mot en allt ökande urbanisering, med allt vad det innebär. Människor och pengar koncentreras inom några relativt sett få storstadsområden.

Eftersom det nu ser ut på det här viset så innebär det att kapitalets ägare ser en koncentration av kapitalet vilket i praktiken innebär att denna ägarstruktur gynnas av och därmed bör uppleva urbaniseringen som positiv.

Alltså blir det andra synsättet – flytten från landsbygden till storstaden – att urbaniseringen upplevs negativt. Människor och pengar försvinner från landsbygden. Vi tvingas bort från våra tidigare ”små” samhällen där vi tidigare har kunnat försörja oss. Att detta uppfattas som någonting negativt för samhället som helhet tror jag också de flesta kan skriva under på. Kan det vara så att parollen ”Hela Sverige skall leva” har uppkommit ur denna verklighet?

När företag och institutioner väljer att centralisera sina versamheter – av skälen som anges ovan – så måste som vi sagt också människorna följa efter. Något annat logiskt val finns inte. Där kapitalet samlas där kommer också människorna att samlas.

Detta faktum måste ju innebära att kapitalismen inte kan decentraliseras. Vilket då bör betyda att när politiken lyfter parollen ”Hela Sverige skall leva” så är denna paroll omöjlig att kunna genomföras i den rådande verklighet som gäller. Politiken som hela tiden lyfter frågan om en ”levande landsbygd” blir på så vis ett slag i luften eftersom verkligheten gör denna vision omöjlig i den strukturella ordning som råder. Vore det däremot, tvärt om, en annorlunda strukturell ordning – ett samhälleligt ägande av kapitalet – då skulle ju småföretagandet och alla samhälleliga institutioner fortsätta utvecklas överallt i samhället, inklusive landsbygden.

Som ni förstår så närmar jag mig, som alltid, själva grundorsaken till orsakssambanden till den rådande utvecklingen. Jag menar att det finns inga tvivel om varför – jag kallar det – kapitalets historiska ”decentralisering” sedan generationer tillbaka i tiden på grund av konkurrensens inneboende regler för med sig en koncentration, en centralisering av kapitalet. Det finns ingen annan logisk förklaring till problemet. I så fall, vilken annan förklaring skall annars gälla?

Om vi nu påstår oss ha identifierat problemorsaken innebär det då att – i det här fallet – kapitalägarförhållandet måste förändras? Ja det måste förändras! Därför att om det inte förändras så fortsätter urbaniseringen i en än mer tilltagande form och centraliseringen av kapital och människor kommer att utmynna i sönderfall av våra samhällen, med allt vad det innebär.

Allt detta har med ägarförhållandet att göra. En allt större koncentration av kapitalet leder till allt svårare etableringsmöjligheter av småföretagandet. Och småföretagarna – dom som lyckas etablera sig – tvingas in i ”slavliknande” förhållanden där den så kallade ”välfärden” blir ett minne blott. Småföretagandets vilkor kommer att leda till att det inneboende kravet på företagandet leder fram till ett minimum av vinstförutsättningar som då för med sig allt svårare förutsättningar att kunna leva ett drägligt liv på det som företagandet genererar. Med andra ord kan man säga att framtidens småföretagande innebär att man måste sälja sig själv till ett så litet pris på marknaden att det rent av blir olönsamt att driva företaget.

Är det inte denna verklighet som råder idag, inom stora delar av småföretagsamheten?

Några ord om konkurrensens villkor: I och med att den samhälleliga eliten accepterar det rådande kapitalägarförhållandet så medför detta likaså ett stödjande av konkurrensens inneboende villkor på

marknaden. Vi ser här tydligt vattendelaren i synen på förutsättningarna i småföretagandets villkor.

När eliten hävdar åsikten att privat kapitalägande är den ägarform som skall råda på marknaden då godkännes också urbaniseringen, kapitalkoncentrationen och konkurrensens inneboende villkor.

Denna utveckling och dessa förutsättningar leder till en allt mer bekymmersam tillvaro för småföretagandets möjligheter.