2018

Januari 2018

Inlägg 54: ”Jaga” pengarna

Vi alla ”jagar” pengarna på marknaden! Detta mitt påstående behöver förklaras mer än vad som är gjort tidigare, har jag förstått. Ska försöka ge mig på en begriplig förklaring.

För att kunna överleva i vår rådande ekonomi så måste vi, på något sätt, få in pengar i vars och ens egen ”kassa”. Lyckas vi inte med detta då kan vi inte skaffa oss alla de konsumtionsvaror och livsmedel som är nödvändiga för vårt uppehälle.

Hur går vi då tillväga för att införskaffa de nödvändiga pengarna som i sin tur ska ge oss tillgång till att möjliggöra konsumtionen?

Det finns många sätt att komma över pengar i vår marknadsekonomi – från det vi benämner som ”lagligt” till det vi benämner ”olagligt” –  och det vanligaste sättet är, som vi vet, att kunna arbeta åt ett företag som betalar oss för det arbete som vi utför. Vilket ju är det ”lagliga” sättet att ”jaga” pengarna, på marknaden.

Om du nu inte får möjligheten att kunna ”ta” ett arbete så kanske samhället som du lever i har möjligheten att ge dig någon form av bidrag/ekonomisk hjälp så att du kanske hjälpligt kan överleva – alltså ytterligare ett sätt att ”jaga” pengarna. 

Men som vi vet så är det långt ifrån alla samhällen som kan ge dessa nödtorftiga bidrag. Lever du i dessa sistnämnda samhällen blir den fortsatta ”jakten” på pengar än mer intensiv än om du skulle ha levt i vad vi idag benämner välfärdssamhällen.

Men ”jakten” på pengar gäller inte bara för människor som kämpar mest för att kunna överleva till morgondagen, ”jakten” är på sätt och vis lika intensiv även för de människor som har det ”gott ställt”. Eftersom vår marknadsekonomi är uppbyggd utifrån kravet på ekonomisk konkurrens – också det primärt en ”jakt” för att kunna överleva – så gäller det även för kapitalets ägare att slå sig fram på marknaden. Denna ekonomiska konkurrens skapar alltså med nödvändighet både vinnare och förlorare och detta leder som vi förstår till att dom stora förlorarna i denna samhälleliga struktur blir ju då de människor som finns på botten av den ekonomiska pyramiden. Ingen nyhet, eller hur?

I och med denna strukturella uppbyggnad så krävs det därför att alla vi människor blir tvungna att ”jaga” pengarna på marknaden. Alltså såväl företag som enskilda individer, ekonomiskt starka som ekonomiskt svaga.

Inser vi varför fackföreningar finns? Jo dom finns därför att människor organiserar sig för att som grupp göra sig så starka som möjligt gentemot kapitalets prioriteringar – vilka går ut på att få till så stora förräntningar som det bara går, på investerat kapital.

När kapitalet är uppbyggt utifrån förutsättningen att konkurrera/”jaga” sig till så stor vinst som möjligt då måste arbetssäljarna agera på liknande sätt, det vill säga försöka få till stånd en dräglig löneersättning för sitt arbete. Facket är därmed tvunget att ”jaga” pengarna eftersom vi lever i denna vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Men att inte ifrågasätta den här strukturen mellan arbetsköpare och arbetssäljare utan att hela tiden utgå ifrån att det är så här vårt samhälle ska se ut – arbetsköpare äger samhällets ekonomiska förhållanden och arbetssäljarna godtar denna ordning – är naturligtvis en helt felaktig analys av hur ett samhälle ska se ut.

Att denna strukturella verklighet är förödande för våra samhälleliga resurser är ju utom allt tvivel. Eller finns det någon som tvivlar på saken?

Jag vill förklara det hela så här: människans produktivitet har numera blivit så effektiv att hon kan producera per dag långt mer än vad hon måste konsumera per dag, för att kunna leva ett drägligt liv. Denna produktivitetsökning skulle kunna användas på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag.

Om alla arbetskapabla människor i samhället kunde arbeta så skulle ju detta medföra att den samhälleliga välfärden kunde prioriteras på ett helt annat sätt än som vore möjligt i vårt nuvarande ekonomiska system. Men för att detta ska bli möjligt så krävs ett samhälleligt ägande av kapitalet. Vilket inte borde vara svårt att förstå. ”Jakten” på pengar blir därmed inget krav för att kunna överleva. Förstår vi denna slutsats?

Jo all den produktivitetsökning som vi alla skapar ger ökande ekonomiska värden och dessa värden tillfaller då samhället eftersom kapitalet inte längre kan ägas privat.

Att som idag vara tvungen att ”jaga” pengarna betyder att människan i sig blir ”stämplad” som en belastning i en kapitalistisk marknadsekonomi. Hur förklaras då detta påstående?

Jo eftersom kapitalet är privatägt så anställs/köps människors arbetstid utifrån kapitalets behov av arbetskraft, vilket innebär att företag anställer människor när det föreligger ett behov att möta upp den globala konkurrens som råder på marknaden. 

Detta innebär att inte alla samhällets arbetsföra människor kan ”köpas”. Företagens arbetskraftsbehov pendlar, som vi vet, fram och tillbaka beroende av hur konjunkturen ser ut för tillfället. Alltså kommer ett stort antal människor att hamna vid sidan av arbetsmarknaden och denna grupp av människor kommer över tid att öka i antal, vilket vi känner till. Det uppstår på det här viset ett ständigt ökande tillskott av arbetssökande när vi betraktar detta över tid.

Hur ska då denna ständigt ökande massa av arbetssökande kunna försörja sig? Om nu inte samhället klarar av att hjälpa dessa människor då är det ju upp till dessa att försöka fixa sin försörjning på egen hand. Alltså blir människorna som står vid sidan om arbetsmarknaden en belastning för samhället i vår marknadsekonomi – utgiftssidan för samhället ökar samtidigt som intäktssidan alltmer tillfaller kapitalets ägare.

Med andra ord kan vi säga att samhället går minus i allt högre takt när alltfler hamnar utanför arbetsmarknaden. Och kom ihåg att globalt sett så ökar den här belastningen för alla våra samhällen. Av detta faktum uppstår, bland annat, allt ökande flyktingströmmar.

Att ”jaga” pengar kommer därför att bli än vanligare i framtiden i takt med att vårt rådande ekonomiska system sönderfaller.

Som vi efter hand bör inse så kan därför inte denna destruktiva ”jakt” fortsätta i det oändliga. Att den bryter ner oss, ser vi redan, och att den bryter sönder vår samhälleliga struktur bör vi också kunna se. Frågan är väl snarare hur långt sönderfallet kan gå?

Och som sagt iaktta den här problematiken ur ett globalt perspektiv, inte enbart som vårt eget ”välfärdssamhälleliga” problem!

Inlägg 55: Vänstern igen

Vi som kallar oss vänster, hur ska vi nu agera under rådande valår? Kan vi börja med att undersöka hur vi ställer oss till vår kapitalistiska marknadsekonomi? Eller betraktar vi denna fråga som en icke fråga? Är det inte problematiseringen kring vår rådande marknadsekonomi som är den helt grundläggande frågeställningen? Den frågeställning som ligger till grund för hur resten av samhället mår! Och som sagt, var står vänstern i den här frågan?

Inser vi att vår rådande marknadsekonomi förutsätter ojämlikhet och att den dessutom bygger på en odemokratisk struktur? Eftersom alla människor, i stort sett, hävdar att dom är för jämlikhet och demokrati så hur går det då ihop med att vår marknadsekonomi inte kan förverkliga vare sig jämlikhet eller demokrati? När vi i vänstern förespråkar jämlikhet och jämställdhet, vilket vi ju gör, hur kan detta då göras möjligt i ett system som förutsätter motsatta värderingar? Förstår vi då att dessa krav omöjliggörs under rådande system?

Kan vänstern som parti vara med och ta ansvar för en politik som bygger på att vårt rådande ekonomiska system är det system som även ska gälla i framtiden, enligt etablissemanget? Hur går en sådan politik ihop med att framtidsscenariot visar att systemet sönderfaller? Eller kan det rentav vara så att vänstern som parti verkligen menar att vår kapitalistiska marknadsekonomi likaså är den ekonomi som även, som sagt, ska gälla i framtiden?

Många frågor som kräver svar!

Varför lyfter inte vänstern i opinionsundersökningar? När ojämlikheten tilltar så borde det ju vara så att det parti som säger sig stå närmast ”jämlikhetsvisionen” borde kunna få ett ökat stöd i opinionen. Men tydligen är det inte så. Vad beror då detta på? Kan svaret sökas i den politik som vänstern bedriver? Ja så måste det naturligtvis vara och vad är det i denna politik som gör att inte partiet ”lyfter”?

För att gå rakt på sak så menar jag att vänstern inte klarar av att förmedla ut orsakssammanhangen till varför våra samhällen sönderfaller och utifrån detta faktum dra rätta slutsatser av hur en ”riktig” politik ska bedrivas! Då måste man självfallet fråga sig vad som menas med en ”riktig” politik?

I sönderfallande samhällen – det är ju inte enbart i vårt eget samhälle som sönderfallet pågår utan det sker ju globalt, över hela världen – så måste naturligtvis vänstern gå i opposition mot den rådande maktpolitiken. Men eftersom maktpolitikens prioriteringar av ”naturliga” skäl sammanfaller med det rådande ekonomiska systemets prioriteringar så ska därför vänstern inte ge sig in i förhandlingar tillsammans med den regerande politiken – maktpolitiken ser ju som sin i praktiken främsta uppgift att förvalta den rådande marknadsekonomin – vilket ofrånkomligen leder till ett kompromissande från vänstern och därmed avsteg från en ”riktig” politik. Agerar vänstern på detta vis så görs den också ansvarig för de tagna besluten. Eller hur? Därmed blir ju vänstern i praktiken ansvarig för en ökande ojämlikhet. Ett sådant parti antar en liknande form som övriga partier och döms därefter.

Att konsekvent vara i opposition och aldrig ”dagtinga” med övertygelsen att samhällets sönderfall beror på vår kapitalistiska marknadsekonomi måste vara vänsterns politik såväl i lokala beslut, kommun och landsting, som i riksdagens beslutsfattande.

När budgeten inte sägs räcka till i såväl kommuner som landsting och i statskassan då tas de politiska besluten utifrån denna verklighet vilket oftast medför indragningar i välfärden, med allt vad det innebär. I dessa beslutsprocesser ingår idag, som vi vet, även vänstern som ju har att förhålla sig till denna ”verklighet”. Men här måste vi komma ihåg att denna ”verklighet” är baserad på offentliga intäkter som ju är helt underställda vår kapitalistiska marknadsekonomi vilket ju då innebär att när marknaden sönderfaller, vilket är fallet, så drabbas därmed de offentliga intäkterna. Alltså drabbas välfärden av marknadens kriser. Denna verklighet måste vänstern lyfta och därför heller aldrig ingå i kompromissande förhandlingar som medför nedskärningar i välfärden vilket i stort sett alltid, under rådande ekonomiska villkor, blir den ”naturliga” följden på grund av kapitalismens tilltagande kriser.

Samma sak gäller naturligtvis ”institutioner” som EU. I praktiken är EU en politisk maktbas som för den rådande marknadsekonomins ärenden. Och med den allt mer krisartade ekonomiska utvecklingen så går även EU samma öde till mötes.

I denna ”institutions” sönderfall skall naturligtvis inte vänstern ingå. Genom att ingå i ”institutioner” som arbetar för ett ekonomiskt system som bygger på ojämlikhet och är odemokratiskt så görs man också ansvarig för en sådan politik.

Att prata jämlikhet och jämställdhet samt demokrati är en sak men att i praktiken genomföra den är en annan sak! Vänstern måste alltså stå upp för en demokratisk marknadsekonomi, med allt vad det innebär, som den enda lösningen för vår sönderfallande struktur!

Inlägg 56: Samhälleligt sönderfall

Vad innebär samhälleligt sönderfall?

Samhällen som sönderfaller gör att människan inte kan leva ett drägligt liv. Ett ”drägligt” liv är, som vi förstår, ett relativt begrepp men vi kan nog ändå vara överens om att begreppet handlar om att människan ska kunna leva i sitt samhälle med en välfärd som ändå täcker dom grundläggande behoven. Och när då dessa grundläggande välfärdsbehov försvinner eller saknas så uppstår naturligtvis

negativa återverkningar på oss själva och våra samhällen. Det uppstår ett samhälleligt sönderfall!

Kan man utifrån denna definition påstå att ett samhälleligt sönderfall pågår runt om i våra samhällen och även i vårt eget samhälle?

Ja jag menar att ett samhälleligt sönderfall pågår just nu och att detta sönderfall pågår globalt, alltså överallt. Dessutom menar jag att sönderfallet tilltar i omfattning och att det därför med nödvändighet kommer att leda till kollaps. Sönderfallet går således inte att hejda inom rådande marknadsekonomiska villkor.

Ojämlikheten kommer långsiktigt att öka; urbaniseringen fortsätter vilket då medför en allt ökande avfolkning av landsbygden; ”välfärden” kommer att försvinna från allt större grupper av människor; detta resulterar i utslagning av människor och framkallar därmed ökande brottslighet och fattigdom; ett ökande våld såväl inom som mellan samhällen blir följdverkningar.

Det samhälleliga sönderfallet är och blir en realitet som vi har att förhålla oss till.

I allmänhet så betraktar vi inte vårt samhälle som sönderfallande utan vi ser istället vårt samhälle som ett av de mest ”välmående” samhällen i världen. Vi brukar just berömma vårt samhälle för detta. Men det säger snarare att övriga samhällen lider av större sönderfall än vårt eget och det säger också att vi betraktar den rådande strukturen som normativ. Alltså att vi lever i normativa samhällen trots att våra samhällen sönderfaller. Ojämlikheten betraktar vi alltså som normativ. Strukturen som delar upp oss i fattiga och rika ser vi som självklar.

Det är bara det att denna ojämlikhet kommer fortsätta och dessutom tillta i omfattning vilket leder till att den ökande ojämlikheten likaså kommer att bli betraktad som normativ, fram till den punkt där sönderfallet tar ”tag” i oss alla, inom vårt eget ”välmående” samhälle.

Ett sönderfallande samhälle går också att inse utifrån vetskapen om att den rådande samhälleliga strukturen har blivit uppbyggd på orättvisa och därmed ojämlika grunder. Är vi medvetna om att vår samhälleliga uppbyggnad har skett utifrån ojämlika förutsättningar historiskt sett, då måste ett sönderfall bli den ”naturliga” följden av denna historiskt sett ojämlika verklighet.

Med andra ord skulle man kunna säga: att strukturellt uppbyggd ojämlikhet omöjligen kan leda fram till samhällelig jämlikhet när denna strukturella ojämlikhet får fortsätta att existera, så som den ser ut idag.

Alltså kan inte jämlikhet mellan oss människor bli verklighet när vi fortsatt har en samhällelig struktur som bygger på nödvändigheten av ojämlikhet. Det samhälleliga sönderfallet är därmed oundvikligt!

Vilket då blir svaret på frågan om ”innebörden av samhälleligt sönderfall”.

 ——————————————————————————————

Februari 2018

Inlägg 57: Företagande och kapital

”Vad gör vi då med den privata företagsamheten? Det är väl det privata näringslivet som skapar jobben?”

Jo men så är det. I huvudsak så är det det privata näringslivet som skapar jobben.

Men vad vi måste förstå det är att vi ska skilja på privat kapitalägande och privat företagsamhet. Eftersom frågorna om den privata företagsamheten ständigt kommer på tal i samband med kritiken mot den kapitalistiska marknadsekonomin så måste vi självfallet återkomma, gång på gång, till förklaringarna om varför privat företagsamhet – till skillnad mot privat kapitalägande – är helt grundläggande för ett samhälles utveckling.

Men när denna privata företagsamhet ingår samförstånd – eller rättare sagt saknar annat val – med den kapitalistiska marknadsekonomin då stryps företagsamheten på sin kreativitet.

I stället för att entreprenörer ska få möjligheten att blomstra med sina idéer så hamnar de, allt som oftast, i gapet på den spekulativa finansmarknaden och det slutar med att företagandet i praktiken tvingas att underordna sig det privatägda kapitalets prioriteringar.

Den privata företagsamheten måste tvärt om breda ut sig och komma ifrån sin beroendeställning till det privatägda kapitalet. Vilket alltså inte är möjligt i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Och som sagt, ett samhälles utveckling hänger på hur vi människor vill att samhället ska formas. Entreprenörer med visioner om hur välfärden, med allt vad det innebär, ska byggas behöver naturligtvis kapital för att kunna förverkliga sina idéer och detta kapital måste förvaltas av samhället, för att kunna komma entreprenörer till del på ett säkert och rättvist sätt.

Här kan det inte bli fråga om att låna ut kapital till ränta. Räntans uppgift är ju att skapa vinster åt långivaren vilket i praktiken innebär att låntagaren måste underordna sig långivarens prioriteringar på kapitalets ständiga strävan efter värdeökning.

Räntan är likaledes ett spekulativt sätt att åstadkomma en värdeökning. Därigenom blir det privatägda kapitalets värdeökning det väsentliga som går före allt annat, inklusive samhällets välfärdsintressen. Denna ordning leder till allt det destruktiva som vår rådande marknadsekonomi nu för med sig. I form av en ständigt ”inneboende” strävan efter ekonomisk tillväxt genom konkurrensens nödvändighet, som i sin tur ger ökande globalisering och kapitalkoncentration, vilket då leder till allt större 

 ojämlikhet.

Så man måste särskilja företagande från kapitalägande. Dessa två ”delar” i en nödvändig framtida demokratisk marknadsekonomi får också då helt andra prioriteringar.

Men eftersom vi nu lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så innebär detta att just det privatägda kapitalet är den grundläggande ”drivkraften” i våra samhällen vilket då medför att det egna företagandet underställs och blir helt beroende av kapitalismens villkor.

Och vad dessa villkor handlar om bör vi nu kanske kunna inse, eller?

Att vi idag förknippar eget företagande med en ”nödvändig” kapitalistisk marknadsekonomi beror helt enkelt på att det egna företagandet har gjorts helt beroende av det privatägda finansiella systemet. Det har blivit, så att säga, vårt ”normativa” sätt att förknippa företagande med kapitalägande. Entreprenörer måste ju få tillgång till pengar för att kunna förverkliga sina visioner och var finns då dessa pengar? Jo dessa pengar finns hos det privatägda finansiella systemet och för att kunna få låna dessa pengar så måste entreprenören underkasta sig de ”inneboende” regler som systemet själv har skapat vilket därmed entreprenören har att förhålla sig till.

Inser vi vad dessa ”inneboende” regler betyder?

Som vi sedan tidigare har redogjort för men som ständigt behöver återupprepas så betyder dessa ”inneboende” regler kortfattat så här: den kapitalistiska marknadsekonomin prioriterar förräntningen på kapitalets investeringar. Allt annat kommer i andra hand vilket då också gäller samhällets välfärd – det ligger så att säga inte i kapitalismens sak.

Dessa ”inneboende” regler har då företagandet att förhålla sig till vilket alltså innebär konkurrens på marknaden som ”tvingar” företagandet att hela tiden växa och effektivisera sig, med allt vad det innebär, vilket för med sig att i stort sett all företagsamhet globaliseras och slår därigenom undan ”benen” för lokalt företagande överallt och särskilt i samhällen i den så kallade tredje världen.

En sådan fortsatt utveckling kan därmed omöjligen fortgå.

Vad blir då svaret på de två frågorna som ställdes i början?

Jo jobb skapas genom företagande. Och kapitalvärden skapas endast genom mänskligt arbete. Uträttas inget arbete så kan heller inga kapitalvärden skapas. Svårare än så är det inte.

Vi måste förstå att pengar i sig skapar inga kapitalvärden. Men eftersom kapitalvärden är lika med en viss mängd arbetsinsatser så är detta detsamma som att kapitalets ägare förfogar över en viss mängd arbetsinsatser som åtgår för att skapa dessa kapitalvärden.

Kan vi av detta förstå att kapitalvärden/arbeten i praktiken stjäls, och sedan tillfaller privata kapitalägare? Dessa värden används sedan privat, med ett enda för ögonen: att förränta sig, vilket då sker på det mänskliga arbetets bekostnad. 

Eget företagande är grunden för att bygga välfärdssamhällen och för att genomföra denna grund så är det samhällets uppgift att stötta eget företagande vilket bara kan genomföras när samhället har det fulla ansvaret över kapitalägandet!

Inlägg 58: Angående konsumtionen

Vad är det vi konsumerar egentligen? Kanske en dum fråga, men låt oss försöka utveckla den här ”dumma” frågeställningen.

Javisst vi konsumerar naturligtvis varor och tjänster och hur tillkommer då dessa varor och tjänster? Dom tillkommer självklart genom mänskligt arbete. För utan mänskligt arbete så skapas heller inga varor och tjänster.

Men kan vi då inte leva våra liv utan att det skapas varor och tjänster? Kan vi inte, som djuren, sköta oss själva och därigenom ordna med allt, upp till var och en, så att vi kan leva drägliga liv?

Nej, för att kunna leva drägliga liv så är vi beroende av varandra för att uppnå en dräglig tillvaro. Vi är ju dessutom ”flockdjur” som kräver gemenskap och socialt umgänge för att kunna må bra. Av detta följer att vi kan skapa drägliga liv genom att vi alla kan bidra till denna målsättning, om drägligt liv, med arbetsinsatser. Olika arbetsinsatser i samhället leder till utvecklandet av varor och tjänster som alltså är nödvändiga för det drägliga livet.

Vi kan därför säga att varor och tjänster i grund och botten handlar om arbetsinsatser. Varor och tjänster som konsumeras kan likaväl benämnas som att vi konsumerar olika slag av arbetsinsatser.

Kan man utifrån den här definitionen ställa frågan om vi kan ha ett samhälle utan konsumtion? Klart vi kan ställa en sådan fråga, men nej eftersom vi är sociala individer med en gemensam målsättning om ett drägligt liv i vårt samhälle så gör detta oss beroende av varann och våra olika arbetsinsatser. Med våra arbetsinsatser skapar vi varor och tjänster. Vi skapar värden, kapitalvärden och vi konsumerar varandras arbetsinsatser.

Allt detta skapar en samhällelig välfärd vilket innebär att samhället måste prioritera att vi alla som entreprenörer i samhället ges möjligheter att, på bästa sätt, få olika former av stöd, såväl ekonomiskt som socialt,  för att kunna utveckla våra visioner. Garanten för denna process kan enbart samhället stå för. I gengäld får samhället tillbaka kapitalvärden som vi alla genom våra arbetsinsatser skapar. På det här viset, för övrigt det enda rättvisa och jämlika, måste vårt samhälle ha en ekonomisk struktur som likaledes är uppbygd efter samma normer, alltså rättvisa och jämlikhet. 

Hur påverkas då konsumtionen av en sådan marknadsekonomisk förändring – en demokratisk marknadsekonomi?

Jo vi kommer att konsumera varor och tjänster som vårt eget samhälle producerar. Produktionen kommer att förändras från att vara global till att bli lokal. Export och import av varor kommer det inte finnas något betydande behov av. 

Tänk vilken enorm förändring detta skulle innebära för distributionen av varor, fram och tillbaka, kors och tvärs, över världen.

Då frågar sig någon: hur är detta möjligt när världen ser ut som den gör idag?

Allt handlar om ägarfrågan av kapitalet eller som vi definierade ovan: om ägarfrågan av våra arbetsinsatser. Därför är det skäl att anta att vår rådande marknadsekonomi kommer att sönderfalla långt djupare än vad vi ser idag innan det görs möjligt med en genomgripande förändring.

I och med att vi själva, samhället, ansvarar och äger vårt arbete så försvinner kapitalismens nödvändighet av konkurrens – kapitalöverskottet som ju bildas genom våra arbetsinsatser går tillbaks till samhället, alltså vi själva – och därmed försvinner prioriteringen av kapitalförräntningen. Kapitalförräntning kan bara existera i samhällen där själva kapitalet är privatägt. Med andra ord i vår nuvarande kapitalistiska marknadsekonomi.

Är denna förklaring svår att förstå?

Antagligen – blir nog svaret från många. Men tänk efter, vad händer ytterligare med en sådan marknadsekonomisk jämlikhetsförändring: jo när kapitalägandet övergår i allas ansvar och ägande – samhälleligt ägande – så upphör den globaliserande drivkraften av ekonomin och likaså kapitalkoncentrationen som ju orsakas av det ständiga behovet av ekonomisk tillväxt. Denna kapitalägandeförändring som måste genomföras framöver kan bara ske genom ett diametralt motsatt marknadsekonomiskt system – ett demokratiskt. Och det måste genomföras överallt, runt om i våra samhällen, inte bara i enstaka samhällen.

Frågan är väl närmast hur långt vår rådande marknadsekonomi tillåts falla innan den nödvändiga förändringen kan ta sin början?

Angående frågan om konsumtionen då: jo vi måste konsumera ”arbetsinsatser” med den skillnaden att dessa varor och tjänster produceras lokalt och därmed kommer att innehålla en högre kvalitet och vara ekologiskt hållbart. Andra alternativ – som exempelvis dagens konsumtion och produktion – är dömda att gå under.

Mars 2018

Inlägg 59: Handelstullar

Då var det dags för nästa ”kalldusch” för vårt politiska etablissemang. Dom reagerar med både förvåning och förfäran på hotet om handelstullar som USA säger sig planera för. Som motåtgärd förbereder sig nu EU på att agera på liknande sätt, för att om möjligt få USA på andra tankar.

Tydligt är åter igen att den politiska eliten är helt oförmögen att sätta sig in i hur vårt rådande ekonomiska system fungerar när det nu nått så långt i sin globalisering att konkurrensen – som bland annat även innefattar medveten överproduktion – slår direkt mot västvärldens samhällen och får till följd att våra så kallade välfärdssamhällen ingår handelskrig med varann.

Klimatet hårdnar alltmer. Jag menar förstås det ekonomiska- och politiska klimatet. Vi ser växande motsättningar inom EU som bland annat har lett till Brexit och vi hörde för någon dag sedan om USA:s startskott för ett handelskrig. Hur ska vi förstå den här upptrappade konflikten?

Dessa växande konflikter ligger helt i linje med vad som händer med vårt rådande marknadsekonomiska system.

Inser vi att vår rådande marknadsekonomi går mot sönderfall, eller rättare sagt är mitt uppe i sönderfallet, då förstår vi också att samhälleliga problem med åtföljande konflikter kommer att tillta i omfattning. Den utveckling som vi alltså nu är mitt uppe i är sålunda ingen överraskning. Allting speglar den strukturella ojämlikhet och orättvisa som finns inbyggd i samhällsbygget.

Som vi tidigare har skrivit om så är det politiska etablissemanget helt omedvetet om det här sambandet – alltså strukturens inbyggda ojämlikhet ger effekten av växande samhälleliga motsättningar.

I vanlig ordning så reagerar politiker på växande samhälleliga motsättningar genom att anklaga sina politiska motståndare för uppkomna samhälleliga problem. Etablissemanget vägrar i vanlig ordning att försöka se sammanhangen, så som dom nu i verkligheten har uppstått. Denna totala blindhet inför den verklighet vi lever i och vilka konsekvenser denna verklighet för med sig blir naturligtvis förödande för våra samhällen framöver.

Och kom ihåg, detta förödande scenario är redan vardag för mängder av samhällen runt om i världen. För vi ska väl inte inbilla oss att vårt eget samhälle klarar att hålla sig utanför det här globala sönderfallet?

I det här sammanhanget måste också påpekas att vår samhälleligt strukturella uppbyggnad medför att vi bokstavligen är fastlåsta i den globalt rådande marknadsekonomin. Det går helt enkelt inte att ”bryta” sig ur den globala ”inlåsning”, som vi är en del av.

Varför går då inte detta, blir följdfrågan?

Jo eftersom kapitalägandet är privat så innebär detta systemfel att privatpersoner flyttar sitt ägande från ”ogynnsamma” samhällen till ”gynnsamma” samhällen varhelst dessa finns runtom i världen. Vilket i praktiken innebär att politiska beslut som går emot den privatägda ekonomins prioriteringar kommer att straffas av kapitalets ägare på det viset att samhällen dräneras på kapital. Därför måste den rådande maktpolitiken – som inte ser något alternativ – gå kapitalets prioriteringar tillmötes. Vi ser här alltså tydligt politikens underställning gentemot ekonomins beslutsprocesser.

Målet med en privatägd kapitalinvestering är alltid att få till en förräntning på sin investering. Om inte denna prioritering kan uppfyllas så finns, så att säga, ingen anledning för kapitalets ägare att investera. Denna strukturella verklighet leder till konkurrens mellan kapitalets ägare och också till konkurrens mellan samhällen om vilket samhälle som kan erbjuda de bästa villkoren, för att göra en investering i.

Det är utifrån denna verklighet som vi ska förstå den nu uppkomna konflikten med handelstullar och att dessa handelstullar dessutom speglar vår rådande marknadsekonomis tilltagande sönderfall.

Ytterst så bevisas denna vansinniga utveckling av det grundläggande systemfelet med ett privat kapitalägande.

Hur ska vi få ett jämlikt och jämställt samhälle när kapitalet är privatägt?

Nej det går inte och denna omöjlighet bevisas nu för oss genom än mer tilltagande ekonomiska och politiska konflikter världen över.

Inlägg 60: ”Barn och unga mår allt sämre!”

”Barn och unga mår allt sämre”, uttalade en minister helt nyligen. Och det är naturligtvis sant.

Vad ska då det politiska etablissemanget göra för att stoppa den här destruktiva utvecklingen? Jo ministern menade att det krävs stora resurser från samhället för att kunna vända den här utvecklingen. Vilket likaså är sant.

Men vad som saknas i ministerns analys av den här ödesdigra utvecklingen det är de historiskt bakomliggande orsakssammanhangen till att ”barn och unga mår allt sämre”.

Varför väljer en minister att inte försöka ge sig på en förklaring till varför vi nu befinner oss i den här situationen?

Antingen så är ministern helt omedveten om de ”bakomliggande orsakssammanhangen” eller så antar ministern att det är tidens ”gång”, med allt vad det innebär i form av stress; ökande social oro; sämre välfärd o.s.v., som så att säga, i ministerns ögon, då måste anses som ”normativa” inslag i våra vardagliga liv.

Om det nu skulle bero på tidens ”gång” så hamnar vi ändå i analysen av vad som är orsaken till tidens ”gång”. Jag menar att hur vi än vrider och vänder på saken så hamnar analysen ändå i de ”bakomliggande orsakssammanhangen”. Och utifrån denna verklighet så blir svaret, på vår fråga, att ministern är helt omedveten om orsakssammanhangen till att ”barn och unga mår allt sämre”.

Vi noterar alltså, som sagt, att ”barn och unga mår allt sämre”. Kan vi utifrån detta konstaterande dra slutsatsen att detta alarmerande faktum har att göra med själva den samhälleliga strukturen, så som den är uppbyggd? Naturligtvis är det så, vad annars ska det bero på?

Kan ”barn och unga må allt ´bättre´” om samtidigt den samhälleliga utvecklingen blir alltmer destruktiv, vilket den ju blir?

Nej detta går ju inte alls ihop. Ett destruktivt uppbyggt samhälle återspeglas självklart i hur människor mår i samhället. Av denna logik följer då att när ”barn och unga mår allt sämre” så bevisar ju denna verklighet att samhället är inne i en allvarlig destruktiv utveckling. Det går ju emot allt logiskt tänkande att ett destruktivt samhälle skapar människor som mår allt bättre. Men vi har konstaterat som så många gånger förr: det politiska etablissemanget är oförmöget att dra dessa enkla slutsatser.

Denna oförmögenhet leder då till att den politiska eliten i praktiken betraktar problematiken med att ”barn och unga mår allt sämre” som ett individuellt problem för den drabbade och inte ett samhälleligt problem. Resurser ska därför, enligt den politiska eliten, läggas på att hjälpa ´patienten´ att bli frisk så att denne åter kan slussas in på arbetsmarknaden igen. Vilket naturligtvis är bra i sig men eftersom problemet med att ”barn och unga mår allt sämre” är ett växande problem, så bevisar väl detta att det i grunden inte handlar om ett individuellt problem?

Slusatsen blir ju därför att ”barn och unga mår allt sämre” och detta problem kommer att tillta även om den politiska eliten säger sig förespråka ökande resurser för att komma tillrätta med problematiken. Vilket vi då kan konstatera, i långa loppet, som en omöjlig uppgift!

April 2018

Inlägg 61: Affärsmannens röst

”Äger du något som det finns efterfrågan på, då är du en vinnare! Agerar du inom bostadsmarknaden då har du all anledning att känna dig nöjd! I den här marknaden ligger dom stora pengarna och väntar på dig!

Människor behöver någonstans att bo och om det saknas bostäder så stiger priserna. Det är här du som fastighetsägare kommer in i bilden. Sannolikt har du redan insett möjligheten av att tjäna dom stora pengarna i detta marknadsspel. Du sitter ju på en kapitalskatt som har stigit enormt i värde under de sista åren.

Kanske är det läge nu att sälja, eller ska vi tro på en fortsatt uppgång i priserna?  Naturligtvis är du väl förtrogen med att eventuella köpare, i de flesta fall, har tagit stora lån för att om möjligt ha en chans att kunna köpa. Och du är också medveten om att myndigheten försöker begränsa långivarens möjligheter att lämna krediter, lite hur som helst. Kanske det alltså är läge nu för att sälja?

En hel del att tänka på, eller hur? Men om jag förstår dig rätt så är du inte så där fruktansvärt intresserad av att det byggs nytt. Kan detta stämma? Byggs det nytt så minskar ju efterfrågan, vilket då får bostadspriserna att falla. Nej hellst av allt så önskar du att efterfrågan hålls uppe på en hög nivå. Det håller ju vinstmarginalen på en acceptabel höjd, vilket ju är själva andemeningen med att äga fastigheter. Går det inte att tjäna pengar på fastighetsaffärer då finns det heller ingen anledning att hålla på med den här sortens affärer.

 För mig är en fastighetsaffär som vilken annan affär som helst. Du köper och säljer för att tjäna pengar, om det sedan handlar om fastigheter eller grönsaker spelar mindre roll. Huvudsaken är ju att kunna tjäna pengar i affärer.

Att folk står utan bostad är ju inte mitt problem det får väl det offentliga ta hand om.

Du frågar mig om investeringar i fastighetsmarknaden skapar fler jobb? Ja så länge som det investeras så skapas det ju jobb. Det förstår väl alla men vad inte alla förstår det är ju att denna effekt av investering – alltså jobbskapande – inte är den primära orsaken till fastighetsaffärer. I alla affärer så handlar det ju om att tjäna pengar. Kan inte detta primära uppfyllas då blir det heller ingen affär och då blir det heller inga nya jobb. Allt detta hänger samman.

Men jag skulle vilja säga till alla politiker att jobbskapande åtgärder bara kan genomföras om investeringar lönar sig. Vi gör ingen investering i marknaden om det inte går att tjäna pengar. Denna självklara logik borde alla politiker ta till sig.

En politikers huvuduppgift borde vara att se till så att marknaden görs så attraktiv som möjligt för att kunna investera i. För ni vill väl att företagen stannar kvar i vårt samhälle? Om ni försöker ytterligare beskatta oss företagare så kan inte vi se någon anledning till att stanna kvar i det här samhället. Förklara för mig varför jag ska investera mitt kapital här när jag kan investera utomlands och få en avsevärt högre förräntning?

Att inte agera utifrån denna verklighet skulle leda till konkurs för mitt företag.

Hållbarhet och hållbarhet, inte har jag tid över att fundera på om mina investeringar kan räknas som hållbara eller inte. Nej det finns ingen i marknaden som reflekterar över om investeringar kan anses vara hållbara eller ej. Hållbarhet för mig det innebär att investeringen måste löna sig på sikt – en hållbar investering. Där alltså begreppet hållbarhet står för en långsiktig förräntning av investerat kapital.

Att lägga in klimatnegativa konsekvenser av eventuella investeringar är ingenting som vi affärsmän grubblar över. Och, i ärlighetens namn, huruvida mina investeringar leder till nya jobb funderar jag överhuvud taget aldrig på.

Investeringar är en pengafråga, ingenting annat!”

Maj 2018

Inlägg 62: Penningpolitik

Penningpolitik utifrån det rådande etablerade resonemanget handlar om att finna en ”balans” mellan samhället och vår kapitalistiska marknadsekonomi. Penningpolitiken bör alltså utformas, enligt rådande normer, på ett sådant sätt att ekonomiska konflikter minimeras, så långt det går.

Denna utformning låter ju naturligtvis helt förnuftig, men kom ihåg att det handlar om att förvalta den rådande marknadsekonomin, så bra det nu går utifrån den verklighet som vi alla lever i. Och här har vi tidigare konstaterat att den rådande marknadsekonomin inte kommer att kunna klara ”leveransen” av välfärd och ekologisk hållbarhet, i synnerhet inte då vi betraktar världen globalt vilket vi måste göra.

Vi hör nu så kallade ekonomiska ”experter” som varnar för vad som kommer att hända när vår rådande högkonjunktur snart kommer att ge vika för den annalkande lågkonjunkturen. Dessa ”experter” pekar på det faktum att vi nu har en negativ styrränta i högkonjunktur och menar därför att räntan måste sänkas ytterligare – vilket ju är den rådande ordningen – när konjunkturen vänder nedåt. 

Vi får då en minusränta som än mer resulterar i att pengar på banken är rena förlustaffären. Detta kommer då att resultera i att vi alla vill tömma våra bankkonton mot kontanter. Det lönar sig alltså bättre att ha pengarna under kudden än att ha dom i banken.

Vad skapar denna effekt då för återverkningar? Jo det finansiella systemet kommer att sakna likvida medel och därmed uppstår en finansiell kris. Självklart så smittar denna kris av sig på övriga samhället. Kreditgivningen kommer, mer eller mindre, att kollapsa!

Det är bland annat dessa följdverkningar som en stor del av rådande ekonomiska ”expertis” varnar för. Penningpolitiken kommer, så att säga, att milt sagt råka ut för obalans.

Kan då det rådande penningpolitiska agerandet stabilisera denna framtida utveckling? Nej den kan inte det.

Eftersom vi redan nu har en minusränta i det vi benämner högkonjunktur så har därmed det penningpolitiska utrymmet för ytterligare stimulering av ekonomin – i en kommande lågkonjunktur – i princip försvunnit. Alltså får detta till följd att investeringar i ”produktiv” verksamhet avstannar och istället väljer kapitalets ägare att investera i improduktiva verksamheter, som spekulation med allt vad det innebär.

Vad drar vi för slutsatser av denna alltmer svårbemästrade penningpolitik? Jo vår destruktiva marknadsekonomi kommer att gå in i än värre kriser framöver och då i synnerhet när lågkonjunkturer tar vid. Penningpolitiken förlorar därmed inflytande över hur kapitalet bör agera.

Den vidare utvecklingen innebär då att kapitalet kommer att fjärma sig från penningpolitiska intressen för att istället fokusera på det som kapitalägande handlar om, nämligen att prioritera kapitalförräntningen.

Juni 2018

Inlägg 63: Den etablerade ”vänstern”

Det är någonting i den så kallade ”vänsterns” analys av vårt samhälle som inte stämmer. Om vi börjar med frågan varför ”vänstern” inte lyckas med att stärka sin position, när nu samhället faller sönder på ett allt märkbarare sätt?

Jag noterar att så kallad ”vänstermedia” inte förmår och då inte heller kan kommunicera ut de grundläggande orsakssammanhangen till varför samhället faller sönder. ”Vänstermedia” beskriver i vanlig ordning hur samhället med alla dess ”sektorer” splittras upp och leder till ökande ojämlikhet – vilket naturligtvis är viktigt i sig – men att därifrån kunna dra slutsatser om de orsakssammanhang som drar isär våra samhällen låter sig inte göras.

Är det så att den etablerade ”vänstern” likt den så kallade ”arbetarrörelsens” elitskikt inte kan tänka sig ett samhälle som utgår från helt andra ägarstrukturer än dagens rådande system? I denna etablerade ”vänster” inräknas även så kallad ”vänstermedia”.

Hur kan denna avsaknad av analys ha fått fotfäste i vår så kallade ”vänster”? Kan det bero på att den etablerade ”vänstern” liksom tidigare socialdemokratin nu blivit så ”insyltad” i vår kapitalistiska marknadsekonomi att den helt enkelt har ”köpt” den rådande strukturen?

Det måste nog vara på det viset, utgår jag ifrån. Och vad grundar jag då detta på? Jo den etablerade ”vänstern” intar samma ”samhällsansvar” som övriga partier i riksdag, kommuner och landsting. Man har därmed åtagit sig ansvaret för att vara med och ta beslut om hur samhället ska skötas. Och kom ihåg här att detta innebär att den etablerade ”vänstern” i princip har godkänt den rådande ordningen som gäller för strukturen. Alltså en struktur som är uppbyggd utifrån ojämlikhet; ojämställdhet och orättvisa. Där den rådande marknadsekonomin saknar demokratiska beslutsprocesser och där kapitalägandet är helt underställt privata intressen. I denna ”miljö” agerar alltså den etablerade ”vänstern”, som vilket annat parti.

Det säger sig självt att en sådan politik innebär att ”vänstern” har förlorat sig i den rådande samhällsordning som nu gäller och att man därigenom saknar förmågan att ta initiativet till grundläggande förändringar av samhällsstrukturen. ”Vänstern” kommer därmed att agera ”åskådare” till de rörelser som aktivt kommer att ta tag i de nödvändiga strukturella förändringar som krävs.

Man har misslyckats med att ”fånga” upp det allmänna missnöje som mer och mer breder ut sig mot samhällets succesiva nedmontering av välfärden, vilket då i stället resulterar i att människor vänder sig till populistiska partier som presenterar ”lösningar” som saknar all saklig grund.

Denna deprimerande politiska utveckling har ”vänstern” ett stort ansvar i eftersom man är oförmögen att göra en saklig analys av samhällsutvecklingen och sedan dra rätt slutsatser av hur agerandet måste bli.

I det här sammanhanget måste det åter påminnas om att vår kapitalistiska marknadsekonomi går mot allt värre kriser och att denna utveckling ligger, så att säga, inbyggd i själva den rådande strukturen. Att i detta läge sträva efter att ta ett politiskt ansvar över en rådande samhällsstruktur som är dömd att misslyckas leder naturligtvis till att den etablerade politiken mister sin trovärdighet eftersom det är en maktpolitisk omöjlighet att förhindra det pågående sönderfallet inom vår rådande marknadsekonomi. I denna maktpolitiska omöjlighet agerar alltså den etablerade ”vänstern”.

”Vänsterns” viktigaste uppgift är därför att agera i opposition men framför allt fokusera på arbetet att bygga rörelser som kräver en nödvändig systemförändring av vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi.

Juli 2018

Frågor och svar

Hur får vi välfärden på ”fötter” igen? Varken skola, vård eller omsorg fungerar ju tillfredsställande. Hur kan det ha blivit så här och vad måste göras åt problemen?

Det dystra beskedet på den här problematiken är att det inte kommer att bli bättre och då kommer det naturligtvis istället, logiskt sett, att gå mot ännu sämre tider. Vi får alltså inte välfärden på ”fötter” igen. Och vad beror då detta på? För att söka svaret på dessa frågor så måste vi analysera den bakomvarande utvecklingen för välfärden och därigenom söka komma till svar.

Vi konstaterar att välfärden genom åren har blivit mer och mer privatiserad. Välfärden har utvecklats från enbart offentlig verksamhet till att bli privatstyrd verksamhet. Genom skattemedel så läggs verksamheten ut på privatägd regi.

Men är det någon nackdel att ha det på detta vis? Ja att använda skattemedel till att driva privatägda ”välfärdsföretag” skapar ett ekonomiskt vinstintresse därför att vi har att förhålla oss till en kapitalistisk marknadsekonomi. Skattemedel hamnar i en marknad där det handlar om att prioritera kapitalägandet, före allting annat inklusive ”välfärden”. På det här viset så försvinner skattemedel från offentliga åtaganden och hamnar istället hos privata kapitalägare där den rådande marknadens inneboende ”regler” gäller.

Vi måste inse att vår kapitalistiska marknadsekonomi utvecklas på det här viset. Det ligger så att säga i sakens natur att vår rådande marknadsekonomi ”infiltrerar”, mer och mer, offentliga verksamheter. Här finns ”säkra” intäkter att hämta, mycket mer ”säkra” än om kapitalbehoven skulle kräva kreditåtgärder på en riskfylld marknad.

Hela den här utvecklingen speglar den rådande samhälleliga välfärdskrisen och den speglar även vår rådande marknadsekonomis kriser. Eftersom det är vår rådande marknadsekonomi som i princip sätter agendan för hur hela samhället ska ”leva” så har vi nu nått det stadium när det offentliga gör allt som står i dess makt för att kunna hjälpa vår rådande marknadsekonomi att fortleva.

Det är så vi måste förstå den här negativa utvecklingen. Det är alltså en omöjlighet att kunna vända den här negativa spiralen eftersom vi har ett system som kräver allt mer av det offentliga, för att kunna leva vidare.

När det nu under rådande strukturella förhållanden därför är en omöjlighet att komma till rätta med välfärdsproblematiken så betyder det att den enda långsiktiga lösningen är att vi ”arbetar” fram en marknadsekonomi som kan förändra den här dystra utvecklingen – alltså krävs det en demokratisk marknadsekonomi!

Frågor och svar 2

”Kan ett samhälle fungera utan en ränteekonomi?”

En ”ränteekonomi” är det ekonomiska system som vi nu befinner oss i, alltså vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vårt rådande ekonomiska system har som högsta prioritet att förränta det privatägda kapitalet. Det kan göras på olika sätt och det vi kanske närmast tänker på angående ”ränteekonomi” det är när kapitalets ägare begär in ränta på utlånade pengar. Mer pengar kommer alltså in till kapitalets ägare än vad som lånades ut.

En form av, det vi benämner, ekonomisk tillväxt har därmed uppstått. Hela vår kapitalistiska marknadsekonomi är uppbyggd utifrån denna ”cirkulation” av pengar vars avsikt är att ”skapa” ekonomisk tillväxt.

Kan då vårt samhälle funger på det här sättet? Vilket ju, som ni ser, blir den omvända frågeställningen mot vad som ställdes ovan. Och får vi ett svar på denna sistnämnda frågeställning så borde vi därför kunna besvara den första frågan.

Kanske en majoritet av oss skulle svara: ”har det fungerat hittills så ska det väl fungera framöver”.

Men vad är det då som ”fungerar”?

Är det att vi här och nu, i vårt samhälle, påstår oss leva i ett så kallat välfärdssamhälle? Men varför lever då inte alla i vårt samhälle eller riktigare, varför lever inte alla oberoende av var dom lever runt om på jorden i en så kallad välfärd? Ja hur ska vi besvara frågorna? Ska vi enbart utgå ifrån vårt eget samhälle eller ska vi utgå ifrån en global syn på problematiken?

Här finns inget val, vi måste utgå ifrån en global syn på problematiken. Varför då, frågar någon? Jo om vi ställer samma frågeställning till någon som lever sitt liv ”vid sidan av välfärden” så kommer denna person att hävda att ”välfärden” inte innefattar ”mig”.

Men bara det faktum att miljarder människor lever sina liv ”vid sidan av välfärden” säger ju att våra samhällen inte ”fungerar” för alla. Eller kan vi tolka detta ”faktum” på ett annat sätt? Och vi behöver heller inte ”gå utanför” vårt eget samhälle för att inse att ”välfärden” inte ”nås” av alla. I vårt eget samhälle saknas tydligen ”välfärden” för många.

Vad har då detta med ”ränteekonomi” att göra? Jo ”ränteekonomin” är uppbyggd på det viset att den som ”redan har” ges möjligheter att få ännu mer. Alltså själva meningen med vår kapitalistiska marknadsekonomi, som har påpekats otaliga gånger. Och denna ”ränteekonomi fungerar” – för den som ”redan har” – så länge som den ekonomiska tillväxten fortgår. Den ”fungerar” således inte när den ekonomiska tillväxten avstannar och, som sagt, den ”fungerar” inte för den som ”lever vid sidan om välfärden”. 

Då blir självfallet följdfrågan: kommer den ekonomiska tillväxten att fortsätta eller kommer den att avstanna? Svaret blir: den ekonomiska tillväxten kommer att avstanna och den kommer också att gå ”minus” i ett längre perspektiv.

Därmed har vi fått svaret på om ”ränteekonomin”kan ”fungera”. Nej ”ränteekonomin” kan inte ”fungera” i ett framtida samhälle därför att denna form av ekonomi inte ser till samhällets bästa och i och med att den ”fungerar” på det här viset, som vi ser idag, så är den skadlig för vårt samhälle.

Ska samhällen kunna ”fungera” långsiktigt så måste det ske utan en ”ränteekonomi”.

Det är ”ränteekonomin” som är med och framkallar den kollaps som vi nu ser utspelas i vårt rådande ekonomiska system.

Att tjäna pengar på pengar är ingenting annat än en legaliserad form av ekonomiskt bedrägeri.

Augusti 2018

Frågor och svar 3

”Varför har migrationsfrågan blivit valets huvudfråga?”

Alla frågor som handlar om offentliga utgifter får den högsta prioritet bland våra etablerade politiska partier. Och när nu ”migrationsfrågan”, sedan några år, blivit både en ekonomisk och moralisk fråga, för den etablerade politiken, då görs denna ”fråga” till valets ”huvudfråga”.

Det är alltså först och främst en ekonomisk fråga och inte en moralisk fråga av den enkla anledningen att i vår rådande ekonomi så handlar det om att ekonomiska intäkter ska kunna investeras i ”produktiva verksamheter”, som i sin tur kan generera någon form av förräntning. Att investera i människor som befinner sig på flykt och därmed behöver all den hjälp som nöden kräver kostar pengar, mycket pengar. Så det är utifrån den här faktiska verkligheten vi har att förhålla oss till, i dagens etablerade politiska debatter.

Men ”migrationsfrågan” har ju sina orsakssammanhang som allting annat i vår sammhälleliga uppbyggnad. ”Migrationsfrågan” måste förstås i ett sammanhang där vår globala sammhälleliga uppbyggnad inte fungerar och därför innehåller så grava strukturella ”fel” att människor tvingas fly från sina egna samhällen.

När vi alla, över hela världen, lever i ett system där det privata kapitalägandet avgör hur ditt liv kommer att utformas så skapar detta strukturella ”ramverk” både vinnare och förlorare. I denna ekonomiska konkurrens mellan människor uppstår självklart konflikter och genom den alltmer hårdare konkurrensen så leder dessa konflikter till våldsamheter.

Vår marknadsekonomis tilltagande kriser avspeglar sig i våldsammare motsättningar mellan människor och dessa motsättningar utspelar sig, som vi ser, i samhällen där det sociala ”skyddet” i princip saknas. Det handlar om att komma ”först till kvarn”, om ni förstår hur jag menar.

I detta vårt globala ekonomiska system, kapitalismen, så kan därför ingen lösning möjliggöras när det gäller ”migrationsfrågan”. Själva systemet är ju uppbyggt utifrån prioriteringen att var och en får ”kriga” på sitt sätt för att kunna överleva. Och denna ohållbara strukturella konstruktion kan inte, vilket säger sig självt, skapa samhällen där ”migrationsfrågan” finner en lösning.

Våra etablerade politiska partier förmår inte dra denna analys, i och med att de inte kan förstå kapitalismens strukturella ohållbarhet. När nu denna ohållbarhet kommer att visa sig än tydligare framöver så innebär detta att ”migrationsfrågan” tar allt större plats i våra politikers debatter och därmed i våra samhälleliga beslutsprocesser. Vilket då leder till, som vi kanske förstår, att ”klimatet” för människor som flyr från krig och elände bara blir ännu hårdare. Gränser stängs vilket gör det svårare för flyktingar att finna en ”fristad”.

Våra etablerade politiska partier ser att ”migrationsfrågan” tar allt större ekonomisk plats – vilket som sagt är det stora skälet till att ”frågan” är valets stora debattämne – så av denna anledning tar partierna fram diverse förslag på hur ”frågan” ska kunna ”lösas”. En begränsad invandring ses som, i stort sett, den enda möjliga ”lösningen” på ”frågan”. Och i den rådande ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till så handlar ekonomin om att ”äta eller ätas”. Därför blir svaren från våra så kallade ”välfärdssamhällen”, att stänga gränserna för flyktingar.

”Dom får klara sig bäst det går bara dom inte kommer hit!”

Så ser det ut och så kommer fortsättningsvis utvecklingen att se ut.

”Det handlar främst om att värna vårt eget land och vårt eget folk!”

Den politiska debatten handlar inte längre om solidaritet med människor som flyr, utan debatten handlar om ekonomiska effekter av en allt mer tilltagande ”migrationsfråga” och med den ökande samhälleliga utgifter.

Vi kan alltså konstatera att ”migrationsfrågan” kommer att bli en ännu hetare debattfråga i takt med att den kapitalistiska marknadsekonomin går mot allt värre sönderfall. Och denna destruktiva utveckling leder till att människor ställs mot människor – migranter ställs mot icke-migranter. I praktiken så ses därför migranter som ett hot mot oss och vår så kallade ”välfärd”.

Frågor och svar 4

”Skolan beskrivs ju som en institution i fritt fall. Går det att få skolan på fötter igen?”

Nej det kommer inte att gå! Detta blir det direkta korta svaret på frågan, men svaret måste självfallet utvecklas.

Skolan är en fundamental ”byggsten” i vårt och alla andra samhällen. ”Vård, skola och omsorg” heter det ju och skolan lider av ”fritt fall” som övriga ”välfärdsinstitutioner”. Varför är det så? Är det slumpen som har ställt till det på detta vis eller finns det någon logisk förklaring på eländet?

Ja det finns en logisk förklaring på den här problematiken. Den offentliga finansieringen av ”välfärden” räcker inte till. I denna otillräcklighet ingår resursbrist som gör att det saknas personal vilket då leder till att arbetsbelastningen för personalen ökar hela tiden. Vi får en ”vård, skola och omsorg” som inte klarar av att leva upp till det vi benämner samhällelig välfärd.

Detta är ingen nyhet för oss. Vi har sett det här scenariot nu i ett antal år. Således ingen nyhet. Skolan är som sagt inget undantag. Men vad är det då i grunden som orsakar den här destruktiva samhällsutvecklingen?

Jo i och med att vi har en kapitalistisk marknadsekonomi som ju är den enskilt mest påverkbara ”sektorn” i våra samhällsliv så kommer samhället totalt sett att förhålla sig till den rådande marknadsekonomin, på det sätt som marknadsekonomin nu fungerar. Om marknadsekonomin kräver ekonomisk tillväxt för att kunna fungera då anpassar sig hela samhället efter detta krav. Eftersom den rådande marknadsekonomins krav inte kan förverkligas på ett realt sätt – tillväxten kan alltså inte ske med allt mer produktiv verksamhet, utan i stället sker en konstlad tillväxt med hjälp av i huvudsak krediter där ett skuldberg byggs upp i samhället. Den rådande marknadsekonomin kan således fortsätta ”tack vare” att vi människor i samhället skuldsätter oss än mer. Konsumtionskravet skruvas upp hela tiden med hjälp av systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt.

Som sagt, även skolan inkluderas i den här samhälleliga jakten på ekonomisk tillväxt. I denna jakt så ingår allt större offentlig finansiering av marknadsekonomin, som vi vet inkluderar även skolan. När denna offentliga finansiering allt som oftast inte räcker till då ”löses” detta med nedläggning av skolor; högre arbetsbelastning på lärare; dåliga löner; för stora klasser; sämre undervisning. Allt detta och mer därtill leder till att barn och ungdom inte får möjlighet att lära sig det man har rätt att förvänta sig i det vi kallar ”välfärdssamhället”.

Skolan liksom all annan ”välfärdsverksamhet” dras med i den rådande marknadsekonomins inneboende krav och kan därför inte förhålla sig som en ”neutral” institution i samhället. Skolan formas, som all annan verksamhet, av vår globala kapitalistiska marknadsekonomi. Den hamnar mer och mer i ”klorna” på det privatägda kapitalets prioriteringar, nämligen förräntningen på investerat kapital.

Frågor och svar 5

”Högerpopulistiska partier vinner alltmer röster överallt. Varför blir det så?”

När samhällen inte klarar av att upprätthålla den normgivande så kallade välfärden då reagerar naturligtvis vi människor på denna nedbrytande process i samhället. Rådande etablerade partier får ta stryk för detta sönderfall av välfärden och vi söker självklart förklaringar till detta sönderfall.

Då nya oetablerade partier dyker upp och ger sin syn på problematiken, som i huvudsak går ut på att kritisera den etablerade politiken och egentligen hela etablissemanget med dess institutioner, så kan denna kritik få ett omfattande stöd bland oss alla.

Att välfärden sönderfaller det upplever vi, men vi inser inte fullt ut vad detta sönderfall kommer sig av. Vi riktar vår kritik mot den etablerade politiken som ju tar, i många fall, avgörande beslut för den samhälleliga välfärden. Exempelvis nedläggningar av skolor på mindre orter; minskning av vårdinrättningar; över huvud taget kraftigt minskade resurser till välfärden i stort.

När politiska beslut leder till sådana här åtgärder då inser vi alla att någonting har gått snett, med samhällsbygget. Vi utkräver ansvar för den här sortens politiska beslut och vi vänder vår ilska mot hela etablissemanget.

I detta folkliga missnöje över rådande förhållanden i samhället så växer sig så kallade missnöjespartier fram. Om inte etablerade partier kan förklara orsakssambanden till välfärdens sönderfall då vänder vi oss självfallet till dessa partier, som påstår sig ha svaren på problemen.

Att dessa så kallade högerpopulistiska partier inte heller kan förklare orsakssambanden är en annan historia.

September 2018

Nytt samhällssystem

Vi är några medlemmar av Steg 3 som träffas regelbundet via nätet och vi har bland annat som målsättning att fördjupa debatten kring tillväxt, humanism och ekologism för att hitta lösningar som ger ett mer balanserat samhällssystem. Det vill säga ett samhälle med demokratiska delsystem som respekterar mänskliga rättigheter och människors lika värde och inte kräver ekonomisk tillväxt för att fungera, vilket på så sätt möjliggör en utveckling av vår politiska demokrati till att bli mera socialt och ekologiskt hållbar.

I olika fora vill vi fördjupa debatten och sprida våra texter med förhoppningen att dessa texter kan leda fram till ett ökande engagemang för att åstadkomma ett samhälle som är mer hållbart och i bättre balans tack vare nya modeller som inkluderar sociala, ekonomiska och ekologiska förhållanden.

Vi välkomnar skribenter som delar den här uppfattningen och som vill bidra till att debatten i samhället tar upp dessa grundläggande frågeställningar, som den etablerade politiken så gott som aldrig berör.

Vi som skriver, och debatterar med varandra utifrån dessa uppfattningar är för närvarande:

Bo Hagstedt

Bo Herlin

Henrik Lund

Jan Opöien

                                                                     —————

Nytt Samhällssystem

När hela den ekologiska balansen förändras och med den likaså även vår samhälleliga struktur leder till sönderfall, då beror denna negativa utveckling på någonting. Det finns naturligtvis orsaker till varför utvecklingen ser ut som den gör. Om detta – att det finns orsaker – är vi alla säkert mer eller mindre medvetna om. Men vad för slags orsaker det handlar om är vi däremot inte eniga i.

Att det handlar om mänskliga aktiviteter skriver vi nog alla under på.

Vad då för mänskliga aktiviteter? Jo naturligtvis beslutsprocesser i våra samhällen. Beslutsprocesser som tas av ”ledande” människor runt om i våra samhällen. Vi benämner dessa kort och gott för makten.

När vi granskar makten så ser vi att denna makt agerar utifrån ett rådande samhälleligt ”tillstånd”. En strukturell utformning av hela ”samhällskroppen”. Man kan säga att makten agerar utifrån en förvaltande ”position” till ”samhällskroppen”.

I vårt samhälle och för övrigt i de flesta samhällen på vår jord så agerar makten utifrån likartade ”positioner”. Jag menar alltså att våra ”samhällskroppar” runt om i världen är strukturellt uppbyggda på liknande sätt. Av detta bör vi kunna dra slutsatsen att ”samhällskroppen” är global, den ser i princip likadan ut var än vi befinner oss. Våra samhällen är alltså strukturellt uppbyggda utifrån ett likartat sätt.

Och hur ser då denna strukturella utformning ut? Jo vi benämner denna grundläggande utformning: en kapitalistisk marknadsekonomi. Hela ”samhällskroppen” är uppbyggd utifrån den kapitalistiska marknadsekonomins förutsättningar.

Hur ser då dessa förutsättningar ut? Jo denna rådande marknadsekonomi vilar på grundpelaren att kapitalet – med allt vad det innebär – ägs privat.

En sådan strukturell uppbyggnad kräver likaså vissa bestämda ”spelregler” för att kunna fungera. Ett privatägt kapitalägande innebär att marknadsekonomin ”vilar” på konkurrens mellan dess ägare. Konkurrensen om det privatägda kapitalet leder i princip till förmågan att kunna överleva. Detta faktum har vi alla att förhålla oss till.

Prioriteringen i denna vår ekonomi handlar därför om att kapitalinvesteringar ska kunna förränta sig. Den som lyckas med detta överlever. Konkurrenter slås ut och kan inte överleva, såvida vi inte lever i ett samhälle där ett visst mått av socialt och ekonomiskt stöd kan ges. Vilket inte alls är fallet i en mängd samhällen.

Så här fungerar våra ”samhällskroppar” världen över och det är denna ordning vi har att förhålla oss till. Utifrån denna ordning formas sedan en politisk förvaltning som har till uppgift att just förvalta denna rådande marknadsekonomi, på bästa tänkbara sätt.

Denna samhällsförvaltning kan gå till på olika sätt men om vi håller oss till vårt eget samhälle så upprätthålls denna förvaltning av, det vi benämner, demokratiska politiska beslut. Huruvida dessa beslut kan anses demokratiska kan naturligtvis diskuteras, men hur som helst så är det den politiska makten som har ansvaret över förvaltningen av den rådande samhälleliga strukturen.

Då vi nu granskar maktens politiska beslut så ska vi därför vara medvetna om att denna politiska makt  har att förhålla sig till en kapitalistisk marknadsekonomi som kräver sina ”spelregler”, för att kunna fungera. Alltså måste – med betoning på måste – den politiska makten göra allt som står till buds för att hålla den rådande marknadsekonomins ”spelregler” under armarna. I annat fall sönderfaller denna ekonomi och med den hela den samhälleliga strukturen.

Det bisarra med den här politiska förvaltningen av vår kapitalistiska marknadsekonomi det är att denna rådande marknadsekonomi ändå sönderfaller trots allt mer ökande ekonomiskt stöd från den politiska makten.

Om orsakerna till detta tas inte upp här utan kommer att redovisas i kommande texter.

Detta vårt globala samhällssystem visar nu upp sig med sin totala oförmåga att, med rådande politik och marknadsekonomi, kunna ta våra samhällen till social rättvisa och jämlikhet, samt den absolut nödvändiga ekologiska balansen. Det är med andra ord en omöjlighet att med rådande politik kunna skapa dessa ovanstående nödvändigheter när vi har ett ekonomiskt system som saknar förutsättningarna att förändra sig .

Vi kan därför konstatera att det är, som sagt, en omöjlighet med dagens maktpolitik som säger sig syfta till att åstadkomma ekologisk balans, rättvisa och jämlikhet samtidigt som vi har ett rådande marknadsekonomiskt system som kräver bland annat ekonomisk tillväxt – med allt vad det innebär – för att överhuvud taget kunna fungera. Denna ekvation går inte ihop.

Våra samhälleliga visioner kan därför omöjligen förverkligas med rådande samhällssystem.

Nytt samhällssystem 2

På samma sätt som politiker och ekonomer hela tiden förespråkar ekonomisk tillväxt som det enda ”saliggörande” så vurmar dom likaså över konkurrensens nödvändighet. Inte så konstigt att dom gör det, kan vi tycka. Vi har ju ett ekonomiskt system som kräver dessa ”nödvändigheter”, för att kunna fungera.

Men dessa ”nödvändigheter”, för systemets överlevnad, är också samtidigt systemets fortsatta marsch mot ökande sönderfall. Hur går detta ihop?

Nej det går naturligtvis inte ihop. Systemet sönderfaller ju, mitt framför ögonen på oss. Och ändå ”predikar” våra politiker och ekonomer om denna fortsatta strävan efter ekonomisk tillväxt och det ständiga påhejandet av konkurrensen.

Men vad är det då för fel med konkurrensen? Jo men eftersom vi har att förhålla oss till en kapitalistisk marknadsekonomi så leder konkurrensen till nödvändigheten att ”växa”. I annat fall stagnerar företagandet och därmed ”hotas” kapitalaccumulationen vilket leder till utslagning på marknaden.

Omställningsrörelsens ”svaga” punkt

En framtid med frihet, jämlikhet och syskonskap

Birger Schlaug skriver i tidningen Syre nr. 294:

”Vi behöver en socialekologisk blandekonomi som inte är inriktad på arbetslinje, inte anammat idén om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill, som inte är beroende av ekonomisk tillväxt för att överleva. En ekonomi som värnar den civila sektorn där vi inte är konsumenter eller producenter, utan bara människor.

En ny berättelse. Varför inte börja nu? I (naivt?) hopp om att sätta press på dem som nyss valts.”

Allt detta låter naturligtvis helt riktigt! Ja vi behöver ”en ny berättelse” och i denna nya berättelse måste vi sätta oss in i vad som gör att vår rådande marknadsekonomi inte ”värnar den civila sektorn”.

Schlaug för fram önskemål, i artikeln, som vi alla kan skriva under på och han pekar på avgörande när-historiska tidpunkter då våra visioner smulas sönder en efter en. 

Men i artikeln saknas frågeställningen: Varför?

Visserligen skriver Schlaug: ”Varför inte börja nu? I (naivt?) hopp om att sätta press på dem som nyss valts.” 

Men hur ska ”en ny berättelse” kunna formuleras om vi inte känner till orsakerna varför det ser ut som det gör? Alltså att det handlar om: ”kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill”.

Schlaug skriver att ”vi behöver en socialekologisk blandekonomi”. 

Kan detta vara svaret på: att vi behöver en ekonomi ”som inte är beroende av ekonomisk tillväxt för att överleva”?

Blandekonomi brukar beskrivas som just en blandning av kapitalistisk marknadsekonomi och offentligt planerad ekonomi. Där i huvudsak den kapitalistiska marknadsekonomin bestämmer tillgången och efterfrågan på marknaden och där den planerade ekonomin kan sägas bestå av offentliga ekonomiska åtaganden. Man brukar därmed lite kortfattat beskriva vårt eget samhälle som blandekonomiskt.

Här, menar jag, kommer vi till den ”svaga” punkten i ”En ny berättelse” som Schlaug eftersträvar. 

Vi måste inse att en kapitalistisk marknadsekonomi – som ju alltså är en del av det vi benämner blandekonomi – hela tiden eftersträvar en ökande ekonomisk tillväxt ”för att överleva”. Vilket då innebär att denna marknadsekonomi hela tiden växer på den offentliga ekonomins bekostnad, och denna inneboende process kan inte hejdas av vårt eget samhälles politiska maktorgan.  

Den rådande marknadsekonomin är ju global och dess beslutsprocesser koncentreras därmed i denna globala marknad där dessa beslutsprocesser dessutom är överordnade våra politikers beslut. Det är här, på denna ”svaga” punkt, som omställningsrörelsen/miljörörelsen inte förmår analysera sig fram till omöjligheten att Schlaugs ”socialekologisk blandekonomi” ska kunna uppfylla de visioner som Schlaug och alla vi andra eftersträvar. 

Denna bristande analys av våra samhällens strukturella uppbyggnad drabbar omställningsrörelser/partier hårt, särskilt när dessa partier gör sig politiskt ansvariga i vår rådande politiska och ekonomiska verklighet.

Hur vi än önskar oss en ”socialekologisk blandekonomi som inte är inriktad på arbetslinje” så kan alltså inte vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi förändra sina inneboende prioriteringar – som alltså handlar om ständig ekonomisk tillväxt och kapitalackumulation där ”verktyget” bland annat finns i den allt hårdare konkurrensen. 

Just den här ”svaga” punkten – att inse omöjligheten av vår rådande marknadsekonomi/blandekonomi – gäller det för alla progressiva krafter att bli medvetna om när vi agerar utifrån ”En ny berättelse”.

Den enda framkomliga vägen att kunna förverkliga våra visioner går genom en övergång till en demokratisk marknadsekonomi som innebär att kapitalet (särskilt stora kapitaltillgångar) ägs av samhället (som bl.a. har hand om penningutgivning, finansiering av företag och ”indrivning” av skatter) och att företagandet alltmer övergår till demokratiska företag som ägs av var och en av oss (dvs. i praktiken styrs av deras aktiva medlemmar). 

Vi är alla entreprenörer, vi är alla företagare men alla stora inarbetade kapitalvärden måste förvaltas av samhället!

Oktober 2018

Utdrag ur en diskussion (Tillväxtens orsaker)

Hej grabbar och tack för ett bra samtal igår!

Jag tar mig friheten att fortsätta träden, som började som allmän i steg 3, i vårt de 4:as gäng.

Jag tycker tråden tangerar det vi talade om vid senaste mötet. Vad som är det stora problemet och jämförde oljan med ränteekonomin. Jag skulle vilja fortsätta det spåret då jag ser det som mycket viktigt.

Först och främst vill jag åter poängtera det jag sa senast, att det är viktigt att ha både ett helhetsperspektiv och ett detaljperspektiv samtidigt.

Samtidigt är det viktigt att vi skiljer på reala värden och imaginära värden. Om vi i ekonomiska termer beskriver det, så är det skillnad mellan realekonomi och finansekonomi. Realekonomin baseras på värden som kan ersättas i materiella ting (som t ex olja). Finansekonomin baseras på värden som inte finns mer än som fiktiva ting.

Skillnaden mellan dessa är avgörande för att se vad som rent strukturellt orsakar problem. Jag ska försöka tydliggöra detta med ett exempel:

Rent matematiskt kan man beskriva allt som inbegrips i den reala ekonomin som ”Real 100%”. Varken mer eller mindre.

(Att man sedan ”förädlar” reala resurser och säljer det är en annan sak. Det innebär enbart att man byter resurser med varandra.)

När det gäller finansekonomin baseras den på fiktiva värden som skapas på en fiktiv marknad. Det innebär att det inte finns någon gräns för vad 100% innebär. Det är det vi menar med den exponentiella expanderande tillväxtekonomin.

Det finns dessutom två problematiska dimensioner i finansekonomin. Dels den ständigt expanderande penningmängden, dels den ständigt expanderande ränteskulden.

Den förra ger förutsättningar för människor att utnyttja mer av realekonomin än vad den klarar av just på grund av att penningmängden hela tiden expanderar.

Den senare tvingar fram ökat penningskapande för att klara av räntekostnaderna i varje givet tillfälle.

Vad tillväxtkritiker oftast kritiserar när det gäller tillväxtekonomin så är det ökningen av penningmängden som ju gör det möjligt att omvandla allt mer av den reala ekonomins resurser. (Obs att jag enbart påtalar detta utan tycka det är negativt.)

Det man i princip aldrig kritiserar är räntefunktionen i den finansiella ekonomin. Ekonomer definierar nämligen t ex krediter eller aktier som produkter och likställer det med reala värden vilket är helt fel.

(Pengar kan nämligen aldrig bli en produkt mer än om man talat om materialvärdet i mynt t ex. Det är en illusion av gigantiska mått som ekonomer och politiker av någon anledning inte förstår skillnaden mellan.)

Anledningen till varför jag så envist håller fast vid att det är ränteekonomin som är orsaken till tillväxten är just räntefunktionen som driver på expansionen av penningmängden. Om vi skulle ha en räntefri ekonomi som är balanserad i relation till ”Real 100%” skulle vi kunna ha ”Finans 100%” som motsvarar ”Real 100%”. Då skulle pengar inte längre kunna vara både betalmedel och en produkt utan enbart ett betalningsmedel.

Relationen mellan ränteekonomin och den reala ekonomin kan man också beskriva som nedan:

Ränteekonomin => ökad penningmängd => ökade mänskliga aktiviteter i form av ökad produktion => ökad konsumtion.

Observera att det inte innebär att jag tycker man ska strunta i att verka för exempelvis minskad konsumtion trots att det står sist i kedjan. Jag vill enbart påtala detaljerna för att vi ska kunna betrakta helheten och orsakssambandet. Egentligen ska orsakssambandet ovan vara i en cirkel men jag vet inte hur man gör rent tekniskt här så ni får föreställa er det.

Det är inte konstigt att debattörer/politiker/experter relaterar till våra aktiviteter i form av produktion och konsumtion då det är konkret i och med att det berör den reala ekonomin. Det är bara synd att det oftast fastnar i ett skuldbeläggande om vem/vilka som är mer hänsynstagande till miljön än andra. Det är därför debatten om hållbarhet eller utsläpp inte kommer längre än till att tekniken ska fixa allt.

I min bild av det nödvändiga paradigmskiftet överensstämmer det med Bosses tanke som jag tog upp ovan. Nämligen balansen mellan människan och miljö samt balansen mellan människorna. I min modell beskrivs det som balans mellan miljö och marknad/elit samt balans mellan individ och marknad/elit.

Min kritik av ränteekonomin är alltså för att den skapar obalans mellan miljö och marknad/elit genom ohållbar produktion/konsumtion.

Går vi sedan vidare och tittar på balansen mellan människorna (mellan individ och marknad/elit) så handlar det om hur vi ska få till en demokratisk fördelning av de pengar som ändå finns i ekonomin. Här kommer sådant som arbetslinje, skattefördelning med mera in. Variabler som ingår i fördelningspolitiska modeller som beror på synen på arbete, människosyn m m.

Det är viktiga saker men jag tror det rent teoretiskt är bra att hålla den demokratiska fördelningen av pengar skild från balansen mellan mänskliga aktiviteter och miljön som beror av ränteekonomin. Annars blir det svårt att klara av att se orsakssambanden.

Det är i detta sammanhang basinkomsten kommer in. Den skapar en materiell trygghet som gör att människor lättare kan ta itu med de existentiella problem vi alla för eller senare tvingas förhålla oss till. Den skapar samtidigt än ekonomisk jämlikhet och en frihet för individen att söka sig till sammanhang som är meningsfulla i stället för att tvingas till sjuka sammanhang bara för att få lön.

Det system vi har sedan länge och som både vänster och höger accepterar innebär två övergripande problemställningar.

1.       Ränteekonomin skapar kronisk obalans mellan människan och miljön.

2.       Det nuvarande fördelningssystemet skapar kronisk obalans mellan människor.

Om vi skapar en räntefri ekonomi ger vi mänskligheten möjlighet att skapa ”Real 100%” = ”Finans 100%”. För att balansera människans konsumtion med jordens reala resurser behöver man beräkna hur stor penningmängden behöver vara och inte låta penningmängden gå utöver det. Då ger vi samtidigt människan möjlighet att inse att pengar och värde i livet inte är detsamma.

För att människorna ska få lika stora förutsättningar i en sådan ekonomi krävs permanent basinkomst för att uppnå en demokratisk fördelning. Då kommer människor snart att inse att konsumtion inte är livet vilket leder till att vi kan lönearbeta mindre och ägna oss åt andra aktiviteter som är viktigare och stilla egots ytliga bekräftelsebehov som enbart drivs på av aggressiv marknadsföring.

Efter en saklig diskussion kan det till sist vara på sin plats att påtala att människan är mer känslodriven än sakligt driven. Det innebär att det är svårt att sakligt bevisa för andra att det behövs en förändring. Det är förmodligen därför det ofta behövs en kris för att känslorna ska få en tillräcklig förändringsbenägenhet.

Tack än en gång för att ni finns!

/Henrik

Hej på er igen!

Ett mycket ingående och väldigt lärorikt inlägg Henrik!

”Det system vi har sedan länge och som både vänster och höger accepterar innebär två övergripande problemställningar.

1.       Ränteekonomin skapar kronisk obalans mellan människan och miljön.

2.       Det nuvarande fördelningssystemet skapar kronisk obalans mellan människor.

Om vi skapar en räntefri ekonomi ger vi mänskligheten möjlighet att skapa ”Real 100%” = ”Finans 100%”. För att balansera människans konsumtion med jordens reala resurser behöver man beräkna hur stor penningmängden behöver vara och inte låta penningmängden gå utöver det. Då ger vi samtidigt människan möjlighet att inse att pengar och värde i livet inte är detsamma.”

Instämmer naturligtvis helt i det du skriver ovan! Vi måste ”skapa en räntefri ekonomi” så att ”Real 100% = Finans 100%”. 

Hur gör vi då det? Jo genom att ”ersätta” dagens kapitalistiska marknadsekonomi med en demokratisk marknadsekonomi – vilket är lättare sagt än gjort. 

Jag menar ju att dagens kapitalistiska marknadsekonomi förutsätter ”den exponentiella expanderande tillväxtekonomin” för att kunna fungera. Vilket du kanske också menar? Skulle det nu fungera så – vilket då jag menar – då innebär ju detta att om vi ska nå 100%

balans mellan Real och Finans då måste ju dagens marknadsekonomi ersättas med någonting ”annat” som kan fungera balanserande mellan Real och Finans. Vilket jag tror att du också menar?

Vid vårt senaste möte så frågade du mig om: ”hur tänker du dig övergången från vår rådande marknadsekonomi till en demokratisk marknadsekonomi?” Ungefär så tror jag du formulerade frågan. Jag känner naturligtvis behovet av att kunna ge dig ett svar och jag tänker så här:

Eftersom vår rådande marknadsekonomi sönderfaller i allt snabbare tempo så är det viktigt att det kan byggas marknader som inte gör sig beroende av kapitalismen. Och dessa marknader finns ju redan idag, men i mycket liten skala. 

Ett försök att exemplifiera det jag menar: När jag går till grannen och ber om att få köpa 10 kilo potatis, så säger grannen till mig: du kan få 10 kilo om du hjälper mig att måla den här väggen. Ja men så gör vi, säger jag. Vi byter alltså arbetsinsatser med varandra och dessa arbetsinsatser betraktar vi, som är inblandade, som ”reala”. Arbete byts mot arbete. 

Här uppstår en ”lokal ekonomi” som fungerar vid sidan om den kapitalistiska ekonomin. Denna ”lokala ekonomi” kan, som jag ser det, även ordna en ”lokal valuta” som förmedlar arbetsinsatser och förenklar ”arbetsutbyten” mellan människorna i samhället. ”Reala” pengar motsvarar alltså en viss arbetstid. 

Så den marknadsekonomi som kommer att ersätta dagens sönderfallande ekonomi förändras från att vara global till att bli lokal och där ”arbetstider byts mot varann” på ett ”realt” sätt. 

Ett kortfattat svar som kan fördjupas naturligtvis. Hur ordnas basinkomsten; den ”fria” tiden? Hur påverkas produktion; konsumtion; distribution? Miljö- och klimatfrågor; den ekonomiska tillväxten; ägandet; konkurrensen?

/Jan

Hej pojkar!

Jag håller med dig Henrik om att ränteekonomin och finansekonomin skapar grundläggande problem och att en av sätta att hantera detta kan vara medborgarlön. Men det är pusselbitar till att kunna skapa ett nytt ekonomiskt system och inte hela lösningen. Jag håller med Jan att man måste förstå att ränteekonomin och finansekonomin är företeelser som frodas i dagens nyliberala kapitalistiska marknadsekonomi. Inte minst på grund av punkt 1 och 2 som du beskriver Henrik. På sidan 30 i mitt dokument ”Allthängerihop”, som ni nyligen fått, försöker jag sätta in dessa frågor i ett större sammanhang och pekar på att vi här behöver göra grundläggande systemförändringar av andra ordningen.

Och då kommer vi osökt in på frågan om vilket system vi behöver och vilka förändringar vi behöver göra för att komma dit. Jan har börjat svara på den frågan i sitt mejl och vi har alla på olika sätt börjat besvara den frågan. Men jag tror att vi enbart har börjat nosa på dessa frågor. Vi måste gå vidare här och fördjupa våra analyser. Då kräver det också att vi stiger av våra käpphästar och vidga våra vyer. Jag är intresserad av vilka käpphästar ni tycker att jag rider på. Min uppfattning är, något förenklat och skämtsamt, att Henriks käpphästar är ”ränteekonomin och medborgarlön”, Bo:s är ”kooperativt nyföretagande” och Jan:s är ”orsaksfrågan”. Allt det här är självfallet viktiga områden men det är pusselbitar i ett större pussel som handlar om det samhälle vi måste skapa. (Och jag har naturligtvis förstått att ni har argumenterat för mer än dessa käpphästar).

Som stöd för att analysera och hantera de förändringar som behövs har jag skrivit om ”Förändringar av första och andra ordningen” på sidorna 15 till 17 i mitt dokument. Det skulle vara intressant att höra era reflektioner om detta.

Hej å hå, framåt vi gå!

Hälsingar Bosse

Hej alla tre!
Intressant alltihop! Men har bara hunnit svara Henrik om ett subtilt problem med relationen vara/pengar. 

Henrik skrev: ”Rent matematiskt kan man beskriva allt som inbegrips i den reala ekonomin som ”Real 100%”. Varken mer eller mindre. (Att man sedan ’förädlar’ reala resurser och säljer det är en annan sak. Det innebär enbart att man byter resurser med varandra.)”

Det som står före parentesen håller jag med om, men inte det inom parentesen. ”Förädling” innebär mer än att ”man byter resurser med varandra”. Ska försöka förklara så gott det går…

Enligt NationalEncyklopedin är ”fördlingsvärdet”:
”… värdet av de varor och tjänster som ett företag producerar minus värdet av de råvaror, halvfabrikat och liknande som företaget köper från andra företag. Det är med andra ord det värdetillskott som skapas i företaget med arbete och realkapital.”
Vad som inte riktigt framgår här (även om ”arbete” nämns i den andra meningen) är att utgifterna för arbetskraft egentligen borde räknas in i det som företaget köper för det sammanlagda beloppet. Det skulle visserligen minska det ”förädlingsvärde” som företagets arbetare bidrar med till det slutliga (försäljnings)värdet. Men  resultatet måste ändå vara större än noll för att produktionen ska vara vinstgivande.

Marxistisk ekonomi talar om mervärde, dvs. att ett ursprungligt penningbelopp, P, genom produktion av varor, V, ökar med ett mervärde till ett högre belopp, P’. I stället för det vanliga, räntefria varubytet V–P–V, med pengar som ett rent bytesmedel, har vi då, enligt Marx, ”i det räntebärande kapitalet … cirkulationen P–V–P’, i avkortad form, P–P’, pengar som är lika med mer pengar, värde som är större än det själv är” (ur Kapitalet, första boken, mina emfaser).
Här har alltså ett ”imaginärt värde” uppstått som ett resultat av penninghantering, men med varuproduktion (dvs. utnyttjande av arbetskraft) som mellanled. En vinstgivande hantering som så småningom kräver att mera pengar förs in i ekonomin, vilket privata banker kan utnyttja enligt samma modell, men utan V, alltså: P–P’. Man byter resurser/utväxlar pengar, men i båda fallen kan det vara en ganska orättvis, och tillväxtskapande/kapitalackulmulerande, hantering.
Kanske är detta det mest grundläggande i marxistisk ekonomi.

Bortsett från detta med P-V-P’ håller jag med om det mesta i Henriks senaste mejl. Uttrycket ”Finans 100%” som motsvarar ”Real 100%” motsvarar nog Marx’ V-P-V ganska väl.

Allt gott!
/Bo

”Vä – hö – systemet” (diskussionsutdrag)

”Frågan är hur vi får en bred majoritet av människorna att förstå? Nästa fråga hur få finanskapitalet att inte bara förstå utan acceptera att en transformation är nödvändig? En tredje fråga är HUR ett alternativt system ser ut? Planekonomi kan vi glömma. Detta är frågor som åtminstone delar av valdebatten borde handlat om …..men ingen vågar röra i detta, inte ens bland journalisterna. ”  (Anders)

Som jag ser det så saknas en grundläggande förståelse för hur vår kapitalistiska marknadsekonomi fungerar och vad denna rådande ekonomi resulterar i.

Grundproblemet sitter inte i att få ”människorna att förstå”. Problemet finns att söka i den strukturella utformningen som då leder till  vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi. Den strukturella utformningen kräver helt enkelt att denna marknadsekonomi hela tiden expanderar. Eller, kanske mer precist, att den ekonomiska tillväxten hela tiden ökar.

Alltså går det inte att åstadkomma en ”transformation” inom det rådande strukturella ramverket hur mycket än ”finanskapitalet” försöker ”förstå” och ”acceptera” denna nödvändighet. Den strukturella utformningen, kan man säga, tillåter inte att den ekonomiska tillväxten bryts. Om och när detta sker så sönderfaller vår rådande marknadsekonomi, med allt vad det innebär. Vi ser förresten detta sönderfall redan nu.

”En tredje fråga är HUR ett alternativt system ser ut?” Denna fråga har diskuterats och debatterats i Steg 3 forumet åtskilliga gånger. Bo Herlins länkar nedan, reder ut mycket av frågeställningen.

”Planekonomi” då. Nej inte heller denna ekonomi är någon lösning. Såväl ”planekonomi” som ”kapitalismen” är ju dessutom två odemokratiska ekonomiska system.

Att ”ingen vågar röra i detta” betraktar jag som att vår etablerade politik i praktiken är underställd vår kapitalistiska marknadsekonomi. Politiken har, så att säga, inte ”mandatet” att ens ifrågasätta den rådande ekonomiska strukturen.

/Jan

”…Anders Wijkman skriver:
’ En tredje fråga är HUR ett alternativt system ser ut? Planekonomi kan vi glömma.’

– Sedan flera år har bl.a. Jan Opöien och jag försökt besvara den frågan på lite olika sätt – men kanske gäller det också (delvis) för Steg 3 att, som Anders skriver, ”ingen vågar röra i detta”, eftersom vårt första gemensamma bidrag, https://www.dropbox.com/s/rnm22rcpsn0squd/Tillvaxten-ar-sned.pdf?dl=0, och mitt eget senaste, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, har förblivit så gott som obesvarade.
Hoppas jag har fel… och att texternas längd inte är avskräckande (de behöver säkert inte läsas i sin helhet för att väcka frågor som kan behöva debatteras).”

Jag var alltså medveten om problemet, men valde ändå att bifoga länkarna (med ett påpekande om att de inte behöver läsas i sin helhet) eftersom jag tyckte att jag hade ett svar på Anders’ fråga, ett svar som inte kan vara kort eftersom det handlar om något så komplicerat som hur ett alternativt system utan planekonomi ser ut. Men jag väntade mig inte ett svar eftersom Anders tidigare inte hade velat acceptera en inbjudan, som jag skickat honom, till ett ABF-seminarium med rubriken ”Hur kan en ekonomi utan tillväxt se ut?” just på grund av själva rubriken. Kanske tänkte han sig att en sådan ekonomi är omöjlig för ”vänstermänniskor” att föreställa sig utan ”planekonomi” – som han absolut inte vill förknippas med.
Jag vet, av egen erfarenhet, att detta är en fördom som hindrar många, som annars skulle vara intresserade, från att upptäcka att ekonomisk demokrati inte alls handlar om planekonomi. Men jag tror inte det går att vara taktisk och ”lura” dem till en upptäckt. Kanske ”nudging” (”puffande”) skulle hjälpa lite, men hur skapas en nödvändig helhetsbild som aldrig presenteras i sin helhet? Genom mina bl.a. länkar kan det åtminstone finnas en chans att några har läst och förstått något – som de därför inte genast måste tala om för oss andra.
Men Julia Fries skrev t.ex. redan 2014-26-9 i Steg3forum:

”Bo: Vad roligt att läsa om din variant av Ekonomisk Demokrati! Jag hoppas verkligen inte att det är för radikalt för detta forum som du skriver. Vi är väl här för att vi ser att rådande system inte fungerar? Då måste vi ju samtala om alternativen, vad annars? Och som Jan skriver är just ägandet av kapital centralt. Ekonomisk Demokrati är ju ett av få seriösa förslag till alternativ som finns.” (Bosse)

Så det finns hopp, även om det är lite väl bråttom!
/Bo

Hej grabbar!

Jag har inte haft tid att kolla mailen på några dagar men såg nu era inlägg om Jans intressanta debattext. Uppfriskande med er ärlighet.

När man skriver en text handlar det om dels det sakmässiga innehållet, dels det retoriska innehållet. Det är bra att vi diskuterar båda tycker jag men det är viktigt att vi inser att retorik ligger närmare personen än sakfrågan. Argumenterar man för en alternativ typ av retorik är det därför viktigt att ha en framåtriktad argumentation. Om man angriper retoriken är det så lätt att det uppfattas som att man angriper personen och då förlorar man utvecklingspotentialen.

Jag känner att vi alla är mycket starkt engagerade utifrån lite olika  perspektiv. Jag är därför tacksam för att ni finns. Vi behöver dock allihop fundera över hur vi bemöter varandras inlägg. En text kan ibland kännas som en liten baby för den som skrivit den. Så är det för mig i alla fall. Hur fula bäbisar än är så är de söta, eller hur? J

Om vi alla inriktar oss på konstruktiv kritik (jag missar själv ibland), så kan vi få till utvecklande reflektioner kring en text. Både när det gäller sakinnehållet och retoriken. Själv brukar jag alltid bolla texter med personer i min närhet som kan se dem med andra ögon. Fortsätt med det!

Jag tycker absolut det skulle vara intressant att ta upp olika begrepp som används, ibland lite slarvigt, i debatten, där Tillväxt är det huvudsakliga begreppet som många har en egen syn på. Ägande är ett annat, liksom kapitalism/socialism.

Jag känner igen ert starka engagemang och viljan att tala om hur det ska vara. Mitt eget snabba svar är räntefri ekonomi och basinkomst men hur ska folk förstå om de inte får möjlighet att utgå från sin egen världsbild? Trots att jag ibland är mycket frustrerad över att ”folk inte fattar” så förstår de inte bättre för att jag skriver dem på näsan att de inte fattar.

Insikt kommer genom att låta sina gamla föreställningar möta nya, under förhållanden som inte känns hotande. Kanske skulle vi vinna på att försöka sätta oss in i olika föreställningar och peka på för och nackdelar för att få igång tankeverksamheten på alla som ”inte fattar”?

När det gäller Anders Wijkman så har jag tolkat honom som att han ligger ganska nära våra tankegångar de gånger jag haft kontakt med honom på Twitter. Han är ju mer offentlig än vad vi är så jag kan tänka mig att han balanserar på en lina ibland i sin retorik. När jag träffade Birger Schlaug för några år sedan så tyckte jag ändå att han var på ”vår” linje. Han var ju dock drivande i Mp under många år då de fortfarande hade tillväxtkritik och medborgarlön med i sitt program. Jag kan tänka mig att även han har rent retoriska problem när han vill föra fram sina åsikter då det är så lätt att bli tagen för en ”foliehatt” när man för fram idéer som majoriteten inte ännu förstår och än mindre tror på.

Det system de flesta relaterar till är trots allt det traditionella vä-hö-systemet med tillhörande ideologier. Jag tror att vi faktiskt behöver frigöra oss från dessa föreställningar som ju skapat de problem vi ser idag. Annars kommer dem vi riktar oss till att fortsätta debattera ur ett vä-hö-perspektiv. Det är med det sagt inte lätt. Jag vet det.

/Henrik

Kloka synpunkter, Henrik!
Och det kan nog stämma, det du säger om Anders och Birger.
Vi ses ju i morgon, hoppas jag, men eftersom du nämner ”det traditionella vä-hö-systemet” som så problematiskt att det helst borde undvikas i debatter (om jag har förstått dig rätt) och jag ändå, enligt min tolkning av begrepp-paret vänster-höger ser det som helt avgörande för vår framtid, kanske jag behöver förklara hur jag uppfattar det, för att undvika onödiga missförstånd.
För mig är det framför allt ett sociologiskt begrepp som är kopplat till den materiella fördelningen av naturresurser, (relativt) jämn respektive (mera) ojämn fördelning. Det finns också en viktig socialpsykologisk aspekt, som handlar om främjandet av samarbete respektive konkurrens mellan människor. Båda betydelserna är nära relaterade till varandra eftersom 1) en viss grad av jämlikhet är nödvändig för den ömsesidiga tillit som krävs för goda samarbeten, och 2) satsningar på konkurrens har en tendens att öka ojämna fördelningar av resurser.
Jag förnekar inte att en viss grad av konkurrens kan vara stimulerande för utvecklingen av t.ex. nya projekt, men att öppna fältet väldigt fritt (enligt extremt nyliberal högerpolitik) kan, som vi har sett, ge katastrofala skador på miljön – och även om konkurrensen skulle minska genom utvecklingen av en ojämlik hierarki, med svåra mänskliga konsekvenser, riskerar den ursprungliga bristande hänsynen till miljön att kvarstå.
Det verkar som om det i alla (nästan alla?) samhällen finns spontana tendenser till ökad ojämlikhet genom uppkomsten av odemokratiska hierarkier (och därigenom även ”högerpolitik”). Så detta behöver knappast eftersträvas (om man inte vill satsa på sig själv och ser att man gynnas av ökad ojämlikhet). Däremot är en mera miljövänlig, jämn fördelning av naturresurser och goda samarbeten svårare att upprätthålla. Det kräver mera medvetna satsningar med större perspektiv tids- och rumsmässigt. Så även om ”kampen mellan vänster och höger” kan vara ett ofrånkomlig inslag i de allra flesta samhällen, så är det framför allt ett ansvar för dem som är medvetna om detta problem att koncentrera sig på lösningar som kan beskrivas som ”vänsterprojekt”, alltså för ökat samarbete och större jämlikhet.

/Bo

Tack för din återkoppling Bo!

Jag misstänkte att du skulle bli sporrad att svara J.

När det gäller det jag lite förenklat beskriver som vä-hö-systemet så handlar det som jag ser det mer om hur det tolkas av andra än om hur vi definierar det. Vill man nå ut med ett budskap om ett nytt samhällssystem så är min övertygelse att man då behöver förändra sin egen bild av vad ett nytt samhällssystem innebär. Det kommer självklart ha delar av både höger och vänster i sig eftersom jag anser att det finns bra delar i båda ideologierna men det behövs betydande förändringar som ingen av sidorna verkar vara intresserade av att förstå.

Jag respekterar ditt försvar av vänstern men om man vill skriva något som högerfolk kan läsa utan att gå i taket så blir det svårt. De kommer hävda att vänstern med sina rötter har odemokratiska hierarkier som ideal och ta kommunismen som exempel. Det spelar ingen roll om man försöker lansera en vänstern-light som inte har stark maktkoncentration när det i nutid funnits vänstermänniskor som t ex Ohly som kallade sig kommunist för bara ett antal år sedan. Du nämner själv en ”extremt nyliberal högerpolitik” samtidigt som det finns massor med mittenhögermänniskor som accepterar ett blandat ägande av produktionsmedlen. Om ”vi” hävdar problematiken med ”extremt nyliberal högerpolitik” så kan vi inte klaga om högern går till motangrepp genom att hävda problemen med extrem vänsterpolitik.

Det vanligaste är att man fokuserar skillnaderna mellan vänster och höger ur ett ägande/maktperspektiv. Det är här jag anser att man gör fel. Vi borde i stället fokusera på det som är gemensamt mellan dem. Synen på arbete och miljön. Även om det finns skillnader i definitioner så är arbetslinjen en gemensam del. Dessutom definieras miljön i båda sidornas ideologier som naturresurser vilket är en del av ett marknadstänkande som båda faktiskt har gemensamt. Det var denna syn på miljön som ledde till att miljöpartiet startades. Att sidorna sedan har olika syn på människornas värde på marknaden är en annan sak.

Titta gärna igen på min idé om Det nödvändiga paradigmskiftet där dagens retorik beskrivs som politisk diktatur kontra marknadsdiktatur. Högerdebattörer skrämmer med politisk diktatur när de får chansen. Samtidigt som vänsterdebattörer skrämmer med marknadsdiktatur där storbolagen styr allt. Om vi inte anammar en ny retorik för att beskriva ett nytt samhällssystem kommer ingen lyssna.

Det svåra i att debattera ett balanserat samhällssystem är att det kräver ett nytt sätt att tänka om samhället. Samtidigt kräver det av traditionella vänster- och högerdebattörer att man erkänner att det finns problem även med sin egen syn och börjar intressera sig för nya lösningar i stället för att fastna i gamla problem.

Vi kan inte undanta vänsterns ansvar för de katastrofala skadorna på miljön. Du får rätta mig om jag har fel men vänsterblocket har väl haft det längsta maktinnehavet sedan 1936? Under efterkrigstiden ökade Sveriges tillväxt och miljöskadorna gigantiskt och det var vänsterns ansvar.

Att högern inte förbättrat situationen är inget försvar för en vänsterretorik som jag ser det.

Jag håller med dig om att det är problematiskt med samarbete kontra konkurrens men det kan riskera att man fastnar i olösliga debatter om huruvida egoism ska få finnas. Som beteendevetare anser jag att vi inte kan utrota egoismen. Den finns på både vänster och höger sida. Vi kan bara arbeta för mer samarbete.

Där det finns människor finns alltid risken för egoism, liksom samarbete och konkurrens. Det vi dock KAN påverka är de samhälleliga systemen som reglerar ekonomin och då menar jag främst ränteekonomin som ökar förutsättningarna för egoistiska människor att berika sig på bekostnad av andra och miljön. Den skapar dessutom en marknad som är dysfunktionell då den skapar konjunktursvackor som också går ut över medborgarna.

/Henrik

Intressant diskussion om ”vä-hö-systemet”!

”Vill man nå ut med ett budskap om ett nytt samhällssystem så är min övertygelse att man då behöver förändra sin egen bild av vad ett nytt samhällssystem innebär. Det kommer självklart ha delar av både höger och vänster i sig eftersom jag anser att det finns bra delar i båda ideologierna men det behövs betydande förändringar som ingen av sidorna verkar vara intresserade av att förstå.” (Henrik)

Kan det vara så att vi har förändrat vår ”egen bild av vad ett nytt samhällssystem innebär”? Om jag talar för mig själv så vill jag påstå att det är så. Hur ser din ”egen bild” ut Henrik?

Men hjälp mig Henrik att finna ”bra delar i högerideologin”. Själv finner jag inga. (Jan)

”Det vanligaste är att man fokuserar skillnaderna mellan vänster och höger ur ett ägande/maktperspektiv. Det är här jag anser att man gör fel. Vi borde i stället fokusera på det som är gemensamt mellan dem. Synen på arbete och miljön. Även om det finns skillnader i definitioner så är arbetslinjen en gemensam del.” (Henrik)

Men vi måste väl ändå fokusera ägande/maktperspektiv ur ett samhälleligt perspektiv? Hur vill vi att ett samhälle ska byggas? Själv ser jag detta som en förändring av vår ”egen bild”. Denna vår ”egna bild” utgår från att ett ”Nytt Samhällssystem” byggs utifrån en ”plattform” som vi benämner ”demokratisk marknadsekonomi”. Alltså varken ”Planekonomi” eller ”Kapitalistisk marknadsekonomi” och denna nya ”egna bild” kräver ändå ett fokuserande på ”ägande/maktperspektivet”. Ägandefrågan är helt central i ”budskapet om ett nytt samhällssystem”, som vi ju vill förmedla. (Jan)

”Om vi inte anammar en ny retorik för att beskriva ett nytt samhällssystem kommer ingen lyssna.

Det svåra i att debattera ett balanserat samhällssystem är att det kräver ett nytt sätt att tänka om samhället. Samtidigt kräver det av traditionella vänster- och högerdebattörer att man erkänner att det finns problem även med sin egen syn och börjar intressera sig för nya lösningar i stället för att fastna i gamla problem.” (Henrik)

Jag menar att vi ”anammar en ny retorik”. Och jag menar också att vi presenterar ”ett nytt sätt att tänka om samhället” och att vi definitivt för fram ”nya lösningar”. 

Anser du det också Henrik? (Jan)

”Vi kan inte undanta vänsterns ansvar för de katastrofala skadorna på miljön. Du får rätta mig om jag har fel men vänsterblocket har väl haft det längsta maktinnehavet sedan 1936? Under efterkrigstiden ökade Sveriges tillväxt och miljöskadorna gigantiskt och det var vänsterns ansvar.

Att högern inte förbättrat situationen är inget försvar för en vänsterretorik som jag ser det.” (Henrik)

Här ser jag ett problem i dina tankegångar. Så här tänker jag: I och med att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi – vilket man också gjorde på 30-talet – så byggdes samhället utifrån denna rådande marknadsekonomis ”krav”, och detta hade även den politiska makten att förhålla sig till. 

Alltså ”underställdes” maktpolitiken den ekonomiska verkligheten. ”Blockens” viktigaste uppgift var därför, liksom nu, att förvalta den rådande ekonomin. Det går alltså inte att förändra ett ekonomiskt system – som dessutom är uppbyggt på ett odemokratiskt sätt – med en maktpolitik som är ”underställd” detta ekonomiska systems beslutsprocesser. Vilket vi kan se än tydligare idag. (Jan)

Jag tolkar nämligen dina rader ovan som att ”vänsterblocket” – eller vilket ”block” det än är – skulle vara ansvariga för de ”gigantiska miljöskadorna”. Men jag menar att ansvaret ligger hos besluten i den ”kapitalistiska marknadsekonomin”, eftersom maktpolitiken är ”underställd” och saknar förmågan att förändra denna ekonomi. 

Som sagt, denna ”politiska undergivenhet” ser vi än tydligare idag. (Jan)

Hur förändrar vi då denna destruktiva utveckling? Om denna fråga har vi diskuterat mycket och vi fyra vet nog svaret, eller? (Jan)

”Det vi dock KAN påverka är de samhälleliga systemen som reglerar ekonomin och då menar jag främst ränteekonomin som ökar förutsättningarna för egoistiska människor att berika sig på bekostnad av andra och miljön. Den skapar dessutom en marknad som är dysfunktionell då den skapar konjunktursvackor som också går ut över medborgarna.” (Henrik)

Här kom svaret! Och jag lägger då till: att vår kapitalistiska marknadsekonomi kan ”eroderas” genom ”rörelser” där vi människor på politiska vägar bygger sådana samhälleliga strukturer så att en konstruktiv utveckling av vårt samhälle blir möjlig, när vi nu upplever hur vår rådande marknadsekonomi sönderfaller. (Jan)

/Jan

November 2018

Socioekonomisk debatt

Mejlväxling mellan några Steg 3 medlemmar

Bo Herlin, Oscar Kjellberg, Henrik Lund, Mats Sederholm, Ulf Löfgren, Jan Opöien

 1. Om vänster- resp. högerprocesser

Jag tror det behövs en ”trestegsprocess” där de tre stegen överlappar varandra:

1. En utveckling och tillväxt av lokala nätverk där demokratisering av existerande organisationer och etablering av nya demokratiska företagsformer (där alla som berörs väsentligt av ett visst beslutsfattande har möjligheter att påverka det enligt principen om alla människors lika värde) hör till det mest väsentliga.

2. Starka krav ”underifrån”, av strukturerna enligt punkt 1, på demokratisering av beslutsfattandet på högre nivåer och utveckling av organ för bättre fördelning av den ekonomiska makten via demokratiskt styrda banker på olika nivåer (ytterst av en enda penningutgivande centralbank för varje valuta).

3. Utveckling under demokratisk kontroll av de strukturer och de lagar (lagändringar) som krävs enligt punkt 2 (t.ex. förändringar av aktiebolagslagen) och verkställande ”uppifrån” av det som möjliggörs genom detta, som alltså direkt – eller indirekt genom förbättrade lokala möjligheter –  bidrar till ökat socialt välbefinnande och bättre social och ekologisk resiliens.

Kanske skulle man (en?, vi?) kunna utveckla detta (eller något liknande) vidare…

/Bo Herlin

I dagens ETC  (2018-10-05), skriver Johan Ehrenberg: ”Den som försöker komma undan den nödvändiga politiken av stora investeringar och förbud mot förstörande produktion, genom att ’vara emot tillväxt’ kommer aldrig kunna erbjuda den vision om framtiden som gör att vi faktiskt löser det.”

Jag undrar om det finns någon inom Steg 3 som är så starkt emot varje form av ekonomisk tillväxt att nödvändiga stora investeringar blir omöjliga.

Det avgörande för vår framtid är väl snarare att på något sätt få en samhällsekonomi som inte, genom alltför stora och vitt spridda vinstkrav, kräver ekonomisk tillväxt – inte att åstadkomma ett ekonomiskt system som omöjliggör all tillväxt, som alltså även omöjliggör tillväxt som kan vara ett ofrånkomligt, men inte alltför skadligt, resultat av nödvändiga investeringar för att t.ex. göra ekosystem mera resilienta.

Nedan beskrivna ”trestegsprocess” tror jag kan bidra till att vi närmar oss en sådan, demokratiskt kontrollerad, ekonomi – som troligen måste vara fri från att bidra till en ständig, globalt omfattande tillväxt av omfördelningar och omvandlingar av materia med okända konsekvenser för våra ekosystem för att ett uthärdligt liv på denna planet, inte minst för oss människor, ska vara möjligt under en längre tid.

/Bo Herlin

Jag såg förresten att Robert H nyss i ett mejl om ”splittringen i tillväxtfrågan” länkade både till Johan Ehrenberghs senaste ledare i ETC och till en rakt motsatt ledare där av Andreas Gustafsson. Tack, hoppas det kan bli en bra debatt om det.

Här återkommer jag bara till den lika kontroversiella frågan om vänster–höger.

Så som jag uppfattar vänster-högerskalan skulle den ”trestegsprocess”, som jag beskriver i mejlet från idag kl 10:02 nedan, hamna rätt så långt till vänster. En liknande ”trestegsprocess”, som i stället skulle hamna långt till höger skulle kunna se ut så här:

1. Ett första socialt ’urtillstånd’ med någorlunda jämlika, fritt konkurrerande individer resp. (privatägda) organisationer.

2. På grund av konkurrensen i punkt 1 allt större skillnader när det gäller möjligheterna att utöva kontroll av olika slag över sin omgivning.

3. Etablering av alltmer formaliserade auktoritära hierarkier för maktutövning, främst av de mest framgångsrika i processerna enligt punkt 2.

Dessa ”högerprocesser” har en tendens att uppträda mer spontant än ”vänsterprocesserna”, eftersom de är enklare till sin struktur och inte kräver en lika hög grad av social medvetenhet för att utvecklas. Och eftersom slutresultatet dessutom ofta är mindre önskvärt för de allra flesta i den hierarkiska strukturen (pga att ”basen” är större än den eftersträvade ”toppen”), kan det vara av särskild vikt för ett samhälle att se till att ”vänsterprocesser” inte missgynnas. En fråga som, just på grund av uppkomna hierarkier, säkert alltid har en tendens att vara kontroversiell.

/Bo Herlin

En kort kommentar till mina senaste mejl kan behövas:

Förhållandet mellan ’vänsterprocesserna’ enligt kopian av mitt mejl kl
10:02 längs ned och ’högerprocesserna’ kan vara avgörande för t.ex. en
övergång till ett mera demokratiskt samhälle. På samma sätt som de olika
stadierna i de båda processerna v1-3 och h1-3 kan överlappa varandra kan
de båda processerna överlappa varandra i sin helhet. Urartningen av den
ryska revolutionen till ’stalinism’ skulle t.ex. kunna beskrivas som
(väsentligen) en ursprunglig vänsterprocess som alltmer kom att
domineras av högerprocesser ända tills dessa i sin tur dominerades av
(det högerextrema) slutstadiet h3 med dess ”auktoritära hierarkier för
maktutövning”.

/Bo Herlin

Den här illustrationen kan kanske underlätta ett visuellt tänkande om de sammansatta vänster- högerprocesser som jag försökt beskriva i mejlen.

Sociala processer, vänster/höger organisering/avorganisering (som ofta överlappar varandra)

v1. samarbetande grupper            h1. konkurrerande grupper

v2. fördelning av ägande               h2. ackumulation av ägande

v3. demokratisk politik *               h3. auktoritär politik**

*med hänsyn till principen           **med särskild hänsyn till  

om människors lika värde             rådande maktförhållanden

/Bo Herlin

Bo skriver: ”Jag undrar om det finns någon inom Steg 3 som är så starkt emot varje form av ekonomisk tillväxt att nödvändiga stora investeringar blir omöjliga. Det avgörande för vår framtid är väl snarare att på något sätt få en samhällsekonomi som inte, genom alltför stora och vitt spridda vinstkrav, kräver ekonomisk tillväxt – inte att åstadkomma ett ekonomiskt system som omöjliggör all tillväxt, som alltså även omöjliggör tillväxt som kan vara ett ofrånkomligt, men inte alltför skadligt, resultat av nödvändiga investeringar för att t.ex. göra ekosystem mera resilienta.”

Vi har gått från ett traditionellt samhälle som inte krävde ekonomisk tillväxt – även om vi faktiskt hade en viss tillväxt – till ett kapitalistiskt marknadssamhälle som faktiskt gör det. (Polanyi har givit en berömd beskrivning av denna övergång.) 

Man kan fråga sig vad som är det överordnade målet för detta samhällssystem. Är det den tillväxt i BNP som centralbankerna mäter eller den växande penningmängd som de försöker styra så att den balanserar efterfrågan på pengar vid varje given nivå på BNP? De som i processen h2 har lyckats bättre än andra att ackumulera kapital, tjänar ju faktiskt pengar både på att producera varor och tjänster och på att, som ägare av de banker som skapar merparten av den växande penningmängd som ger dem ränta på denna merpart, finansiera denna produktion. Till detta kommer att de också tjänar på att finansiera förstörelse i form av krig, inbyggda livslängder i produkter och i marknadsföring som driver en slit och släng-kultur. Det kan de göra genom att köpa politiker som driver en politik som gör detta möjligt. 

Tack Bo, för din trestegsprocess. Den passar som hand i handske med en höger-vänstermodell som jag själv har inspirerats till av en bild som Christer Sanne visade på ett föredrag som antagligen handlade om Keynes och ekonomisk tillväxt. Jag hade just läst den lilla boken Kapitalismens dynamik, av Fernand Braudel där han talar om folket och eliten och när Christer ritar upp en triangel stående på sin spets på den vita tavlan så jag framför mig folket till vänster och eliten till höger och lagstiftaren i spetsen. Lagstiftaren kan vara allt ifrån demokratiska regeringar och riksdagar till kungar och andra slag av envåldshärskare. Eliten är den oftast osynliga lilla grupp som har ackumulerat tillräckligt med kapital för att kunna hjälpa lagstiftaren att finansiera de riktigt stora projekten inklusive krigen. 

Det som jag tycker är intressant med min triangel är främst relationerna mellan de tre hörnen; folket, eliten och lagstiftarna. Folket vill naturligtvis ha en demokratisk politik medan eliten vill ha en auktoritär politik. I relationen mellan eliten och folket försöker eliten påverka folkets förståelse av vad det är som egentligen händer. (En epokgörande bok här är Edward Bernays lilla bok Propaganda från 1928.) Denna relation präglas idag av ett sådant massivt public relations – propagandatryck från eliten att det är svårt att mobilisera den enighet som ger folket makt att influera lagstiftaren. 

Trots detta tycker jag att Bo´s tanke om en  ”trestegsprocess” där de tre stegen överlappar varandra, är relevant. Oavsett om vi tror att det är möjligt för folket att utöva en starkare press på lagstiftaren än eliten, så måste vi försöka. Jag antar, utan att jag har läst hans många böcker, att Johan faktiskt gillar detta. Språket i hans artikel som nämnts i detta sammanhang, är invecklat även om han själv antagligen tycker att det är solklart vad han menar. 

/Oscar Kjellberg

                                                                                                                                  fortsättning följer

Socioekonomisk debatt 2

fortsättning från föregående inlägg (2)

Hej alla!
Och tack Oscar för din utvecklande kommentar om lagstiftare samt demokratisk resp. auktoritär politik!
Som jag förstår det befinner sig lagstiftarna i ett någorlunda demokratiskt samhälle ständigt i spänningen mellan den genom konkurrens framgångsrika ”eliten” och resten av befolkningen, ”folket”. Det är nog riktigt, som Oscar skriver, att ”Denna relation präglas idag av ett sådant massivt public relations – propagandatryck från eliten att det är svårt att mobilisera den enighet som ger folket makt att influera lagstiftaren. … Trots detta … Oavsett om vi tror att det är möjligt för folket att utöva en starkare press på lagstiftaren än eliten, så måste vi försöka.”

Så här skulle man, med utgångspunkt från min ”trestegsprocess”, kunna illustrera den konflikt som Oscar nämner:

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik
                                                     I
                          v –––––> Lagstiftning <––––– h

”v” och ”h” i den här uppställningen skulle naturligtvis kunna uppfattas som en tillfällig placering till vänster resp. höger i diagrammet, som en hjälp för minnet. Men det är det är det förstås inte. Om spalterna bytte plats skulle nog de allra flesta i så fall tänka sig att högerspalten står för ”vänsterpolitik” och vänsterspalten för ”högerpolitik”.
Jag tror alltså att det är omöjligt att vara neutral när det gäller ”vänster-höger-skalan”.  Jag antar (rätta mig, någon, om det verkar fel) att de allra flesta inom Steg 3 sympatiserar mer med den vänstra än den högra spalten – vilket i så fall skulle betyda att Steg 3 är ”vänstervridet”, och antagligen, med rätta, också skulle betraktas som det, även om vi försökte dölja det.
Att det ändå finns en utbredd vilja att försöka bortse från den dimensionen tror jag beror på att ”vänster”, tack vare intensiv propaganda från ”höger”, har kommit att förknippas med auktoritära politiska system på grund av misslyckade försök att åstadkomma jämlikhet. Men då glömmer man att även system som ursprungligen till stor del bygger på samarbete, ömsesidig solidaritet och demokrati, genom bl.a. yttre påfrestningar och gamla traditioner, kan misslyckas och uppfyllas av konkurrerande strukturer som driver utvecklingen åt höger enligt diagrammet (bl.a. ”kommunism” bör i så fall betraktas som ett högerfenomen, inte något som vänstern bör lastas för – utom som ett olyckligt men inte oundvikligt misslyckande).
Det betyder inte att alla högerrörelser måste ”demoniseras”. De kommer förstås alltid att finnas även i de mest demokratiska samhällen och är en naturlig och ofrånkomlig följd av individuella strävanden. Men en viktig uppgift för politiken är då att hålla ett öga på sådana tendenser, så att inte samhället (i överensstämmelse med t.ex. nyliberala ideal) kommer att domineras av dem.
Jag tror med andra ord att v-h-dimensionen är en viktig dimension att förhålla sig till (där h1-2 och h3 kan urskiljas som liberalism resp. konservatism).

/Bo Herlin (https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0)

Tänker så här:

Om vi lever i ett ekonomiskt ”samarbetande” samhälle – vilket vi inte gör – då kan det inte uppstå ”ekonomisk konkurrens” eftersom samhället då är strukturellt utformat efter ”samarbetandets principer”. 

”Lagstiftningen” i detta samhälle utformas efter ”samarbetandets principer”.

Om vi lever i ett ekonomiskt ”konkurrerande” samhälle – vilket vi gör – då uppstår det krav på ”samarbete” eftersom samhället har en strukturell utformning efter ”konkurrerande principer”. Alltså ”principer” som leder till orättvisa, ojämlikhet och ohållbarhet – med allt vad det innebär.

”Lagstiftningen” i detta samhälle utformas efter ”konkurrerande principer”.

Ett bidrag till din ”trestegsprocess” Bo?

/Jan Opöien

Ja, Jan, i alla fall en givande frågeställning 🙂

Kanske borde jag ha varit tydligare, när det gäller så allmänt förekommande sociala processer som det handlar om här, och starkare betonat att de oftast överlappar varandra på en mängd olika sätt. Särskilt avgörande kan t.ex. processerna v2 resp. h2 (se mitt mejl här den 10/10) vara, där fördelningsmetoder för ökad jämlikhet enligt v2 samtidigt kan motverkas av ackumulationsprocesser enligt h2 så att ojämlikheten ändå ökar.
När det gäller lagstiftningen kanske konflikten mellan v2 och v3 är tydligast, där v2 t.ex. kan handla om skattelagstiftning som motverkar det ojämlika resultatet av h1-h2, medan h3 i högre grad är inriktad på att skydda resultatet av h1-h2, dvs. det privata ägandet.
Eftersom det antagligen finns en mer eller mindre spontan tendens för privata intressen (snarare än för allmänna) att dominera i ett samhälle på ett sätt som ökar resursslöseri och ojämlikhet, borde det vara en viktig uppgift för de flesta folkrörelser att motverka denna tendens – en vänsterinriktning som det borde vara naturligt för varje samhälle (förutom rena diktaturer) att stödja.
/Bo Herlin

Intressanta perspektiv. Det jag kommer att tänka på är att konkurrens ofta tenderar att kopplas till ägande av pengar och så har det varit länge. Ett alternativt sätt att se på ägande är i vilken utsträckning man äger sin egen tid. Vill man frigöra människan är det egentligen tid som är viktigast.

Utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv är konkurrens ett förhållningssätt, inte ett sätt att beskriva ägande mellan olika grupper. På samma sätt är demokrati/auktoritärism inte bara olika samhällstyper utan även förhållningssätt, människor emellan. Beteendemönster, förhållningssätt och kulturer är svåra att kvantifiera.

Det enda som man mer tydligt och objektivt kan kvantifiera är skillnader i inkomster vilket påverkar människans frihetsgrad. Ett par forskare som studerat verkan av skillnader mellan inkomster är Wilkinson & Pickett i boken Jämlikhetsanden. De konstaterar att den största gemensamma faktorn när det gäller länders hälsa (ur ett brett perspektiv) är inkomst.

Om det nu är så att inkomst är den faktor som är viktigast för att ge människor möjlighet att leva i hälsa borde vi kanske se hur detta ska åstadkommas. Kanske kan vi enas om att dagens fördelningssystem skapar obalans? Ett system som har löneanställning som fördelningsmekanism.

Ett alternativ vore att skapa ett system där staten fördelar pengar till företagsformer som traditionellt definieras som mer demokratiska, till exempel kooperativ. Hur påverkar då detta individens frihetsgrad i livet? Vad är det som säger att kooperativ står för en mer hållbar produktion och hur ska individer som motsätter sig ohållbar produktion klara sig på denna arbetsmarknad? Problemet jag ser är att så länge pengar styrs till aktörer på en arbetslinjestyrd marknad så kommer det finnas en utslagningsmekanism som skapar förhållningssätt baserat på konkurrensens villkor.

Vad finns då kvar? Ett alternativ som inte primärt kopplar ihop arbetsinsats med en summa pengar. Alternativet att styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst förenar många goda villkor i samhället. Främst skapar det en direkt frihet för individen som jag inte ser i något av alternativen som basers på lönearbete. Individen kan välja ett mer hållbart liv utan att det påverkar dennes inkomst. Hen kan också välja själv vad hen vill lägga sin tid på. Förväntat resultat är att fler skulle lönearbeta mindre vilket skulle minska produktionen/konsumtionen så att vi får möjlighet att sänka våra CO2-utsläpp utan att det skapar klyftor och ohälsa så som dagens system gör. Fler skulle ha mer tid till familjen och anamma en hälsosammare livsföring vilket minskar ohälsan. Fler skulle kunna lägga sin tid (aktivitet) på att hjälpa varandra vilket skapar förutsättningar för äkta samverkan baserat på känsla i stället för monetära anledningar

Frågor som måste ställas är: Vill vi ha ett samhälle i balans mellan arbete, livskvalitet och miljö eller inte? Vill vi ha ett samhälle där enbart arbetstid värderas eller ett samhälle där ”livstid” värderas, där funktion värderas framför människovärde, ett samhälle där fattigdom anses bero på personlighet eller ett samhälle där fattigdom enbart handlar om frånvaron av pengar?

//Henrik Lund

Henrik skriver:

”Problemet jag ser är att så länge pengar styrs till aktörer på en arbetslinjestyrd marknad så kommer det finnas en utslagningsmekanism som skapar förhållningssätt baserat på konkurrensens villkor.

Vad finns då kvar? Ett alternativ som inte primärt kopplar ihop arbetsinsats med en summa pengar. Alternativet att styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst förenar många goda villkor i samhället.” 

Instämmer i det du skriver. Att ”pengar styrs till aktörer” brukar jag benämna som att kapitalägandet handhas privat och att denna ordning skapar en ”utslagningsmekanism baserat på konkurrensens villkor”.

”Alternativet” då? ”Styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst …” måste vara det rätta ”alternativet”.

Hur genomförs då detta ”alternativ”? (se nedan)

Henrik skriver: 

”Vill vi ha ett samhälle där enbart arbetstid värderas eller ett samhälle där ”livstid” värderas, där funktion värderas framför människovärde, ett samhälle där fattigdom anses bero på personlighet eller ett samhälle där fattigdom enbart handlar om frånvaron av pengar?”

Om vi vill ha ett samhälle där ”livstid värderas” hur genomförs då detta? Kan denna ”värdering” genomföras i dagens samhälle? Nej den kan inte det – av kända orsaker! Alltså måste ett strukturellt annorlunda samhälle byggas. Vilket jag förmodar att du också kommer fram till Henrik?

/Jan Opöien

Henrik skrev:

”Det jag kommer att tänka på är att konkurrens ofta tenderar att kopplas till ägande av pengar … Utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv är konkurrens ett förhållningssätt, inte ett sätt att beskriva ägande mellan olika grupper.”

Men om det om det finns så lite av en livsviktig resurs att den inte kan delas upp så att alla äger tillräckligt av den (dvs. har tillräcklig kontroll över en del av den) för att överleva (eller må bra), då kan själva bristsituationen vara en mera avgörande faktor än t.ex. gruppmedlemmarnas attityder till konkurrens/samarbete för uppkomsten av konkurrens om den resursen. Fördelningsfrågan kan alltså vara problematisk, men alltid viktig att försöka lösa.

Kapitalismens ”fria” marknad, som visserligen förutsätter ett statligt våldsmonopol, kan vara ett sätt att ”lösa” fördelningsproblemen utan fysiskt våld, men med små (accepterade) orättvisor vid varje handelstransaktion, med en fortgående kapitalackumulation och ökad ekonomisk ojämlikhet, både när det gäller ägande och inkomster (även av kapital), som följd.

Henrik skrev:
”Om det nu är så att inkomst är den faktor som är viktigast för att ge människor möjlighet att leva i hälsa borde vi kanske se hur detta ska åstadkommas. Kanske kan vi enas om att dagens fördelningssystem skapar obalans? Ett system som har löneanställning som fördelningsmekanism.”
Jag instämmer i att ”dagens fördelningssystem skapar obalans” som försvårar för människor ”att leva i hälsa”, men det handlar inte bara – som jag försökte förklara ovan – om ”löneanställning som fördelningsmekanism”, utan framför allt (särskilt när det gäller vår nuvarande situation) om ojämlikhetsskapande konkurrens med vinstmaximering som drivkraft. En konkurrens som berör både individer (särskilt när det gäller löner) och företag (när det gäller deras fortsatta överlevnad).

Henrik skrev:
”Vad är det som säger att kooperativ står för en mer hållbar produktion och hur ska individer som motsätter sig ohållbar produktion klara sig på denna arbetsmarknad?”

Det största problemet med en ekonomi där de flesta företag förväntas ha som primär målsättning att maximera sin vinst är att den bara med mycket stor svårighet kan styras mot andra mål, som kan minska de förväntade vinsterna. Kooperativ har inte ägare/medlemmar som inte är (framförallt genom direkt deltagande) nära knutna till dess verksamhet, och de måste styras demokratiskt av dessa t.ex. när det gäller företagets produktion, löner (inkl kompensation för nödvändigt men mindre trevligt arbete) och eventuell vinstutdelning till medlemmarna. Det sistnämnda kan vara särskilt konkurrensskapande, så det bör nog – och kan – undvikas. I stället bör det finnas en statlig stödgaranti för sådana företag – med krav på återbetalning av överskott som inte är nödvändiga för företagens ekonomiska överlevnad. Dessa villkor gör det möjligt för kooperativens medlemmar att, utan risk för avsked, med demokratiska beslut styra produktionen så som de önskar inom ramen för vad som är önskvärt ur samhällets synpunkt och med hänsyn till miljön (t.ex. minskad produktion). Om en eventuellt samhälls- och miljöfarlig produktion måste läggas ned och det inte finns någon möjlighet till en alternativ produktion, borde naturligtvis samhället garantera någon form av basinkomst till de forna kooperativmedlemmarna.
Självklart är det nödvändigt med (allmänna krav på) insyn i verksamheterna så att eventuella missförhållanden (t.ex. bristande demokrati) kan rättas till.
Och självklart borde alla människor under alla omständigheter garanteras de mänskliga rättigheter som krävs för att minska risken för ohälsa.

/Bo Herlin

                                                                                                                                      fortsättning följer

Socioekonomisk debatt 3

fortsättning från föregående inlägg (3)

Angående Bo:s inlägg:

Det svåraste vi människor har att ta itu med här i världen är våra egna föreställningar om världen.

Jag uttrycker mig explicit och påtalar att jag utgår från ett beteendevetenskapligt perspektiv. Om du ändå väljer att inte se mitt resonemang ur ett beteendevetenskapligt perspektiv så kommer vi inte mötas och ha ett intressant utbyte av synpunkter. Det blir endast att du fortsätter att välja det perspektiv som jag är van vid att du använder vilket jag tycker mig förstå ganska bra sedan tidigare. Jag menar inte att du måste byta åsikt bara för att du för ett ögonblick ser saken som jag ser det.

När du definierar pengar som ”en livsviktig resurs” så är det medvetet eller omedvetet en definition med rötterna i en traditionell vänster-höger-världsbild. Där jämställer man pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta. Jag anser att vi måste bort från detta tänkande och enbart definiera pengar som ett betalningsmedel. I en räntefri samhällsekonomi blir pengar enbart ett betalningsmedel.

”Fördelningsfrågan kan alltså vara problematisk, men alltid viktig att försöka lösa.” skriver du och där är vi helt överens. Men medan du talar om obalansen på marknaden (som jag inte förnekar) talar jag om obalansen mellan människors betalningsförmåga. Jag tycker kooperativ är en bra företagsform men om vi inte går ned på individnivå kommer det alltid finnas individer som riskerar att inte uppleva sig äga sin tid. Det är anledningen till varför jag anser att basinkomst vore en bättre fördelningsmodell än enbart löneinkomst. Med basinkomst kan man skapa bättre balans mellan individer som kan få en större materiell trygghet vilket dessutom (ur ett beteendevetenskapligt perspektiv) minskar stress och ohälsa.

Du talar om kooperativ som en grund för att människor ska styras demokratiskt. Du menar också att kooperativ ska ha statlig stödgaranti. Detta är också ett resonemang som utgår från ett lönearbetslinjesamhälle där vissa kommer att vara inne och andra utanför. Morgondagens samhälle handlar som jag ser det inte bara om att organisera lönearbetet utan att faktiskt ge människor friheten att öka ägandet av sin egen tid, under ansvar.

Det är viktigt att förstå att kapitalackumulation sker på två huvudsakliga sätt. Dels genom det du talar om, vinst på arbete, dels vinst på förräntade pengar. Utan den senare skulle vi få bort den värsta funktionen i dagens ekonomi. Om vi dessutom skulle ha basinkomst (till alla) skulle även det du tar upp med den i min mening övervinstmaximering vi har idag begränsas så att vi lättare kan ta itu med alla sociala och miljörelaterade problem vi står inför.

När människor får möjlighet att fritt välja vad de vill lägga sin tid och begränsade pengar, men ändå egna pengar, på så tenderar folk till skillnad mot hur det är idag att göra klokare val. I tester man gjort med någon form av basinkomst har det visat sig att folk blir kloka när de får friheten att vara det. Vi kan, utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv, därför inte utgå från att folk i ett framtida system kommer att agera på samma sätt som många gör idag. Människor är en del av ett sammanhang och om sammanhanget visar människor tillit kommer beteendemönster att förändras.

Så länge vi har en ekonomi som baseras på arbetslinjen är det faktiskt lönearbete som är grunden för penningfördelningen i ett samhälle. Alla andra sätt att fördela pengar på är avhängigt lönearbetesprincipen. Alla försäkringssystem och bidragssystem beror av det.

Om du menar att basinkomst endast ska ges till dem som blir utan lönearbete är det bara ett annat sätt att ge folk a-kassa eller aktivitetsstöd så som man gör idag. Jag menar då att risken för att klyftorna ökar ännu mer blir större. Det cementerar både monetära och sociala klyftor då vi människor ur ett beteendevetenskapligt perspektiv främst är sociala varelser. En allmän basinkomst skulle ta bort den sociala stigmatisering som ditt alternativ leder till.

//Henrik Lund

Jan, vi är överens.

Jag vill nog dock skilja mellan ägande av pengar genom basinkomst, (man kanske inte gör av med alla pengar och då äger man dem ju), och ägande genom förräntning av ett kapital. Man skulle kunna säga att det är skillnaden mellan realt monetärt ägande och finansiellt monetärt ägande. Det är därför jag ser begreppet kapitalism som problematiskt då allt ägande av pengar i sig inte behöver innebära kapitalism som jag ser det. Det problematiska är kapitalackumulering genom ränteekonomin .

Samhällsförändring sker genom att någon eller några människor sätter igång en förändringsprocess genom att ifrågasätta det system man upplever orättfärdigt och ha idéer om ett annat samhälle. Det kan vara på politisk nivå eller genom att medborgare engagerar sig.

Det svåra kan vara att vi människor ofta tror att vi måste göra allt på en gång, samtidigt, för att det ska ske någon förändring. Så har det dock inte sett ut i historien. Förändringsprocessens hastighet är beroende på hur stark opinion man lyckas driva och om timingen är rätt.

Mot bakgrund av hur det politiska läget ser ut i vårt land just nu så är jag övertygad om att det finns en potential att skapa förändring. SD har lyckats skapa kaos i politiken vilket är en förändring. Då borde det kunna vara möjligt att skapa förutsättningar för en ekonomi med basinkomst, helst räntefri ekonomi då det är räntefunktionen som undergräver den nuvarande ekonomin men vi måste ju börja någonstans. I många andra länder är ju basinkomst uppe på agendan sedan länge medan vi här i Sverige fortfarande fegar ur när det gäller att ifrågasätta det invanda och hitta konstruktiva lösningar.

Politikerna som enbart agerar på den politiska marknaden vill inte ha kaos men ser dessvärre inte vilka alternativ som skulle minska kaoset. Här finns en potential att skapa opinion innan de får för sig att driva sina gamla modeller ännu längre med än värre resultat som följd.

//Henrik Lund

”… ägande genom förräntning av ett kapital.” (Henrik)

Javisst, det är ju det här som det i grunden handlar om. Ägandet av pengar i sig ”innebär inte kapitalism”. ”Det problematiska är kapitalackumulering genom ränteekonomin.” 

Eller som jag vill uttrycka mig: det problematiska är vår kapitalistiska marknadsekonomi som kräver kapitalackumulering för sin egen fortlevnad.

”Då borde det kunna vara möjligt att skapa förutsättningar för en ekonomi med basinkomst, helst räntefri ekonomi då det är räntefunktionen som undergräver den nuvarande ekonomin men vi måste ju börja någonstans.” (Henrik)

Här uppstår en fråga som vi inte kommer undan med: Vad menar vi med ”basinkomst”? Ska alla vi människor i samhället ha exakt lika ”basinkomst” oberoende av vad vi ”arbetar” med eller ska ”basinkomsten” fördelas olika utifrån vad vi ”arbetar” med? Själv anser jag att ”basinkomsten” ska fördelas lika till alla, oberoende av vad vi ”arbetar” med.

Nästa fråga blir då: Kan detta genomföras i dagens rådande samhälle? Nej jag menar att detta inte kan genomföras i dagens samhälle.

Varför då? Helt enkelt därför att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi som av ”naturliga” skäl saknar möjligheten att genomföra rättvisa och jämlika ”fördelningsfunktioner”, som exempelvis fördelningen av ”basinkomst”.

I det här sammanhanget är det viktigt att inse politikens underordnade roll i det rådande förhållandet mellan vår marknadsekonomi och politiska beslutsprocesser.

/Jan Opöien

Angående Jans inlägg:

Anledningen till varför jag skriver kapitalackumulering genom ränteekonomin är för att kapitalackumulation kan ske på flera sätt. Det kan ske genom att priser på populära varor och tjänster höjs. Det kan också ske genom ett ökat skatteuttag från befolkningen. Historiskt sett har kan det antas att både kungar och kyrkan tagit ut skatt som därmed ackumulerats.

Vi uttrycker oss lite olika men det verkar som att vi menar samma sak. Att enbart skriva ”kapitalackumulering för sin egen fortlevnad” innebär dock en osäkerhet i definitionen på grund av det resonemang jag för i förra stycket. Jag menar att det är viktigt att skilja på olika typer av ackumulation då det annars blir svårt att förstå vilka lösningar vi behöver på problemen med de olika typerna av ackumulation.

Ackumulation genom ränteekonomin kan förhindras genom räntefri valuta. Det är en åtgärd för att kunna skapa balans mellan penningsystemet och det uttag vi gör från naturen.

Ackumulation genom skatt, försäljning av varor och tjänster, vilket är den klassiska vänster-höger-konflikten, kan däremot balanseras genom basinkomst. En jämn fördelning av pengar till alla (där är vi överens) skulle skapa ett monetärt kretslopp. På samma sätt som vi behöver kretsloppstänkande när det gäller olika material, behövs det även för att inbegripa människans grundläggande behov av pengar för att klara sig i samhället.

Huruvida man kan åstadkomma förändring i det ”rådande samhället” kan man naturligtvis diskutera. Om vi utgår från att det inte går i dagens samhälle riskerar det att luta åt att det krävs att samhällsekonomin kraschar helt eller att det sker en revolution baserad på våld. Då jag av naturen inte är varken våldsam eller speciellt dystopisk så tror jag på en utveckling baserad på allt som sker av utveckling redan, men att insikten om ränteekonomins och lönearbetsmodellens dysfunktion måste öka om vi vill ha balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

Rent teoretiskt är räntefri ekonomi med basinkomst kanske inte förenligt med dagens samhälle men då förändring och utveckling oftast sker i flera olika parallella processer är det enda vi kan göra, att sträva efter förändring, inte bara av materiella ting, utan även av insikter, bildning och kunskap om hur vi vill att livet ska vara. Om vi anser att meningen med livet är lönearbete, stress, ständiga rationaliseringar, monetär tillväxt m m, eller inte. Om vi förenklat bara ser på penningmängden och antalet människor i samhället så finns det så det räcker. Om vi tittar på hur mycket pengar som används för att upprätthålla dagens system för sin egen skull så finns det goda chanser att skapa ett basinkomstsystem redan i dagens samhälle.

Att lita på att marknaden eller politiken ska lösa de problem vi har verkar kanske utopiskt även om det sker små framsteg ibland. Det är därför som det är så viktigt att alla som vill ha förändring agerar och skapar opinion så att politiken och marknaden till slut förstår att de inte kan skjuta över problemen på kommande generationer längre.

//Henrik Lund

Tack, Henrik, för ditt långa svar – men kanske borde jag förebrå mig själv för att jag, som du skriver, ”[valt] att inte se [ditt] resonemang ur ett beteendevetenskapligt perspektiv”.
Men det handlar inte om ett medvetet val, utan beror nog snarare på min bristande förståelse av din uppfattning om vad ett beteendevetenskapligt perspektiv är. Jag har själv en s.k. beteendevetenskaplig bakgrund sedan åren 1968-71, men det har hänt mycket sedan dess. Bl.a. kom en mycket stark reaktion mot de årens ”vänsterperspektiv” som förkom på universiteten. Det sociala perspektivet (som också inkluderade ett individperspektiv) övergavs till förmån för en stark betoning på individen och det individuella ansvaret. Eftersom den tidigare kritiserade kapitalismen då inte försvagades utan i stället ”förstärktes” så kom många individer att råka i ekonomiska svårigheter, och där hade en allmän basinkomst varit till stor hjälp – och skulle fortfarande kunna vara det. Men det miljöhotande kravet på ekonomisk tillväxt och svårigheterna att styra produktionen i miljövänlig riktning skulle bestå – men nu har jag förstås alltför snabbt återgått till ”det perspektiv som [du] är van vid att [jag] använder” och ”tycker [dig] förstå ganska bra”. Men jag tvivlar på det eftersom du skriver:

”När du definierar pengar som ”en livsviktig resurs” så är det medvetet eller omedvetet en definition med rötterna i en traditionell vänster-höger-världsbild. Där jämställer man pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta.”

I själva verket skrev jag att ”… om det om det finns så lite av en livsviktig resurs att den inte kan delas upp så att alla äger tillräckligt av den (dvs. har tillräcklig kontroll över en del av den) för att överleva (eller må bra) då kan själva bristsituationen vara en mera avgörande faktor än t.ex. gruppmedlemmarnas attityder till konkurrens/samarbete för uppkomsten av konkurrens om den resursen.”
Där hade jag inte en tanke på pengar överhuvudtaget, utan endast på materiella resurser som, vare sig de behandlas som utbytbara varor eller inte, har stor betydelse för människors överlevnad. Den ”vänster”, som jag anser mig ”tillhöra” (och som jag tror är vanligast) kritiserar i stället starkt att man i vårt, av ”högern” försvarade ekonomiska system, ”jämställer … pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta”, som du menar att man gör enligt ”en traditionell vänster-höger-världsbild”.

Jag har tidigare kritiserat din tolkning(?) av vänster-högerskalan som en skala vars båda ändpunkter/slutpunkter har diktatoriska system (och som du av förklarliga skäl menar bör undvikas). Så här kan den se ut i u-formad version, för att få plats, och med mina markeringar inom klammer (textgraden kan behöva justeras så att den får plats):

[1v] Vänsterideologier –  Arbete, ägande –  [1h] Högerideologier

           I                                                                                I

[2v] Statsreglerad ek                                     [2h] Individreglerad ek.

           I                                                                                I

[3v] Elitens diktatur                                    [3h] Marknadens diktatur

Min version (som jag tidigare visat) ser ut så här (där v1, v2, v3, h1, h2, h3 i praktiken kan överlappa varandra):

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik

Det som (tycks) saknas i dina 1v och 3v är samarbete och demokrati vilket krävs för att reglera ekonomin på ett demokratiskt sätt (som i mitt v2) vilket i sin tur kräver aktiva, engagerade och så fritt som möjligt kommunicerande individer – och naturligtvis skulle en allmän basinkomst vara till stor hjälp här. Jag menar bara att även det ekonomiska systemet måste förändras till att också inkludera demokratiska, icke vinstdrivande företag och att dessa behöver ett demokratiskt statligt stödsystem för att säkra deras överlevnad. Dessutom behövs ett fördelningssystem för att fördela stora ojämlikheter (både på grupp- och individnivå), som alltid (även utan vinst som huvudsakligt motiv) har en tendens att uppstå. Allt för att undvika den urartning till ”elitens diktatur” som du har till vänster din skala (men som skulle ske enligt h1-h3 i min).
Det finns också flera viktiga delar i min koncentrerade modell för ekonomisk demokrati, som bör bidra till att hindra en sådan urartning. Se t.ex. avsnittet 3. Förutsättningar för övergång till ekonomisk demokrati i https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

Bara en mening, Henrik, som jag inte förstår riktigt i ditt svar till Jan (som också är relevant för mitt tidigare svar till dig):

”Ackumulation genom skatt, försäljning av varor och tjänster, vilket är den klassiska vänster-höger-konflikten, kan däremot balanseras genom basinkomst.”

Skatt är väl snarast till för att minska olika problemen som kapitalackumulation genom vinstgivande försäljning av varor och tjänster i den ”privata” sektorn medför. Ofta ett (auktoritärt) ”vänster”-projekt för att underlätta livet för den fattigare delen av befolkningen, men kan inte heller undvikas av en politisk höger med särskilt behov att försvara den privata äganderätten och ”nationen” med polis och militär. Vad de indrivna pengarna ska användas till är väl ”den klassiska vänster-höger-konflikten om jag har förstått dig rätt, och den kan nog mildras genom en allmän basinkomst.
Men hade välfärdsstatens försvagning och den enorma, nyliberala ökningen av kapitalackumulationen – och därmed en enorm ekonomisk makt i ett fåtal händer – kunnat undvikas endast genom någon form av basinkomst? Jag tror vi behöver en betydligt mer genomgripande systemförändring än vad som skulle kunna åstadkommas på detta sätt.

/Bo Herlin

Tack själv Bo, för att du orkade läsa hela texten! 

Ska försöka hålla mig lite kortare denna gång.

Angående ditt resonemang om livsviktiga resurser så spelar det inte så stor roll om man menar pengar eller naturresurser. Det handlar om ifall man ser naturen/miljön som främst resurser eller våra livsbetingelser som gör skillnaden. I vänster-höger-systemet är naturen till för att konsumeras och då definieras naturen som resurser som ska utnyttjas. Det ska ställas mot att se naturen/miljön som våra livsbetingelser som ska vårdas. Jag anser att det är en betydande skillnad.

När det gäller min modell som jag bifogar för den som är intresserad, kontra din modell så är det viktigt att vi endast ser dem som teoretiska modeller och inte verkligheten. Jag ser båda modellerna som intressanta och ser ingen av dem som rätt eller fel. De är olika sätt att beskriva olika perspektiv.

Jag beskriver dels det rådande systemet och spänningen mellan politik och marknad som du mycket riktigt tar upp. Ett system där både samverkan och konkurrens finns parallellt. Samverkan inom t ex företag och myndigheter för att kunna utföra det de är satta att göra.

Angående kooperativ så är de redan idag en del av företagsamheten i ekonomin och många har redan stöd från det allmänna. Med basinkomst kan man skifta från ett penningtänk till ett idétänk som utgör en bättre grund för balans och mening.

Min (och en del andras) föreställning om hur ett nytt system i bättre balans kan se ut finns i modellens högra del. Till skillnad mot dagens system som belönar den som samarbetar för att konkurrera med andra, vill jag visa en modell där balanserad fördelning mellan alla belönar den som samarbetar för att kunna samarbeta med andra.

I stället för att vi ägnar en massa energi åt att diskutera våra tankar om hur dagens system fungerar så hoppas jag vi kan övergå till att börja samtala om det system som kan vara en del av lösningen i stället. Annars riskerar vi att fastna i teoretiska hårklyverier.

Allt gott!

//Henrik Lund

Bo,

I en idealiserad vänstervärld är den offentliga sektorns arbete till gagn för individen och privat sektor enbart utsugare. Jag anser att alla människor har en idé om att de vill göra ett bra arbete oavsett vem som äger verksamheten.

Nu råkar det finnas rötägg i båda lägren och det är en anledning till varför jag anser att basinkomst (och räntefri ekonomi) skulle minska ”rötäggens” framfart.

Då både offentlig och privat sektor ska gå med vinst både genom ränteekonomin, skatter och på varor och tjänster så blir medborgarsektorn lidande då pengarna tas därifrån. Fenomenet syns inte utåt då det döljs av ständigt ökande kreditutgivning (med ständigt ökande räntekostnadsökning som följd).

Låt oss inte fastna i beskrivningen av dagens dysfunktionella system utan i stället ge oss hän i att utforska lösningarna och skapa opinion för dem. Det är vad kommande generationer förväntar sig av oss.

//Henrik Lund

                                                                                                                              fortsättning följer

Socioekonomisk debatt 4

fortsättning från föregående inlägg (4)

Tack Henrik för det kortare svaret!
Bara ett ännu kortare svar för att undvika missförstånd, du skriver:
”Jag ser båda modellerna [min och din] som intressanta och ser ingen av dem som rätt eller fel. De är olika sätt att beskriva olika perspektiv.”
En viktig skillnad mellan den vänstra delen av din modell (om vänster-höger), som jag refererade till i mitt förra mejl, och min ”vänster-höger-modell” i samma mejl verkar vara att din modell utgår från historiska erfarenheter av odemokratiska system, medan min modell är mera teoretisk, men också aktuell och (särskilt den vänstra delen) utopisk eftersom tanken är att dess olika delar bör ses som verksamma samtidigt och ”överlagrade” i olika grad ”på” varandra. Det som är ”vänster” i din modell har jag faktiskt aldrig betraktat som en ”riktig vänster” utan snarare som en ”högerurartning”. Den högra, utopiska, delen (tack för att du bifogade den kompletta modellen) är mycket närmare min vänstra del, bortsett från att den saknar begreppet ”demokrati/demokratisk politik”, som jag har med eftersom jag förklarar det på annat håll.
Det var allt jag hann med den här gången. Vi hörs.

/Bo Herlin

”Kapitalackumulation” är ju förutsättningen för vår rådande marknadsekonomi, att kunna ”leva vidare”. 

Hur ser då ”vår rådande marknadsekonomi” ut? Svaret vet vi! 

Krävs det då en liknande förutsättning – ”kapitalackumulation”- i en demokratisk marknadsekonomi? 

Nej det krävs inte!

Varför inte? Därför att kapitalägandet kommer inte att utsättas för konkurrens i och med att samhället äger och förvaltar det.

Observera här – som jag brukar tjata om – att företagandet ägs av var och en, stort som smått, och är en helt annan ”sak” än kapitalägande.

/Jan Opöien

Frågor med anledning av ditt senaste inlägg:

En ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?

Vad är ”samhället”?

/Ulf Löfgren

Bo,

Jag konstaterar att vi har lite olika utgångspunkt när det gäller definitionen av vad ”vänster” är.

Din definition utgår från dina personliga erfarenheter medan min definition utgår från den bild som jag uppfattar är dominerande i samhällsdebatten. Vad som är aktuellt eller ej kan ju diskuteras.

Det intressanta vill jag dock hävda är den nya modellen som utgår från humanism och ekologism. Man skulle kunna säga att den kombinerar vänsterns gemensamma trygghetsidé med högerns frihetsideal men med utgångspunkt i de begränsningar som jorden kräver av oss.

//Henrik Lund

Bara två korta kommentarer, Henrik,  den här gången.

Jag har visserligen sagt att min ”definition” av vad ”vänster” är (se mitt mejl 15/10) utgår från mina personliga erfarenheter. Men den är också betydligt mer användbar för analyser än den (än så länge?) dominerande ”definitionen”, som jämställer ”vänster” med diktatorisk höger, vilket gör begreppet olämpligt/oanvändbart för annat än politisk propaganda. När det inte tydligt framgår av sammanhanget (som i mitt mejl 15/10) bör man därför hellre tala om ”demokratisk vänster” än bara ”vänster”.

Till sist: ”vänsterns gemensamma trygghetsidé” är väl också en idé om demokratisk organisering (som skulle behöva utvecklas, t.ex. så som jag gjort) trots att det inte nämns i din modell?

/Bo Herlin

Bo,

Ingen teoretisk modell kan hävdas inbegripa alla nyanser av den verklighet vi människor lever i. Min modell visar ytterligheterna i två riktningar. Däremellan finns naturligtvis hela skalan av nyanser. Bara för att min modell polariserar det rådande systemet betyder det inte att dina och andras erfarenheter befinner sig i den ena ytterligheten. I ett samhälle där polariseringar ökar inom politik och arbetsmarknad ser jag inte att min modell skulle vara irrelevant. Mina personliga erfarenheter ur verkligheten är att det finns både en demokratisk vänster och en demokratisk höger. Om vi inte kan acceptera det så blir vi en del av polariseringen i samhället.

Min modell kan säkert utvecklas och bli tydligare, liksom din. Kanske ska ytterligheterna vara mellan politisk diktatur och marknadsdiktatur i stället för vänster och höger. Det viktiga som jag  ser det är att vi behöver den nya modell jag skissat till höger på bilden.

Vår roll som kritiska till ekonomisk tillväxt innebär att hjälpa människor i alla läger att få ökad insikt om dess konsekvenser, miljömässigt, socialt, hälsomässigt, ekonomiskt. Samhället balanserar ständigt i en dynamik mellan ytterligheterna och trots att vi lever i en demokrati så finns det utmaningar inom alla områden. Det viktigaste är då att påtala och förklara dessa istället för att tvista om hur vi ska definiera ytterligheterna. Oavsett var på skalan du eller jag anser oss befinna så finns ytterligheterna på denna jord och då behöver vi fokusera på att få människor att förstå det Einstein lär ha sagt, att vi inte kan lösa problemen med samma system som skapat problemen.

//Henrik Lund

Hej Ulf!

”Frågor med anledning av ditt senaste inlägg:

En ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?

Vad är ”samhället”?”

En ”ekonomi” måste vara rättvis, jämlik och ekologiskt hållbar för att kunna ”läka” alla de nedbrytande ekologiska och samhälleliga ”processer” vi nu upplever. Därför så kan vi inte fortsättningsvis förlita oss på ett ekonomiskt system – vår globala kapitalistiska marknadsekonomi – som bär huvudansvaret över den nu rådande destruktiva utvecklingen. 

I denna nu rådande ”ekonomi” gäller den strukturella ordningen att kapitalet ska vara privatägt. Alltså utsätts kapitalet för ”konkurrens”. Denna destruktiva strukturella ordning måste ersättas med ordningen att kapitalägandet ska handhas av ”samhället” – alltså du och jag plus alla andra som lever i ”samhället”.

En ”ekonomi” består av företagande och av företagandet skapas kapitalägande. När kapitalägandet överförs till ”samhället” så leder det till att företagandet kommer att baseras på samarbete mellan företag – samarbete mellan människor/företag är den enda möjliga strukturella ordningen för att kunna ”rädda” planeten och denna nödvändiga strukturella ordning förutsätter att kapitalet ägs av ”samhället”. Företagandet ägs av var och en – alltså privatägt!

Jag kallar denna ordning för demokratisk marknadsekonomi. Jag förstår om du vill att jag ska svara: planekonomi. Men det är inte planekonomi som jag eftersträvar. Planekonomi – så som vi har lärt känna den – är någonting helt annat.

Frågan: Vad är ”samhället”? Svaret finns i texten ovan!

/Jan Opöien

Hej Jan,

Anledningen till att jag ställer de här två frågorna till dig är naturligtvis att jag, och säkert även andra inom Steg 3, känner en viss oro över att ”70-talsdebatten” nu i repris är på väg in i Steg 3. Den debatten handlade i sin kärna om när och hur den kapitalistiska marknadsekonomin skulle ersättas av ett annat ekonomiskt system, underförstått ett socialistiskt planekonomiskt system. Du uttrycker dig inte explicit om att det är detta du avser, utan använder i stället mycket diffusa begrepp som ”samhället” (i fråga om ägandet) och ”samarbete” (i motsats till konkurrens). Jag menar däremot att du inte kommer undan de svårigheter som man så småningom upptäckte även på 70-talet och som ledde till att debatten tystnade eftersom kritikerna av vänsterns planer ju hade rätt.

Inom vänstern var konkurrens ett fult ord. Men då har man inte förstått poängen med konkurrens, som är att ”dåligt” slås ut och ”bra” kommer i dess ställe. I Sovjetunionen begränsades konkurrensen till fabrikerna och till arbetslagen, s.k. socialistisk tävlan, konsumenterna hade dock ingen chans att genom sina val på en marknad påverka vad som skulle gå att köpa. Det är den här stelbentheten som utmärker alla ekonomier som organiseras uppifrån och ner. Uppgiften för ett samhälle som vill förverkliga hållbarhet är att utnyttja marknadens mekanismer, samtidigt som man sätter upp lämpliga ramar för hur marknaden bör fungera.

Förstörelsen av marknadsekonomin har alltid och överallt gått hand i hand med socialism i olika skepnader. ”Kapitalism” och ”socialism” är egendomsrättsliga system – privat ägande och gemensamt ägande. Båda fungerar om marknadsmekanismerna respekteras. Men när du skriver att ”Därför så kan vi inte fortsättningsvis förlita oss på ett ekonomiskt system – vår globala kapitalistiska marknadsekonomi – som bär huvudansvaret över den nu rådande destruktiva utvecklingen”, tolkar jag naturligtvis din hållning så att både privat ägande och marknadsekonomi sitter löst i ditt samhälle.

”Denna destruktiva strukturella ordning måste ersättas med ordningen att kapitalägandet ska handhas av ’samhället’ – alltså du och jag plus alla andra som lever i ’samhället’.” Det handlar således om socialisering, för att tala klarspråk.

Det här trixandet med ord känner vi som varit med länge igen från 70-talsdebatten. ”Du och jag plus alla andra” var även bokstavsvänsterns mantra på 70-talet. Men hur såg verkligheten ut? ”Du och jag plus alla andra” hade i själva verket ingenting att säga till om, och det gällde som nämnts även på marknaden. Så vad är ”samhället”, Jan?

Den som lämnar inövade strukturer får alltid problemet med att inöva nya och fungerande strukturer. Det gör man inte i en handvändning. Marknadsekonomi och privat ägande med inslag av offentligt ägande har bister, visst, men systemet fungerar! Alltså är det oerhört mycket bättre att försöka kringgärda systemet med nya och ändrade regler än att riva ner och bygga nytt. Den sistnämnda vägen leder dessutom alltid till fullständigt kaos.

/Ulf Löfgren

Hej Ulf,
Ordet är ju fritt här, så jag tar mig friheten att försöka svara lite mer detaljerat på dina frågor till Jan.

Din fråga (16/10 17:19), ”[e]n ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?”, föranleddes, så vitt jag förstår, av att Jan skrev (16/10 01:47): ”kapitalägandet kommer inte att utsättas för konkurrens i och med att samhället äger och förvaltar det”.

Det handlade alltså om konkurrens om ägandet av kapital, alltså privat (inte allmänt) ägda resurser, som (per definition) kan användas (och används) till ytterligare ökning av varje enskild kapitalägares ekonomiska resurser. Eftersom dessa resurser alltid (bortsett från eventuellt möjlig obegränsad statlig penningutgivning) är begränsade finns det en risk för alla kapitalägare i ett samhälle att misslyckas i sin strävan att säkra sin ”ekonomiska existens” genom att ”förränta” sitt kapital. En konkurrens om ekonomisk styrka genom kapitaltillväxt, som driver samhället mot en allt intensivare produktion av varor för en förhoppningsvis vinstgivande varuhandel, blir följden. En tillväxt som nu hotar att bli katastrofal.
Frågan är om en ekonomi utan en sådan destruktiv konkurrens är möjlig, vad den kan ha för egenskaper och vad den kan kallas med utgångspunkt från dess egenskaper. Jag antar att ditt underförstådda svar på din retoriska fråga ovan, Ulf, är ”planekonomi”, som vi inte har sett några lyckade exempel på – säkert mycket på grund av ganska våldsam politisk konkurrens.
Ett bättre svar på frågan om vad en ekonomi som åtminstone är fri från destruktiv ekonomisk konkurrens kan kallas är nog ”ekonomisk demokrati”. Hur en sådan skulle kunna fungera tar för lång tid att gå in på här, men jag tror att den här texten: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, som jag flera gånger har länkat till tidigare, ger svar på båda dina frågor, om den inte skummas alltför snabbt. Genom att den möjliggör både enskilda initiativ och en marknad men på ett, särskilt för samhällsviktig verksamhet, mera stabilt sätt, som dessutom kan införas gradvis (det finns redan lyckade exempel) kan nog en mildare form av den dynamik som du efterlyser, Ulf, uppnås.
(När det gäller ”bokstavsvänstern på 70-talet” finns det många uppfattningar om den, och det finns fortfarande en hel del åsikter, som nog kan betraktas som rena fördomar. Den då ”nya vänstern” var uttalat antiauktoritär och odogmatisk, men hann inte utvecklas ordentligt innan ”nyliberalismen” slog till.)
/Bo Herlin

Ett par korta (slut?)kommentarer till ditt senaste mejl, Henrik, så att tråden inte blir alltför lång.

”Mina personliga erfarenheter ur verkligheten är att det finns både en demokratisk vänster och en demokratisk höger.”

Det stämmer nog, men det är väl också troligare att den demokratiska vänstern är mer inriktad på samarbete och jämlikhet än den demokratiska högern, som ”per definition” är mindre bekymrad om olikhet, vilket kan vara problematiskt för en demokrati som i princip bygger på människors lika värde.

”Kanske ska ytterligheterna vara mellan politisk diktatur och marknadsdiktatur i stället för vänster och höger.”

”Marknadsdiktatur” är, som jag uppfattar det, en extrem marknadsanpassning av ”nyliberalt slag”, medan ”politisk diktatur” snarare är ett resultat av politisk konkurrens, vare sig den har skett i ett samhälle som har ”fri”, ”nyliberal”, ekonomisk konkurrens som ideal eller i ett samhälle som har fått en auktoritär planekonomi, antingen avsiktligt eller kanske som ett resultat av misslyckade försök till demokrati. Alla varianterna bör man nog betrakta som resultat av processer som borde ha undvikits, och det är ju svårt att placera dem på en skala.

/Bo Herlin

                                                                                                                                     fortsättning följer

Socioekonomisk debatt 5

fortsättning från föregående inlägg (5)

Trådarna riskerar alltid att bli långa när vi diskuterar, Bo. 

Hoppas att någon mer än vi tycker att det är intressant.

Om du vill få med dig fler än redan ”frälsta” vänstersympatisörer så tror jag det är viktigt att se att konkurrens är en betydande del av den mänskliga kulturen, att alla människor har både samarbete och konkurrens i sig i olika grad och använder dessa egenskaper beroende på sammanhanget. Så även du, Bo. Du talar mycket om hur viktigt det är med samverkan samtidigt som du fokuserar på konflikten mellan vänster och höger vilket visar att du också har egenskapen att konkurrera. Det blir inkonsekvent. Vi måste hitta nya lösningar som kan tämja både politisk diktatur och marknadsdiktatur och skapa långsiktiga hållbara förutsättningar för människor och miljö.

Att se all konkurrens som av ondo skapar inte förutsättningar för annat än vänster-höger-konflikter och då sitter vi fast i det system som skapat problemen. Det kommer alltid finnas tävlingsfokuserade människor men hur de agerar beror av sammanhanget. Det går inte att lagstifta bort beteenden, annat än de vi definierar som brottsliga, om vi anser att vi vill ha ett samhälle där människor upplever frihet. Det handlar i stället om att ge dem villkor som gör att de skapar kvalitet ur ett humanistiskt/ekologistiskt perspektiv i stället för monetär tillväxt. Även sociala företag behöver vinst för att utvecklas. Det gäller att skapa en marknad vars grundläggande villkor utgår från människors behov och naturens villkor i stället för riskkapitalisters behov av förräntning. Det går om bara vänster och högerfolk förstår att det går om man vill.

Som det är idag är både konsumenter och producenter gisslan under ränteekonomin som driver på omänskliga arbetsförhållanden, produkter som ska krängas på folk oavsett behov, och ekonomiska villkor för företagen som driver dem att bete sig på ett sätt som utarmar kvalitet. Det är det vi behöver diskutera, inte fortsätta debattera huruvida vänstre eller höger är bäst.

Om vi ger människor förutsättningar att leva mer fritt genom basinkomst och skapar en monetär ekonomi i paritet med miljöns förutsättningar kommer människor med egenskaper för samverkan och tävling att anpassa sig till det och samtidigt känna att de kan vara med och skapa ett samhälle som ger våra barnbarns barn bättre förutsättningar. Vi behöver människor med alla olika egenskaper för att lyckas med det. Det är grunden i har man organiserar ett vinnande lag som kan samarbeta. Då blir alla vinnare i stället för en grupp.

//Henrik Lund

Ja, Henrik, jag måste förstås svara på det här som du skrev 15:26:
”… alla människor har både samarbete och konkurrens i sig i olika grad och använder dessa egenskaper beroende på sammanhanget. Så även du, Bo. Du talar mycket om hur viktigt det är med samverkan samtidigt som du fokuserar på konflikten mellan vänster och höger vilket visar att du också har egenskapen att konkurrera. Det blir inkonsekvent.”

Det är klart att jag är inkonsekvent, liksom alla andra! Det är just för att vi har så lätt att konkurrera med varandra, för att konkurrens dessutom belönas i så hög grad i vårt samhälle (betydligt mer än före nyliberalismen) och för att (ekonomisk) konkurrens nu i så hög grad bidrar till en ohållbar ekonomisk tillväxt som jag, inte minst som en nödvändig ”kompensation”, tar upp frågan om samarbete hellre än konkurrens.

Jag upprepar gärna det jag skrev den 11/10 eftersom jag tycker det är viktigt (med extra betoning av ”överlappar”):

”Kanske borde jag ha varit tydligare, när det gäller så allmänt förekommande sociala processer som det handlar om här, och starkare betonat att de oftast överlapparvarandra på en mängd olika sätt. Särskilt avgörande kan t.ex. processerna v2 resp. h2 vara [se ’trestegsprocesserna’ i diagrammet nedan och den mer detaljerade beskrivningen av dem i mejlen den 5/10 kl 10:02 och 23:48], där fördelningsmetoder för ökad jämlikhet enligt v2 samtidigt kan motverkas av ackumulationsprocesser enligt h2 så att ojämlikheten ändå ökar. … Eftersom det antagligen finns en mer eller mindre spontan tendens för privata intressen (snarare än för allmänna) att dominera i ett samhälle på ett sätt som ökar resursslöseri och ojämlikhet, borde det vara en viktig uppgift för de flesta folkrörelser att motverka denna tendens – en vänsterinriktning som det borde vara naturligt för varje samhälle (förutom rena diktaturer) att stödja.”

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik

Du skriver: ”Att se all konkurrens som av ondo skapar inte förutsättningar för annat än vänster-höger-konflikter”.
Jag ser förstås inte ”all konkurrens som av ondo”, men om den ekonomiska ojämlikheten är så stor som den är nu, finns det en mycket påtaglig konflikt som i hög grad inskränker friheten för väldigt många fler människor än som gynnas av ojämlikheten. Det går förstås att ”lagstifta bort beteenden”, som genom lagstiftningen blir olagliga. Man skulle t.ex. kunna göra ändringar i aktiebolagslagen så att den successivt närmar sig lagen för ekonomiska föreningar i fråga om olika aspekter av demokrati. En sådan vänsteråtgärd (enligt v3) skulle naturligtvis stöta på motstånd från aktieägare oavsett vad man kallar den, men det skulle samtidigt förbättra villkoren för de anställda så mycket att ett stort folkligt stöd för detta vore troligt. Ett sådant stöd finns förresten redan när det gäller vinstuttag ur välfärden, men det anses nog lite pinsamt att även människor som röstar på ”högerpartier” kan ha en sådan ”vänsteråsikt”. Men att kalla den något annat skulle snart genomskådas, eftersom intressekonflikten är reell, och det vore kanske bättre om många av dem röstade annorlunda. När du t.ex. skriver: ”[s]om det är idag är både konsumenter och producenter gisslan under ränteekonomin som driver på omänskliga arbetsförhållanden, produkter som ska krängas på folk oavsett behov, och ekonomiska villkor för företagen som driver dem att bete sig på ett sätt som utarmar kvalitet”, så håller jag helt och hållet med dig, men den uppfattningen skulle säkert de allra flesta utan tvekan placera till vänster på en v-h-skala. Så jag tror det är ganska meningslöst att försöka undvika den.

/Bo Herlin

Bo,

”Ekonomisk konkurrens” uppstår beroende på sammanhanget. Ett sammanhang där pengar fördelas genom basinkomst kommer att hämma den ohållbara konkurrensen då människor kan ta ansvar för sina liv utan att tvingas lönearbeta på ett sätt som är ohälsosamt och därmed få en bättre balans i livet. Det skulle göra att företag anpassar sig till ett sätt att bedriva sin verksamhet som gör det lönsamt att vara hållbar socialt, ekologiskt och ekonomiskt.

Att omänskliga arbetslivsförhållanden skulle vara vänster eller högerfrågor är en illusion. Det är hälsofrågor och ekonomisk ineffektivitet. Jag har inte mött någon arbetsgivare/företagare som vill ha sjuk personal men då ränteekonomin dränerar konsumtionsflödet på resurser så leder den monetära realiteten till konsekvenser som ohälsa.

När det gäller debatten om vinster i välfärden så kommer du in på ett annat spår. Ingen företagare skulle ge bort pengar till vem som helst som bedriver samma verksamhet som denne själv gör. Det är dock så som sker när gemensamma sektorn ger företag skattepengar för att bedriva sin verksamhet. Det beror på att sammanhanget tillåter det. Ju tuffare marknaden blir, desto större kreativitet används för att hitta nya sätt att tjäna pengar på. Hade man från politiskt håll varit konsekvent så hade man sagt att företag visst kunde starta skola-vård-omsorgsverksamheter men att de då var tvungna att finansiera det själva utan bidrag från det gemensamma skatteunderlaget. Då hade de förmodligen förstått tidigare att det inte lönar sig speciellt bra. Det är tack vare bidragen som det är så lönsamt. Politikerna har alltså en läxa att lära. Skapar man konsekventa villkor som gäller för alla så anpassar sig marknaden till det och då behöver man inte gå in och göra justeringar i skatteuttaget med mera.

Det finns även en föreställning inom privat verksamhet, att bara för att den är privat så är det bättre kvalitet. Så är det naturligtvis inte. Det är hur man organiserar verksamheten som skapar förutsättningar för kvalitet inte vem som äger den. Privat liksom offentlig verksamhet kan skapa kvalitet. Problemet med privat skol-vård-omsorgsverksamhet blir då ur ett företagsekonomiskt perspektiv att det är slöseri med skattemedel då alla pengar inte går till verksamheten.

Inom privat sektor finns dessutom en stor naivitet och okunnighet om konsekvenserna av det räntebärande systemet. Ränteekonomin fungerar på samma sätt som om man skulle försöka fylla ett badkar med vatten fast det inte finns någon propp i. Man förstår inte att de pengar som de konkurrerar om på marknaden hela tiden dräneras genom den räntebärande ekonomin. De är alltså offer för ränteekonomin, på samma sätt som offentlig sektor och medborgarsektorn, men försvarar den med argument som att ”den skapar arbete” när den egentligen undergräver den totala ekonomin så att politiker känner sig tvingade att gå med på att ge bidrag till företag som vill ta över offentlig verksamhet bara för att de lever i en illusion om en arbetslinje. Det är dock synd att många gör det till en vänster-högerfråga när det egentligen är en matematisk fråga. Frågan är om vi vill såga av den gren vi sitter på.

Visst kan man förändra aktiebolagslagen men det blir enbart kosmetiska förändringar i ett system dominerat av ränteekonomin. Det tar bort fokus från ränteekonomins konsekvenser i ett vidare perspektiv. Att fokusera på ett vänster-högerperspektiv gör att man stirrar sig blind på ägandet när det egentligen är den räntebärande strukturen som är boven till de problem vi upplever med utarmning av människor, miljö och företag.

Företag vill ha förutsägbarhet och trygga inkomster. Om vi då skapar en räntefri ekonomi och balanserar fördelningen av pengar till folket genom basinkomst kommer alla att vara vinnare. Alla anpassar sig då till det nya sammanhanget, det vill säga de villkor som marknaden har. Då kan vi få en marknad som självmant anpassar sig till miljöns förutsättningar och människornas behov.

//Henrik Lund

Jag noterar att ditt tidigare inlägg Ulf handlar om en beskrivning av att du ”känner en viss oro över att 70-talsdebatten nu i repris är på väg in i Steg 3”.

Denna din tolkning kan jag inte göra någonting åt. Du får tycka som du vill och vi som debatterar fortsätter ändå även om vi skapar en ”viss oro” inom dig.

”Marknadsekonomi och privat ägande med inslag av offentligt ägande har brister, visst, men systemet fungerar!” (Ulf)

Du kommer fram till slutklämmen att ”systemet fungerar”! 

Får jag vara lite ironisk Ulf? ”Javisst, det ser vi att det gör!”

/Jan Opöien

Henrik:

”Företag vill ha förutsägbarhet och trygga inkomster. Om vi då skapar en räntefri ekonomi och balanserar fördelningen av pengar till folket genom basinkomst kommer alla att vara vinnare. Alla anpassar sig då till det nya sammanhanget, det vill säga de villkor som marknaden har. Då kan vi få en marknad som självmant anpassar sig till miljöns förutsättningar och människornas behov.”

Hur skapar vi då en ”räntefri ekonomi”? 

Att en ”räntefri ekonomi” är helt nödvändig, instämmer jag i. Men att skapa en ”räntefri ekonomi” låter sig inte göras i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket du kanske också instämmer i? 

Och, jag menar, politiken har inte mandatet att sätta upp ”de villkor som marknaden har” att rätta sig efter. Om politiken skulle ha denna möjlighet ”då kan vi få en marknad som självmant anpassar sig till miljöns förutsättningar och människornas behov”.

Alltså föreligger ett ”fel” i förhållandet mellan politiken och ekonomin eftersom det är vår kapitalistiska marknadsekonomi som sätter ”spelreglerna”. 

Vi vill ju – om jag förstår dig rätt – att politiken ska diktera villkoren som marknaden har att rätta sig efter.

Om vi nu vill det – vilket jag antar att vi vill – så uppstår ju följande frågeställning: Varför kan inte politiken skapa dessa villkor?

Kan det bero på att vi har ett ekonomiskt system som skulle kollapsa om politikens beslutsprocesser kunde kräva en anpassning till ”miljöns förutsättningar och människans behov”? Vilket i praktiken betyder att politiken är ”underställd” vårt ekonomiska systems primära ”behov” – förräntningen av kapitalet!

/Jan Opöien

Jan,

Du tycks inte ha särskilt höga tankar om politikens förmåga. Men hur ska du då kunna förändra din kapitalistiska marknadsekonomi? Nu är det dock inte så illa. Kapitalismen och marknadsekonomin har haft regler så länge de existerat och har det naturligtvis även idag. Det man kan, och måste, ha invändningar mot är hur dessa regler, som skapar villkoren, ser ut. Vi lever idag i ett fungerande ekonomiskt system, och att säga det är viktigt eftersom inget annat system visat sig fungera. Du kan bygga egna ekonomiska system i teorin, men hur få dem applicerbara på dagens verklighet? Med 100 procents sannolikhet slutar det i kaos, vilket ju skett överallt i historien. Ekonomiska system växer fram och där miljontals små och större prövningar formar systemet. Vi har ingen annan väg att gå än att bit för bit pröva oss fram med andra förslag till lösningar, och här kan vi inte ställa politiken utanför. Det finns ingen inflytelserik politisk riktning i dagens värld som vill riva ner hela ekonomisystemet och börja om, utan vad det handlar om är att utifrån nödvändiga analyser av verkligheten presentera nya lösningar. Nya lösningar måste till eftersom tillväxtsamhället är och förblir en parentes i människans historia i det fall vi vill ha en framtid värd att leva i.

/Ulf Löfgren

Jan,

Om man vill gå från ett läge idag till ett annat läge i framtiden handlar det, oavsett vad, om ett förändringsarbete. Förändringsarbete innebär alltid att någon eller några inser ett problem som behöver lösas. Samhällsproblem är naturligtvis inte lika lätta att åtgärda som, låt säga stopp i avloppet. Historiskt sett har samhällsförändringar skett genom allt från opinionsarbete och ekonomiska kriser till krig.

Jag är inte lika dystopiskt lagd, som du Jan, när det gäller möjligheterna att förändra. Jag tror på människans kraft att förändra det som behöver förändras även om det tar lång tid ibland. Vi är hittills bara inne i en uppvaknandeprocess då dagens system inte klarar att utjämna klyftorna det skapar och medföljande ohälsoproblem för människorna, ekonomisk press för företagen och utarmning av miljön. Först därefter kan vi börja prata om att göra något åt saken. I allt förändringsarbete gäller att komma fram till en brytningspunkt mellan gamla idéer och nya idéer. Bortom brytningspunkten går det sedan lättare.

Även det du kallar ”politiken”, som jag antar är politikerna, behöver genomgå denna uppvakningsprocess. Hur svår den bli beror på saker som det parlamentariska läget och hur djupt rotad den existerande världsbilden är.

För att vi inte ska hamna i ett ensidigt skuldbeläggande i ”SD-stil” så tror jag vi behöver inse att hela befolkningen ingår i ”politiken” och inte enbart politikerna. Du och jag är just nu med i ”politiken” genom att vi är samhällsengagerade och arbetar för att skapa opinion.

Jag tror inte, som du gör, att politiken är underställd marknadsekonomin. Det handlar om att politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär vilket för närvarande är en bild som i realiteten skapar klyftor, press på företag och utarmar miljön. Innan man kan förändra system måste man hjälpa människorna att byta från en världsbild till en annan. Dystopiskt tänkande ger bara människor ångest vilket försämrar förmågan till kreativitet och kritiskt tänkande. I stället behöver vi visa hur vår framtida vision ser ut ur olika perspektiv så att människor kan känna framtidshopp och engagemang.

Slutligen tror jag på att testa nya system i mindre format så att man kan visa hur det praktiskt kan gå till så att det inte behöver kännas hotande för dem som inte riktigt förstår systemet. Räntefri ekonomi går alldeles utmärkt att testa lokalt i ett begränsat geografiskt område i form av lokal valuta som fungerar parallellt med den ordinarie valutan. Kan man dessutom inkludera basinkomst i samma område kommer det bli ännu lättare att se hur ett samhälle som strävar efter balans mellan arbete, livskvalitet och miljö skulle kunna fungera.

//Henrik Lund

Henrik, jag startade den här tråden om ”vänster resp. högerprocesser” eftersom jag tycker att det är viktiga begrepp, till och med avgörande för vår framtid. Men det verkar som om det råder en viss begreppsförvirring mellan oss. Här är några försök till förklaringar av hur jag uppfattar och använder några begrepp:

Politisk makt: en formell och (ofta med stöd av tillgång till vapen) allmänt accepterad relation mellan människor som är avgörande för möjligheterna att fatta och verkställa beslut.
Ekonomisk makt (ägande): en av politiska makthavare accepterad tillgång till (möjligheter till kontroll av) materiella resurser, eller till ett fungerande bytesmedel (materiellt eller abstrakt) för sådana resurser.

Vänsterpolitik: politik som syftar/bidrar till minskad ekonomisk ojämlikhet och jämnare (ekonomisk och politisk) maktfördelning (genom att främja v1-v3 enligt mitt diagram).

Högerpolitik: politik som syftar/bidrar till ökad ekonomisk ojämlikhet och mera ojämnt fördelad (ekonomisk och politisk) makt (genom att främja h1-h3 i mitt diagram).
Ekonomisk tillväxt: ökning av BNP. Avgörande för möjligheterna att lyckas med en högerpolitik som ger ökad ekonomisk och politisk makt åt vissa (ofta redan mäktiga) personer – alltid på bekostnad av andras makt, eftersom makt är, eller (när det gäller ekonomisk makt) bygger på, mänskliga relationer.

Vinst: den ökning av ägandet av ekonomiska resurser, som ett utnyttjandet av detta ägande (som kapital) har åstadkommit genom rofferi och/eller produktion med hjälp av billig arbetskraft, handel och/eller långivning med krav på ränta. Bidrar till ekonomisk tillväxt.
Kapitalism: en ekonomi som utnyttjas till att skapa vinst (enligt ovan) och kapitalackumulation hos flera av dess aktörer (dvs. att göra deras aktivitet lönsam). Det betyder att den har ett ”inbyggt” ekonomiskt tillväxtkrav.
Ränteekonomi: ett annat ord för kapitalism(?)
(Allmän) basinkomst: statligt utgiven penningsumma som (t.ex. varje månad) fördelas jämnt och utan ”mellanled” till alla vuxna invånare som är bosatta i ett land.

Du skriver att: ”då ränteekonomin dränerar konsumtionsflödet på resurser så leder den monetära realiteten till konsekvenser som ohälsa.”
Om du, med mina ord, menar att kapitalismen genom kapitalackumulation ”dränerar konsumtionsflödet på resurser”, så håller jag med dig.
Men lite högre upp har du skrivit att ”Ett sammanhang där pengar fördelas genom basinkomst kommer att hämma den ohållbara konkurrensen då människor kan ta ansvar för sina liv utan att tvingas lönearbeta på ett sätt som är ohälsosamt och därmed få en bättre balans i livet. Det skulle göra att företag anpassar sig till ett sätt att bedriva sin verksamhet som gör det lönsamt att vara hållbar socialt, ekologiskt och ekonomiskt.” (Mina kursiveringar.)

Om jag förstår dig rätt så menar du att en basinkomst skulle räcka för att få en ekonomi som bygger på lönsamhet, dvs en kapitalistisk ekonomi, socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar. Men om ekonomin fortsätter att vara kapitalistisk, så skulle det fortfarande finnas ett krav på kapitalackumulation och tillväxt som skulle göra det svårt att minska dess ojämlikheter och stora resursuttag. Hur menar du att det skulle fungera?
Det här tog tid att skriva (förklaringarna måste jag arbeta mera på) så det får räcka så länge.

/Bo Herlin

Socioekonomisk debatt 6

fortsättning från föregående inlägg (6).

Ulf,

Kapitalismen fungerar kanske än så länge, men med förskräckande resultat – och hur länge till?
Demokratiska företag utan externa ägare med krav på vinstutdelning och värdestegring, men med olika typer av extern finansiering (som skulle underlättas med statlig digital penningutgivning, som redan har diskuterats) finns i många länder, inte minst i USA, och fungerar bevisligen. Sådana icke-kapitalistiska företag kan ägas av de som arbetar i dem eller av den förening de är medlemmar i (en form av ’samhällsägande’) och de kan ändå vara marknadsaktörer och t.ex. justera produktionen efter rådande efterfrågan. Varför utesluta möjligheten att kritiker av kapitalismen kan tänka sig demokratiska ekonomiska system som växer fram, t.ex. genom allt flera fungerande demokratiska företag, så att vi så småningom, tack vare en stark folkligt tryck, får ett annat system? Det här är som sagt inte 70-talet. Läs t.ex. den här intressanta artikeln av sociologen Erik Olin Wright, ”How to Be an Anticapitalist Today”: https://www.jacobinmag.com/2015/12/erik-olin-wright-real-utopias-anticapitalism-democracy/.
/Bo Herlin

Bo,

Tack för dina synpunkter, Bo.

När det kommer till din djupt förankrade syn på vänster och höger så tror jag inte vi kommer så mycket längre. Vi kan konstatera att du använder politiskt laddade begrepp medan jag använder mer strukturella/ekonomiska begrepp. Din världsbild utgår från en polariserad bild där olika grupper har olika agendor medan jag utgår från en integrerad bild där alla definieras som individer i ett sammanhang.

Det som dock är intressant att fortsätta resonera om är dina definitioner av ekonomisk tillväxt, ränteekonomi och basinkomst.

Att ekonomisk tillväxt skulle vara lika med ökad BNP är inte helt korrekt. Ekonomisk tillväxt innebär att det man kallar kreditekonomi, skuldekonomi eller ränteekonomi gör så att penningmängden ökar. (När penningmängden expanderar sjunker valutans värde och priser på löner och varor/tjänster ökar för att kompensera värdeminskningen vilket brukar anges i x % inflation. Det är alltså ränteekonomin som är orsaken till inflation, inte ökade priser som många tror.) BNP är ett mått på den totala ekonomiska aktiviteten i samhället och skulle kunna användas även i en räntefri ekonomi. Inflation däremot kommer inte kunna användas på samma sätt i en räntefri ekonomi.

Av mitt resonemang ovan följer att kapitalism inte är lika med ränteekonomi. Jag förstår att det ur ett vänsterperspektiv är bekvämt att använda men kapitalism kan mer kopplas till ägande av kapital medan ränteekonomi är det instrument som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100 % av pengarna är krediter.

Basinkomst som idé har många olika modeller. Du nämner en modell: att fördela en penningsumma till alla vuxna invånare. Ska vi spara onödiga administrativa kostnader så borde även barn få basinkomst. Då slipper man barnbidragsbyråkratin. Hur stor basinkomsten ska vara brukar många fråga om och det beror ju på flera saker: t ex om det gäller vuxna respektive barn, om den ska vara tillräckligt stor för grundläggande konsumtionsbehov eller om den ska läggas på en annan nivå. Det blir en politisk fråga men de försök som gjorts har visat att en nivå som man klarar sig på gör att människor börjar ta ansvar för sina och andras liv på ett bättre sätt än idag.

Jag hävdar inte att enbart basinkomst skulle lösa problemen med dagens ohållbarhet. Det skulle dock vara ett viktigt incitament för ökad hållbarhet på marknaden då människor kan välja vad de vill lägga sin tid på och hur mycket. Marknadsaktörer skulle då få incitament att bedriva hållbara verksamheter för att få anställda att stanna kvar. Observera att jag inte ser det ur ett vänster-högerperspektiv utan ur ett socioekonomiskt, hälso-, respektive miljöperspektiv. Genom att skapa ”morötter” på marknaden i stället för ”piskor” kommer förändringarna ses som viktiga i stället för tvång vilket ur ett beteendevetenskapligt perspektiv innebär att människor mår bra av att göra viktiga saker för varandra. Ytterligare en morot med basinkomst är att arbetsgivare skulle kunna få kraftigt sänkta lönekostnader om man gemensamt bestämde sig för att dagens lönenivå kan sänkas med lika mycket som basinkomsten. Det gör arbetsgivare glada och de anställda skulle inte förlora pengar. Helt enkelt ett bättre monetärt kretslopp  i samhället.

För att ett helt samhälle ska fungera långsiktigt så är min slutsats dock att basinkomst bör kombineras med räntefri ekonomi. Då får man bukt med monetära obalansen mellan de mänskliga aktiviteterna och en hållbarare balans mellan marknaden och miljön.

//Henrik Lund

”Du tycks inte ha särskilt höga tankar om politikens förmåga.” (Ulf)

Antagligen så missförstår du mig Ulf. I mina texter så poängterar jag tydligt att politiska beslut måste ”gå före” ekonomiska beslut. Så är inte fallet idag. Och detta beror på någonting. Vilket kan läsas i mina inlägg och på min hemsida www.samhällsstrukturen.se  

”Vi har ingen annan väg att gå än att bit för bit pröva oss fram med andra förslag till lösningar, och här kan vi inte ställa politiken utanför. Det finns ingen inflytelserik politisk riktning i dagens värld som vill riva ner hela ekonomisystemet och börja om, utan vad det handlar om är att utifrån nödvändiga analyser av verkligheten presentera nya lösningar. Nya lösningar måste till eftersom tillväxtsamhället är och förblir en parentes i människans historia i det fall vi vill ha en framtid värd att leva i.” (Ulf)

Jag vill heller inte ”riva ner hela ekonomisystemet och börja om”.  Dagens ”ekonomisystem” kommer nämligen att ”riva ner” sig själv beroende på att det inte kommer att kunna skapa tillväxt – förutsättningen för systemets fortlevnad. 

Här handlar det om – precis som du själv formulerar – ”att utifrån nödvändiga analyser av verkligheten presentera nya lösningar. Nya lösningar måste till eftersom tillväxtsamhället är och förblir en parentes i människans historia i det fall vi vill ha en framtida värld att leva i”.

Jag tror Ulf att vi står varandra nära, i vad som måste göras, och utifrån detta så borde vi kunna få till ett samarbete. Hur ser du på den saken?

/Jan Opöien

”Av mitt resonemang ovan följer att kapitalism inte är lika med ränteekonomi. Jag förstår att det ur ett vänsterperspektiv är bekvämt att använda men kapitalism kan mer kopplas till ägande av kapital medan ränteekonomi är det instrument som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100 % av pengarna är krediter.” (Henrik)

Kan man även formulera sig så här Henrik: ”Utan kapitalism, ingen ränteekonomi.”? Om man nu kan formulera sig så här då borde det kunna ge följande slutsats: ”Det är kapitalismen som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100% av pengarna är krediter.”

Vad vill jag då få fram med dessa funderingar? Jo att det är vår kapitalistiska marknadsekonomi som ”tvingar samhället”. Eller med andra ord: vår rådande marknadsekonomi sätter villkoren för hur våra politiska beslutsfattare ska agera.

”Jag tror inte, som du gör, att politiken är underställd marknadsekonomin. Det handlar om att politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär vilket för närvarande är en bild som i realiteten skapar klyftor, press på företag och utarmar miljön. Innan man kan förändra system måste man hjälpa människorna att byta från en världsbild till en annan. Dystopiskt tänkande ger bara människor ångest vilket försämrar förmågan till kreativitet och kritiskt tänkande. I stället behöver vi visa hur vår framtida vision ser ut ur olika perspektiv så att människor kan känna framtidshopp och engagemang.” (Henrik)

Jo jag menar – om nu mitt ovanstående resonemang håller – att ”politiken är underställd marknadsekonomin”. Du skriver: ”… att politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär vilket för närvarande är en bild som i realiteten skapar klyftor, press på företag och utarmar miljön”.

Jag tolkar detta som att ”politiken är underställd marknadsekonomin”.

”Dystopiskt tänkande”? Nej det låter inget vidare!

”I stället behöver vi visa hur vår framtida vision ser ut ur olika perspektiv så att människor kan känna framtidshopp och engagemang.”

Det ställer jag upp på!

/Jan Opöien

Hej Henrik! Nu börjar den här tråden bli så lång att det nog är nödvändigt att låta den förgrena sig (men ren text är ju inte så minneskrävande, så det kanske går bra).

Du skriver att jag ”använder politiskt laddade begrepp”, vilket jag nog gör, men inte för att de är politiskt laddade utan för att de är strukturella på ett sätt som jag tycker är väsentligt eftersom de uttrycker de strukturella motsättningar som finns i samhället på grund av ständigt ökande ekonomisk ojämlikhet. Du skriver också att min ”världsbild utgår från en polariserad bild där olika grupper har olika agendor”. Gruppernas ”agendor” vet jag inte så mycket om, men en värld med snabbt ökande skillnader i ekonomisk makt, på både individ- och gruppnivå, med intressemotsättningar och polarisering som bl.a. yttrar sig som främlingsfientlighet och rasism, är nog vad vi redan ser idag. Detta är en farlig polariserande utveckling som jag tror bara kan vändas genom att göra något åt den kanske viktigaste grundläggande orsaken, nämligen de ekonomiska regelverk som bidrar till att jakten på vinstmaximering och ekonomisk framgång, också för individer, har blivit en självklarhet i så många sammanhang – där många blir förlorare.

Nu till ditt nästa stycke. I Nationalencyklopedin står det som en slags definition: ”tillväxt, eller ekonomisk tillväxt, innebär att den totala produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten, ökar.” Men det är väl så att,  produktionsökningen, för att ge upphov till ökad försäljning enligt kapitalismens (kapitalägares) vinstkrav, måste motsvaras av tillräcklig köpkraft hos potentiella kunder som, om om deras löner är för låga, kan drivas till att ta lån av banker, som i praktiken, genom obetalda lån och kravet på ränta, ökar penningmängden i samhället, vilket i sin tur driver upp priserna och skapar de onda cirklar som leder till de välbekanta kriserna med ytterligare ökad ojämlikhet. Av detta resonemang följer att kapitalismen är mycket närbesläktad med ränteekonomi, kanske till och med en viktig orsak till den.

När det gäller basinkomst så vore det förstås bra om barnen räknades in i de belopp som utbetalas. Och jag håller med om att den kan ha de fördelar du nämner, men i bästa fall kan den nog bara tillfälligt mildra kapitalismens instabila dynamik och dess motsättningar – och är förstås på så sätt inte någon ”vänster-högerfråga”. Visst, vi behöver också en räntefri ekonomi men, som jag försökte visa, det skulle också behöva vara en ekonomi som inte är kapitalistisk (och då kanske vi har en ”vänster-högerfråga”). Men alternativet måste inte kallas ”(demokratisk) socialism” om man inte vill. ”Ekonomisk demokrati” går också bra.

/Bo Herlin

Bo, vi får väl se om tråden går ända in i kaklet vilket är ett populärt uttryck nuförtiden. 

Jag har enbart konstaterat, vilket du också gör, att du använder politiskt laddade begrepp. Syftet med det är inte intressant för mig då bara det faktum att man använder politiskt laddade begrepp gör att många börjar tänka i politiska konflikttermer när de hör dessa begrepp. Dessa är ur ett beteendevetenskapligt perspektiv så djupt rotade i människors världsbilder och till och med identitet så att det ofta leder till att man omedvetet reagerar på sådana begrepp som mot ett fysisk hot. Begreppen hittar inte upp till de delar av hjärnan som är mer reflekterande och då får vi inte folk att lyssna och lära nytt.

Ökande motsättningar i samhället och ökande socioekonomiska skillnader leder till ett behov av nytänkande vilket jag inte anser att politisk konfliktretorik gör. Från 1900-talet fram till idag har världens ekonomier fungerat som ett enda laboratorium för vänster- respektive högerekonomier utan att någon lyckats skapa ett hållbart samhälle. Att fortsätta denna konflikt leder inte till nytänkande och därmed inte till ett lösningsfokuserat tänkande. Jag förstår att du inte håller med mig och det är okej men jag hävdar att det är nytänkande som vi har behov av, inte mer av ”det gamla”.

Huruvida produktionsökning och ökad penningmängd är hönan eller ägget spelar egentligen inte någon roll. De påverkar varandra i en existerande ekonomi. Det som vanligtvis diskuteras i hållbarhetsdebatter är produktionens inverkan på miljön vilken är betydande. I vänster-högerdebatter är det produktionsökningen som diskuteras men då i stället utifrån ett ägandeperspektiv.

Jag lyfter problemet med ränteekonomins funktion just för att så få verkar förstå dess inverkan på ekonomin. Man skulle kunna säga att produktionsökning beror på människors drivkraft att skapa något själv och därigenom tjäna pengar på sitt arbete medan ränteekonomin enbart är det verktyg vissa människor använder för att tjäna pengar på pengar. Vi ska naturligtvis påverka i båda ändar så att vi kan ge våra barnbarns barn en framtid att tro på. Genom att vända blicken mot ränteekonomin kan vi lättare förstå den struktur som sedan hundratals år lett till en ständigt expanderande penningmängd (läs skuld) och en ökande produktion.

Man kan också uttrycka det som att fokus hittills ligger på den reala ekonomin i hållbarhetsdebatter medan jag fokuserar den finansiella ekonomins funktion. Jag ser ränteekonomin som plattformen som produktionen står på idag, för utan pengar kan produktionen inte producera, men så länge vi lurar oss att tro på ett illusoriskt system: att penningmängden ökar fast det egentligen är skulderna som ökar kommer vi måla in oss i ett hörn.

Om vi vill ha en mer balanserad ekonomi i relation till miljön och människorna så behöver vi en ekonomi som inte är baserad på krediter samt ett kretsloppstänkande även när det gäller pengar. Ett monetärt kretslopp mellan staten och individen genom basinkomst där produktionen står för att tillgodose de behov av konsumtion som finns.

Jag ser som du förstår basinkomst som ett nytt sätt att skapa en jämnare fördelning mellan offentlig, privat och medborgarsektorerna genom ett kretsloppstänkande på pengar medan du ser den som en tillfällig lösning vilket jag tycker är synd för då anar jag att du inte förstått själva idén med basinkomst.

//Henrik Lund

Jan, 

Precis som i min replik till Bo anser jag att en retorik baserad på politiskt konfliktladdade begrepp kan motverka en konstruktiv utveckling där alla människor kan känna sig delaktiga. Jag förstår att du gärna vill att vi ska bli överens i begreppsdefinitionerna men jag tror mer på att börja diskutera lösningar utifrån ekonomisk-tekniska begrepp i stället för politiskt laddade begrepp.

Som beteendevetare utgår jag från att vi människor skapar vår värld i tanken. Denna världsbild projicerar vi sedan på vår omvärld. Om världsbilden innebär att man tror på en viss systemmodell så riskerar man att identifiera sig så starkt med denna modell att man inte kan acceptera någon annan alternativ modell, hur bra argumenten än är, då man är så känslomässigt involverad i sin identitet att ge upp en tankemodell kan skapa upplevelsen att inte längre tro på sig själv.

Skillnaden mellan att ”politiken är underställd marknadsekonomin” och ”politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär” är ganska stor. I det förra fallet är politikerna underställda en samhällsstruktur. I det senare fallet är politikerna underställda en tankestruktur. Om man som jag utgår från att samhällsstrukturer börjar i tanken är det också där förändring börjar. Om alla som redan anser att dagens samhällsstruktur är ohållbar kan mötas i ett nytänkande och skapa opinion för ett system som är mer balanserat, och påverka dem som ännu inte vågar förändra på grund av prestige, då kan förändring ske ändå.

De som kan förändra systemet har investerat för mycket känslor av prestige och status för att ge upp dysfunktionella modeller, och folk litar ju på att de vet vad de gör. Det innebär att förändringar kräver stora kriser eller opinionsyttringar (eller båda) för att det ska ske förändring. Politiker är som folk är mest. De övertygas av känslomässiga resonemang, sällan av logiskt rationella resonemang, och ju större apparat man byggt upp för att reproducera systemet, desto längre tid tar förändring. ”Att veta vad man har men inte vad man får” är en gammal devis baserad på rädsla som är lika aktuell idag.

 //Henrik Lund

”Jag förstår att du gärna vill att vi ska bli överens i begreppsdefinitionerna men jag tror mer på att börja diskutera lösningar utifrån ekonomisk-tekniska begrepp i stället för politiskt laddade begrepp.” (Henrik)

Men Henrik vi måste väl diskutera i de ”begreppsdefinitioner” som är allmänt vedertaget? Om vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi – vilket vi gör – då måste vi också säga det – för att ta ett exempel. 

Jag är medveten om att ”man är så känslomässigt involverad i sin identitet att ge upp en tankemodell kan skapa upplevelsen att inte tro på sig själv”. 

Det är ju här som diskussioner kan uppstå och i dessa diskussioner så berikar vi varann. 

I politiska diskussioner, som våra, kan i många fall vilka ”begrepp” som helst anses ”laddade” men det måste alla som tar del av en diskussion acceptera. I annat fall får man väl hålla sig utanför diskussionen!

”Skillnaden mellan att ”politiken är underställd marknadsekonomin” och ”politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär” är ganska stor. I det förra fallet är politikerna underställda en samhällsstruktur. I det senare fallet är politikerna underställda en tankestruktur. Om man som jag utgår från att samhällsstrukturer börjar i tanken är det också där förändring börjar. Om alla som redan anser att dagens samhällsstruktur är ohållbar kan mötas i ett nytänkande och skapa opinion för ett system som är mer balanserat, och påverka dem som ännu inte vågar förändra på grund av prestige, då kan förändring ske ändå.” (Henrik)

Vilken värld lever vi då i, är det i den rådande ”samhällsstrukturen” eller är det i en ”tankestruktur”? Frågan behöver väl inget svar Henrik, eller? 

I mitt förra mejl funderade jag över följande:

”Kan man även formulera sig så här Henrik: ”Utan kapitalism, ingen ränteekonomi.”? Om man nu kan formulera sig så här då borde det kunna ge följande slutsats: ”Det är kapitalismen som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100% av pengarna är krediter.”

Vad vill jag då få fram med dessa funderingar? Jo att det är vår kapitalistiska marknadsekonomi som ”tvingar samhället”. Eller med andra ord: vår rådande marknadsekonomi sätter villkoren för hur våra politiska beslutsfattare ska agera.”

Jag är väldigt nyfiken på ditt svar angående mina ovanstående funderingar!

/Jan Opöien

”Om vi vill ha en mer balanserad ekonomi i relation till miljön och människorna så behöver vi en ekonomi som inte är baserad på krediter samt ett kretsloppstänkande även när det gäller pengar. Ett monetärt kretslopp mellan staten och individen genom basinkomst där produktionen står för att tillgodose de behov av konsumtion som finns.

Jag ser som du förstår basinkomst som ett nytt sätt att skapa en jämnare fördelning mellan offentlig, privat och medborgarsektorerna genom ett kretsloppstänkande på pengar medan du ser den som en tillfällig lösning vilket jag tycker är synd för då anar jag att du inte förstått själva idén med basinkomst.” (Henrik)

Javisst ska vi ha en ”basinkomst” Henrik! Men, jag menar, innan vi har dessa nödvändiga förutsättningar så kan en ”basinkomst” inte förverkligas. Hur ska en ”basinkomst” kunna genomföras i dagens samhälle och i synnerhet om vi med ”basinkomst” menar lika inkomst för alla?

 /Jan Opöien

Henrik, om jag använder ”politiskt laddade begrepp” så är det för att de står för politiskt laddade förhållanden som det är nödvändigt att ta hänsyn till om man vill göra någonting åt stora problem i samhället. Problemen måste då beskrivas och dessa beskrivningar kommer att vara kontroversiella oavsett vilka omskrivningar man använder för att undvika begreppen, omskrivningar som mycket väl skulle kunna uppfattas som falska och”bevisa” hur opålitlig ”vänstern” kan vara. Men det kan ändras, tänk bara på hur det tidigare tabubelagda begreppet ”socialism” upphörde att vara tabu under Bernie Sanders kampanj.

Du skriver att ”världens ekonomier [har] fungerat som ett enda laboratorium för vänster- respektive högerekonomier utan att någon lyckats skapa ett hållbart samhälle. Att fortsätta denna konflikt leder inte till nytänkande”. Menar du verkligen att jag fortsätter denna konflikt? Och att jag gör det genom att skriva om ”mer av ’det gamla’”? (Mina kursiveringar.)
Visst, Ernst Wigforss föreslog införande av/försök med demokratiska kooperativ redan 1920, men fick inte gehör för det – så det var ju ett misslyckande.
Men det finns lyckade försök – och jag har tidigare skrivit om hur olika former av demokratiska företag kan införas och kombineras med olika samhällsstöd, där nog allt inte har prövats tidigare (i större omfattning).
I skriften ”Vi behöver en helt ny samhällsekonomi”, av Per Almgren, som du har rekommenderat, talas det om att ”ändra dagens skattesystem och införa en villkorslös basinkomst”. I min ”Ekonomisk demokrati” (punkt 5 och 6 på s. 4 i https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0 ) står det om ett fördelningssystem som skulle kunna ha samma funktion som Per Almgrens basinkomst. Fördelningssystemet i en ekonomisk demokrati bör, på samma sätt som en villkorslös basinkomst, ”verka för att alla invånare får tillgång till allt som behövs för en god fysisk och psykisk hälsa” och dessutom ”i princip kunna ersätta nuvarande skatte-, bidrags- och försäkringssystem” – vilket säkert skulle vara något nytt.

När det gäller räntan i en ”ränteekonomi” ser jag att Per Almgren skriver att den är ”avkastningen, inräknat vinstutdelningar på aktier och fondandelar m.m.”, vilket är ett av kapitalismens viktigaste kännetecken – och ett av dess största problem. Att få ränteekonomin att upphöra – som jag har förstått att du vill – skulle innebära ett slut på kapitalismen (ett mål för ”den yttersta vänstern”) som du – om jag har förstått dig rätt – menar att man helst inte bör tala om för att inte få människor att börja ”tänka i politiska konflikttermer”. Men om vi presenterar bra och trovärdiga alternativ, som med en ökande positiv folkopinion skulle kunna införas successivt, kanske ett slut på kapitalismen inte behöver vara så provocerande – åtminstone inte för lågavlönade utan stor förmögenhet. Basinkomst skulle då kunna vara ett delmål, som ”tillfälligt mildrar kapitalismens instabila dynamik”, och samtidigt blir alltmer integrerat i ett nytt system med demokratiska icke vinstdrivande företag.

 /Bo Herlin

Bo,

Jag har inte någon synpunkt på om du anser att politiskt laddade begrepp är bättre att använda än mer ekonomiskt-tekniska begrepp. Jag menar bara att jag anser att det innebär en risk att göra det eftersom alla behöver vara med och lösa problemen.

I partipolitiska sammanhang är det brukligt att använda konfliktretorik och det må så vara eftersom det handlar om partier med olika ideologier. Utanför partipolitiska sammanhang anser jag (vilket du inte behöver hålla med mig om) att det är lättare att lösa problem om man diskuterar det på ett sätt som minskar risken för att fokus hamnar på ideologiska motsättningar än faktiska förhållanden baserat på forskning t ex.

I konfliktlösning och förändringsarbete handlar det om att komma överens om att man först har ett gemensamt problem, sen diskutera mål, utforska nuläget, vilka alternativ man har och slutligen beskriva tidsplan/behov/viljan att genomföra förändringen. Med konfliktbaserade begrepp blir ofta fokus direkt på att man har olika syn på både problemen, målen, alternativa lösningar och tidplan mm. Då står man redan så långt från varandra så att man får svårt att mötas någonstans. Här verkar jag tro mer på din samverkansmodell än du själv gör. (eller?)

När jag kritiserar din retorik för att leda till mer av det gamla så hoppas jag innerligt att du inte tar det personligt. Det är det sista jag önskar. Jag har heller inte för avsikt att hävda att vi inte har något gemensamt. Jag tycker din modell för basinkomst är mycket intressant även om jag ser basinkomst som en mer permanent lösning medan du ser det som en tillfällig lösning. Du har dessutom mycket fokus på företag medan jag fokuserar fördelningen av pengar till individerna.

Definitionen av ränteekonomin verkar vara en ”het potatis” då frånvaron av begreppet ”kapitalism” i min retorik verkar vara besvärande för dig. Då jag är partipolitiskt oberoende tänker jag använda begrepp som är mer ekonomisk-tekniska än partipolitiska även om det finns vissa gemensamma nämnare i både vänster och höger i min retorik. Om det är provocerande ber jag om ursäkt för det.

Målet med min retorik är inte detsamma som vare sig den vänstern eller högern har. Jag ser de problem som finns socialt, ekonomiskt och miljömässigt och beskriver modeller som kan öka individers och gruppers trygghet, skapa ett ekonomiskt system som är i balans med naturen, utan att ta ställning för vare sig vänster eller höger då jag anser att ett framtida samhälle kräver nya sätt att se på politik än dessa gamla synsätt gör. Sen är jag medveten om att det på individnivå finns många nytänkare på båda sidorna.

För mig handlar det om en modell där balans mellan arbete, livskvalitet och miljö kan åstadkommas. Det är ett gemensam trygghetsmodell som skapar ett mer liberalt samhälle än dagens samhälle. En modell baserad på jordens förutsättningar och att vi alla måste anpassa oss till dessa så att våra barnbarns barn kan få ett så bra liv som möjligt. Ur ett vänsterperspektiv kan det verka oförenligt med liberalism tillsammans med balans med jordens villkor. Jag menar att det går då dagens liberala system utgår från de förutsättningar ränteekonomin ger vilket skapar obalans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Ett system baserat på räntefri ekonomi i kombination med basinkomst innebär bättre balans mellan marknaden och miljön samtidigt som det ger individer en större frihet än vad många upplever idag.

Att vi ska skapa en ”ökande positiv folkopinion” är vi helt överens om.

 //Henrik Lund

Jan,

Vad som är vedertaget beror på vilket sammanhang man väljer att utgå från. På universitets nationalekonomiska institutioner är det vedertaget med ekonomisk-tekniska begrepp. I partipolitiska sammanhang är det vedertaget med ideologiskt laddad konfliktretorik. Du verkar tro att jag vill begränsa dig i ditt sätt att uttrycka dig men det enda jag hävdar är min rätt att anse att det är problematiskt med ideologiskt laddade begrepp för att nå alla människor oberoende av ideologisk hemvist.

Jag skulle på grund av din egen retorik mot mig kunna reagera som om du vill begränsa min rätt till åsikt och om jag inte är överens med dig, hellre, avstå från att debattera. Jag anser att diskussioner som är berikande är bra men förutom berikande behöver vi sträva efter förändring.

Vill vi förändra en samhällsstruktur behöver vi hjälpa människor att förändra sina tankestrukturer som jag ser det. Samhällsstrukturer är skapade av människor som med sina tankestrukturer organiserar samhället. Vill vi ha förändrade samhällsstrukturer behöver vi förändrade tankestrukturer. Utan förändrade tankestrukturer kommer förändring inte ske, mer än kanske på papperet. Om vi i tanken inte vet vart vi vill gå så riskerar vi att gå åt fel håll. Det handlar om målstyrning och den utgår från tankestrukturerna.

Hur politikerna agerar beror av både deras tankestrukturer och det rådande systemet (sammanhanget) som de skapat. Något annat har jag inte påstått. Den som spelar Monopol har att utgå från reglerna men någon har tänkt ut reglerna från början och om man inte ”tänker om” så lyckas man inte förändra spelet. Därför är det tankestrukturerna som styr vilka samhällsstrukturer vi skapar.

//Henrik Lund

Henrik,

 Om jag tolkar ditt senaste inlägg rätt så menar du att det ”rådande systemet (sammanhanget)” är ”skapat” av ”politikerna”. Är denna, min tolkning, riktig? 

Men detta kan inte stämma Henrik! 

Om du med det ”rådande systemet (sammanhanget)” avser vår kapitalistiska marknadsekonomi med dess påverkan på hela den samhälleliga strukturen – vilket jag antar att du menar – så har ju detta ”rådande system (sammanhang)” tillkommit långt innan våra samhällen fick – det vi säger politisk demokrati. 

Denna vår politiska demokrati har aldrig kunnat få inflytande – varken historiskt tillbaka i tiden eller idag – i avgörande marknadsekonomiska beslutsprocesser, beroende på att marknaden har tagit och tar sina beslut ”utanför samhälleliga demokratiska regler”.

”Politikerna” kan därför omöjligen ha ”skapat” det ”rådande systemet (sammanhanget)”! Det har ”funnits på plats” sedan lång tid tillbaks. Skulle ”politikerna” ha möjligheten att, så att säga, ta de avgörande besluten över ”hela” samhällsstrukturen då hade vi haft kvar TEKO-industrin; livsmedelsindustrin; jordbruken och all den ”näring” som fanns här före 70-talet.

Jag påstår därför Henrik, som jag skrev i mitt förra mejl:

”…vår rådande marknadsekonomi sätter villkoren för hur våra politiska beslutsfattare ska agera.” 

Förmodar att du har en diametralt annorlunda åsikt om jag nu tolkar ditt senaste mejl rätt?

/Jan Opöien

———————————————————————-

Socioekonomisk debatt 7

fortsättning från föregående inlägg (7).

Jan,

Både politikerna, marknadens olika aktörer och ekonomisystemets självreglering spelar naturligtvis in och ger spelet dess ramar, lagar, regler och – dynamik! Därför är din beskrivning alldeles felaktig. Det sker hela tiden förändringar åt alla möjliga håll, även på grund av politiska beslut, och sker inga förändringar är det ju ofta därför att politikerna tycker att det fungerar bra som det gör. Din kapitalistiska marknadsekonomi går alltså att förändra, men det gäller att komma på hur. Man måste därtill veta vad man vill ha i stället, och det är ju ofta där skon klämmer. Systemet är öppet, det är det fina i kråksången, det var aldrig planekonomierna. Där tog politiken (ideologin), staten (”samhället”), kommandot över ekonomin och all dynamik förstördes med stort lidande och allt annat elände som följd. 

/Ulf  Löfgren

Tack, Henrik, för den, åtminstone för mig, mycket givande och klargörande diskussionen.

(Jag har svårt att avgöra hur intressant den kan vara för andra i Steg 3, men just när jag skriver detta kom ett meddelande från en person som engagerat sig mycket inom miljörörelsen, att det blir för mycket. – Synd att de särskilda diskussionsforum, som var särskilt utformade för många trådar med långa diskussioner, mer eller mindre verkar ha försvunnit – tack vare den kommersiella framgången med sociala medier, som Facebook? Så nu kan det vara bra att försöka sammanfatta lite och sedan bara fortsätta ”internt” med fyra Steg 3-medlemmar? Kanske några andra här har synpunkter på detta.)

Det är nog ganska tydligt att vi båda utgår från olika idétraditioner, där du fokuserar mera på mindre grupper och psykologiska faktorer och jag mera på ekonomiska regelverk och sociala faktorer – samtidigt som vi båda naturligtvis tar hänsyn till helheten.
I mindre grupper förstår jag att politiska motsättningar kan bli ett onödigt och försvårande störningsmoment, medan motsättningarna i större sammanhang, med stora skillnader i livsvillkor, kan vara så stora att ett våldsamt maktövertagande kan ses som den enda framkomliga vägen för en missgynnad grupp att få ett drägligt liv, medan den gynnade, ”högern”, uppfattar det som nödvändigt att försvara sin position med förstärkt polis eller militär. Lösningen måste i det fallet först vara en jämnare fördelning av materiella livsvillkor, innan samarbeten mellan alla parter för andra ekonomiska relationer än de som har orsakat problemen (kravet på ekonomisk avkastning, vinst eller ränta, av obegränsat privat ägande, dvs. ”kapitalism” med ”ränteekonomi”) kan bli framgångsrika. Ett första steg kan vara allmän basinkomst, som sedan integreras med mer utvecklade lösningar, där alltså en del av dem skulle kunna vara just villkorslös ”basinkomst”.
”Målet för ”vänstern” har traditionellt varit ”arbetarmakt”, med det förskräckliga namnet ”proletariatets diktatur” i motsats till det lika förskräckliga (men fortfarande existerande) ”kapitalets diktatur” eller ”marknadens diktatur”. Men slutmålet har alltid varit ett ”klasslöst samhälle”, dvs ett samhälle utan ekonomiska motsättningar av ”vänster”-”höger”-karaktär, men med stora oklarheter om hur ett sådant skulle se ut.

Jag tror att en ekonomi med företag som är demokratiskt styrda av dem som är verksamma i dem, alltså (enligt lagen om ekonomiska föreningar) medlemmar i den av samhället registrerade förening, det kooperativ, som äger företaget. Ett förhållande som både kan betraktas som liberalt och socialt (för att inte säga socialistiskt). Läs gärna Gustaf Arrhenius’ s. 90-92 i hans kapitel i antologin ”Tillsammans – en fungerande ekonomisk demokrati” (red. Bo Rothstein), https://www.google.com/search?q=gustaf+arrhenius+tillsammans+en+fungerande+ekonomisk+demokrati&ie=utf-8&oe=utf-8&client=firefox-b, där han skriver positivt om David Schweickarts modell, som har mycket gemensamt med min, med den skillnaden att medlemmarna ses som individuella ägare (medan kooperativet i stället hyr de samhällsägda produktionsmedlen till ett fast belopp) och därför kan besluta om en variabel vinstutdelning. Det motsatta, räntefria, förhållandet råder i min modell – men olika ”blandformer” är åtminstone teoretiskt möjliga.

För övrigt håller jag helt med om det som står i ditt sista stycke!

/Bo Herlin

Jan,

Mitt mål är inte att ”omvända” dig utan enbart påtala saker som jag har en annan syn på och som jag ser som viktiga i sammanhanget.

Jag har inte hävdat att det enbart är politikerna som skapat det du kallar det rådande systemet eller den kapitalistiska marknadsekonomin. Från början var det guldsmeder som på 1300-talet upplät utrymme i sina valv åt guld som ägdes av personer som redan då var rika. Guldsmederna märkte att de rika sällan hämtade ut sitt guld och började då med hjälp av reverser helt enkelt låna ut motsvarande värde som guldet var värt, mot ränta. De tjänade alltså pengar på andras pengar och ränteekonomin var uppfunnen. Senare har flera andra sätt att tjäna pengar på pengar gjort entré såsom obligationer, fonder, aktier m m. Alla sätt att tjäna pengar på pengar ingår i den räntebärande ekonomin. Det har skett med politikernas medverkan och goda minne. Jag är mer inne på Ulfs resonemang att samhällsförändring sker i en process där politiken är en del men att säga att den inte har någon (ens formell) makt anser jag vara felaktigt.

Även om du och säkert många politiker också anser att de inte kan förändra systemet så beror det på de föreställningar (tankestrukturer) de har om det politiska systemet, och sig själva. Det gör dem handlingsförlamade då de inte ser något annat system än ränteekonomin som möjlig att använda. Förklarligt då inte ens universiteten lär ut något om alternativ ekonomi.

Rent formellt är det dock så att det politiska systemet har makten att förändra strukturerna men det kräver insikter som de flesta inte har idag. Du kallar det för att det rådande systemet står över politiken medan jag menar att det är politikernas tankestrukturer och syn på sig själva som hindrar dem från att använda den formella makt de faktiskt har. Där har vi olika syn på saken. Med mitt resonemang är samhällsstrukturerna skapade av människan (inte enbart politikerna) utifrån dess föreställningar om världen. Med ditt resonemang skulle strukturerna funnits redan innan människan gjorde entré i världen.

Att den gamla industrin skulle ha varit kvar om politikerna fått bestämma, är att inte se helheten tycker jag. Politikerna var mycket involverade i att utveckla den svenska ekonomin t ex efter andra världskriget, om vi fokuserar på den närmaste historien. Tack vare att en stor del av Europa var sönderbombat var förutsättningarna dessutom mycket gynnsamma för att få intäkter genom exporten. Politikerna har bidragit till utvecklingen av t ex ny teknik genom att stödja näringslivet med lagar, förordningar och resurser.

Ett annat exempel var när politikerna 1984, under den så kallade novemberrevolutionen, lät kreditmarknaden avregleras vilket ledde till den i vår tid största ekonomiska kraschen.

Jag hävdar att politikerna i allra högsta grad har ansvar och möjlighet att förändra systemet om de bara vill. Det är här beteendevetenskapen kommer in därför att viljan att förändra kräver uppoffringar som de ofta inte vill göra. Det är därför som det har krävts kriser av olika slag för att skapa förändring. Se bara vad som skedde när flyktingströmmarna kom 2015. Våra myndigheter och politiker hade kunnat förutse det redan 1 – 1,5 år innan, då problemen började i södra Europa. Hade man inte förträngt faktum hade vi kunnat vara förberedda och agerat på ett klart bättre sätt och förmodligen sluppit en utveckling där SD blev tongivande.

//Henrik Lund

Tack själv Bo! Tycker själv det är intressant.

Jag har nu tagit bort steg3-adressen så att ingen behöver känna att det blir för mycket i inkorgen. Välkomnar också Mats i debatten! Vi får se om det blir fler.

Om du anser att beteendevetenskap och nationalekonomi är idétraditioner så okej. Låt oss diskutera det som är intressantare, nämligen olika lösningar.

Oavsett vilka termer vi använder så kan vi konstatera att den grundläggande strukturen som skapar den obalans mellan arbete, livskvalitet och miljö är ränteekonomin, som vi är överens om finns. 

Du skriver ”Lösningen måste i det fallet först vara en jämnare fördelning av materiella livsvillkor” vilket ju är en konsekvens om man inför villkorslös basinkomst vilket jag anser är nödvändigt för att balansera människornas aktiviteter.

När jag säger att villkorslös basinkomst behövs för att uppnå den balans som är nödvändig så tror jag absolut att man kan ta små steg som leder fram till det. Om man rent politiskt kan få igenom en variant som inte upplevs provokativ, t ex att alla som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden kan få en basinkomst de kan leva på, så tycker jag det är intressant. Det skulle samtidigt få igång en process där människor får råd att vara mer ansvarstagande, inte minst när det gäller miljörelaterade frågeställningar.

Apropå ”ett klasslöst samhälle” så finns det olika sätt att se på det. Ur ett helhetsperspektiv så blir en gemensam villkorslös basinkomst ett sätt att åstadkomma ett materiellt klasslöst samhälle möjligen. Då klass (som jag ser det) är mer ett förhållningssätt till sig själv och andra så tror jag inte man kan ta bort klasstänkande, eller som jag hellre vill kalla det, stigma, då det handlar om hur vi människor definierar oss själva och hur vi ser på människor i vår omgivning. Det kommer alltid finnas människor med en människosyn som är diskriminerande. Skillnaden i ett samhälle med basinkomst är att dessa människor inte behöver ta det utan gå därifrån utan att det händer något som riskerar dennes materiella trygghet. Något jag vill poängtera är viktigt för kvinnor, trots att det är 2018, och vi anser att vi är bland de mest jämställda länderna i världen. Jag vet att en del hävdar att basinkomst är en kvinnofälla eller fattigdomsfälla men det beror på att de har dagens ekonomiska modell i tanken, inte morgondagens. Det är dagens modell som är en fälla menar jag.

Medan vänsterns mål är ”arbetarmakt” strävar jag efter individens frihet genom basinkomst. Man kan se det som makten över sin egen tid. Till skillnad mot de ideologier som dominerar idag är mitt mål alla individer, inte ett fåtal, vilket jag hoppas du tycker är ett demokratiskt sätt att se på fördelning av pengar. En liberal demokrati så att säga.

Jag tycker kooperativ är en sympatisk företagsform, som jag för övrigt själv har erfarenhet av, men jag tror inte på att tvinga alla företag att bli kooperativ om det är det du menar. Företagande som fenomen står för ett frigörande av människor, kompetens och kreativitet. Tvingar man fram en (1) företagsmodell så tar man död på dessa förutsättningar. Vissa människor är helt enkelt individualister men det betyder inte att de gör dåliga saker.

I min modell kan man anta att företagsamma människor kommer att samverka på en mängd olika sätt. Både i olika företagsformer men också t ex i mer lösa samverkansformer. Det blir möjligt tack vare basinkomsten som inte kräver anställning för att man ska kunna ägna sig åt meningsfulla aktiviteter. Människor som ges frihet under ansvar i ett fritt sammanhang tenderar till att göra kloka saker om de rätta förutsättningarna finns. Trygga människor tenderar och till att öka tilliten till andra vilket kan öka förutsättningarna för samverkan och kanske minska behovet av konkurrens som jag vet är en av dina stötestenar.

Räntefriheten sätter dessutom de nödvändiga ekonomiska ramarna för företagande och konsumtion som behövs för att balansera dessa med miljön. Detta tack vare att penningmängden då kan balanseras i relation till jordens tillgångar (ur ett ekonomiskt perspektiv).

Då miljöproblemen är akuta så kommer det naturligtvis att krävas att nya lagar stiftas direkt men det kan göras parallellt med införandet av räntefri ekonomi med basinkomst, kanske som begränsade pilotprojekt till att börja med. Vi behöver jobba både med människors föreställningar om världen och regelverk parallellt. Men ju fler som förändrar sin tankestruktur, desto mer långsiktigt hållbar blir förändringen. Då är det viktigt att vi har ett brett perspektiv som inbegriper alla människor så ingen behöver känna sig åsidosatt.

//Henrik Lund

”Med mitt resonemang är samhällsstrukturerna skapade av människan (inte enbart politikerna) utifrån dess föreställningar om världen. Med ditt resonemang skulle strukturerna funnits redan innan människan gjorde entré i världen.” (Henrik)

Det är i sig lite intressant hur vi lyckas vända och vrida på våra ”resonemang” Henrik.

Ja men det är väl klart Henrik att ”samhällsstrukturerna är skapade av människan”. Vem annars? 

Men det intressanta i sammanhanget är ju ”vilka” av människorna som kan tänkas vara ansvariga för hur dessa ”samhällsstrukturer” ser ut och hur de har kommit till.

Är vi överens om att vi lever i – jag benämner det maktstrukturella samhällen – orättvisa och ojämlika samhällen? Om vi är överens, då måste man fråga sig hur kan dessa våra samhällen ha ”skapats” och hur kan dom ha kunnat ”överleva” in i vår tid? Det har ju funnits tusentals år att kunna förändra denna orättvisa och ojämlika struktur.

Förklaringen, enligt mig, måste ligga i att maktstrukturer har ”vuxit” fram genom historiens lopp – exempelvis med ”guldsmeder” som du beskriver –  och när väl dessa strukturer ”är på plats” så söker ”maktens förvaltare” på alla sätt behålla och dessutom utöka sin makt. Hur ska annars vårt historiska arv kunna förklaras som innehåller så mycket krig, våld och elände?

Du vet Henrik, vår politiska demokrati har bara existerat en relativt kort tidsrymd av vår historia. Därmed så, menar jag, kan vi fastställa att ”samhällsstrukturen” i form av maktstruktur har tillkommit långt innan det vi benämner kapitalistisk marknadsekonomi såg dagens ljus. 

Eftersom vi då lever i en maktstruktur – vilket jag hävdar (men kanske inte du) – så innebär det att hela vår samhälleliga struktur är uppbyggd utifrån denna rådande ”ordning”. I synnerhet den strukturella ”del” som bestämmer våra samhällens ekonomiska förhållanden.

Även om nu politiken har den ”formella” makten att förändra – vilket du skriver – så sker ju ingen förändring. Är inte detta underligt? Politiska beslutsprocesser bör ju åtminstone ha haft ett antal generationer på sig att få till en förändring. Hur ska vi förklara detta? 

Förklaringen måste vara att den ekonomiska ”sektorn” av våra samhällen aldrig, så att säga, har ”ingått” i det övriga samhällets strukturella ”utformning” mot demokrati. Man kan alltså säga att våra politiska beslutsprocesser inte innefattar besluten som tas i vår rådande marknadsekonomi. Det är denna brist i avsaknaden av den ”hela” samhälleliga demokratin som i praktiken medför att exempelvis de livsviktiga klimatavtal som nu undertecknas i praktiken saknar ”mandat” att kunna genomföras. Vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt eget liv, om du förstår vad jag menar?

Jag menar Henrik att politikerna säkert är medvetna om alla de tilltagande problem som vi nu upplever men de saknar i praktiken förutsättningarna att förändra. Skulle förutsättningarna finnas då borde väl, rent logiskt, förändringar ha åstadkommits som kan vända vår destruktiva utveckling? Men i stället så accelererar ju vår destruktiva utveckling!

/Jan Opöien

Henrik, 

Håller med om att det intressantaste att diskutera är olika lösningar, och att villkorslös basinkomst kan vara ett bra steg att börja med i riktning mot ett ”klasslöst samhälle” – dvs, som jag uppfattar det, ett samhälle där ingen utnyttjas ekonomiskt av andra med större ekonomisk makt, och där de sociala vanor och traditioner och det psykologiska stigma som detta orsakat år någotsånär övervunna, vilket säkert måste vara en långvarig process mot ett kanske ouppnåeligt mål. Och jag tror, liksom du, inte heller att villkorslös basinkomst skulle vara en ”kvinnofälla”.

Du skriver att vänsterns mål är ”arbetarmakt”, men det skulle, i ett samhälle som ännu inte är klasslöst (ett s.k. ”övergångssamhälle”), innebära en grupps makt över andra och är alltså inte det eftersträvade slutmålet, ett ”klasslöst samhälle”. Dessutom har alla försök att via delmålet ”arbetarmakt” uppnå ett ”klasslöst samhälle” misslyckats på grund av våldsamma motsättningar mellan olika grupper. Jag tror att ganska många inom ”vänstern” är medvetna om det och, i likhet med mig och, som jag har förstått, också dig, söker efter andra lösningar, som innefattar alla individer enligt principen om allas lika värde, överallt, vilket naturligtvis är basinkomstens princip.

Såvitt jag har förstått är den nu dominerande företagsformen i världen aktiebolag av olika slag. De är oftast inte alls demokratiska, ofta till och med förtryckande (såvitt jag har förstått) och står då verkligen inte, som de borde göra, ”för ett frigörande av människor, kompetens och kreativitet”. I de fallen är det, så som styret är organiserat, en majoritet som behandlas orättvist, för att inte säga diktatoriskt, av en minoritet. Om man inte vill att sådant kan få fortsätta, men ledningen och företagets ägare inte vill gå med på en demokratisering av företaget (t.ex. genom en ombildning enligt lagen om ekonomiska föreningar), så ser jag ingen annan lösning än konkreta åtgärder från de anställdas sida, som t.ex. strejk eller sittdemonstration på arbetsplatsen mot orättvisorna. Kanske kan en sådan ”arbetsovillighet” tvinga fram någon lösning och i bästa fall gemensamma beslut om en ombildning av företaget till ett demokratiskt företag. Detta skulle kunna underlättas av ett statligt stöd för ombildningar, t.ex. genom ett statligt ekonomiskt fördelningssystem som också skulle kunna ha ansvar för en allmän villkorslös basinkomst.
För övrigt är jag överens med det du skriver i resten av ditt mejl.

/Bo Herlin

Jan,

Att vi vänder och vrider på våra resonemang beror på att vi utgår från olika perspektiv eller idétraditioner som Bo skulle ha sagt. Vi har ur ett beteendevetenskapligt perspektiv lite olika världsbilder och dessa skiljer sig åt ibland. När du till exempel hävdar att politiken är maktlös inför de ”rådande strukturerna” menar jag att alla människor är en del av politiken och kan förändra och har ett ansvar för att delta även om många inte förstår det. Vårt samhälle har kommit att präglas av en egokultur och ett förhållningssätt mellan människor som lägger ansvar och skuld på andra än se sitt eget ansvar. Det betyder inte att det inte går att påverka, bara att det är svårt.

En stor skillnad mellan demokrati och diktatur är att i en demokrati är det tillåtet för olika intressegrupper att försöka påverka i en riktning som är till deras fördel. I en diktatur är det som bekant bara en linje som gäller. Det intressanta är hur samhällsstrukturer förändras i ett demokratiskt samhälle och det är genom politisk påverkan. Antingen genom partierna själva, genom lobbying, att en annan stat angriper en annan eller att miljöproblemen skapar sådana problem så ingen kan undgå att se dem. Att det finns ett stort missnöje i Sverige idag har ingen kunnat undgå. Det har lett till att människor engagerar sig politiskt och röstar på partier som fokuserar missnöjet. Det har vi sett genom SD:s utveckling.

Mycket av SD:s framgångar bygger på politikernas oförmåga. Hade politikerna 2015, då flyktingströmmarna var som störst, haft framförhållning och kunskap om vad som behövde göras hade förmodligen  intresset för SD inte behövt växa. Det är när folk upplever rädsla för att man inte tar tag i problemen som det växer upp rörelser. Det är samma sak med miljörörelsen som inte anser att politikerna tar det ansvar de har.

Om vi tycker politiken ger ogynnsamma villkor på något sätt genom den politik de bedriver eller om vi tycker de lägger sig för vissa intressegrupper så är det upp till oss att påverka politiken. Politik och samhällsutveckling är en process och det gäller att befolkningen inte abdikerar från sin roll. Bara för att vi upplever att vissa strukturer är destruktiva betyder det inte att de inte går att påverka även om det innebär hårt arbete.

Medan du fokuserar på varför saker hänt eller inte hänt så är mitt fokus på att få något att hända utifrån hur verkligheten ser ut idag. Jag ser verkligheten ur ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv för att förstå hur vi behöver agera för att de människor som ändå har den formella makten ska komma till insikt om vad vi behöver göra och att det finns alternativ till de strukturer vi har idag.

Att det finns utmaningar är vi helt överens om. Det är varför jag hävdar att vi behöver en räntefri ekonomi med basinkomst för att just minska den extrema autonomi som finns inom det du benämner det rådande systemet. Det behövs en frihet, men andra ramar som baseras på naturens villkor och de villkor alla människor behöver för att kunna vara värdefulla i sitt sammanhang.

Vad politikerna saknar är en opinion som vill något annat än de ser som självklart.

Du skriver ”Förklaringen måste vara att den ekonomiska ”sektorn” av våra samhällen aldrig, så att säga, har ”ingått” i det övriga samhällets strukturella ”utformning” mot demokrati. Man kan alltså säga att våra politiska beslutsprocesser inte innefattar besluten som tas i vår rådande marknadsekonomi. Det är denna brist i avsaknaden av den ”hela” samhälleliga demokratin som i praktiken medför att exempelvis de livsviktiga klimatavtal som nu undertecknas i praktiken saknar ”mandat” att kunna genomföras. Vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt eget liv, om du förstår vad jag menar?”

Om du menar att den privata sektorn som helhet ska inlemmas i det offentliga samhällets strukturella utformning så undrar jag om det är ett traditionellt socialistiskt samhälle du vill ha? Det finns nämligen stora problem oavsett om makt koncentreras i privat makt eller politisk makt.  Samhällen med enbart politisk makt tenderar till att skapa rädsla hos människor som i marknadsdiktaturer.

Jag anser att vi behöver nytänkande genom att utgå från andra premisser än makt och ägande. Som jag ser det behöver vi utgå från ökad balans mellan arbete, livskvalitet och miljö och sedan skapa modeller som kan leda till det. Det kräver nya definitioner av arbete, människan och miljöns värde.

//Henrik Lund

Hej Jan och Henrik,
Jag tror att det kan vara intressant att jämföra några av våra förslag till lösningar och uppfattningar om vad som kan hindra deras genomförande för att se om det utifrån dem går att komma fram till några gemensamma

Henrik skrev den 20/10:
”Ur ett vänsterperspektiv kan det verka oförenligt med liberalism tillsammans med balans med jordens villkor. Jag menar att det går då dagens liberala system utgår från de förutsättningar ränteekonomin ger vilket skapar obalans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Ett system baserat på räntefri ekonomi i kombination med basinkomst innebär bättre balans mellan marknaden och miljön samtidigt som det ger individer en större frihet än vad många upplever idag.”

Jag tolkar detta som att Henrik menar att ett räntefritt liberalt system med basinkomst skulle kunna vara en lösning som är i balans med naturens villkor. Så så den 21/10 försökte jag formulera den tanken (med några tillägg inom klammer för att få en mera begriplig mening) i enlighet med min egen modell:
”Jag tror att en ekonomi med företag som är demokratiskt styrda av dem som är verksamma i dem, [som] alltså (enligt lagen om ekonomiska föreningar) [är] medlemmar i den av samhället registrerade förening … som äger företaget [är] ett förhållande som både kan betraktas som liberalt och socialt (för att inte säga socialistiskt).”

I båda fallen är frihet från ränta/vinst hos företagen och existensen av ett (statligt finansierat) stöd- och fördelningssystem (för individer och, enligt min modell, även till företag) nödvändiga villkor för att det hela ska fungera.

Men Jan skrev den 22/10 (helt korrekt enligt min mening):
”Även om nu politiken har den ’formella’ makten att förändra … så sker ju ingen förändring. … Förklaringen måste vara att den ekonomiska ”sektorn” av våra samhällen aldrig, så att säga, har ”ingått” i det övriga samhällets strukturella ’utformning’ [’utveckling’ (?)/ min anm.] mot demokrati. Man kan alltså säga att våra politiska beslutsprocesser inte innefattar besluten som tas i vår rådande marknadsekonomi. … Vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt eget liv … Jag menar … att politikerna säkert är medvetna om alla de tilltagande problem som vi nu upplever men de saknar i praktiken förutsättningarna att förändra.”

De nödvändiga förutsättningarna för att en förändring för en bättre balans mellan marknaden och miljön ska vara möjlig saknas. Det viktigaste är att det finns många demokratiska och miljöengagerade företag, som inte av sina ägare (eller ansvariga medlemmar) drivs av kravet på vinstmaximering, och som dessutom har det (framför allt ekonomiska) samhällsstöd som krävs för att detta ska vara möjligt.
Eftersom det finns starka ekonomiska intressen som motsätter sig sådana förändringar behövs en mycket stark folkopinion för att möjliggöra allt detta. Och för att kunna bidra effektivt till en sådan opinion måste man kunna presentera (helst flera) trovärdiga alternativ som kan diskuteras, prövas och utvecklas vidare, först i mindre skala. Det tror jag är det viktigaste vi har att göra/bidra till.

/Bo Herlin

Din nyansering tycker jag är hedervärd, Bo. 

Det faktum att ”alla försök att via delmålet ”arbetarmakt” uppnå ett ”klasslöst samhälle” misslyckats på grund av våldsamma motsättningar mellan olika grupper” är orsaken till varför jag anser det vara en risk, för arbetet mot ett hållbart samhälle, att använda traditionell vänster-högerretorik. Jag ser inte just dig som en som skulle ta till våld men historien säger något annat.

Du har hittat pudelns kärna i basinkomsten, Bo!

”…Jag tror att ganska många inom ”vänstern” är medvetna om det och, i likhet med mig och, som jag har förstått, också dig, söker efter andra lösningar, som innefattar alla individer enligt principen om allas lika värde, överallt, vilket naturligtvis är basinkomstens princip.” Med basinkomst blir alla på både vänster och höger sida jämställda rent ekonomiskt, precis som du skriver. Till skillnad mot ett traditionellt konfliktperspektiv där endast arbetarna blir jämställda.

(Jag brukar ibland till vissas förtret säga att både vänster och höger är Marxister fast från var sitt håll, tillhörande antingen proletariatet eller kapitalet. Att jag skriver det är mer parentetiskt än att jag vill starta en ny diskussion.)

Hur förändring skapas är naturligtvis olika. Det optimala vore att man sitter och talar med varandra och kommer överens men ibland räcker inte det. Läste t ex om fruktansvärda villkor för tomatplockare i Italien. Sammanhanget kan ibland kräva att man sätter hårt mot hårt mer för att freda sig och sina mänskliga rättigheter än att skapa makt för en viss grupp. Problemet om man fokuserar konflikten mellan olika grupper är att man inte lyckas leva tillsammans efter konflikten. Se på Irak där USA hade en plan för krig men inte för fred. Man behöver alltså se problemen på individ och gruppnivå men skapa lösningar på samhällsnivå. Vill vi ha ett samhälle med samverkande människor så behöver man skapa ett gemensamt system för samverkan.

Kan man då använda något annat än konfliktretorik är frågan? Jag anser det. Om man av miljöhänsyn inför räntefri ekonomi så kommer du inte längre behöva bekymra dig över alla aktiebolag då aktier i en räntefri ekonomi inte kan existera så som de gör idag. Jag menar att det är bättre att retoriskt fokusera ett samhälle där alla människors frihet under ansvar kan tillgodoses inom naturens lagar än att dra igång konflikter mellan olika grupper som kommer att göra en stor del av folket till förlorare. Titta bara hur det har gått för Trump. Han har gjort alla till sin fiende. Han är själv sin största fiende då han inte ur ett beteendevetenskapligt perspektiv gjort insikter som att det är bättre att skapa ett samhälle för alla.

//Henrik Lund

Bo,

Jag ser företag som en mellannivå emellan individen och staten. Det är individerna som är basen i ett samhälle. Ska basinkomst fungera så behövs ett kretslopp mellan toppen och basen. Annars uppnås inte en liberal demokrati där alla är ekonomiskt jämlika. En del människor kommer att bedriva företagsverksamhet och då är kooperativ ett utmärkt alternativ. Andra kommer att använda sin tid till annat som är viktigt för dem. Då många upplever stress i dagens samhälle kan man anta att många kommer att minska på sitt traditionella ”arbetande” vilket skulle leda till den radikala sänkning av CO2 som behövs för att hålla 1,5 gradersmålet som den senaste rapporten anser att man borde.

Det jag beskriver är det långsiktiga målet för att skapa en hållbar samhällsekonomi. Däremot ser jag det som självklart att företag redan idag kan bidra till en bättre miljö, själva eller med bidrag, eller att lagar antas som kräver miljöanpassning.

Tror absolut att försök i mindre skala är den mest framkomliga vägen för att skapa opinion för ett hållbart samhälle.

//Henrik Lund

”När du till exempel hävdar att politiken är maktlös inför de ”rådande strukturerna” menar jag att alla människor är en del av politiken och kan förändra och har ett ansvar för att delta även om många inte förstår det. Vårt samhälle har kommit att präglas av en egokultur och ett förhållningssätt mellan människor som lägger ansvar och skuld på andra än se sitt eget ansvar. Det betyder inte att det inte går att påverka, bara att det är svårt.” (Henrik)

Kanske även här ett missförstånd Henrik? Det är klart att vi ”…alla människor är en del av politiken och kan förändra…”. Det är ju därför som vi bland annat har gått med i Steg 3. Men vad jag menar är: att dagens politiska beslutsprocesser – vilket knappast du och jag är en del av – i praktiken saknar ”mandatet” att kunna påverka de beslut som tas i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket enligt mitt sätt att se det har varit och är till stor skada för våra samhällen och vår miljö. Jag påstår därför att om dagens politiska beslutsprocesser ”stod över” vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser så skulle vi inte befinna oss i den ”kollapsande” verklighet som nu gäller.

”Medan du fokuserar på varför saker hänt eller inte hänt så är mitt fokus på att få något att hända utifrån hur verkligheten ser ut idag. Jag ser verkligheten ur ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv för att förstå hur vi behöver agera för att de människor som ändå har den formella makten ska komma till insikt om vad vi behöver göra och att det finns alternativ till de strukturer vi har idag.” (Henrik)

Henrik, för att förstå vad som är fel med dagens samhälleliga uppbyggnad så måste vi också lära av historiens strukturella ”normer”. Med det sagt så ska vi naturligtvis lägga ”…fokus på att få något att hända utifrån hur verkligheten ser ut idag”. Det tror jag vi kan vara överens om. 

”Jag ser verkligheten ur ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv för att förstå hur vi behöver agera…”. Kan detta tolkas som att vi har olika syn på hur vi ska gå tillväga ”…för att de människor som ändå har den formella makten ska komma till insikt om vad vi behöver göra …”. Min syn är att vi måste organisera oss i rörelser som genom bland annat en allt starkare opinionsbildning tillsammans med en uppbyggnad av lokala parallella ekonomier – som för övrigt Bo förklarar utförligare – växer sig så starka att den ”formella makten ska komma till insikt…”. 

Sedan, menar jag, har vi ”alternativ till de strukturer vi har idag”. 

Kan denna, min syn, anses vara ”ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv” som du kan dela?

”Om du menar att den privata sektorn som helhet ska inlemmas i det offentliga samhällets strukturella utformning så undrar jag om det är ett traditionellt socialistiskt samhälle du vill ha? Det finns nämligen stora problem oavsett om makt koncentreras i privat makt eller politisk makt.  Samhällen med enbart politisk makt tenderar till att skapa rädsla hos människor som i marknadsdiktaturer.” (Henrik)

Nej det är inte ”ett traditionellt socialistiskt samhälle” som jag vill ha! 

I tidigare mejl och texter har jag – som jag anser – ingående förklarat min syn på företagande (vi kan benämna det ”privata sektorn”).

Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt. ”Hela” samhället ska vara ”offentligt”, vilket innebär att det råder demokrati rakt igenom ”hela” samhället. Där människor/företagare är entreprenörer som agerar ”öppet” gentemot samhället och där, som sagt, kapitalägandet tillfaller samhället. En stor fördel med en sådan ekonomi – demokratisk ekonomi – är att det traditionella ”jagandet” efter skatter försvinner.

”Jag anser att vi behöver nytänkande genom att utgå från andra premisser än makt och ägande. Som jag ser det behöver vi utgå från ökad balans mellan arbete, livskvalitet och miljö och sedan skapa modeller som kan leda till det. Det kräver nya definitioner av arbete, människan och miljöns värde.” (Henrik)

Vi kan inte fortsätta att ha ”makt och ägande” så som strukturen är uppbyggd idag. Vilket ”kräver nya definitioner av arbete, människan och miljöns värde”.

/Jan Opöien

Jan,

”Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt.”

Vad skiljer ditt förslag från de gamla löntagarfonderna?

/Ulf Löfgren

Henrik,
”Jag ser företag som en mellannivå emellan individen och staten. Det är individerna som är basen i ett samhälle.”
Så ser jag det också, men individerna är också basen i varje företag med en fungerande demokrati (enligt t.ex. min modell). Då kan man ordna ”kretslopp mellan toppen och basen” på olika sätt. Alla människor behöver befinna sig i något socialt sammanhang på olika sätt. Det kan t.ex. vara ett ställe med både service och möjlighet till (betald eller obetald) sysselsättning som man kan ha som en social mötesplats. Hur penningflöden organiseras, kontrolleras och fördelas rent praktiskt från den högsta till den lägsta nivån (där också medlemsstyrda – enligt något samhällskontrakt – företag, med krav på återbetalning av stor överskott, kan ingå) på ett demokratiskt sätt enligt principen om allas lika värde kan kräva en hel del experimenterande. Men en allmän villkorslös individuell basinkomst kan vara en bra grund för en ”liberal demokrati där alla är ekonomiskt jämlika” – om ”liberal” inte, som det gör i dagens samhälle, innebär ett samhälle med ”fri” ekonomisk konkurrens där ekonomiska överskott inte behöver återföras till de penningutgivande/fördelande organen och där ekonomiskt stöd kräver trolig ekonomisk lönsamhet. I så fall skulle den ekonomiska jämlikheten snart vara borta. Ordet ”liberal” kan därför (genom missbruk) vara lika problematiskt för många (inklusive mig) som ”vänster” (av liknande anledning) är för andra.

Jag såg just att Ulf ungefär samtidigt frågade Jan, som skrev nedan:

” ’Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt.’

Vad skiljer ditt förslag från de gamla löntagarfonderna?  /Ulf ”

Bara en kort kommentar: Begreppet ”ägande” är ganska komplicerat. I amerikanska texter t.ex. talas det alltid om kooperativ som arbetarägda, medan den svenska lagen om ekonomiska föreningar, som bl.a. gäller (de flesta?) kooperativ, i stället talar om medlemmar i den förening som är den formella ägaren av företagets tillgångar. Genom sitt medlemskap fungerar de ändå ungefär som ägare bortsett från att de t.ex. inte automatiskt är personliga ägare av eventuella överskott. Samtidigt fungerar samhället också som en slags delägare genom sina (för olika företag olika stora) krav, särskilt på samhällsviktig verksamhet.

/Bo Herlin

December 2018

Socioekonomisk debatt 8

fortsättning från föregående inlägg (8).

Jan,

Jag skulle nog säga att våra politiker visst har mandat att förändra men förändring kräver både kunskap och mod. Då vi generellt är flockdjur har vi inbyggt i oss att vi vill passa in i sammanhanget. Att då gå emot det du kallar det rådande systemet kräver en hel del. I mitt arbete gentemot myndighetsutövare har jag under många år sett hur få det är som egentligen vågar bryta mönstren och fokusera på lösningar i stället för reproduktion av systemet. Myndighetspersoner som ändå söker lösningar gör det så att säga ”under radarn” så att de inte riskerar förlora anseende eller jobb.

Det är likadant med många företagare som skulle vilja jobba på andra sätt men känner inte att de vågar gå emot strömmen då det skulle kunna skada deras möjligheter att bedriva sin verksamhet.

Kanske skulle du säga att alla dessa, som så att säga följer med strömmen, inte har någon makt (egenmakt) att påverka men jag hävdar att makten hela tiden är potentiell och kan skapas av dem som har kunskapen och modet.

Om fler skulle arbeta för att stötta alla politiker med flera som vill utveckla ett hållbart samhälle så skulle förändringen ske snabbare. Min bedömning är inte, att det inte händer något, som jag ibland får känslan av att du menar, men då hastigheten är låg så märks den inte alltid.

Jag är helt överens med dig om att vi behöver bli många som arbetar för att skapa opinion så att politikerna förstår att de, som jag anser, faktiskt står över det ekonomiska systemet. Men det kräver att vi hjälper dem med kunskap och energi.

Min utgångspunkt i beteendevetenskap/ekonomi handlar om att förstå kopplingen mellan dessa. Jag tror vi kan vara överens om att det är människors aktiviteter och beslut som ger förutsättningen för ekonomin. Om de ekonomiska strukturerna behöver ändras är det människan som kan göra det. Vi gör det genom att skapa opinion. Politikerna kan göra det genom att få vår uppbackning genom opinion och kunskap.

Ur samma perspektiv ser jag att det finns grupper som använder ränteekonomin på ett sätt som skapar obalans. Att de gör det betyder inte att politikerna inte har mandatet att förändra, det handlar om bristande kunskap och mod.

Att alternativ till de strukturer vi har i dag finns, håller jag helt med om men bara för att de finns betyder det inte att politikerna kommer att använda dem. Det handlar återigen om beteendevetenskap. Vi människor är inte rationella och ser inte fel och rätt så enkelt som man kunde hoppas ibland. Med den förståelsen kan vi agera mer utvecklingsinriktat och visa förståelse för de mänskliga tillkortakommanden som ibland står i vägen för utveckling men som kan förändras genom opinion.

Du skriver:

”Nej det är inte ”ett traditionellt socialistiskt samhälle” som jag vill ha!”. Tack för klargörandet, Jan!

Du skriver också:

”I tidigare mejl och texter har jag – som jag anser – ingående förklarat min syn på företagande (vi kan benämna det ”privata sektorn”).

Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt. ”Hela” samhället ska vara ”offentligt”, vilket innebär att det råder demokrati rakt igenom ”hela” samhället. Där människor/företagare är entreprenörer som agerar ”öppet” gentemot samhället och där, som sagt, kapitalägandet tillfaller samhället. En stor fördel med en sådan ekonomi – demokratisk ekonomi – är att det traditionella ”jagandet” efter skatter försvinner.”

Jag förstår vad du är ute efter men det behövs klargöranden. Det är lite svårt att se vad du menar finns idag och vad du menar ska finnas i en framtida modell.

Inom ”privat sektor” finns även kooperativ demokratisk verksamhet redan. Dessutom är det inte så svart-vitt som man kan tolka ditt resonemang. Idag har vi mängder med offentliga bolag som ägs av kommuner och stat men drivs som privata bolag. Sedan finns ju som bekant privata bolag som bedriver traditionell offentlig verksamhet inom vård-skola-omsorg. Det är mycket som går i varandra idag.

Om företagandet är privatägt så kräver det kapital även om det står ”Sverige” på pengarna. Om ett företags kapital tillfaller samhället så förloras en stor del av utvecklingspotentialen i företaget.

Om vi jämför ditt resonemang med en modell med räntefri ekonomi med basinkomst så kanske vi kan se likheter och skillnader tydligare.

En räntefri ekonomi tar bort incitamentet för bankverksamhet (så som vi känner till) och handel med pengar i olika former. En gemensam ”bank” står då för skapandet av pengar i en mängd som överensstämmer med det naturen kan ge oss. Det tar dock inte bort incitamentet för företagande där man tjänar pengar på arbete i olika former.

Ett problem i en räntebärande ekonomi är ju kapitalackumulation. För att inte ta bort incitamentet för privat verksamhet i ett räntefritt samhälle gäller det att i stället hitta en kretsloppsmodell för pengarna där privata, offentliga och medborgarsektorn ingår.

Det finns modeller utarbetade av Åsa Brandberg och Per Almgren som innebär att ett kretslopp av pengarna åstadkoms genom en mycket liten återkommande avgift på penninginnehav. Det motverkar kapitalackumulation men stimulerar handel.

För att det ska fungera ger man alla individer ett basinkomstkonto där basinkomsten kommer in och är avgiftsfri samt ett avgiftsbelagt handelskonto där pengar hamnar om man säljer saker eller om man lönearbetar. Aktörer inom offentlig verksamhet kommer enbart behöva basinkomstkonto och inom privat sektor används enbart handelskonto. Den penningmängd man bestämt på politisk demokratisk nivå kommer då ständigt flöda mellan och inom privata, offentliga och medborgarsektorn.

Man kan applicera denna modell på en mindre geografisk yta som har tillräckligt med människor och servicefunktioner för att ett flöde ska uppstå. Det går alltså utmärkt att testa i litet format. Med tanke på att de flesta pengar redan idag förflyttas genom datorsystem så kan ett sådant system enkelt skapas.

Med denna modell kan man få en ekonomi där kapitalackumulation inte existerar så som idag. Avgiften på pengarna i konsumtionsflödet tillfaller den gemensamma sektorn som kan dela ut den igen i form av basinkomst. (Att jämföra med din idé att kapitalägandet tillfaller samhället)

Vi skulle få ett demokratiskt styrt system som ger privata verksamheter trygga förutsättningar. (Här ser jag likheter med din idé att ”företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt)”. Trygghet skapas även för individerna genom en allmän ovillkorad basinkomst.

En bonus blir att människor kan unna sig att lönearbeta mindre och därigenom ha tid att ta ansvar för att minska påverkan på vår jord, förutom att ge sina nära och kära större uppmärksamhet vilket har positiva sociala och mentala konsekvenser. Man kan anta att stressen minskar och därigenom behovet av vård på grund av psykisk ohälsa vilket minskar kostnaderna för offentlig sektor.

Kanske är det en modell som faller dig i smaken Jan? (och ni andra med förstås?)

Det är inte så lätt att förklara den i så korta ordalag men det var värt ett försök. 

//Henrik Lund

Bo,

Som svar på ditt svar till mig  kan jag säga att det verkar som att vi verkar komma närmare ett sätt att förstå varandra trots att vi har lite olika terminologi. En modell med gemensam trygghet samt liberal för människorna att agera inom ramarna för vad jorden kan ge, kanske vi kan se som en gemensam syn?

Angående modeller för hur penningfördelningen kan se ut så ber jag dig läsa mitt svar till Jan idag.

//Henrik Lund

Ulf skriver:

”Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt.” (Jan)

”Vad skiljer ditt förslag från de gamla löntagarfonderna?” (Ulf)

Det som i grunden ”skiljer”, menar jag, är att ”löntagarfonderna” inte ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin. Alltså ska denna nu rådande marknadsekonomi fortsätta agera utifrån de primära ”behov” som är förutsättningen för dess ”fortlevnad”. 

I grunden så förändrar inte ”löntagarfonderna” själva det privata kapitalägandet. Detta menar jag är den stora ”skillnaden” Ulf!

                                                                                                     —————–

”Jag skulle nog säga att våra politiker visst har mandat att förändra men förändring kräver både kunskap och mod. Då vi generellt är flockdjur har vi inbyggt i oss att vi vill passa in i sammanhanget. Att då gå emot det du kallar det rådande systemet kräver en hel del. I mitt arbete gentemot myndighetsutövare har jag under många år sett hur få det är som egentligen vågar bryta mönstren och fokusera på lösningar i stället för reproduktion av systemet. Myndighetspersoner som ändå söker lösningar gör det så att säga ”under radarn” så att de inte riskerar förlora anseende eller jobb.

Det är likadant med många företagare som skulle vilja jobba på andra sätt men känner inte att de vågar gå emot strömmen då det skulle kunna skada deras möjligheter att bedriva sin verksamhet.

Kanske skulle du säga att alla dessa, som så att säga följer med strömmen, inte har någon makt (egenmakt) att påverka men jag hävdar att makten hela tiden är potentiell och kan skapas av dem som har kunskapen och modet.” (Henrik)

Detta är intressant Henrik! ”Myndighetspersoner” har att förhålla sig till ”det rådande systemet”, för vad händer annars? Jo de ”riskerar förlora anseende eller jobb”.

Detta gäller självfallet oss alla, även ”företagare”. Man kan alltså säga att vi ”alla” sitter fast i en ”rävsax” som, mer eller mindre, tvingar oss att agera på det sätt som systemet kräver. För att uttrycka sig drastiskt: vi alla är systemets slavar! Om vi inte är det så kollapsar systemet! Kanske det också är din åsikt?

”Jag förstår vad du är ute efter men det behövs klargöranden. Det är lite svårt att se vad du menar finns idag och vad du menar ska finnas i en framtida modell.

Inom ”privat sektor” finns även kooperativ demokratisk verksamhet redan. Dessutom är det inte så svart-vitt som man kan tolka ditt resonemang. Idag har vi mängder med offentliga bolag som ägs av kommuner och stat men drivs som privata bolag. Sedan finns ju som bekant privata bolag som bedriver traditionell offentlig verksamhet inom vård-skola-omsorg. Det är mycket som går i varandra idag.

Om företagandet är privatägt så kräver det kapital även om det står ”Sverige” på pengarna. Om ett företags kapital tillfaller samhället så förloras en stor del av utvecklingspotentialen i företaget.” (Henrik)

Att ”offentliga bolag” drivs som ”privata bolag” beror i huvudsak på att de ”offentliga bolagen” måste anpassa sig till den rådande marknadsekonomins förutsättningar. Det är också av denna orsak som ”privata bolag bedriver traditionell offentlig verksamhet”. Eller med andra ord: dagens rådande privata bolag tar allt större marknadsandelar vilket innebär att den offentliga sektorn mer eller mindre enbart kommer att ägna sig åt administration.

”Utvecklingspotentialen i företaget” ska underlättas av ”samhället” och detta kräver naturligtvis ”kapital”. Alltså krävs en ”dialog” mellan ”företaget” och ”samhället”. 

Dagens ”dialog” sker ju i huvudsak mellan ”företaget” och den privatägda banken och hur förutsättningarna för ”företagandet” ser ut där, känner vi ju till.

”Det tar dock inte bort incitamentet för företagande där man tjänar pengar på arbete i olika former.” (Henrik)

”Incitamentet för företagande” i dagens kapitalistiska marknadsekonomi är naturligtvis att ”tjäna pengar” för annars så slås ju ”företagandet” ut. Det är ju detta som är själva förutsättningen i vår rådande marknadsekonomi Henrik. 

Men om vi vill ha en ”annan” marknadsekonomi så måste ju den fungera på ett ”annat” sätt, eller hur? Den måste fungera hållbart, rättvist och jämlikt. Vilket du också inser. 

Dagens ”incitament” kan alltså inte fungera i en marknadsekonomi där kapitalägandet tillfaller ”samhället”, som i sin tur fördelar ut en basinkomst åt alla. 

”Kanske är det en modell som faller dig i smaken Jan? (och ni andra med förstås?)

Det är inte så lätt att förklara den i så korta ordalag men det var värt ett försök.”

Jag känner också att min ”modell” inte är ”så lätt att förklara i så korta ordalag”. Vi får väl försöka utveckla våra ”modeller” framöver så kommer dom kanske att passa oss båda i ”smaken” Henrik.

/Jan Opöien

Jan skriver:

Det som i grunden ”skiljer”, menar jag, är att ”löntagarfonderna” inte ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin. Alltså ska denna nu rådande marknadsekonomi fortsätta agera utifrån de primära ”behov” som är förutsättningen för dess ”fortlevnad”. 

I grunden så förändrar inte ”löntagarfonderna” själva det privata kapitalägandet. Detta menar jag är den stora ”skillnaden” Ulf!

Principiellt är det egentligen inte mycket att välja mellan. Antingen har vi enskilt ägande eller offentligt ägande, och antingen har vi marknadsekonomi eller planekonomi. Allt detta kan sedan omgärdas av olika regler, varför de olika lösningarna skiljer sig åt i praktiken. Om jag nu förstått dig rätt är din modell att likna vid löntagarfonder minus marknadsekonomi, dvs löntagarfonder plus planekonomi. Jag kan inte se annat än att du vill ha bort både kapitalismen (det enskilda ägandet) och marknadsekonomin (vars effektivitet förutsätter konsumenternas fria val). Vi vet dessutom att ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar och att alla så kallade alternativ historiskt lett till elände. Min egen ståndpunkt är att marknadsekonomins effektivitet måste bibehållas men regleras, t.ex. med hänsynstagande till miljö mm. Och äganderättsligt ska det finnas alla möjliga former.

/Ulf Löfgren

Bara en kommentar till Ulf innan jag har gått igenom och försökt förstå Henriks ekonomiförslag.
”Enskilt ägande” kan vara av två helt väsensskilda slag: 1) det kan vara ett ägande med beslutanderätt i proportion till den ägda andelen i ett företag av personer som ofta varken arbetar i eller har någon annan relation till det eller 2) det kan vara ett ägande genom en demokratiskt styrd förening vars medlemmar arbetar i företaget eller är beroende av det på något annat sätt, t.ex. som konsumenter. Dessutom kan företaget vara icke vinstdrivande men ha ett samhällsstöd för samhällsviktig verksamhet som minskar dess konkurrensmotiv som marknadsaktör och underlättar samhällets planering – så att det kan sägas vara lika offentligt som enskilt och vara en del av en fungerande ekonomisk demokrati.
/Bo Herlin

Hej på er och tack för underhållningen så här långt!

Här är några filosofiska reflektioner.

Jag ser att tyngdpunkterna för förändring och hur samhället formas diskuteras utan att det uppmärksammas såsom just tyngdpunkter.

Jag vill först säga att jag uppskattar Henriks försök att ta sig ur vänster höger dimensionerna vilket är ett sätt att försöka att frigöra sig och lyfta perspektiven till en mer förutsättningslös nivå. Ni vet ju hu man söker gemensam nämnare för att lösa omöjliga bråk, matematiskt och socialt.

Däremot håller jag inte med när du också försöker att frigöra dig från maktfaktorn. Den är för mig den mest centrala tyngdpunkten i allt mänskligt.

Makt utövad av kapitalism eller av konservativ socialism leder ingenvart annat än till missnöje och brist på folklig delaktighet. M.a.o så kommer inga ideer hur sakliga eller smarta de än är att kunna förverkligas eftersom de aldrig kommer att få ett brett stöd. Åtminstone inte på ett demokratiskt sätt.

Tillväxt baserad på annat än BMP kräver nytänkande, påverkan på konservatism (status quo politiker, kapitalism o.s.v.). Det kräver en mer holistisk/cirkulär syn på samhället. Ett samhälle orienterat i en vertikal (makt) ordning söker per definition istället att behålla sitt tillstånd. Det är dessutom besatt av människor som tjänat på karriärstänkande och personlig makt. De kommer aldrig att överge de normerna.  Ekologism eller kretslopptänkande har mer än ”organisk” uppbyggnad och inte en hierarkisk/vertikal och kommer att motverkas av de senare.

Jag ser att i ett ”platt samhälle” kan både individualism och kollektivism existera samtidigt.

Idag ser vi hur missnöjet över nuvarande form av demokrati ökar över hela västvärlden. Det beror inte på att demokrati är fel, det beror på att den inte längre fungerar då samhället med globaliseringen tagit en alltmer vertikal ordning där människor inte längre känner delaktighet och lika gärna kan pröva vad som helst. Jag tror att detta måste tas med i diskussionerna liksom globaliseringen så att vi kan vara på plats i tid och rum. Detta ger också vår tid en extra möjlighet till att skapa nya samhällstrukturer såsom ekonomiska eller sociala modeller.

Några andra saker: Förändring kan ske snabbt såsom Henrik redan skrivit, se till vad som hänt i det politiska landskapet de senaste 5-6 åren i väst. Bra eller dåliga förändringar, det är en annan fråga. Argumentet att förändringar måste ta flera år övertygar inte mig.

Basinkomst låter bra och är livligt diskuterat och på förslag i Kalifornien. Frågan är bara vad syftet med detta är. Att från politiskt håll avsäga sig ett nyanserat socialt ansvar för invånarna och sticka till dem en bunt pengar varje månad eller ? 

/Mats Sederholm
Författare, skribent och aktiv för DiEM25

Jag noterar Ulf att vi verkar ha helt olika syn på hur vi anser att den samhälleliga strukturen ska se ut. Och det får vi väl försöka leva med? Du vet ju hur jag ser på den kapitalistiska marknadsekonomin och jag noterar ditt synsätt på ”kapitalism och marknadsekonomi”.

Vi kommer väl inte längre i just denna ”diskussion”! 

Ha det bra!

/Jan Opöien

                                                                                          ————————-

Mats:

”Tyngdpunkterna för förändring och hur samhället formas diskuteras utan att det uppmärksammas såsom just tyngdpunkter.”

En iakttagelse från dig Mats som jag skulle vilja att du utvecklar!

”Idag ser vi hur missnöjet över nuvarande form av demokrati ökar över hela västvärlden. Det beror inte på att demokrati är fel, det beror på att den inte längre fungerar då samhället med globaliseringen tagit en alltmer vertikal ordning där människor inte längre känner delaktighet och lika gärna kan pröva vad som helst. Jag tror att detta måste tas med i diskussionerna liksom globaliseringen så att vi kan vara på plats i tid och rum. Detta ger också vår tid en extra möjlighet till att skapa nya samhällstrukturer såsom ekonomiska eller sociala modeller.” (Mats)

Håller med om att ”demokratin” inte ”längre fungerar”. Och visst är det så att ”globaliseringen tagit en alltmer vertikal ordning”. 

Min syn på denna destruktiva förändring – vilket du förmodligen känner till – handlar om att vår kapitalistiska marknadsekonomi dels saknar just ”demokratiska former” och dels leder till ökad ”globalisering” på grund av sina inneboende krav på ständig ekonomisk tillväxt.

Absolut så måste vi diskutera allt detta och det menar jag också att vi gör – kanske saknas till viss del denna diskussion i vår senaste tråd men i tidigare diskussioner på Steg 3:s forum har detta diskuterats fram och tillbaka – men jag ser också att vi behöver fördjupa denna diskussion så långt det bara går.

/Jan Opöien

24 timmar då, 24 timmar nu

Fungerar demokratin sämre idag än vad den gjort tidigare? Många säger att den gör det, och många skyller på EU och globalisering, på att besluten flyttat längre bort och att ekonomin saknar ett verkligt demokratiskt inslag. Men jag vill peka på en annan förklaring som aldrig nämns i sammanhanget, nämligen det faktum att dygnet fortfarande har 24 timmar, medan det som vi försöker pressa in i denna tid har svällt något alldeles otroligt på endast ett par decennier. Trots all effektivisering, mekanisering, datorisering och robotisering saknar vi tid! Och då måste vi prioritera, med följd att politiken och demokratin är bland det första som offras eller får stå tillbaka. Men vad händer då? Jo, då uppstår känslan av att inte vara delaktig i samhällsutvecklingen. All tid går nämligen åt till att administrera ett alltmer hektiskt och stressframkallande så kallat liv. Vi springer runt i ekorrhjulet och tycker att demokratin är värdelös och politikerna värdelösa. Och så förstår vi inte heller någonting av det som sker. Slutligen kan vi inte sålla fram det väsentliga ur det konstanta brus som idag fyller vår vardag. Vad gör vi då? Jo, då lockas alltfler av oss av budskap med enkla och snabba lösningar. Den här cirkusen speedar upp ännu mer med digitaliseringen som just nu sköljer över oss. Våra liv hackas och mosas sönder i oändliga kopior. Antalet måsten växer exponentiellt och pengarna ansamlas på allt färre händer. Vem i allsin dar har tid och ork att då befatta sig med exempelvis klimatkrisen, eller att i lugn och ro bekanta sig med en bok som problematiserar olika företeelser? De flesta människor läser över huvud taget inte böcker, eftersom ”sociala medier” med ögonen långt inne i mobilen är det som står till buds idag. Om vi anlägger ett långt tidsperspektiv bakåt och framåt är det nog så att demokratin är på väg ut och kanske blir blott en parentes i historien. Vi har helt enkelt inte tid med demokrati.     

/Ulf Löfgren

Hej Ulf

Tack för den redovisningen av tingens tillstånd, jag skriver under på allt liksom jag misstänker att så många andra också gör.
Du skriver: ”Trots all effektivisering, mekanisering, datorisering och robotisering saknar vi tid! ”
Exakt, tiden vi tjänar in äts genast upp eftersom samhället genomlever en gigantisk tidssvält.
Och kanske det inte är tiden vi är i brist av, det är synen på vad som nödvändigtvis måste åstadkommas och på vilket sätt det ska göras som är den underliggande felkällan.

Detta som ett resultat av en kulturförändring som skett på ganska så kort tid, kanske några tiotals år (som också visar att stora förändringar kan gå väldigt snabbt).

Samhället genomgår en slags kramp. Inte bara äts tiden upp. Vi hämtar dessutom tid från framtiden för att tillfredsställa nuet. Finansiering handlar just om det, att använda sig av framtida arbetsinsatser och dess inkomster och trycka in dom här och nu så att maskinen vi rusar runt kan fortsätta snurra och behålla sin självbild.

Det här är ett sjukdomstillstånd, ett utmattningstillstånd som inga politiker mäktar med att ta i eftersom  det inte gagnar dem i ett kort perspektiv, i tider då det mesta handlar om korta perspektiv, oavsett vilken politisk färg de har. 

BMP-tillväxten är inbäddad i detta sjukdomstillstånd.

Jag lyssnade på Carl Schlyter i morse på Svt Morgonstudion. Han fick frågor angående Fridolins avgång och vad man kan vänta sig av nästa språkrör. Han menade på att det handlar inte om VEM som efterträder, det handlar om vad för politik man vill rikta in sig på och efterlyser en helt ny ekonomisk modell som inte syftar till att göra varje människa till en ekonomisk varelse främst (min övers av hans ord). Han menade på att det spelar inte ens någon roll vilket parti som törs ändra samhället med hänsyn till planetens resurser. Det viktigaste är att det görs.

/Mats Sederholm

Svar till Mats, Jan och Ulf:

Mats:

Tack för ditt inlägg! Om du ser detta som underhållning så får jag väl tacka för applåderna. 

När det gäller makt så är det mer komplext än man kan tro. Det är absolut inte så att jag försöker ”frigöra mig” från maktperspektivet. Däremot har jag kanske en annan infallsvinkel på makt.

Makt utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv beror av hur människor agerar som i sin tur beror på vilken världsbild de har skapat sig.

Makt utifrån ett formellt perspektiv innebär att det finns strukturer människor kan använda sig av utifrån de lagar vi stiftat.

Makt utifrån ett politiskt perspektiv innebär att, beroende på vilken ideologi (världsbild, människosyn, kunskapssyn mm) de utgår från så anser olika grupper att de har rätt världsbild. Det är därför det politiska perspektivet inom sociologin kallas konfliktperspektivet.

Makt behöver inte vara direkt utan kan vara indirekt eller potentiell. Den som inte upplever sig ha makt behöver inte ha rätt. Det kan vara så att man på grund av okunskap, egorelaterade faktorer eller stress helt enkelt avstår från sin potentiella makt eller inte förstår sin potentiella makt, inom det vi kan kalla traditionella strukturer. Det är då som det politiska landskapet snabbt kan ritas om när dessa människor vill ha snabba lösningar. Man brukar säga att kunskap är makt och då kan vi ägna oss åt att bilda människor i att världen inte behöver se ut som den gör och att det finns saker man kan göra för att utveckla den så att alienationen inte breder ut sig än mer inför till exempel miljöproblematiken.

Det som kanske kan tolkas som att jag frigör mig från maktperspektivet kan vara att jag söker hitta gemensamma nämnare som du på ett föredömligt sätt uttryckte det. Dock: med insikten om olika maktperspektiv så gäller det att vara strategisk för att inte hamna i ett traditionellt konfliktperspektiv och gräva ned sig i de ideologiska skyttegravarna. Det gäller särskilt alla som vill utveckling mot en värld i balans. Bara i vår lilla diskussionsgrupp har vi ägnat hur mycket tid som helst åt det.

Du skriver:

”Makt utövad av kapitalism eller av konservativ socialism leder ingenvart annat än till missnöje och brist på folklig delaktighet. M.a.o så kommer inga idéer hur sakliga eller smarta de än är att kunna förverkligas eftersom de aldrig kommer att få ett brett stöd. Åtminstone inte på ett demokratiskt sätt.”

Det låter deterministiskt och dystopiskt och skulle kunna tolkas som att det enda vore väpnad revolution. Är det vad du menar? I så fall har vi olika syn på saken.

Din tillväxtkritik är jag överens om men samtidigt är det viktigt att inte se ”konservatism”, ”kapitalism o.s.v.)” som något som inte har med människors tänkande att göra för då ser vi inte människans potentiella makt att förändra. I stället för att se konservatism som en struktur som inte går att påverka är det, som jag ser det, mer konstruktivt att se det som konservativt tänkande för tänkande går att påverka.

Att det krävs holistiskt och cirkulärt tänkande håller jag helt med om och det är därför jag är övertygad om att en räntefri ekonomi kombinerad med basinkomst är en del av lösningen på våra problem. Genom denna ekonomiska modell kommer förutsättningarna dessutom vara bättre för att ge förutsättning för ett ”platt samhälle”.

Missnöjet som du talar om, Mats, tror jag inte beror på demokratin även om man brukar säga att demokratin är den minst sämsta modellen för att styra ett samhälle. Det handlar dels, som jag ser det, på att de människor som engagerar sig i politiska demokratiska systemet inte har tillräcklig kunskap samt ser sin roll, inte som förtroendevalda utan som medborgarnas chefer skulle jag vilja mena, dels att allt fokus hamnar på byråkrati inom offentlig sektor. Det finns en övertro på att byråkratin står som garant för det demokratiska samhället men så är det tyvärr inte.

Det man totalt missar är en så basal sak som tillit. Det är tillit som gör att samhället hålls ihop, inte byråkratin eller politiken i sig. Politiken och byråkratin måste ge förutsättningar för tillit i stället för att kräva tillit när de drar ned på sjukförsäkringssystem och gör tillvaron som anställningslös tuffare. Tillit kräver att människor ges frihet under ansvar. Dagens byråkrati ger ansvar utan frihet och det är det samma som skuld. Har människor inte frihet att ta ansvaret utan hela tiden styrs av andra så blir konsekvenserna det vi ser idag med politiskt kaos och ökade klyftor. Det är beteendevetenskap det handlar om.

Förändring kan som sagt ske fort. Den insikten borde kunna inspirera oss att jobba för förändring. När folk väl får upp ögonen att SD inte kan tillföra mer än kaos så skulle vi kunna vara där när tomrummet efter dem ska fyllas. Det finns ju faktiskt ganska många medborgare som vill något annat än mer av det gamla.

Du avslutar med:

”Basinkomst låter bra och är livligt diskuterat och på förslag i Kalifornien. Frågan är bara vad syftet med detta är. Att från politiskt håll avsäga sig ett nyanserat socialt ansvar för invånarna och sticka till dem en bunt pengar varje månad eller?”

Basinkomst har funnits som idé har funnits i århundraden, se länken här: http://basinkomst.nu/basinkomstens-historia/

Som jag definierar syftet…

·       …är det att just att skapa ett ”platt samhälle” som inte blir beroende av ett ackumulerat kapital.

·       …skulle det skapas en kretsloppsliknande demokratisk ekonomi då alla, inte bara anställda, blir legitima i samhället.

·       …skulle det sociala ansvaret kunna bli bättre än idag då samhällsservicen kan fokusera på dem som verkligen har problem i stället för alla som bara har problem på grund av penningbrist.

·       …kan det ge utrymme för medborgare att engagera sig för varandra på individ/grupp/samhällsnivå tack vare att det skulle äga sin tid.

Jan,

Kommentar till din replik till Mats. Medan du fokuserar strukturerna, fokuserar jag på människornas världsbild och beteende. Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom. Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas och då behöver man se den som ett resultat av människor, inte som något som lever sitt eget liv.

Ulf,

En filosofiskt viktig reflektion och intressant vinkling som du gör. Vad tid är har många kloka människor försökt svara på.

Om vi utgår från det klockan visar så är det 24 timmar och det är utifrån det vi organiserar samhällen. Du antyder att vi ”saknar tid” samtidigt som du menar att vi måste ”prioritera”.

Antalet timmar per dygn är ju bestämt men inte vad vi ska använda timmarna till. Det beror på vad vi väljer att se som viktigt. I ett samhälle med ränteekonomi undergrävs ständigt konsumtionsflödet på grund av den inbyggda räntefunktionen. Den fungerar som om man försöker fylla ett badkar med vatten fast proppen är borta. Man lyckas aldrig fylla de hål i ekonomin som är tomma. Det är det som tvingar fram besparingar, effektiviseringar och rationaliseringar inom alla sektorer. Det kan naturligtvis upplevas som tidsbrist men är helt enkelt brist på pengar.

I övrigt kan jag hålla med om konsekvenserna.

//Henrik Lund

Hej Ulf,
Du skrev: ”Vi vet dessutom att ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar och att alla så kallade alternativ historiskt lett till elände.”
Menar du verkligen att vi vet att ”ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar”, trots att, som du säger, ”Våra liv hackas och mosas sönder i oändliga kopior. Antalet måsten växer exponentiellt och pengarna ansamlas på allt färre händer.” en bra beskrivning av ackumulation av ägande (särskilt karakteristiskt för kapitalism) enligt mitt diagram ”Sociala processer”, https://www.dropbox.com/s/wnd81mihymivo34/Sociala%20processer.pdf?dl=0, som jag också länkade till nedan.
Du skriver också: ”Min egen ståndpunkt är att marknadsekonomins effektivitet måste bibehållas men regleras.” Men den var ju reglerad fram till 70-talet och avreglerades på 80-talet för att regleringarna inte fungerade. Nu fungerar visserligen inte avregleringarna heller – så ska vi då återgå till nya regleringar? Denna pendling handlar just om de återkommande kriserna hos kapitalismen, som troligen var viktiga orsaker till bl.a. andra världskriget. Och detta skulle vara det enda system som fungerar? Det visar väl snarare att varken kapitalism eller ”alternativet”, odemokratisk plansocialism, fungerar i nationell skala. Men i mindre skala, t.ex. den baskiska gruppen med kooperativ och egen bank och utbildningssystem m.m. och ca 75000 medlemmar och anställda har alternativet ekonomisk demokrati fungerat väl sedan 50-talet, trots att den omgivande kapitalismen innebär svårigheter. I min korta skrift om ekonomisk demokrati försöker jag visa hur ett sådant system skulle kunna skapas med hjälp av folkligt stöd och upprätthållas med hjälp av demokratiskt statligt stöd. När ingenting annat fungerar, och vår situation med okontrollerad kapitalistisk tillväxt hotar vår existens, varför inte studera ekonomisk demokrati lite närmare, och kanske stöda delvis framgångsrika försök som redan pågår? Börja gärna med min skrift, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, och/eller titta närmare på den litteratur som rekommenderas i slutet.

/Bo Herlin

Hej
När jag talar om makt så handlar det inte om de olika spelplanerna för makt, hur det ter sig i de olika akademiskt/vetenskapligt uppdelade perspektiven. Jag talar om själv essensen av makt.

Makten i sig förändras inte av människors världsbild, men den appliceras olika utifrån olika världsbilder.

Makten förändras heller inte av olika samhällsstrukturer, men den appliceras olika beroende på det strukturella landskapet där den utövas.

Makten förändras heller inte av politiska perspektiv, men den utspelar sig annorlunda i vart och ett av de politiska perspektiven.

“Dock: med insikten om olika maktperspektiv så gäller det att vara strategisk för att inte hamna i ett traditionellt konfliktperspektiv och gräva ned sig i de ideologiska skyttegravarna”

Maktessensen är densamma i alla skyttegravar, men klär i olika former i de olika ideologiska gravarna. Den kollektivistiska landet som strider individernas paradisland. Spelar ingen roll, de söker båda att härska. Åter igen, essensen av makt är den gemensamma nämnaren i min mening.

”Det låter deterministiskt och dystopiskt och skulle kunna tolkas som att det enda vore väpnad revolution. Är det vad du menar? I så fall har vi olika syn på saken. ”
Eftersom jag ser maktskalan som den gemensamma nämnaren så ser jag inte en möjlighet till en ordentlig förändring om man inte just har kompassriktningen inställd på ett plattare samhälle. Så jag ser inte alls någon väpnad revolution framför mig, snarare en omställning med medbestämmande, människors närvaro till inflytande, människors chans till att kunna veckla ut sig eftersom allt detta leder till just ett plattare samhälle.

De flesta revolutioner leder till att man byter härskare, flagga och nationalsång men missnöjet uppstår igen eftersom nya aristokratier eller eliter utvecklar sig och den vertikala i det tysta består..

Det är inte färgen på maktpyramiderna som är tyngdpunkten, det är formen.

/Mats Sederholm

”Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom. Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas och då behöver man se den som ett resultat av människor, inte som något som lever sitt eget liv.” (Henrik)

Visst, vi måste förstå människors beteende, men naturligtvis också de strukturer som vi vill förändra eftersom människor också påverkas av dem, och de är inte enkla summor av människors egenskaper. De innehåller visserligen, och fungerar genom, regler som har skapats av människor – men hur de har skapat dem beror också på de speciella omständigheter som rådde då de skapades. Omständigheter som delvis måste ha berott på olika materiella förhållanden. Men också på konkurrensförhållanden som successivt uppstått som svar på tillfälliga möten, då kanske vissa, på längre sikt olämpliga svar just då var nödvändiga för att överleva. En sådan utveckling är inte enbart ett resultat av människor utan också av en mängd materiella tillfälligheter och av regelverk, som kanske nu är olämpliga men tidigare fungerat bättre. I så fall bör regelverken ändras, men också de omständigheter/maktförhållanden som gör det möjligt att ändra dem, vilket kan kräva en stark folkopinion i växelverkan med successivt förbättrade materiella omständigheter för dem som i första hand behöver förändringen. Jag hänvisar också här till min skrift om ekonomisk demokrati.

/Bo Herlin

Bo skriver:

Menar du verkligen att vi vet att ”ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar”, trots att, som du säger, ”Våra liv hackas och mosas sönder i oändliga kopior.

Bo, det är ingen tillfällighet att det inte var någon socialistisk planekonomi som gjorde segertåg över nästan hela världen, utan det gjorde i stället kapitalism och marknadsekonomi, och vi vet varför: Det sistnämnda systemet fungerar, det gör inte det förstnämnda, inte någonstans. Detta är viktigt att hålla i minnet eftersom vi annars riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Sedan är det en helt annan sak att kapitalism och marknadsekonomi fungerar med brister, men sådana kan man enligt min mening komma tillrätta med genom regeländringar, om man vill. Kan vi alltså behålla en fungerande struktur men ändra dess innehåll är mycket vunnet. Hur sådana regeländringar ska se ut borde därför diskuteras mycket mer än vad som sker idag. Men det är ju så att de som styr och har makt saknar intresse av att göra dessa förändringar; de inväntar hellre kollapsen. Under alla de år jag engagerat mig i de här frågorna, dvs. sedan 60-talet, har det funnits mängder av förslag som skulle kunna leda fram till en bättre värld, men inte mycket har fått genomslag. Och det är faktiskt ännu svårare för alternativ att få gehör idag, eftersom väldigt många fler människor fått det materiellt mycket bättre, något som de inte vill förlora genom samhälleliga experiment som riskerar att ta allting ifrån dem. Vi måste inse detta dilemma, vilket alltså starkt begränsar möjligheterna till försök med våghalsiga strukturella förändringar.  

/Ulf Löfgren

Men, Ulf, det är inte bara vi i västvärlden som”hackas och mosas sönder”. Kapitalismen har också varit oerhört framgångsrik när det gäller att mosa sönder andra kulturer, människor och djur, växter och deras ekosystem. Att den sovjetiska planekonomin inte var lika framgångsrik talar, när det gäller detta, snarare till dess fördel – även om jag inte förespråkar den, är kanske bäst att säga.
Det är inte bara regeländringar som behövs, det finns redan andra, regler för bl.a. demokratiska kooperativ. Fler sådana behövs och de kan alltså skapas utan regeländringar – men de kan behöva särskilt ekonomiskt stöd eftersom de inte är utformade för att vara intressanta för dem som önskar vinstmaximering utan hänsyn till miljön.

/Bo Herlin

Socioekonomisk debatt 9

fortsättning från föregående inlägg (9).

2. Om ”konkurrens – samarbete”.

Jag ser av de senaste mejlen i tråden ”vänster- resp. högerprocesser”, att det verkar finnas väldigt olika uppfattningar om hur begreppsparet ”vänster-höger” bör användas – så det kanske är bäst för oss att helt undvika det, när det är möjligt. Jag har därför gjort en ny variant av min ”trestegsprocess” (som tidigare uttryckligen skiljde mellan ”vänster” och ”höger”) som finns här: https://www.dropbox.com/s/wnd81mihymivo34/Sociala%20processer.pdf?dl=0. Kanske är det lättare att fortsätta ”v-h-diskussionen” utifrån dess trestegsprocesser (konkurrens-samarbete 1-3) mot ekonomisk konservatism resp. ekonomisk demokrati. Jag hinner inte utveckla det mera nu, men jag återkommer – och kommentera gärna mitt diagram (är det användbart?). Hur jag uppfattar ”ekonomisk demokrati” och en möjlig övergång till ett sådant system framgår nog bäst på s. 1-7 här: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

Mycket intressanta inlägg!

Ulf beskriver dagens leverne på ett bra sätt – vi stressas sönder och ”förstörs” både invändigt och utvändigt.

Vad beror då detta på? För det måste ju bero på någonting, eller? Kan det vara så att det beror, i huvudsak, på den samhälleligt strukturella ”utformning” som vi lever i? Jag menar det. Eller kan det finnas någon annan förklaring?

Om det nu beror på den här ”utformningen” då bör vi ju försöka sätta oss in i denna ”utformnings” grundläggande ”egenskaper”. Eller hur? För vi är väl intresserade av att kunna förändra dessa då destruktiva ”egenskaper”?

Ja ni vet ju vart jag vill komma, så jag tänker inte upprepa mig.

”Demokratin är på väg ut..”, skriver Ulf. Jag instämmer i detta Ulf. Men jag påstår Ulf att det saknas ”demokrati” i den samhälleliga ”sektor” som, på sitt sätt, är den ”ledande sektorn” i våra samhällen. Jag menar, som du förstår, vår kapitalistiska marknadsekonomi. 

Denna ”ledande sektor” saknar ”demokrati” och den lever på grund av denna avsaknad av ”demokrati” sitt eget liv. Och just för att den är en ”ledande sektor” i våra samhällen så präglar den våra samhällen mera än någon annan ”sektor”. 

Just detta förhållande är ödesdigert för oss alla – samhället – i och med att vår kapitalistiska marknadsekonomi kräver tillväxt. Vilket naturligtvis sätter sina spår hos oss alla – det är ju vi som ska producera och konsumera för att tillfredsställa detta krav på tillväxt. 

Alltså stressas vi sönder!

Som jag ser det så är det just den här destruktiva strukturella ”ordningen” som vi måste förändra.

                                                           ————————–

”Medan du fokuserar strukturerna, fokuserar jag på människornas världsbild och beteende. Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom. Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas och då behöver man se den som ett resultat av människor, inte som något som lever sitt eget liv.” (Henrik)

Vi har olika syn – som du säkert tidigare har noterat – på den här ”saken”!

”Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas”, vilket är sant och riktigt. 

Men om det saknas ”demokrati” i ”strukturen” så bör ju vi sträva efter att ”strukturen” ska bli ”demokratisk”. Vilket vi säkert är överens om? 

Jag påstår nu – som du säkert också tidigare har noterat – att vår rådande marknadsekonomi saknar ”demokrati”. Vilket jag också tror att vi är överens om? Alltså menar jag att vi bör ”arbeta” för att göra vår rådande marknadsekonomi ”demokratisk”, eftersom den lever ”sitt eget liv”.

Vad har då detta, mitt ”utlägg”, med ”människors beteende” att göra? Jo jag menar att vårt ”beteende” formas av den ”struktur” som vi lever i.

En orättvisare och ojämlikare struktur formar oss till ”hårdare” människor medan en rättvisare och jämlikare struktur formar oss till ”mjukare” människor! Kan detta stämma? 

Som jag ser det så formas vi olika beroende på om vi växer upp ”där eller där”. Strukturen formar oss till att få olika ”beteenden”.

/Jan Opöien

Som sagt Bo, kapitalismen och marknadsekonomin har varit oerhört framgångsrik, därav det massiva stödet för detta ”system”. Några motsvarande framgångar för socialism och planekonomi existerar inte, tvärtom har allt slutat i katastrof, elände och oerhört lidande för befolkningarna, och detta gäller i hela världen. Kina är ju det senaste och helt glänsande exemplet. Medan de svenska maoisterna sprang omkring och viftade med Maos lilla röda, förbereddes i Kina för en omvälvning som skakade världen och gör så fortfarande. Om ett antal år kommer Kina att vara en helt överlägsen supermakt med tentakler överallt i världen, dvs USA kommer att detroniseras så det hörs överallt, särskilt om landet ska ha intelligensbefriade, omnipotenta 2-åringar som presidenter. Dock har Kina behållit sin auktoritära maktstruktur, men hur länge? Stora förändringar har alltså skett i världen på mycket kort tid, vilket visar att förändringar är möjliga. Nu gäller det ”bara” att skifta innehållet i förändringarna, och här handlar det om allt från grundläggande värderingar om vad som är ett gott liv, till livsstil och konsumtionsvanor. Ett ”grönt” tänkande är under uppsegling sedan ett antal år, men här har man endast skrapat på ytan än så länge.

Henrik skriver, i ett svar till Jan: ”Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom.”

Det är människor som förändrar strukturer, visst. Men människor förändras också av det hon skapar. Man brukar ju tala om att bli fångar i våra egna skapelser, och det är väl därifrån uttrycket att tänka utanför ”boxen” har kommit. Vi har alltså att göra med en dynamisk process där påverkan går i båda riktningarna. Ett påpekande som kan leda till en hur stor diskussion som helst!

/Ulf Löfgren

Ulf skrev: ”kapitalismen och marknadsekonomin har varit oerhört framgångsrik, därav det massiva stödet för detta ”system”. Några motsvarande framgångar för socialism och planekonomi existerar inte, tvärtom har allt slutat i katastrof, elände och oerhört lidande för befolkningarna, och detta gäller i hela världen.”

Om framgång handlar om att fortsätta att existera och (åtminstone tillfälligt) bli av med sina svåraste motståndare, så kan jag hålla med dig. Och handlar det om tillväxt och dominans, så kan jag också hålla med dig. Till och med om det handlar om att uppnå sina mål kan jag möjligen hålla med dig – om målet just är tillväxt och dominans, och så är det väl, åtminstone för en stor del av dess aktörer. Och att det inte finns någon inre gräns för denna dominans, kan väl ses som ett framgångsrecept eftersom universum är gränslöst. Men tyvärr är tillgången till vårt solsystems resurser begränsad, så kapitalismen måste väl ändå förlora till slut – till priset av en förstörd planet… Om inte Kina först hinner bli ”en helt överlägsen supermakt” innan dess! Det vore ju kapitalismens största nederlag och måste stoppas till varje pris så att kapitalismen kan räddas – det är ju det bästa system vi har! – för vi har ju inget annat. Men varför inte lite försiktigt pröva något annat: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0?

/Bo Herlin

Ulf,

”Vi har alltså att göra med en dynamisk process där påverkan går i båda riktningarna. Ett påpekande som kan leda till en hur stor diskussion som helst!”

Håller helt med dig men utifrån kunskapen om strukturernas konsekvenser är det insikter hos människorna som ger utvecklingspotential. Jag tror inte vi ska börja med att försöka omvända alla som inte tänker kritiskt. Det vore en bättre start att försöka samla alla (och det är en betydande del) som redan är kritiska ur alla olika perspektiv men med fokus på hållbarhet och balans. Bara det skulle kunna göra skillnad.

Det är så många olika grupperingar som verkar ha svårt att integrera andra perspektiv i sina egna modeller. I stället för att se olika perspektiv som komplementära så blir det konkurrens även där kan jag tycka. Med tanke på att dessa grupperingar ändå har det gemensamma att man är kritisk till dagens system så borde förutsättningarna vara bättre.

//Henrik Lund

Jan,

Du använder termen struktur som om det vore självklart vad det innebär. Inom olika samhällsområden används det för att beskriva en mängd olika saker. Struktur behöver inte vara något statiskt lagbundet som människorna är tvungna att följa. Det är en del av ett fritt samhälle.

Ränteekonomin är en struktur som är relativt statisk i sin funktion. Dess konsekvenser är monetär ackumulation och ökade klyftor. Marknadsekonomin är däremot inte en statisk modell då den inte är beroende av ränteekonomin för att överleva. Den kan fungera även i en räntefri ekonomi.

Ser man på demokratin som vore den en statisk (strukturell) modell så är det lätt att bortse från dess potential att skapa förändring. Att det som du anser saknas demokrati i den räntebärande marknadsekonomin innebär inte att det saknas demokrati i samhället som helhet.

Istället hävdar jag att det saknas förhållningssätt och mod att stå upp för ett samhälle i balans. Det är därför aktörerna inom ränteekonomin ”lever sitt eget liv”. Att människan inte använder sin potentiella makt betyder inte att den inte finns.

Inom beteendevetenskapen använder man också termen struktur men med en lite mer dynamisk definition. Synonymer är beteendemönster och kulturer. Dessa är avgörande anser jag för att vi ska förstå inte bara hur saker och ting förhåller sig utan även för att skapa rörelse i den energi som samhället består av.

Medan du uttrycker att människan formas av strukturen så menar jag att människan formar kulturen och kulturer är ett samlingsbegrepp för olika mänskliga aktiviteter och förhållningssätt. En kultur är inget statiskt utan påverkas av de människor som lever i den samtidigt som människorna påverkar varandra. Kultur är alltså en samhällsstruktur som är dynamisk.

Även marknadsekonomi är en kultur. Bara för att det finns människor på universitet som hävdar att ekonomi är en vetenskap så är det inte sant. Marknadsekonomi handlar främst om psykologi och pedagogik i relationerna mellan producenter och konsumenter för att alla prylar i konsumtionsflödet ska resultera i intäkter. Kan man inte sälja det man producerar blir det inget. Det är anledningen varför det läggs ned miljarder på marknadsföring.

Om du nu menar att det är ”just den här destruktiva strukturella ”ordningen” som vi måste förändra.” så är jag intresserad av hur du tänker dig att strukturella ordningen ska förändras. OBS, inte bara till vad utan på vilket sätt tycker du man ska gå till väga?

Förändringsarbete, för att det ska hända något, kräver att man vet målet, har insikt om hur verkligheten ser ut, vilka möjligheter man har samt att alla involverade verkligen vill göra förändringsarbetet.

När det gäller målet så behöver det vara specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och har en tidsram.

Det man mest ägnar sig åt är att gräva ned sig i hur man tror att verkligheten ser ut, så även inom vår grupp. Jag tror vi har diskuterat så mycket så att vi skapat en kultur av förhållningssätt som begränsar oss så vi inte kommer vidare. Likadant är det inom miljörörelsen och övriga samhället.

Vi måste börja formulera målet mer konkret och börja planera för hur arbetet ska ske. Annars riskerar vi liksom många andra att bara bli en ”pratklubb” om uttrycket tillåtes.

//Henrik Lund

Henrik,

Jag tror nog att ordet struktur är vad det är.
Du tar upp olika exempel på struktur för att därigenom påvisa att struktur inte bara är på ett sätt.
Fast det är ju inte struktur du jämför, du jämför applicerandet av struktur vilket självklart kommer att vara olika.

Om någon är arg så är den personen arg. Sen tar sig ilskan olika uttryck. Men ilskan är inte annorlunda för det.

Du gjorde samma liknelse med begreppet makt. Du ville nyansera begreppet genom att se hur det används i olika sammanhang. Likväl, makt är i grunden makt och bär på samma grundegenskaper.

Vetenskapen har en kultur som säger att man blir klokare av att reduera saker i mindre delar så att de kan jämföras och framstå som nyanserade. Men detta kan också skapa en illusion om man glömmer tyngdpunkten och essensen så att säga.

”När det gäller målet så behöver det vara specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och har en tidsram.” 
Enligt vems definition?

Om man ser ett strukturellt problem i samhället, vilket jag också gör, min struktur bygger på en vertikal maktskala medan andras bygger mer på en horisontellt ideologisk skala, så bör man om man vill göra något åt det, försöka formulera det.
Formuleringen blir olika beroende på åhöraren och var man vill verka. Det strukturella problemet kvarstår dock.

Ibland är inte mål till för att hållas eller uppnås, de kan lika gärna fylla en mening av gemensamt under resans gång utan att målet måste vara helt realistiskt eller mätbart.

Ja några reflektioner på resonemang.

/Mats Sederholm

Strukturer är väl nätverk av relationer av alla möjliga slag, av potentiella orsakssamband, som kan förstärka eller försvaga varandra genom olika överlagringar. Processer kan vandra runt i dessa strukturer och fungera som positiva eller negativa återkopplingar beroende på hur strukturen, de mer fasta relationerna, är uppbyggd. Den kan i början vara ganska ostrukturerad, t.ex. bestå av en samling individer som är inriktade på att antingen konkurrera med varandra eller samarbeta med varandra, beroende på deras personlighetsstrukturer, men också på yttre förhållanden, som t.ex. en materiell bristsituation, eller någon belöningsstruktur etablerad av mera fasta strukturer i dess omgivning. Beroende på dessa förhållande kan antingen en process som k1-k3 eller s1-s3, i figuren nedan,etableras.

                                                     Sociala processer, oftast överlappande (1-3, K-S)

                   med hierarkisk strukturering ”bottom-up”(1-3) via konkurrens (K) och/eller samarbete (S)

                                  K3. ekonomisk konservatism                S3. ekonomisk demokrati*

                                  K2. ackumulation av ägande                 S2. fördelning av ägande

                                  K1. konkurrerande grupper                   S1. samarbetande grupper

*Observera att ekonomisk demokrati alltid behöver frivilligt samarbete enligt S1 för att fungera.

/Bo Herlin

Henrik,

Jag ska försöka besvara dina frågor och funderingar, så gott det går:

Med ”struktur” i det här sammanhanget, som vi nu diskuterar, så menar jag den ”samhälleliga uppbyggnaden ur ekonomiska och sociala relationer mellan oss människor”.

”Att det som du anser saknas demokrati i den räntebärande marknadsekonomin innebär inte att det saknas demokrati i samhället som helhet.” (Henrik)

Nej och det har jag väl heller inte påstått? I ett tidigare mejl skrev jag:

”Demokratin är på väg ut..”, skriver Ulf. Jag instämmer i detta Ulf. Men jag påstår Ulf att det saknas ”demokrati” i den samhälleliga ”sektor” som, på sitt sätt, är den ”ledande sektorn” i våra samhällen. Jag menar, som du förstår, vår kapitalistiska marknadsekonomi.”  

”Medan du uttrycker att människan formas av strukturen så menar jag att människan formar kulturen och kulturer är ett samlingsbegrepp för olika mänskliga aktiviteter och förhållningssätt. En kultur är inget statiskt utan påverkas av de människor som lever i den samtidigt som människorna påverkar varandra. Kultur är alltså en samhällsstruktur som är dynamisk.

Även marknadsekonomi är en kultur. Bara för att det finns människor på universitet som hävdar att ekonomi är en vetenskap så är det inte sant. Marknadsekonomi handlar främst om psykologi och pedagogik i relationerna mellan producenter och konsumenter för att alla prylar i konsumtionsflödet ska resultera i intäkter. Kan man inte sälja det man producerar blir det inget. Det är anledningen varför det läggs ned miljarder på marknadsföring.” (Henrik)

Ja jag menar att människan ”formas av strukturen” – när det gäller ekonomiska och sociala relationer – som jag tydligen har uttryckt mig oklart om, vilket är bra att du påpekar Henrik.

Att ”kultur är en samhällsstruktur som är dynamisk” kan jag instämma i. Men en kapitalistisk marknadsekonomi kan jag inte anse som ”kultur”. 

Marknadsekonomi däremot är helt nödvändigt i ekonomiska relationer men den måste vara ”strukturellt” uppbyggd och baseras på rättvisa, jämlikhet och hållbarhet. I den ekonomiska ”struktur” som vi idag har att förhålla oss till så är det ”förståeligt” att ”det läggs ned miljarder på marknadsföring”.

Jag har noterat att du gärna hänvisar till ”beteendevetenskapliga/ekonomiska” förklaringar när det gäller de ”frågor” som vi nu diskuterar.

Om detta tänker jag så här: Även ”beteendevetenskapen” formas av den ”struktur” som vi lever i. Denna ”vetenskap” är ju – som man säger – ”ingen exakt vetenskap”. Eller, kanske riktigare, ingen ”sann vetenskap”. Den är som ekonomin – inte heller en ”sann vetenskap”. 

I och med att vi har att göra med en ”vetenskap” som inte är ”sann” så bör vi därför ifrågasätta ”sanningshalten” i argument som hänvisar till, i detta fall, ”beteendevetenskapen”.

Varför bör vi göra det? Jo därför att ”vetenskapen” är i ett beroendeförhållande till den samhälleliga struktur som den verkar i. Den kan,

så att säga, inte ”gå emot” strukturen. 

Alltså måste den ”backa upp” strukturen på liknande sätt som den ekonomiska ”vetenskapen” gör.

”Om du nu menar att det är ”just den här destruktiva strukturella ”ordningen” som vi måste förändra.” så är jag intresserad av hur du tänker dig att strukturella ordningen ska förändras. OBS, inte bara till vad utan på vilket sätt tycker du man ska gå till väga?” (Henrik)

Till ”vad”: den ska förändras till en demokratisk och därmed rättvis strukturell ordning.

”På vilket sätt”: genom opinionsarbete från dig och mig så att samhällsdebatten verkligen kan ta fart och leda till ”rörelser” av olika slag som därigenom kan åstadkomma förändring.

”Det man mest ägnar sig åt är att gräva ned sig i hur man tror att verkligheten ser ut, så även inom vår grupp. Jag tror vi har diskuterat så mycket så att vi skapat en kultur av förhållningssätt som begränsar oss så vi inte kommer vidare. Likadant är det inom miljörörelsen och övriga samhället.

Vi måste börja formulera målet mer konkret och börja planera för hur arbetet ska ske. Annars riskerar vi liksom många andra att bara bli en ”pratklubb” om uttrycket tillåtes.” (Henrik)

Håller med dig helt och hållet! Vi riskerar att bli en ”pratklubb” och att det stannar vi det.

Hur tar vi oss vidare Henrik? Du vet vilka förslag som jag – i tidigare inlägg – har tagit upp. Hur ser dina förslag ut Henrik?

Kom med förslag allihop!

/Jan Opöien

Mats,

 Jag råkar tro att ju mer man förstår om något av alla fenomen i världen, ju lättare kan man hitta sätt att förändra. Om jag analyserar delar av verkligheten betyder det inte att jag inte ser helheten. Det är viktigt att se både detaljer och helheten samtidigt. Att förstå världen bättre ser jag inte som att reducera densamma.

Du verkar tro att struktur är ett problem medan jag ser struktur som fenomen som uppstår i den mänskliga världen eller i naturen. Om man inte vet vilken typ av struktur man anser vara ett problem blir det svårt att förändra det till det bättre. Om man inte ser delarna tillsammans med helheten så är risken att man inte ser skogen för alla träd vilket också är en illusion. Illusioner skapas i tanken. Var och en lever vi i den egna illusionen. Det är därför det uppstår konflikter. Ju fler människor som delar en liknande illusion om en typ av struktur, desto större är risken att några andra hamnar ”utanför”. Det är risken med politiska ideologier till exempel som ibland kan ta sig uttryck som liknar religion.

Inom organisationsutveckling är det viktigt att vara tydlig när det gäller målstyrning. Därför behöver det vara specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och ha en tidsram. Modellen är allmänt vedertagen. Målet behöver inte bestämmas av någon hierarkisk topp. Det kan lik gärna skapas av en grupp människor som vill förändra. Om vi till exempel vill förändra samhället så det strävar mot balans räcker det inte att dividera om hur vi tror att världen ser ut. Vi behöver bestämma oss för hur vi vill att den ska se ut i framtiden och arbeta strukturerat för att nå dit. Det är för mig en bra struktur men ser man struktur som något generellt problematiskt så förstår jag att man tvekar.

Mål som inte är tänkt att leda någonstans brukar jag kalla drömmar och visst kan det vara så att det bästa med vissa drömmar är att de just är en dröm. Dilemmat med de problem mänskligheten har är att det inte går att låta målet vara en dröm. De hamnar förr eller senare i knäet på oss eller våra barnbarns barn.

//Henrik Lund

Alltså ”… Beroende på dessa förhållande[n] kan antingen en process som k1-k3 eller s1-s3, i figuren nedan, etableras.” – K1-k3 är processer som kan/brukar utvecklas spontant när individer möts utan att ha någon närmare gemensam grupptillhörighet och när tillgångarna på eftertraktade resurser är begränsade. Den osäkra situationen k1 följs av en lugnare k2 med etablering av ägarrelationer (men inte utan konflikter), som i sin tur ytterligare stabiliseras/konserveras genom k3, som kan ha en hierarkisk ledarstruktur – hos oss människor också (genom ett visst samarbete) kombinerad med ett ”penningsystem” (med regelverk som underlättar varubyten utan våldsam konkurrens, men också konserverar uppnådda maktförhållanden).

Men stora grupper blir ändå ekonomiska förlorare på grund av ojämna bytesförhållanden, ojämlikheter som tenderar att vara självförstärkande. Dessa ”förlorare” kan då samlas i protest mot ”vinnarna” i ledarstrukturen och kräva en utbyggnad av utjämnande strukturer. Alltså ett samarbete mot en ekonomisk (ojämlik) konservatism och dess representanter – som inte ger efter så lätt på grund av sitt ekonomiska övertag, som de både vill och kan försvara.
En lösning kan då vara att utveckla och utvidga de samarbeten som redan finns mellan allt flera ”förlorare” och som tillsammans kan bli tillräckligt kraftfulla för att få igenom sina krav på fördelning, och på lagar som kan befästa den.

Ändå kan aktiviteter enligt de ursprungliga regelverken ofta fortsätta att bidra till att öka ojämlikheten eller åtminstone försvåra en minskning av den. Vilket visserligen kan accepteras av ”förlorarna” om de ändå får bättre materiella förhållanden. Men inte hur länge som helst eftersom materiella resurser måste fördelas jämnare om de ska räcka till alla utan att omgivningen förstörs. Då krävs det mer utvecklade samarbeten med andra regelverk än de tidigare, som utvecklats av de forna ”vinnarna” för att befästa sin ställning. Ett exempel är den ekonomiska demokrati och de metoder för dess införande som jag redan har beskrivit här (och som jag tror att alla har sett – men det skadar väl inte att länka dit flera gånger): https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.
Här är också en länk till en pdf med mitt diagram: https://www.dropbox.com/s/wnd81mihymivo34/Sociala%20processer.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

Bo skrev:

Om framgång handlar om att fortsätta att existera och (åtminstone tillfälligt) bli av med sina svåraste motståndare, så kan jag hålla med dig. Och handlar det om tillväxt och dominans, så kan jag också hålla med dig. Till och med om det handlar om att uppnå sina mål kan jag möjligen hålla med dig – om målet just är tillväxt och dominans, och så är det väl, åtminstone för en stor del av dess aktörer. Och att det inte finns någon inre gräns för denna dominans, kan väl ses som ett framgångsrecept eftersom universum är gränslöst. Men tyvärr är tillgången till vårt solsystems resurser begränsad, så kapitalismen måste väl ändå förlora till slut – till priset av en förstörd planet… Om inte Kina först hinner bli ”en helt överlägsen supermakt” innan dess! Det vore ju kapitalismens största nederlag och måste stoppas till varje pris så att kapitalismen kan räddas – det är ju det bästa system vi har! – för vi har ju inget annat. Men varför inte lite försiktigt pröva något annat: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0?

Ett misstag som kritiker av det bestående ofta gör är att kraftigt underskatta anledningarna till att det som är också blir bestående. Kritikerna måste alltså börja fråga sig själva varför så få håller med dem. Jag håller med dig i din analys av vad som varit och fortfarande är dåligt i den mänskliga tillvaron. Men jag inser också att denna tillvaro även innehåller oerhört mycket som de allra, allra flesta människor anser vara positivt, framför allt om man gör historiska jämförelser. Om vi haft tid skulle vi kunna räkna upp tusentals företeelser som nästan alla anser vara av värde, men som också har baksidor som är mindre trevliga. Bilen och bilismen är ju idag kanske det vanligast nämnda exemplet, flyget likaså. Mina vänner inom miljörörelsen ville redan på 70-talet kraftigt minska båda dessa transportmedel, dvs. man satte sig över det faktum att både bilen och flyget är värdefulla. Därmed hamnade man på kollisionskurs med ”vanligt folk” som var tvungna att både köra bil och flyga. Människor överger alltså inte nuvarande ”system” bara för att det har brister. Inte ens klimatkrisen ser ut att kunna uppbringa en majoritet för grundläggande förändringar, helt enkelt därför att relativt få människor i världen ännu inte drabbas på något drastiskt sätt. Jag var aktiv inför folkomröstningen om kärnkraften 1980, för linje 3. Jag träffade väldigt många människor, men det som slog mig var att det mest utbredda försvaret för kärnkraft var att ”vi vill ha ström”. Det var inget att diskutera. Några vad man benämnde domedagsargument ville man inte höra. Så visst är det så att kapitalismen och marknadsekonomin har brister, men det fungerar faktiskt, och det fungerar därför det genererar så mycket som befolkningarna anser är gott. Och så länge det gör det, så länge de allra flesta av oss anser att mera, större och fortare av samma sort är bra, så länge består ”systemet”. Det fanns en ganska utbredd tanke på 60- och 70-talet om att de då benämnda ”u-länderna” skulle välja en annan väg än vad vi i väst valt. Men det var inte förrän dessa länder bestämt sig för att plagiera just västs väg som förändringarna till det bättre för folkflertalet kom i gång.    

/Ulf Löfgren

Om ”kärnfråga vs tillämpning”, ”struktur vs platt ordning” och ”kapitalism vs världsordning”
——————————————————————————————————————

Henrik,

”Det är viktigt att se både detaljer och helheten samtidigt. ”

Exakt, det var det jag försökte säga med ”Formuleringen blir olika beroende på åhöraren och var man vill verka. Det strukturella problemet kvarstår dock.”

Man kan se de olika uttryckssätten i olika kulturer eller andra omständigheter för att förstå hur man ska kunna skapa en förändring eller för att förstå hur andra uppfattar begreppet. Men detta förändrar fortfarande inte själva essensen av ordet, grundmeningen och själva kraften att i ibland stå kvar vid själva tyngdpunkten. Och jag uppfattar dig som att du i analysen reflexmässigt skyndar iväg till uppdelningen/applicerandet när det kanske just är grundmeningen som diskuteras.

Om man uttrycker att en person är väldigt strukturerad så räcker det oftast för de flesta för att de ska förstå sig på den personen lite mer. För andra så vill man liksom ha fler exempel för att kunna ringa in essensen och skaffa sig en egen uppfattning. Men personen är fortfarande strukturerad!

Jag påstår exempelvis att den ”problemstruktur” som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen varför jag hävdar att den ”problemstrukturen” är viktigare att ty sig till än vänster – höger frågor. Ju större gemensamma nämnare man finner, desto större är chansen att man löser problemen i varje uppdelat applicerat fall.

Tyvärr är det politiska/emotionella identiteter och fascinationer för underliggande strukturer som sätter stopp för lösningar.
Att instifta en världsordning för att komma tillrätta med kapitalism är ett exempel på detta, man introducerar med detta vidare och mer djupgående problem med själva maktordningen än vad man blir av med i när kapitalismen styrs upp.  Och för kapitalister eller oligarker så får hela världen hellre gå under än kapitalism.

Så detaljer och helhet, absolut, men för mig handlar det om att applicera dem vid rätt tillfälle så att inte diskussionen förlorar ”tråden” och åker slalom mellan applicerandet och kärnfrågan/analysen vilket oftast slutar i ett virrvarr av analyser och tillämpningsmetoder. Det gäller att ha struktur:-)

”Du verkar tro att struktur är ett problem ”

Nej verkligen inte! Det är för övrigt väldigt vanligt (vet ej om detta gäller för dig) att människor kopplar ihop önskan om en plattare ordning och mindre hierarkier med oordning och brist på strukturer. Den uppfattningen kommer sig av programmering och vanebeteende, alltså att vår kultur sätter den tankenormen och för att frågan aldrig diskuteras och nyanseras, till gagn för gällande ordning så klart. Struktur oavsett appliceringsområde (är bäst att säga) är helt nödvändigt i alla organisatoriska konstruktioner eller sociala sammanhang. Detta är HELT frikopplat från att en vertikal maktordning.

”Modellen är allmänt vedertagen.”

Nästan varenda projekt i världen håller varken tidsramar eller budget. De flesta är medvetna om detta när nästa projekt sätts upp, men man vet att det är nödvändigt med ett mål i alla fall för att komma igång och se vart det bär. Syftet med målen är inte alltid målet, det är själva aktiviteten och det gemensamma anslag av kraft och momentum som det skapar, inte minst socialt.

/Mats Sederholm

Ulf skrev:
”…visst är det så att kapitalismen och marknadsekonomin har brister, men det fungerar faktiskt, och det fungerar därför det genererar så mycket som befolkningarna anser är gott. Och så länge det gör det, så länge de allra flesta av oss anser att mera, större och fortare av samma sort är bra, så länge består ’systemet’ ”.

Jag kan (med tvekan) hålla med dig om att kapitalismen ”fungerar därför det genererar så mycket som befolkningarna anser är gott”. ’Med tvekan’ därför att det också för oss (eller åtminstone för mig), här och nu, har alltför stora brister för att det verkligen ska kännas att det fungerar. Men det är förstås troligt att det fungerar så bra för de flesta i Sverige just nu, att de inte önskar en förändring. Men tillräckligt många inser nog redan nu att kapitalismen (förutom att den är oetisk eftersom den i hög grad bygger på andra människors lidande) inte är hållbar och måste förändras radikalt så att allt svårare katastrofer ska kunna undvikas. Då kan det finnas goda förutsättningar för rörelser som arbetar med att utveckla alternativ, t.ex. omställningsrörelsen, att bli mera aktiva när det gäller att vidga perspektiven och i samarbete med andra, t.ex. oss, utveckla ännu mer konkreta demokratiska alternativ, med ekonomiska relationer som, till skillnad från kapitalistiska vinstkrävande relationer, inte är destruktiva utan möjliggör mera socialt och ekologiskt hållbara verksamheter utan vinstkrav på grund av utveckling av andra stödformer än t.ex. räntekrävande lån.

/Bo Herlin

Mats,
På tal om strukturer i ditt mejl, skrev jag förresten i denna tråd: ”Strukturer är … nätverk av relationer av alla möjliga slag, av potentiella orsakssamband, som kan förstärka eller försvaga varandra genom olika överlagringar.” För mig kan det fungera som allmän definition. Vet inte om det kan göra det för dig i det här citatet från ditt mejl:

”Jag påstår exempelvis att den ’problemstruktur’ som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen varför jag hävdar att den ’problemstrukturen’ är viktigare att ty sig till än vänster–höger-frågor. Ju större gemensamma nämnare man finner, desto större är chansen att man löser problemen i varje uppdelat applicerat fall.”

I vilket fall som helst så kan mitt diagram i mejlet sägas referera till två olika slags vertikala strukturer/processer (k1-3 och s1-3) utifrån hur de domineras av konkurrens resp. samarbete. Men eftersom du säger att den ” ’problemstruktur’ som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen” så undrar jag om du också uppfattar problemstrukturerna i processerna k1-3 och s1-3 som desamma (trots att det inte nödvändigtvis handlar om kapitalistiska resp. socialistiska samhällen). Det kan vara viktigt eftersom, som du säger, ”Ju större gemensamma nämnare man finner, desto större är chansen att man löser problemen i varje uppdelat applicerat fall,” vilket jag håller med om, men här har jag svårt att finna en så stor gemensam nämnare som du föreslår. Skillnaderna tror jag är viktiga i det här fallet – om du t.ex. menar att socialistiska samhällen snarare representeras av k1-3 än av s1-3 kan jag hålla med dig, även om jag personligen inte skulle kalla sådana samhällen socialistiska, snarare kommunistiska eller stalinistiska.

/Bo Herlin

Hej Bo
Om vi reducerar definitionen av strukturer till samhällstrukturer och kring vad vi diskuterar (ja och vad jag faktiskt själv beskriver som problemstruktur) så ser jag åtminstone ingenting felaktigt i det. Den inbegriper ju både vertikala och horisontella synsätt.

/Mats Sederholm

Ja, Mats, jag förstår att definitionen av (samhälls)strukturer (även den som jag gav) inbegriper både vertikala och horisontella synsätt och även problemstrukturer.
Men jag reagerade inte emot det, utan emot att du skrev att ”den ’problemstruktur’ som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen”. Alltså, om jag förstår dig rätt, att det finns en fundamental likhet mellan kapitalistiska och socialistiska samhällens hierarkiska strukturer. Och det kan vara sant i de fall då socialismen har urartat till en auktoritär struktur i likhet med en kapitalistisk auktoritär struktur. Men då handlar det om nationella misslyckanden att under svåra omständigheter (krig, hungersnöd, auktoritära traditioner, dålig utbildning, dåliga förberedelser, okunskap om demokrati m.m.) skapa ett jämlikt (”socialistiskt”) samhälle som utgår från demokratiskt valda ”arbetarråd”. Jag har svårt att tro att alla seriösa försök att demokratisera ett samhälle så att det också berör produktionen (dvs. ekonomisk demokrati) måste leda till dess motsats. Det finns demokratiska alternativ, t.ex. Mondragon i Spanien, som är mycket långlivade och fortfarande, såvitt jag vet, har mer demokratiska strukturer än t.ex. de som föreskrivs för aktiebolag. Det är mycket som kan göras med andra mer välbeprövade metoder (först i mindre skala) än dem som har misslyckats tidigare.

/Bo Herlin

”Alltså, om jag förstår dig rätt, att det finns en fundamental likhet mellan kapitalistiska och socialistiska samhällens hierarkiska strukturer. Och det kan vara sant i de fall då socialismen har urartat till en auktoritär struktur i likhet med en kapitalistisk auktoritär struktur.”
Ja

” Jag har svårt att tro att alla seriösa försök att demokratisera ett samhälle så att det också berör produktionen (dvs. ekonomisk demokrati) måste leda till dess motsats.”
En ekonomisk demokrati, som jag också efterlyser på vägen till ett annat samhälle leder till demotivation och en härskande elit om den just toppstyrs. Så fort människor inte känner sig delaktiga i de beslut som skapar de dagliga förutsättningarna för dem, så kommer missnöjet som ett brev på posten. Det är inte i huvudsak den politiska kontexten som är avgörande, det är själva bristen på beröringen med besluttagandet som skapar polarisering och utanförskap. Toppstyrning kommer i min mening ALLTID att skapa korruption eftersom den vertikala ordningen I SIG leder till detta. De representativa demokratiska krafterna som vill skapa ekonomisk demokrati kommer med tiden att finna mer gemenskap med sin egen kast än med människor som de representerar. Och ju vertikalare det är desto mer kommer dessa egenskaper att ta form.

Jag kan se att på vägen till ett samhälle (för mig i grunden plattare) så måste de hierarkiska ordningarna brytas ner. Kapitalismen i form av bankstyre, koncentration av pengar, ett fåtals rätt att sätta samhällsnormerna och göra människor till främst ekonomiska varelser är en av de ordningar som måste hävas. Samtidigt måste politikers makt också angripas så att exempelvis det parlamentariska Fia-med-knuff spelet vi just nu ser i Sverige inte kan fortsätta där respekten för människors röster inte kommer först.

ja för att ge några exempel.

/Mats Sederholm

Håller med om allt du skriver i ditt mejl, Mats!
Det är nog på grund av en liknande syn på verkligheten som jag särskilt har noterat i mitt enkla diagram ”att ekonomisk demokrati [s3] alltid behöver frivilligt samarbete enligt S1 [samarbetande grupper] för att fungera”, och (genom siffrorna) betonar ’bottom up’ som den mest avgörande påverkans- och förändringsriktningen. Kan det stämma? Kanske behövs det också en utförligare version. Några förslag?

/Bo Herlin

Bo skrev:

”Men tillräckligt många inser nog redan nu att kapitalismen (förutom att den är oetisk eftersom den i hög grad bygger på andra människors lidande) inte är hållbar och måste förändras radikalt så att allt svårare katastrofer ska kunna undvikas.”

Jag tycker att den här meningen väl illustrerar hur lätt du tar på det dilemma jag pekat på, nämligen den formidabla kraften i det nuvarande systemets både tillfredsställande och skapande av en lång rad mänskliga behov. Det förtjänar att upprepas igen: Inget annat ekonomiskt system har kunnat göra något liknande, trots många försök. Försöken har stupat av framför allt två anledningar – planekonomiskt tänkande och brist på eller frånvaron av demokrati. Den som inte inser detta och lär av historien vill åtminstone inte jag ge något mandat för att förändra det nuvarande samhället. Detta hindrar dock inte mig från att förhålla mig kritisk till dagens system, som jag anser har stora brister. Men bristerna hänger alltså kvar därför att alltför många tjänar på att det rullar på som tidigare, framför allt i hierarkiernas toppar, men alltså även när det gäller ”vanligt folk”. Se t.ex. vad som skett i Sverige under bara några få decennier. Vi har fått en stor andel av befolkningen som formligen badar i pengar, och detta beror inte på att dessa människor jobbat skjortan av sig, utan det beror på kapitalinkomster. Och de som inte har kapitalinkomster hamnar på samhällets botten, men deras andel är trots allt för liten för att utgöra ett hot.

Bo, den mening jag citerat ovan har jag i olika varianter stött på i otaliga sammanhang de senaste decennierna, som ett eko från 70-talsvänstern. Under tiden har kapitalismen och marknadsekonomin fullkomligt revolutionerat världen, genom att miljarder människor lyfts ur sitt tidigare elände. Jag har läst Hans Roslings böcker och han beskriver denna utveckling på ett mycket pedagogiskt sätt. Det bästa var nog när han inför andra ställde frågor om de faktiska förhållandena i dagens värld. Själv svarade jag rätt på samtliga frågor, men det häpnadsväckande var ju vilken liten andel av så kallade lärda människor som gjorde det. De flesta människor är alltså okunniga om de senaste decenniernas enorma framgångar! Och jag poängterar: Det var ingen planekonomi eller ”socialism” som genomförde detta.

Bo skrev i ett svar till Mats:

”Alltså, om jag förstår dig rätt, att det finns en fundamental likhet mellan kapitalistiska och socialistiska samhällens hierarkiska strukturer. Och det kan vara sant i de fall då socialismen har urartat till en auktoritär struktur i likhet med en kapitalistisk auktoritär struktur.”

Den naturliga frågan blir ju: Var har socialismen inte inneburit en auktoritär struktur? I land efter land krossades demokratin eller hindrades den från att upprättas.

Mats skrev i ett svar till Bo:

”Samtidigt måste politikers makt också angripas så att exempelvis det parlamentariska Fia-med-knuff spelet vi just nu ser i Sverige inte kan fortsätta där respekten för människors röster inte kommer först.”

Mats, du är dåligt insatt i den parlamentariska demokratins villkor och spelregler. Vi hör samma invändning från besvikna SD-väljare. Åkesson talar om ”sandlåda”. Felet du begår är att inte hålla isär valresultatet från vad som händer efter valet. Det står då partierna fullkomligt fritt att bestämma vilka övriga partier de vill samtala och samarbeta med. Valresultatet garanterar således ingenting, inte förrän ett enskilt parti uppnått mer än 50 procent. Dessutom: vi i Sverige är bortskämda med snabba uppgörelser efter valen, men så är det oftast inte i andra länder.

/Ulf Löfgren

 ——————————————————————————————

Socioekonomisk debatt 10

fortsättning från föregående inlägg (10).

Ulf skrev:
”Jag tycker att den här meningen [som undertecknad skrev om att ’kapitalismen … är oetisk eftersom den i hög grad bygger på andra människors lidande’] väl illustrerar hur lätt du tar på det dilemma jag pekat på, nämligen den formidabla kraften i det nuvarande systemets både tillfredsställande och skapande av en lång rad mänskliga behov.”Om du tycker att jag tar mera lätt än du på det dilemma du talar om, så beror det nog på att det kan vara ett mindre dilemma för mig eftersom kapitalismen, just på grund av sin ”formidabla kraft”, måste betraktas som huvudorsaken till att vi nu befinner oss i den sjätte av jordens stora, dessutom accelererande, massutrotningar av levande arter – som kanske inte ens vi människor kan undgå inom några generationer. För att inte tala om allt utrotande av miljontals människoliv och det ofattbara lidande som detta har orsakat sedan första världskriget och fram till nu. Även om den auktoritära socialismen också hade del i det, hade den inte riktigt samma formidabla kraft som kapitalismen när det gällde att ställa till med allt detta! Jag har svårt att se att de mänskliga behov som kapitalismen har hjälpt till med att tillfredsställa skulle väga tyngre än allt det lidande som den har skapat – så för mig innebär valet mellan kapitalism och att successivt införa ekonomisk demokrati som ett alternativ, som enligt många erfarenheter, kan fungera mycket bra, inget stort dilemma.
Hans Rosling presenterade säkert korrekta siffror när det gäller mänskligheten och den aktuella situationen, men det är framför allt framtidsperspektiven som är mest oroande för oss. Det kan statistik om människors nuvarande välbefinnande inte säga så mycket om. Att fantastiska uppåtstigande kurvor ska fortsätta särskilt länge till är inte så troligt när viktiga resurser håller på att ta slut och jorden medeltemperatur fortsätter att stiga mot ohållbara nivåer och inte ser ut att kunna stoppas om kapitalismen fortsätter att kräva tillväxt. Men vi kan ju vara glada över att de som hamnar på samhällets botten inte utgör något hot, som du säger!

/Bo Herlin

Ulf,

”Mats, du är dåligt insatt i den parlamentariska demokratins villkor och spelregler.”

Vad får dig att tro det? Att partierna har rätt att köra över väljarna är just problemet och inte någon förklaring.

” Vi hör samma invändning från besvikna SD-väljare. Åkesson talar om ”sandlåda”.”

Och vad vill du säga med detta?
Konsten är att hålla två åsikter i huvudet samtidigt.
Ovilja till ett partis politik och respekten för demokratin.
Det är viktigt att vara klar över tyngdpunkterna här, annars så hamnar man i ett farligt hovrande mellan personliga politiska identiteter och demokratins grundide.

/Mats Sederholm

Hej Bo

Jag kikade igen på din modell S1-S3 och K1-K3.

Är osäker på ifall S och K garderar sig mot en vertikal ordning.
S-modellen, pur kapitalism har vi till stor del redan idag. Den är redan starkt maktorienterad.
K-modellen med ekonomisk demokrati  bygger på en god tanke men den berättar ingenting om riskerna med en vertikal ordning

Samarbetande grupper är inte något som självklart gagnar ekonomisk demokrati. Samarbetande grupper kan ligga gärna leda till dess motsats.
Ett fåtals överenskomna samhällsnormer som ger samarbetspartnerna makt och som förstärker makten och förhindrar demokrati.

Fast jag vet nog inte riktigt om jag har koll på ditt uppsåt med modellen. Så detta är lite lösa iakttagelser.

/Mats Sederholm

Tack för intresset, Mats

Det är nog så att jag inte har varit så tydlig med vad som är uppsåtet med modellen.
För mig är det framförallt ett hjälpmedel för att tänka kring relationerna mellan de klasser av företeelser som de sex rutorna symboliserar. Det mesta som hamnar inom respektive ram kan nog ha tillräckligt avgörande inbördes likheter att diagrammet blir meningsfullt åtminstone inom ett begränsat område som ändå kan vara stort. Allt handlar ju om sociala relationer med koppling till miljön och om de relationer och processer som tenderar att uppstå mellan de olika företeelserna k1, k2, k3, s1, s2, s3.

Det handlar alltså inte om två olika modeller som bör följas utom om vilka relationer det är särskilt viktigt att ta hänsyn till och stödja på olika sätt för varje modell samtidigt som man bör vara medveten om att de ofta överlappar och förstärker eller försvagar varandra på sätt som inte alltid är så tydligt i verkligheten. Att de ändå finns och kan ha stor betydelse för olika samhällsutvecklingar kan förhoppningsvis det här diagrammet påminna om.
K1-3 (nu i vänsterspalten för att minska politiska negativa konnotationer) står alltså inte nödvändigtvis för en ren kapitalism, det kan också t.ex. beteckna korrumperande tendenser i en process som domineras av S1-3, men som alltså är hotat. S2 kan t.ex. ske mer eller mindre tvångsmässigt, alltså vara mer eller mindre dominerat av S1 eller S2 och så vidare.
Modellen är också tänkt som ett komplement till illustrationen på s. 7 i min ”Ekonomisk demokrati” https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0. Förloppet där (nedåt i vänsterspalten och, efter en kris, uppåt i högerspalten och sedan åt vänster och åter nedåt – med förhoppningsvis motsatt tecken) motsvarar närmast K2<K3-kris-S1<S2<S3>K3>K2  där < står för ökning/förstärkning och > minskning/försvagning.

/Bo Herlin

Det dilemma jag skrivit om ställs i blixtbelysning i dagens nyhetsrapportering. Det handlar förstås om senaste WWF-rapporten om artutrotning. Jag började skriva om detta redan på 60-talet i samband med att fåglarna trillade ner och dog. Sedan har det mesta utspelat sig mitt framför våra ögon, där 80- och 90-talet tydligen varit värst. Jag menar, när detta kunde inträffa utan att något gjordes för att förhindra det, då har vi att göra med ett gigantiskt dilemma. Vi kan alltså ha hur fina planer som helst för hur ett framtida samhälle kan se ut, men vet vi inte hur vi ska ta oss dit är det ändå kört. Det allra största hindret som jag ser det är vår nuvarande livsstil, på olika sätt underbyggd av en uppfattning som kan sammanfattas med orden: naturen är en del av samhället, inte tvärtom. Människan har alltid försökt slita sig loss från sitt eget natursammanhang, men detta blir alltså verkligt problematiskt med vår nuvarande nivå på teknikutvecklingen. Och så uppstår det allehanda ”hittepå” inom vår skapade kultursfär där avståndstagande från naturen blir liktydigt med framsteg. Ett nutida exempel är ju ”veganismens” utbredning bland unga. Detta ses som framsteg, som en högre moral osv. Man bryr sig alltså inte om det faktum att människan som biologisk art inte är någon herbivor (växtätare), utan omnivor (växtbaserad kost + animalisk kost). Gladeligen klipper man av människans hela evolution under miljontals år, en utveckling som designat oss till omnivorer. Det om något tycker jag är omoraliskt.

I den här tråden har det diskuterats ekonomi. Det som också behöver diskuteras är både biologi och teknikutveckling. Vår biologi tas ingen hänsyn till, och tekniken bara väller över oss utan demokratiska beslut. Vi har således dålig koll på det mesta, och där politikerna talar om helt andra saker i sin närsynthet.

Jag tillhör dem som anser att samtalet är oöverträffat och exempelvis e-posten har sina begränsningar (missförstånd, rörighet, tidsbrist). Men jag tycker att både Bo, Jan och Henrik borde snacka sig samman i någon typ av redigerad text och kanske också sedan gå vidare med det. Mina egna bidrag har bara varit korta inhopp där jag tyckt att en kommentar varit på sin plats. Om nu Bo, Jan och Henrik har så kloka åsikter, då ställer man sig naturligtvis frågan varför dessa åsikter inte får något genomslag. Den frågeställningen intresserar mig! Dvs, vilka är hindren? Vi springer runt i ekorrhjulet men få hoppar av, varför? Vi kan skylla på ”strukturer”, på kapitalismen, på marknadsekonomin, på chefen… Men vilken är vår egen personliga del i det hela? Med ökad inkomst följer ökad konsumtion, följer ett större ekologiskt avtryck. I botten av det hela finns så värderingarna, som vi alltså nu efter 200 år funnit inte passar ihop med långsiktig hållbarhet. Hela vårt tänkande begränsas av att våra liv är så korta, medan historien är mycket längre och evolutionen är närmast oändlig vid en jämförelse. Och varje ny generation föds in i en tillvaro där ”naturen” är den natur som existerar just då, dvs. vi förlorar snabbt alla referenspunkter, särskilt idag med dagens teknikutveckling. För en utomjordisk betraktare måste det hela nog vara ett skådespel som är på väg att ta slut. Vi är inne i grande finale. Men kanske detta är tankar som dyker upp hos var och en av oss vid en viss ålder; det egna slutet närmar sig.   

/Ulf Löfgren

Ulf skrev: ”Om nu Bo, Jan och Henrik har så kloka åsikter, då ställer man sig naturligtvis frågan varför dessa åsikter inte får något genomslag.”

Det handlar nog om olika intressen, främst ekonomiska intressen, och ojämnt fördelade möjligheter att tillgodose dem, där de med stora möjligheter pga stor ekonomisk makt inte är intresserade av att minska denna makt genom en jämnare fördelning och också har makt att för hindra att det sker. Ett exempel ar SD:s omsvängning från att säga sig vara ett mittenparti med intresse för en välfärd utan vinstintressen är de efter kontakter med näringslivsföreträdare med starka vinstintressen nu ett uttalat högerparti som är för vinstuttag ur välfärden (enkelt formulerat). Ett annat exempel är socialdemokratins ointresse för demokratiska producentkooperativ, som åtminstone delvis kan bero på deras nära kontakter med de största vinstdrivande aktiebolagen – och Saltsjöbadsandan – där den frågan inte alls har varit aktuell. På grund av detta har inte heller facken varit intresserade, eller åtminstone okunniga. Den här välgjorda dokumentärfilmen, ”Kan vi göra det själva”, https://www.youtube.com/watch?v=ru0ylJIHsYg#action=share, av Patrik Witkowsky, ger flera förklaringar.

/Bo Herlin

”Det allra största hindret som jag ser det är vår nuvarande livsstil, på olika sätt underbyggd av en uppfattning som kan sammanfattas med orden: naturen är en del av samhället, inte tvärtom.” (Ulf)

Jag delar i stora delar dina synpunkter i inlägget Ulf. Men utifrån mitt synsätt när det gäller orsakssambanden till ”vår nuvarande livsstil” så saknas en mer ifrågasättande analys Ulf varför vi står på randen till kollaps. 

Eller som du formulerar: ”För en utomjordisk betraktare måste det hela nog vara ett skådespel som är på väg att ta slut. Vi är inne i grande finale.” 

Jag tolkar dig som att du betraktar ”problematiken” som ett individualistiskt problem. Ungefär som att om vi bara lyfter oss i kragen och bjuder till så kan vi få rätsida på den här ”problematiken”. 

Men som du vet så ser jag ”problematiken” som ett strukturellt problem. Alltså att vi lever i en struktur som, mer eller mindre, är uppbyggd utifrån förutsättningen – ”Med ökad inkomst följer ökad konsumtion, följer ett större ekologiskt avtryck” – att allting ska konsumeras, inklusive naturen. 

Som jag ser det så betraktar du och jag ”problematiken” från skilda orsakssamband. Kan denna tolkning stämma?

”Vi kan skylla på ”strukturer”, på kapitalismen, på marknadsekonomin, på chefen… Men vilken är vår egen personliga del i det hela?” (Ulf)

Vad händer om vi drastiskt minskar konsumtionen? Jo då kollapsar vår kapitalistiska marknadsekonomi vilket leder till massarbetslöshet och samhälleligt sönderfall, med allt vad det innebär. 

Alltså påbjuder vår rådande marknadsekonomi oss att konsumera – med all sin finurlighet och sina ”lockbeten” – allting i en ökande hastighet. 

Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till. Och ändå är det denna ”verklighet” vi måste förändra eftersom den inte är hållbar. 

Uppgiften är inte enkel!

/Jan Opöien

Jan avslutar: ”Uppgiften är inte enkel!”

Precis! Det är ju det jag fört in i diskussionen. Jag menar, här kan vi sitta framför tangentborden och vara duktiga. Men hur tar vi nästa steg, och nästa? Det finns en lång rad företeelser och problem att ta i tu med, utöver exempelvis frågan om ekonomisk demokrati. Vi kan peka på olika ”strukturer” som orsaker, men när synsätt, föreställningar, beteenden, förväntningar mm internaliserats i oss som stöd för tillvaron i det nuvarande samhället, blir problemen många.

/Ulf Löfgren

Håller också med om att ”Uppgiften [inte är] enkel!”
– och instämmer samtidigt i resten av Jans välformulerade problembeskrivning i sitt svar på Ulfs inlägg, som inte heller var så dåligt!
”men när synsätt, föreställningar, beteenden, förväntningar mm internaliserats i oss som stöd för tillvaron i det nuvarande samhället, blir problemen många”, skriver Ulf i sin senaste kommentar.

Så vad ska vi göra nu? Vi borde förstås bli fler – men med flera internaliserade synsätt och förväntningar skulle nog också problemen bli ännu fler… Kanske hopplöst, men jag tror ändå att vi måste försöka hitta några synsätt med gemensamma beståndsdelar som vi kan internalisera och kanske utveckla mera så att de kan användas av några flera i mera utvecklade samarbeten för att lösa åtminstone några delar av våra stora problem.
Så vi borde, som sagt, först bli några fler som deltar i den svåra men, som jag tror, viktiga debatt som som vi har fört här.

/Bo Herlin

Hej alla,

Hittade ett tidigare svar till mig som det känns viktigt att bemöta.

Jan skrev:

”Jag har noterat att du gärna hänvisar till ”beteendevetenskapliga/ekonomiska” förklaringar när det gäller de ”frågor” som vi nu diskuterar.

Om detta tänker jag så här: Även ”beteendevetenskapen” formas av den ”struktur” som vi lever i. Denna ”vetenskap” är ju – som man säger – ”ingen exakt vetenskap”. Eller, kanske riktigare, ingen ”sann vetenskap”. Den är som ekonomin – inte heller en ”sann vetenskap”. 

I och med att vi har att göra med en ”vetenskap” som inte är ”sann” så bör vi därför ifrågasätta ”sanningshalten” i argument som hänvisar till, i detta fall, ”beteendevetenskapen”.

Varför bör vi göra det? Jo därför att ”vetenskapen” är i ett beroendeförhållande till den samhälleliga struktur som den verkar i. Den kan,

så att säga, inte ”gå emot” strukturen. 

Alltså måste den ”backa upp” strukturen på liknande sätt som den ekonomiska ”vetenskapen” gör.”

Genom att hävda att jag far med osanning gör du dig själv till tolk för ”sanningen”. Som du själv påpekat gång på gång så är det de olika perspektiven som är viktiga och inte det ena eller andra. Här är du inte riktigt konsekvent.

Jag har inte hävdat att beteendevetenskap är att jämföra med naturvetenskap. Beteendevetenskapen har dock bidragit till en betydande förståelse av mänskligt beteende, särskilt på grupp och samhällsnivå, skulle jag vilja säga. På individnivå finns det en del man kan vara kritisk till då man gärna kopplat ihop den nivån med medicinsk vetenskap.

Att avfärda beteendevetenskap som osann är inte riktigt seriöst då jag inte anser att det handlar om sanning. Utan ett beteendevetenskapligt perspektiv kan vi aldrig förklara samhällen fullt ut då det är människors beteende, förhållningssätt, normer, kulturer som skapar samhällets olika strukturer.

Numera finns även beteendeekonomi som är ett forskningsområde som uppstått då ekonomer faktiskt börjar erkänna att människor har ofta en tendens att inte låta sig styras av strukturerna. Ekonomistrukturer är beroende av människors beteendemönster för att fungera (bra eller dåligt). Exemplet ”nudging” belyser problemet att människor inte är rationella eller tar medvetna beslut baserade på fakta. Genom att göra det ”enklare” för människor att ta beslut kan man då leda människor i en riktning (beroende på syftet) som gagnar dem. Är man konspiratoriskt lagd kan man naturligtvis utgå från att det alltid handlar om att styra människor för att utnyttja dem för sin egen vinning men det kan också handla om att hjälpa människor att agera mer balanserat i relation till människor och miljö. Här är det viktigt att se det på gruppnivå och inte individnivå.

Visst finns det en tvåvägs påverkan mellan människa – struktur. Det har jag inte förnekat. Vi har bara olika sätt att se på kärnan i problematiken. Skillnaden mellan beteendevetenskap och ekonomiska teorier är att ekonomer alltid haft svårt för att se på sina teorier med kritiska ögon, till skillnad mot beteendevetare som alltid ser ”å ena sidan och å andra sidan”. Dessutom lever vi i en samhällskultur som bejakar och ger sin tillit till traditionell ekonomisk teori. Det är alltså människorna som ger förutsättningarna för bland annat de ekonomiska strukturer vi har och som många upplever (som är en psykologisk term) att de inte kan förändra. Det är det som gör att många tror att det är strukturernas fel när det egentligen är människors sätt att tänka och agera som är problemet.

Risken, om man har en övertygelse (beroende av den egna världsbilden) att strukturer är det primära och att man, som du ger uttryck för, inte kan påverka dem utan i stället måste anpassa oss till dem, är att man hamnar i ett moment 22. Man behöver förändra strukturen men då det är strukturen som styr oss går den inte att påverka.

Kanske kan vi ta hjälp av tanken bakom ”nudging” för att hjälpa människor på gruppnivå att vilja förändra världen i en riktning som ger balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Min upplevelse är att de flesta mest är intresserade av hur förändringar påverkar dem i deras liv men inte så mycket av att verkligen förstå varför förändringen är nödvändig. Jämför med de mycket enkla budskap som politiken ger i en valrörelse som uppenbarligen är verkningsbara.

Om vi kan använda retorik som ger människor en bild av det nya som de inte ser som ett hot mot dem utan som en utvecklingsmöjlighet kan vi lyckas tror jag. Många upplever redan de negativa konsekvenser som dagens system ger. Om vi kan berätta om hur livet utan dessa konsekvenser kan te sig kanske det är lättare att få gehör för förändringen. Det är först när människor kan relatera det nya och främmande till sig själv som förändringspotentialen förbättras.

//Henrik Lund

Henrik,

På samma sätt som vi måste ifrågasätta ”sanningshalten” i ekonomisk ”vetenskap” så måste vi ifrågasätta ”sanningshalten” i beteende”vetenskap”. Detta menar jag är inte det samma som att peka ut just dig som ”far med osanning”. Eftersom beteende”vetenskapen” inte är exakt/sann så måste den ifrågasättas när vi argumenterar. Alltså inget personligt ”påhopp” på dig! 

”Det är alltså människorna som ger förutsättningarna för bland annat de ekonomiska strukturer vi har och som många upplever (som är en psykologisk term) att de inte kan förändra. Det är det som gör att många tror att det är strukturernas fel när det egentligen är människors sätt att tänka och agera som är problemet.

Risken, om man har en övertygelse (beroende av den egna världsbilden) att strukturer är det primära och att man, som du ger uttryck för, inte kan påverka dem utan i stället måste anpassa oss till dem, är att man hamnar i ett moment 22. Man behöver förändra strukturen men då det är strukturen som styr oss går den inte att påverka.”(Henrik)

Det är här som vi har skilda uppfattningar Henrik. 

Vår rådande ekonomiska maktstruktur har skapats av människor med makt. Det är alltså inte majoriteten av människorna i samhället som har skapat vår rådande maktstruktur. För att kunna förändra denna maktstruktur så måste majoriteten av människorna i samhället bilda ”rörelser” som verkar för en förändring.

För att däremot kunna överleva i vår rådande maktstruktur så måste vi förhålla oss till den genom ”anpassning”. Denna ”anpassning” når en viss ”smärtgräns” när det inte längre går att ”anpassa” sig. Därför krävs en förändring av den rådande maktstrukturen, som vi människor måste ta itu med. Här kan och måste vi ”påverka”! I detta läge kan vi inte ”anpassa” oss!

Kanske vi ändå har en gemensam uppfattning här Henrik?

/Jan Opöien

Hej Henrik och Jan m.fl.

Ett problem i alla rent skriftliga (i praktiken digitala) diskussioner (utan emotikoner) är svårigheten att uttrycka nyanser. Sä när Jan uttryckte sig kortfattat: ”‘vetenskapen’ är i ett beroendeförhållande till den samhälleliga struktur som den verkar i. Den kan, så att säga, inte ‘gå emot’ strukturen.” är visserligen olika tolkningar (och senare nyanseringar) möjliga, särskilt av ordet ”vetenskap”, men ordparet ”kan…inte” är inte lika lätt att tolka på olika sätt, antingen kan man eller så kan man inte. ”Gå emot” kan också tolkas absolut, antingen kan man gå emot eller så kan man inte. Däremot är ”struktur” ganska mångtydigt. Här kan det vara mentala strukturer, men då blir det konstigt: hur kan en mental struktur vara så motståndskraftig att bevisat framgångsrik vetenskap inte kan gå emot den? Så det är nog inte det som avses. Det kan handla om ekonomiska strukturer. De bygger visserligen på något så bräckligt som tillit – men en tillit som är djupt förankrad i de flestas medvetanden och förstärkt genom lagar och möjlighet till våldsanvändning om de ekonomiska strukturerna hotas. Så det är nog inte helt fel att säga att vetenskapen inte kan hota den ekonomiska strukturen utan att själv hotas på något sätt. Vetenskapen kan på så sätt mer eller mindre tvingas att anpassa sig efter de ekonomiska strukturernas behov. En anpassning som kan ske gradvis så att den knappast märks för dess utövare. Det är väl inte omöjligt att detta har skett inom den klassiska ekonomin. Här har vi förstås ett moment 22 – det som skulle kunna hjälpa oss är själv en del av problemet.

För att åstadkomma en förändring måste så många människor som möjligt först och främst bli medvetna om att en förändring behövs, därefter att en förändring är möjlig, att det finns attraktiva mål och möjliga vägar att nå dessa mål – vägar som inte bara är mentala, utan innebär en verklig uppluckring av just de förhållanden som hindrar förändringen och som själva är delar av måluppfyllandet.

/Bo Herlin

 —————————————————————————————————

Socioekonomisk debatt (länken)

https://www.dropbox.com/s/mave43my3eh3eae/Socioekonomisk_debatt_Steg3_181005-.docx?dl=0

Länken ovan innehåller hela debatten i ett ”stycke” med smärre korrigeringar från den tidigare, i flera bloggar, uppdelade debatten. Kopiera gärna länken!