2017

Januari 2017

Inlägg 26: Tillgång och efterfrågan

Tillgång och efterfrågan, sägs vara marknadens ledord. Vilket naturligtvis stämmer. Men betyder detta förhållande, mellan tillgång och efterfrågan, att tillgången ska ägas privat? Jag menar, så som förhållandet ser ut idag så är ju ordningen på detta vis. Ska människors och därmed samhällenas efterfrågan kunna ”dirigeras” av privata ägarintressen, vad beträffar tillgångar? Verkar detta förhållande sunt?

När samhällens beslut kommer fram till exempelvis utbyggnad av infrastruktur, med allt vad det innebär, så betyder detta förhållande att samhällen, som helhet, måste vända sig till privata tillgångs-ägare för att kunna verkställa samhälleliga beslut. Verkar detta sunt?

I detta förhållande – mellan privata tillgångsäganden och samhällelig efterfrågan – ”speglar” sig kapitalismens strukturella funktion. Utifrån detta rådande förhållande uppstår, som vanligt, den berättigade frågan: Kan det finnas ett annorlunda ägarförhållande mellan tillgång och efterfrågan? Eller är det rådande förhållandet det mest optimala? Om nu istället tillgången är samhällsägd, hur påverkar det förhållandet?

Låt oss exempelvis se på frågorna när det gäller finanssystemet.

När företagare idag ser sig nödgade att ansöka om lån – av vad det nu än kan handla om – så vänder man sig allt som oftast till banken, för att söka lån. Den privatägda tillgången – i det här fallet bankens kapitalvärden – lånas vid beviljande ut mot ränta så som dagens rådande ordning ser ut. Räntans ”uppgift” är, som vi vet, att öka tillgången ännu mer för banken.

Om nu samhället som sagt istället ägde tillgången, kapitalet, så skulle företagens kapitalefterfrågan kunna utlånas helt utan ränta. Alltså sker ingen tillgångsökning av kapitalet för långivaren, samhället.

Vi har ju lärt oss att räntan enbart skapar konstlade kapitalvärdeökningar. Eller med andra ord så kan man säga att räntan överför kapitalvärden från låntagaren till långivaren, vilket ju är själva meningen med räntan. ”Du ska tjäna pengar på att låna ut ditt kapital!”

Men denna överföring av kapital är i sig inte reellt värdeskapande. Räntans funktion går bara ut på att berika tillgångsägaren på efterfrågarens bekostnad. Reala kapitalvärdeökningar, har vi lärt oss, kan bara skapas genom det mänskliga arbetet, den mänskliga arbetsprocessen i produkten/tjänsten.

Vad lär vi oss av detta när vi tänker oss en samhällelig utlåning med räntan borttagen? Jo då uppstår, som vi ser, ett risktagande från samhällets sida – reala kapitalvärden riskerar att inte kunna återföras tillbaka till samhället från låntagande företag ifall företagsprojekt havererar. Reala kapitalvärden går alltså förlorade.

Observera att ett liknande scenario naturligtvis gäller i förhållandet, som beskrivs ovan, mellan privata tillgångsägare och företagens kapitala efterfrågebehov. Här går likaså reala kapitalvärden förlorade men den stora skillnaden består här i att dom låntagande företagen alltid blir förlorare – hur det än går med dom lånefinansierade projekten – gentemot de långivande privatägda bankerna.

I detta sammanhang får vi också komma ihåg att samhällen går in som garant om nu våra privatägda banker skulle hamna i ekonomiska svårigheter, av den ena eller andra orsaken, på den nu rådande marknaden.

Men låt oss komma tillbaka till det önskade rättvisa scenariot där företagen efterfrågar kapital som kan lånas från tillgångsägaren, samhället. Från långivare till låntagare sker ett utbyte av reala kapitalvärden. Kan inte låntagaren betala tillbaks lånet så kan ju heller inte företagandets projekt fortsätta eftersom ett företagande inte kan drivas vidare med ständiga kapitalvärdeförluster.

Samhället, garanten, får ta denna kapitalvärdeförlust men denna förlust blir ändå relativt obetydlig gentemot dom gigantiska kapitalvärdeförluster som banker hamnar i när finansiella bubblor spricker, där ju samhället tvingas in som garant.

Hur finansiella bubblor uppstår och hur dessa bubblor spricker känner vi till. Förstår vi också hur dessa bubblor undviks? Kan vi inse att ett samhälleligt tillgångsägande av kapitalet – med borttagen ränta – är den bästa försäkringen mot bildandet av finansiella bubblor?

Lån utan ränta innebär, som sagt, att reala kapitalvärden cirkulerar i samhället och att dessa värden hela tiden återförs till samhället efter ”fullgjort uppdrag”. Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan blir på så vis helt överlägset dagens rådande marknadsförhållande, som i slutändan ju leder till allt mer omfattande finansiella kriser.

Inlägg 27: Kvalitet

Skapas kvalitet bäst genom konkurrens eller genom samarbete? Är en sådan fråga viktig att ta ställning till?

Vill vi att kvalitet skall forma en samhällelig utveckling? Ja det vill vi väl allesamman förmodar jag. Är då frågan helt onödig att ställa, svaret ger sig självt kan ju tyckas? Men eftersom den rådande verkligheten inte svarar upp mot våra kvalitetsvisioner, så blir då frågan högst motiverad. Eller hur?

Kan vi ändå påstå att den rådande samhälleliga utvecklingen pekar mot ett kvalitetsmässigt positivt håll? Och har i så fall denna kvalitet blivit bättre eller sämre sett utifrån ett långt tidsperspektiv? Eller vi kanske inte kan göra ett sådant påstående? Kanske det är tvärt om?

När vi betraktar våra samhällen, globalt sett, som en helhet vilket ju är det enda riktiga sättet vid bedömningen av kvalitetsfrågor, där jordens ekologiska ramverk blir själva måttstocken för hur den ”totala” kvalitén ser ut så kan vi omgående få avgörande svar på en del av frågorna. Hur ser då det ekologiska ramverket, ”totalen”, ut vid en kvalitetsbedömning sett utifrån ett längre tidsperspektiv? För det måste väl vara den här ”totala” kvalitén vi har att förhålla oss till? Vi kan väl inte bortse från den helt överskuggande kvalitetsnormen när vi ska bedöma vårt sätt att leva här på jorden?

Med svaret i hand så lyckas vi inte, globalt sett, hålla en så hög kvalitet som nu är nödvändigt för att den samhälleliga utvecklingen skall kunna bedömas som god. När det nu är på detta vis då måste man ju fråga sig vad det kan finnas för orsaker att kvalitén inte lever upp till nivåer som är nödvändiga för att vårt ekologiska ramverk skall hålla ihop.

Eftersom vi ställde den första frågan som att förstå skillnaden mellan konkurrens och samarbete när det gäller påverkan på kvalitén så behöver man inte vara särskilt ”intelligent” för att kunna se en allt ökande konkurrens i våra samhälleliga liv. Vårt ekonomiska system – vilket ju är den huvudsakliga ”formgivaren” av den samhälleliga utvecklingen – drivs av en allt intensivare konkurrens.

Kan vi utifrån detta konstaterande också påstå att denna allt intensivare konkurrens medför en kvalitetsförsämring när det gäller det samhälleliga livet, den ”totala” kvalitén som helhet? Om det nu är på detta vis – att konkurrensen försämrar kvalitén på samhället och därmed också hela vårt ekologiska ramverk – borde vi då inte kunna komma fram till att samarbetet vore det enda rätta?

Tydligen har vi inte kommit fram till att samarbetet vore det enda rätta. Är inte detta underligt? Hur skall vi förstå varför det förhåller sig så? Var skall vi söka förklaringen till detta ”oförstående”? Kan vi finna förklaringen i den huvudsakliga ”formgivaren” av den samhälleliga utvecklingen? Är det, med andra ord, alltså i vårt ekonomiska system som förklaringen finns?

Vi vet att kapitalismen primärt drivs vidare utifrån kravet på ständig förräntning av investerat kapital. I kapitalismen ägs kapitalet privat, som vi vet, och detta privata ägande för med sig en marknadsekonomi som förutsätter konkurrens om kapitalet, som cirkulerar i våra samhällen. Detta är, så att säga, själva kapitalismens existensvillkor. Samarbete – som primär drivkraft för det ”totala” systemet – kan således inte existera i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Hur ställer vi oss till detta konstaterande när vi nyss har kommit fram till att våra samhällen och hela vårt ekologiska ramverk kräver samarbete för att kunna uppnå en kvalitativ utveckling? Kan vi nu bättre förstå varför ”vi då inte har kunnat komma fram till att samarbetet vore det enda rätta” – så som jag formulerade frågan ovan?

Ett ekonomiskt system som kräver konkurrens gör det omöjligt för våra samhällen att uppnå den ”totala” kvalitén, som dessutom är helt nödvändig för att göra vårt ekologiska ramverk hållbart. Är det så vi ska förstå det oförklariga samhälleliga ”beteendet” som inte verkar inse konsekvenserna av ”krocken” mellan det rådande ekonomiska systemets krav och samhällets kvalitetskrav? Denna ”krock” kan dessutom tolkas som att samhällets kvalitetskrav har fått ge vika för kapitalismens primära krav. Med andra ord så kan man säga att kapitalismens primära krav är överställda samhällets kvalitetskrav.

Alltså ett helt ödesdigert konstaterande till den andra frågeställningen ovan: ”Vill vi att kvalitet skall forma en samhällelig utveckling?” Svaret blir ju istället det destruktiva: Kapitalismens primära krav formar vår samhälleliga utveckling! Och hur denna destruktiva samhälleliga utveckling fortgår med allt högre intensitet blir nu som vi ser bekräftat.

Ytterligare några funderingar kring kvalitet, i egenskap som konsumtionsprodukt/tjänst: Skall kvalitet i produkten/tjänsten anpassas efter konsumentens köpförmåga? Äger du mer pengar än andra så kan du därmed köpa dig högre kvalitet, blir ju slutsatsen av den verklighet vi lever i. Äger du inga pengar alls så finns heller ingenting att köpa, blir ju också en slutsats av den rådande ordningen.

Skall det fungera så? Är denna ”modell” till gagn för samhället, som helhet? Är alltså dagens ”samhällsmodell” bra när det gäller att ”konsumera kvalitet”?

Vad betyder kvalitet egentligen? En produkt/tjänst som fungerar intakt i ett ”längre” tidsperspektiv och som tillkommer ur ett arbete som innehåller alla mänskliga kvaliteter i framställningen av produkten/tjänsten, är kanske det som vi lägger i betydelsen av kvalitet? Kvalitet handlar alltså om någonting helt annat än ekonomiska prioriteringar som utgår ifrån konkurrensens inneboende regelverk.

Kan det vara så att när konkurrens är ”inblandat” i produkters/tjänsters framställning då medför detta att kvalitén kommer i andra hand? Är det detta vi ser i dagens samhälleliga verklighet? När marknaden är uppbygd kring konkurrensens självklarhet då innebär i så fall detta att kvalitén på produkten/tjänsten försämras. Kan vi tro att det är denna verklighet vi idag har att förhålla oss till?

När kvalitet fördyrar produkters/tjänsters framställning då reagerar den rådande marknaden på detta genom att, på olika sätt, söka effektivisera och förbilliga framställningen. Kan vi också utifrån detta faktum påstå att detta leder till kvalitetsförsämringar? Detta påstående innebär då att våra samhälleliga behov inte, i första hand, styrs av kvalitetsmässiga normer utan istället styrs dom av  vårt ekonomiska systems konkurrensutsatta normer.

Inlägg 28: ”Tänka efter”

Så som samhället formas, så tänker du!

Nja, det är inte så säkert att alla håller med om detta påstående. En del kanske påstår att, så som du tänker så formas samhället.

Varför då fundera över dessa påståenden, vad tjänar det till? Jo i diskussioner om hur vårt rådande orättvisa och ohållbara samhälle skall kunna förändras till att kunna bli rättvist och hållbart så har det visat sig att i diskussioner kan det uppstå djupa åsiktsskillnader hur den här omställningsprocessen ska kunna gå till. En sida kan hävda att vårt rådande ekonomiska system först måste förändras i grunden så att vårt tänkande efter det kan forma vår samhälleliga struktur. Medan den andra sidan hävdar att vi kan forma våra samhällen under vårt pågående rådande ekonomiska system.

Samhällen formas av oss, så är det. Men samhällen formas inte slumpmässigt utan det finns tydliga syften med utformningen. Vilka syften styr då denna utformning? Och dessa syften skapar och har skapat vår historia, fram till idag. Våra samhällen ser alltså ut som dom gör på grund av en utformnings syfte.

När vi idag således lever våra liv i en global strukturell orättvisa som dessutom inte alls är hållbar då uppstår självklart funderingar över hur en sådan utformning kan ha gått till. Var det medvetna syften att våra samhällen skulle hamna i det nu ödesmättade läget? Eller har det ”goda syftet” fört processen fram till vårt akuta läge? Med andra ord, har den ”goda tanken” format dagens samhällen eller kan syftet med utformningen utgått ifrån en redan orättvis strukturell ordning?

Eftersom vi nu påstår att dagens rådande ordning både är orättvis och ohållbar då bör vi kunna komma fram till att det ”goda syftet” måste innehålla grundläggande felaktigheter. Kan vi identifiera dessa grundläggande felaktigheter?

Att forma samhället betyder att ha makten att kunna göra detta! Att forma samhället utifrån att kunna gynnas betyder i så fall, som sagt, att ha makten att åstadkomma detta formande. Just att förstå betydelsen av att kunna ta möjligheten av att forma betyder ju då att det handlar om makt.

När tydligen vissa gynnas men inte hela samhället så måste detta betyda att samhället formas utifrån en maktstrukturell ordning. En ordning som gynnar några men inte alla. En sådan ordning kan varken vara rättvis eller hållbar, i det långa loppet.

Låt oss säga att dagens rådande maktstrukturella ordning skapades ur det ”goda syftet” att alla människor har ”friheten” att lägga beslag på alla de kapitalvärden som hela tiden produceras  fram, runt om i världen. I praktiken så finns, som vi förstår, inte den här ”friheten” men vi tänker oss ändå att denna ”frihet” finns. Denna ”frihet” innebär då att vi alla har att förhålla oss till den här ordningen, vare sig vi vill eller inte. Med andra ord så måste du, rent praktiskt, underkasta dig den här ”frihetsordningen” för att kunna leva vidare i samhället. Alltså även om du inte sympatiserar med den rådande ordningen så kan du inte ”kliva” ur den ”fria” marknadens regelverk. För din överlevnads skull så blir du tvungen att tänka och agera så som regelverket är uppbyggt. Du har med andra ord inget val. Du måste, i praktiken, underkasta dig den rådande maktstrukturella ordningen. Samhället formar dig att tänka utifrån alla dom regelverk som vi alltså har att förhålla oss till. Och om då dessa regelverk har formats utifrån en maktstrukturell ordning, alltså en ordning som varken är rättvis eller hållbar, så måste du förhålla dig till detta både genom ditt tänkande och handlande.

Då vi applicerar denna maktstrukturella ordning på dagens verklighet så utmärker sig två helt dominerande strukturella ”fenomen” och det är att i stort sett all världens samhällen är patriarkala, som också delar en kapitalistisk marknadsekonomi.

Det är alltså huvudsakligen utifrån dessa två ”fenomen” som vårt tänkande formas och därmed är det denna grundläggande ordning som sätter agendan för hur våra samhällen fungerar.

Vi tänker så som samhället är format! Vi inrättar våra liv efter hur samhället ser ut! I princip kan därför samhällen till viss del organiseras lite hur som helst – från de mest inhumana och diktatoriska till de mer humana – där vi lär oss tänka och agera utifrån dom regler som gäller.

Februari 2017

Inlägg 29: Omöjligt att föra ”bra” politik!

Kapitalismens pågående sönderfall sätter nu allt tydligare avtryck i politikens agerande. Det ekonomiska sönderfallet får naturligtvis konsekvenser på våra samhälleliga liv. Denna destruktiva utveckling gör att politiken nu polariseras alltmer. Och den för då också med sig politiska beslut som skapar samhälleliga klyftor – se exempelvis den nya USA-administrationens tokerier – men som görs i tron att samhällen ska kunna ”stärkas” igen.

Den rådande ekonomins globalisering och med den konkurrensen, den ”fria” marknaden, förmår inte längre upprätthålla västvärldens ”välfärd”. Den övriga världens ”välfärd” har, som vi vet, aldrig kunnat upprätthållas. Vilket resulterar i mer eller mindre socialt förfall, globalt sett. Politiken både splittras och polariseras av detta faktum.

När den globaliserande ekonomin, som sagt, inte längre klarar av att ”sprida välfärden” då prövar nu maktpolitiken alternativa vägar – Brexit – i den mördande ekonomiska konkurrensen. Vi kan helt enkelt dra slutsatsen att ”bra” politik inte låter sig göras i den ekonomiska värld som vi har att förhålla oss till.

Verkar denna slutsats helt uppåt väggarna? Jag kan hålla med om att det kan höras minst sagt deprimerande att komma fram till en sådan slutsats. Men tänk efter, tas det några grundläggande politiska beslut som förändrar den destruktiva utvecklingen till att utvecklas positivt?

Hur ska vi alltså förstå dom ”stora” politiska beslutsprocesserna som alltid verkar utmynna i inhumana och därmed orättvisa ageranden?

Som jag ser det finns det bara en förklaring till maktpolitikens oförmåga att ”leda” våra samhällen i en rättvis och hållbar utveckling. Förklaringen är att hållbar och rättvis politik inte kan kombineras ihop med ett ekonomiskt system som drar åt diametralt motsatt håll. Någon annan förklaring kan inte finnas. Eller ser ni saken på annat sätt?

Av denna motsägelse så bör vi komma fram till förståelsen av den ökande politiska polariseringen och vad detta leder och kan leda till. Ur denna motsägelse växer sig det sociala förfallet, med allt vad det innebär.

Vad skulle det innebära för maktpolitiken om den börjar inse att ”bra” politik inte kan åstadkommas under kapitalismens framfart? När tvivlet börjar sprida sig i maktens korridorer, vad händer då?

Kan det vara så att den tvivlande makten börjar isolera sig och föra en politik för att locka tillbaks kapitalvärden som har etablerats i låglöneländer?

Genom att bryta upp gamla handelsavtal och träda ut ur unioner hoppas makten att den egna nationalstaten skall kunna återta förlorad ekonomisk styrka. Men genom att gå emot kapitalismens inneboende drivkrafter samtidigt som man försöker isolera sig ekonomiskt på den globala marknaden så uppstår naturligtvis motsättningar, både ekonomiska och politiska, mellan nationalstater. Är det inte så som dagens politiska turbulens ser ut, både nationellt och internationellt?

En politik som både bekänner sig till en kapitalistisk marknadsekonomi och samtidigt för en isolationistisk politik i ett försök att ta tillbaks förlorade marknadsandelar splittrar än mer det redan sönderfallande ekonomiska systemet. Handelskrig blir den direkta följden av sådan politik. Ur denna motsägelse som leder till handelskrig så förstärks även konfliktrisken när det gäller direkta våldshandlingar mellan stater.

Den nu pågående utvecklingen kommer alltså att trappas upp än mer och den förblir olöslig så länge som våra samhällen drivs runt av vårt rådande ekonomiska system.

Inlägg 30: Tre frågor

”Vad borde vänstern göra, som den inte gör idag? Vilka frågor borde drivas och vad borde det pratas mer om? Hur borde strategin, både på kort och lång sikt, se ut?”

Vi har att förhålla oss till ett odemokratiskt och därmed orättvist ekonomiskt system – kapitalismen. Hur ska vänstern förhålla sig till detta vårt rådande system, som ju också är själva ”motorn” i våra samhällens strukturella uppbyggnad. Som vi förstår så kan inte detta system fortsätta att verka i framtiden utan det måste ersättas med ett demokratiskt och rättvist ekonomiskt system, i annat fall så väntar systemkollaps med påföljande destruktiva konsekvenser för hela vårt ekologiska ramverk, med allt vad det innebär.

Hur ska då vänstern agera utifrån vår nu rådande verklighet och det framtidsscenario som blir följden? Kapitalismen måste analyseras och förstås varför den omöjligen kan uppfylla de samhälleliga behoven, varken hos oss eller övriga världens samhällen. Varken miljö- och klimatkatastrofer samt sociala och samhälleliga kollapser,krig och elände, kan undvikas med vårt rådande ekonomiska system och denna analys måste kommuniceras ut i hela samhället genom alla befintliga ”kanaler” som står till buds.

Eftersom dagens marknadsekonomiska beslut är överställda våra politiska beslutsprocesser – i en demokratisk ekonomi fungerar det tvärt om – så medför detta att våra beslutande politiska församlingar i grundläggande frågor aldrig tar beslut som går emot dagens marknadsekonomiska prioriteringar. Med andra ord, kapitalismen måste stöttas till varje pris enligt maktpolitiken!

Utifrån denna verklighet så ska vänstern alltid befinna sig i opposition i det parlamentariska arbetet. Att vara med och administrera en maktpolitik kommer att skada vänstern både i det parlamentariska- och utomparlamentariska arbetet i processen att bygga en stark opinion för nödvändigheten av ett demokratiskt ekonomiskt system.

Kapitalismen är ett maktstrukturellt system med samverkande patriarkala normer. Detta faktum måste, i alla lägen, kommuniceras ut och medvetandegöras i samhället.

Vad vill vi ha för samhälle? Denna fråga styr strategin både på kort och lång sikt. Utifrån denna fråga ställs kraven. Vill vi ha en arbetsdag på sex timmar; vill vi ha ett utträde ur EU; vill vi ha ett rättvist skattesystem; vill vi ha ett ekologiskt ramverk som är hållbart; vill vi ha en välfärd som är till för alla; vill vi ha stopp för vinster i all offentlig verksamhet; vill vi, kort sagt, ha ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle? Vill vi detta då ställer vi dessa självklara krav, som tyvärr kapitalismen inte kan leverera. Kraven måste ändå ställas. Genom att ställa kraven och samtidigt syna och förklara systemets omöjlighet då bygger vi en stark opinion och rörelse mot en grundläggande systemförändring.

Kapitalismens inneboende strävan leder till kravet på ständig ekonomisk tillväxt som ska åstadkommas med konkurrens och påföljande globalisering. Det är denna process som bokstavligt talat bryter ner allt i sin framfart vilket även oundvikligen leder till systemets egen undergång. Att förklara denna process och visa på lösningen med ett demokratiskt ekonomiskt system ligger på vänsterns axlar.

Lägg fokus på dom grundläggande orsakssambanden som måste förändras – nämligen vårt maktstrukturella kapitalistiska system!

Inlägg 31: ”Vetenskaplig” bevisning

Den politiska makten kommer att uppbacka kapitalismen så länge som den ”lever” och så länge som det inte går att bokstavligen bevisa dess egen framtida omöjlighet. Vi ska alltså inte ha några förhoppningar om att maktpolitiken överger vårt rådande ekonomiska system. Hur mycket vi än argumenterar för systemets framtida omöjlighet, så kommer inte detta att få maktpolitiken på andra tankar.

Denna bild måste vi ha klart för oss när vi synliggör alla systemets destruktiva sidor. Och vi måste vara medvetna om att systemet har överlevt ända fram till vår tid och kommer förmodligen att överleva ännu ett tag även om vi nu ser allt tydligare hur det sönderfaller.

Vi kan inte göra annat än att fortsätta granska systemet och försöka komma så nära en ”vetenskaplig” bevisning av kapitalismens framtida omöjlighet.

Som sagt, vår kapitalistiska marknadsekonomi har överlevt fram till vår egen tid. Den driver våra samhällen idag så som den har gjort under en relativt lång tidsperiod. Men kommer den att kunna fortsätta driva våra samhällen i framtiden?

Nej jag påstår att detta är en omöjlighet och det är detta påstående som jag menar måste kunna bevisas om maktpolitiken överhuvud taget ska komma på tanken att ifrågasätta systemet. Detta blir naturligtvis inte lätt. Att bevisa någonting som strider mot vår normativa idé av hur samhället med dess ekonomiska marknad ser ut och drivs låter sig inte göras utan ett stort ifrågasättande, från alla håll. Detta ifrågasättande måste vi räkna med. Trots allt så lever vi ju vidare i dagens kapitalistiska verklighet.

Hur ska vi då ta oss an den här uppgiften? Vi måste förstå hur kapitalismen fungerar och utifrån detta fungerande så måste vi komma fram till om detta fungerande kan eller inte kan fortsätta in i framtiden.

Hur fungerar då kapitalismen? Hur ser den ut?

Det centrala i systemet är att kapitalet, i huvudsak, ägs privat. Detta är själva grundidén med en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså att producerande kapitalvärden ägs privat. Vilket då betyder att inte alla kapitalvärden kommer alla människor till del.

Betyder då detta att samhället, som helhet, inte heller kan ta del av alla producerande kapitalvärden? Ja, så är det naturligtvis, men för att samhället inte ska gå miste om hela ”kapitalkakan” så har den politiska kampen,historiskt tillbaka, resulterat i bestämmelser om indrivning av skatter. Det offentliga kan genom dessa bestämmelser – skatter – komma över en viss del av de värden som skapas.

Nåväl, vilka är då de utlösande faktorerna till påståendet om systemets sönderfall och därmed framtida omöjlighet? Först måste vi nämna en del viktiga effekter som systemet har givit upphov till.

Eftersom systemet bygger på privat kapitalägande så uppstår ur denna faktiska verklighet en konkurrenssituation gällande alla producerande kapitalvärden och just denna effekt av konkurrensen får ju till följd att kapitalägandet koncentreras. Man kan säga att det uppstår ett lagbundet mönster mellan det privata ägandet och dess koncentration. Detta oundvikliga samband blir således följden av förhållandet mellan privatägt kapital och den oundvikliga kapitalkoncentrationen.

Vad kräver detta förhållande i vår ekonomiska verklighet för att fortsätta kunna leva vidare? Detta ekonomiska förhållande kräver en ständig ekonomisk tillväxt, för att kunna leva vidare. Och denna ekonomiska tillväxt sker utifrån systemets konkurrerande ”drivkraft”.

Maktpolitiken ser vi också hur den anpassar sig till dessa nödvändiga kapitalistiska förutsättningar – ekonomisk tillväxt genom konkurrensens inneboende ”drivkrafter”. Därav den ständigt ökande globaliseringen av kapitalägandet som koncentreras på allt färre ”händer”.

Eftersom det är denna, som jag påstår, destruktiva utveckling som präglar våra samhällen då uppstår ju frågor kring konkurrensens vara eller inte vara. Samtidigt måste vi ställa samma fråga angående den ekonomiska tillväxten. Vi vet ju, som sagt, att maktpolitiken i alla lägen förespråkar både konkurrensen och den ständiga ekonomiska tillväxten.

Konkurrens och ekonomisk tillväxt har blivit politiska begrepp som har gjorts så normativa och självklara att det överhuvud taget aldrig kommer upp på agendan som ifrågasättande. Ett ifrågasättande av konkurrens och ekonomisk tillväxt betraktas av makten som om ifrågasättarna saknar all grundläggande kunskap om nationalekonomi. Ledande nationalekonomer, som vi har lärt oss, går i ledband med det rådande ekonomiska systemet och de har också pekat ut maktpolitikens ageranden i synen på hur ekonomisk politik bör bedrivas för att gagna det rådande ekonomiska systemet på bästa vis.

Törs vi utifrån elitens och etablissemangets odisskutabla stöd för konkurrens och ekonomisk tillväxt ändå hävda att dom har fel? Hur bevisar vi konkurrensens och den ekonomiska tillväxtens framtida omöjlighet?

Låt oss, åter igen, försöka ta oss an konkurrensens, som jag påstår, framtida omöjlighet.

Konkurrens handlar om att slå ut konkurrerande företag och bli störst inom den bransch eller nisch av bransch som man verkar. Lyckas man inte med detta så blir man antingen uppköpt eller så försvinner man från marknaden. Denna kapitalistiska logik går inte att förändra under nu rådande förhållanden. Så vad händer då när denna logik leder till en allt ökande globalisering?

Om vi tänker oss hur exempelvis livsmedelsnäringen ”uppför” sig i denna logik så följer naturligtvis även denna bransch konkurrensens inneboende lagar. Vilket ju innebär att livsmedelsnäringen konkurreras ut i de samhällen där vinstförutsättningarna är sämre än i andra samhällen. Alltså helt logiskt utifrån rådande förutsättningar! 

Att producera livsmedel kommer då att bedrivas i samhällen som kan ligga långt bort från ”högkostnadssamhällen”.

Men påverkas då konkurrensens vara eller inte vara av den här globaliserade logiken? Ja i långa loppet så gör den ju det. Vi förstår ju att samhällen som har förlorat sin livsmedelsnäring i det här konkurrensförloppet blir extra utsatta om det skulle uppstå olika former av ”stopp” i kedjan mellan producenter och konsumenter. Förstår vi hur utsatta alla dom här ”länkarna” i kedjan är? Bara att transportera livsmedel runt jorden är i sig ett vågspel som kan gå snett.

Jag tog just livsmedelsnäringen som exempel för att det primärt är denna näring som måste fungera för vår överlevnad. Men kan vi utifrån det här exemplet bevisa konkurrensens framtida omöjlighet?

Om vi tänker oss följande scenario: Globaliseringen medför att multinationella företag ”erövrar” världen och dessa företagskolosser har vuxit sig så stora på grund av att konsumentunderlaget också växer i motsvarande takt. Konkurrensens inneboende regler leder fram till bildandet av dessa jättar på marknaden.

Kan det vara så att konkurrensen aldrig kan avstanna? Vad händer i så fall?

I konkurrensens inneboende regler så är det nödvändigt att minimera allt vad utgifter heter och maximera allt vad inkomster gäller. Och eftersom konkurrensen på grund av kapitalismen underblåser en ständig konkurrens så måste detta leda till att företagandet söker undanhålla utgifter, på alla sätt och vis. Att dölja kapitalet genom sinnrika metoder känner vi till. Man kan säga att alltmer kapital flödar genom den ”svarta/dolda” ekonomin. Den ”svarta” ekonomin växer på den ”vita” ekonomins bekostnad blir den logiska följden av konkurrensens effekter. När den ”vita” ekonomin krymper då minskar helt logiskt även kapitalflödet i den offentliga ekonomin. Resultatet av det här blir att den så kallade samhälleliga välfärden blir ett minne blott eftersom vi får en stadigt ökande ”svart/dold” ekonomi som stannar hos kapitalets ägare. Vad detta leder till bör vi kunna förstå.

I den här utvecklingen kommer den samhälleliga konsumtionen att gå ned. Köpkraften bland oss alla minskar eftersom dom producerande kapitalvärdena alltmer koncentreras hos kapitalägarna. Detta blir effekterna av den ”nödvändiga” konkurrensen. Så det som händer blir att konkurrensens ”nödvändighet” bidrar till att bryta sönder vårt rådande ekonomiska system och därmed visa på dess framtida omöjlighet.

Vi känner till maktpolitikens applåderande av konkurrensen och det ständiga förespråkandet av ökande ekonomisk tillväxt. Man intar alltså en okritisk ställning till kapitalismens inneboende drivkrafter.

Men om vi nu övergår från att påstå konkurrensens framtida omöjlighet till att betrakta den ekonomiska tillväxtens framtida möjligheter, så hur ska vi betrakta den? Enligt både kapitalets ägare och politikens makthavare så ställs kraven på ekonomin, att den måste växa år efter år. Den måste växa med minst några procent varje år.

Förstår vi och förstår framför allt systemets makthavare vad denna matematik leder till? En ständig ekonomisk tillväxt ökar exponentiellt vilket är enkel matematik när kravet ligger på procentuella höjningar år efter år.

Är det möjligt att en sådan tillväxt kan fortgå hur länge som helst? Nej det är inte möjligt, inte ens matematiskt möjligt. Och det är framför allt inte möjligt i den värld som vi alla lever i.

Den kraftiga ekonomiska tillväxt som vi har sett nu under ett antal decennier har åstadkommits med hjälp av, framför allt, fossil energi. Vi vet också att utvinningen av fossil energi nu har nått sådana nivåer att en fortsatt ökande utvinning i praktiken inte låter sig göras. När dessutom denna energis negativa klimatpåverkan visar sig allt tydligare då medför detta naturligtvis att en fortsatt ökande ekonomisk tillväxt i princip blir omöjlig att kunna genomföras.

Vad får detta för konsekvenser på vårt ekonomiska system? Jo systemet kan inte växa längre, vilket ju var och är systemets krav för att kunna drivas.

Vad händer då? Systemet sönderfaller även här, av dessa krav, naturligtvis.

Hur kan detta sönderfall se ut i praktiken? Kapitalets ägare slutar att investera i ”tillväxande” verksamheter på grund av att dessa verksamheter får allt svårare att kunna förränta det investerade kapitalet. Eller med andra ord, den ekonomiska tillväxten har stannat av i ”produktiva” verksamheter. Vart tar då kapitalet vägen? Jo det tar vägen via ”fasta” kapitalvärden, som fastigheter och värdepapper exempelvis. Eller så ”låses” det in på finansmarknaden där det kan gömmas undan på alla möjliga och omöjliga sätt, vilket vi ju får återkommande bevis på.

Här ser vi att den ”produktiva” kapitalismen inte längre kan drivas vidare. Den stagnerar och väljer i stället den ”improduktiva” vägen vilket då får till följd att samhället dräneras på kapitalvärden, med allt vad det innebär för alla människor. Kan vi inse att även denna utveckling är ohållbar?

På grund av konkurrensens inneboende ”tävlan” om kapitalet så måste alla ”tävlande” effektivisera sig. Detta känner vi till sedan tidigare och det är självfallet ingen nyhet för oss. I denna process så faller det sig logiskt att ersätta mänskligt arbete med tekniska innovationer som effektiviserar framställningen av produkten/tjänsten, mellan producent och konsument. Detta är en helt logisk och nödvändig process för att ha möjlighet att kunna hävda sig i vår rådande konkurrens. Men i och med att alla som ingår i denna process tänker och agerar på likartat sätt – alltså att utarbeta tekniska innovationer som då till stora delar kan ersätta den mänskliga arbetsinsatsen – så uppstår någonting som vi benämner ”profitkvotens fallande tendens”.

I korthet så kan denna förklaras på det viset att det är bara den ”rörliga” arbetskraften som möjliggör profit. Det är den mänskliga arbetsinsatsen som kan skapa mervärdet för produkten/tjänsten. Om alla konkurrenter har kommit så långt i den tekniska utvecklingen att det inte finns behov av ”rörlig”/mänsklig arbetskraft så uppstår inget mervärde i arbetsprocessen och då går det inte att göra vinst på produkten/tjänsten. Ungefär så kan man förklara ”profitkvotens fallande tendens”. 

Åter så ser vi hur kapitalismens primära behov omintetgörs. Investeringar ”lönar” sig inte längre när den tekniska utvecklingen har nått så långt att alla konkurrenter har rationaliserat bort all ”rörlig”/mänsklig arbetskraft. Det finns alltså inga pengar att tjäna i den specifika branschen och när det inte finns det varför då investera i den? Denna kapitalismens logik har, som vi ser, nått vägs ände.

Som beskrivits ovan så kommer kapitalet att söka sig andra vägar; spekulativa vägar; undanhållas från offentligheten; bygga upp en alltmer omfattande ”svart/dold” ekonomi.

Kan vi redan nu ana att det är så här som vår värld börjar se ut?

Nå hur ser det då ut med finanskapitalet? Finansmarknaden har ju utvecklats till att bli den rådande marknadsekonomins ”guldkalv”.

”Ska det investeras något, så ska vi investera i finansmarknaden!”

Denna marknad konkurrerar på precis samma sätt som övriga marknader. Alltså gäller det att locka till sig så mycket kunder som det bara går.

Kreditgivningen utgör en avgörande del av marknadens intäkter. Kreditgivning kan också sägas vara ett sätt för finansbolagen att skapa pengar, elektroniska pengar. Ej riktiga pengar.

Du ser på ditt konto en penningsumma som du har blivit beviljad och denna summa kan du sedan snabbt använda för konsumtion. Dessa elektroniska/fiktiva pengar som sattes in på ditt konto förvandlas nu till riktiga pengar när du börjar betala av ditt lån till finansbolaget. Du betalar av från ditt ”intjänande/gamla” konto vilket alltså gör finansbolaget rikare och dig själv fattigare.

Observera här att finansbolaget inte själv behöver ha de fysiska pengarna som lånas ut, i stället ges det ut som sagt fiktiva pengar som du spenderar och i denna process övergår dom fiktiva pengarna till att bli riktiga pengar som skuldtynger dig.

När dessa skuldberg växer sig stora – eller till och med mycket stora som idag – då uppstår en ”kreditbubbla” som vi inte klarar av att betala tillbaka. Denna reaktion leder till att finansmarknaden dras med i fallet och när detta fall blir så stort att hela samhällen, med sina marknader, inte klarar av att ”drivas” runt enligt de rådande ekonomiska villkor som gäller då sönderfaller självfallet systemet, såvida det inte kan ”räddas” av de offentliga samhällenas skattetillgångar. Vilket ju skedde i många samhällen under den senaste ekonomiska krisen.

Men i och med finansmarknadens allt ökande kreditgivning – vilket måste förstås som det ”logiska” svaret på kapitalismens tilltagande problem – så ökar naturligtvis de samhälleliga riskerna för än större framtida sönderfall.

Kan vi förstå att den här ekvationen inte heller går att lösa inom det rådande systemets ramverk?

En sak till: I samband med låga räntenivåer, som vi har nu, och en hög kreditgivning så ökar kapitalets investeringar i spekulativa värden som exempelvis fastigheter och värdepapper. Att spekulera med kapitalvärden, har vi lärt oss, leder förr eller senare till krascher. Denna ”lek” med kapital måste vi förstå som en nödvändig process i den kapitalistiska ekonomin och ju mer denna ”lek” breder ut sig så säger den oss att systemet befinner sig i ett pågående och ökande sönderfall.

Går det då att förutse hur maktpolitiken kommer att agera utifrån kapitalismens tilltagande sönderfall och därav dess framtida omöjlighet?

Svårt att förutse men med tanke på dagens totala ointresse att överhuvud taget ta en diskussion om systemets ifrågasättande så ser det ut som en omöjlighet att släppa taget om dagens ”normativa” verklighet.

Likt orkestern på Titanic så vägrar man att se vad som händer och följaktligen så följer man med sönderfallet ända ned!

Mars 2017

Inlägg 32: Faktagrundande verklighet

Kan det anses som en bevisning över samhällens ”hälsa”, genom att redovisa en faktagrundande verklighet? Om vi nu antar att en faktagrundad verklighet håller som bevisning, bör vi då kunna dra bevisbara slutsatser utifrån denna verklighet?

När verkligheten är sådan att alltmer människor ökar intaget av antidepressiva läkemedel, kan vi av denna faktagrundade verklighet påstå att samhällen lider av ”ohälsa”, dessutom av en allt ökande ”ohälsa”? Skulle alltså denna verklighet vara ett bevis på att samhällen utvecklas destruktivt? Kan denna destruktiva utveckling rent av vara ett bevis på den rådande samhälleliga strukturens sönderfall?

Om det nu förhåller sig så här, vilket jag menar, då måste ju orsaken till ökningen av antidepressiva läkemedel, i första hand, kunna spåras i den samhälleliga strukturen. Vad är det då främst i den rådande samhälleliga strukturen som bär skulden för att intaget av antidepressiva läkemedel ökar?

Här pekar den så kallade expertisen på stressfaktorer i vardagslivet, med allt vad det innebär. Naturligtvis en slutsats som vi instämmer i.

Vad rekommenderar då expertisen för åtgärder för att komma tillrätta med dom här problemen?

Ja i praktiken så ser vi att det handlar om en ökande utskrivning av antidepressiva läkemedel. Alltså  tillfälliga ”hjälpmedel” för stunden. Tillfälliga ”hjälpmedel” löser, som vi förstår, inte själva grundproblemet utan dessa läkemedel blir enbart plåster på såren.

Men jag menar att dessa ”sår”, som växer, kan vara bevis för dom grundläggande problemen i våra samhällen. Och dessa grundläggande problem lämnas, som vi också ser, olösta. I och med att dom lämnas olösta så bäddar detta naturligtvis för att problemen tilltar. Därav så drar vi slutsatsen att när grundläggande problem lämnas olösta, av vad slag det än må vara, så fortsätter den destruktiva utvecklingen och den sprider sig dessutom till hela ”samhällskroppen” som till slut sönderfaller helt.

Jag tog exemplet med det ökande intaget av antidepressiva läkemedel dels för att det är ett stort omdebatterat ämne och dels för att det är ett av de bästa exemplen på hur människan reagerar på den samhälleliga strukturens nedbrytning.

Eftersom samhällen inte klarar av att lösa grundproblemen så måste vi fråga oss varför det förhåller sig så? Kan det rent av vara på det viset att den samhälleliga struktur som vi lever i helt enkelt inte har möjligheten att finna en lösning? Om det nu är så, vilket jag menar, då blir det ju också omöjligt att få igenom en mängd djupgående och nödvändiga förändringar som måste till.

Vad är det då i den rådande samhälleliga strukturen som är orsaken till att ”djupgående och nödvändiga” krav inte kan möjliggöras? Här ser vi åter igen att vi kommer tillbaks till samhällenas ”drivande” krafter.

Vårt ekonomiska system är själva navet i den strukturella utformningen av våra samhällen, som helhet. Vilket betyder att det är i den kapitalistiska marknadsekonomin som vi ska söka svaren till de grundläggande problemen som nämndes ovan.

Som tidigare konstaterats så kan inte samhällenas behov tillgodoses under vårt rådande ekonomiska system. Detta menar jag är en ”faktagrundande verklighet” som vi absolut måste förhålla oss till. Hur ska vi då förhålla oss till detta faktum?

Det rätta förhållningssättet måste ju vara att kommunicera ut den ”faktagrundande verkligheten” till hela samhället av den enkla orsaken att dom enda som kan förändra vår destruktiva samhälleliga struktur är alla vi som lever i samhället. Det är bara vi själva som kan förändra samhället!

Som vi förstår så spelar media en mycket stor roll i det här sammanhanget. Samtidigt måste vi förstå att även mediabranschen verkar under samma förutsättningar som alla andra branscher i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Alltså drivs branschen utifrån konkurrensens inneboende regler och därigenom så kan man säga att media, i stort, måste förhålla sig till kapitalismens förutsättningar och krav i första hand och inte till den ”faktagrundande verkligheten” med dess ödesdigra förutbestämda framtidsförlopp. Med andra ord så betyder detta att media först och främst måste sälja sin ”produkt”! Att kunna sälja är det primära och detta överskuggar allt vad ”faktagrundad verklighet” har att säga!

Går det inte att sälja ”faktagrundad verklighet” då kommer heller inte detta att kunna kommuniceras ut i samhället och därmed så försvåras bevisföringen mot kapitalismens framtida omöjlighet. 

Förstår vi vilket ekorrhjul som vi trampar runt i ?

Inlägg 33: Mer om korruption

Korruption förutsätter ett ekonomiskt system som bygger på privat kapitalägande! Alltså vårt nu rådande ekonomiska system. Korruption kan därmed inte verka i ett system som bygger på ekonomisk demokrati.

Varför skulle inte detta kunna gå – alltså att korruption inte kan verka i en ekonomisk demokrati – blir frågan? 

Därför att i en ekonomisk demokrati handhas alla kapitalvärden på ett offentligt sätt och fördelas ut i samhället på ett öppet demokratiskt vis. I en ekonomisk demokrati försvinner prioriteringen att tillskanska sig egna privata kapitalvärden av den enkla orsaken att detta inte går. Dagens ekonomiska konkurrens på marknaden görs omöjlig i ett system som bygger på samarbete som den enda möjliga vägen för våra samhällen att komma till rätta med dom ödesfrågor vi nu står inför.

När ett ekonomiskt system är utformat på ett sådant sätt att det är upp till var och en i samhället att så att säga ”jaga” sin egen försörjning – som sker idag – då uppstår därmed korruptionen som ett sätt att berika sig, eftersom systemets utformning utgår just från prioriteringen att ”berika” sig. Således går det inte att komma till rätta med korruptionen i vårt rådande ekonomiska system. Här måste vi förstå att alla folkliga protester mot korruption i tron att detta kan leda till dess upphörande till trots, så kan endast ett demokratiskt ekonomiskt system få bukt med korruptionens grundorsaker.

Korruptionen är således en del av vårt rådande ekonomiska system. Man kan säga att korruptionen följer systemets ”spelregler” om än inte lagligt, om man med ”lagligt” menar att inarbetade kapitalvärden ska fördelas på ett orättvist sätt i våra samhällen.

Förstår ni mitt resonemang: det är alltså fullt lagligt att fördela kapitalvärden på ett sådant sätt att det skapar orättvisa i samhällen förutsatt att det går till på ett ”snyggt” sätt, men det är inte tillåtet att ”roffa” åt sig kapitalvärden på ett ”osnyggt” sätt – alltså genom ett korrupt handlande.

Vi konstaterar att såväl det korrupta handlandet som det ”snygga” och ”lagliga” sättet att tillskanska sig kapitalvärden egentligen är två sidor av samma mynt – nämligen att prioritera dom egna privata kapitalintressena på bekostnad av de samhälleliga behoven. Därmed så ingår korruptionen som en normativ förutsättning i kapitalismen och den bidrar självfallet till systemets sönderfall och framtida omöjlighet.

Inlägg 34: Fördelningspolitikens dilemma

Frågor: Varför olika inkomster? Varför finns religioner? Varför har vi kapitalism? Varför är våra samhällen patriarkala? Varför finns stater? Varför skatter och varför inte hellre ett samhälleligt ägande?

Frågor av den här typen hänger ihop och har att göra med vår samhälleliga uppbyggnad, själva den strukturella ordning som råder. Redan i innebörden av frågorna så ser vi att det handlar om en maktstrukturell ordning som vi har att förhålla oss till. Och denna ordning är etablerad sedan tusentals år tillbaka i historien. Dagens rådande ordning är således ärvd sedan mycket lång tid tillbaks.

När en sådan ordning för med sig krig och elände av alla de slag då bör man komma fram till slutsatsen att någonting inte står rätt till med den strukturella uppbyggnaden som vi lever i och som bevisligen har existerat i tusentals år.

Kan denna slutsats vara värd att tas på allvar? Eller ska vi anse att denna ordning – med krig och elände – som har existerat under så lång tidsperiod kan anses som ”normal”, så därför finns heller inte någon anledning att ifrågasätta vår strukturella ordning?

I vår rådande maktstrukturella ordning så tas dom avgörande besluten, på politikernivå, allt mindre plats. Besluten har över tid förflyttats alltmer till den ekonomiska maktens ”sfär”, vilket blir förståeligt då vi ser hur kapitalismens marknad breder ut sig globalt och därmed minskar de politiska beslutsprocessernas möjligheter att sätta samhällets behov i främsta rummet. Under dom här omständigheterna så hamnar politiken i det svåra dilemmat mellan samhällets behov och kapitalismens prioriteringar. Fördelningspolitikens dilemma kan vi benämna det.

Hur ska skatter tas ut och hur ska sedan skatter fördelas? Detta ständigt återkommande politiska ämne och egentligen det enda ämne som politiken, under rådande strukturella förhållanden, har inflytande över.

Några ord om detta ständigt återkommande politiska ämne.

Om ambitionen är att skapa ett så kallat välfärdssamhälle för alla samhällets individer, då måste i så fall fördelningen av samhällets intäkter ske på ett rättvist sätt – eller är denna åsikt förlegad? 

Om vi dessutom antar att politiken avser att bibehålla ett ekonomiskt system där det inarbetade kapitalet, i huvudsak, är privatägt – alltså dagens kapitalistiska system – hur ska då intaget respektive fördelningen av skatter gå till?

Ovanpå denna fråga så ställer vi nu frågan om det överhuvud taget är möjligt att genomföra en rättvis fördelning av samhällets skatteintäkter?

Och när vi ställer denna fråga då måste vi självfallet också ställa frågan om det är möjligt att kunna ta in de skatteintäkter som de samhälleliga behoven kräver?

För att kunna besvara dessa frågor så måste vi först göra klart för oss om vårt rådande ekonomiska system klarar av att leverera dom ekonomiska tillskott som samhällets behov kräver?

Vi vet ju sedan tidigare att detta är en omöjlighet. Varför då? Jo det är just här som det fördelningspolitiska dilemmat ger sig tillkänna.

Ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt kan inte leverera skatteintäkter utifrån de samhälleliga behoven av den enkla orsaken att den ständiga tillväxten är omöjlig.

Hur ska samhället med politiken agera i detta läge? Utifrån rådande faktalägen så väljer samhället, med sina maktpolitiker, att minska sitt åtagande att vara en garant för en välfärdsutveckling åt alla dess individer. I denna strategi så ser sig samhället, med sin politiska ledning, det som helt nödvändigt att överlåta stora delar av sina offentliga åtaganden på privata ägarintressen. Där, som vi vet, dels skattepengar och avgifter tas ut för att kunna ”driva runt” offentliga åtaganden i privat regi.

Eftersom systemets krav på ständig ekonomisk tillväxt måste gälla – vilket i praktiken ju är en omöjlighet – så kan därmed inte de samhälleliga behoven tillgodoses – vilket kan bevisas.  Ser vi här dilemmat som fördelningspolitiken har försatt sig i?

Finns det då någon lösning i den här återvändsgränden som den rådande fördelningspolitiken befinner sig i? Ja den enda lösningen ligger i förståelsen att vårt kapitalistiska system är en framtida omöjlighet och att det måste ersättas av ett ekonomiskt system som bygger på diametralt annorlunda prioriteringar jämfört med dagens system.

Vad innebär då detta rent konkret? Jo ytterst så handlar det om att dagens privata kapitalägande måste ersättas med ett samhälleligt kapitalägande. Alltså ett diametralt annorlunda strukturellt kapitalägande.

Men går det då att genomföra en sådan här förändring och hur ska det i praktiken gå till?

Mycket svårt att svara på, men så som kapitalismen fortsätter – i vår tid – att drivas på så kan systemet inte överleva och det kommer, så att säga, att sönderfalla av sin egen ”tyngd”. Det sönderfaller på grund av att det inte förmår leverera en förräntning av sitt investerade kapital, vilket ju är ett primärt krav för att kunna driva runt systemet. En ständig ekonomisk tillväxt är alltså en omöjlighet och när nu inte detta primära krav kan uppnås då måste den rådande marknadsekonomin tillföras kapital ”utifrån”.

Vad menar jag då med ”utifrån”? Jo jag menar att ”utifrån” handlar om att tillföra skattemedel, plus att det sker en allt ökande kreditgivning in i marknaden. Och vi vet att när det gäller en ökande kreditgivning så sker detta, så att säga, med konstlade pengar. Alltså pengar som, vi kan säga, inte har någon täckning – dom är ”uppblåsta” – i vårt ekonomiska system. Vilket är det som just nu utspelas för oss. Vi alla och därmed hela samhället bygger upp en allt större skuldsättning – som saknar täckning – och när denna skuldsättning växer sig så stor att vi inte förmår betala tillbaks då drabbas i slutändan hela samhället med sin kapitalistiska marknad.

Tillbka till dom inledande frågorna som ställdes. Dessa frågor och naturligtvis en mängd liknande frågor uppstår till följd av att vi lever i samhällen med en strukturell uppbyggnad som gynnar fåtalet på bekostnad av flertalet. Detta faktiska förhållande beläggs än mer när vi studerar samhällen runt omkring oss.

Skulle vi alltså leva i rättvisa samhällen så kommer inte dom inledande frågorna att ställas.

April 2017

Inlägg 35: Strukturellt våld

Att ta till våld kräver vissa förutsättningar. Såväl krig, våldsamma konflikter och till det vardagliga våldet, har sina ”spelregler”. Maktens ”redskap”, våldet, förutsätter just en ”ordning” – vår maktstrukturella ordning – som gäller, när denna ”ordning” ifrågasätts.

När det gäller stora globala konflikter där dessa konflikter eskalerar och till sist inte finner en lösning – här måste vi känna till att strukturella konflikter i en kapitalistisk ekonomi aldrig går att lösa på grund av systemets inbyggda orättvisa – så väljer, så gott som alltid, den ekonomiskt starkare att ta till våld för att gå vinnande ur själva maktkonkurrensen. Vilket, som vi förstår, ju inte innebär en lösning av konflikten utan istället handlar det om ett fortsatt befästande av den ekonomiska makten i den globala ekonomiska konkurrensen.

Måste det då finnas en maktkonkurrens? Är själva förutsättningen för människans fortlevnad att samhällen måste ingå i en konkurrerande tillvaro för att kunna leva vidare? Måste alltså den globalt strukturerade ordningen vara utformad på det viset att inte bara människor och företag, som fria individer, ska konkurrera med varann utan också att hela samhällen måste stå i ett liknande förhållande?

Ja om vi ska tro på dagens globala verklighet så förhåller det sig så att hela samhällen står i konkurrerande förhållanden till varann. Och så vet vi också att förhållandena har sett ut under en mycket lång tidsperiod. Under denna långa tidsperiod så har det utspelats och fortsätter utspelas krig och mer eller mindre våldsamma konflikter både mellan samhällen och inom samhällen.

Man får intrycket att det är så här våra samhälleliga liv ska se ut. Att det är så här som ”normativa” samhälleliga förhållanden ska byggas.

”Krig och våld har alltid existerat så därför kommer också krig och våld att fortsättningsvis leva vidare i framtiden.”

Kan vi därav anta att ekonomisk makt är en grundläggande orsak till våld, med allt vad det innebär? När vi nu kommer fram till att kapitalismen som system representerar just ekonomisk makt och ytterst därmed även den totala samhälleliga makten då blir ju detta ett bevis för att vårt rådande maktsystem är den grundläggande orsaken till våldet.

Vad lär vi oss då av detta? Jo först och främst lär vi oss att så länge som vårt rådande ekonomiska system verkar, så länge kommer också våldet att verka. Våldet ska därmed förstås som en ”normativ” strukturell byggsten för våra samhällen. Vi kan av den här slutsatsen dessutom påstå följande: Ingen kapitalism, inget våld!

Vi förstår dagens strukturella våld som avhängigt utifrån hur stora dom ekonomiska klyftorna är i våra samhällen. Ju större ekonomiska klyftor, ju större motsättningar i samhällen vilket då naturligtvis leder till ökande social oro där våldet tar allt större plats i våra samhälleliga liv.

Med ”vi förstår” så avser jag den absoluta majoriteten av människorna i våra samhällen och i denna absoluta majoritet inräknas inte våra samhällens maktmänniskor, av förståeliga skäl. Den samhälleliga makten har annat att fundera över. Den är först och främst intresserad av sina egna, väl tilltagna, löner samt självklart ägandet av kapitalet. 

Att dom ekonomiska klyftorna i våra samhällen växer är just ingenting som ledande politiker vill ta tag i. Här hänvisas, som alltid, till marknaden att lösa dessa problem. Och därmed så förstår vi att en lösning inte kommer att nås.

Således så kommer våldet med all den mänskliga tragedi som vi dagligen upplever att fortsätta och denna dystra prognos kan inte förändras av den enkla anledningen att vi alla lever i en samhällelig strukturell uppbyggnad som bygger på att mänskliga förhållanden, ekonomiska och därmed sociala, ska vara orättvisa.

Den samhälleliga makten kan aldrig komma fram till denna slutsats, av förklarliga skäl, utan man agerar som vanligt med att tillskjuta medel för att rusta upp alla delar av den våldsapparat som man har till förfogande för att möta våldet, med våld. På så vis fortsätter naturligtvis våldet och våldet görs därigenom normaliserande i allt vad konfliktlösningar heter. Det är så det ser ut och det är så det fortsättningsvis kommer att se ut.

Det strukturella våldet kan enbart lösas med samhälleligt strukturella förändringar!

Inlägg 36: Lokal ekonomisk demokrati

Global social samvaro tillsammans med lokal ekonomisk demokrati! Hur får vi en sådan ekvation att gå ihop?

Vi har konstaterat att den globala kapitalistiska ordningen tillsammans med mer eller mindre social gränsdragning mellan människors samhällen – uppdelningen av världen i länder – leder till samhälleligt sönderfall och ovanpå det ekologisk kollaps. Alltså det tillstånd som vi har att förhålla oss till i vår tid. Denna negativa spiral måste, som vi ser, vändas diametralt för att vi ska ha en chans till såväl samhällelig som ekologisk jämvikt.

När nu lokal ekonomisk demokrati är den enda framkomliga vägen för våra samhällen då måste vi, som alltid, försöka sätta oss in i hur ett sådant ekonomiskt system fungerar. Att förklara detta systems funktionssätt kan inte nog understrykas så därför ger vi oss på denna fråga igen, förhoppningsvis från ytterligare en infallsvinkel, så att därmed frågan åskådliggörs än mer.

Den lokala ekonomiska demokratin kan enbart fungera som system där hela den samhälleliga demokratiska besluts- och ägandeformen över kapitalet görs rådande.

Man kan också säga att en demokratisk ekonomi saknar möjligheter att göras global, av den enkla anledningen att ett samhälles behov av välstånd bara kan uppnås med det lokala samhällets arbetsinsatser. Vi kan alltså inte exportera våra arbetsinsatser till ett annat samhälle i tron att detta skulle skapa välfärd för hela detta importerande samhälle. Samhällen kan enbart skapa egen välfärd med hjälp av sina egna arbetsinsatser. Att exportera och importera välfärd är således en omöjlighet. Det enda medlet i skapandet av välfärd är alltså samhällenas egen arbetskraft. Och för att detta ska kunna förverkligas så måste kapitalet vara samhällsägt. Denna slutsats måste ständigt kommuniceras ut eftersom den ekonomiska och politiska eliten hela tiden saluför kapitalismen som självklart odiskutabel.

Nuvarande export och import har som enda primära syfte att förränta kapitalet åt sina investerare som ju agerar utifrån ägandets privata intressen.

Vi måste åter poängtera att kapitalvärden är det samma som arbetsinsatser. Det är enbart mänskliga arbetsinsatser som kan skapa verkliga kapitalvärden. Spekulativa kapitalvärden kan omöjligen skapa välfärd för hela samhällen, i stället så ”bidrar” dessa spekulationer till att samhällen utarmas och därmed sönderfaller.

Känner vi igen denna verklighet?

Om vi inser denna verklighet då bör vi kunna förstå att producerandet av nödvändiga konsumtions- och livsmedelsvaror samt egentligen allt vad skapandet av kapitalvärden för med sig skall produceras i lokalsamhället. I ett sådant ekonomiskt system flödar ekonomin genom samhället utifrån samhällets behov, i och med att själva kapitalet är samhällsägt. För att detta ekonomiska system skall kunna bli verklighet så måste vi åter igen poängtera den nödvändiga förutsättningen: att kapitalismen globalt sett hamnar i ett alltmer tilltagande sönderfall. En ”frisk” kapitalism drar alltid till sig kapital, från när och fjärran, oavsett var detta kapital skapades och oavsett hur det gick till. Utifrån denna insikt så bör vi likaså förstå att det i praktiken blir omöjligt att införa ett demokratiskt ekonomiskt system parallellt med en ”frisk” kapitalism. Kapitalismen har ju den ”naturliga” drivkraften att alltid ”jaga” rätt på kapital varhelst i samhället som det uppträder. Vi har ju lärt oss att denna drivkraft är själva meningen med det privata kapitalägandet. Som nu dessutom har nått vägs ände.

Kan vi alltså förstå att kapitalismen måste in i själva fasen där sönderfallet blir uppenbart, för i stort sett hela samhället, innan den demokratiska ekonomin ”tillåts” ta över? Och det är i den fasen vi nu går in i. Alltså att delar av samhället blir medvetna om att kapitalismen nu har spelat ut sin roll – den klarar inte längre av att skapa ekonomisk tillväxt av ”egen” kraft utan är nu tvungen att ta ”hjälp” av offentliga medel plus konstlad – ej täckningsbar – kreditgivning för att kunna drivas vidare. Man kan också säga att kapitalismen lever vidare med en allt starkare beroendeställning av en spekulativ ekonomi. Detta starkare beroende gör att sönderfallet för våra samhällen blir alltmer våldsamt när ekonomiska kriser slår till.

Dagens ekonomiska globalisering är ett resultat av konkurrensen mellan det privatägda kapitalets ständigt primära överlevnadsbehov, vilket naturligtvis i slutändan för med sig att vissa överlever på andras bekostnad. En sådan ordning ger upphov till ständiga konflikter i såväl den globaliserade marknaden som det sociala livet mellan människor och deras samhällen. Denna nu rådande ordning har därför ingen framtid vilket framför allt beror just på vårt odemokratiska ekonomiska system.

Det är detta system som måste förändras i grunden!

Maj 2017

Inlägg 37: Sexuella övergrepp

Sexuella övergrepp kan det förstås som ett samhälleligt misslyckande? Ska vi ta oss an övergreppen som ett samhälleligt problem eller ska vi betrakta orsakssambanden utifrån personliga ageranden bortom alla former av strukturella förhållanden?

Om vi tror oss anta att det finns ett strukturellt samband som ligger till grund för dessa övergrepps gigantiska problem världen över då måste vi söka förstå detta strukturella sammanhang.

Hur förstås sammanhangen? Vilka strukturella krafter skapar denna destruktiva utveckling?

Tror vi inte på strukturella samband utan istället på individers privata ageranden då ser vi inte problematiken utifrån nödvändiga samhälleliga förändringar, som måste till för att komma åt övergreppens orsakssamband. Alltså ska vi då fortsätta förvaltningen av det samhälle som vi nu lever i utan några grundläggande förändringar. Med andra ord så är det just det samhälle som vi idag lever i som också ska gälla för oss i framtiden, om vi tolkar den samhälleliga maktelitens syn rätt.

Utifrån detta synsätt så ses inget samband mellan sexuella övergrepp och den patriarkala struktur som ju är global världen över. Slutsatsen av ett sådant synsätt måste ju då bli att sexuella övergrepp kommer att fortsätta oförändrat framöver. Det finns, med detta synsätt, ingenting att förändra med de rådande strukturella förhållanden som vi nu har att förhålla oss till. Naturligtvis kan vi öka på dom polisiära insatserna i våra samhällen för att om möjligt begränsa våldet. Men vi kommer å andra sidan inte att kunna lösa de grundläggande orsakssambanden till detta globala samhällsproblem, när vi ser dessa övergrepp som ”normativa” händelser inom varje samhälle.

Om vi nu vägrar tro att dessa ”normativa” händelser ska vara just ”normativa” då måste vi komma fram till slutsatsen att vi har något ”inbyggt” fel i själva vår samhälleliga uppbyggnad. Vilket i så fall betyder att det går att göra någonting åt problematiken.

Vilket ”inbyggt” fel kan det då finnas? Jo eftersom sexuella övergrepp är ett globalt gigantiskt samhälleligt problem då pekar det mot att våra samhällen globalt sett har en likartad strukturell uppbyggnad. Den här likartade byggstenen ser vi i den patriarkala strukturen – maktstrukturen. Och denna samhälleliga maktstruktur passar in som handen i handsken på vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen. Kapitalismen i sig är ju, som vi vet, också ett ekonomiskt maktstrukturellt system.

Kan vi av dessa faktiska konstateranden och tydliga samband mellan patriarkatet och kapitalismen anta att just för att dom bygger på maktstrukturella förhållanden så ”bereds”, så att säga, vägen för sexuella övergrepp? Sexuella övergrepp blir på så vis en del  – ”normativ” del – som ingår i maktstrukturen.

Bara att vi alla lever i patriarkala samhällen är ju i sig själv ett globalt övergrepp mot det kvinnliga könet, så redan i detta konstaterande så existerar ett grundläggande övergrepp. Att från detta grundläggande strukturella fel inse att steget till sexuella övergrepp inte är särskilt långt, måste vi förstå som ett tydligt samband.

När vi nu antar att det är så här som problematiken måste förstås då säger ju detta oss också att sexuella övergrepp kommer att försvinna, mer eller mindre, då patriarkatet bryts ned.

Eller är ni av en annan åsikt?

Eftersom vi också hävdar att patriarkatet ingår i ett ”intimt” samband med kapitalismen då uppstår självklart frågan om kapitalismen är möjlig utan patriarkatet? Kanske kapitalismens förutsättning är patriarkala samhällen?

Omvänt kan vi likaså konstatera att patriarkatet vore en omöjlighet i ett demokratiskt ekonomiskt system.

Tillbaka till frågan som vi ställde tidigare: ”Hur förstås sammanhangen? Vilka strukturella krafter skapar denna destruktiva utveckling?”

Förutom faktumet att vi lever i maktstrukturella förhållanden – alltså patriarkatet – så är våra samhällen uppbyggda på det viset att vi ska konkurrera med varann. Vi ska konkurrera, inom alla plan, om alla dom kapitalvärden som produceras i våra samhällen. Medför en sådan konkurrens, med allt vad det innebär, att den sociala oron ökar?

Ja om detta råder ingen som helst tvekan och när det nu förhåller sig på detta vis då bör det bli förståeligt att övergrepp, sexuella övergrepp, är en av de allvarligaste delarna av denna sociala oro.

Kapitalismen som system kan därmed göras delaktig och därför likaså ansvarig för dom globala övergreppen som sker överallt, runt omkring oss. Men att samhällseliten skulle komma fram till en sådan slutsats är, som vi vet, en omöjlighet. Samhällselitens uppgift är ju att förvalta våra samhällen och därmed våra strukturer, inte förändra den rådande ordning som vi alla lever i. Och därför kommer sexuella övergrepp liksom allt annat våld att fortsätta i oförminskad takt. Så ser framtidsscenariot ut vid en fortsatt patriarkal och kapitalistisk ordning.

När vi därför ställer självklara krav på jämställda samhällen så måste vi förstå att dessa självklara krav omöjligen kan förverkligas i dagens rådande ekonomiska system. Vi ska alltså inte förvänta oss att sexuella övergrepp liksom all social oro kan upphöra i ett ekonomiskt system som i sig förutsätter en maktstrukturell ordning, för att över huvud taget kunna uppfylla dom prioriteringar som kapitalets ägare kräver.

Hur ska då kraven formuleras? Jo dom självklara kraven på jämställdhet i våra samhällen måste ställas sida vid sida med kraven på att kapitalismen måste ersättas med ett demokratiskt ekonomiskt system. Att enbart ställa kravet på jämställdhet, i olika scenarion, skulle tolkas som om det kan vara möjligt att genomföras under rådande ekonomiska förhållanden. Vilket alltså är en omöjlighet.

Här ser jag en liknelse med vad stora delar av miljörörelsen och omställningsrörelsen ställer i sina krav. Dessa rörelser ställer dom självklara kraven på att vi måste anpassa våra liv efter dom förnyelsebara resurser som vår jord kan erbjuda. Men i dessa självklara krav saknas, på samma sätt, den nödvändiga insikten att dessa krav är omöjliga att förverkliga under rådande ekonomiska system. Rådande ekonomiska system måste även här ersättas med ett demokratiskt ekonomiskt system för att dessa självklara krav ska kunna möjliggöras.

Att skapa illusioner om en ”bättre” värld utan att förändra de grundläggande maktstrukturella förhållandena leder till en återvändsgränd.

Svaret på den inledande frågan blir alltså: ja sexuella övergrepp måste förstås som ett samhälleligt misslyckande!

Juni 2017

Inlägg 38: Politisk turbulens

Turbulensen inom politiken, i synnerhet maktpolitiken, visar inga tecken på att avta. Snarare så tilltar polariseringen både mellan politiska partier och även inom partiernas väggar. Så ser verkligheten ut och denna politiska turbulens speglar det strukturella ”felbygge” som nu, mer och mer, ger sig tillkänna.

Just denna utveckling har kunnat förutses – baserat på vårt globalt strukturella ”felbygge” – så egentligen är det ingen överraskning för oss.

I det här läget – den alltmer turbulenta politiken – så finns inget annat val än att fortsätta söka förstå alla dom orsakssamband som ligger till grund för den ökande och som sagt förväntade turbulensen.

Som vi vet så klarar inte politiken av att leverera de samhälleliga välfärdsbehov som vi alla globalt ställer,  med allt vad det innebär. När vi nu har detta att förhålla oss till, här och globalt, så växer naturligtvis missnöjet i våra samhällen och detta missnöje letar sig självklart också in i våra politiska partier. Därav en tilltagande oro och turbulens i hur partierna skall föra sin politik.

Eftersom det strukturella ”felbygget” leder till sönderfall – som ju är påtalat ett otal gånger – och alla etablerade partier tydligen saknar förmågan och viljan att söka förstå det komplexa sambandet mellan kapitalismens primära behov och detta behovs inverkan på det samhälleliga livet – vilket alltså i förlängningen leder till kollaps – så uppstår ur denna oförmåga att förstå sambandet en politisk omöjlighet att föra en ”riktig” politik.

Men en sådan kritik vill man överhuvud taget inte kännas vid utan alla fortsätter, i vanlig stil, att angripa varann dels inom de egna partierna och dels ”blåsa” till strid utåt mot opponerande partier. I denna tilltagande turbulens så handlar striderna inte om ideologiska skiljelinjer – eftersom det inte finns några tydliga skiljelinjer – utan istället så inriktas striden på personangrepp och till viss del lite olika syn på hur den offentliga skattefördelningen skall se ut.

I ett så snävt debattklimat – där de grundläggande strukturella formerna lämnas utanför – frodas självklart missnöjesdebatter om vem som är orsaken till vad och hur detta leder till allt sämre opinionssiffror.

”Hur ska vi kunna få fler i arbete?” är den stående frågan för, i stort sett, alla etablerade partier. När denna stående fråga aldrig finner sin lösning i vårt rådande ekonomiska system så leder denna omöjlighet till frustration i samhället som helhet och denna samhälleliga frustration smittar av sig på våra etablerade partier i form av missnöje. Ett missnöje som därför hela tiden ökar.

När ”stående” frågor och medföljande krav aldrig kan få sin lösning i vårt rådande ekonomiska system så bäddar detta för en ständigt ökande turbulens inom maktpolitiken och när nu kapitalismen agerar alltmer desperat i sin jakt på profit och denna profit får allt svårare att infinna sig då inser vi att turbulensen inom politiken kommer att öka än mer.

Turbulensen inom politiken är som sagt en spegling av våra samhällens turbulens och det dystra framtidsscenariot gör att ingen politisk ”stabilitet” är i sikte!

Inlägg 39: Fossilt respektive förnyelsebart

Funderar kring fossila- respektive förnyelsebara energikällor.

Oljepriset har ju stabiliserats på en relativt låg nivå, sedan en längre tid. Kommer priset att falla till ännu lägre nivåer eller kan det vända uppåt?

För ett antal år sedan spåddes det en långsiktig uppgång av oljepriset – oljan skulle ju börja tryta samtidigt som bränslebehoven förväntades öka – därför så skapades intresse för att kunna ersätta oljan i drivmedelsproduktionen, med etanol. Dom allt högre oljepriserna öppnade upp för etanolproduktion, som man antog delvis kunde ersätta oljan som fordonsbränsle.

Men oljepriserna fortsatte inte att stiga, som man antog, utan priserna föll istället. Vilket resulterade i att etanolproduktionen inte lönade sig. ”Etanolbilar” som alltså tidigare upplevde en allt ökande försäljning föll nu tillbaka i försäljningsstatistiken i takt med att oljepriserna sjönk. Marknadsintresset för etanoldrivna fordon upphörde mycket snabbt. Man kan säga att det relativt låga oljepriset helt enkelt satte stopp för alternativa bränslen.

Här kan man då fråga sig varför förväntningarna på ett ständigt högre oljepris inte besannades? Vad var orsakerna till att priserna föll?

Det korta svaret är ju att tillgången på olja överstiger efterfrågan. Det produceras mer olja än vad det fanns avsättning för. Kapitalismens ”lagar” gäller här som i alla andra produktionsområden. Faller efterfrågan så faller priserna – alltså pressas profiten!

Liknande scenario har vi sett inom elenergiområdet. Elpriset spåddes gå upp ungefär på liknande sätt som oljepriset förutspåddes en uppgång. Men inte heller här besannades spådomarna, elpriset har fallit tillbaks främst som en följd av att, även här, tillgången i elproduktionen överstiger efterfrågan. Detta har lett till att den förnyelsebara elkällan vindkraften har fått marknaden att vända den ryggen. Marknadens intresse för att investera i vindkraften har svalnat betänkligt. Att investera i vindkraft bedöms som olönsamt vid dessa låga elpriser som nu råder.

Tillbaka till oljan som drivmedel. När det nu tas fram alternativa drivmedel, exempelvis eldrivna fordon, så blir man fundersam över om marknaden även den här gången förkastar dom alternativa drivmedlen med sina nyproducerade fordon. Ett fortsatt lågt oljepris skulle ju – enligt kapitalismens ”lagar” även här – minska marknadens intresse för de alternativa drivmedlen. De fossila utsläppen skulle inte få en möjlighet att minskas vid detta scenario – alltså vid fortsatt låga oljepriser.

Låga oljepriser blir också följden av en allt ökande tillgång på alternativa drivmedel eftersom efterfrågan på drivmedel, totalt sett, understiger den totala tillgången. Att investera i dyrare fordon som drivs runt med förnyelsebar energi kommer kanske därför att råka ut för en liknande process som vindkraftverken i elproduktionen.

Förbränningen av den fossila energin måste dessutom minska i snabb takt, av orsaker som är välbekanta. Om vi då i detta kända läge ställer oss frågan hur vår kapitalistiska marknad reagerar inför denna nödvändiga förändring så skulle ju oljepriserna falla ännu lägre när ”motståndet” mot oljeproduktionen sprider sig i våra samhällen. Marknadens ”lagar” talar ju om för oss, åter igen, att minskad efterfrågan leder till fallande priser. Vad betyder detta scenario – att oljeproduktionen sätts under press på grund av dess negativa påverkan på klimatet och att det också pressas av ett flertal alternativa förnyelsebara energikällor? Hur reagerar oljemarknaden på denna konkurrens som, som sagt, tillför den totala drivmedelsmarknaden ännu mer energi?

Globalt sett så leder den här överproduktionen av energi, till allt lägre priser. Och den etablerade oljemarknaden kommer absolut att gynnas av en sådan utveckling medans den oetablerade förnyelsebara energimarknaden kommer att missgynnas. På vad sätt då?

Jo som vi har lärt oss så handlar allting primärt om kostnader och intäkter i den rådande ekonomi som vi har att förhålla oss till. En oetablerad marknad kräver dyra investeringar innan den på allvar förmår konkurrera med en etablerad marknad som dessutom verkar inom fallande priser. Här avgör den globala marknaden vad som kommer att ske. I denna marknadskonkurrens så tas ingen hänsyn till klimatproblematiken och om några stater skulle exempelvis pålägga väsentligt högre skatter på de fossila bränslena och de fossildrivna fordonen så flyttas kapitalinvesteringarna, som helhet, bort från dessa ”högkostnasstater” till ”marknadsvänligare” stater. Klimatproblematiken flyttas bara från en plats till en annan och samma problematik kommer att finnas kvar eftersom problematiken slår globalt.

Eftersom vi funderar kring problematiken om fossilt respektive förnyelsebart så måste vi ju nämna kolet. Kolkraftverken har ju, kan man säga, fram till nu varit en mycket viktig energikälla i framställningen av el och då naturligtvis även stått för en väsentlig del av klimatpåverkan. Kolets andel av miljöförstöringen kommer fortsättningsvis att vara stor, vilket är ödesdigert, men det har nu visat sig att förnyelsebar energi kan konkurrera mot kolenergin.

Kapitalets investeringar i förnyelsebar energi växer hela tiden, naturligtvis beroende på att dessa investeringar beräknas ge högre förräntning än vad liknande investeringar i kolenergin skulle ge. Detta är självfallet mycket uppmuntrande i den kapitalistiska värld som vi alla har att förhålla oss till. Men kommer den här omställningen från fossil energi till förnyelsebar när det gäller producerandet av el att räcka för att rädda klimatet?

Nej den gör ju inte det. Vi konstaterar alltså att kolenergin har spelat ut sin roll när det gäller framtida elförsörjning baserad på hållbarhet för klimatet. Men som vi har sagt tidigare: detta är någonting som dagens rådande marknadssystem inte tar någon hänsyn till. Vilket är ett faktum som vi inte får glömma. Således kommer det att fortsätta spys ut så mycket koldioxid så att klimatet inte ges någon möjlighet att stabiliseras på en ”godtagbar” nivå.

Vad måste alltså göras för att vända den här dystra utvecklingen? Det finns bara ett sätt och det är ett förändrat ekonomiskt system, som poängterats här otaliga gånger och beskrivits utförligt i tidigare inlägg. Observera åter igen att vår kapitalistiska marknadsekonomi inte kan förändras utifrån etiska; moraliska eller logiska insikter om att rådande ekonomiska fortsättning obönhörligen leder till en klimatkatastrof.

Vårt rådande system är dessutom byggt på ständig ekonomisk tillväxt med ett privat kapitalägande och denna strukturella ordning kan omöjligen förändras på grund av sina egna ”livsbetingelser”, för att kunna existera. Hur skall i så fall detta gå till?

 Inlägg 40: Saknad av grundläggande analys

När vi nu alla, globalt sett, lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så är det, på sätt och vis, förståeligt – det är förståeligt men ändå helt fel – att politiken agerar så som den gör. Man agerar hängivet och följsamt efter hur den ekonomiska verkligheten ser ut och vad den kräver – den kräver ständig ekonomisk tillväxt. Att politiken skulle komma till insikt om att bryta följsamheten gentemot den ekonomiska utvecklingen – vill jag påstå – låter sig inte göras även om en sådan slutsats är den enda riktiga.

På kort sikt så skulle ju en bruten följsamhet skapa betydande återverkningar i våra samhällen. Kapitalet i det icke ”följsamma” samhället skulle omgående försvinna ut och istället investeras i ”vänligare” samhällen. Effekten av en sådan kapitalförflyttning skulle, som vi förstår, slå mycket hårt mot det icke ”följsamma” samhället. Alltså skulle det vara helt förödande för politiska partier att driva en politik som kritiserade den rådande ekonomiska ordningen även om en sådan kritik, som sagt, vore det enda rätta. 

Varför då? Jo en väl genomarbetad analys av vårt rådande ekonomiska system kan inte komma fram till en annan slutsats än att kapitalismen är uppbyggd utifrån orättvisa, inhumana och ohållbara grunder.

Politiken befinner sig i den berömda ”rävsaxen” där man på grund av sin undergivenhet gentemot de ekonomiska beslutsprocesserna inom marknaden i praktiken saknar reella möjligheter att styra våra samhällen mot hållbarhet och rättvisa, med allt vad det innebär. Och vi vet ju sedan tidigare vad denna politiska oförmåga beror på, eller hur?

Ett ekonomiskt system som saknar alla former av demokratiska marknadsregler och där kapitalet är privatägt lever sitt liv bokstavligt talat vid sidan om det offentliga samhället. Men det där har vi beskrivit ett otal gånger så det är ingen nyhet.

När politiken i praktiken hänvisas till att agera förvaltare åt ett odemokratiskt ekonomiskt system så kan det bara sluta på ett sätt. Och att det bara kan sluta på ett sätt, nämligen i kollaps, det klarar heller inte politiken att ta till sig. Att ta till sig en sådan ödesmättad ståndpunkt är ju det samma som att ta avstånd från vårt rådande ekonomiska system, vilket vi ju som sagt ser att maktpolitiken inte förmår.

Nej politiken spelar med på kapitalets villkor. Dom har, som vi säger, inget annat val. Och i takt med att samhällets behov alltmer fjärmar sig från kapitalets behov – eftersom kapitalet inte längre klarar av att tillgodose samhällets alla berättigade krav – så leder denna allt vidgade spänning till växande social oro. Vilket vi följaktligen nu ser utspelas, dels hos oss men framför allt i en mängd samhällen där den sociala oron har tagit sådana dimensioner att det i praktiken råder total kollaps. Men som vi vet så drar inte våra folkvalda politiker denna slutsats – att kapitalismen skapar social oro på grund av att dess system inte klarar av att tillfredsställa samhälleliga behov – utan dom drar en helt annan slutsats som går ut på att vi skall behålla vårt ekonomiska system och utifrån denna utgångspunkt så ska fördelningspolitiken kunna lösa de samhälleliga problemen.

Dagens politik handlar också just om hur fördelningen av de offentliga medlen ska gå till. Det är just denna fråga som egentligen all vår rådande maktpolitik grundar sig på: hur ska den offentliga fördelningen ordnas utifrån det ständiga kravet på att tillmötesgå kapitalets primära intressen. En ekvation som alltså är omöjlig att lösa.

När den så kallade gröna politiken eller det vi benämner omställningsrörelsen ställer helt berättigade krav på att vi måste skifta om från fossil energianvändning till förnyelsebar så är detta krav naturligtvis det enda riktiga men det stora misstaget som denna omställningspolitik gör sig skyldig till det är att man utgår ifrån att denna förändring ska kunna genomföras inom rådande ekonomiska system. Eftersom detta är en praktisk omöjlighet så blir man därmed medskyldig till att sprida falska illusioner på samma sätt som den etablerade maktpolitiken. Man hamnar, som vi säger, i samma båt som etablissemanget vilket tydligt utmärker sig då känsliga klimat- och miljöbeslut skall tas, som i stort sett alltid i slutändan sammanfaller med de rådande marknadskrafternas beslutsprocesser.

Hur sådana förhållanden löses vet vi och ser vi mycket väl. Dessa styrkeförhållanden går alltid enligt marknadens villkor. Den gröna politiken tvingas därmed att gå den rådande ekonomiska ordningen tillmötes.

En starkt bidragande orsak till denna tillmötesgående politik beror självfallet på att rörelsen inte har gjort en grundläggande analys av det ekonomiska systemet med dess återverkningar på hela vårt ekologiska system.

 Juli 2017

Inlägg 41: ”Självklara” krav

Alla så kräver vi rättvisa, jämlikhet och jämställdhet! Partier, organisationer ja överhuvud taget alla politiska ”plattformar” kräver dessa ”självklarheter”. Men likafullt så existerar inte dessa ”självklarheter” i vårt samhälle eller i andra samhällen.

Betraktar vi dessa ”självklarheter” med ”objektiva” ögon så bör vi väl bli förvånade över att allas krav på att våra samhällen ska innehålla dessa grundläggande ”självklarheter” – men inte alls motsvarar den vardagliga verkligheten – leder till stora funderingar över varför verkligheten inte motsvarar allas våra krav?

Kan det vara så att vi definierar rättvisa, jämlikhet och jämställdhet olika? Det som betraktas som rättvisa för dig kan betraktas som orättvisa för mig.

Är det exempelvis rättvist att en läkare tjänar mer än en undersköterska? Är det rättvist att en chef tjänar mer än en vanlig anställd? Är det rättvist att en småföretagare i praktiken måste arbeta 10 timmar medan en anställd arbetar 8 timmar? Är det rättvist att vi i västvärlden i allmänhet lever mer välbärgade liv än övriga världen?

Hur svarar vi på dessa frågor? Jo vi får mycket skilda svar. Alltså blir rättvisebegreppet en subjektiv åsikt och samma sak gäller för synen på jämlikhet och jämställdhet. Begreppen blir inte allmängiltiga när vi tar fram konkreta exempel på vad kraven i praktiken innebär. Därmed så blir slusatsen att allas våra krav splittras upp i skilda åsikter när vi definierar ”självklarheterna” i praktiken. Och således gäller även denna splittring – i synen på ”självklarhetsdefinitioner” – för alla politiska ”plattformar”.

Kan vi av detta dra slutsatsen att vad vi tycker och tänker om våra ”självklarheter” i praktiken saknar betydelse – allt kan ju tolkas hur som helst? Vilket då skulle betyda att det du och jag anser som rättvist det betraktas på ett helt annat sätt i det praktiska livet, eftersom det i praktiken just inte fungerar rättvist. Javisst så ser det naturligtvis ut.

Med den här synen så anses det som rättvist, i praktiken, att vissa människor kan vältra sig i rikedomar medans andra inte har mat för dagen. Eller hur, det är ju så våra samhällen ser ut? Det ”självklart” orättvisa betraktas, i praktiken, som rättvist. Vad blir det för konsekvenser av en sådan verklighet, som vi alla nu lever under?

Konsekvenserna kan ju bara bli på ett sätt och dom leder naturligtvis till att våra samhällen splittras upp med ökande social oro som följd. Eller kan man dra någon annan slutsats?

Dom ”självklara” kraven på rättvisa, jämlikhet och jämställdhet har alltså förvandlats till den ”självklara” verkligheten på orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet.

Kan vi lära oss någonting utifrån denna diametralt motsatta omsvängning mellan ”självklara” krav och ”självklar” verklighet?

Jag menar att denna, kan man tycka, ologiska omsvängning bara kan förklaras med att samhällenas strukturella uppbyggnad är så konstruerad att dom ”självklara” kraven omöjligen kan förverkligas under den rådande strukturella verklighet som vi alla lever under. Eller har ni någon annan förklaring på problemet?

Skulle denna, vilket jag menar, förklaring gälla då innebär det att problemet – i alla fall i teorin – är löst.

När ”självklara” krav visar sig omöjliga att kunna lösas så innebär detta att orsaken finns att söka i den samhälleliga uppbyggnaden. I denna omöjlighet  så kan vi utifrån detta konstaterande formulera att förutsättningen för vår strukturella uppbyggnad ligger i just orättvisans nödvändighet. Det är alltså nödvändigt med en orättvis samhällelig uppbyggnad för att vårt rådande ekonomiska system ska kunna drivas vidare. Vilket då blir ”teoriproblemets” lösning!

Skulle vårt samhällssystem vara rättvist uppbyggt då fanns det heller inga ”självklara” krav att ställa. Om ni förstår vad jag menar?

Är det alltså ingen mening med att ställa ”självklara” krav i ett samhällssystem som inte förmår genomföra dessa krav? Så kan man naturligtvis tycka, men dom ”självklara” kraven måste ju ställas i alla lägen oberoende av var vi befinner oss i vårt rådande globala ekonomiska system.

Men samtidigt som kraven ställs så måste vi visa på lösningen ur den här problematiken och den är då, åter igen, att vårt kapitalistiska system omöjliggör en lösning, vilket innebär att lösningen bara kan möjliggöras under ett demokratiskt ekonomiskt system.

Fokus på hela den här problematiken måste därför läggas på att ersätta kapitalismen. Inser man inte denna grundläggande nödvändighet utan istället begränsar den ”självklara” kravlistan i åsikten att all förändring är möjlig under rådande ekonomiska verklighet då har man misstagit sig grundligt.

Inlägg 42: Den ”sanna” meningen med livet

Producera för att konsumera. Är detta livets mening? Ja i det system som vi alla lever i och som vi därför har att förhålla oss till så kan man säga att detta är livets mening. Vad gör detta förhållande med oss? Kan det vara så att det här förhållningssättet berövar oss den ”sanna” meningen med livet? I så fall kan man undra vad som kan anses vara den ”sanna” meningen?

Eftersom vi är ”flockdjur” av naturen så kan vi nog påstå att meningen finns i umgänget. ”Flockdjur” umgås tillsammans, vilket gör oss gott, och jag vill nog påstå att just umgänget är själva det centrala i meningen med livet. Hamnar vi utanför gemenskapen så far vi illa helt enkelt, både fysiskt och psykiskt. Man kan säga att vi är inte skapta för ett liv i ensamhet och därmed isolering.

Ett system som kräver en allt ökande konsumtion tvingar oss i princip att överge umgängesförhållandet som den högsta prioriteringen i livet. Konsumtionssamhället slår sönder våra förhållanden och slår sönder oss själva genom den allt mer stressade tillvaro som blir följden av den ”konsumerande” meningen med livet där även – som ligger till grund för konsumtionen – ”jakten” på kapitalkakan är den primära drivkraften.

När vi talar om kapitalismens kollaps så får vi denna kollaps därmed också bevisad genom nedbrytningen av oss själva på grund av det ”jagande” liv som vi är satta i att leva. Det är det rådande livet som sådant med allt vad det innebär som gör oss sjuka. Systemkollapsen visar sig kanske tydligast också på det här viset. Kapitalismens villkor fortplantar sig i våra samhällen på alla plan och allting speglar sig i individens sociala liv. När samhället bryts ner så bryts också individen ner – vi alla är ju samhället. 

Ett samhälle fullt av pillerätande individer visar oss ett samhälle som lider av sjukdom. Allt detta hänger självklart ihop. Det privata kapitalägandet ger upphov till konkurrens som medför kravet på ökad konsumtion och därmed en allt ökande ekonomisk tillväxt. Dessa effekter som dessutom hyllas av samhällseliten skapar i slutändan sociala problem såväl för våra samhällen som helhet, som för den enskilde individen.

Dom sociala problemen tilltar allt eftersom kapitalismens primära intressen får svårare att förverkligas. I takt med kapitalismens sönderfall så ökar därför trycket på de enskilda individerna i samhället. Jag menar att det är så vi ska förstå den ökande sociala oron och den enskildes psykosociala ohälsa. Den ”sanna” meningen med livet blir alltmer avlägsen.

Ett sjukt samhälle skapar sjuka individer. Det sjuka samhället kan alltså omöjligen skapa friska individer. Svårare än så behöver det inte vara i förståelsen av våra rådande samhällen och vad dessa i praktiken står för.

Det är ju inte precis någon vacker syn som målas upp för oss när vi betraktar världens samhällen som en global enhet. Att denna globala enhet lider av allvarlig ”sjukdom” råder väl inga tvivel om?

Den viktiga uppgiften blir att identifiera orsakssambanden till denna allvarliga ”sjukdom”, så att vi hittar tillbaka till den ”sanna” meningen med livet. Och svaret på denna viktiga uppgift ligger, som ni nog anar, i förståelsen av kapitalismens primära drivkrafter.

Augusti 2017

Inlägg 43: Ett systemfel

Upphandling och likaså offentligt finansierad verksamhet, som läggs ut på entreprenad, är ett sätt för det offentliga att strama åt budgeten. Upphandling av tjänster i den offentliga verksamheten är tänkt som en ekonomiskt fördelaktig åtgärd för det offentliga. Istället för att det offentliga själv försöker lösa dom krav som ställs på verksamheten så läggs verksamheten ut på anbud där privata aktörer ska konkurrera med varann. Dessa offentliga åtgärder speglar det rådande ekonomiska systemets drivkrafter, nämligen att ständigt ta ökande ”marknadsandelar” som ger förräntning. Välfärden blir en upphandlingsfråga där privata aktörer ska konkurrera.

Vad får denna offentliga upphandling för konsekvenser? Tanken att sätta välfärden i centrum i den offentliga verksamheten kommer i praktiken att genomgå en förändring där den ekonomiska budgeten istället blir den centrala frågan för det offentliga. En sådan ekonomisk ”utveckling” tvingar i princip fram neddragningar på allt, men i huvudsak personalkostnader, vilket innebär att välfärden blir satt på undantag.

Men hur kan det bli på det här viset?

Så klart blir det så här när de offentliga intäkterna inte balanserar utgifterna. När offentliga medel inte räcker till så måste det sparas på utgifter, alltså drabbas verksamheter negativt. Någonting grundläggande är tydligen fel i förhållandet mellan intäkter och utgifter.

Om vi ska förstå hela det komplexa sambandet i ekonomin, som ett samhälle ställs inför, så måste vi förstå var pengarna tar vägen från det att dom ”skapas” till det att dom fördelas. Pengarnas väg från mervärdeskapandet till hur dom förvaltas.

Förvaltningen av ”pengavärdet” sker av kapitalets ägare som sedan i princip kan välja vad dom vill göra med detta värde. Dom är ju ägare av detta värde alltså är det upp till dessa ägare att fördela värdet.

När nu skatter bokförs som en utgift och utgifter – har vi lärt oss – ska minimeras så agerar också kapitalets ägare efter denna ”lag”. Följaktligen så blir uppgiften för ägarna att söka undvika skatteutgifter så långt det är möjligt.

Med detta synsätt så minimeras intäktssidan för offentlig verksamhet – ingen vill ju betala skatt – varken privatpersoner eller företag. I och med ett sådant system så ser vi att det så kallade välfärdsbygget blir mycket sårbart. Hur ska det kunna bli ett välfärdsbygge om ingen vill betala skatt?

Detta dilemma avspeglar tydligt kapitalismens avsaknad av rättvisa – när ingen vill bidra med kapital till välfärden då kan följaktligen inte en önskvärd välfärd genomföras. Alltså föreligger ett systemfel när samhället och det offentliga inte förmår bygga den välfärd som alla förväntar sig.

Vari ligger då systemfelet? Detta måste ju bli den naturliga frågan på problematiken. Kan systemfelet sökas i det rådande ekonomiska systemet? Ni vet svaret!

Inlägg 44: Hur ”avskaffas” kapitalismen?

Frågan som ställdes: Hur avskaffas kapitalismen?

Skall försöka ge min syn på saken: Kapitalismen kommer att ”avskaffa” sig själv. Och vad menas med detta då? Jo den kapitalistiska marknadsekonomin kommer inte att kunna förränta investerat kapital som ju är själva drivkraften i vårt rådande ekonomiska system. Och hur vet vi då att det blir på det här sättet, det vill säga att förräntningen uteblir?

Utöver en del tidigare inlägg i den här frågan så ska jag försöka ta mig an frågeställningen från ytterligare en infallsvinkel.

Vi vet att konkurrens bland annat leder till utslagning av företag. Dessa utslagna företag klarar alltså inte av att skapa en nödvändig förräntning på sitt investerade kapital.

Den alltmer hårdnande konkurrensen i vår globaliserade ekonomi ”mejslar” hela tiden fram vinnare och förlorare och detta, för kapitalismen, normala förlopp tvingar företagen att hela tiden effektivisera produktionen och att minska utgiftssidan så långt det bara går. Förloppet med effektiviseringar och kostnadsbesparingar kan inte ta slut – det ingår så att säga i konkurrensens spelregler – och till sist har den här processen drivits så långt att dom få ”överlevare” som finns kvar på marknaden i princip inte kan åstadkomma någon förräntning beroende på att konkurrensens villkor helt enkelt inte medger detta. Eller enkelt uttryckt: det lönar sig inte att investera.

Och som vi vet så är det denna verklighet som gäller idag för mängder av företag. Alltså blir denna verklighet allt vanligare i framtiden och till sist når företagen, generellt sett, fram till denna punkt där det inte finns en ambition att investera. Kapitalismen stagnerar och utifrån detta scenario kan man säga att ”avskaffandet” tar vid.

Måste en kollaps av vårt rådande ekonomiska system innebära en samhällelig katastrof?

Kortsiktigt så kommer det sannolikt att innebära en katastrof för våra samhällen – mängder av människor hamnar ju utanför möjligheten att kunna försörja sig själva – men ser vi långsiktigt på problemet så måste ju våra samhällen kunna hämta sig. Finns det något annat val?

Naturligtvis beroende av hur vi lyckas organisera våra ”nya” samhällen. Men bara vetskapen om att vårt kapitalistiska system inte har förmågan att kunna förvalta den så kallade välfärden – så som vi känner den idag – borde ju resultera i att stora delar av samhället, på något vis, kan förbereda sig för de omfattande förändringar i strukturen som måste till.

Eftersom sönderfallet är oundvikligt så är det nödvändigt att vi så fort som möjligt blir insatta i den här problematiken – angående sönderfallet och den nödvändiga strukturella förändringen.

Att ”avskaffa” kapitalismen kommer således inte att tas av den politiska eliten. Deras uppgift är ju, som vi har noterat tidigare, att förvalta det rådande systemet och därför göra allt som står till buds för att underlätta systemets fortsatta kontroll över den ekonomiska marknaden.

En sådan politik vet vi leder till allt större spänningar i våra samhällen och som vi sagt, detta scenario lever vi alla i redan idag.

Vi måste också inse att ett kollapsande globalt ekonomiskt system, som dessutom bygger på grundläggande orättvisa och ej demokratiska beslutsprocesser, i sig är en helt nödvändig ”utveckling” utifrån den verklighet som vi alla lever i idag för att våra samhällen ska ha en möjlighet att ”starta” om i ett verkligt demokratiskt bygge.

Det odemokratiska måste först kollapsa innan det kan ersättas av det demokratiska! Så ser tyvärr ”konstruktionen” av kapitalismen ut.

September 2017

Inlägg 45: Åsiktsskillnader

Slutsatser om vad som bör göras i givna sammanhang skiljer sig åt, i många fall, helt och hållet. När det gäller samhälleliga frågor, med allt vad det innebär, så går åsikterna ofta isär på ett ”djupare” plan. Det dras helt motsatta ideologiska insikter om vad som bör göras åt samhälleliga problem, som växer. Hur ska vi, som samhälle, agera för att bäst bemöta de växande samhälleliga problemen? Måste inte det första steget vara att söka identifiera uppkomsten av problemet?

Om vi tar ett av de kanske största samhälleliga problemen som exempel, nämligen arbetslösheten – och vi betraktar detta problem ur en global synvinkel – vad kan vi se för faktiska kännetecken på detta problem? Jo vi ser att arbetslösheten, i ett längre perspektiv, hela tiden växer i omfattning. Detta är en realitet som alla samhällen har att förhålla sig till. Utifrån detta faktiska framtidsscenario kunna komma fram till ”logiska” svar på vår fråga, skapar som vi vet, djupgående åsiktsskillnader.

Hur ska dessa åsiktsskillnader kunna ”mötas” så att problemet – arbetslösheten – kan få ”logiska” svar på hur lösningen bör se ut?

Som vi vet så ”möts” åsikterna under det vi benämner, ”demokratiska” beslut.

Det jag nu benämner ”demokratiska” beslut åsyftas naturligtvis samhällen med så kallad politisk demokrati. Och det är ju långt ifrån alla samhällen som har denna, så kallade, politiska demokrati. Samtidigt ska vi vara medvetna om att den politiska demokratin – i de samhällen där den finns – bara speglar en del av hela den samhälleliga ”kakan”, eller rättare sagt demokratin.

Vad menas med det? Jag menar att hela samhället, alltså även den del som vi benämner den ekonomiska marknaden, måste räknas in som en del av den samhälleliga ”kakan”. Men observera att denna del, den ekonomiska marknaden, inte ingår i det rådande demokratibegreppet. Den helt dominerande delen av ”samhällskakan” står med andra ord helt utanför en demokratisk beslutsprocess.

När det nu förhåller sig på detta vis, då menar jag, är det fel att hävda att våra samhällen är demokratiska. Vår ekonomiska marknad styrs av helt andra förhållanden, den styrs av ekonomiska maktförhållanden i marknaden.

Hur påverkar detta faktum just ”slutsatser om vad som bör göras i givna sammanhang”? Jo det måste ju påverkas på det viset att den ”dominerande delen av samhället”,den rådande ekonomiska marknaden, hamnar utanför de beslutsprocesser som gäller för övriga samhället. Kan denna ”ordning” innefattas i problematiken kring ”att söka identifiera uppkomsten av problemet”?

Jag ställer frågan igen, så som den formulerades ovan: ”Hur ska vi, som samhälle, agera för att bäst bemöta de växande samhälleliga problemen?”

Går det att ”identifiera uppkomsten av problemet” när våra samhällen är uppdelade på en demokratisk del och en icke-demokratisk del?

Ur denna samhälleligt ”demokratiska klyfta” så har det dessutom ”byggts in” ideologier som, man kan säga, förstärker den redan djupa ”klyftan”.

Hur ser då dessa ideologiers skillnader i huvudsak ut?

Den huvudsakliga skiljelinjen går just mellan synen på det ”demokratiska samhället”. Det politiska etablissemanget menar att den strukturella samhällsuppbyggnad som råder – med en politisk demokrati samt en ekonomisk marknad som ju benämns ”fri” för var och en att etablera sig i – är den optimala ordningen för våra samhällen. Och när etablissemanget menar att denna ordning både är och ska, även i framtiden vara rådande, så blir det i praktiken omöjligt att kunna komma fram till liknande slutsatser angående ”identifiera uppkomsten av problemet” med oss som inkluderar den rådande samhälleliga strukturen som en del av problemet.

Är man således för att den kapitalistiska marknadsekonomin skall råda även i framtiden då blir det ju förståeligt att ett sådant ställningstagande är oförenligt med att anse att ”de växande samhälleliga problemen” finns att söka i vår rådande ekonomiska marknad.

I denna fråga så uppstår en djup ideologisk ”klyfta” om hur våra samhällen skall utvecklas vidare och, som sagt, därför blir det i princip omöjligt att kunna ena hela samhällen om hur man ska ta sig an den viktiga frågan att ”identifiera uppkomsten av problemet”.

Hur tar vi oss då vidare ur det här dödläget?

Först och främst så kommer naturligtvis verkligheten att tala om för oss vad som gäller.

Då vi kommer fram till att ”samhälleliga problem växer” och att det är så som vi alla har att förhålla oss till, ja då fördjupas de frågor som vi ställer här. Vad vi också vet det är att diskussionerna om att ”identifiera uppkomsten av problemet” kommer att tillta i omfattning allt eftersom de samhälleliga kriserna växer.

Att i detta alltmer krisartade läge vara oförstående – likt etablissemanget – till att ”uppkomsten av problemet” finns att söka i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen kommer att leda till ett svårare sönderfall, än om samhället som helhet inser ”problemets” konsekvenser.

Inlägg 46: Skog och fastighet

Att äga skog! Ett känsligt ämne att diskutera och ha åsikter om.

Men varför ska det vara okej att privat kunna äga skog? Ska människor kunna köpa sig delar av planeten? För det är ju detta som frågan handlar om. Skogen, med sin förädlingsprocess, har ju kapitalvärden och betraktas därför som vilket kapitalägande som helst, i samhället. Skogen kan alltså köpas och säljas som i princip allting annat i vår rådande ekonomiska marknad. Här gäller samma prioriteringar som alla andra kapitalinvesteringar som görs, nämligen att investera så billigt som möjligt för att sedan kunna sälja ”produkten” så dyrt som möjligt.

Här som i allt annat företagande så får vi inte blanda ihop drivandet – företagandet – av skogen med ägandet av skogen. Att arbeta som företagare med skogen, med allt vad det innebär, är naturligtvis både en nödvändighet och en självklarhet men detta får inte blandas ihop med ägarfrågan av skogen. Alla kapitalvärden, inklusive skogen, måste därför i den humana logikens namn ägas av samhället vilket, som vi vet, inte är fallet. Det ska med andra ord vara samhället som måste ha det övergripande ansvaret över hur alla kapitalvärden förvaltas. Att lägga ansvaret över skogen på privat ägande är inte hållbart, av många skäl, vilket vi får bevisat inte minst när vi synar den globala skogsmarknaden.

Varför är då detta ämne så känsligt att diskutera? Kan det vara på det viset att privatägandet av skog är en sådan, så att säga, urgammal ”tradition” som har blivit så normaliserad i samhället att den är en ”icke-fråga”. Att ifrågasätta ett privat skogsägande betraktas säkert av många som en idiotisk fråga. Ett ifrågasättande som ses rentav som ett intrång i vars och ens kanske mest privata angelägenheter.

”Skogen har jag ärvt och den har gått i arv sedan ett flertal generationer och nu har det fallit på min lott att föra det här arvet vidare!”

Ungefär så här kan innehavet av skogen ses och det är naturligtvis förståeligt att även nuvarande ägargeneration betraktar skogsägandet som lika självklart som att man äger jackan man bär på sig. På så vis är ägandet av skog en betydligt personligare ”ägodel” än att vara aktieägare i ett stort börsbolag. Men likafullt så handlar kapitalägandet om samma prioriteringar vare sig det är skog eller aktier på börsen. Visserligen så kanske du som skogsägare lägger ner bra mycket mera energi i skötseln av skogen än vad du  anstränger dig i aktieaffärer. Men det handlar innerst inne om samma principer, att äga skog eller aktier handlar om att investera i ett kapitalägande som förhoppningsvis ger förräntning. Och utifrån denna rådande förutsättning så dras man in i den oundvikliga kapitalkonkurrensen, där det handlar om att växa, stå still eller slås ut och därmed förlora marknadsandelar.

Skogen är en naturresurs som dessutom förnyar sig, till skillnad mot fossila resurser som alltså är ändliga. Alla dessa resurser, de ändliga och de förnybara, är utsatta för marknadens spekulativa krafter i och med att dom i stort sett alla är privatägda.

Är det rimligt att naturresurser hamnar i privata ägares händer?

Vi måste komma ihåg att dessa naturresurser har varit och fortfarande är själva navet i vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad. Våra ständigt stigande BNP-ökningar och tillväxttakter har sitt ursprung i utvinningen av naturens resursreserver. Att denna utvinning nu verkar ha nått vägs ände – de fossila resurserna har i princip peakat – sätter därmed vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad i fokus. 

I och för sig så är inte ”vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad”, med sönderfall, någonting som vi bör sörja, det handlar i stället om vad detta system gör med våra samhällen. Våra samhällen är, som vi vet, helt inrättade efter den kapitalistiska marknadsekonomin och vi vet också att denna ohållbara ”allians” leder till samhälleliga sönderfall. Det är denna effekt som är tragiken med vårt rådande ekonomiska system.

Det är utifrån dessa kapitalismens konsekvenser som vi har att förhålla oss till det privata kapitalägandet och här utgör skogsägandet inget undantag.

Att äga fastighet då? Naturligtvis ett ännu känsligare ämne att diskutera och ha åsikter om. Att ifrågasätta det privata ägandet när det gäller fastigheter kan vi nog påstå är tabubelagt. Men det privata fastighetsägandet måste upp till diskussion, på samma sätt som det privata skogsägandet.

I takt med kapitalismens allt svårare möjligheter att finna en ”acceptabel” förräntning på varuproduktion så söker sig investeringarna till så kallade ”säkra” investeringar. Och det är här som våra fastigheter kommer in i bilden.

Fastigheter är investeringsobjekt som drar till sig kapital på grund av en ”säker” värdeökning. Att handla med människors bostäder har egentligen alltid varit en ”säker” investering och då särskilt på de orter där det råder större efterfrågan än tillgång. Människors bostäder följer, som vi vet, systemets inneboende prioriteringar på samma sätt som all annan kapitalinvestering. När nu människor efterfrågar bostäder mer än vad tillgången medger så är det självklart en marknad där investerare tjänar mycket pengar på ett sådant marknadsförhållande. Sett utifrån denna verklighet så finns heller inget intresse av att bygga ”ikapp” efterfrågan. En sådan åtgärd skulle ju sänka förräntningen och därmed orsaka olönsamma investeringar.

”Men ska man ändå inte kunna få äga sin egen bostad?”

Hur ska vi svara på denna självklara fråga som kommer upp när vi diskuterar fastighetsägande? Jag menar: att mitt hem är där jag bor. Okej att vi säger: jag äger min bostad. Men min bostad äger jag i egenskap av att det är mitt hem, inte i egenskapen av att min bostad är en vara som det går att spekulera i, vilket ju tyvärr är fallet i dagens rådande ekonomi. Därmed så tillhör även bostadens ”spekulationsvärde” den ekonomiska marknad som vi alla lever i.

Kort och gott handlar det därför om att privatpersoner ska- eller inte ska kunna spekulera i bostäder.

”Mitt hem” borde istället ägas utan att det finns pengar med i avtalet.

”Hemmet” betingar självfallet ett ekonomiskt värde i och med att det har producerats, och därmed så benämns det för ett kapitalvärde. Och som vi förstår så kan därför inte kapitalvärden, i vår rådande ekonomiska verklighet, tillhandahållas ”gratis” åt människor där privata investerare riskerar sitt kapital. Så fungerar inte kapitalismen.

Men, åter igen, det är ju detta ekonomiska förhållande som är ohållbart!

För att äga ”mitt hem” idag så måste du se till att skaffa fram dom pengar som behövs, någon annan lösning finns inte i praktiken. Och hur detta går till känner vi alla till. Det är bara det att processen ”skaffa fram pengar” inte heller är hållbar i längden.

Slutsatsen blir att kapitalvärdena, fastigheten och skogen, måste ägas av samhället och för att detta skall göras möjligt så krävs ett diametralt annat ekonomiskt system. En demokratisk ekonomi.

Oktober 2017

Inlägg 47: Det ”normativa”

Det är det normativa som är inhumant!

Betrakta vårt samhälle som ett av alla världens samhällen, vi hänger ihop och vi berörs av allt som händer. Det som händer och sker där påverkar oss här. Alla är ”vi”!

Vi krigar mot dom och dom krigar mot oss, sett ur ett globalt perspektiv. Vad anser vi om det? Är det normalt? Normalt och normalt, så är det i alla fall, det är så det ser ut och det är så det har sett ut så länge vi minns. Kalla det avskyvärt, men vad hjälper det, livet är så här vilket vi tydligen får finna oss vid så länge strukturen ser ut som den gör. Vi kan säga att livet levs efter en normativ verklighet.

Vi försvarar oss mot dessa ”angripare” medan våra ”fiender” hävdar att dom har rätten på sin sida att agera så som dom gör. Det bara är så. Livet går vidare, det är så här det ser ut. Normalt eller inte? Vad svarar vi på en sådan fråga?

Det är så här dagarna ser ut. Är det fel att påstå att så som dagarna ser ut så har vi denna verklighet att förhålla oss till, ett normativt tillstånd.

Men ett normativt tillstånd av den här ”kalibern” är väl inget som vi kan vara tacksamma över? Kan man därav påstå att detta normativa tillstånd egentligen aldrig borde ha inträffat? Om det alltså aldrig borde ha inträffat så borde vi komma fram till frågeställningen hur det normativa kunde bli just normativt?

Hur kan vi överhuvud taget leva utifrån en så kallad normativ tillvaro där krigets andemening går ut på att vi alla ska tillintetgöras? Går det att förstå denna aktuella fråga?

Det normativa är att inte alla av oss kan gå till ett arbete. Varför kan inte alla, som är fullt kapabla att jobba, finnas på arbetsmarknaden? Vilka ”mekanismer” i våra samhällen sätter stopp för många? Svaren på dessa frågor har vi sedan tidigare redogjort för, men det är inte dessa svar jag just nu tänker upprepa utan det är begreppet normativt som i arbetsmarknadspolitiken beskriver att det bokstavligen ska finnas ett antal människor som i praktiken ställs utanför arbetsmarknaden.

Det som är normen måste vi väl acceptera? Varför ska vi bråka om normer i samhället? Så som det ser ut, så ska det väl alltid se ut?

Vi säger att samhället har bestämt allt det här. Eller hur, ingenting att bråka om?

Jobba på, även om du går in i ”väggen”! Du måste förstå att det offentliga inte har möjligheten att behålla all personal, därför så effektiviseras all verksamhet vilket leder till att färre får göra samma jobb som tidigare fler fick fixa. Det är normalt att utvecklingen går åt det här hållet.

Inte trodde du väl att utvecklingen ”drevs” åt det humanare hållet? Nej det har blivit normativt att många människor inte klarar av att göra sitt jobb på ett kvalitativt bra sätt.

Det handlar om pengar, som du säkert anar. Du måste inse att det offentliga tvingas att dra åt ”svångremmen”. Offentlig verksamhet agerar ju på samma marknad som det privata.

Nåväl, vad händer då om vi ifrågasätter det normativa? Vad händer när det privata kapitalägandet ifrågasätts?

Normen är, som vi vet, att kapitalet som både cirkulerar och flödar i våra samhällen ägs, i huvudsak, av privata personer. När det är vår norm att marken som vi går på ägs av privata personer och då naturens såväl fossila som återvinningsbara resurser värderas utifrån privatas spekulativa ageranden – då sådana strukturella ordningar råder som vi har att förhålla oss till – då blir det ju närmast en icke-fråga att ifrågasätta denna norm.

När den humana logiken säger oss att alla människor ska värderas lika men normen visar sig att så inte är fallet, då måste väl normen ifrågasättas? Och om då normen ifrågasätts så skulle det ifråga om exempelvis det privata kapitalägandet som människors lika värde ändå inte leda någon vart.

Varför då? Fundera ut varför!

I fallet angående det privata kapitalägandet så vore ett ifrågasättande, av eliten, det samma som att det rådande samhällsbygget skulle kollapsa som ett korthus. 

Förstår ni mitt resonemang? Det är skillnad mellan att tycka och handla praktiskt!

Det är alltså ”lugnast” att hålla kvar i normen än att sträva efter den humana logiken. En norm är någonting som vi alla är vana vid och kan hantera, mer eller mindre, men human logik innebär oftast att den rådande ordningen måste förändras diametralt och då skapas därför en motvilja för en sådan förändring, även om en sådan förändring är helt nödvändig.

Jag åsyftar här exempelvis en absolut nödvändig klimatomställning som krävs från alla våra samhällen för att kunna mildra dom negativa klimateffekterna vi nu är mitt uppe i. Men en sådan nödvändig omställning kräver – som vi alla inte inser och framför allt inte samhällenas maktelit – ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. Och sådana krav resulterar naturligtvis i att den rådande och därmed normativa samhällsordningen i grunden förändras, där den helt avgörande förändringen läggs på våra samhällens ”drivkrafter” – det ekonomiska systemet.

Krav som omkullkastar hela vårt normativa tänkande om hur samhällen skall ”drivas” och ställer sannolikt till med en allmän motvilja och i synnerhet en total ovilja från makteliten att acceptera denna nödvändiga förändring.

Vad jag menar, som ni vet sedan tidigare, är den nödvändiga förändringen till en demokratisk ekonomi. Det är alltså först när den nödvändiga framtida demokratiska ekonomin görs till norm som vi får möjlighet att genomföra klimatomställningen fullt ut.

Vi måste ändå räkna med att denna omställning kommer allt för sent för att kunna förhindra dom negativa klimateffekterna från att orsaka naturkatastrofer som är långt värre än dom vi upplever idag.

Dagens normativa tänkande som går ut på att det går att förhindra en klimatkollaps med bibehållandet av vårt nu rådande ekonomiska system är därför dömt att misslyckas. Men att få det politiska etablissemanget att inse dessa fakta är, som jag ser det, en omöjlighet.

Vi kan alltså säga att vårt rådande och därmed normativa samhällsbygge saknar den humana logiken. Den saknar rättvisan, demokratin, jämlikheten och jämställdheten. Och detta påstående byggs utifrån vetskapen att vi måste göra bedömningen sett i ett globalt perspektiv. Vad som händer och sker överallt påverkar därför oss alla, mer eller mindre.

Det normativa, kan man säga, definierar den rådande samhällsordningen och när vi kommer fram till att den rådande ordningen saknar strukturellt grundläggande rättvisa och hållbarhet då kan vi också säga att det normativa likaså definierar den strukturella orättvisan och därmed ohållbarheten.

En sådan slutsats innebär ju att stora delar av lagar och regler som våra samhällen lever efter understödjer den strukturella norm som vi alla har att rätta oss efter. Detta faktum gör det än svårare att förändra en rådande ordning – det normativa. 

Vi måste konstatera, som skrevs ovan, att den rådande negativa utvecklingen blir kanske omöjlig att förändra och i praktiken går den heller inte att förändra så länge vi har det ekonomiska system som råder.

Inlägg 48: Varför olika lönenivåer?

Angående löner:

Varför har vi olika lönenivåer i samhället? Vad blir det vanliga svaret på denna, i mångas ögon, idiotiska fråga?

Jo svaret blir att olika grader av utbildning kräver olika grader av lönenivåer. Ju högre utbildning man har ska också ”belönas”med högre lön. Detta svar betraktas som det självklara svaret. Och det kan tyckas som helt logiskt naturligtvis, men är det så logiskt med olika lönenivåer i ett samhälle?

När vi betraktar vårt rådande samhälle, med en kapitalistisk marknadsekonomi, så är det som jag ser det helt logiskt med skilda lönenivåer. Varför det då? Jo det beror på att marknaden prioriterar förräntningen av det eget ägda kapitalet. Det privatägda kapitalet premierar människor som kan höja avkastningen på just det investerade kapitalet.

Eftersom konkurrensen ingår i marknadsspelet så gäller naturligtvis även detta på arbetsmarknaden. Efterfrågade personer i så kallade nyckelpositioner i företag betingar ett högre marknadsvärde än ”vanliga” anställda på ”golvet”. Du värderas i pengar och detta är marknadslogiken i det ekonomiska system vi har att förhålla oss till. Denna ”logik” för med sig att så kallade nyckelpersoner också i den offentliga sektorn ”belönas” på samma sätt.

I en kapitalistisk marknadsekonomi kan inte den offentliga sektorn förhålla sig på ett annorlunda sätt. Båda sektorerna, den privata och den offentliga, konkurrerar ju om samma människor.

Systemets inneboende drivkrafter – vilket i korthet går ut på att det är fritt fram att ”jaga” kapitalet som ju är själva andemeningen i den rådande marknaden – med sin maktstrukturella ordning leder i praktiken till att värderingen mellan människor ”belönas” i olika grader av lönenivåer.

Alltså leder vår kapitalistiska marknadsekonomi till orättvisa som är ett bevisbart faktum. I denna orättvisa skapas därmed social och ekonomisk misär tillsammans med ekonomiskt välstånd. Dessa diametrala motsatser går tvärs igenom all världens samhällen.

Vad blir resultatet av sådana samhällen?

Eftersom vi så väl vet svaret på frågan – eller finns det någon tveksamhet? – så måste vi kunna dra vissa slutsatser om vad som har gått fel.

Kanske frågan om varför vi har olika lönenivåer i samhället inte är så ”idiotisk” än då? Om vi börjar förstå att frågan hänger ihop med vårt rådande ekonomiska system så borde vi kunna ta till oss frågeställningen: är detta rättvist eller inte när vi samtidigt är medvetna om hur såväl löneskillnader som kapitaltillgångar delar våra samhällen?

När slutsatsen blir att en kapitalistisk marknadsekonomi bland annat förutsätter skilda lönenivåer – jämlika lönenivåer är, som sagt, en omöjlighet i detta vårt ekonomiska system – då borde denna förutsättning säga oss att denna marknadsekonomi är ohållbar i längden. Med andra ord, jämlika lönenivåer kan alltså bara förverkligas i en jämlik demokratisk marknadsekonomi.

Nåväl, ska vi prata moral och etik om vad som bör vara det bästa? När det gäller privata inkomster för våra samhällen, då innefattar inte dessa moralbegrepp den kapitalism som vi har att förhålla oss till. För vårt rådande system existerar ingen moral och etik, när det gäller sådana här frågor. Här är det pengar som räknas och detta på bekostnad av allt vad moral heter. Det är så vi har lärt känna vårt ekonomiska system.

När moralen och det sunda förnuftet säger oss att pengafördelningen i våra samhällen måste vara rättvis, av många orsaker, men främst för att samhället som helhet mår bäst, med allt vad det innebär av en sådan fördelning, då gäller helt andra prioriteringar för vår kapitalistiska marknadsekonomi. Nämligen att hela tiden sträva efter så höga inkomster som bara går, vilket kan förverkligas om du blir efterfrågad på marknaden.

Om nu den här modellen – marknaden betalar dig för vad du har för efterfrågan – som vi alltså lever i får fortsätta existera då finns inga möjligheter att skapa humana och rättvisa samhällen.

Samhällen sönderfaller som vi ser och den fortsatta framtiden kommer att förstärka detta sönderfall tills någon form av kollaps inträder. Med ett sådant framtidsscenario bör det inte vara svårt att inse att enda vägen fram till humana och rättvisa samhällen bara kan genomföras med en demokratisk marknadsekonomi.

En sådan ekonomi fördelar ekonomiska värden på ett demokratiskt sätt, vilket är den enda möjligheten för våra samhällen att få bukt med all orättvisa som vi nu upplever överallt var vi vänder oss.

Men som sagts så många gånger, den etablerade makten såväl den politiska som den ekonomiska kommer inte att förändra sin syn trots att samhällen sönderfaller.

Och vi ser att även all etablerad media befinner sig långt ifrån ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Mediaetablissemanget diskuterar och debatterar livligt den allt ökande turbulensen inom politiken och marknaden, men man är helt okunnig om att ifrågasätta den rådande marknadsekonomin som en möjlig orsak till de grundläggande sammanhangen som leder till en allt ökande turbulens.

Tillbaka till den första frågeställningen: varför har vi olika lönenivåer i samhället? Vi har det därför att samhällets struktur prioriterar innehavet av den privatägda ”penningen”. Denna struktur leder till olika lönenivåer i samhället och vad dessa fakta sedan för med sig när det gäller sociala och ekonomiska realiteter för oss alla känner vi till alltför väl. Eller? Men att koppla detta orsakssamband till vår rådande marknadsekonomi gör inte etablissemanget.

En sak till: på den rådande marknaden finns det två parter som förhandlar om löner för den ”vanlige” löntagaren och dessa parter är arbetsköparen, ägaren av kapitalet, och arbetssäljaren, personen som säljer sin arbetskraft under en viss tid.

Redan detta förhållande talar om att det är ett maktstrukturellt förhållande som vi har att förhålla oss till. Ett förhållande där parterna har diametralt skilda intressen över hur pengarna ska fördelas. Kapitalägaren prioriterar förräntningen av det investerade kapitalet medan löntagaren prioriterar högre lön för att kunna göra livet, med allt vad det innebär, drägligare att leva.

Att detta förhållande, med sin strukturella uppbyggnad, är en nödvändighet i vår kapitalistiska marknadsekonomi inser vi alla. Men inser vi att en sådan struktur inte är hållbar i längden? Nej det inser vi nog inte i allmänhet och, som vanligt, så inser inte maktpolitiken detta.

”Löneförhandlingarna skall skötas av arbetsmarknadens parter!”

Ja i vår rådande marknadsekonomi så kan det inte gå till på annat sätt. Parterna får ju på grund av systemets uppbyggnad två helt skilda prioriteringar över hur pengarna ska fördelas. Och det beklagliga är att prioriteringen: samhällets bästa, kommer till korta.

Av detta följer, den logiska slutsatsen, att i en demokratisk marknadsekonomi så ansvarar och avgör samhället hur pengarna ska fördelas. Vilket då innebär att alla människor värderas lika och ska därför ”belönas” lika!

Inlägg 49: Patriarkatet och kapitalismen

Sambandet mellan patriarkatet och kapitalismen. Hur förstås detta samband? Är det kanske en självklarhet med sambandet?

Såväl patriarkatet som kapitalismen är ju grundläggande strukturella ”byggstenar” i våra samhällen, vilket inte är någon nyhet. Och det finns, sedan tidigare, en hel del inlägg som försöker beskriva sambandet. Men jag vill åter igen försöka ge mig på ”ämnet” så får vi se om vi kan lära oss något ytterligare.

Patriarkatets ursprung är långt äldre än kapitalismen och kapitalismen är ”sprungen” ur tidigare ekonomiska maktstrukturer, så därför kan vi säga att vår ekonomiska struktur har tusentals år på nacken. Man kan säga att kapitalismen är en förfining av tidigare ekonomiska strukturer. Kapitalismen blir på sätt och vis en naturlig följd av den tidigare maktstrukturella ”utveckling” som har rått.

Eftersom nu patriarkatet har varit en maktstrukturell ordning över hela världen och är det fortfarande så är det egentligen inte förvånande att dåtidens och nutidens ekonomiska verklighet, till hela sin karaktär så att säga, ”bär” en mansdominerad struktur inom sig.

Våra samhällen ”drivs runt” av människors arbeten vilket ju är själva ”navet” i den samhälleliga utvecklingen. Denna ”runddrivning”, eller som vi hellre säger företagande, är helt avgörande för att bygga samhällelig välfärd.

Så långt är vi alla ense. Och vi är förmodligen också ense om att dåtidens företagande ”dirigerades” av män, eller?

Varför då kan man fråga sig? Jo därför att hela den dåvarande samhälleliga ordningen byggdes upp av män, eftersom denna patriarkala ordning var normgivande. Således en maktstrukturell ordning som i praktiken aldrig ifrågasattes eftersom den verkade från generation till generation sedan en mycket lång tid tillbaka i historien. Som sagt en normativ ordning. Denna ordning för ju med sig att kvinnans roll och status i samhället är underordnad mannen och hon likställs därmed som en andra klassens medborgare. Andra klassens medborgare måste ju, som alla andra, förhålla sig till denna normgivande ordning. Alltså hamnar därmed kvinnan, som vi säger, i en ojämställdhet gentemot mannen, med allt vad strukturella förhållanden för med sig.

I synnerhet gäller denna slutsats vår rådande marknadsekonomi och därmed har vi fått bekräftat att dom för samhället viktigaste beslutsprocesserna – alltså marknadens beslut – i praktiken nästan uteslutande sköts av män. Utifrån detta konstaterande så kanske vi rentav kan dra slutsatsen att kapitalismen vore en omöjlighet utan en patriarkal struktur? På samma sätt som vi kan, med andra ord, dra slutsatsen att kapitalismen förutsätter en patriarkal struktur.

Det är i själva den kapitalistiska marknadsekonomin som patriarkatet synliggörs allra mest. Därmed så återverkar denna maktstrukturella ordning på hela vårt samhälleliga ”bygge”. Utifrån dessa konstateranden blir det, på sätt och vis, ”normativt” att kvinnan utsätts för övergrepp och förtryck från manssamhället, med allt vad det innebär. Vi tar ju del av denna ”normativitet” dagligen.

Slutsatsen av ett sådant konstaterande blir ju att kvinnan aldrig kan uppnå jämställdhet, i en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså framstår det som allt tydligare när vi granskar vår samhällsstruktur att grundläggande förändringar, varhelst i det samhälleliga bygget vi än befinner oss, bara kan genomföras om först våra samhällens marknadsekonomiska förhållanden görs demokratiska och rättvisa på alla sätt och vis.

November 2017

Inlägg 50: Flyktingfrågan

Migrationen! Den stora politiska frågan, runt om i Europa. Hur ska vi i vårt samhälle ta oss an denna fråga?

Flyktingfrågan som är ett tilltagande problem för våra samhällen speglar naturligtvis den alltmer orättvisa och inhumana ”utveckling” – både hos oss men framför allt runt omkring oss – som vi är mitt uppe i. Men går det då att finna en lösning på detta tilltagande problem?

Vi ser hur samhällen väljer olika strategier för att finna ”lösningar”. Och i takt med att problematiken ökar så intar samhällena en hårdare och därmed inhumanare syn på hur flyktingkrisen ska hanteras.

Först måste vi ställa frågan: Kan denna kris lösas?

Nej den kan inte lösas i den samhälleliga struktur som nu råder globalt sett. Men om den då inte kan lösas hur ska vi då bete oss?

”Botemedlet” bör då vara att söka förstå krisens orsakssamband. Först när dessa samband förstås så kan vi göra något åt problemet.

Vi måste förstå varför samhällen råkar ut för allvarliga konflikter och vad det är i själva strukturen som ger upphov till dessa konflikter. Det är alltså ingen slump som gör att människor flyr från vissa samhällen för att sedan försöka ta sig vidare till en tryggare tillvaro. Att krig och elände florerar som om de vore normativa inslag i samhällen runt om oss visar att rådande maktstrukturer fungerar nedbrytande för allt och alla.

Kan vi ta till oss att rådande maktstruktur har byggts upp under en lång historisk tidsperiod och att därmed våra samhällen har formats utifrån denna nedbrytande maktstruktur?

När vi nu vet att vi går mot allt mer tilltagande konflikter så innebär ju detta att migrationsproblematiken hela tiden kommer att förvärras.

Effekterna av vårt rådande ekonomiska system ser vi nu tydligt och dess ”resultat” slår som allra hårdast mot samhällen där orättvisorna är som störst.

Flyktingkrisens orsakssamband kan kortfattat försöka förklaras ungefär så här: dom samhälleliga maktstrukturer som är inbyggda i våra samhällen har blivit etablerade sedan en lång tid tillbaks. Det utmärkande för dessa strukturer är att samhällenas kapitaltillgångar ägs privat vilket för med sig att samhällena skapar ojämlikhet och därmed orättvisa. Alltså kapitalismen i ett nötskal.

I denna strukturella orättvisa skapas därför spänningar som övergår i konflikter, såväl mellan samhällen som inom samhällen, vilket har lett till bland annat gränsdragningar mellan samhällen och sociala klyftor inom samhällen. Inhumana maktgränser och sociala klyftor, som naturligtvis ökar på spänningar mellan människor,  där också  etniska och religiösa tillhörigheter spär på den redan tilltagande orättvisan utmynnar i rena folkmord.

Dessa konflikter – som alltså har sitt ursprung i konsekvenserna av den ekonomiska ojämlikheten såväl inom som mellan samhällena – orsakar flyktingströmmar därför att människor inte längre kan leva kvar i inhumana levnadsvillkor där konflikter utvecklas till socialt sönderfall.

Samhälleligt socialt sönderfall utmärker sig där ojämlikheten och orättvisan är som störst och leder då till flyktingkriser världen över.

Eftersom nu allt detta har sin grund i vår ekonomiska struktur så kan inte problematiken lösas så länge vi har kvar denna kapitalistiska struktur. Alltså får vi räkna med att problemen hela tiden ökar i omfattning.

Väljer vårt samhälle att öppna sig för flyktingar – vilket är den rätta vägen – så får det till följd att humana politiska beslut krockar med det rådande ekonomiska systemets intressen.

På vad sätt krockar då sådana politiska beslut?

Vi föreställer oss att vår politiska makt ser humanitärt på flyktingkrisen och låter därför öppna våra gränser så att flyktingar kan strömma in i vårt samhälle. Detta föreställda humana politiska initiativ kräver, som vi förstår, ökande resurser från det offentliga. Helt enkelt behöver det tillföras kapital för att kunna ge alla flyktingar drägliga levnadsvillkor. Men varifrån ska dessa kapitaltillskott komma som ska täcka ökande skatteutgifter?

Om nu det privatägda kapitalet inte förser det offentliga med det nödvändiga tillskottet – vi vet ju att det privata kapitalägandet försöker undvika allt vad skatter heter – hur kommer det då att se ut?

Vi måste förstå att flyktingmottagandet, inom vår rådande samhälleliga struktur, i grunden handlar om pengar som precis allting annat i välfärdssektorn. När skattepengarna inte räcker till då kommer restriktionerna i flyktingmottagandet att öka. I slutändan betyder detta att flyktingar inte bör få uppehållstillstånd utan istället skickas tillbaks till sina ”hemländer”. På detta vis sparar självklart staten pengar. Det är så vi ska förstå dagens migrationspolitik. Den krassa verkligheten handlar om pengar inte om det ovan beskrivna tänkta förloppet att ”öppna sig för flyktingar”.

Följden av en sådan politik leder till att samhällen isolerar sig och försöker mota bort allt vad flyktingar heter eftersom flyktingar betraktas som en ekonomisk utgift, där staten anpassar sig till kapitalismens inneboende regelverk som alltså sätter kapitalförräntningen före human omsorg.

Den här politiken leder naturligtvis till att misären för flyktingar ökar och den leder också till att vårt samhälle, genom de alltmer stängda gränserna, ökar på ojämlikheten för alla de samhällen som har att ta itu med sina egna flyktingar. Vi får alltså en än mer ojämlikare värld att förhålla oss till.

Som vi inser så är inte den här utvecklingen hållbar i längden. Man kan därför säga att vi i vårt samhälle lever på lånad tid som då självklart inte heller är hållbart i längden.

Hur ska vi alltså ta oss an frågan som ställdes inledningsvis? 

Det finns bara ett svar och detta svar kan formuleras som: Flyktingfrågan kan endast lösas när vi globalt sett kommer fram till att vårt rådande ekonomiska system måste förändras till ett demokratiskt ekonomiskt system eftersom det är just samhällenas ekonomiska struktur som väger tyngst och därmed formar allt samhälleligt byggande. Åter igen så kommer vi fram till samma slutsatser som i tidigare inlägg när det gäller nödvändiga samhälleliga förändringar: först måste det rådande ekonomiska systemet förändras beroende på att dessa nödvändiga förändringar inte kan genomföras under rådande ekonomiska förhållanden.

Inlägg 51: Många frågor

Varför leder politiska beslut, allt som oftast, till missnöje bland oss alla, allmänheten?

Vårt missnöje med den politiska makten snarare ökar än minskar och detta faktum bör ju kunna förklaras på något sätt. Varför leder besluten, när det kommer till kritan, till att vi människor i våra samhällen tappar tilltron till den politiska makten. Borde inte, logiskt sett, politiken anpassa sina beslut efter hur människor i allmänhet tycker och tänker?

Det måste, som jag ser det, finnas förklaringar till varför missnöjet bara verkar breda ut sig.

Om vi spetsar till frågan: varför dras andra slutsatser, av makteliten, än vad verkligheten pekar på? Om verkligheten pekar på att vi måste minska koldioxidutsläppen för att ”rädda” klimatet då ökar istället dessa utsläpp. Vilka kommer fram till dessa beslut, som leder till helt motsatta slutsatser gentemot vad som måste göras för att ”rädda” klimatet? Hur kan sådana beslut tas, som bokstavligen förgör våra samhällen? Är det kanske inte maktpolitiken som tar dessa beslut? Finns det andra maktstrukturer i våra samhällen som är ansvariga till dessa förödande beslut?

Som ni vet sedan tidigare inlägg så har dessa frågor blivit besvarade från alla möjliga synvinklar. Det här med koldioxidutsläppen är ju bara ett exempel på hur ”motstridig” verkligheten ser ut i jämförelse med vad vi i allmänhet tycker. Andra exempel är brottsligheten; jämlikheten; jämställdheten; ekonomin; välfärden, ja det går att räkna upp hur många exempel som helst där verkligheten ser helt annorlunda ut än det människor världen över tänker sig hur samhällen bör fungera.

Allt detta visar på en samhällelig struktur som sönderfaller mer och mer. Men, som sagt, detta har vi tidigare redovisat utförligt och vad jag vill komma åt det är det faktum att det är en omöjlighet att åstadkomma grundläggande förändringar i strukturen med den ekonomiska verklighet som vi lever i. På något sätt så måste vi, allmänheten i våra samhällen, starta rörelser som visar på möjliga politiska vägar att möjliggöra en demokratisk ekonomi som ju är det enda alternativet till den nedbrytande kapitalistiska marknadsekonomi som vi har att förhålla oss till.

Hur agerar vi för att skapa en demokratisk marknadsekonomi när vi samtidigt har att förhålla oss till vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi? Är försöken till detta eventuella ”skapande” överhuvud taget möjligt? Är det möjligt att bygga upp en ”parallel” ekonomisk struktur vid sidan om en redan etablerad? Eller måste vi avvakta tills den rådande ekonomiska strukturen kollapsar?

Har vi svarat på den inledande frågan: Varför leder politiska beslut, allt som oftast, till missnöje bland allmänheten? Jo eftersom politiken idag är underställd ekonomin så tas de politiska besluten utifrån den verklighet som råder för vår rådande marknadsekonomi. Och när då ekonomin inte klarar av att ”leverera” de ”procentsatser” som kapitalägarna kräver så resulterar detta naturligtvis i missnöje hos allmänheten – välfärden urholkas alltmer. Kan detta bero på att maktpolitiken ser som sin prioritering att göra allt som går för att stötta vår kapitalistiska marknadsekonomi, som nu går in i sitt sönderfall och därför inte längre klarar av att leverera de resurser som välfärden kräver?

Hjälp mig att räta ut dessa frågetäcken!

December 2017

Inlägg 52: Politiskt agerande

Hur ska politiken agera när den ställs inför framtidsscenariot att den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller?

I den här frågan så kan vi också lägga in att ”framtidsscenariot” redan är här vilket vi har, vill jag påstå, bevisat sedan tidigare.

Att den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller ligger, så att säga, i sakens natur. Detta är ingen överraskning utan det är istället en nödvändighet utifrån systemets inneboende ”natur”. Sönderfallet är således helt väntat och får också ses som en slags ”befrielse” för våra samhällen.

Vad som är problematiskt med detta sönderfall det är ju att hela vårt samhällsbygge har gjorts beroende av vårt rådande ekonomiska system, vilket då innebär att det är inte bara den ekonomiska marknadsstrukturen som sönderfaller med denna ”samhällsmotor”, vilket den rådande ekonomin är, för ”motorn” drar därmed in hela samhällsbygget i sönderfallet. Alltså för detta sönderfall med sig att hela samhället som sådant, mer eller mindre, kollapsar. Vårt samhälle kan inte fungera så som vi har tänkt att det ska fungera. Om ni förstår vad jag menar?

Det är utifrån denna verklighet som jag ställer frågan: hur ska politiken agera? Hittills så har ju inte den politiska eliten alls reagerat, som att sönderfallet är på gång eller ens skulle ha påbörjats. Utan man backar istället helt upp den rådande kapitalistiska marknadsekonomin, med allt vad det innebär.

Detta är på sätt och vis helt förståeligt för om man gjorde tvärt om, det vill säga motarbetade den ekonomiska strukturen så skulle naturligtvis kapitalet fly vårt samhälle snabbare än kvickt.

Politiken hamnar utifrån denna ”uppbackning” i en knepig sits och slutsatsen blir att politiken ”lappar och lagar” en ”sönderfallande byggnad”. Ungefär så, menar jag, tar sig den politiska eliten sig an dagens ekonomiska verklighet. En verklighet som hela tiden går mot allt påtagligare sönderfall.

Men kan då maktpolitiken agera på annat sätt än vad som nu är fallet? Nej egentligen inte. Man kan säga att maktpolitiken agerar med ”bakbundna händer”.

Om vi vill söka förstå den rådande politiken så måste vi sätta in den i det historiska sammanhanget, mellan ekonomin och politiken. Och vad visar oss då detta sammanhang?

Jo den ekonomiska maktstrukturen, som kapitalismen är, sätter ”reglerna” för hur politiken ska utformas – inte omvänt. Här måste vi, åter igen, understryka politikens ”underlägsenhet” gentemot ekonomins beslutsprocesser – i en fullvärdig samhällsdemokrati skall det naturligtvis fungera tvärt om. 

Om politiken skulle sätta sig på tvären så väljer kapitalet självfallet att investeras i ”vänligare” samhällen, vilket har bevisats ett flertal gånger under historiens gång.

Den etablerade maktpolitiken är naturligtvis medveten om detta faktum och därför uppstår aldrig ett ifrågasättande av den rådande ekonomiska ordningen.

Vi måste inse att maktpolitiken är intimt förbunden med vår rådande ekonomiska struktur. Man kan säga att de ”två” är oskiljaktliga gentemot varann och ur denna insikt så bör vi kunna förstå att det blir en omöjlighet för maktpolitiken att ställa krav på den ekonomiska makteliten om en demokratisering av marknaden.

En sådan politik – demokratiseringen av marknaden – kan därför bara utformas av ”rörelser” i samhället, som står utanför den etablerade maktpolitiken. Även detta är naturligtvis politik, men som sagt, med den skillnaden att ”rörelsers” politik utformas av ”involverade” människor i samhällen som inser att grundläggande förändringar måste genomföras. Av denna orsak så hamnar frågan – om hur politiken ska agera inför det rådande samhälleliga förfallet – hos ”rörelser” som står vid sidan om etablissemanget eftersom det är enbart vi, den så kallade allmänheten, som med vårt politiska agerande kan genomdriva förändringar, verkliga förändringar.

Förändringar – de som vi här och nu diskuterar – kan aldrig och kommer heller aldrig att kunna genomföras av det politiska etablissemanget och denna slutsats måste vi vara fullt medvetna om. De eventuella ”förändringar” som det politiska etablissemanget kan åstadkomma handlar om fördelningspolitik utifrån den ”odiskutabla självklarheten” med dagens rådande marknadsekonomi.

Ett verkligt politiskt förändringsarbete kan endast genomföras ”ute” i samhället och därifrån kan det förhoppningsvis tas vidare ”in” i de etablerade ”korridorerna” för eventuellt vidare åtgärder. Politiska förändringar startar alltid ”underifrån” och med denna vetskap borde vi kunna förstå var vi ska rikta in oss på politiskt arbete.

Att bygga politiska ”rörelser” är i stort sett den enda möjligheten om vi vill åstadkomma grundläggande förändringar i vår samhällsstruktur.

Inlägg 53: ”En hund begraven”

Är det inte underligt att det finns så mycket lovord kring vårt ekonomiska system, vår kapitalistiska marknadsekonomi? När jag beskriver det som ”underligt” så syftar jag på all den teoretiska support som görs av såväl ekonomiska ”experter” som ett ”väloljat” politiskt etablissemang, i dessa tider när systemet sönderfaller och tydligen inte klarar av att ”bära” våra samhällen. Ett ekonomiskt system som har blivit så omhuldat, på alla sätt och vis, där den ledande och prisbelönade ekonomiska teorin lovsjunger ett system som inte klarar av att skapa ekonomisk rättvisa.

Man får intrycket när man lyssnar till ekonomiska debatter att det är en räcka av ekonomiska teorier som har legat till grund för vår kapitalistiska marknadsekonomi. Att, så att säga, en ”överlägsen” marknadsekonomi har framtagits av, mer eller mindre, geniförklarade ekonomiteoretiker. Vilket alltså då, enligt rådande ”expertis”, har resulterat i en marknadsekonomi som har fört med sig att våra samhällen, världen över, har lyckats utveckla sig på ett sådant positivt sätt, som skulle vara omöjligt utan vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Det är ungefär så som den officiella bilden av vårt ekonomiska system beskrivs av etablissemanget. Och som vi har lärt oss så är etablissemangets analyser de officiella och därmed ”trovärdiga”, som vi har att förhålla oss till. Är det inte så?

Men visst måste det väl anses som ”underligt” att ett ekonomiskt marknadssystem – som har ”lovsjungits” under så lång tidsperiod – inte klarar av att tillfredsställa våra samhälleliga behov? Kan det vara på det viset att det ligger en ”hund begraven” i den här teoretiska övertygelsen? Är det verkligen ekonomiska ”snillen” som har uppfunnit vår marknadsekonomi eller kan den ha ”uppfunnits” på annat sätt? Kan den här ”övertygelsen” ha att göra med någon form av ”försvar” för ett system där det finns ”intressen” av att systemet är som det är?

Ett system som har funnits på plats och inte behövts ha ”uppfunnits” därför att det ärvdes helt ”naturligt” från forna tiders maktstrukturer.

Att tjäna privata pengar i affärer måste med nödvändighet drabba inblandade parter på något vis. Eftersom en marknad inkluderar alla människor i de samhällen som det verkar och där prioriteringen i affärer är att kunna tjäna på affären så skapas naturligtvis vinnare och förlorare. Så har maktstrukturer verkat före kapitalismens epok och så fortsätter vår rådande maktstruktur att verka. Här finns det ingen ekonomisk teori inblandad i detta faktum. Affärsuppgörelser görs utifrån prioriteringen att tjäna på en ekonomisk uppgörelse och då ligger det i sakens natur att ju större kapitalägande som en part innehar ju större fördelar kan denna part skaffa sig i uppgörelser.

Även rådande så kallade ekonomiska ”teorier” ingår i detta marknadsspel. Dessa ”teorier” lyfter upp marknadsspelet i samma syfte som redan marknaden, sedan en lång tidsperiod, har stakat ut. Därför kan dessa ”teorier” inte erbjuda några nyheter utöver vad marknaden redan erbjuder.

En kapitalistisk marknadsekonomi som lovsjungs av ekonomiska teoretiker kan förvänta sig alla möjliga former av kompensation via institutioner vilkas uppgift ju bland annat är att sätta sin tydliga prägel på den samhälleliga strukturen. Att framhäva teorier som lovsjunger vår rådande marknadsekonomi ligger så att säga i våra institutioners inbyggda strukturer. Det är så vi ska förstå institutioners ”belöningssystem” till ”genier” som hela tiden predikar vår rådande marknadsekonomis förträfflighet.

Alltså kan vi inte förvänta oss att rådande samhälleliga institutioner agerar på ett annorlunda sätt, även om vi tydligt kan bevisa vårt ekonomiska systems sönderfall. Vi måste förstå ekonomiska ”geniers” teorier som institutionella bärare, vars uppgift är att backa upp rådande struktur med alla möjliga teoretiska idéer som alla går ut på att rättfärdiga vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Det handlar ju om pengar, eller hur?