Januari 2019
Politiska diskussioner
Mejldiskussion om ”Hållbar ekonomi”. Diskussionen förs mellan Bo Herlin och Jan Opöien.
Vår tids ”ödesfråga” klimatet, med dess konsekvenser kommer nu och framöver att bli det stora debatt- och samtalsämnet i takt med att vi får in fortlöpande rapporter om hur våra förutsättningar stadigt försämras att klara 1,5 graders målet. För mig står det helt klart att detta ”mål” ej kan förverkligas. Orsaken är, enligt mig, att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi. Vilket beror på att denna vår rådande marknadsekonomi förutsätter en ständig ekonomisk tillväxt, för att rentav kunna leva vidare. Denna marknadsekonomiska förutsättning kan inte kombineras ihop med kravet på ”klimatmålet”, som våra samhällen har enats om (Parisavtalet).
Hur ska våra samhällen agera utifrån den här paradoxen?
/Jan
Bra att börja med de två tydligaste – och mest ödesdigra – förutsättningarna för fortsatta diskussioner – och för fortsatt ”högtstående” liv på ”vår” planet: den globala medeltemperaturen och det mest övergripande och dominerande sociala system (den konkurrens- och vinstkrävande marknadsekonomin) som påverkar (och påverkas av) maktrelationerna (dvs. möjligheterna till påverkan på lägre nivåer) mellan människor och mellan dem och den omgivning som är förutsättningen för deras existens.
Dessa förhållanden kan sägas utgöra en ”bas” för en kulturell ”överbyggnad”, som kan utvecklas till att innehålla realistiska (testbara) modeller för omställning andra, mera socialt och ekologiskt hållbara socioekologiska system på olika nivåer (som tillsammans skulle kunna klara 1,5-gradersmålet). Sådana modeller finns, och det gäller för oss (som deltagare i en förhoppningsvis växande rörelse) att försöka vidareutveckla dem, sprida dem, diskutera dem och i bästa fall bidra till praktisk utprövning av dem på allt högre nivåer. Det är nog det bästa vi kan göra – trots att detta antagligen, pga bristande samarbeten, inte kommer att räcka för att klara 1,5- (eller ens 2-)gradersmålet (men t.ex. bättre katastrofberedskap kan också vara ett viktigt mål som en sådan rörelse kan bidra till).
/Bo
Angående ”… realistiska (testbara) modeller för omställning …” tänker jag:
Dessa ”modeller” har vi ingenting emot. Vi välkomnar alla sådana initiativ som har tagits och som tas av många av oss. ”Realistisk” företagsamhet, med andra ord.
Här föreställer jag mig företagsamhet som agerar utifrån det lokala samhällets behov och som därigenom, till sitt ”väsen”, blir en ”modell för omställning”.
Det uppstår en frågeställning? Kan denna lokala företagsamhet överleva som ”modell för omställning” i en marknadsekonomi som ständigt ”kastar sig över” verksamheter där pengar är närvarande?
Jag kan förstå att kooperativa företag i en del fall kan överleva som ”öar” i vår kapitaliserade värld men jag fruktar att när dessa ”öar” börjar ta marknadsandelar, av betydelse, då ”äts” de snabbt upp av den rådande marknaden.
Eller kanske en bättre formulering blir: företagen som står ”modeller för omställning” tvingas att anpassa sig till rådande marknadsförhållanden, för att kunna överleva.
Kan alltså inte se att den ekonomiska kollapsen kan undvikas och kan därför heller inte se att vår tids ”ödesfråga” kan lösas under rådande förhållanden.
”Modeller för omställning” ser jag som svaret på den oundvikliga kollapsen samtidigt ska vi välkomna alla ”realistiska modeller för omställning” som uppstår under våra rådande ekonomiska förhållanden även om jag, som sagt, fruktar att dessa ”tvingas” in i vår destruktiva marknadsekonomi.
/Jan
Tack, Jan, för att du tog upp det kanske allra viktigaste argumentet mot att satsa på lokala kooperativ (att ”erodera kapitalismen” enligt sociologen Erik Olin Wright) som en lösning på våra stora sociala och ekologiska problem: att de skulle ha svårt att överleva ”i en marknadsekonomi som ständigt ’kastar sig över’ verksamheter där pengar är närvarande”.
Jag tror att du har rätt. E.O. Wright nämner t.ex. tre andra lösningar som inte heller har visat sig hållbara: 1) att först krossa kapitalismen och sedan bygga upp något nytt, 2) att fly undan kapitalismen i isolerade lokalsamhällen och 3) att tämja kapitalismen så som socialdemokratin har försökt med en stark stat (som nu nyliberalismen gör allt för att försvaga).
Vad vi kan göra, när vi nu står inför allt större svårigheter att bevara någotsånär fungerande sociala och ekologiska förhållanden, är att börja med att försöka öka medvetenheten om detta och samtidigt ge trovärdiga förslag, som åtminstone skulle kunna mildra den hotande situationen.
Att öka den lokala sammanhållningen och förmågan till samarbete och demokratisk organisering på lokal nivå och att bidra till en rörelse för detta kan vara en början. Det kommer att behövas ett starkt opinionstryck ’underifrån’ för ett (bl.a. ekonomiskt) stöd ’uppifrån’ till den demokratiska, socialt och ekologiskt hållbara, företagsamhet som rörelsen förhoppningsvis har lyckats starta på egen hand (om möjligt också med ett eget lokalt stödsystem, som t.ex. det spanska kooperativnätverket Mondragon har).
Det är bråttom, men jag tror att detta skulle kunna gå fortare (om det blir en exponentiellt och internationellt växande rörelse) och framför allt bli mera accepterat och socialt stabilt (vad som än händer) än den odemokratiska organisering uppifrån som t.ex. Jörgen Randers har föreslagit: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6815596. (Här säger Anders Wijkman att kapitalismen måste tyglas bättre – nu säger han till och med att vi behöver en systemförändring – medan Mattias Svensson (M) tvärtom säger att vi behöver mer av kapitalism. Det finns fortfarande mycket att göra.)
/Bo
”… en exponentiellt och internationellt växande rörelse …” vore ju optimalt och jag tror, liksom dig, att detta är helt nödvändigt för att möjligtvis kunna ”erodera kapitalismen”.
”… börja med att försöka öka medvetenheten om detta och samtidigt ge trovärdiga förslag, som åtminstone skulle kunna mildra den hotande situationen”. Delar den här åsikten. Här ser jag sociala medier som det kanske mest effektiva verktyget ”att försöka öka medvetenheten”.
Ytterligare några ord om vad jag tänker angående ”lokalt företagande”, som berördes i mitt tidigare mejl:
Ett företagande behöver inte nödvändigtvis vara kooperativt för att vara en ”modell för omställning”. Jag menar att företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället.
Vad blir effekterna av en sådan uppdelning av företagande och kapitalägande?
Jo den tydligaste förändringen av denna uppdelning blir att samhället ”automatiskt” kommer att äga och förvalta alla kapitalvärden som företagandet skapar.
Vi människor är ju så finurligt skapta så att vi kan producera mer än vad vi behöver konsumera, för att kunna leva ett drägligt liv. Dessa producerande mervärden kan vi då benämna kapitalvärden.
I det här sammanhanget förstår vi också att skatteindrivning inte behövs. Kapitalvärdena, pengarna, når ju per automatik samhället.
Andra tydliga effekter vid uppdelningen av företagande och kapitalägande:
Konkurrensen försvinner, mer eller mindre; därmed upphör en globaliserande ekonomi och ersätts av lokala ekonomier; marknadsekonomin kommer med nödvändighet att anta formen av en demokratisk ekonomi vilket då för med sig att samhället kommer kunna ta beslut som anpassar just samhället efter ekologins ”riktmärken”; social oro av alla de slag kommer att upphöra i och med att samhället förvaltar kapitalägandet och därmed bereds möjligheten att fördela detta rättvist.
Som jag ser det så kan inte vår ”ödesfråga” lösas, främst beroende på att kapitalägandet är privat. Här krävs en omedelbar förändring. Men som vi vet så kommer denna nödvändiga förändring inte att ske i nutid. Alltså sitter vi i rävsaxen!
/Jan
Vi är ju överens om ganska mycket – trots att det händer att vi använder samma ord i olika betydelser. Det finns några ord i ditt senaste mejl, Jan, där jag är osäker på din användning av dem. För att också undvika missförstånd när vi kommunicerar med andra, kan det vara bra att utgå från NE:s nätordboks definitioner.
Ett av de viktigaste begreppen för oss är nog ’ägande’, så jag börjar med det. Här är NE:s definition av verbet ’äga’ (1): ”ha stadigvarande, laglig rätt att oberoende och (mer eller mindre) utan inskränkningar förfoga över visst föremål etc.; särskilt med avseende på vara som kan köpas och säljas” [även (a) ”med avseende på icke-materiell tillgång”].
Kanske inte så kontroversiellt när det gäller ett begränsat individuellt ägande. Men när det gäller ägandet av företag och företagen som ägare blir det mera komplicerat, eftersom företagen på ett eller annat sätt inkluderar de människor som är verksamma i dem, och människor inte får ägas – medan deras arbetskraft får hyras, dvs. åtminstone tillfälligt ägas.
Ägandet av företag kan, helt enligt definitionen av ägande, innebära en mer eller mindre fullständig kontroll över dess verksamhet (men ofta indirekt via styrelser). Dessutom kan ägarna vara (a) en eller flera privatpersoner (eller andra företag), (b) det omgivande samhället och/eller (c) de som arbetar i företaget. (a) kan betraktas som privata företag, (b) som statliga eller kommunala företag och (c) eventuellt (om de är styrda på ett demokratiskt sätt där var och en har en röst) som kooperativ.
Så långt är vi kanske överens. Men hur är det med företagen som ägare? Vad kan de äga? Inte arbetarna, men i princip både produktionsmedlen och därför (hävdas det) de tillverkade produkterna (som då ytterst ägs av företagsägarna). Här är det lätt att glömma bort arbetskraften, som bara tillfälligt är uthyrd till företaget och på så sätt skiljs från de produkter som de har tillverkat medan de utgjorde en del av produktionsmedlen.
Du skrev att ”företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället”. Det tolkar jag som att företaget (inklusive dess produktionsmedel och därigenom de tillverkade produkterna) är samhällsägt enligt (b), men styrs som ett privat företag enligt (a). Men några sådana privatpersoner finns inte i det här fallet. De enda som finns är de som arbetar i företaget enligt (c) och i så fall skulle företaget kunna styras som ett kooperativ, vilket vore det bästa. Det kanske är det du menar, men ordet ”privat” är i så fall missvisande.
I själva verket är ett kooperativs tillgångar, enligt den svenska ”Lagen om ekonomiska föreningar”, (nästan?) alltid ägda av den ekonomiska förening som (nästan?) alla kooperativets arbetare är medlemmar i (inte ägare av). Därför är ett kooperativs arbetare inte automatiskt ägare av dess produkter, utan vad som ska ske med dem och eventuell vinst kan beslutas i samråd med det omgivande samhället eller anges i föreningens stadgar (t.ex. att vinstuttag inte ska ske och att överskott ska återgå till samhället, så ”att skatteindrivning inte behövs”, men att i gengäld verksamheten ska få statligt stöd om så behövs). På det sättet skulle man också här kunna säga att samhället förvaltar kapitalägandet, men via begreppet kooperativ i stället för det i det här fallet missvisande begreppet ”privatstyrt företag”.
Det blir också en samhällsförvaltning av kapitalet – som fortfarande finns kvar, delvis fördelat på de tidigare företagen (vilket förenklar processen och kan göra den snabbare), men där företagen nu är omvandlade från aktiebolag till demokratiska kooperativ – utan ekonomiska krav från de tidigare ägarna (som ändå kan ha fått viss kompensation för att undvika alltför stora konflikter, vilka skulle hota övergången till ett klasslöst samhälle).
/Bo
Ska försöka ge mig på en förklaring Bo, utifrån mitt sätt att se på saken.
Jag tänker mig en ”ideal” marknad, en marknadsekonomi som är till gagn för hela samhället:
Marknaden prissätter alla produkter, varor och tjänster. När dessa produkter, varor och tjänster går till försäljning på marknaden så menar jag att hela försäljningspriset ska ”gå vidare” till samhället. ”Säljaren” av produkten får alltså ingenting av försäljningen, pengarna hamnar istället hos samhället. Samhället som nu är ”ägare” av pengarna från försäljningen fördelar sedan ut en del av pengarna till människorna i samhället. Man kan benämna detta som en ”basinkomst” åt alla.
När företag behöver investera i produktionsmedel och anställa personal så krävs det kapital/pengar. Samhället som äger kapitalet/pengarna lånar då ut gratis allt nödvändigt som företagandet kräver. I gengäld så kommer ju företagets produkter, i form av ekonomiska värden, tillbaka till samhället. Och, som sagt, dessa ekonomiska värden förvaltar/äger samhället som sedan under demokratiska former fördelar dessa värden vidare ”ut i” samhället.
Ungefär så här tänker jag mig en demokratisk marknadsekonomi.
Samhället står, så att säga, som ”ägare” till allting i den här ”kapitalcirkulationen”, frånsett människan. Människan är på sitt sätt både marknaden och samhället. Hon producerar och konsumerar och genom sina arbetsinsatser, produktiviteten, så skapar hon kapitalvärden som kommer hela samhället till del.
Jag ser alltså människan som en ”privat företagare” och därmed som ”ägare” av sin ”företagsamhet”. Men inte som ”ägare” av det hon producerar.
Kanske krånglar jag till det onödigt mycket? Men du ska veta att jag instämmer helt med din definition, som du beskriver i ditt mejl.
/Jan
Tack för svaret, Jan. Intressant och berikande tycker jag! Det kan nog vara ännu en variant (som jag inte har tänkt på) av kooperativ (enligt punkt 3 i avsnitt 2 i min ”Ekonomisk demokrati”) som skulle kunna ersätta den nu dominerande ”privata” aktiebolagsformen (som är ganska ”privat” även när staten är aktieägare). Det är bra, eftersom flera möjliga alternativ skulle kunna underlätta och påskynda en nödvändig omställning.
Här är några alternativ: Välfärdskooperativ (för gratis vård, skola, omsorg – betalt av samhället), ’fria’ producentkooperativ (som måste sälja sina produkter som varor, men med garanterat samhällsstöd), större allmännyttiga kooperativ (t.ex. för samhällsstödd infrastruktur) och konsumentkooperativ (för varuhandel). Alla är samhällsägda i betydelsen att de har registrerats av samhället, att de lyder under dess lagar (som också innebär ett garanterat stöd så länge verksamheten är värdefull enligt samhällets demokratiska styre) och att kooperativens ’egna’ produktionsmedel och tillverkade produkter i sista hand ägs av samhället.
Men på samma sätt som välfärdskooperativ inte omedelbart får betalt för de tjänster de utför, så skulle också materiella produkter kunna levereras direkt till samhällsägda konsumentkooperativ och först senare betalas till producentkooperativen enligt demokratiskt bestämda planer (inte nödvändigtvis kopplade till bestämda produkter). Konsumentkooperativen skulle i så fall (i samråd med representanter för stat/kommun) stå för en eventuellt lämplig reglering av priset i förhållande till efterfrågan.
Man skulle kunna kalla sådana kooperativ för samproduktkooperativ för att betona samarbetet om produktmängder m.m. och för att skilja dem från ’fria’ (lite mera marknadsberoende) producentkooperativ (eller friproduktkooperativ). Kanske skulle bl.a. socialdemokrater föredra samproduktkooperativ medan borgare nog skulle föredra friproduktkooperativ (trots att kravet på vinstfrihet och återbetalning av överskott också kan gälla dem). I vilket fall som helst tror jag att en sådan möjlighet till olika kooperativ skulle underlätta den nödvändiga övergången bort från kapitalismen.
Jag tycker inte att du krånglade till det så mycket – inte i jämförelse med hur det här blev. Ser du något som skulle behöva redas ut bättre?
/Bo
Ser ingen nackdel i din beskrivning av olika kooperativa varianter. Men när jag söker finna ”lösningar” till ett ”Nytt Samhällssystem” så kanske jag, måhända lite omedvetet, väljer bort redan idag, så att säga, etablerade former av marknadsekonomiska ”lösningar” vilket man kanske ändå, till viss del, får säga att kooperativ representerar. Kanske betraktar jag kooperativa ”modeller” som en onödigt krånglig lösning för att nå fram till en nödvändig demokratisk ekonomi.
En demokratisk marknadsekonomi borde inte vara svår att genomföra – om de ”rätta” förutsättningarna finns vill säga. Vilka tyvärr inte finns idag. Att bedriva rättvis ekonomi/marknadsekonomi, menar jag, handlar om att tänka ”logiskt” ur ett samhälleligt perspektiv. Vem/vilka ska äga kapitalvärdena som vi människor producerar i samhället? Och hur ska denna fördelning av kapitalvärdena gå till?
Man behöver inte vara särskilt begåvad för att kunna förstå att rättvisa är ett centralt begrepp i sammanhanget. Att denna rättvisa är satt på undantag i vår värld, känner vi alla till.
Dagens ”Samhällssystem” är svårbegripligt och framför allt så gäller detta den ekonomiska/marknadsekonomiska ”sektorn” i våra samhällen. När man lyssnar på och läser de så kallade etablerade ekonomerna, då framförs ekonomiska ”lösningar” som ytterst svårbegripliga och jag får intrycket av att denna svårbegriplighet syftar till, kanske omedvetet, att komplicera och därmed rättfärdiga dagens orättvisa ekonomi.
Men jag menar att ekonomi är enkelt om man utgår ifrån ett rättvisebegrepp. Vem ska äga och vem ska fördela? Egentligen mycket enkelt om man tänker efter.
Har alltså ingenting emot kooperativa lösningar men anser att en rättvis och demokratisk marknadsekonomi inte behöver ”ta vägen” genom kooperativ för att finna en lösning.
/Jan
Jag håller med om att åtminstone en stor del av vår nuvarande ekonomi, särskilt den finansiella sektorn, mer eller mindre avsiktligt har gjorts svårbegriplig, till exempel för att undvika skatter och skaffa sig ekonomisk vinst (utan tanke på att dela med sig). Till och med detta kan uppfattas som ”rättvist”, om man t.ex. ser sig som offer för ett skattesystem som man ser som orättvist, eller om man, enligt nyliberal logik, menar att de som uppfinner ”smarta” ekonomiska lösningar ”förtjänar” den vinst som blir resultatet.
För att rättvisebegreppet ska bli någotsånär enkelt måste man släppa alla sådana tankar och ta principen om mänskliga rättigheter (till vad som krävs för ett gott liv enligt principen om alla människors lika värde) på allvar (vilket också kräver en utvidgning till omsorg om jordens ekosystem). Detta är inte så lätt för många – jag hörde nyligen en liberal debattör som menade att principen om människors lika värde bara var abstrakt och kunde betyda vad som helst!
Ändå bör förstås alla försöka bidra till att vi får en jämnare egendomsfördelning och slutar att förstöra ekosystemen. Men för att hela mänskligheten ska lyckas med det, måste vi på något sätt ordna våra handlingar, både inbördes och i förhållande till naturen, så att det verkligen händer. Vi måste kunna samarbeta mera och därför behövs det en övergång från en ekonomi som alltmer domineras av odemokratiskt styrda kapitalistiska företag till en mera demokratisk ekonomi.
Hur kan en sådan se ut utan kooperativ, dvs. utan flera (delvis ekonomiskt självständiga) demokratiska företag? Det skulle, så vitt jag kan se, kunna vara (a) en global (eller åtminstone nationell) planekonomi, eller (b) en ekonomi med verksamheter utan ekonomisk självständighet (t.ex. med globalt samarbete om produktmängder m.m.) vars produkter tillhör samhället. Eftersom en planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ (om det överhuvudtaget ska vara en planekonomi) så kan bara alternativ (b) vara möjligt som en global lösning.
Men den nödvändiga lokala uppdelningen av verksamheter gör att detta faktiskt liknar det alternativ för kooperativ som du inspirerade mig till i förra mejlet, det slags producentkooperativ som jag kallade för samproduktkooperativ på grund av det nödvändiga samarbetet om produktmängder m.m. (eftersom produkterna i det här fallet inte tillhör kooperativet). Ordet kooperativ använde jag eftersom det handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte (så mycket) om konkurrens.
Det här kan verka komplicerat, men jag tror inte att mängden alternativa kooperativ försvårar omställningen utan underlättar den, eftersom alla slags kooperativ inte är möjliga för alla verksamheter. Då är det bra om det finns alternativ.
Ordet ’kooperativ’ har en svag tradition i Sverige, kanske beroende på fackligt motstånd mot fritt företagande, men med ett bra fördelningssystem mellan icke vinstdrivande kooperativ tror jag att en ökande ojämlikhet (en fara i alla samhällen) borde kunna undvikas. Någon form av organisering är i alla fall nödvändig och kooperativ behöver inte vara krångligare än andra, bara (helst) mer demokratiska och absolut inte styrda av utomstående, vinstkrävande ägare.
/Bo
Fortsättning följer i nästa blogginlägg.
Politiska diskussioner 2
Forsättning från föregående blogginlägg.
”Ordet kooperativ använde jag eftersom det handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte (så mycket) om konkurrens.”
Javisst, vi använder våra egna ord och uttryck. Och jag har insett, sedan länge, att vi i stort sett delar varandras åsikter. Vilket naturligtvis underlättar förståelsen av hur våra samhällen fungerar.
”… eller (b) en ekonomi med verksamheter utan ekonomisk självständighet (t.ex. med globalt samarbete om produktmängder m.m.) vars produkter tillhör samhället. Eftersom en planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ (om det överhuvudtaget ska vara en planekonomi) så kan bara alternativ (b) vara möjligt som en global lösning.”
Ja, samtidigt som det är ”möjligt som en global lösning” så är det också nödvändigt som en lokal lösning.
När samhället äger och förvaltar alla skapade kapitalvärden så upphör också vår globala kapitalistiska marknadsekonomi. Kapitalet får, så att säga, inget ”behov” av att söka förmera sig. Det finns ingenting att ”hämta” för tidigare privata kapitalägare eftersom de inte äger kapitalet. Och samhället som ägare ”nöjer” sig med att ”täcka” upp sina egna ”behov”, någon annan prioritering kan omöjligen förekomma i ett demokratiskt samhälle som inbegriper en demokratisk ekonomi.
Lokala ekonomier är den globala lösningen!
Dagens konkurrens kommer därmed att försvinna och ersättas av samarbete. Och den helt avgörande faktorn för detta hänger ju ihop med att kapitalägandet förändras från privatägt till samhällsägt.
Man kan ju ställa frågorna: Varför ska vi konkurrera om vi kan samarbeta? Vem tjänar på konkurrensen och vem tjänar på samarbete? Svaren ger sig självt, anser jag. Samarbete innebär högre kvalitet på varor och tjänster vilket, enligt mig, understryker konkurrensens svaghet.
Jag vill nog påstå att ekonomisk konkurrens tillsammans med sin ”följeslagare”, det privata kapitalägandet, är den stora ”boven” till den destruktiva utveckling vi befinner oss i.
Brukar tänka så här: Är det inte fascinerande att våra ”kloka” politiker förespråkar konkurrens i stället för samarbete? Mitt svar till detta destruktiva förespråkande är: politiken är underordnad den rådande ekonomins beslutsprocesser. Vilket har gett oss och ger oss förödande konsekvenser.
/Jan
”Är det inte fascinerande att våra ”kloka” politiker förespråkar konkurrens i stället för samarbete?”
Jo, ”politiken” (dvs de politiska institutionerna) borde ju vara den plats där olika viljor kan samordnas till kloka beslut med goda, ömsesidigt stödjande konsekvenser. Visserligen kan enstaka önskade egenskaper (eller medelvärden av olika sådana) maximeras genom tävling, men oftast på bekostnad av andra (viktiga) egenskaper. Och särskilt en egenskap brukar av naturliga skäl dominera: själva förmågan att dominera över andra, en förmåga som i hög grad underlättas av goda ekonomiska tillgångar. Andra, i längden betydligt viktigare egenskaper, som en god samhällsanalytisk förmåga som gör det möjligt att framgångsrikt skilja mellan för samhället gynnsamma och för samhället ogynnsamma beslut, är inte alls lika spektakulära och möjliga att konkurrera med. Inte så konstigt då att politiker gärna gynnar ett ekonomiskt system som främjar ekonomisk makt framför allt annat!
Så hur ska då ”politiken” kunna bli den demokratiska plats som den, för allas bästa (och i längden för mänsklighetens och många djurarters överlevnad) borde vara? Svårt att veta – så därför gör vi ”för säkerhets skull” ingenting!
Eller så samlas vi…: ”Demokrater i alla länder, förena er!” – Inte ”proletärer” eftersom den gruppen, genom förändrade ekonomiska omständigheter, nu har blivit så splittrad att den är alldeles för liten som avgörande grupp. ”Prekariatet”, som jag själv kan identifiera mig med, är inte heller så bra. En klasskamp mellan ”prekära” och (relativt) ”välbärgade” leder till polarisering, och i ”bästa” fall till en ”prekariatets (demokratiska?) diktatur”. Ett fortsatt klassamhälle alltså – och vi ville ju ha bort det system som leder till just detta! Men demokrat (som per definition hävdar alla människors lika värde – en nödvändig princip för ett bra samarbete) kan alla, som vill, vara. Och därför kan just ”Demokrater i alla länder, förena er!” vara en bra paroll att börja med. På så sätt kan en intressegemenskap och en bra grund för fortsatta diskussioner bildas – utan t.ex. SD, som i sitt principprogram utesluter grupper som inte betraktas som ”tillräckligt svenska”.
Nästa diskussionsämne: Hur kan de demokratiska mål vi bör inrikta oss mot se ut? Där har vi ju kommit en bra bit på väg, så det är bara att fortsätta… Men just nu måste jag göra en paus för idag.
/Bo
”Hur kan de demokratiska mål vi bör inrikta oss mot se ut?”
Parollen, ”Demokrater i alla länder, förena er!”, är ju helt rätt. Den ger ”en bra grund för fortsatta diskussioner”.
När det gäller våra ”demokratiska mål” så handlar det främst om, enligt mig, att diskutera och blottlägga vår kapitalistiska marknadsekonomi som ju till sin ”form” inte alls är demokratisk. Dessutom är denna ”sektor” i våra samhällen den mest avgörande ”sektorn” för hur våra samhällen utformas strukturellt.
Vilket då skulle betyda att en demokratisering av vår rådande marknadsekonomi medför en helt annan strukturell uppbyggnad av hela vårt samhälle. I en sådan förändrad strukturell uppbyggnad så kommer politiska/samhälleliga beslutsprocesser att stå ”över” ekonomiska beslutsprocesser vilket då innebär att våra förtroendevalda kan åstadkomma verkliga förändringar när det gäller exempelvis vår ”ödesfråga”, klimatfrågan.
Våra samhällen måste medvetandegöras om att det är just vårt rådande odemokratiska ekonomiska system som bär det största ansvaret till varför ”ödesfrågan” förblir olöslig så länge som detta vårt system får fortsätta verka. Detta ser jag som det primära ”demokratiska mål vi bör inrikta oss mot”. Alltså att blottlägga vår kapitalistiska marknadsekonomi och vad den för med sig.
Åter igen: En mycket bra paroll Bo, som du presenterar! Den måste offentliggöras! Då uppstår frågeställningen, som så många gånger förr: Hur gör vi?
—————————
Men låt oss fortsätta diskussionen, så får vi se vad tiden utvisar. Ingen brådska, det får ta den tid det tar!
I miljö- och klimatdebatter så hör man genomgående att ”vi måste förändra vårt sätt att leva”. Vilket naturligtvis inte är ett felaktigt sätt att uttrycka sig på. Man menar alltså att samhället måste ”ställa om” för att kunna nå klimatmålen. Också detta ett helt riktigt resonemang.
Men i detta resonemang så likställs ”näringslivet” med övriga samhället, som om en nödvändig förändring kan åstadkommas av ”näringslivet” och övriga samhället gemensamt. Vilket i så fall skulle betyda att ”näringslivet” – med allt vad som ingår i denna rådande marknadsekonomi – på ”egen hand” förändrar sig utifrån vad klimatmålen förespråkar.
Eftersom nu ”näringslivet” inte kan förändra sig så som övriga samhället kräver då betyder ju detta faktum att vi måste särskilja ”näringslivet” från övriga samhället när det gäller att ”ställa om”.
Jag menar att det är denna åtskillnad som saknas i våra miljö- och klimatdebatter. När debattörer hävdar att ”vi måste förändra vårt sätt att leva” så saknas insikten om att vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt ”eget” liv och därmed, så att säga, står vid sidan om övriga samhället. Att ”näringslivet” genom sina inneboende prioriteringar, kräver en ständig ekonomisk tillväxt som ska åstadkommas genom den ökande konkurrensen med dess globalisering, blir en omöjlighet att kunna förändra på ”egen hand.
Avsaknaden av denna insikt om ”näringslivets” strukturella utformning gör att vi människor som tar del av dessa viktiga debatter bibringas en felaktig uppfattning om hur våra samhällen ”ser ut” och vad som, i synnerhet, måste förändras. Alltså måste insikten om vårt samhälles strukturella utformning medvetandegöras om vi ska kunna genomföra nödvändiga förändringar.
Vi måste förstå vad det är för samhälle vi lever i!
/Jan
Ja, jag tycker också att vi fortsätter diskussionen – eller samtalet, eftersom det inte så mycket handlar om en kamp mellan motstridiga uppfattningar som om en ömsesidig utveckling och komplettering av idéer som kan bidra till socioekologisk hållbarhet, för att uttrycka sig kort om om något som omfattar alla aspekter av livet på jorden – och som står i ständig motsättning till allt som bidrar till socioekologisk ohållbarhet. Men det finns också sådant som visserligen, när det gäller vissa aspekter, bidrar till socioekologisk hållbarhet, men som samtidigt, när det gäller andra aspekter, bidrar till socioekologisk ohållbarhet. En enorm komplikation! Det som är hållbart på kort sikt och inom ett litet område behöver alltså inte vara hållbart på lång sikt över ett stort område. Kapitalismens marknadsmekanismer kan t.ex. kortsiktigt bidra till en stabil jämvikt inom ett visst område (vilket brukar vara den klassiska ekonomins målsättning) trots att systemet i sin helhet i grunden är instabilt, med ständiga kriser och partiella kollapser som leder till krig.
Eftersom ”allt hänger ihop” borde det kanske räcka med att ändra en del av helheten på ett bra sätt för att få en positiv spridning. Men inte heller det är säkert, vilket jag tycker att du uttrycker bra i ditt senaste mejl hela vägen fram till att ”vi måste förstå vad det är för samhälle vi lever i!”.
Vi lever alltså i ett samhälle, till och med ett socioekologiskt system, som i grunden (på lite längre sikt och i lite större skala än vi ofta tänker) är instabilt. Det betyder att konsekvenserna av något som händer på ett ställe i systemet kan sprida sig oregelbundet så att de blir fullständigt omöjliga att förutse på längre sikt…
Men systemet har framför allt en grundläggande egenskap som är ganska konstant och som till och med är avgörande för dess speciella egenskaper: kravet på konkurrensförmåga och tillväxt hos dess relativt stabila delsystem: de kapitalistiska företagen och deras finansiärer. Vad kan vi göra åt detta? Företag går ju ständigt i konkurs och försvinner utan att så mycket händer med systemet. Det fortsätter att vara instabilt, så det räcker inte att angripa enskilda företag (även om det förstås är bra att rikta sig mot det största företagen som ställer till med riktigt mycket elände).
Vi måste få till stånd en motkraft som har en vitt utbredd stabilitet, byggd på samarbete och en gemensam grundläggande förståelse av hur kapitalismen fungerar – och skulle kunna förändras som ett resultat av denna förståelse.
Jag tror att det här blev, som jag skrev i början, en ”utveckling och komplettering”, av våra idéer. Men anmärk gärna, om du tycker att något blev för oklart eller dåligt formulerat – eller obegripligt!
/Bo
”Vi måste få till stånd en motkraft som har en vitt utbredd stabilitet, byggd på samarbete och en gemensam grundläggande förståelse av hur kapitalismen fungerar – och skulle kunna förändras som ett resultat av denna förståelse.”
Javisst, så är det. Och jag ser ingenting att ”anmärka” på i ditt inlägg.
Ett ”ämne” som sällan eller aldrig kommer upp till diskussion – när det handlar om samhällsdebatter – gäller våra gränsdragningar mellan samhällen/stater.
Varför har vi gränser mellan våra samhällen? Vore inte det naturliga att allt vore gränslöst? Eftersom vi nu har gränser då måste man också fråga sig hur dessa gränser har uppkommit, särskilt om man har åsikten att det borde vara gränslöst – vilket jag har.
Jag menar att stater, med sina gränser, har bildats utifrån maktstrukturella motsättningar. Om det nu är så – vilket jag påstår – då borde ju detta innebära att själva ”konstruktionen” av stater vara ohållbar. Jag menar att en ”konstruktion” som har tillkommit genom konkurrens om land- och sjöområden, i långa loppet, är ohållbar. En sådan ”konstruktion” leder till ständiga konflikter, vilket historien bevisar för oss. Ändå så har vi fortfarande den här ”konstruktionen” trots att vi upplever ständiga konflikter.
Kan den maktstrukturella uppdelningen av land- och sjöområden ha ett samband med makten över ekonomin?
/Jan
Ja, varför har vi gränser? Det kan förstås vara praktiskt att dela upp geografiska områden av rent administrativa skäl – och utan att hindra passager. Men varför har vi också så våldsamt försvarade gränser, som är mer eller mindre svåra, eller omöjliga, att passera och ständiga källor till konflikter? I så fall borde väl konflikterna upphöra, till allas fördel, om man bara kunde komma överens om att ta bort gränserna…
Men det är nog, som du skriver, att den yttersta orsaken till deras existens är maktstrukturer. Säkert med en mycket gammal historia av strävan efter expansion, en strävan som kolliderar med andra maktstrukturers expansion i samma område.
Ekonomiska fördelar, för båda parter, av att ha kontroll över ett större område, innebär förstås, om man bara ser till detta, en olöslig konflikt. Men den konflikten skulle delvis kunna lösas för båda parter genom handel över gränsen mellan vinstkrävande företag, som alla skulle ha intresse av det. Och nu har vi ju en globaliserad ekonomi…
Men ändå börjar det gå åt andra hållet, med allt större gränskonflikter. Problemet är att globaliseringen inte räcker till för att lösa allt större företags ökande behov av kontroll över råvarukällor m.m. i andra länder. Det som var (tillfälliga) lösningar för involverade makthavare (kapitalister och regeringar) blir nu istället till hot mot de mindre starka bland dem (som till och med kan vara regeringar).
En inte så liten uppgift för oss att sätta stopp för :–( … Men antalet makthavare med sådan enorm makt är i förhållande till hela jordens befolkning försvinnande litet 🙂 … Det allra största problemet är nog krigsindustrin och tillgången till vapen i fel händer :-[ … Kan vi vara klokare än dem? – Tillsammans kanske vi kan … :-]
/Bo
”Problemet är att globaliseringen inte räcker till för att lösa allt större företags ökande behov av kontroll över råvarukällor m.m. i andra länder. Det som var (tillfälliga) lösningar för involverade makthavare (kapitalister och regeringar) blir nu istället till hot mot de mindre starka bland dem (som till och med kan vara regeringar).”
Ja det kan verka lite komplicerat att det just beror på vår kapitalistiska marknadsekonomis ”nödvändiga” globalisering som, så att säga, förespråkar ”gränslösa” samhällen. Det är ju ”gränslösa” samhällen som vi alla borde sträva efter. Man kan tycka – vid en ytlig granskning – att det inte borde ligga i den rådande maktekonomins intressen att sträva efter ”gränslöshet” eftersom det var i den ekonomiska maktens intressen att ”dra upp gränser”, en gång i tiden. Detta verkar, som sagt, motsägelsefullt. Men förklaringen är naturligtvis så som du Bo beskriver den.
Jag tänker på EU, i det här sammanhanget. Unionen ska, inom sig, vara ”gränslös”. Alltså ska kapitalet kunna röra sig ”fritt” inom unionen oberoende av staters ”gränsdragningar”. Vilket även gäller för oss människor, boende inom unionen. Men som vi vet så är det här regelverket utformat på det viset att det i praktiken handlar om kapitalets ”frihet”.
Vid en ytlig granskning av EU så kan man även här anse att den här unionen står för någonting ”gott” – ”öppna gränser” för sina medlemsstater. Det är väl bra?
Så enkelt är det inte. EU börjar ju nu sönderfalla. Varför sker detta? Jo den ekonomiska globaliseringen för med sig att enskilda stater drabbas både negativt och positivt av denna ”ordning”. Stater som ser sig drabbas negativt söker sig därför istället ut ifrån unionen av, innerst inne, ekonomiska skäl.
Denna utveckling är i och för sig helt väntad när vi betraktar vår rådande marknadsekonomi med dess konsekvenser. Globaliseringen ”räcker inte till” som Bo skriver ovan. Alltså fungerar inte kapitalets ”behov” av ”gränslöshet” vilket då har sin orsak i att vår rådande marknadsekonomis inneboende krav medför att stater/samhällen missgynnas i den pågående globaliseringsprocessen. Stater bygger nu istället både fysiska- och organisatoriska ”murar” för att skydda ”sina egna” kapitalflöden.
Att denna ”process” leder till konflikter står väl utom allt tvivel?
/Jan
Det kan vara intressant, både filosofiskt och praktiskt, att skaffa sig en övergripande bild av uppbyggnaden och spelet mellan olika slags maktrelationer.
Den mest primitiva (ursprungliga) makten bygger på rena fysiska egenskaper och (den i hög grad sociala) förmågan att utveckla och utnyttja dem på ett för andra gynnsamt (eller hotfullt) sätt så att dessa i sin tur kan utnyttjas så att ett växande maktcentrum skapas – ett centrum som både kan stifta lagar och (ytterst genom våld) se till att de efterföljs.
Men detta kan bli outhärdligt för den närmaste befolkningen – om inte åtminstone några av de starkare lyckas samla en opposition som kräver medinflytande – ett slags embryo till politisk demokrati.
En viktig åtgärd för att underlätta fredliga relationer kan vara att på något sätt ’formalisera’ de eventuella system för ekonomiska överenskommelser (t.ex. överföring av kontroll över materiella tillgångar) som redan kan ha uppstått. Alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar, dvs att det endast skapats (och endast kan skapas) av det högsta maktcentrum som har ett allmänt stöd av befolkningen inom det område där systemet används. Med ett sådant system blir det mycket lättare för alla att skaffa sig just det som man behöver för tillfället.
Om man är ’smart’ kan man också skaffa sig lite mer än man egentligen borde ha fått i utbyte – och så småningom kan också flera andra ’smarta’ ha skaffat sig betydligt mer än vad det flesta har lyckats med när det gäller kontrollen över materiella tillgångar. Ett ojämlikt samhälle, vid sidan av den politiska hierarkin, har på så sätt uppstått utan att någon form av våld har behövt användas (annat än i ’brottsliga’ undantagsfall).
Kan detta (embryo till kapitalism) då betraktas som ett rättvist samhälle? Om man tar det kursiverade ordet ’borde’ (ovan) på allvar, borde svaret bli ’nej’.
Kapitalismen borde alltså inte betraktas som rättvis – vilket vi förstås visste!
/Bo
”En viktig åtgärd för att underlätta fredliga relationer kan vara att på något sätt ’formalisera’ de eventuella system för ekonomiska överenskommelser (t.ex. överföring av kontroll över materiella tillgångar) som redan kan ha uppstått. Alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar, dvs att det endast skapats (och endast kan skapas) av det högsta maktcentrum som har ett allmänt stöd av befolkningen inom det område där systemet används. Med ett sådant system blir det mycket lättare för alla att skaffa sig just det som man behöver för tillfället.”
Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett ”formaliserat system för ekonomiska överenskommelser”. Vilket även jag skriver under på. Och vi har utgått och utgår ifrån att ”alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar”. Men frågan är om det längre går att lita på ”att det fungerar”? Vilket vi ser att det inte gör.
Alltså borde man kunna räkna ut detta på förhand – när vårt ”formaliserade system för ekonomiska överenskommelser” (kapitalismen) blev etablerat att det inte skulle kunna fungera på grund av systemets nödvändiga inneboende krav – vilket Marx konstaterade och som nu var och en, vid lite eftertanke, bör kunna konstatera.
Jag vill även påstå att ”formaliserandet” i sig var en brottslig åtgärd av vårt dåvarande ”högsta maktcentrum”. Varför kan man påstå det?
Jo när ett ”maktcentrum formaliserar” ett ”system” så gör man det primärt utifrån maktens egna ”behov”.
En sådan ”formalisering” kan därför omöjligen förhålla sig objektiv till samhället som helhet utan den blir istället en subjektiv ”formalisering”, skapad av det rådande maktcentrat. Eftersom det då rådande maktcentrat ”formaliserade ekonomiska överenskommelser” som faktiskt skapade samhällelig orättvisa och självfallet fortfarande gör det så bör vi i objektivitetens namn hävda att detta var och är brottsligt.
Men, som sagt, det är ju inte vi som skriver lagarna!
/Jan
”Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett ’formaliserat system för ekonomiska överenskommelser’.” Ja det stämmer – men jag föreställde mig först ett betydligt ursprungligare stadium än det vi befinner oss i nu, alltså före en utvecklad kapitalism, men med det system som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet. Ett mycket praktiskt system för att möjliggöra framtida ersättning för något erhållet önskvärt föremål (V1), när man för tillfället inte har något lika önskvärt att erbjuda den ursprungliga ägaren (A). Dessutom gör systemet det möjligt att i stället erhålla något lika önskvärt (V2) från någon annan som erkänner systemet. Den önskade bytesrelationen V1–V2 kan på så sätt möjliggöras genom genom mellanledet ’pengar’ (P). Alltså, ur A’s synvinkel: V1–P och P–V2. Så långt är allt väl: två frivilliga transaktioner där ingen är (eller åtminstone känner sig) utnyttjad av A.
Men kanske var inte A intresserad av V2 som bruksvärde utan endast som allmänt bytesvärde, som denne kan ha förstått var högre än P, dvs P’. Man får följden P–V2, V2–P’, som inte heller ifrågasätts så länge den första transaktionen är obekant, eller om den andra transaktionen, med P’, betraktas som en rättvis belöning för en företagsamhet som ”skapar rikedom” och möjliggör stora och ojämnt fördelade investeringar.
I och med denna möjlighet måste de ”lyckligt lottade” ha erfarit ett starkt behov att lagligt befästa det som uppnåtts, som ett skydd mot de mindre lyckosamma. Också ett ideologiskt stöd behövs, enligt vilket de som lyckats betraktas som strävsamma och duktiga m.m. medan förlorarna ses som lata eller bara misslyckade. En stark polismakt behövs också för att försvara orättvisorna i det kapitalistiska systemet.
När detta är väletablerat finns knappast något att förlora genom att tillåta en allmän rösträtt, som kan minska spänningarna utan större förluster. Men frågan är hur länge det är möjligt…
Till sist, när jag nu läser ditt senaste mejl ser jag att mejlen kompletterar varandra ganska bra.
(Nu ska jag snart ut och protestera mot den uppkomna ordningen, som nu hotar att skapa den mest katastrofala situation som vårt system har åstadkommit sedan andra världskriget. Med alla organisationer som stöder manifestationen – ”Mot katastrofbudgeten!” – skulle det kunna bli den största på länge – ett tryck underifrån som verkligen behövs!)
/Bo
Fortsättning följer i nästa blogginlägg.
Politiska diskussioner 3
Fortsättning från föregående blogginlägg.
Så här i efterhand hoppas jag att det blev en stark manifestation – ”Mot katastrofbudgeten!”
Intressant det här med ”systemet som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet”.
Själv brukar jag alltid formulera mig på det viset att: våra samhällens maktstrukturella ordning uppstod för tusentals år sedan för att sedan ”leva” vidare in i vår tid.
Ungefär så brukar jag se på den samhälleliga historiska utvecklingen, fram till vår tid. Vilket jag förmodar att även du gör.
Men det är ju intressant det här med ”penningens” införande, som betalningsmedel. Jag förstår ditt resonemang att den ”smarte” personen i affärsuppgörelser kan se ett högre ”värde” i varan och därför säljer det vidare till det nya högre priset, för att helt enkelt tjäna pengar på uppgörelsen.
Pengarnas historia har ju flera tusentals år på nacken och det kanske är så, som jag tolkar dig, att ”penningens” införande blev själva den ”utlösande” faktorn som ”möjliggjorde kapitalismen”. Annars, som sagt, betraktar jag den samhälleliga strukturen som, i stora drag, fastställd före ”penningens” intåg på marknaden. Pengars cirkulerande på marknaden för tusentals år sedan ser jag mer som affärsuppgörelser mellan den samhälleliga eliten och inte något som ”vanligt” folk använde sig av. Men här kan jag absolut ha fel eftersom jag inte har tillräckligt fördjupande kunskaper i ämnet.
Hur som helst så är det mycket intressant att studera forntidens samhällen och söka förstå sambanden mellan dåtiden och nutiden.
/Jan
Ja, det blev en bra manifestation med uppåt 5000 personer på Medborgarplatsen trots lite snöblandat regn och snålblåst i skymningen och många bra talare, där nog Jonas Sjöstedt var bäst. Bra stämning utan provokationer – och därför naturligtvis ointressant för massmedia! Att det är så kan åtminstone delvis förklara extremhögerns framgångar…
[Jan:] ”våra samhällens maktstrukturella ordning uppstod för tusentals år sedan för att sedan ”leva” vidare in i vår tid”. Ja, några samhällsomvandlingar som varit så fullständiga att tidigare maktförhållanden mer eller mindre utplånats har nog knappast skett. Mäktiga personer som överlevt en omvandling kan nog bidra till att mycket av det gamla vidarebefordras. Det är alltid svårt att skapa helt nya strukturer, så du har nog rätt.
Även utan ett allmänt betalningsmedel var det nog möjligt för företagsamma människor att successivt öka sin kontroll över (ägande av) materiella tillgångar genom fördelaktiga byten. Men rent våld kan då ha varit ett mera direkt sätt att skaffa sig kontroll. Med system av lagar kunde nog våldet minskas, men det kan också ha gjort samhället mera statiskt och med undersåtar starkt beroende av överheten (om de inte levde isolerat). Pengar kan i så fall först ha varit ett medel för de styrande att skjuta upp ett krav på tilldelning av resurser (och även tjänster) som inte omedelbart kan uppfyllas – alltså en garanti om ett framtida tillskott som då också kunde användas som ett bytesmedel för något som man hade ett mer omedelbart behov av.
Så kan man tänka sig att penningsystem kan ha uppstått på flera platser i världen. Tillsammans med fysiskt erövringar kan det romerska penningsystemet ha bidragit till romarrikets makt, med dess skattskrivningar för att också driva in pengarna (nu spekulerar jag kanske för mycket). Men penningcirkulationen var kanske inte så stor på grund av användningen av slavar utan betalningsförmåga på den ”fria marknaden”, och dessutom fanns det inte så effektiva massproducerande fabriker för en stor marknad, så det fanns inte samma möjligheter att ackumulera kapital utan direkt våldsanvändning (eller korruption inom makthierarkin).
Industrialismen var nog det som gav de slutliga förutsättningarna för kapitalismens uppkomst. Särskilt i England där flera viktiga faktorer fanns, råvaror (bl.a. brutalt införskaffade från kolonier) och inte minst kol på hemmaplan, som kunde bidra till järnframställning och driva maskiner och även ångbåtar som underlättade importen. Dessutom fanns det, bl.a. på grund av detta många arbetslösa ungdomar som inte hade någon mark att försörja sig på men kunde erbjudas lågbetalt arbete.
– Början på en fascinerande, och skrämmande, historia som jag också borde kunna bättre. Jag har läst Andreas Malms bok ”Fossil Capital”, som tyvärr bara verkar finnas på engelska, men säkert är hans bok ”När kapitalet tar till vapen: Om imperialism i vår tid” också mycket intressant”. Ska nog skaffa den.
/Bo
Jag dristar mig till att återgå till det ”ämne” som vi startade vår diskussion med, nämligen klimatfrågan, ”ödesfrågan”. Klimatmötet i Katowice, Polen.
Har några avgörande framsteg tagits på mötet? Enligt mitt sätt att se på det hela så har inga avgörande framsteg tagits. Och jag förväntade mig inte heller att några avgörande framsteg varken skulle eller kunde tas. Vad grundar jag detta mitt resonemang på?
Jo, som jag i tidigare diskussioner framhärdat så beror avsaknaden av nödvändiga framsteg på att de politiska besluten är underställda de ekonomiska beslutsprocesserna. För att förtydliga: Hur ska mötesdeltagarna i Katowice kunna formulera bindande avtal när dom saknar, som jag menar, ”mandatet” att i praktiken ”styra om” vår kapitalistiska marknadsekonomi.
De avtal som har skrivits är ju frivilliga och det kan vi alla räkna ut vad det innebär. Det innebär att vår rådande marknadsekonomi ”rullar” på som den är van att göra. Vilket då för med sig att inte heller 2 graders målet kan nås. Och innerst inne så hade vi väl inte förväntat oss något annat?
Nej jag ser ingen lösning av klimatproblematiken så länge som vi lever i vårt nu rådande ekonomiska system.
Vad jag skulle ha önskat mig mest av klimatmötet det vore om mötesdeltagarna kom fram till följande skrivning: ”Människans negativa klimatpåverkan beror på att vi alla lever i en kapitalistisk marknadsekonomi som förutsätter en ständig ekonomisk tillväxt vilket alltså är själva grundorsaken till att vi inte klarar att hålla oss under de klimatmål som ekologisk hållbarhet kräver.”
Men som vi också inser: att tala klartext gäller inte i sådana här exklusiva sammanhang. För övrigt är väl deltagarna knappast mottagliga för den här sortens infallsvinklar på klimatproblematiken?
/Jan
Som ”etablissemangets guru” Johan Rockström sa i det viktiga nyhetsmagasinet The Guardian: ”Vi fortsätter att följa en väg som är väldigt farlig och kommer att leda till en 3–4 grader varmare värld under detta sekel”.
Och Samuel Jarrick, talesperson för Klimataktion, som talade på mötet igår, säger att ”Eftersom klimatförhandlingarna helt bygger på frivilliga åtaganden från medlemsländerna är det upp till oss att se till att minst femdubbla ambitionerna, om vi ska ha skuggan av en chans att undvika klimatkaos.”
Det har nu gjorts så många noggranna studier att det inte finns någon anledning att betvivla det.
Men samtidigt anser ekonomipristagaren William Nordhaus att det skulle bli alltför höga kostnader för vår ekonomi om temperaturstegringen tvingas hålla sig under 3,5 grader! Han kanske också har rätt! – men i så fall är det bara ett ytterligare ett bevis på att det är vårt ekonomiska system som är problemet, och med en sådan systemkritik är det knappast troligt att han skulle ha fått ett ekonomipris till Nobels minne. Det handlar om ideologi, inte vetenskap.
Men vad säger de ’riktiga’ vetenskapsmännen? Allt fler erkänner nog systemproblemet. Men så länge de är beroende av systemet är det svårt för dem att opponera sig. De måste ta risken att bli avskedade eller förlora sina uppdrag för att på allvar förena sig med oss andra som inser problemet.
Så vad bör vi, som inte ser någon ”lösning av klimatproblematiken så länge som vi lever i vårt nu rådande ekonomiska system”, göra – om vi inte bara vill vänta tills den stora socioekologiska ekonomiska kollapsen kommer?
Jag tycker att vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system.
/Bo
”Men vad säger de ’riktiga’ vetenskapsmännen? Allt fler erkänner nog systemproblemet. Men så länge de är beroende av systemet är det svårt för dem att opponera sig. De måste ta risken att bli avskedade eller förlora sina uppdrag för att på allvar förena sig med oss andra som inser problemet.”
Ja, självklart fungerar det så här, som du skriver ovan. Alltså sitter vi alla inklusive de ”riktiga vetenskapsmännen” i rävsaxen, som jag brukar säga. Och detta gäller också våra politiker. Även de – jag skulle nog vilja säga de flesta – ”erkänner nog systemproblemet”.
Därför måste vi alla underordna oss vår rådande marknadsekonomis ”spelregler”, om vi vill överleva. Vårt ekonomiska system har en närmast total makt över oss och därmed över våra liv. Så länge som vi är med och producerar mervärden – skit samma egentligen vad det handlar om – så ”belönar” systemet oss. När vi inte längre producerar mervärden då blir vi ointressanta och ”dumpas” över till det övriga samhällets olika inrättningar.
Ska våra samhällen fungera så här? Nej naturligtvis inte, de ska fungera tvärt om. Det är vi alla inklusive de ”riktiga vetenskapsmännen” och våra politiker som ska agera och därmed förändra strukturella missförhållanden. Hur ska vi annars kunna förändra felaktiga samhällssystem?
Som sagt, vi alla sitter i rävsaxen! Men ingen av oss vågar, så att säga, förändra – med risk för repressalier.
Kan vi förstå att vi på sätt och vis lever våra liv i en ekonomisk diktatur? Inte undra på att delegaterna vid klimatmötet i Katowice blir ”omyndigförklarade” när det kommer till fattandet av beslut.
”Jag tycker att vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system.”
Helt rätt!
/Jan
”När vi inte längre producerar mervärden då blir vi ointressanta och ”dumpas” över till det övriga samhällets olika inrättningar.”
Detta är ju omänskligt, så för att ”mildra problemet” behöver de (som borde vara) ansvariga en övertygande ideologi som stöd för ointresset – och också gärna ett stöd för att minska samhällets kostnader eller, om det inte det är möjligt på grund av humana krav, se till att de minimerade kostnaderna (som ändå inte behöver vara så små på grund av dåligt tillgodosedda behov) åtminstone delvis kan bli till vinster i privata inrättningar.
Den mest framgångsrika ideologin för ett sådant stöd ”stöd för samhällelig likgiltighet” är utan tvekan nyliberalismen, som överbetonar varje individs eget ansvar för den sociala situation som denne befinner sig i (Margaret Thatcher lär till och med ha sagt att samhällen inte finns: ”There is no such thing as society”. – Jag hittade faktiskt ett längre citat, på ’The Spectators’ webbsida, https://blogs.spectator.co.uk/2013/04/margaret-thatcher-in-quotes/, som bekräftar denna hennes syn på det individuella ansvaret: ”There is no such thing as society. There is living tapestry of men and women and people and the beauty of that tapestry and the quality of our lives will depend upon how much each of us is prepared to take responsibility for ourselves and each of us prepared to turn round and help by our own efforts those who are unfortunate.”)
Nyliberalismen har tyvärr blivit så världsomfattande att dess negativa konsekvenser för stora befolkningsskikt har blivit så omfattande att sittande regeringar och regenter har röstats bort och ersatts av andra, i många fall ännu mer nyliberala tack vare ett stort inflytande från mäktiga ’representanter’ för ’näringslivet’ (t.ex. Trump och i värsta fall vår blivande regering). Dessa måste till varje pris försöka vända det missnöje – som bidrog till att de blev valda (utan att kunna/vilja lösa problemen) och som hotar att fortsätta – bort från dem själva. En väldigt farlig grogrund för nyliberalismens yttersta konsekvens: ren fascism eller nazism. Men det handlar här inte om ett direkt orsakssamband utan om en ond spiral: extrem kapitalistisk ideologi –> obönhörligt ökande ekonomisk ojämlikhet –> behov av mindre mäktiga syndabockar –> …
Vad kan vi göra åt det? – Med risk för att upprepa mig: … vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system. 🙂
/Bo
Ja jag ser nyliberalismen som en ”naturlig” påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall. Jag menar att när kapitalismen får allt svårare att uppfylla kraven på kapitalets värdestegring då krävs det politisk hjälp för att kunna nå denna förväntade värdestegring. I detta läge uppstår nyliberalismen som ett svar på kapitalets behov av ständig värdestegring.
Vår kapitalistiska marknadsekonomi – som står över politikens beslutsprocesser – skapar därmed en politik (om än omedvetet) vars ideologi naturligtvis går ut på att rädda systemet, sett utifrån den rådande marknadsekonomins prioriteringar.
Om nu denna min fundering kring nyliberalismen skulle stämma då har, så att säga, nyliberalismen ingen uppgift att fylla i en kapitalistisk marknadsekonomi som är ”välmående”. Alltså när kapitalismen är ”självgående” utan ”inblandning” av exempelvis samhälleliga subventioner av alla möjliga varianter, då behövs heller inget politiskt stöd för att ”upprätthålla” detta systems fortlevnad. Systemet klarar sig utan politisk/samhällelig inblandning.
Men, som sagt, idag klarar sig inte vår rådande marknadsekonomi utan politisk/samhällelig inblandning. Detta systemets avsaknad av ekonomiskt stöd täcks därför upp av en politisk ideologi, nyliberalismen, vars grundidé består i att, till varje pris, rädda systemet.
Vilket då får till följd att ett tilltagande sönderfall av vårt ekonomiska system leder till en allt radikalare nyliberalism som kan utvecklas till fascism.
Jag tolkar ditt inlägg ungefär på liknande sätt, som jag själv ser på nyliberalismen.
/Jan
– [Jan:] ”… jag ser nyliberalismen som en ”naturlig” påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall.”
Ja, dess införande var säkert både en fördröjd motreaktion mot vänsterrörelserna på 60- och 70-talen och ett svar på ökande svårigheterna att ackumulera kapital (ett sätt att uttrycka konsekvenserna av ’värdestegring’ som ett flöde av pengar från många mindre källor till betydligt färre mottagare som samlar pengarna i gränslöst rymliga ”reservoarer” av finansiellt kapital. Men om alltför mycket samlas där, kan källorna (om penningmängden är begränsad) börja sina så att inflödet inte blir så stort som förväntat, vilket bl.a. kan hindra planerade investeringar och sprida sig som kriser i systemet. Mera pengar måste alltså cirkulera i ekonomin.
Men statligt utgivna pengar skulle öka statens ekonomiska förmåga för mycket i förhållande till privata makthavares möjligheter och hota den önskade privata penningackumulationen, själva drivkraften till det nyliberala projektet. Den avgörande lösningen för den redan kapitalstarka och mäktiga borgerligheten blev att få staten att tillåta i stort sett obegränsade möjligheter för banker att låna ut pengar utan att kräva ”alltför mycket ekonomiska tillgångar” som säkerhet.
Det här kan väl ses som en komplettering till ditt första och andra stycke (jag tror att det är bra med flera olika perspektiv på samma fenomen – särskilt när det är så svårgripbart som kapitalismen.
Mellanstycket om en ”välmående” kapitalism som inte behöver någon inblandning är egentligen, på grund av kapitalismens ständiga ofrånkomliga kriser, nästan överflödigt – utom under korta perioder, då kapitalismen ändå borde överges på grund av dess ”externa” naturförstörande effekter.
Inte heller den motsatta lösningen, att göra staten ekonomiskt stark genom tillräckligt höga och progressiva skatter, som fungerade under efterkrigstiden fram till 70-talet, har visat sig vara tillräckligt effektiv för att motverka den borgerliga kapitalackumulationen.
Hur ska vi då befria oss från detta gissel utan att riskera att bidra till något ännu värre – en eskalerande nyfascism? Kan avsnitten 1 och 3 i min ”Ekonomisk demokrati”, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, ge några idéer som är värda att diskuteras?
/Bo
”Hur ska vi då befria oss från detta gissel …?”
Avsnitten i ”Ekonomisk demokrati” instämmer jag helt och hållet i. Du ställer en högaktuell fråga som vi alla, samhället, måste förhålla oss till och därmed ta ställning i. Hur gör vi?
Men förhåller sig samhället till denna fråga? Nej jag tvivlar på att samhället med sin politiska elit förhåller sig till denna frågeställning. Därför måste ”folket” ta tag i denna fråga. Rörelser tar ställning och kommer att behöva ta ännu mer ställning i frågan. Dessa ”folkliga” rörelser måste dessutom växa sig stora och starka för att kunna få ett betydande samhälleligt inflytande.
”… vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system. :-)”
Ja vad kan vi göra? Ovanstående rader instämmer jag naturligtvis i. Är nyfiken på att höra om du har en idé om hur vi bör gå till väga, rent praktiskt, med dessa ”studier”?
/Jan
Så vi är redan deltagare i ”studier … grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik”. Men vi behöver också fördjupa våra kunskaper. Den bästa fördjupning jag kan komma på för tillfället är en bok som jag läste för sex år sedan: ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” av David Harvey, https://www.bokus.com/bok/9789186273231/kapitalets-gata-och-kapitalismens-kriser/. Det är nog en av de bästa böckerna om hur kapitalet ’fungerar’ som finns på svenska (och överensstämmer naturligtvis – om jag inte har missuppfattat honom – ganska väl, men betydligt mer utvecklat, med hur jag själv tänker om kapitalismen).
Harvey ger alltså en bra grund att utgå ifrån – utan detaljerade anvisningar om vad som behöver göras. Det måste bli vårt eget verk beroende på våra personliga förutsättningar och vilka roller vi på olika sätt har råkat få i samhället.
Jag har naturligtvis tänkt mig att mitt häfte ”Ekonomisk demokrati” ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar. Alltså att tillsammans med det bifogade ”Språngmanifestet” fungera som ett inte alltför detaljerat manifest för en demokratisk omvandling av samhället som kan accepteras av många. Det kan alltså behöva justeras och kompletteras på olika sätt beroende på olika omständigheter. En viktig ’uppgift’ för en sådan text bör vara att bidra till att en omvandlingsprocess inte urartar på grund av konkurrens och oenighet om de grundläggande demokratiska målen.
Punkterna 1-6 i avsnitt 2 i häftet är ett förslag till regelverk som skulle kunna gälla för nybildade (eller demokratiserade) företag – ’kooperativ’ enligt min definition. Till att börja med är nog punkt 1-4 mest aktuella, men så småningom borde samhällets roll bli alltmer akut och då kan strukturer ungefär enligt 5-6 behövas. Samtidigt bör avsnitt 4 (’språngmanifestet’) vara aktuellt för manifestationer för olika aktuella krav beroende på händelseutvecklingen i samhället. Det handlar om mycket som det redan protesteras en hel del emot. Så det är bara att fortsätta!
/Bo
Tack för tipsen om Harveys bok. Själv så har jag, genom åren, blivit mest påverkad av Marx genom hans böcker och skrifter. De är ju lika aktuella nu som då.
Jag förstår dina tankar kring ”Ekonomisk demokrati” och att den ”ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar.”
Javisst, det är ju helt rätt! Problemet som vi brottas med, som jag ser det, är ”skapandet av en rörelse”.
Om detta problem har vi både skrivit och talat om. Jag ser, som du vet, internet som den mest framkomliga vägen, att ta sig fram på. Vet inte om du delar den här åsikten?
Hur ska vi då agera på nätet? Jo genom att skriva, som vi nu gör, och länka ut vårt skrivande. Det finns inga genvägar utan det får ta den tid det tar.
Som du vet så har jag tidigare föreslagit att vi skulle kunna träffas fysiskt och föra politiska diskussioner som videofilmas och sedan länkas ut. Detta är ju också ett sätt att föra ut våra ”budskap”. Naturligtvis får man ta med i beräkningen att ett sådant scenario kan misslyckas men, jag menar att, vi bör försöka ta oss an alla de möjligheter som står till buds, även om resultatet visar sig bli ett misslyckande. Vad har vi att förlora?
Ändå har jag nog kommit fram till åsikten att vi genom det skrivna ordet kan få ett större genomslag. Vilket, som sagt, inte hindrar oss från att använda både den videofilmade diskussionen och den skrivna diskussionen, för att få ut våra ”budskap”.
/Jan
”[Marx böcker och skrifter] är ju lika aktuella nu som då”.
Ja, det har David Harvey också sagt! Men ändå skriver han i ”Kapitalets gåta…” (2010): ”Idag behöver vi nya mentala föreställningar som kan hjälpa oss att förstå världen”. Han bidrar förstås själv till det, men det kan, och måste, vi också göra eftersom världen förändras ständigt. Det finns mycket som tyvärr bara finns på engelska (och Harvey själv kan man hitta på YouTube), men det här tycker jag är en mycket läsvärd översättning (till skillnad från ett par översättningar jag har försökt läsa av Naomi Kleins böcker).
Ja, internet borde åtminstone vara den mest framkomliga vägen. Men t.ex. Facebook (och liknande sociala medier) har avancerade digitala system som kopplar ihop människor som systemet uppfattar som att de skulle passa som ”vänner” (oftast enligt principen att en väns vän också borde vara min vän). Det kan vara väldigt effektivt, men kan också bli väldigt fel. Det kan också utnyttjas av personer som vill skada de nätverk som har uppstått på så sätt. Så man måste vara försiktig så att man inte råkar ut för för ”troll” som inte är intresserade av någon diskussion utan bara vill förstöra den. För mer utvecklade diskussioner är åtminstone Facebook inte särskilt lämpligt – det är i allt för hög grad inriktat på rena känsloresponser, ”likes”, ”emojis”, och mer eller mindre datorgenererade kontaktförslag som stör det man redan håller på med kommer ständigt. Och man har alltför dålig kontroll över vart det man själv håller på med tar vägen och hur det presenteras för andra.
Vi borde alltså utveckla nätverk som vi själva har kontroll över och inte förlita oss på system där andra har den övergripande makten – om det finns sådana. Mejlgrupper är i alla fall än så länge ganska ostörda, och före Facebook var särskilda ämnesorienterade diskussionssajter med ’moderatorer’ som höll ordning på nättrollen mer verksamma än de verkar vara nu. Men de måste skötas noga, och spam var ett problem redan då.
Från vårt ”uppifrånperspektiv” tycker jag att vi har två viktiga nivåer att arbeta på: 1) en ”intern” nivå, där vi arbetar med utveckling vår förståelse av samhället och hur det kan förändras och 2) en ”extern” nivå för en vidare spridning av det vi kommer fram till på ett mera tillgängligt sätt i direkta samtal och i många olika medier (men så att det inte kan skada oss så lätt som Facebook skulle kunna göra). Om liknande arbete görs på flera ställen i landet/världen (vilket säkert sker) så kan man hoppas på en exponentiell spridning, som på många olika sätt skulle kunna leda till stora positiva förändringar, mentalt, socialt, ekonomiskt, ekologiskt och politiskt. Men fortfarande ganska oklart hur det kan komma att ske på olika ställen i världen.
Internet kan förstås användas på många olika sätt, men jag tycker att vi bör vara lite försiktiga med ”sociala” medier och deras automatiska kontaktskapande funktion (som i första hand är avsedd att tillgodose betalande användares intressen. Hur kan de annars vara så ekonomiskt framgångsrika?).
/Bo
”Från vårt ”uppifrånperspektiv” tycker jag att vi har två viktiga nivåer att arbeta på: 1) en ”intern” nivå, där vi arbetar med utveckling vår förståelse av samhället och hur det kan förändras och 2) en ”extern” nivå för en vidare spridning av det vi kommer fram till på ett mera tillgängligt sätt i direkta samtal och i många olika medier (men så att det inte kan skada oss så lätt som Facebook skulle kunna göra).”
Så ska vi naturligtvis ta oss an den ”uppgift” som vi har föresatt oss. Vad beträffar Facebook så har jag inga tankar på att vi ska ta oss vidare den vägen. Vet egentligen inte hur den fungerar, trots att jag en gång anmälde mig. Nej med ”sociala medier” menar jag att vi arbetar på som vi nu gör och länkar ut vårt material till såväl hemsidor,mejlgrupper som pappersmedia vilka vi känner förtroende för. Och så ser vi fram emot en ”exponentiell spridning”.
Lite diskussionsfunderingar så här inför helgerna: Nu är vi, som det heter, på toppen av en högkonjunktur. Likväl så dras många av våra offentliga ”inrättningar” – kommuner och landsting – med stora underskott. Hur kan detta komma sig när vi nu har en så kallad högkonjunktur? Går detta att förklara?
Ett försök till förklaring: Tydligt är att utgifterna överstiger intäkterna. Eftersom intäkterna till största delen täcks av skatter så bör detta betyda att skatteintäkterna inte räcker till för att balansera utgifterna. Skatteuttagen bör alltså öka. Men detta låter sig inte göras bland annat beroende på att det finns för få skattepliktiga människor.
Alltså avfolkning med åtföljande urbanisering till storstäder, som vi alla känner till. Med minskade antal arbetstillfällen så minskar också skatteintäkterna. Att det förhåller sig så är ingen nyhet för oss.
Vad resulterar den här destruktiva utvecklingen i? Jo den resulterar i att den offentliga välfärden inte kan fullgöra sina uppdrag. Det kostar för mycket. Privatägda ”välfärdsföretag” kommer då in på den här ”marknaden” genom så kallade upphandlingar som det offentliga är ålagda att genomföra. Härmed växer oftast underskotten ännu mer eftersom betalningsansvaret ligger på det offentliga. De privatägda ”välfärdsföretagen” ska ju förutom ”driftskostnader” även ge en ”skälig” avkastning till sina ägare.
Ett försök till förklaring. Som vi bör se så kan inte denna utveckling vara hållbar. Men detta var heller ingen nyhet! Vi lever ju i en kapitalistisk marknadsekonomi och den här utvecklingen är därför helt ”normal”.
—————————
När nu välfärden succesivt urholkas så protesterar vi alla, med rätta. Ibland så sker det stora demonstrationer mot de politiska beslut som verkställer välfärdens nedmontering. Men det är mycket sällan eller snarare aldrig som orsakssammanhangen till nedmonteringen av exempelvis en skolas nedläggning ”medvetandegörs”.
Orsakerna till nedläggningen sägs bero på ”nödvändiga ekonomiska besparingar”, eller hur det nu brukar beskrivas. Och denna beskrivning är i och för sig helt riktig när man ser sambandet mellan offentliga utgifter och den rådande marknadsekonomins inverkan på samhället.
Denna beskrivning är emellertid ofullständig emedan den ”blundar” för de grundläggande orsakssammanhangen som ju beror på att vår rådande marknadsekonomis inneboende prioriteringar leder till avfolkning av landsbygden. Människor blir därför, kan man säga, förda bakom ljuset eftersom de grundläggande orsakssammanhangen inte ”redovisas”.
Å andra sidan så kan man fråga sig: vem ska ”redovisa” de grundläggande orsakssammanhangen? Ansvariga politiker är lika omedvetna som de drabbade landsbygdsborna. Ingen ser sambanden.
Protester och demonstrationer måste därför innehålla grundläggande ”fakta” om varför välfärden nedmonteras.
/Jan
———————————————————————————————-
Februari 2019
Politiska diskussioner 4
Politisk vs ekonomisk makt.
En diskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.
Att förstå skillnaden mellan politisk makt och ekonomisk makt.
I vår rådande samhällsstruktur så tas politiska beslut utifrån den rådande ”ordning” som gäller i samhället. Därför kan man säga att den rådande ”ordningen” liksom bestämmer vad politiken har att rätta sig efter. Om ni förstår vad jag menar? Den rådande ”ordningen” är på så vis ”överordnad” de politiska beslutsprocesser som tas.
Eftersom jag nu påstår det här då innebär detta, i så fall, att politiken har att förhålla sig till en viss ”ordning”, alltså den rådande. Med andra ord så ”underordnas” politiken den rådande ”ordningen”.
Försök till förtydligande: En samhällsstruktur som är inriktad på ekonomisk tillväxt där kapitalet är privatägt måste – för sin egen överlevnad – eller kanske rättare sagt nödgas konkurrera och detta på en alltmer globaliserad marknad (som ju uppstår just ”tack vare” konkurrensen). Denna samhälleliga struktur har politiken att rätta sig efter.
Ett kortfattat inlägg i förståelsen av skillnaden mellan politisk makt och ekonomisk makt.
Varför är denna skillnad viktig att förstå? Jo därför att många debattörer och ”klimatexperter” påstår – som jag tolkar debatten – att ”vi alla” är medskyldiga till vår ohållbara ekologiska utveckling. Det förekommer – vill jag påstå – ingen uttalad kritik mot vår kapitalistiska marknadsekonomi som en grundläggande orsak till det ”dilemma” som vi befinner oss i.
Alltså förstås inte skillnaden i relationen mellan politisk makt och ekonomisk makt.
———-
Vår rådande ”ordning” – eller som jag oftare uttrycker mig (vår rådande samhälleliga struktur) – är uppbyggd utifrån orättvisa/ojämlika socioekonomiska strukturella relationer mellan oss människor. Och detta påstående tror jag nog de flesta, i våra samhällen, instämmer i.
Att detta ”instämmande” kan anta olika former av ”uttryck”, hos var och en, bör heller inte vara så svårt att förstå. Jag menar att vi kan ha – vilket vi har – helt olika uppfattningar om ideologiska övertygelser till varför världen ser ut som den gör men vi alla, i stort sett, har den gemensamma uppfattningen att någonting är ”galet” – för att uttrycka sig milt – med vår värld.
Vissas ”uttryck” antar också former av destruktivt socialt beteende som också påvisar, på sitt sätt, att den rådande ”ordningen” är orättvis. Förutom att vår rådande ”ordning” är orättvis så skapar också denna ”ordning” social oro, vilket heller inte bör vara svårt att förstå.
Så ser alltså vår värld ut – för att uttrycka sig mycket kortfattat – och denna, som jag benämner ”ordning”, har vi alla att förhålla oss till.
En sådan ”ordning” uppstår naturligtvis på något vis. Den kan, så att säga, inte bara ”ramla” ned på oss, utan den kräver mänskliga beslutsprocesser för skapandet av denna ”ordning”. Vilket vi även här, antar jag, bör vara ganska eniga i förståelsen av.
Som vi dessutom alla, i stort sett, är ense om så är det att den här ”ordningen” bygger på ekonomisk makt och hur denna ekonomiska fördelning har gått till och går till.
Om vi nu är ense om det här – vilket jag ju påstår – så betyder ju detta att vår ”ordning” utgår ifrån den dåvarande och nuvarande ekonomiska makten – alltså dels historiskt sett och att den ”ärvts” vidare in i vår egen tid. Vår rådande ”ordning” har därav framför allt med rådande ekonomisk makt att göra. Vilket, som sagt, vi alla nog är överens om. Egentligen inga konstigheter alltså angående en sådan förståelse om ”sakernas tillstånd”.
Varför förändras då inte ”ordningen” när vi alla – påstår jag – har en sådan förståelse om ”sakernas tillstånd”? Jag låter denna fråga bli obesvarad just nu och återkommer till den.
/Jan
Jag tror att vi, inför det svåra ämnet ”politisk gentemot ekonomisk makt” bör ta några steg ”tillbaka till grunderna”, för att förhoppningsvis få det lite lättare längre fram.
Kanske kan dessa grunder vara:
1. Ett ”urtillstånd” där mänskligheten kan livnära sig direkt av det som produceras av det ekosystem hon befinner sig i och där det finns utrymme för stora familjegrupper att utan förödande konfrontationer förflytta sig bort från andra grupper, som livnär sig av samma tillgångar, till andra områden med tillräckliga resurser.
2. En situation med allmänt minskade resurser, där en eller flera grupper har lyckats få mer gynnsamma förhållanden genom att a) befinna sig på en säkrare plats med rikare naturtillgångar än övriga, b) kunna utnyttja dessa bättre än andra genom olika uppfinningar, t.ex. odling och social organisering, c) ha skaffat sig effektiva metoder för att försvara dessa och, i bästa fall, d) ha sociala metoder för ett fredligt utbyte av resurser med andra grupper.
3. Det sistnämnda, fredligt utbyte av resurser,,,, är en förutsättning för att bilda större grupper med bättre möjligheter att fördela de naturtillgångar som finns i ett område – men det blir större avstånd mellan människorna, både vertikalt, i sociala makthierarkier av olika slag, och horisontellt, i form av stora fysiska avstånd. De högsta sociala makthavarna i ett sådant stort område kan behöva ett effektivt system för fördelning av resurser, ett system som inte belastar deras verksamhet alltför mycket och som kan vara en hjälp när önskade resurser inte är tillgängliga. Den enklaste lösningen är ett enhetligt, massproducerat, kvantifierbart och allmängiltigt system av symboliska ersättningar (’pengar’) för allmänt eftertraktade men inte omedelbart tillgängliga resurser, ersättningar som också kan fördelas till ”allmänheten” enligt vissa, av makten bestämda, villkor – t.ex. som ’lön’ för en överenskommen mängd arbete.
4. Användningen av pengar förutsätter att kunskaperna om vad de kan användas som ersättning för är allmänt spridda och att fördelningen av ’ägandet’, dvs. ’kontrollen över de tillgängliga resurserna (’den ekonomiska makten’) är någorlunda accepterad av samhällsmedborgarna. Men pengarnas möjlighet till successiva vinstgivande transaktioner innebär också att de utan våld (genom handel) kan åstadkomma ekonomiska förändringar inom de socialt accepterade maktförhållandena – förändringar som så småningom kan bli så stora att de mäktigaste bland de sociala makthavarna (den politiska eliten) till slut enas om att bygga upp ett starkt våldsbaserat försvar för både den politiska och den ekonomiska makten.
På dessa sätt har den högsta makten blivit uppdelad i ett komplicerat system av ekonomisk makt, politisk makt och våldsbaserad makt – ett instabilt system med stora brister, särskilt när det gäller en maktfaktor, som borde vara verksam i alla dessa tre områden och som inte ens har nämnts här: demokratiskt beslutsfattande. Här är en kort definition (som jag har använt tidigare):
Ett beslutsfattande är ’demokratiskt’ om det sker under ett jämlikt fördelat inflytande av alla som berörs av det (t.ex. genom en röst per person) – alltid enligt principen om alla människors lika värde.
/Bo
En bra beskrivning av ”grunderna” Bo!
Mina kommentarer:
1. ”Urtillståndet” har jag alltid betraktat som det ”ideala tillståndet” för mänskligheten och jag tolkar din beskrivning som att du delar denna åsikt.
2. ”Minskade resurser”. Så kan det naturligtvis ha gått till när du beskriver de olika scenarierna under a; b; c; och d. Naturligtvis spekulationer som även jag kan skriva under på. Mer eller mindre ”gynnsamma förhållanden” är likaså ett självklart scenario för olika ”grupper” av människor. Människan har ju lärt sig att anpassa sig från det ”gynnsammaste förhållandet” till det mest extremt ”missgynnsammaste förhållandet” och ändå kunnat leva sitt liv i ”harmoni” med sin natur och också, som jag förmodar, med sina närmaste grannar (vilket kanske ändå kan diskuteras) om vi förhåller oss till ”urtillståndet”.
3. ”d; fredligt utbyte av resurser med andra grupper”. Då ställer jag frågan: Varför måste det uppstå ”vertikala” avstånd mellan människorna i form av ”sociala makthierarkier”? Att detta har uppstått – någon gång under historiens gång – råder ingen tvekan om. Men hur uppstår dessa ”sociala makthierarkier”? Kan det inte vara så att dessa ”makthierarkier” tillskansas genom olika former av förtryck? Vilket jag förmodar att du också menar. Dessa ”makthierarkier” tar, så att säga, saken i egna händer utan en demokratisk hänsyn till den övriga gruppen. Ungefär så tolkar jag själv historiens framväxt av ”sociala makthierarkier”. Din beskrivning av ”symboliska ersättningar (pengar)” är mycket träffsäker, anser jag. Det stora historiska ”felet” under mänsklighetens utveckling, menar jag, tillkom just genom uppkomsten av ”sociala makthierarkier”. Men detta ”fel” skulle kunna ha undvikits om naturliga/demokratiska beslutsprocesser hade fått råda. I den här frågan Bo finns det oerhört mycket att diskutera om. Just för att den är så ”grundläggande”.
4. ”Kontrollen över de tillgängliga resurserna”. När denna ”kontroll” behärskas av privata intressen så tar historien den gång som vi nu känner till och som du också beskriver på ett bra sätt. Det har saknats ”demokrati” och det saknas fortfarande ”demokrati”. Tänk att vår mest ”bestämmande sektor” i vårt samhälle fortfarande sköts odemokratiskt.
/Jan
1. Ja, det jag kallade ”urtillstånd” har ju – kanske med enklare, ej miljöförstörande, hantverksmässig produktion – kunnat fungera i ca 200.000 år, medan hela vår existens är hotad efter bara drygt 200 år av kolbaserad kapitalistisk industrialism!
2. ”Människan har ju lärt sig att anpassa sig … och … kunnat leva sitt liv i ’harmoni’ med sin natur och också, som jag förmodar, med sina närmaste grannar (vilket kanske ändå kan diskuteras)”. Ja, när t.ex. grupper som länge har levt åtskilda och utvecklat egna traditioner och språk, från olika håll (av olika skäl) tvingats förflytta sig till ett område med bra resurser, men som inte räcker till alla, då har nog våldsamma konflikter kunnat uppstå. Men med hantverksproducerade vapen (i begränsad omfattning) har inte någon effektiv förstörelse av de ekosystembaserade livsvillkoren för människan kunnat ske, eftersom vi fortfarande finns kvar – men hur länge till?
3. ”Men hur uppstår dessa ’sociala makthierarkier’?” Det enklaste sättet, som inte kräver någon särskild planering, eftersom utfallet ändå är osäkert, är att konfrontera kampinriktade människor mot varandra i en situation där det finns attraktiva resurser för välbefinnande, men inte i tillräcklig mängd för att tillfredsställa allas önskemål. En konkurrenssituation skulle uppstå, både för människor och andra djur, och i många fall skulle några individer få mera dominanta roller än tidigare och bidra till en slags makthierarki inom gruppen. Men som enskilda individer är det inte säkert att skillnaden skulle bli så stor. Det avgörande är rollfördelningen – alltså en gruppegenskap. Att vissa (gynnade) individer senare är beredda till ett individuellt försvar av själva hierarkin är en ytterligare komplikation. Men naturligtvis kan makthierarkier också startas och utgå både från individer och mindre grupper med sådana auktoritära sympatier och strukturer. Etableringen sker framför allt uppifrån och ned och på ett hotfullt sätt, även om en karismatisk auktoritär ledare kan lyckas locka till sig ett stöd från ”sina” underställda.
4. En demokratisk struktur kan också (särskilt om den består av minst några tiotal individer) behöva en ”hierarki” (något slags beslutscentrum) för att fungera. Det avgörande är om den utgår ”underifrån” och motsvaras av en önskan att samarbeta och en demokratisk viljeyttring (t.ex. enligt min definition av demokratiskt beslutsfattande). Just det här tror jag är lite svårare att åstadkomma än auktoritära/konservativa hierarkier som har uppstått genom konkurrens. Det måste både finnas en stark allmän vilja att fördela de resurser som finns tillgängliga jämlikt och att de då verkligen räcker till att hålla alla vid liv (vilket de än så länge gör på jorden som helhet). Den nödvändiga materiella faktorn måste alltså möjliggöra den lika nödvändiga ideella faktorn.
/Bo
Det är intressant det här!
Okej, det har ”kunnat fungera i ca 200.000 år”, men under de senaste tusentals åren (svårt att säga den exakta tiden) så har en betydande orättvisa och därmed ojämlikhet präglat våra samhällen, vilket vi alla känner till.
Jag vill också hävda att när väl denna maktstruktur har blivit, så att säga, etablerad då visar sig den historiska fortsättningen på så sätt att det uppstår maktstrukturella konflikter. Jag menar att det var och också är den samhälleliga eliten som konfronterar eliten i ”grannsamhället”. Inte alls nödvändigtvis beroende på skilda traditioner eller brist på resurser utan enbart beroende på just maktbegäret.
Folken i respektive samhällen har ju, som jag ser det, inget intresse av att uppträda konfrontativt mot varandra.
Historien bevisar, anser jag, att folken bara får det sämre, med allt vad det innebär, när makteliten startar krigföring mot det ”andra” samhällets maktelit. Därför vill jag nog påstå att konflikter mellan ”grupper/samhällen” historiskt sett har att göra med elitens maktbegär och inte beroende på bristen av resurser. Vilket jag förmodar är en åsikt som vi båda delar?
”Men hur uppstår dessa ’sociala makthierarkier’?”
Det var ju frågan som jag ställde. Och jag delar nog din förklaring här.
På olika sätt tillskansar sig vissa personer i ”gruppen” fördelar – såväl materiella som sociala. Därmed så undermineras demokratiska ”relationer” att göra sig gällande.
Kanske var det så det gick till för ett antal tusentals år sedan?
Att dessa odemokratiska ”relationer” sedan har fått prägla våra samhällen, menar jag, är bevisat.
Här ser vi hur viktigt det är att en ”demokratisk struktur utgår underifrån”, som du också påpekar. Den kan, så att säga, inte ”planteras” ovanifrån vilket vi tydligen förstår när vi idag betraktar frågan, som jag ställde i ett tidigare inlägg:
”Varför förändras då inte ”ordningen” när vi alla – påstår jag – har en sådan förståelse om ”sakernas tillstånd”?”
Nej denna ”ordning” kan inte förändras av den rådande politiska- och ekonomiska makten utan förändringen måste ”skapas” av folkliga rörelser, den ”utgår underifrån”.
/Jan
– Jan: ”Därför vill jag nog påstå att konflikter mellan ’grupper/samhällen’ historiskt sett har att göra med elitens maktbegär och [beror inte] på bristen av resurser. Vilket jag förmodar är en åsikt som vi båda delar?”
Ja, om grupperna inte är hierarkiskt organiserade blir väl de konflikter, som trots allt ändå kan uppstå, oftast kortvariga och begränsade till ett fåtal individer. Långvarigare och mer utbredda konflikter måste nog underhållas av något slags ’centrum för makt och påverkan’, dvs. av en ’social makthierarki’.
Men för tillkomsten av en sådan kan nog en ursprunglig brist på användbara resurser vara en bidragande faktor, eftersom någon form av organisering – för tillverkning och fördelning av nya resurser – kan behövas för att avhjälpa bristen. Men först måste någon form av urval ske till den blivande hierarkin, där relationerna mellan de olika nivåerna är avgörande. Genom individuell konkurrens kan åtminstone de som är mest motiverade (men ofta inte mest lämpade) att tillhöra de mest inflytelserika individerna framträda.
Nu kan de inbördes relationerna mellan resten av gruppmedlemmarna vara avgörande:
Hur isolerade är de från varandra, hur lätt kan information spridas mellan dem, hur stor tillit till varandra har de, hur är deras inställning till samarbete respektive konkurrens, hur vana är de att samarbeta – eller konkurrera – med varandra? Här är det snarare möjligheterna och förmågan till samarbete som är avgörande för de lägre nivåernas styrka gentemot de högre nivåerna och för möjligheterna att etablera en demokrati – troligen med andra ledare än de som först har utmärkt sig genom inbördes konkurrens. – Här finns stora möjligheter till konflikter som bara kan lösas genom ett starkt tryck underifrån av en väl samarbetande befolkning med egna demokratiskt valda beslutscentra.
Det här var mest bara en teoretisk utvidgning av det vi båda har skrivit, men jag tror att man faktiskt kan ha en praktisk nytta av sådana här, rätt abstrakta, modeller. Även av diagrammet på s. 8 i”Ekonomisk demokrati”, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0 , där K1->K2->K3 står för odemokratisk konkurrens, lika väl mellan t.ex. potentiella auktoritära ledare som mellan kapitalistiska företag, och S1->S2->S3 för demokratifrämjande samarbete (där K2 och S2 kan hoppas över när ägandet mindre väsentligt). Mycket enkelt, men det väsentliga här är att tänka sig att alla processerna ofta interagerar både vertikalt och horisontellt (enligt diagrammet) och till och med kan överlappa varandra. Det är så jag tycker att man kan försöka föreställa sig de komplicerade processerna som vi har skrivit om.
/Bo
När vi nu diskuterar ”Politisk vs ekonomisk makt” så finns det en frågeställning som ständigt och sedan en längre tid tillbaks kommer upp. Jag ska försöka formulera den och ge min förklaring:
Då ett ”enskilt” samhälle kommer till maktpolitisk insikt om att vår globala kapitalistiska marknadsekonomi är destruktiv – på alla sätt och vis (vilket den ju är) – så kommer en sådan insikt att resultera i att kapitalet ”flyr” från detta ”enskilda” samhälle. Konsekvensen av denna kapitalflykt blir ju då att det ”enskilda” samhället, mer eller mindre, kollapsar. Detta får ju, som jag ser det, förödande återverkningar med allt vad det innebär för det ”enskilda” samhället. Ändå så är ju denna maktpolitiska insikt helt riktig.
Men för att undvika en sådan ”enskild” kollaps så kan inte den maktpolitiska insikten, så att säga, sättas på pränt. Den kan inte offentliggöras. Detta tänkbara scenario får mig att vilja påstå att samhälleliga rörelser som agerar för en grundläggande förändring av vår rådande marknadsekonomi måste, på något vis, agera gemensamt och globalt. Detta är helt nödvändigt för att kunna åstadkomma en ”ekonomisk demokrati”.
Men hur som helst så är också min inställning att en ekonomisk kollaps är omöjlig att förhindra, av kända skäl som vi ständigt återkommer till.
Komplicerat så det förslår!
/Jan
Ja, kapitalismen är verkligen ett komplicerat och svårfångat ”väsen”! När man ”klämmer till” på ett ställe så att det till och med skadas, kan den dyka den upp som ett värre monster på en annan plats. Vi måste vara försiktiga och tala tyst om det för att inte väcka monstret! Men vi måste ju bli av med det, så hur gör vi?
Antingen ingenting alls eftersom det är så komplicerat och skadar sin omgivning i så hög grad att det måste självdö – men med oerhörda skador som följd, som vi under alla omständigheter måste förbereda oss för.
Eller så försöker vi att försiktigt förändra det genom att successivt ersätta delar av det med andra system, som kan interagera med dess delar på ett sådant sätt att det till slut måste bli en fullständig demokrati.
Men innan dess kommer det, om det fortfarande lever, försvara sig på något sätt, som vi måste vara beredda på. Vi måste, som du säger, agera gemensamt överallt där det har ’universaliserat’ sin verksamhet, det vill säga låtit kapitalismen genomtränga så gott som allt. Vi måste därför, enligt den amerikanske sociologen Charles Derber i boken ”Welcome to the Revolution: Universalizing Resistance”, också universalisera vårt motstånd. (Derber har skrivit mycket, https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=charles+derber, men inget tycks tyvärr vara översatt.)
Vi måste alltså samarbeta globalt inom alla områden som kapitalismen har trängt in i, så att den inte kommer undan. Det är ändå bara en mycket liten del av dess ’centrala nervsystem’ (de största aktiva kapitalisterna och deras närmaste medhjälpare) som har ett objektivt (materiellt) intresse av att överleva. Och om vi inte ”vinner” kommer den, som sagt, att självdö – så vi måste åtminstone vara beredda på det, och då kan vårt globala universaliserade motstånd, i denna svåra situation, vara en stor tillgång.
En schematisk bild av ’monstret’ och dess inre processer (återgivna som självförstärkande återkopplingar) ges av de fem rutorna överst till vänster i illustationen på s.7 i ”Ekonomisk demokrati”. De två understa rutorna står för dess katastrofala ”externa” konsekvenser och rutan med den feta texten (i mitten till höger) för ett universaliserat (även parlamentariskt) motstånd. Rutan överst till höger, slutligen, står för det successiva ersättandet av delar av kapitalismen (symboliserat av ett minustecken) som faktiskt redan pågår lite försiktigt (t.ex. genom omställningsrörelsen).
/Bo
Fortsättning följer i ”Politiska diskussioner 5”.
Politiska diskussioner 5
Fortsättning från ”Politiska diskussioner 4”.
”Och om vi inte ”vinner” kommer den, som sagt, att självdö – så vi måste åtminstone vara beredda på det, och då kan vårt globala universaliserade motstånd, i denna svåra situation, vara en stor tillgång.”
Så är det. Jag får nog erkänna att jag tillhör dem som tror att ”monstret” kommer att ”självdö”. Samtidigt kommer med all säkerhet vårt ”globala universaliserade motstånd” att tillta i omfattning i takt med att ”monstret” sönderfaller alltmer.
Vad har vi lärt oss av ”monstret” (en bra benämning i det här sammanhanget)? Hur ska vi agera i utformningen av en framtida marknadsekonomi? Kanske vi inte inser att en framtida marknadsekonomi kan utformas på ett annorlunda sätt – alltså till en absolut nödvändig demokratisk marknadsekonomi?
Här gäller det att vi lär oss förstå att vi måste uppträda på marknaden där vi byter ”arbetsinsatser” med varann. Vi skapar värden genom våra arbetsinsatser och vi kan dessutom skapa mer värden än vi förbrukar. Dessa ”mervärden” tillfaller samhället som vi verkar i. Samhället blir på så vis garanten/förvaltaren av de kapitalvärden/överskottsvärden som produceras. Enklare än så kan det inte bli. Det är ju på det här viset som samhällelig välfärd måste byggas.
Kan vi förstå att en tavla av Picasso kanske kostar några hundralappar att framställa men att den betingar ett marknadsvärde idag på ett par miljoner? Förstår vi det ohållbara med detta ekonomiska förhållande som ju, kan man säga, symboliserar vår kapitalistiska marknadsekonomi?
/Jan
– [Jan:] ”Jag får nog erkänna att jag tillhör dem som tror att ”monstret” kommer att ”självdö”.
Ja, det är nog det troligaste. Men det hindrar inte att vi kan hjälpa till – på två sätt: genom att påskynda ”döendet” (avvecklingen) och genom att se till att det sker så lugnt som möjligt utan farliga dödsryckningar, som gör folk rädda och får dem att handla fientligt mot varandra för att skydda sig själva. Eftersom kapitalismen framför allt bygger på aktiebolag skulle man kunna förändra aktiebolagslagen, http://aktiebolag.org/aktiebolagslagen/, så att den blir betydligt mera lik Lagen om ekonomiska föreningar, särskilt när det gäller ägandet. Detta skulle naturligtvis oroa mäktiga aktieägare väldigt mycket, så det måste ske försiktigt. Samtidigt bör man kunna rädda över ”döende”, konkurshotade, företag (och även andra ”svagare” företag) till ombildningar till kooperativ enligt lagen om ekonomiska föreningar, https://bolagsverket.se/fo/foreningsformer/ekonomisk/vad-1.1700, utan att aktieägare och ledningar kan betrakta sig som så orättvist behandlade att det kräver ett våldsamt motstånd. Men det kräver naturligtvis ett starkt folkligt engagemang och en beredskap att använda ’icke-våldsmetoder’.
[Jan:] ”… vi kan dessutom skapa mer värden än vi förbrukar. Dessa ’mervärden’ tillfaller samhället som vi verkar i. Samhället blir på så vis garanten/förvaltaren av de kapitalvärden/överskottsvärden som produceras.”
Vad är då ”samhället”? Samhället, i form av ”staten”, kan, liksom privatpersoner, vara delägare i aktiebolag – men ekonomiska föreningar (enligt svensk lag) har i stället ’medlemmar’, som alltså inte äger (det kooperativa) företaget eller något i det, t.ex. produktionsmedel och det som just har producerats av dem. Det är bara den ekonomiska föreningen, som alltså själv inte har några ägare, som ”äger” de bokförda produktionsmedlen och produkterna. Men eftersom föreningen är registrerad av ”samhället” och lyder under dess lagar kan den nog ses som en del av samhället, även om föreningen måste få utgifter och inkomster att gå ihop. Det är då ’logiskt’ att ”samhället”, staten, också har ett ansvar att se till att jämna ut alltför stora underskott eller överskott, vilket kan vara ett tecken på att produktionen är dåligt anpassad till resten av samhällets, befolkningens, behov. För att säkert kunna ta detta ansvar måste staten (genom riksdagen) också ha den yttersta kontrollen av all penningutgivning (även i form av digitala lån). Även denna förändring (som det redan finns seriösa förslag för) kräver nog ett starkt folkligt engagemang gentemot bankerna.
Kanske inte helt enkelt om man tittar närmare, men i princip genomförbart, och det kan nog inte bli enklare om vi vill använda pengar för att underlätta fördelningen av resurser utan att riskera (alltför stor) kapitalackumulation – som konstmarknadens enorma summor är ett symptom på!
/Bo
”Vad är då ”samhället”?”
Ja vad menar jag med ”samhället” som jag ofta hänvisar till?
”Samhället” är gruppen av människor som inte omgärdar sig av fysiska gränser och som är strukturellt uppbyggt av rättvisa och jämlikhet, med allt vad det innebär. ”Samhället” är för mig något ”visionärt” som inte existerar i dag.
Jag hänvisar mycket sällan till begreppet ”land/stat” beroende på att ”land/stat” i sig är en orättvis och ojämlik strukturell uppbyggnad. Alltså ingenting som har med framtiden att göra, efter ”monstrets självdöd”. När jag således hänvisar till ”samhället” så menar jag att dagens ”staten” på inget vis kan förknippas med det ”samhälle” som jag har en vision om. Dagens ”staten” ser jag som en både förvaltare och ”delägare” av vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi.
Jag är införstådd med att mina hänvisningar till ”samhället” kan skapa missförståelse, men jag hittar inget bättre ord än ”samhället” för att beskriva en ”grupp” människor.
”Eftersom kapitalismen framför allt bygger på aktiebolag skulle man kunna förändra aktiebolagslagen,http://aktiebolag.org/aktiebolagslagen/, så att den blir betydligt mera lik Lagen om ekonomiska föreningar, särskilt när det gäller ägandet. Detta skulle naturligtvis oroa mäktiga aktieägare väldigt mycket, så det måste ske försiktigt.”
Kan vi förändra ”monstrets” lagar? Nej jag betecknar det som helt uteslutet, tyvärr. Vad händer om maktpolitiken ens börjar fundera i dom banorna?
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer kapitalet omgående att ”fly” till mer ”vänligt” sinnade marknadsplatser. Och då sitter vi alla i en ”sjunkande båt”. Detta inser dagens maktpolitik så några sådana funderingar, menar jag, vågar sig inte maktpolitiken på. Vilket dessutom, anser jag, bevisar politikens underdånighet gentemot ekonomins beslutsprocesser.
Ändå är det ju så att vi måste arbeta för att politiken ska avgöra hur ekonomin ska utformas. Vilket, enligt min mening som sagt, blir möjligt först när ”monstret självdör”.
”Lokala ekonomier”, som du beskriver Bo, kommer nog att få ett större inflytande i takt med att det rådande sönderfallet tilltar i omfattning – vilket jag likaså tolkar som din åsikt. Jag tänker mig, i det här sammanhanget, att arbetstid byts mot arbetstid utan rådande statlig inblandning. En form av ”svartjobb”, som vi säger idag.
/Jan
Olika världsbilder kan kräva olika definitioner, men för att att kunna förmedla dem till varandra måste vi ändå i stort sett, mer eller mindre medvetet, använda ungefär samma definitioner. Den definition av ’samhälle’ som du ger i början av ditt senaste mejl av förklarar nog många svårigheter att förstå varandra som vi ibland har haft. Eftersom det för dig är ett ’visionärt’ begrepp behöver vi också en annan definition.
NE tycker jag ger en mycket användbar definition (vars innebörd kan variera en del beroende på sammanhanget, som i så fall bör anges):
”samhälle, benämning på en grupp individer förenade av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet över tid.”
Genom att hos en grupp av individer (t.ex. alla som har vistats inom ett lands gränser under minst ett år) urskilja olika ”nätverk av sociala relationer” är det också möjligt att inom ett ’samhälle’ med både ’fasta’ och ’lösa’ nätverk av sociala relationer urskilja andra ’samhälllen’, t.ex. med endast ’fastare’ (mera varaktiga) nätverk.
Det var så jag använde begreppet när jag i mitt förra mejl skrev ”Samhället, i form av ’staten'”, och fortsatte med att skriva om kooperativ och ’lagen om ekonomiska föreningar’ som en del av detta samhälles (statens) sociala nätverk. Det statliga ’nätverket av sociala relationer’ är visserligen, i sin helhet, oerhört orättvist, eftersom det till stor del har utformats enligt det privata näringslivets intressen (trots att ’näringslivet’ inte är en del av ’staten’), men tack vare en del framgångsrik folklig kamp är det inte riktigt så orättvist som det skulle ha varit utan denna kamp (t.ex. kampen om allmän rösträtt). Utan den hade vi nog inte heller haft en ’lag om ekonomiska föreningar’ som ger utrymme för ganska demokratiska stadgar för kooperativ, trots att dess komplexitet (åtminstone delvis) är ett symtom på motsättningarna i det omgivande samhället. (Se t.ex 6 kap, 1-3 § här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2018672-om-ekonomiska-foreningar_sfs-2018-672.) Eftersom vi lever på denna jord och inte kommer undan, måste vi använda alla de möjligheter som finns till att skapa goda, mer demokratiska, relationer, och kooperativ inom ramen för de lagar som finns är en av dessa möjligheter.
Visst kan kapitalet fly till andra ställen på jorden om det känner sig hotat av ökade krav på demokrati och jämlikhet, men det betyder inte att vi inte kan göra någonting, som inte är helt dolt för kapitalet, i väntan på en kollaps. Det pågår ju redan nu en global omställningsrörelse som till stor del bygger på kooperativ. Och den rörelsen, tillsammans med andra demokratiska rörelser som fortfarande tillåts, kan vara till stor hjälp när kollapsen väl inträffar. Detta kan vara en väldigt farlig situation, så vi bör förstås inte heller påskynda den. Alla gemenskaper med demokratiska värderingar som vi kan bygga upp som lokala ’nätverk av sociala relationer’ kan bli väldigt viktiga…
/Bo
”Olika världsbilder kan kräva olika definitioner, men för att kunna förmedla dem till varandra måste vi ändå i stort sett, mer eller mindre medvetet, använda ungefär samma definitioner.”
Nej men jag instämmer naturligtvis i vad du här skriver. NE:s definition skulle kunna vara min egen, som jag ser det. Tydlighet och noggrannhet kan inte nog betonas så det är bara att ta nya tag.
En av många fördelar med våra mejlsamtal det är att vi, eftersom tiden går, lär oss förstå vad den andre menar även om inte allt faller på sin plats.
”Alla gemenskaper med demokratiska värderingar som vi kan bygga upp som lokala ’nätverk av sociala relationer’ kan bli väldigt viktiga…”
Helt klart är det så. Och detta gäller naturligtvis även ekonomiska relationer.
I mitt förra mejl refererade jag till att ”arbetstid kan bytas mot arbetstid”. Jag tänker mig här – vilket på sitt sätt redan existerar till viss del – att en grupp människor (samhälle) utför arbeten till varann. Man utbyter – jag benämner det – arbetstider utan att ”blanda in” pengar för de arbeten som utförs. Det liknar ett slags ”urtillstånd” – som vi var inne på i ett tidigare inlägg – för hur människor i den tidiga historien byggde sin välfärd.
Dessa båda, socioekonomiska relationer, ”kan bli väldigt viktiga” inför det som väntar oss.
Människan har ju den ”gåvan” att hon kan producera mer värden än vad hon behöver konsumera för att kunna skapa sig ett drägligt liv!
Nu till en fråga som jag har ”brottats” med länge och som jag försökt bringa klarhet i, på mitt sätt, via min hemsida. Kanske den inte direkt platsar under rubriken ”Politisk vs ekonomisk makt”, men eftersom den handlar om privat ekonomiskt ägande – till och med en form av kapitalistisk marknadsekonomi – så kan den nog ändå platsa under rubriken.ta
Frågan lyder: Hur ska vi se på ägandet av den egna bostaden/fastigheten?
Efter en hel del funderingar, fram och tillbaka, så har jag bildat mig en uppfattning i frågan. Men jag vill inte redovisa den nu innan jag får läsa dina åsikter i saken. Kanske ser du frågan som lättbesvarad – vi får se?
/Jan
– [Jan:] ”Hur ska vi se på ägandet av den egna bostaden/fastigheten?”
Visst passar den frågan in under rubriken ”Politisk vs ekonomisk makt”! Bostadsägandet, och de nödvändiga lånen för detta, bidrar ju till storbankernas största inkomster. Och bostadsfrågan är ju i högsta grad politisk. Dessutom är ägandet av fastigheter en både komplicerad och kontroversiell fråga och alltså intressant!: Att ”äga” något innebär ju oftast att man, utan att skada andra, har rätt att behandla det ägda precis som man vill – till och med att helt förstöra det. När det gäller fastigheter, med och utan byggnader/bostäder, så finns det förstås en hel del lagliga begränsningar för brukandet som gör ägandebegreppet problematiskt, och ofta hotat. Kanske är det just därför som många markägare försvarar det så intensivt – det handlar ju också om stora (och på ”gott” och ont) föränderliga – summor! Men det ökar ju bara den samhälleliga angelägenhetsgraden.
Min slutsats blir att fastigheter inte bör ägas privat. Ändå måste brukandet fördelas på något sätt mellan individer och företag med olika behov. För att undvika dold politisk korruption (eller öppna strider) när det gäller fördelningen av användandet bör man nog lösa det öppet med olika slags samhälleliga hyr- eller arrendesystem – men ändå med starka skydd för den individuella besittningsrätten så att det inte är fritt för ”samhället” (på olika nivåer) att vräka individer eller företag med betalningssvårigheter.
När nu de flesta av landets fastigheter redan är fördelade på olika sätt, med olika besittningsskydd, så behövs det en mjuk övergång till ett bättre system. Kanske successivt höjda avgifter för all slags ”besittning”, särskilt för ”ägd” sådan (som en slags fastighetsskatt, som kan få variera något beroende på hur eftertraktad fastigheten är). Handel med ”besittningsrätter” bör på så sätt kunna förmås att minska – men det är nog inte något enkelt problem!
På så sätt borde skillnaden mellan t.ex. hyresrätter och bostadsrätter kunna minska. Den stora skillnaden mellan dem beror ju på att marknaden för bostadsrätter är helt oreglerad och på att det finns alldeles för få bostäder överhuvudtaget. Privata hyresvärdar borde inte få finnas, utan sådana borde ombildas till demokratiska ekonomiska föreningar med hyresgästerna som medlemmar utan att de behöver ”köpa” sig in i föreningen. Svart handel med sådana ”besittningsrätter” kan nog bara undvikas genom att se till att det finns tillräckligt stort antal av dem.
Intressanta problem, som man kan vända och vrida en hel del på (inte minst när det gäller användningen av mina begrepp här). Ska bli roligt att se hur våra idéer kan fungera ihop!
/Bo
”Min slutsats blir att fastigheter inte bör ägas privat.”
Jag kommer – efter tidigare mycket funderande – fram till samma slutsats! Mitt främsta argument är att alla kapitalvärden – vilket inkluderar fastigheter – måste ägas av samhället. Även här handlar det om rättvisa och jämlikhet. Hur avtal och liknande ska skrivas angående rätten till boende är naturligtvis frågor som måste lösas på ett demokratiskt sätt.
”Att ”äga” något innebär ju oftast att man, utan att skada andra, har rätt att behandla det ägda precis som man vill – till och med att helt förstöra det. När det gäller fastigheter, med och utan byggnader/bostäder, så finns det förstås en hel del lagliga begränsningar för brukandet som gör ägandebegreppet problematiskt, och ofta hotat.”
Så fungerar det idag – att man ”har rätt att behandla det ägda precis som man vill”. Här ser man vilket kapitalförstörande som ”lagligen” görs möjligt ”tack vare” den privata kapitaläganderätten.
När vi här kommer in på lagskrivningar – i synnerhet när det handlar om kapitalägandet – då blir det ju också helt uppenbart att lagar skrivs utifrån rådande strukturella förhållanden. Lagar – i dessa frågor – kan alltså inte skrivas på ett sådant sätt att de strider mot den rådande ”ordningen”.
Man kan därför säga att lagar, så att säga, inte kan göras ”neutrala” eller ”objektiva”. Lagar skrivs ”subjektivt” av den rådande samhälleliga eliten.
I vår rådande marknadsekonomi så finner jag det helt uteslutet att det kan byggas bostäder åt alla och på lika villkor. Vår rådande marknadsekonomi prioriterar ju avkastningen på investerat kapital så därför är det av underordnad betydelse om det finns eller inte finns bostäder åt alla.
Och politiken saknar ju – som jag brukar säga – ”mandatet” att möjliggöra dels bostäder åt alla och dels att det kan byggas på lika villkor. Dessutom har ju bostadsmarknaden mer eller mindre blivit en ”spelplats” för spekulation – såväl lagligt som olagligt (exempel på ”laglighetens subjektivitet”).
Jag tror man kan påstå att sönderfallet för kapitalismen märks tydligast i bostadsmarknaden!
/Jan
– [Jan:] ”Mitt främsta argument är att alla kapitalvärden – vilket inkluderar fastigheter – måste ägas av samhället.”
”I vår rådande marknadsekonomi så finner jag det helt uteslutet att det kan byggas bostäder åt alla och på lika villkor.”
Två argument för att ”fastigheter inte bör ägas privat”. Jag instämmer i båda.
Kanske kan de stärkas ytterligare med argumentet att en god bostad – dvs. en som ger det skydd som behövs för att en människa ska kunna hålla sig fysiskt och psykiskt frisk – är en mänsklig rättighet enligt principen om människors lika värde, vilket betyder att tillgången inte kan tillåtas understiga efterfrågan som för vilken vara som helst. Av samma anledning måste naturligtvis detta också gälla för rent vatten och luft och tjänster, som läkarvård (inklusive läkemedel) och utbildning.
(”Kapitalvärden”, som nämns i det första argumentet, bör väl här förstås som ”naturkapital” – eftersom t.ex. annat mera lättrörligt realkapital som producerats av människor och som används som produktionsmedel skulle kunna ägas av t.ex. kooperativ vilka helst inte borde äga fastigheter utan hyra dem av det övriga samhället – som de ändå är delar av eftersom de inte har några andra ägare – bara ’medlemmar’). Vet inte om du förstår vad jag menar i parentesen – det är knappt så jag själv gör det, eftersom det handlar om så subtila betydelsenyanser! Kanske bäst att sluta 🙂
/Bo
Knepigt det här Bo! Med ”alla kapitalvärden” avser jag alla kapitalvärden, såväl ”naturkapital” som ”realkapital”.
Jag tänker så här (en framtidsvision): Låt oss säga att vi startar upp en företagsamhet från grunden. Vi har en idé inom oss hur denna företagsidé ska kunna förverkligas i praktiken. Och för att kunna göra detta möjligt så behöver investeringar göras. Vi behöver helt enkelt hjälp med att komma igång med företagandet. Därför vänder vi oss till samhället – idag vänder sig företagare till privatägda finansbolag – som står som garanten och ägaren för finansieringen av nödvändiga investeringar.
Vi behöver en lokal för att kunna ”producera” i och vi behöver också materiell utrustning för att kunna genomföra den idé som vi vill förverkliga. Allt detta som vi behöver inkluderar såväl ”naturkapital” som ”realkapital” och dessa ”kapitalvärden” kan inte köpas av privatpersoner.
Skulle dessa ”kapitalvärden” kunna köpas så borde ju detta innebära, som jag ser det, att dessa ”värden” därmed ”ägs” privat. Vilka då, i ett senare skede, skulle kunna säljas och därmed skapa en orättvis/ojämlik kapitalfördelning i samhället. ”Kapitalvärden” måste därför ägas av samhället och därifrån sedan kunna lånas ut till människor som startar och driver företag. I gengäld så kommer ju ”kapitalvärden” samhället till del genom de ”värden” som skapas av just företagandet.
Det skapas alltså mer värden genom företagandet än vad samhället lånar ut – om vi tänker oss ett genomsnittligt företagande. Detta baserar jag på faktumet att människan producerar mer värden än vad hon konsumerar för att kunna leva ett drägligt liv.
Jag ser, så att säga, ingen logik i att ”kapitalvärden” skulle kunna ägas av någon annan än samhället.
/Jan
– [Jan:] ”Med ’alla kapitalvärden’ avser jag alla kapitalvärden, såväl ’naturkapital’ som ’realkapital’.”
’Kapital’ har verkligen blivit ett svårhanterligt begrepp. Jag skulle vilja definiera det som ’något (med ett potentiellt bruksvärde/bytesvärde) som kan användas (och används) så att det skapas ytterligare bytesvärde (mervärde)’. Med den definitionen skulle man kunna skilja mellan ’finanskapital’ (pengar), ’realkapital’ (tillverkade materiella produkter), ’immateriellt kapital’ (varumärken, design m.m.), ’humankapital’ (utbildad arbetskraft) och ’förnybart resp. icke förnybart naturkapital’ (förnybara resp. icke förnybara naturtillgångar).
”Vi behöver helt enkelt hjälp med att komma igång med företagandet. Därför vänder vi oss till samhället”.
Så här skulle jag uttrycka det med hjälp av mina definitioner och min modell för ’ekonomisk demokrati’ (som använder sig av pengar som ett hjälpmedel för att fördela resurser): Vi behöver finanskapital för att kunna skaffa oss det naturkapital, realkapital och humankapital vi behöver för att komma igång (med ett kooperativ). Finanskapitalet kan vi i en ekonomisk demokrati skaffa oss genom ”samhället”, dvs. det demokratiska, samhälleligt (lokalt) förgrenade och statligt finansierade banksystemet, som vi alltså vänder oss till på en relevant (lagom lokal) nivå.
Naturkapitalet kan vi inte köpa, utan vi får anmäla till ’stat’ eller ’kommun’ att vi vill hyra/arrendera en fastighet för vår verksamhet. Finns det en byggnad där får vi nog också hyra den. Men var får vi tag på realkapitalet, de produktionsmedel, den utrustning och det (av andra skördade/producerade) råmaterial som vi behöver för vår verksamhet. Vi måste kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras. I min vision av en ekonomisk demokrati görs detta av demokratiska företag (dvs. kooperativ) av olika storlekar (av praktiska, organisatoriska m.fl. skäl) finansierade på olika hög nivå av det statligt finansierade banksystemet.
Dessa företag är styrda av sina arbetande medlemmar (med demokratiskt bestämda, mer eller mindre, fasta löner) och har inga privata ägare (faktiskt inga ägare alls, om inte ’samhället’ formellt räknas som ägare). Men de produkter som kooperativen tillverkar ’ägs’ av kooperativen, dvs. de har ansvaret för fördelningen av de tillverkade produkterna. Och för att hålla en viss ordning på den fördelningen är pengar ett bra hjälpmedel, eftersom det annars skulle krävas någon annan form av räkenskaper med någon slags samhällelig/byråkratisk kontroll på högre nivåer för att undvika en skev fördelning.
Det kan förstås uppstå både överskott och underskott av pengar i kooperativen, men eftersom det inte finns några personer i företagen som har rätt att ta ut några överskott, så måste dessa betalas tillbaka till det statliga banksystemet (som en slags skatt). Om det däremot uppstår ett underskott, bör staten, om det för övrigt anses vara en samhälleligt viktig verksamhet, ge ett ekonomiskt stöd så att underskottet försvinner. Om verksamheten inte bedöms som så viktig bör den i stället kunna förändras med ett större stöd.
På det sättet bör alltså den av somliga önskade, men i längden för samhället katastrofala, kapitalackumulationen kunna undvikas, samtidigt som penningekonomin möjliggör lokala initiativ, som ofta innebär omfördelning och som skulle vara omöjliga i ett system utan pengar. Om kooperativ ’ägs’ av samhället så borde alltså dessa kunna ’äga’ åtminstone portabelt kapital (alltså inte fastigheter). Det ’privata’ ägandet skulle då bara gälla helt personliga tillhörigheter i ’skälig’ omfattning – ingen spekulation med hyres- och bostadsrätter och inga lyxjakter och stora flygplan!
Hoppas du/ni orkar läsa igenom allt!
/Bo
Mycket intressant läsning Bo! Och jag läser igenom det både två och tre gånger, utan att ”misströsta”!
Inga problem med att du byter ut ”kapitalvärden” mot ”sådant kapital”. Allt för att undvika misstolkningar!
”Jag skulle vilja definiera det som ’något (med ett potentiellt bruksvärde/bytesvärde) som kan användas (och används) så att det skapas ytterligare bytesvärde (mervärde)’.”
Ja jag tolkar ovanstående rader som att ”(mervärde)” skapas i den fortsatta arbetsprocessen med att ”förädla” den slutgiltiga produkten. I alla fall är det så jag menar med ”ytterligare bytesvärde (mervärde)”.
Vi behöver finanskapital för att kunna skaffa oss det naturkapital, realkapital och humankapital vi behöver för att komma igång (med ett kooperativ).”
Är helt överens med dig om denna definition, ”(som använder sig av pengar som ett hjälpmedel för att fördela resurser)”.
”Men var får vi tag på realkapitalet, de produktionsmedel, den utrustning och det (av andra skördade/producerade) råmaterial som vi behöver för vår verksamhet. Vi måste kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras. I min vision av en ekonomisk demokrati görs detta av demokratiska företag (dvs. kooperativ) av olika storlekar (av praktiska, organisatoriska m.fl. skäl) finansierade på olika hög nivå av det statligt finansierade banksystemet.”
Ja ”realkapitalet” måste vi få ekonomisk hjälp med att införskaffa. Och denna hjälp kan vi söka hos ”samhället” – ”det statligt finansierade banksystemet”. När denna hjälp är beviljad så måste vi ”kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras”. Denna ”fysiska verksamhet” – företaget – ”ägs” av människan/människor. Men ”kapitalet” som finns och skapas i denna ”fysiska verksamhet” ägs av ”samhället”.
”Men de produkter som kooperativen tillverkar ’ägs’ av kooperativen, dvs. de har ansvaret för fördelningen av de tillverkade produkterna. Och för att hålla en viss ordning på den fördelningen är pengar ett bra hjälpmedel, eftersom det annars skulle krävas någon annan form av räkenskaper med någon slags samhällelig/byråkratisk kontroll på högre nivåer för att undvika en skev fördelning.”
Ja ”ansvaret för fördelningen” av ”de tillverkade produkterna” sköts av människorna i företaget och ”pengar är ett bra hjälpmedel”.
Angående kapitalackumulationen: Jag menar att denna försvinner i och med att samhället – och inte företaget – står som ägare till ”kapitalet”. Att ”ackumulera kapital” (mer pengar) har samhället inget intresse av eftersom konkurrensen, menar jag, är satt ur ”spel” i och med att just ”kapitalet” inte är privatägt.
”Det ’privata’ ägandet skulle då bara gälla helt personliga tillhörigheter i ’skälig’ omfattning – ingen spekulation med hyres- och bostadsrätter och inga lyxjakter och stora flygplan!”
Instämmer!
/Jan
Vi tycks vara ganska överens, Jan, om de kanske allra viktigaste grunderna för ett nytt samhällssystem utan krav på ekonomisk tillväxt för dess egen skull!
Bra, eftersom vi då kan säga att vi har ett gemensamt mål att sträva efter. Det är förstås inte så detaljerat – men det tror jag inte heller att det bör vara, eftersom närmare detaljer ändå kommer att avgöras under processens gång, beroende på olika maktförhållanden m.m. – och man bör vara öppen för en mängd olika möjligheter inom ramen för de väsentligaste förändringarna.
Men eftersom vi redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör vi helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan vi bidra till?
Kanske kan avsnitt 2 på s. 5-6 i min ”Ekonomisk demokrati” ge några uppslag. Vad säger du?
/Bo
”Vad kan och bör vi helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan vi bidra till?”
Det vi gör nu – ”Mejlsamtal” – ser jag som mycket viktiga bidrag i opinionsarbetet. Detta ”bör vi helst göra här och nu”!
Den andra frågan då: Jag ser nog vårt skrivande som det viktigaste vi kan ”bidra till”. Ja ”vilka förutsättningar för en övergång finns det”? Jag anar, genom din fråga, att du kanske ”sitter” på ett svar.
Att försöka ”sammanlänka” de olika ”nätverken”, som du skriver om i ”Ekonomisk demokrati” är ju en grannlaga uppgift – ”en universalisering av antikapitalistiskt motstånd”.
Har vi något annat val än att fortsätta skriva som vi nu gör?
/Jan
—————————————————————————————–
Mars 2019
Politiska diskussioner 6
”Odemokratisk vs demokratisk ekonomi – om övergången.”
Mejlsamtal mellan Bo Herlin och Jan Opöien
”Men eftersom vi [dvs hela världen] redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör man helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan man bidra till?”
Att fortsätta skriva, som vi gör här, hör naturligtvis till det bästa vi (två) kan göra.
Men vi skriver ju både för att 1) åstadkomma en medvetande/opinions-förändring och för att 2) denna förändring ska åstadkomma en process som medför/inkluderar politiska/ekonomiska systemförändringar. Och eftersom vi nu har vidareutvecklat ganska mycket av avsnitt 2, s. 3-4 i ”Ekonomisk demokrati” (som handlar om själva målet), kan det vara bra att fortsätta med avsnitt 3, s.5-6, och försöka gå djupare in på de processer som det talas om där (alltså om olika vägar till målet, som naturligtvis också kan sägas utgöra delar av målet). Punkt 1 i avsnitt 3 är väl exakt det som vi håller på med, så vi skulle kanske nu kunna börja med att försöka utveckla punkt 2.
Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen ’universaliseras’ (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt ’svar’ bör vara. Vi har mycket att skriva om!
/Bo
Punkt 2: ”En bred, delvis informell folkrörelse…”
”Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen ’universaliseras’ (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt ’svar’ bör vara.”
När det gäller mitt eget skrivande så brukar jag ibland länka det vidare till så kallade rödgröna medier. Har också ett fåtal gånger länkat vidare till de stora ”drakarna”, men där blir det alltid nobben.
Jag tror att vi har större möjligheter att ”få ut” vårt material när vi agerar gemensamt. Det blir, som vi säger, lite mer ”tyngd” åt våra inlägg.
Vi ska naturligtvis delge vårt skrivande till de rörelser som aktivt arbetar för ”hållbarhet”, med allt vad det innebär. Dessa rörelser finns ju framför allt i Stockholm och du vet säkert mer om dessa än vad jag vet.
När det gäller ”förändringar” då: Eftersom ”klimatproblematiken” och överhuvud taget miljöförstöringen är så akut för oss alla så är det mest angeläget att skriva om denna ”problematik” och dess orsaker. Även kapitalismens pågående sönderfall måste naturligtvis klargöras, som du också nämner ovan.
En fråga till oss båda, nu när kapitalismen ”universaliseras”: Varför vrids politiken åt ”höger” i dessa tider? Jag återkommer med mina funderingar och svar.
/Jan
”En fråga till oss båda, nu när kapitalismen ”universaliseras”: Varför vrids politiken åt ”höger” i dessa tider? Jag återkommer med mina funderingar och svar.”
Ja det är en enormt viktig fråga! En av de viktigaste och kanske för mänskligheten mest ödesdigra frågorna överhuvudtaget. Jag har också funderingar kring detta och inom vänstern från och med V och utåt är man ofta direkt drabbade av problemet med reaktioner, ibland inom de egna leden, som är direkt kontraproduktiva.
Det kan inte diskuteras för mycket, så jag ser fram emot det.
/Bo
Jag kommer fram till följande svar:
I takt med den kapitalistiska marknadsekonomins tilltagande sönderfall så ”krävs” det stöd av politiska beslutsprocesser för att om möjligt kunna lindra detta pågående sönderfall.
Eftersom våra ledande politiska partier, såväl i vårt land som utomlands, ”bekänner” sig till vår rådande marknadsekonomi så kan, i princip, inte de politiska besluten gå emot de marknadsekonomiska beslutsprocesserna.
Politiska beslut är därmed underställda den rådande ekonomins beslutsprocesser. I en ekonomisk demokrati ska det naturligtvis fungera tvärt om.
När således det ekonomiska sönderfallet tilltar, vilket nu sker, så måste politiken alltså agera. Mer kapital (pengar) ska in på marknaden och detta kan ske på olika sätt, huvudsaken är att det ”slussas” in pengar. Man kan säga att det offentliga tvingas avyttra allt större delar av den totala ”kapitalkakan” för att kunna subventionera den privatägda delen.
Vår etablerade maktpolitik har att förhålla sig till det marknadsekonomiska läge som nu gäller. Därför vrids den hela tiden ”högerut”, i takt med det tilltagande ekonomiska sönderfallet.
Skulle något maktpolitiskt parti gå emot den här ”högerstyrningen” och fatta beslut som strider mot marknadsekonomins beslutsprocesser så leder detta till, mer eller mindre, ekonomisk kollaps för landet.
Här kan vi se hur ”bakbunden” politiken har blivit i vår alltmer globaliserade ekonomi.
Maktpolitiken ”tvingas”, medvetet eller omedvetet, längre ”högerut”, så länge man bekänner sig till vår kapitalistiska marknadsekonomi.
Några ytterligare funderingar till min fråga:
Inte nog med att politiken, som ”helhet”, vrids åt höger när den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller, den – politiken alltså – ”splittras” och polariseras också som en orsak av sönderfallet. Vi ser det med all tydlighet, här och överallt.
Denna ökande politiska polarisering, menar jag, uppkommer när vårt socioekonomiska ”klimat” – som en följd av det ekonomiska sönderfallet – uppvisar ett liknande tydligt sönderfall. Egentligen helt logiskt, sett ur ekonomins synvinkel.
I denna, för samhället, destruktiva utveckling frodas extrema politiska inriktningar – som därmed skapar den politiska polarisering som nu breder ut sig överallt. Man kan säga att denna destruktiva utveckling föder ett politikerförakt som särskilt riktar sig mot våra etablerade partier. Det politiska etablissemanget ställs således till ansvar för vår destruktiva utveckling.
Som vi förstår orsakar detta missnöje politiska kriser.
Detta folkliga missnöje mot ”sakernas tillstånd” måste, som jag ser det, få förståelse för att orsakssambanden har sin upprinnelse i det ekonomiska system som råder. Missnöjet måste alltså, i första hand, riktas till ”källan” för våra samhällens destruktiva utveckling.
/Jan
Bara en kort kommentar – motiverad av dagsläget: Med den nya regeringen, visar det sig vara ännu viktigare med en stark utomparlamentarisk opposition än det någonsin har varit!
Kanske går det att utveckla något på det temat, alltså om både ekonomisk makt och utomparlamentarisk opposition riktad underifrån mot ett, milt sagt, dåligt fungerande parlament. Vad tror du om det?
/Bo
Ja ”en stark utomparlamentarisk opposition” blir viktigare och viktigare. Dessutom blir den helt nödvändig för att kunna mobilisera oss alla att arbeta för en förändring av vårt ekonomiska system. Verkliga förändringar kan bara initieras av en ”utomparlamentarisk opposition”, är min övertygelse. Det bevisas, anser jag, av de samhälleliga förändringar historiskt sett som i grunden ”skakar” om våra samhällen. Nu senast är det ju ”Metoo”.
Min, kanske förutfattade, åsikt om ”Klimatriksdagen” är att den ska lägga fram förslag till Riksdagen om hur den (Riksdagen) bör ”arbeta” med klimatfrågor och utifrån detta ”arbete” sedan fatta beslut. I detta ”arbete” så antar jag att ”Klimatriksdagen” utgår ifrån att nödvändiga förändringar kan genomföras inom rådande ekonomiska system. Alltså en omöjlighet, enligt mig.
”Klimatriksdagen” bör istället lägga sina resurser på opinionsbildning och söka komma till insikt om att den kapitalistiska marknadsekonomin är själva ”boven i dramat”.
Detta är min förutfattade åsikt om ”Klimatriksdagen”, som kanske inte stämmer? Kanske denna min fråga hänger ihop med min tidigare ställda fråga: ”Varför vrids politiken åt höger, i dessa tider?”
”Ett dåligt fungerande parlament”, skriver du Bo. Vilket ju stämmer.
Vad är parlamentets viktigaste uppgift? Och så får vi inte glömma frågan: ”Varför vrids politiken åt höger, i dessa tider?”
/Jan
Eftersom parlamentet (riksdagen) är det högsta beslutande organet i vår ’parlamentariska demokrati’, där
”[enligt Regeringsformens 1§] All offentlig makt i Sverige utgår från folket … Den offentliga makten utövas under lagarna.” [och enligt dess 2§] ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa …”
så innebär ”ett dåligt fungerande parlament”, vars verksamhet inte överensstämmer med dessa avgörande villkor för en fungerande demokrati, stora risker för alla verksamheter som är beroende av dess beslut. Med andra ord, också dessa verksamheter kommer att fungera dåligt.
Men eftersom knappast någon social påverkan sker utan att de som påverkar också själva påverkas av dem de påverkat (t.ex. genom att ”den offentliga makten utövas under lagarna”) så finns det en stor risk för självförstärkande processer i en för demokratin ogynnsam riktning – så att demokratin kommer att fungera ännu sämre än den tidigare gjort.
Detta är alltså vad som nu håller på att ske. Så den stora frågan är: Hur kan vi (så många som möjligt) bidra till att bromsa den utvecklingen (eller delar av den), så att den förhoppningsvis någon gång kommer att gå i en, för allt fler (åtminstone under en viss tid), bättre riktning?
Det tål att tänka på, så det kanske är bäst att göra en paus här… 🙂
Ok, jag fortsätter. Det gäller att urskilja de viktigaste stora, någorlunda samverkande aktörerna. En viktig indelning kan vara:
1. Stat och regeringsorgan (och kommuner på en lägre nivå),
2 a. privata banker och vinstkrävande företag – 2 b. icke vinstkrävande företag,
3. demokratiska grupper och rörelser av en mängd olika slag, som står närmare 2b än 2a.
Den för demokratin mest skadliga dynamiken sker mellan 1 och 2a samtidigt som utvecklingen inom 2a är den mest skadligt pådrivande på grund av konkurrensen om vinst. För oss gäller det att bidra till en utveckling genom samarbeten som bidrar till att göra 3 till en stark påtryckningsgrupp mot konkurrensen inom 2a, och samtidigt försöka bidra till att fler och fler verksamheter inom 2a övergår till 2b och kan bli stabila där genom en icke vinstkrävande finansiering. På så sätt skulle den katastrofala dynamiken mellan 1 och 2a kunna övergå till en allt starkare motkraft bestående av 3 och 2b tillsammans – som i bästa fall kan ha en gynnsam (revolutionär) inverkan på 1. – Men här gäller det att inte ha för bråttom och att inte verka med våld, eftersom 2a kan ha mycket att vinna på att utmåla 3 som terrorister, fastän de är raka motsatsen – och motsatser förenas inte så lätt som det ibland påstås.
Det här var väl ett enkelt recept för en övergång till ett bättre samhälle!
Du får gärna komplicera – eller utveckla – det 😉
/Bo
Tack för det väl genomarbetade svaret på frågan, som jag ställde!
Ska försöka ge min syn på frågan:
Parlamentet har att förhålla sig till den verklighet som gäller. Vilket, enligt min mening, innebär att ”parlamentets viktigaste uppgift” är att förvalta vårt rådande samhälleliga system, så bra det bara går. Denna ”uppgift” innebär i sin tur att den rådande destruktiva struktur, som nu leder till ett tilltagande sönderfall för samhället, ändå måste upprätthållas.
Här uppstår intressanta frågor. Är det ”fel” på parlamentets strukturella uppbyggnad? Eller kan ”felet” sökas i den samhälleliga strukturella uppbyggnaden som parlamentet har att förvalta?
Svaret måste vara att den samhälleliga strukturella uppbyggnaden – uppbyggd under en lång historisk period – bär på grundläggande ”felaktigheter”. Att ur dessa grundläggande ”felaktigheter” bygga en så kallad parlamentarisk demokrati kan, som jag ser det, omöjligen forma en samhällelig demokrati – alltså inbegripet vår rådande marknadsekonomi. Det avgörande skälet för denna omöjlighet beror på att våra ekonomiska beslutsprocesser – som står över vårt parlaments beslut – har sin lagliga rätt att göra detta (att ta sina beslut utifrån den kapitalistiska marknadsekonomins inneboende prioriteringar). Vilket, som sagt, parlamentet har att förhålla sig till.
Går det då att ”bromsa den här utvecklingen”? Ja men det finns bara ett sätt att ”bromsa” på och det är det utomparlamentariska arbetet plus de alternativa lokala ekonomiska strukturer som vi tidigare har redogjort för. Om detta räcker till för att undvika en kollaps verkar osannolikt.
Parlamentet som ”det högsta beslutande organet i vår parlamentariska demokrati” inbegriper alltså inte våra rådande ekonomiska beslutsprocesser. Därmed faller demokratibegreppet för vårt/våra samhällen, som jag ser det.
/Jan
Ja, du har förstås rätt i att ”Parlamentet har att förhålla sig till den verklighet som gäller”!
Men verkligheten har en komplicerad historia, som det fortfarande finns verksamma spår av.
Om riksdagen skriver NE bland annat: ”Vid riksmötet i Västerås 1527 förekom en bred representation av tre stånd, adel, borgare och bönder. … Riksdagen fick fasta former först under Gustav II Adolfs tid. I kungaförsäkran 1611 stadgades att dess samtycke krävdes för lagstiftning och beskattning.”
Man kan väl anta att det främst var ekonomiskt framgångsrika borgare och storbönder som var representerade i riksdagen och att deras intressen kom att avspegla sig i den lagstiftning som de efter 1611 kunde påverka. De var alltså inte bara förvaltare utan kunde också påverka samhället efter sina önskemål. Och när representationen sedan utvidgades i början av 1900-talet kan man nog säga att hela samhället, för tillfället, blev mera demokratiskt.
Men de mäktigare hade naturligtvis större möjligheter än de fattigare att påverka resultatet av omröstningar, både i riksdagen och till riksdagen. På så sätt kan en ojämlik samhällsstruktur ge upphov till en ojämlik samhällsrepresentation i riksdagen – vilken i sin tur åstadkommer en lagstiftning som gynnar de rika och missgynnar de fattiga och bidrar till en allt större ökning av ojämlikheten och minskning av demokratin.
Det här var framför allt en beskrivning av den skadliga dynamiken mellan 1 och 2a enligt mitt förra mejl. Och det kan kanske också (om jag uppfattat dig rätt) ses som ett slags förtydligande av det som du skrev: ”Att ur dessa grundläggande ’felaktigheter’ bygga en så kallad parlamentarisk demokrati kan, som jag ser det, omöjligen forma en samhällelig demokrati.” (”Felaktigheter” uppfattar jag här som bristande jämlikhet – vilket, om den är stor – naturligtvis hör till de största och mest avgörande felaktigheterna i ett samhälle.)
Men vi får inte heller glömma utvecklingen inom 2a – alltså den som beror på konkurrensen om vinst inom det ekonomiska systemet. Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen). Den viktigaste metoden för att åstadkomma detta är nog lobbying, som kanske närmast kan liknas vid en slags laglig korruption.
Det är nog detta som gör att problemet är så svårt att ta tag i och angripa formellt. Det gynnar de rika, men dessa kan säga att allt bara sker enligt demokratins lagbundna utveckling – men en utveckling som egentligen handlar om demokratins urartning till att handla om ”de starkares ’rätt'”.
Du frågar: ”Går det då att ’bromsa den här utvecklingen’?” Och jag instämmer i dina svar – möjligen med reservationen att vår borgerliga demokratis beslutsstrukturer ändå bör bevaras i (kanske hopplös) väntan på förändrade maktförhållanden i den ekonomiska sektorn – det vill säga att dominansen av 2a förändras till en inte helt omöjlig dominans av 2b (med stöd av statlig penningutgivning) som ett resultat av ökad aktivitet och styrka i sektor 3.
/Bo
Fortsättning i nästa blogginlägg ”Politiska diskussioner 7”.
———————————————————————-
Politiska diskussioner 7
Fortsättning från ”Politiska diskussioner 6”.
”Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen).”
Nu är jag dålig på att exemplifiera de ”villkor” som ”ges av de lagar” som gäller. Men om jag förstår ”villkor” och ”lagar” rätt när det gäller ”konkurrens” så är det fritt fram att, så att säga, ta för sig så mycket man kan av kapitalkakan som flödar i samhället. Var och en är ”fri” att kunna äga kapitalet.
Denna ”lagliga” rättighet skapar ”konkurrens”. Ytterst handlar då denna ”lagliga” rättighet om att kunna överleva, både som människa och företagare.
Sedan kan man fråga sig om denna ”lagliga” rättighet är positiv för våra samhällen? Och här kan vi se att denna ”lagliga” rättighet istället skapar en destruktiv utveckling för våra samhällen. Kan vi av detta konstaterande se vad som orsakar denna destruktiva utveckling? Ja det kan vi se! Våra samhällens destruktiva utveckling beror framför allt på det privatägda kapitalet och vad denna strukturella verklighet ger upphov till.
Vad kan man då dra för slutsatser av ”villkor” och ”lagar” som gäller för ”konkurrensen”? Slutsatsen måste ju bli, som jag ser det, att ”konkurrens” är skadligt för våra samhällen och för att kunna undvika ”konkurrens” så måste kapitalägandet tillfalla samhället.
”Villkor” och ”lagar” måste därmed förändras av riksdagen! Och detta är som vi vet en omöjlighet att genomföra i dagens samhälle.
Här ser vi behovet av det utomparlamentariska arbetet.
Angående konkurrensen: Hur ska vi se på den när det handlar om socioekonomisk välfärd?
/Jan
Ja, den obegränsade äganderätten verkar vara det som välbärgade borgerliga är mest angelägna att bevara och försvara med alla medel. Därefter kommer nog obegränsade inkomster, både av tjänst och kapital, samt skattebefrielse så långt som möjligt, samt obegränsad arvsrätt. Sedan bör lagstiftningen främja goda etableringsmöjligheter för företag som tillverkar produkter som de flesta inte har råd med och som därför kan fungera som statusmarkörer för ekonomisk framgång, för hur man har ”lyckats” i samhället och för hur goda framtidsutsikter man har – i konkurrens med andra som eftersträvar samma position. Då är andras välfärd och t.ex. tillgång till vård mindre viktig, huvudsaken är att lagarna och politiken tillåter och främjar exklusiva privata lösningar som man slipper köa för, eftersom det är så få som har råd med dem. De rika måste konkurrera inbördes, men slipper konkurrensen från de fattiga som i sin tur tvingas konkurrera med varandra. Allt detta missgynnar naturligtvis majoriteten av jordens befolkning – och kan kanske ses som en illustration till ditt senaste mejl.
Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål. – Ett ämne att behandla lite djupare? – Kanske tillsammans med välfärdsproblematiken?
/Bo
”Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål.”
Jag antar att den första meningen beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar och att den andra meningen beskriver våra (dig och mig) tankegångar. Ska jag tolka ovanstående rader så? I så fall delar jag din beskrivning.
Kan då rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens skapa socioekonomisk välfärd?
Nej detta var och är en omöjlighet, påstår jag. Om man nu påstår detta – vilket jag gör – då utmanar man i princip hela den dominerande uppfattningen i våra samhällen – i alla fall etablissemangets uppfattning.
Här krävs det i det närmaste att man kan bevisa detta motsatta påstående. Det räcker således inte med ”logiska” argument som att: samhällelig välfärd uppnås bäst med samarbete. Vi måste kunna bevisa att det är endast genom samarbete – och inte genom konkurrens – som socioekonomisk välfärd kan uppnås.
Samtidigt som detta påstående måste bevisas så krävs det likaledes en bevisning om konkurrensens omöjlighet, att skapa välfärd för alla. Klarar vi av att göra detta?
Det knepiga med socioekonomi är ju att den inte är en ”exakt vetenskap” – som fysik och kemi – vilket gör eventuella försök till bevisningar mycket ifrågasättande. Man skulle kunna säga att dessa försök blir subjektiva istället för objektiva och därmed mycket ifrågasättande.
Som jag ser det så måste man underbygga sina påståenden när det gäller socioekonomisk ”vetenskap” genom att ta historien till sin hjälp. Människans historia ger oss de bästa svaren på hur vi i vår tid ska formulera våra påståenden. Vilket då i synnerhet gäller socioekonomisk välfärd.
Om vi exempelvis betraktar hela jorden som ett samhälle – vilket man alltid bör göra i dessa sammanhang – så är det ju, utom allt tvivel, bevisat att socioekonomisk välfärd inte kommer alla till del. Vilket egentligen skulle bevisas!
Kan bevisningen vara så här enkel? Jag tvivlar!
/Jan
– [Jan:] ”Jag antar att den första meningen [’Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar … mera jämnt finns knappast.’] beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar…”
Nej, det var bara en dålig formulering av det enkla fundamentala kravet att alla för oss acceptabla lösningar på ett eller annat sätt måste bidra till en jämnare fördelning mellan oss människor av sådant vi behöver för att må bra.
Den andra meningen [”Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål.”] syftar just på sådana, mera stabila lösningar, som vi ju är överens om, och som alltså utesluter vår ”rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens”.
Alla modeller måste prövas i praktiken, och inte minst ’universella’ samhällsmodeller (som t.ex. ekonomisk demokrati) måste först prövas i mindre skala och sedan införas successivt för att inte ge oönskade eller katastrofala resultat – vilket historiska storskaliga ”experiment” (med otillräckligt utprövade modeller) visar ganska övertygande. Vad som (bland annat) krävs (och som antagligen inte fanns i tillräcklig omfattning) är ett stort och kontinuerligt engagemang med åtföljande krav ’underifrån’ av en väl medveten allmänhet med goda kunskaper om, och helst träning i, ickevåldsmetoder. I en sådan process skulle mycket väl fördelarna med samarbete och nackdelarna med konkurrens kunna bli allt tydligare, utan att särskilt mycket ’bevis’ krävs för just detta.
Det är riktigt att sociologi (där en slags ’icke-klassisk’, marxistisk ekonomi nu borde kunna sägas ingå), men att den inte är ’exakt’ på samma sätt som fysik och kemi, betyder inte att den kan avfärdas som alltför subjektiv. Att sociala processer är så sammansatta att de är svåra att beskriva entydigt är något den har gemensamt med historia. Men till skillnad från historia kan alternativa modeller prövas under likartade omständigheter. Visserligen inte i stor skala, men det är ju just mycket storskaliga experiment vi bör undvika – inte minst för att man nu vet att stora medvetandeförändringar av mänskliga psyken är mycket svårförutsägbara och kan ta lång tid. Vi måste pröva oss fram men samtidigt försäkra oss om en så stabil folklig bas som möjligt.
Ekonomi har en annan problematik. För det första är ’vår’ ’klassiska’ (national)ekonomi i hög grad ett ideologiskt redskap som i första hand tjänar stora, ojämlika ekonomiska intressen. Så när dess resultat förmedlas till människor med andra intressen kan man räkna med att den i hög grad har subjektiva drag. Men den bygger delvis på ganska exakt formulerade regelverk, som bl.a. kan tvinga in människor i obehagliga situationer som de inte kan lösa. Det är ganska lätt att se att dessa regelverk – särskilt de som har med vinstutdelning och tillväxt att göra – gör vårt ekonomiska system till ett instabilt system, som inte kan fungera utan återkommande kriser.
Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit.
Globalt kan man säkert aldrig uppnå en av människor upprätthållen stabilitet, men de enorma skillnader som nu finns kan nog till största delen skyllas på kapitalismen – t.ex. efter ett studium av olika dokument (handelsavtal m.m.) som visar vad dess regelverk har haft för konsekvenser.
Det här blev långt – eftersom det var intressanta frågeställningar du tog upp!
/Bo
”Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit.”
Intressant Bo!
Jag kan inte se att det ”finns” sådana regelverk idag, kan du? Och jag kan heller inte tänka mig att ”man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk,”.
Kanske är jag naiv i tron att ”nödvändiga regelverk” kan skrivas utifrån hur strukturens verklighet ser ut.
Vad menar jag med det? Jo jag menar att dagens strukturella verklighet inte möjliggör ”nödvändiga regelverksförändringar”, även om dessa ”förändringar” är helt ”nödvändiga”. Jag menar att det i grunden handlar om maktstrukturella frågor vilket idag innebär att parlamentet både saknar ”mandatet” och viljan/kunskapen att kunna förändra. Vår rådande marknadsekonomi måste ju förvaltas och därmed stöttas av parlamentet – så länge som denna rådande ekonomi tar de ”avgörande” besluten – fram till den dag då besluten inte längre förmår påverka samhället. Alltså en kollapsande ekonomi, med sina ”regelverk”.
Denna framtida strukturella verklighet (en kollapsande ekonomi) kräver då ett ”logiskt regelverk” – utifrån den rådande verkligheten – för att kunna bemästra och bygga en strukturell stabilitet.
Jag tror tyvärr att den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det ”nödvändiga regelverket” kan skrivas/”uppfinnas”.
I det här sammanhanget – en alltmer sönderfallande marknadsekonomi – så ser vi hur politiken vrids åt höger och detta, vill jag påstå, är parlamentets ”svar” på den här strukturella verkligheten (marknadsekonomins tilltagande sönderfall).
Parlamentet, som helhet, reagerar ”logiskt” utifrån den verklighet som råder. Nämligen att den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av ”kapitalismens regelverk”, snarare en fördjupning av ”regelverket”. Och, som sagt, fram till den dag då systemet kollapsar.
Därav politikens vridning åt höger (fram till den dag då systemet kollapsar).
Det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går!
/Jan
Det är nog sant att varken marxistisk eller borgerlig historia har några särskilt långvariga exempel på demokratiskt styrd produktion och fördelning av livsförnödenheter att referera till. Inte ens 1900-talets historia har några exempel på stabila former av ekonomisk demokrati av större omfattning (det fortfarande existerande spanska Mondragon, med ca 75000 medlemmar, är det största lyckade exempel som brukar nämnas). Historiska kunskaper är alltså inte tillräckliga. Vi behöver också en annan slags kunskaper, som kan ge oss de mera aktuella redskap vi behöver för att förändra världen (eller delar av den) till något bättre (och som inte har alltför kort varaktighet). Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala. Avsnitt 2 i min text om ekonomisk demokrati skulle till exempel kunna fungera som en enkel sådan modell.
När det gäller den fullskaliga utvecklingen behöver vi också goda kunskaper så att vi kan förbereda oss så bra som möjligt inför det som hända. Du skriver att ”dagens strukturella verklighet inte möjliggör ’nödvändiga regelverksförändringar'”. Om detta var en helt orubblig sanning, så skulle jag hålla med om att ”den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det ’nödvändiga regelverket’ kan skrivas/’uppfinnas'”. Men eftersom du skriver att ”det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går”, så antar jag att du ändå menar att situationen inte är så hopplös att alla förberedelser för ett annat samhälle är meningslösa innan den nuvarande samhällsstrukturen har kollapsat.
Jag håller med dig om att ”den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av ’kapitalismens regelverk’, snarare en fördjupning av ’regelverket'”. Men samtidigt finns det mycket som tyder på att ingen kollaps är så fullständig som det är lätt att föreställa sig. På samma sätt som det kan vara både möjligt och ofrånkomligt att leva tillsammans med strukturer från det gamla samhället, kan det vara möjligt att, med ett starkt utomparlamentariskt stöd, införa vissa nya strukturer bland de gamla före en (alltid ofullständig) kollaps. Ju mer man har lyckats med detta, desto mindre katastrofal kan en senare kollaps vara. Många revolutioner kan ha misslyckats just på grund av en alltför stor klyfta mellan de gamla och de nya strukturerna.
Diagrammet på s. 7 i ”Ekonomisk demokrati” (som appendix i den pdf jag bifogar) visar hur en katastrofal kapitalistisk utveckling enligt rutorna a–g, med förstärkande återkopplingar från rutorna e till a och där processerna e–g är så gott som oåterkalleliga, mildras genom införande av nya strukturer (t.ex. kooperativ med alternativa former av ekonomiskt stöd) från i till a med hjälp av starkt folkligt stöd enligt h (säkert främst utomparlamentariskt under nuvarande förhållanden).
Jag tror det är bra att vänja sig vid sådana här diagram eftersom de (genom sin rumsliga 2-dimensionalitet, till skillnad från språkets tidsmässiga 1-dimensionalitet) gör det lättare att se hur en mängd orsaksrelationer samverkar på komplicerade sätt.
Det här blev lite komplicerat och svårt att formulera. Hoppas det inte var alltför svårt att följa!
/Bo
”Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala.”
Instämmer i detta samtidigt som jag har lite funderingar kring att ”bygga modeller”! Och jag dristar mig till att påstå att vi (du och jag) vet ”vilka villkor som gäller”. Kan det möjligtvis finnas några ”villkor” som vi båda ännu inte har redogjort för? Kan det finnas någonting som vi inte känner till? Kanske du har någon fundering som behöver ventileras än mer?
Samtidigt vill jag nog också påstå att vi har ”kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang,”.
Med dessa, ”mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller…..”. Menar du av parlamentet accepterade ”modeller”?
Här är jag lite mer skeptisk – som du säkert har noterat i mina tidigare mejl – hur detta ska kunna genomföras.
Jag tänker så här: I en alltmer sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi så ökar prioriteringen, för både företag och människor, att kunna ”få in” pengar för sin överlevnad. Denna prioritering för med sig att såväl företag som enskilda människor kommer att göra allt för att ”komma undan” utgifter, bland annat offentliga skatter. Vilket vi ju känner till!
Naturligtvis så påskyndar detta ekonomiska beteende sönderfallet. Men samtidigt så skapas, vill jag påstå, en slags insikt i att vårt ekonomiska system är ohållbart – eftersom vi måste kringgå lagar och regler för att kunna överleva.
Min ”modell” – som jag tidigare kortfattat har beskrivit – bygger egentligen på det vi idag benämner ”svartjobb”. Människor/företag byter ”arbetstider” med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara ”modellen” för samhällelig välfärd. Denna ”modell” fungerar, som vi vet, redan idag. Men eftersom den inte respekterar det rådande regelverket – eftersom den strider mot den rådande strukturella ordningen – så är den naturligtvis lagvidrig.
Därav min skepsis till att bygga ”modeller” som kan accepteras av den rådande parlamentariska ordningen. Min ”modell” skulle däremot kunna platsa i en utomparlamentarisk ordning. En sådan ordning som kommer att mildra kollapsen.
En sönderfallande ekonomi tvingar fram alternativa ”modeller” av oss alla, för att kunna överleva. Så på sitt sätt kan man väl säga att den ”primitiva modellen” att byta arbete mot arbete är den enda hållbara ”modellen”, även ”i större skala”.
/Jan
– [Jan:] ”Kan det möjligtvis finnas några ’villkor’ som vi båda ännu inte har redogjort för?”
Med ’villkor’ menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system (t.ex. ’ekonomisk demokrati’ enligt avsnitt 2 i min text om det). Dvs. juridiska förhållanden, sociala förhållanden (inklusive människors medvetanden och attityder, t.ex. i vilken utsträckning man bör ta hänsyn till andras behov jämfört med ens egna), ekologiska förhållanden, tillgången till mat och andra livsförnödenheter, risken för fientliga attacker från grupper i ens omgivning som man kan behöva skydda sig emot (eller, hellre, träffa rättvisa avtal med) osv, osv.
Mera allmänna kunskaper om hur obalanser i sociala system kan uppstå och utvecklas (eller hindras från att utvecklas) i skadlig riktning är också viktiga. Till exempel hur självförstärkande återkopplingar – som kan få maktobalanser att att accelerera – kan hindras från att uppstå, eller motverkas, genom balanserande (maktfördelande) system.
Punkt 5 i avsnitt 2 i min ’Ekonomisk demokrati’ (’2.5 i EkD’ kan vara en praktisk förkortning) beskriver just ett sådant system, som det faktiskt finns långlivade exempel på inom kapitalismen (t.ex. i den spanska kooperativgruppen Mondragon). En mängd olika lösningar är möjliga, även om de inte kan förverkligas utan problem med lagar och missnöjda politiker m.m., men manifestationer av starka folkopinioner kan hjälpa. Det är framför allt en utomparlamentarisk verksamhet jag tänker på (Annika Lillemets [MP] tog visserligen initiativ till att visa dokumentärfilmen ”Kan vi göra det själva” [som jag tipsat om tidigare] i Riksdagshuset, men hon var naturligtvis för radikal för MP).
[Jan:] ”Människor/företag byter ”arbetstider” med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara ”modellen” för samhällelig välfärd.”
Det här måste utvecklas mera för att jag säkert ska förstå vad du menar. Jag gör ett eget, personligt försök, och utgår från att jag befinner mig i ett samhälle utan ett etablerat penningsystem, för att se vart det kan leda:
Eftersom omedelbara gentjänster oftast inte är möjliga, behöver man ha någon slags bytesmetod, ’något’ som både kan symbolisera den tidsuppoffring (det negativa värdet, ’arbetstidsvärdet’) som har behövts för att utföra arbetet och värdet av tjänsten/produkten (det positiva värdet, ’bruksvärdet’) av det som arbetet har åstadkommit.
Om jag utför ett arbete för någon, så skulle jag med en sådan metod, om en omedelbar gentjänst inte är möjlig, kunna få ett bevis av mottagaren på att denne i framtiden är villig att antingen utföra ett motsvarande arbete för mig eller ge mig något annat som jag betraktar som lika värdefullt.
Om sådana bevis dessutom mångfaldigas och görs allmängiltiga (så att jag lika gärna kan gå till någon annan för att få något som är lika värdefullt för mig) då har man helt enkelt skapat ett penningsystem.
Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal.
Är alternativet att helt avstå från ett penningsystem och i stället förlita sig på mer eller mindre demokratiska hierarkiska (eventuellt datoriserade) ordersystem eller på den ojämna fördelning som ekosystemen åstadkommer på egen hand? Eller finns det bra lösningar på ’de tre penningproblemen’? Detta kan det vara intressant att samtala om. (Att avstå från pengar tror jag är svårt för ett samhälle, eftersom de är så praktiska när man har ett omedelbart behov – och dessutom lockande för dem som vill skaffa sig makt utan att behöva använda alltför mycket av mera direkt våldsamma maktmedel.)
/Bo
Jo jag menar det samma som du skriver Bo: ”Med villkor menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system ….”
Kanske har vi, i stort sett, gått igenom ”alla yttre förhållanden”?
”[Jan:] ”Människor/företag byter ”arbetstider” med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara ”modellen” för samhällelig välfärd.”
Även här delar jag din uppfattning: att ett penningsystem måste finnas som hjälpmedel, en ”mellanhand”, när vi utbyter arbeten med varandra. Beklagar att jag uttrycker mig lite oklart i frågan.
”Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal.”
Ja detta är ”delikata” problem Bo! Jag har tidigare försökt formulera mina svar på dessa problem, dels via min hemsida www.samhällsstrukturen.se och dels via mejldiskussioner, längre tillbaks.
Ska försöka igen: En marknad finns alltid på plats när människor träffas och utbyter affärer (arbeten) med varann. Och nu behöver ju inte människor träffas fysiskt, för att utbyta affärer.
Nåväl, i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster. Och dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning. Till denna hjälp används pengar som då ska motsvara värdet av varornas framställning.
Jag menar att marknaden likställer ”arbetstidsvärdet” med ”bruksvärdet”, i en rättvis och jämlik marknadsekonomi.
Hur förhindras då ”att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal”?
Som jag ser det så kan detta bara förhindras om samhällets ”kapitalinstitution” (banken) är ägare av kapitalet – som ju ständigt produceras i samhället. Pengarna i sig – alltså ”symbolerna” för ”kapitalvärdet” – måste då likaså ägas av ”samhällsbanken”.
Alla tilldelas en slags basinkomst, oberoende av vilket arbete/sysselsättning som utövas.
Detta är naturligtvis en mycket ”grov skiss” hur jag tänker mig det hela och jag är medveten om att jag säkert kan ha missat många frågeställningar som ju kommer upp av ovanstående rader.
”Detta kan det vara intressant att samtala om.”
/Jan
Fortsättning följer i ”Politiska diskussioner 8”.
Politiska diskussioner 8
Fortsättning från ”Politiska diskussioner 7”.
– [Jan:] ”Kanske har vi, i stort sett, gått igenom ’alla yttre förhållanden’?”
Ja, men omgivningen förändrar sig ständigt, så sådana genomgångar är alltid aktuella.
Bra också, Jan, att få klarhet i frågan om behovet av pengar. Jag förstår att det var tanken att det bör vara det totala arbete som åtgår för produktionen av en blivande vara, som bestämmer dess bytesvärde som låg bakom din korta formulering, eftersom du skriver att ”dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning”. Men du skriver också att ”i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster”. Och jag håller med dig om att det nedlagda arbetet (bara) ”i stora drag” återspeglas i varornas priser.
”Tillgång och efterfrågan” är ju också en faktor som bidrar till marknadspriset, och den är säkert också verksam när det gäller arbetskostnaderna för produktionen, som i en kapitalistisk arbetsmarknad både beror på ’tillgång och efterfrågan’ på arbetskraft och på den kamp för bättre arbetsvillkor som ständigt måste föras. Här har också konkurrensen mellan företagen och aktieägarnas krav en betydelse när det gäller att minska kostnaderna för produktionen för att maximera dess lönsamhet. (De enorma lönerna för de allra högst anställda i många stora företag beror nog så gott som uteslutande på konkurrensen mellan företag – om förmågan att träffa fördelaktiga avtal och att visa upp en fördelaktig image m.m. – och på konkurrensen mellan dessa anställda och deras förmåga att förhandla om sina löner.)
Den stora frågan är: måste det vara så här? Måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna? Och måste alternativet vara ett system helt utan marknader och därför utan möjligheter till (någotsånär fria) individuella val när det gäller arbete och konsumtion?
Vi skulle förstås inte diskutera den här frågan om vi inte trodde att det finns lösningar. Så hur skulle de kunna förverkligas? Vilka är de mest avgörande problemen?
Den tvingande ”fria” konkurrensen mellan företag för att överleva är nog ett av dem. Och det största, mest omedelbart avgörande överlevnadsproblemet kan nog finansieringen vara, särskilt eftersom finansiärerna i ett kapitalistiskt system själva kräver avkastning och tillväxt av sitt kapital – alltså ett dubbelt problem.
Lösningen har du redan nämnt i ditt mejl, men som en lösning på ett annat problem: Hur förhindras att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal?
Lösningen på det dubbla problemet är alltså (med mina ord, som jag är mera van vid:-) Att alla pengar, även elektroniska, ges ut av en demokratiskt kontrollerad centralbank utan krav på tillväxt och risk för konkurs. De privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar och skulle därför också kunna befrias från samma krav och risk och helst också (mot en rimlig ersättning) från sina ägare. Bankernas uppgift skulle då kunna bli att finansiera för samhället viktig verksamhet, som också den skulle befrias från samma krav på tillväxt och risk för konkurs och helst också från sina (i större företag) oftast externa (dvs. icke arbetande) ägare. Men kapitalackumulationen då – som ändå måste kunna ske – och frestelsen att betala ut stora delar av den till de verksamma i företag med stora överskott (vilket skulle kunna bidra till allt större ojämlikhet mellan anställda – eller medlemmar i kooperativ – som borde få demokratiskt fastställda, rimliga löner). Eftersom dessa pengar (liksom kooperativa företag) inte har någon privat ägare måste överskotten (liksom en slags skatt) återlämnas till centralbanken. Underskott kan på samma sätt utjämnas genom ’bidrag’ från centralbanken.
Om detta fungerar, så att alla också får ett socialt sammanhang att befinna sig i – med rimliga krav på arbete efter förmåga – så skulle en allmän basinkomst därigenom vara förverkligad. Men en allmän försäkran om detta skulle nog ändå behövas.
Det var allt jag kommer på just nu. Tack för att du gav mig tillfälle att förtydliga mina idéer (som till stor del också ser ut att vara dina). Jag skulle inte ha gjort det annars. Men jag vet förstås inte hur begripligt det blev!
/Bo
”Måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna? Och måste alternativet vara ett system helt utan marknader och därför utan möjligheter till (någotsånär fria) individuella val när det gäller arbete och konsumtion?”
Ja i vår kapitalistiska marknadsekonomi så ”måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna”, eftersom vi lever i en konkurrensutsatt marknad där det ytterst handlar om ”liv eller död”.
I en ekonomisk demokrati kan jag inte se en konkurrens på ”liv eller död” utan jag ser samarbetet mellan människor/företag som det enda tänkbara i utvecklandet av samhällelig välfärd.
Nej ”ett system helt utan marknader” anser jag vara en omöjlighet.
”Lösningen på det dubbla problemet är alltså (med mina ord, som jag är mera van vid:-) Att alla pengar, även elektroniska, ges ut av en demokratiskt kontrollerad centralbank utan krav på tillväxt och risk för konkurs. De privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar och skulle därför också kunna befrias från samma krav och risk och helst också (mot en rimlig ersättning) från sina ägare.”
Instämmer med din ”lösning på det dubbla problemet”. Men denna ”lösning” kan bara förverkligas i en ekonomisk demokrati, vilket jag antar att du också menar?
När du skriver ”de privata bankerna” menar du då de privatägda bankerna? Jag kan inte se privatägda banker i en ekonomisk demokrati, vilket jag likaledes antar att du inte heller kan se? Och jag kan heller inte se att ”de privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar” i en kapitalistisk marknadsekonomi. En banks primära syfte i dagens system är ju att ge en ”skälig avkastning på investerat kapital” och detta primära syfte kommer aldrig, enligt mig, att kunna förändras i vår rådande marknadsekonomi.
Förmodligen tänker vi lika här men missförståendet kan ibland göra sig påmind!
”Eftersom dessa pengar (liksom kooperativa företag) inte har någon privat ägare måste överskotten (liksom en slags skatt) återlämnas till centralbanken. Underskott kan på samma sätt utjämnas genom ’bidrag’ från centralbanken.”
Det är intressant det här med ”skatt”. ”Skatt” ser jag som en nödvändighet i dagens samhälle för att försöka åstadkomma samhällelig välfärd. Samtidigt betraktar jag ”skatt” i en ekonomisk demokrati som uteslutet.
I en ekonomisk demokrati ”måste överskotten”, som du skriver, ”återlämnas till centralbanken”. Därför kan begreppet ”skatt” aldrig komma på tal.
Samhället får ju, som vi båda tydligen ser det, in pengaöverskottet på ett smidigt och enkelt sätt – vida överlägset dagens jagande av pengar. För att inte tala om skillnaden i rättvisa och jämlikhet i jämförelse med dagens system.
/Jan
Vi är nog ganska överens om ’lösningarna’ och och att de bara kan förverkligas (tillfredsställande) i en ’ekonomisk demokrati’. Men systemövergångar kan innebära språkliga svårigheter. Så det kan passa bra att redan nu ta upp den problematiken – som inte är så lätt att formulera, men man kan alltid börja med definitioner.
Systemförändringar (eller övergångar till nya system) som innebär förändringar av förhållanden som tidigare betecknats med väldefinierade ord kan alltid behöva nya definitioner av gamla ord, eller helt nya ord, för dessa förändrade (eller nya) förhållanden.
Vad är t.ex. en ’systemförändring’ – och när kan man tala om ett ’nytt system’? När kan man säga att ’kapitalismen’ har övergått till ’ekonomisk demokrati’ eller ’demokratisk socialism’.
’Kapitalismen’ kan definieras som ett system med, för sin existens, konkurrerande företag där deras tillgångar (förutom produktion) genom handel (på en ’marknad’) utnyttjas som ’kapital’, dvs. så att det uppstår en ökning, ’tillväxt’, av dessa tillgångar. Och man kan särskilt tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det ändå möjligt att tala om en ’systemförändring’ när denna dominans har förändrats, dvs blivit större (som t.ex. genom nyliberalismen) eller mindre (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll).
En ’ekonomisk demokrati’ domineras av företag utan andra ’ägare’ än den demokratiskt styrda förening vars medlemmar ansvarar för företagets skötsel och inte utnyttjas för att öka dess tillgångar, utan samarbetar för att uppnå helt andra, mera samhällsviktiga, syften, varav ett kan vara att bidra till existensen av en varumarknad för samhällsmedlemmarnas behov. Finansieringen bör ha samma syfte och också bidra till medlemmarnas krav på att kunna utnyttja den marknad som många av dem genom sitt arbete bidrar till. Det betyder att finansieringen måste vara av ett annat slag än inom kapitalismen. Den kräver ett solidariskt återförande av olika överskott (som ändå ingen gör anspråk på eftersom de inte har personliga ägare och företagen är garanterade ’bidrag’ vid eventuella underskott) till ett räntefritt demokratiskt banksystem (eller åtminstone bara en räntefri bank). En sådan struktur är inte helt omöjlig att upprätthålla inom kapitalismen. Och med ett starkt folkligt engagemang
skulle den till och med kunna växa, t.ex. genom ombildningar till kooperativ av konkurshotade aktiebolag, och ytterligare solidariska satsningar på det demokratiska banksystemet. Till slut skulle detta demokratiska delsystem i detta ’övergångssamhälle’ kunna dominera så mycket över de kapitalistiska strukturerna (särskilt med hjälp av en ’centralbank’) att man skulle kunna säga att samhället har blivit ett nytt system, en ’ekonomisk demokrati’. En mycket svår uppgift, men absolut inte omöjlig. (För att kunna tala om ’demokratisk socialism’ måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt, och i bättre harmoni med ekonomisk demokrati’ än vad som nu är fallet.)
/Bo
Dina ”definitioner” delar jag naturligtvis.
”En mycket svår uppgift, men absolut inte omöjlig. (För att kunna tala om ’demokratisk socialism’ måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt, och i bättre harmoni med ekonomisk demokrati’ än vad som nu är fallet.)”
Nej jag hoppas, liksom dig, att uppgiften inte är omöjlig.
Några funderingar som flyger genom mitt huvud: I en sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi formas det politiska systemet, enligt mig, efter hur denna rådande marknadsekonomi lyckas med sin ”primära uppgift”. Vars ”primära uppgift” är att kunna ge ”skälig” avkastning till sina ägare.
Denna ”primära uppgift” underlättas om det ”politiska systemet” aktivt ställer sig bakom den rådande marknadsekonomin. Alltså krävs det att det ”politiska systemet” blir ”mindre demokratiskt” (med allt vad som kan läggas in i begreppet demokrati) för att kunna gå vårt ekonomiska system till viljes. Vilket ju också utspelas nu, i vår tid.
Slutsatsen blir: kapitalismen fungerar som bäst när det politiska systemet fungerar som sämst! Ju mindre politisk demokrati ju bättre kapitalistiska förutsättningar!
En slutsats av detta blir: Det ”politiska systemet” kan inte fungera demokratiskt i vår rådande marknadsekonomi!
/Jan
”I en sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi formas det politiska systemet … efter hur denna rådande marknadsekonomi lyckas med ’primära uppgift’ … att kunna ge ”skälig” avkastning till sina ägare.”
Ja, just den uppgiften hos det ekonomiska systemets aktörer har ju format hela systemet och åstadkommit en enorm maktkoncentration – med lobbyister som har en tacksam uppgift att med allt större ekonomisk makt bakom sig bakom sig påverka politiker enligt de ekonomiska makthavarnas önskemål – som naturligtvis skiljer sig från de ekonomiska intressena hos majoriteten av dem som röstat på politikerna. Ju mindre tvingade politikerna känner sig att ta hänsyn till väljarnas intressen desto lättare blir det för dem att anpassa sig efter lobbyisterna. Jag hörde just en moderat politiker som, inför kravet på ökad öppenhet om lobbyismen i Bryssel, sa att en sådan öppenhet skulle få politikerna att fatta sämre beslut! – Inte så svårt att förstå vilka intressen moderaterna främst värnar om.
/Bo
Funderar kring konkurrens gentemot samarbete.
Är det inte, på sitt sätt, lite märkligt att det finns så motstridiga synsätt inför uppgiften att bygga samhällelig välfärd? Man kan ju tycka att den samhälleliga eliten, vid det här laget, borde ha kommit fram till slutsatsen att samhällelig välfärd byggs bäst genom samarbete. Men som vi vet så ser det inte ut så. Och du och jag är också medvetna om varför den samhälleliga eliten inte har dragit denna enkla logiska slutsats.
Man kan ju ändå tycka att denna elit genom, som man förmodar, sina hyfsade kunskaper om socioekonomiska frågor borde kunna tillåta sig att ändå diskutera denna, för samhället, livsviktiga fråga. Nej man diskuterar överhuvud taget inte en sådan frågeställning. Sådana frågeställningar är förbjudna teman. Vi förstår att skulle sådana frågeställningar komma upp inom den samhälleliga eliten så skulle en sådan fråga omedelbart tystas ned. Bara ifrågasättandet innebär ju faktiskt hela den rådande strukturens ifrågasättande. Det blir som att leka med elden.
Att ifrågasätta rådande strukturella ordning är en icke-fråga för vår samhälleliga elit. Att döma ut konkurrensen när det gäller bygget av samhällelig välfärd – vilket jag gör – medför en, i det närmaste, idiotförklaring från etablissemanget.
Jag tror att den samhälleliga kollapsen i västvärlden – den enda kollaps som ”räknas” – ligger närmare oss i tiden än vad vi kan ana.
Som sagt, lite funderingar kring konkurrens gentemot samarbete.
/Jan
Ja, visst är det – eller kan det tyckas vara – märkligt att den samhälleliga eliten, som i hög utsträckning har formats genom en konkurrens som ställer höga krav på intellektuell förmåga, inte tycks ha någon förmåga att inse att allmänt accepterade mål för samhället, som t.ex. goda levnadsförhållanden för alla, säkrast uppnås genom att så många som möjligt kommer överens om att samarbeta för att uppnå detta mål och sedan verkligen gör det med metoder som genom ’forskning och beprövad erfarenhet’ har visat sig vara effektiva.
I de (få?) fall förmågan till insikt om fördelarna med samarbete inte finns, kan detta bero på själva ’urvalsmetoden’ till eliten, som ju bygger på konkurrens. Och som vid all konkurrens kan endast ett begränsat antal faktorer (egenskaper) vara avgörande för vinst (ett starkt argument mot all slags konkurrensutsättning) – och i det här fallet troligen inte just de egenskaper som krävs för goda beslut när det gäller välfärd.
Men ännu troligare är nog att viljan till samarbete inte finns eftersom verkligt samarbete kräver någorlunda jämlika maktförhållanden (inklusive ekonomisk jämlikhet) – och eliten kan, genom just konkurrens, ha avlägsnat sig alltför långt från sådana relationer – som de då inte har något ’objektivt’ intresse av.
Med andra ord: jag instämmer helt i dina funderingar (men är ändå osäker på hur tydligt det framgår av mina resonemang).
Ytterligare en fundering: Det som ser ut som samarbete kan i ett auktoritärt samhälle eller en auktoritär organisation kan vara ett resultat av samma konkurrens som har bidragit till den auktoritära strukturen (eller ett direkt resultat av denna struktur) och kan alltså egentligen vara tvångsarbete (den av många auktoritära personer beundrade militära disciplinen hör naturligtvis dit). Den kännetecknas särskilt av en brist på just den sorts kreativitet som vi i vår nuvarande situation har allra mest behov av. En brist som på ett illavarslande sätt präglar vår nuvarande försvarsdebatt!
/Bo
Fortsättning följer i ”Politiska diskussioner 9”
April 2019
Politiska diskussioner 9
Fortsättning från ”Politiska diskussioner 8”
”Men ännu troligare är nog att viljan till samarbete inte finns eftersom verkligt samarbete kräver någorlunda jämlika maktförhållanden (inklusive ekonomisk jämlikhet) – och eliten kan, just genom konkurrens, ha avlägsnat sig alltför långt från sådana relationer – som de då inte har något ’objektivt’ intresse av.”
Nej ”viljan till samarbete” finns inte beroende på att strukturen ser ut som den nu gör. Och detta menar jag bevisar strukturens betydelse för hur – i det här fallet – eliten tänker och agerar. Så trots elitens, får man tro, någorlunda tillräckliga kunskaper när det gäller socioekonomiska frågor och hur samhällelig välfärd bör byggas så sätter strukturens rådande verklighet avgörande ”märken” i hur eliten ska tänka och agera. Alltså får ett logiskt, rättvist tänkande stå tillbaka för den strukturella verkligheten.
När det gäller det sista stycket i ditt mejl ovan tänker jag på förhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Dessa parter ska ju genom förhandlingar komma fram till diverse olika avtal som då ska gälla över en viss tid. Vi betraktar i allmänhet dessa parter som samarbetande parter i en ”normativ” samhällsstruktur. Men den har ju tillkommit genom konkurrens – framförallt ekonomisk – vilket bidragit till en orättvis och ojämlik struktur. Att samarbeta under dessa ojämlika förhållanden förändrar inte det grundläggande förhållandet – ojämlikhet. Den rådande strukturen blir oförändrad.
Detta blir min tolkning av din fundering.
Angående ”jämlika maktförhållanden” så måste denna ”jämlikhet” inkludera ”jämställdhet”.
Betraktar vi hela jorden som ett samhälle så ser vi tydligt att ”jämställdhet” inte existerar. Och när den inte gör det så har vi heller ingen ”demokrati”.
Jag vill nog påstå att vi här i vårt ”eget” samhälle saknar fullständig ”jämställdhet” och därmed så har vi heller ingen fullständig ”demokrati”. Alltså kan vi konstatera att ”demokratin” saknas, dels när vi ser hur vårt ekonomiska system är uppbyggt och dels när vi betraktar ”jämställdheten” hos oss och runtom i hela världen.
Okej, vi (du och jag) kallar vår ”demokrati” för en ”parlamentarisk demokrati”. Men, jag vill påstå, att denna ”demokrati” är högst ofullständig. Den har ännu inte blivit samhällelig.
Vi har en lång väg kvar till en verklig ”demokrati”! – Men vi fortsätter diskussionen om demokratimodellen!
/Jan
– ”Angående ’jämlika maktförhållanden’ så måste denna ’jämlikhet’ inkludera ’jämställdhet’.
Betraktar vi hela jorden som ett samhälle så ser vi tydligt att ’jämställdhet’ inte existerar. Och när inte denna ’jämställdhet’ existerar så har vi heller ingen ’demokrati’.
Jag vill nog påstå att vi här i vårt ’eget’ samhälle saknar fullständig ’jämställdhet’ och därmed så har vi heller ingen fullständig ’demokrati’. Alltså kan vi då se att ’demokratin’ saknas dels när vi betraktar hur vårt ekonomiska system är uppbyggt och dels när vi betraktar ’jämställdheten’ hos oss och runtom i hela världen.
Okej vi (du och jag) kallar vår ’demokrati’ för en parlamentarisk demokrati. Men, jag vill påstå, att denna ’demokrati’ är högst ofullständig. Den har ännu inte blivit samhällelig.
Vi har en lång väg kvar till en verklig ’demokrati’!”
– […och i denna tråd:] ”Vi fortsätter med ’demokratimodellen’!”
Ja, och vi kan utvidga den till att omfatta alla dess aspekter – som du just gjorde, Jan, genom att ta upp ’jämställdhet’, eller bristen på den i hela världen! För att fortsätta med det kan det vara bra att titta på vad NE skriver om det uppslagsordet:
”jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.
Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.
Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag.”
Årtalet, 1979, är intressant. Det var ungefär då som jämlikheten var som störst i Sverige, vilket ger ytterligare tyngd åt att ”Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet”. Men jag tror inte att bristen på jämställdhet orsakas av, vilket ibland antyds, en mer eller mindre naturgiven ’könsmaktsordning’, som i sin tur är den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst. Orsaksförhållandet är nog snarare det omvända, även om det handlar om komplicerade processer där det också finns självförstärkande återkopplingar. Så en motsatt process – som under 1970-talet, med en bättre tyglad kapitalism – borde alltså inte bara öka jämlikheten utan också jämställdheten, vilket kanske lagen från 1979 kan ses som ett symptom på. – Och nu ser vi, till stor del tack vare nyliberalismen, det rakt motsatta hända inom så många områden. Kapitalismen har verkligen ’universaliserats’! Något att tänka på i vidsynta diskussioner om demokrati…
/Bo
Bristen på jämställdhet följer, som jag ser det, samma historiska bakgrund som bristen på jämlikhet, med den skillnaden att bristen på jämställdhet slår än hårdare än bristen på jämlikhet. Vilket bevisas genom att studera de lagar och förordningar som instiftades dels historiskt sett och dels fortfarande existerar runt om i världen.
I det här sammanhanget är det intressant att notera följande: samhällseliten – globalt sett – definierar det ”egna” samhället som ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle. Man definierar det så, menar jag, utifrån en maktposition i ”sitt” samhälle.
En position som definierar den rådande ordningen som normativ. Vilket i så fall betyder att en ”normativ ordning” kan innebära – och i verkligheten innebär – brist på jämställdhet.
Vad lär vi oss av denna ”norm”? Jo vi lär oss att den strukturella utformning som råder i våra samhällen inte alls behöver vara varken jämlik eller jämställd, för att ändå betraktas som normativ. Just i den här strukturella utformningen så är det framför allt jämställdheten som har ”fått stå tillbaka”. Eller rättare sagt ha lidit och lider mest av förtrycket i våra samhällens strukturella utformning.
Ja en ”bättre tyglad kapitalism – borde alltså inte bara öka jämlikheten utan också jämställdheten…”. Visst är det så. Men tyvärr är det ju på det viset – vilket du beskriver – att kapitalismen inte längre ”tyglas” på ett ”önskvärt” sätt. Vilket då, ur denna ”logik”, medför att såväl jämlikheten som jämställdheten försämras, särskilt när vi betraktar våra samhällen ur ett globalt perspektiv.
Kanske kan man säga att kapitalismens sönderfall återspeglas ”bäst” genom ökande socioekonomiska klyftor i våra samhällen där naturligtvis jämlikheten och jämställdheten ”tvingas tillbaka”?
”Men jag tror inte att bristen på jämställdhet orsakas av, vilket ibland antyds, en mer eller mindre naturgiven ’könsmaktsordning’, som i sin tur är den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst.”
Det är intressant det här med ”den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst”.
Jag brukar tänka så här: Om vårt samhälle och för övrigt alla samhällen var strukturellt utformade – sedan en lång historisk tid tillbaks – på ett jämställt och därmed jämlikt sätt då skulle vi inte ha en kapitalism idag.
Skulle detta resonemang, från min sida, vara ”korrekt” då betyder det att ojämställdheten och ojämlikheten vore en mycket stark bidragande orsak ”till kapitalismens uppkomst”.
Vad ”säger” i så fall ett sådant konstaterande? Jo enligt min mening så ”säger” det att ”kapitalismens uppkomst” förutsätter grundläggande ”felaktigheter” i våra samhällens strukturella utformning. Kapitalismens tillblivelse kräver, så att säga, att ojämställdhet och ojämlikhet finns ”på plats” för att kapitalismen ska ha en möjlighet att kunna ”etablera” sig. En ”sjuk” strukturell utformning är då ”den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst”.
Vad innebär då dagens krav på ökande jämställdhet och jämlikhet, alltså mer demokrati? Jo det bör då innebära, enligt mig, att motsättningen ökar mellan den ”vanliga” människan och den rådande samhälleliga strukturen, i vilken kapitalismen är den mest ”tongivande”.
/Jan
Äntligen två frågor där (det åtminstone ser ut som om) vi har helt olika uppfattning! 🙂
”bristen på jämställdhet slår än hårdare än bristen på jämlikhet”
”Om … alla samhällen var strukturellt utformade – sedan en lång historisk tid tillbaks – på ett jämställt och därmed jämlikt sätt då skulle vi inte ha en kapitalism idag.”
De väcker en hel del intressanta frågor. Först måste förhållandet mellan jämställdhet och jämlikhet klaras ut lite bättre än vad som framgår av NE:s definition av jämställdhet i mitt förra mejl. Jämlikhet avser förhållandet mellan alla människor oavsett kön, medan jämställdhet avser en delmängd av mänskligheten. Så den största skillnad (i ett visst avseende) som man kan hitta mellan två människor i hela gruppen kan inte överstiga skillnaden mellan två människor i hälften av samma grupp. Men då har man inte tagit hänsyn till skillnaden i fysiskt och socialt avstånd mellan olika människor. Och eftersom frågan om jämställdhet oftast handlar om fysiskt och socialt närstående människor så kan nog en brist på jämställdhet ofta vara mera plågsam än till och med en större brist på jämlikhet (’lika’ eftersom båda kan vara en fråga om liv och död). Hoppas du förlåter min ’akademiska petighet’ här, Jan, men globalt sett handlar den ekonomiska ojämlikheten om skillnader som är hundratals gånger större än den ekonomiska ojämställdheten inom t.ex. de flesta familjer i vår del av världen.
Vilket perspektiv man har kan också vara avgörande när det gäller frågan om orsaker, som det andra citatet tar upp. Jag tolkar det som att du, till skillnad från mig, menar att bristen på jämställdhet (när det gäller samhällenas strukturella utformning) är en avgörande orsak till kapitalismens uppkomst. Jag tolkar det som att du avser den lokala utformningen eftersom det är fråga om tidiga samhällen som ännu inte har fått en ’etablerad’ struktur i större skala.
Men även de bästa samhällena kan råka ut för svårigheter som de inte kan lösa, och inte har kunnat förutse. Särskilt om de växer i storlek, så kan de hamna i konflikt om resurser med andra samhällen, som de ännu inte har etablerat några relationer med. Den bästa utvägen kan då kanske vara att försöka lösa problemet genom någon slags fredliga utbyten av platsens resurser. En i längden oförutsägbar situation kan då uppstå, som har inslag av både konkurrens och samarbete. En sådan mer storskalig dynamik mellan flera samhällen kan nog också vara en tillräcklig orsak till det som sedan har blivit vår kapitalism. Jag tror alltså inte att samhällena från början måste ha haft något inneboende ’fel’ – bara en brist på kunskap om hur man borde ha hanterat en ny situation – som i det nämnda fallet, för båda parter, var bättre än krig.
Det här är verkligen oerhört komplexa frågor, säkert de mest komplicerade och svårhanterliga som mänskligheten någonsin har haft att brottas med, eftersom vi själva är delar av problemet och inte bara av den eventuella lösningen. Men så gott det går bör vi nog försöka att ställa oss vid sidan om och utveckla samarbeten som på något sått kan påverka systemet med strukturer som på något sätt liksom kan växa in i det utifrån, som ett slags välvilliga ’parasiter’ 🙂 som bara vill förändra systemet, eller ersätta det med ett nytt, utan att förstöra dess delar – människorna. Men motståndet kan ändå bli hårt, och det måste vi hantera på ett bra sätt – med ickevåldsmetoder som inte polariserar.
/Bo
”Hoppas du förlåter min ’akademiska petighet’ här, Jan, men globalt sett handlar den ekonomiska ojämlikheten om skillnader som är hundratals gånger större än den ekonomiska ojämställdheten inom t.ex. de flesta familjer i vår del av världen.”
Här delar jag din uppfattning!
Vad jag vill få fram det är att ojämställdheten – alltså inte enbart den ekonomiska – drabbar kvinnan hårdare än mannen.
Och varför kan det ha blivit så? Någon gång under historiens lopp – sannolikt tidigare än människans utvandring från Afrika – så uppstod statusskillnaden mellan könen.
Vad grundar jag detta påstående på? I korthet så handlar det om att varhelst på jorden som människan har etablerat sig – för låt oss säga ett antal tiotusentals år sedan – så existerar en statusskillnad mellan könen.
Hur kan en sådan strukturell ordning verka globalt utan att människorna har haft möjligheten att kommunicera med varann över kontinenterna? En intressant fråga som pockar på svar.
Hur som helst så menar jag att den strukturella statusskillnaden mellan könen måste vara det största strukturella ”felet” i vår historia för att kunna uppnå rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. En värld som formas utifrån en strukturell ordning där ena könet – alltså hälften av jordens befolkning – ska ha en lägre status än det andra könet bäddar för konflikter i alla sammanhang.
Ur en sådan förtryckande maktstruktur kan alltså inte rättvisa samhällen byggas. Och eftersom kapitalismen är en snedvriden, orättvis och ojämlik maktstruktur så skulle en sådan struktur inte ha haft möjligheten att uppstå ifall könen vore jämställda.
Man kan ju ställa frågan: Varför bygga en ojämlik ekonomisk struktur om könen vore jämställda? Kan man säga att ojämställdheten skapar den globala ojämlikheten?
”Jag tolkar det som att du avser den lokala utformningen eftersom det är fråga om tidiga samhällen som ännu inte har fått en ’etablerad’ struktur i större skala.”
Jag menar faktiskt att ”tidiga samhällen har fått en etablerad struktur i större skala”. Och det grundar jag på resonemanget ovan. Jag ställer frågan till mig själv, som jag gjort många gånger: Hur förklarar man att ”tidiga samhällen” i Sydamerika har en liknande strukturell uppdelning mellan könen som ”tidiga samhällen” i exempelvis Asien – dessa ”tidiga samhällen” kunde ju inte ha någon kontakt med varann?
”Jag tror alltså inte att samhällena från början måste ha haft något inneboende ’fel’ – bara en brist på kunskap om hur man borde ha hanterat en ny situation – som i det nämnda fallet, för båda parter, var bättre än krig.”
Här är jag medveten om att vi båda två kan spekulera i vad vi ”tror” och mig veterligen så finns det inte några ”vetenskapliga fakta” som kan ge oss svaren. I min spekulation så menar jag att de strukturella ”felen” borde ha uppkommit före människans utvandring till övriga kontinenter.
/Jan
Jag instämmer i din syn på dagens förhållanden, även globalt. Men min syn på orsaksförhållanden är nog delvis mera komplicerad än vad som är vanligt inom vänstern – eftersom jag har svårt att utesluta biologiska faktorer så konsekvent som ofta görs inom vänstern. Det är lätt att förstå denna konsekvens (och till och med tabubeläggande) eftersom biologiska faktorer nästan alltid används som argument för all slags konservatism. Men då har man en ganska statisk och endimensionell syn på orsaksrelationer – som det är svårt att undvika, eftersom själva språket är både endimensionellt och enkelriktat (från det förflutna och framåt i tiden) vilket gör att det är svårt att ge korta, begripliga sammanfattningar av system med flera samtidigt interagerande processer, både biologiska och sociala, med både externa och interna orsaker.
Jag ska ändå göra ett försök – och börjar med det självklara. Den viktigaste och mest avgörande skillnaden mellan män och kvinnor och som det är omöjligt för oss att ändra på (åtminstone än så länge) annat än på ett negativt sätt är att de flesta kvinnor (till skillnad från alla män) någon gång i livet kan föda barn. En helt avgörande uppgift, som innebär ett stort ansvar och ofta stora svårigheter – vilket självklart borde innebära en statusupphöjelse (som ändå sker ibland).
Men samtidigt är det alldeles för lätt för män att smita undan långt från familjen (kanske eller kanske inte med viktiga uppgifter för dess försörjning) – och då konfronteras med andra män som också har ’sluppit undan’. Här kan vad som helst hända beroende på vilken ställning de har i den större samhällsstrukturen. Men jag tror ändå att detta, åtminstone delvis, kan förklara den likartade könsuppdelningen i de ’tidiga samhällena’.
Ett mera komplicerat samhälle, t.ex. under 1400-1800-talen, kan behöva beskrivas på ett annat sätt, med ett annat hjälpmedel. Här skulle männen, genom sin ’frihet från familjen’, i större utsträckning än kvinnor kunna bidra till de förstärkande återkopplingsprocesser som beskrivs i diagrammet på s. 7 i ’Ekonomisk demokrati’. Denna tvådimensionella illustration kan man själv ’utöka’ med en tidsdimension genom att följa dess pilar (som symboliserar orsaksrelationer) och föreställa sig en självförstärkande ökning av de förhållanden som nämns i rutorna, samt ökningen av de oåterkalleliga ’externa’ resultaten, fram till den fetstilta oppositionen och det minustecken (högst upp) som symboliserar en minskning av den viktiga ursprungliga orsaken, ’framgångsrika’ mäns vinstkrävande stöd till produktion av ’varor’ som efterfrågas av andra. En minskning som i bästa fall innebär kapitalismens ersättande av ekonomisk demokrati.
/Bo
”Men jag tror ändå att detta, åtminstone delvis, kan förklara den likartade könsuppdelningen i de ’tidiga samhällena’.”
En ”könsuppdelning” vad beträffar olika slag av arbetsuppgifter som krävs för att ”hålla igång” ett samhälle baserades – menar jag också – säkerligen utifrån biologiska egenskaper.
”Könsuppdelningen” i sig behöver här inte innebära statusskillnader. Vad är det då, som jag påstår, skapar dessa statusskillnader mellan könen?
Min spekulation: Dessa statusskillnader måste ha uppstått i det ”kulturella” livet. Och hit räknar jag även så kallade religiösa/övernaturliga trosuppfattningar. I det ”tidiga kulturella” livet ”tilldelades” mannen – av olika orsaker – så att säga ”ansvaret” över familjen (hur den nu såg ut?) och männen som grupp ”tilldelades” ansvaret över samhället.
Alltså en spekulation från min sida!
”Ett mera komplicerat samhälle, t.ex. under 1400-1800-talen, kan behöva beskrivas på ett annat sätt, med ett annat hjälpmedel. Här skulle männen, genom sin ’frihet från familjen’, i större utsträckning än kvinnor kunna bidra till de förstärkande återkopplingsprocesser som beskrivs i diagrammet på s. 7 i ’Ekonomisk demokrati'”.
Ja det är nog troligt att männens ”frihet från familjen under 1400-1800-talen bidrar till de förstärkande återkopplingsprocesser” som du beskriver. Men jag vill nog hävda att dessa ”förstärkande återkopplingsprocesser” fanns på plats redan tusentals år tidigare. Sedan har dessa ”processer” eskalerat – vilket du kanske också menar – in i vår tid.
”…’framgångsrika’ mäns vinstkrävande stöd till produktion av ’varor’ som efterfrågas av andra.”
Här har vi tagit oss fram till vår tids strukturella verklighet. Att vara ”framgångsrik” man likställs med att ha lyckats uppnå den status som vår kapitalistiska marknadsekonomi har som riktmärke.
Man får nog säga att kapitalismen nu också har fångat in kvinnan i sitt ”framgångsrecept”.
Tänk vad annorlunda våra samhällen skulle se ut om mänskligheten hade levt i strukturell jämlikhet och därmed jämställdhet, tidigare i historien. Denna tanke är nog svår att ta till sig!
/Jan
– [Jan:] ”Dessa statusskillnader måste ha uppstått i det ’kulturella’ livet.”
Ja, ’status’ är ju ett begrepp som innebär en rangordning av människor i en slags informell makthierarki i ett samhälle beroende på hur de betraktas av andra medlemmar i samma samhälle. En rangordning som inte överensstämmer särskilt väl med principen om människors lika värde, och vars betydelse för relationerna mellan invånarna i ett samhälle skulle kunna säga något om hur dess (eventuella) demokrati fungerar på olika nivåer (till och med familjenivån). Ett samhällets ’kultur’ har definitivt spelat en roll här sedan ’urminnes’ tider, bl.a. i växelverkan med samhällets ekonomiska utveckling – oftast i motsatt riktning mot demokratiska krav.
Det är väl ungefär vad du gav mera konkreta exempel på i ditt mejl!
Jag skulle bara vilja tillägga att tanken på ’strukturell jämlikhet’ kan vara ”svår att ta till sig” eftersom det finns så mycket som kan hota sådana sociala framgångar och som det är svårt att vara förberedd för – ens i tanken. Det räcker inte med att bara vara ett jämlikt och jämställt samhälle. Det måste också vara resilient, dvs. ha inre strukturer som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer. En viktig fråga för all demokrati, som vi borde diskutera mera.
/Bo
”Det räcker inte med att bara vara ett jämlikt och jämställt samhälle. Det måste också vara resilient, dvs. ha inre strukturer som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer.”
Absolut, så är det!
Och då tänker jag så här: Eftersom det är livsuppehället – välfärden – som är varje människas grundläggande förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv så krävs det därför att samhället ska ha en ”inre struktur som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer”. Vilket vi tydligt ser att dagens samhälle inte har.
Denna ”inre struktur” som saknas är ju nödvändigheten av ett ekonomiskt system som fungerar demokratiskt och därmed rättvist, vilket vi båda hävdar.
Varför är det just vårt ekonomiska system som i första hand måste vara resilient? Varför fungerar det inte med att vi enbart prioriterar ett ”jämlikt och jämställt” samhälle och, så att säga, låter vårt rådande ekonomiska system vara som det är? Mitt svar – liksom troligtvis ditt – är att ett ”jämlikt och jämställt” samhälle inte kan förverkligas i en ekonomisk struktur som är odemokratisk och därmed orättvis.
Vi människor är ju ”flockdjur” som därmed är beroende av varandra för vårt livsuppehälle och i detta livsuppehälle utför vi skilda arbetsuppgifter som sammantaget ger oss alla ett drägligt liv. Man kan säga att när alla dessa arbetsuppgifter möts – marknaden – i form av arbetsbyten så skapas välfärd. Då denna marknad inte fungerar demokratiskt och därmed inte heller rättvist så uppstår – som du brukar säga – en snedfördelning av det mänskliga arbetets värden.
Som sagt: först och främst så måste vår ekonomiska struktur vara rättvis för att det ska vara möjligt att uppnå ett ”jämlikt och jämställt” samhälle.
Det är ju precis i det här sammanhanget som stora delar av den så kallade rödgröna rörelsen gör en felaktig analys. Man tror sig kunna uppnå ”jämlika och jämställda” samhällen inom det rådande ekonomiska systemets ”ramverk”. Vilket alltså är en omöjlighet.
/Jan
Politiska diskussioner 10
”Allmänt om ekosocial resiliens.”
Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
Instämmer i det du skriver! – Och när vi har kommit så här långt kan det kanske passa bra att ”tränga djupare in i” resiliensbegreppet. Inte minst eftersom många egenskaper hos och förhållanden mellan system på alla nivåer som bidrar till resiliens också kan vara avgörande när det gäller motståndet mot gamla system och arbetet med att bygga upp nya.
När Vietnamkriget var slut, vänstervågen hade ebbat ut och nyliberalismen höll på att ta sats under andra hälften av 70-talet och socialismen tycktes vara en återvändsgränd som obönhörligen leder till diktatur, var det många, inklusive mig, som söte efter andra hållbara lösningar. Eftersom så många försök till samarbete hade misslyckats var det många som lockades av nyliberalernas tal om ”fri konkurrens” och ”konkurrensutsättning” i stället för (försök till) samarbete. Jag gick inte så långt när det gällde individualism, men tänkte ändå att även om alla försök till demokratisk organisering är dömda att misslyckas så är det viktigt att det ändå finns ett individuellt motstånd mot organisationers urartning till diktatur. Och eftersom jag var verksam i ett bokförlag som hade gett ut socialistisk litteratur – som nu, omkring 1973, gick med stor förlust – så tyckte jag att det var ett bra förslag att satsa på högklassig skönlitteratur. Särskilt eftersom skönlitteratur kan stimulera fantasin och tänkandet om olika samhällen och bidra till ett motstånd mot auktoritära system. Kort sagt, att kultur kan bidra till en resiliens mot diktatur, och jag tror/tycker fortfarande att detta är väldigt viktigt.
Men nyliberalismen började under 90– och 00-talen gå alldeles för långt och klimatfrågan började bli alltmer akut och kräva någon form av organiserat samarbete. Resultatet, för min del, blev (omkr. 2010) en första version av ”ekonomisk demokrati” som jag presenterade för en arbetsgrupp inom Klimataktion, som så småningom kunde ge ut antologin ”Att slakta en guldkalv – visioner för ett hållbart samhälle” (2015) där det finns ett kapitel om ekonomisk demokrati. Nu har ’ekonomisk demokrati’, definierat som ett ekonomiskt system med företag som är demokratiskt styrda av dem som arbetar i respektive företag (t.ex. kooperativ), blivit ett ganska vanligt förslag. Men många är kritiska av förståeliga skäl: sådana företag har ofta stora ekonomiska svårigheter och skulle därför inte själva kunna bilda ett resilient system. Den ekonomiska problematiken skulle kunna lösas bl.a. genom ett statligt finansierings- och fördelningssystem. Men det räcker inte för en verklig resiliens. Det är här kulturen kan spela en roll och till att börja med underlätta en övergång till ekonomisk demokrati. Se t.ex. punkt 1 i avsnitt 3 i ”Ekonomisk demokrati”.
Det blev långt, men det var nog nödvändigt för att förklara hur jag ser på resiliensfrågan, som både har en individuell/kulturell och en strukturell/organisatorisk aspekt. Jag tycker att det här är en viktig fråga, så skulle vi kunna börja en ny tråd om just detta, Vad tycker du?
Som referens till ett samtal om detta har jag utökat ”Ekonomisk demokrati” med två noter till avsnitt 3, punkt 1 och punkt 3 samt en illustration från ”Att slakta en guldkalv” i slutet på den pdf-fil som jag uppdaterar då och då: https://www.dropbox.com/s/8inzfqqwq9h857i/Mejlsamtal-BoH-JanO.pdf?dl=0.
/Bo
”Jag tycker att det här är en viktig fråga, så skulle vi kunna börja en ny tråd om just detta, Vad tycker du?”
Ja, vi börjar en ny tråd om just detta.
Intressant att läsa ditt inlägg om ”resiliensfrågan” där du förklarar två aspekter: ”individuell/kulturell” och ”strukturell/organisatorisk”.
Om jag förstår dig rätt så önskar du föra fram den ”individuella/kulturella” aspekten, som kanske förbises i en ”övergång till ekonomisk demokrati”.
Som du vet så har jag svårt att kunna se övergången till ekonomisk demokrati från dagens rådande ekonomiska verklighet. Jag ser så att säga inga ”tecken” på att detta kan göras möjligt. Alltså räknar jag med att vår rådande marknadsekonomi kommer att kollapsa och först ur denna kollaps kan det uppstå (inte alls säkert) verkliga möjligheter till nödvändiga ”strukturella/organisatoriska” förändringar. Först här kan det, som jag ser, byggas ”verklig resiliens”. Och i detta förändrade samhälleliga tillstånd – kollapsen – kräver nöden en hållbar ”individuell/kulturell” resiliens.
Lösningen på kollapsen kräver samarbete – inte konkurrens; demokrati, inom alla områden; jämlikhet och jämställdhet. Jag har alltså svårt att se att dessa ”lösningar” (”individuella/kulturella”) kan komma på plats i en ”strukturell/organisatorisk” verklighet, som vi lever i idag.
Dagens ”individuella/kulturella” aspekter anpassar sig till dagens ”strukturella/organisatoriska” verklighet av främst ekonomiska skäl. Med andra ord: för ”individuella/kulturella” överlevnadsstrategier så tvingas, i praktiken, denna samhälleliga ”sektor” att ge avkall på sin egen resiliens. Vår rådande samhälleliga ”strukturella/organisatoriska” uppbyggnad ”slukar” i princip den ”individuella/kulturella” sektorn.
Hoppas att jag har förstått ditt inlägg på rätt sätt och jag ser fram emot en fortsättning i denna ”viktiga fråga”.
/Jan
– [Jan:] ”Ja, vi börjar en ny tråd om just detta … om ’resiliensfrågan’ där du förklarar två aspekter: ’individuell/kulturell’ och ’strukturell/organisatorisk’. Om jag förstår dig rätt så önskar du föra fram den ’individuella/kulturella’ aspekten, som kanske förbises i en ’övergång till ekonomisk demokrati'”.
På sätt och vis, ja. Men det gällde särskilt under perioden ca 1976–2006, på grund av ”den bristande tillgången” på andra alternativ, och eftersom jag tyckte att den ’individuella/kulturella’ aspekten hade varit alltför lite uppmärksammad av vänstern.
Det gäller kanske fortfarande, men generellt, i samhället ’som helhet’, är åtminstone den individuella aspekten överbetonad.
Jag menar att vi måste uppmärksamma den dynamiska relationen mellan det ’individuella/kulturella’ och det ’strukturella/organisatoriska’, det vill säga hur de växelverkar med varandra. Men det finns också växelverkan inom både den informella ’individuella/kulturella’ sektorn och den mer formella ’strukturella/organisatoriska’ sektorn med sina (bl.a. ekonomiska) regelverk.
Eftersom vi (du och jag) inte har gjort det tidigare kan det vara bra att börja med det ’enklaste’: hur en direkt påverkan mellan individer kan bidra till att tankar och idéer (om allt möjligt) inom en ’kultur’ successivt förändras. Om det finns goda förutsättningar – om samhället inte är alltför repressivt (så att en kreativ verksamhet är möjlig) och om det finns människor och material som kan bidra till en kontinuitet, så kan en exponentiell process uppstå genom att, för att förenkla resonemanget, en individ övertygar minst två individer, som i sin tur var och en också övertygar minst två individer osv.
Men en stark motreaktion kan så småningom uppstå, så det gäller att vara förberedd på att skydda en sådan process så att den inte krossas, eller att fördröja en motreaktion genom att göra innehållet både acceptabelt och attraktivt för så många som möjligt – och det tror jag är fullt möjligt för t.ex. ’ekonomisk demokrati’. Det väsentliga här är att idéerna har ett socialt samarbetsinriktat innehåll och inte bara går ut på att ”satsa på sig själv” i konkurrens med andra.
För att gå ett steg längre, så bör idéerna också ha ett praktiskt, organisatoriskt realiserbart innehåll (både i mindre och i större skala) så att de kan prövas inom ramarna för vad som är möjligt inom det existerande samhället (omställningsrörelsen är ett sådant exempel). Om försöken krossas gäller det att ta vara på den erfarenheten, analysera den och bevara erfarenheterna till senare tillfällen. På så sätt kan åtminstone själva rörelsen bli mera resilient och bidra till bättre lösningar, t.ex. efter en stor samhällskollaps.
Så även om vår rådande ’strukturella/organisatoriska’ uppbyggnad ”slukar” den ’individuella/kulturella’ sektorn, så tror jag inte att den någonsin kan bli fullständigt slukad. Man kan alltid göra något, och det man kan göra för ökad resiliens hos en nästan osynlig demokratirörelse borde, åtminstone delvis, vara av samma slag före som efter en samhällskollaps, särskilt om rörelsen inte utplånats helt av själva kollapsen (även en sådan skulle rörelsen kunna mildra med goda förberedelser).
Här finns mycket för oss att utveckla – som jag ser fram emot!
/Bo
”Om det finns goda förutsättningar – om samhället inte är alltför repressivt (så att en kreativ verksamhet är möjlig) och om det finns människor och material som kan bidra till en kontinuitet, så kan en exponentiell process uppstå genom att, för att förenkla resonemanget, en individ övertygar minst två individer, som i sin tur var och en också övertygar minst två individer osv.”
”För att gå ett steg längre, så bör idéerna också ha ett praktiskt, organisatoriskt realiserbart innehåll (både i mindre och i större skala) så att de kan prövas inom ramarna för vad som är möjligt inom det existerande samhället (omställningsrörelsen är ett sådant exempel).”
Den första meningen:
Det är precis så som jag tänker mig det ”individuella/kulturella” samarbete som du och jag just håller på med. Att vi med vår politiska diskussion ska kunna starta en ”exponentiell process” som förhoppningsvis leder till att allt fler inser de orsakssammanhang som vi – vill jag hävda – har svaren på.
Än så länge kan vi föra den här mejldiskussionen, utan risken att tystas av eliten. Men, vem vet, en sådan här diskussion kan snabbt bli en nagel i ögat på eliten – när det samhälleliga sönderfallet kommer att eskalera – och då kan vårt ”individuella/kulturella” samarbete tvingas gå under jord. Att beskriva sanningen har ju aldrig accepterats av den samhälleliga eliten.
I ett sådant eventuellt läge är det ju viktigt, som du skriver, att rörelsen har skaffat sig en stark resiliens genom ”goda förberedelser”.
Den andra meningen:
När det gäller ”omställningsrörelsen” så uppfattar jag den – hur ska jag säga – som bakåtsträvande. Jag uppfattar den som sossarna – partiet alltså – en organisation som har förrått och fortsätter att förråda ”vanligt” folk.
Vad menar jag med detta kanske drastiskt negativa påstående?
Jo en organisation/rörelse som har skaffat sig ett förtroende hos ”vanligt” folk och inte klarar av att göra en riktig analys av ”sakernas tillstånd” åsamkar därmed en mycket stor skada för organisationens/rörelsens fortsatta arbete. En felaktig analys av ”sakernas tillstånd” leder till att människorna förlorar tilliten till organisationen/rörelsen och den felaktiga analysen kan få effekten att organisationen/rörelsen till och med inlemmas i den politiska förvaltningen av den samhälleliga strukturen – som ju från början skulle förändras.
Det är här jag kan se sveket från både S och MP. Jag befarar att ”omställningsrörelsen” inordnar sig i denna ”församling”.
En analys av ”sakernas tillstånd” måste göras på ett ”riktigt sätt” även om det i praktiken visar sig vara omöjligt ”inom det existerande samhället”. En sådan analys tillspetsar naturligtvis motsättningen mot det ”existerande samhället” men det blir ju den oundvikliga följden av en ”korrekt” analys. Den ”sanna” berättelsen måste fram, i alla lägen!
/Jan
”…en sådan här diskussion kan snabbt bli en nagel i ögat på eliten.” Det stämmer nog, och det är många frågor som vi kan behöva utveckla någon slags gemensam syn på. Så jag hoppar raskt på nästa fråga, om ’omställningsrörelsen’ där vi kanske har mer att reda ut.
Jag uttryckte mig nog inte så bra när jag tog hela omställningsrörelsen som exempel på vad som kan göras inom accepterade ramar ”både i mindre och i större skala”. Jag tänkte på det lokala ’underifrånperspektivet’ i dess ”sju principer” (se t.ex. http://www.omstallninggoteborg.se/2010/05/16/omstallningens-sju-principer/) som ganska väl överensstämmer det ’lokala innehållet’ i ’ekonomisk demokrati’. Deras erfarenheter av sådan verksamhet kan vara värdefulla också för oss – särskilt när det gäller resiliens. Problemet är naturligtvis deras begränsning till lokalsamhället, och då kan man kanske tala om ’svek’ – men ett svek som är väsensskilt från det som S och Mp står för, som ju innebär en alltför stor tilltro till auktoritär politik.
Det verkar istället finnas en slags rädsla eller motvilja inom rörelsen inför det politiska perspektivet – men trots det tycks det finnas en medvetenhet om behovet av större nätverk för förmedling av erfarenheter och kanske också ekonomisk hjälp. Omställningsrörelsen borde egentligen ha ett ganska stort intresse av våra idéer. Det gäller ju att överbrygga den gamla klyftan mellan rött/storskaligt och grönt/småskaligt för att åstadkomma en riktigt stor rörelse som i stället drar nytta av det utvidgade perspektiv som en dialektik mellan de storskaliga och småskaliga (till och med psykologiska) perspektiven innebär.
En sådan process, med goda och stabiliserande återkopplingar av olika erfarenheter, skulle också ge bättre förutsättningar för att göra korrekta analyser.
/Bo
Kanske är jag för negativ inför ”omställningsrörelsen”. Självklart delar jag rörelsens ”sju principer”, men vem gör inte det? Som jag ser det så omfattar vi (du och jag) dessa principer i det ”projekt” som vi är mitt uppe i. Sedan har jag säkert mycket att lära av hur andra arbetar med alla de frågeställningar som jag själv ”målar” upp framför mig.
Vad jag reagerar mot när det gäller ”omställningsrörelsen” det är att jag saknar en grundläggande analys av hur vår samhälleliga struktur – med sin kapitalistiska marknadsekonomi – ser ut och vad denna struktur får för konsekvenser. Jag menar att man måste ta tag i denna analys och utifrån detta sedan formulera sina ”principer”. Gör man inte det (vilket jag uppfattar att man inte gör) då ”vilseleder” man rörelsen som man verkar i och man ”vilseleder” alla som sätter sin tillit till att rörelsen för ”rätt” politik. Detta ”vilseledande” leder dessutom till att människor vänder sig mot en sådan rörelse och på det viset kommer rörelsen att uppfattas som ett svek.
Jag vill påstå att en sådan ”vilseledande” politik är vad som kännetecknar vänstern och som lett till att vänstern saknar förmågan att kunna bygga en stark rörelse som har ”svaren” som krävs för att genomföra de visioner som vi alla, inklusive ”omställningsrörelsen”, ser framför oss.
”Omställningsrörelsen borde egentligen ha ett ganska stort intresse av våra idéer. Det gäller ju att överbrygga den gamla klyftan mellan rött/storskaligt och grönt/småskaligt för att åstadkomma en riktigt stor rörelse som i stället drar nytta av det utvidgade perspektiv som en dialektik mellan de storskaliga och småskaliga (till och med psykologiska) perspektiven innebär.
En sådan process, med goda och stabiliserande återkopplingar av olika erfarenheter, skulle också ge bättre förutsättningar för att göra korrekta analyser.”
Helt rätt Bo! Instämmer naturligtvis!
/Jan
– [Jan:] ”… när det gäller ’omställningsrörelsen’ … jag saknar en grundläggande analys av hur vår samhälleliga struktur – med sin kapitalistiska marknadsekonomi – ser ut och vad denna struktur får för konsekvenser.”
Det gör jag också, och jag tror att denna frånvaro inte bara beror på en förkärlek för det lokala utan också på en egentligen ganska sund skepsis mot de storskaliga, politiska strukturerna i vårt samhälle. Men att fly undan problemen är ju i bästa fall bara en tillfällig lösning – som man kan hoppas att allt fler inom omställningsrörelsen (och liknande rörelser) så småningom inser. Där bör ändå finnas en potential för en bättre förståelse för sammanhangen och därmed förhoppningsvis en beredskap för gemensamma aktiviteter mot en universaliserad kapitalism som lätt genomtränger allt som inte gör ett aktivt motstånd. ’Allt’ omfattar naturligtvis också våra medvetanden, så därför måste motståndet också vara mentalt, vilket skulle kunna passa omställningsrörelsens psykologiska förståelse. Men den måste naturligtvis utvidgas till förståelse av de invecklade relationerna mellan psykologi–sociologi/ekonomi–ekologi (för att uttrycka det enkelt). Annars är risken stor att deras positiva, konkreta lösningar på lokal nivå så småningom integreras i den ’universaliserande’ kapitalismen – inklusive den interna förståelsen av vad som händer. Därför kan kontakter med andra rörelser (inte minst för demokratisk socialism) vara oerhört viktiga för omställningsrörelsen (och naturligtvis inte bara för den)!
/Bo
Lite mer funderingar som jag har angående ”omställningsrörelsen”:
Jag kan ana att ”omställningsrörelsen” har valt en slags strategi att inte ta ställning i politiskt kontroversiella frågor som exempelvis att analysera dagens kapitalistiska marknadsekonomi och ur denna analys sedan redovisa rörelsens ”principer”.
Naturligtvis kommer en sådan strategi – att inte ta ställning – i sådana här mycket känsliga frågor att kunna leda till en stor och också växande rörelse. Men den kommer dessutom leda till att rörelsen saknar svaren på ”orsakssambanden” – vad är det i våra samhälleliga strukturer som nu leder fram till en ekologisk kollaps – och denna avsaknad av nödvändiga svar kommer förr eller senare att orsaka splittringar i rörelsen.
Min åsikt är att en ”omställningsrörelse” måste ha en grundläggande analys av våra rådande samhällen – eftersom det är våra rådande samhällen som har orsakat bland annat klimatkrisen – och ur denna analys sedan presentera ”principer” vad som ska göras. Det räcker således inte med att konstatera att våra samhällen inte kommer att kunna klara av 1,5 graders målet om man inte samtidigt inser vad det är i våra samhälleliga strukturer som orsakar detta misslyckande.
En ”omställningsrörelse” som har tagit på sig uppgiften att ”ställa om” samhället i en sådan här ödesfråga måste, enligt min mening, först formulera orsakssambanden till ödesfrågan och sedan dra ”riktiga” slutsatser utifrån dessa orsakssamband.
Jag upplever att ”omställningsrörelsen” har konstaterat att vi går mot ekologisk kollaps om ingenting ”görs” men jag upplever också att ”omställningsrörelsen” saknar insikten om orsakssambanden till ödesfrågan och denna brist på insikt kommer att försvaga rörelsen på sikt.
”Annars är risken stor att deras positiva, konkreta lösningar på lokal nivå så småningom integreras i den ’universaliserande’ kapitalismen – inklusive den interna förståelsen av vad som händer. Därför kan kontakter med andra rörelser (inte minst för demokratisk socialism) vara oerhört viktiga för omställningsrörelsen (och naturligtvis inte bara för den)!”
/Jan
Instämmer i dina funderingar om ’omställningsrörelsen’, som verkligen visar på på behovet av ’universalisering’! Det vill säga att, när kapitalismen genomtränger allt, så måste alla rörelser som hotas av detta också universaliseras – alltså utveckla ett gemensamt motstånd överallt där kapitalismen är ett hot – dvs. överallt!
För att överhuvudtaget ha några möjligheter att lyckas med det måste vi först och främst ta del av varandras idéer och erfarenheter och vi måste ömsesidigt ta reda på vilka som är intressanta att samverka med när det gäller konkreta intressen (i första hand, naturligtvis, motståndet mot kapitalistiska strukturer) och förutsättningar att bidra med något intressant.
Förutom omställningsrörelsen, tänker jag på klimatrörelsen med bl.a. Extinction Rebellion och andra miljörörelser, alla politiska rörelser till vänster om (men delvis inklusive) Vänsterpartiet, det nya ’Vändpunkt’ (som jag just hörde att bl.a. Carl Schlyter har startat) kampen mot marknadshyror, kampen för bättre arbetsförhållanden, för bättre välfärd, kampen mot kärnkraft, mot kärnvapen, fredsrörelsen, kampen mot rasism, kampen för flyktingars rättigheter … Det finns hur mycket som helst, som skulle ha nytta av en gemensam grundsyn, för lättare kunna samarbeta när det behövs. Det skulle verkligen kunna öka en övergångsrörelses resiliens.
/Bo
”För att överhuvudtaget ha några möjligheter att lyckas med det måste vi först och främst ta del av varandras idéer och erfarenheter och vi måste ömsesidigt ta reda på vilka som är intressanta att samverka med när det gäller konkreta intressen (i första hand, naturligtvis, motståndet mot kapitalistiska strukturer) och förutsättningar att bidra med något intressant.”
Ja ”kapitalismen genomtränger allt” och därför måste det ”utvecklas ett gemensamt motstånd”, vilket som vi kan se är lättare sagt än gjort. Men vi har väl inget annat val? Vilka kan då vara ”intressanta att samverka med”? Du föreslår ett antal rörelser som skulle kunna vara intressanta och jag delar dessa förslag.
Några frågor som far genom skallen: Hur tas kontakten? Vad vill vi åstadkomma efter en eventuell kontakt? Skall vi (du och jag) ha en vidare ambition med vårt projekt än att nöja oss med att publicera våra texter? Jag ser gärna att vi har en vidare ambition och är därför lyhörd inför alla tankar ”som kan öka en övergångsrörelses resiliens”.
Lite mer tankar om rörelsers motståndskraft mot kapitalismens universalisering:
Jag uppfattar vårt tillstånd (alla vi människors inställningar till ”tidens rådande utveckling”) som att vi alla blir mer och mer negativa till den rådande utvecklingen. Denna ”negativism” kan yttra sig på alla möjliga sätt – från konstruktivt ifrågasättande till destruktivt agerande – men kännetecknande är att ”negativismen” blir alltmer kritisk till etablissemanget, den samhälleliga eliten.
Ur denna ”negativism” bildas bland annat anti-etablissemangspartier och rörelser. Alltså en slags motståndskraft mot kapitalismens universalisering, utan att denna motståndskraft behöver vara medveten om orsakssambanden till kapitalismens universalisering.
Denna omedvetenhet om orsakssambanden får till följd att mängder av människor väljer att sympatisera med högerpopulistiska partier och rörelser.
Varför det? Man ser inget alternativ. Högerpopulismen fångar upp människors ”negativism” mot ”tidens rådande utveckling”, men denna högerpopulism är ju oförmögen att vara en motståndskraft mot kapitalismens universalisering. Låter inte detta motsägelsefullt?
Jo men så är det i alla fall.
Jag brukar tänka att vilken kraft det finns ute i samhället som skulle kunna bli en verklig motståndskraft mot kapitalismens universalisering om det bara kunde gå att förmedla ut de ”rätta” orsakssambanden. Och detta kan gå väldigt fort när tillfället finns på plats. Se bara på Metoo!
Detta var några tankar som kom över mig!
/Jan
Hoppas du har rätt om motståndskraften! När det gäller högerpopulismen har du nog – tyvärr! – också rätt. Begreppet är motsägelsefullt eftersom populism (’folkism’) ju borde vara närbesläktad med demokrati eftersom den utger sig för att just uttrycka och kunna tillgodose ’folkets’ vilja.
Att åtminstone uttrycka ’folkviljan’ kan vara en särskilt lätt uppgift i ett samhälle där det finns stor anledning till utbrett missnöje. Det gäller naturligtvis ojämlika samhällen och i allra högsta grad samhällen som under en längre tid har varit utsatta för nyliberalt inflytande med hård konkurrens mellan företag och mellan människor som har råkat illa ut på grund av just denna konkurrens och därigenom också har stora motsättningar mellan ’lyckligt’ och ’mindre lyckligt’ ’lottade’ människor.
Detta kan alltså lätt utnyttjas av högerpopulister vars politiska inriktning innebär att eftersträva goda relationer till dem som har lyckats bäst i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska konkurrens – och att alltså försöka tillgodose deras intresse. En inriktning som alltså är rakt motsatt dem vars intressen de har lätt att utge sig för att företräda. Med utgångspunkt från en så hänsynslös och odemokratisk inriktning är steget inte långt att också avleda det folkliga missnöjet med de ojämlika förhållandena i samhället mot samhällets allra mest maktlösa människor.
De onda ’självförstärkande’ spiraler som kan utvecklas ur dessa förhållanden är, milt sagt, förskräckande!
/Bo
Politiska diskussioner 11
”Utvidgade perspektiv”
Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
När det gäller ”rörelsers motståndskraft” – i detta begrepp vill jag också lägga in politiska partier – så, menar jag, att våra etablerade partier (samtliga riksdagspartier) intar mer eller mindre liknande förhållningssätt gentemot kapitalismens universalisering. Jag menar att ”motståndskraften” i stora drag inte existerar.
Här tar jag som exempel inställningen till EU och det stundande valet.
Från den yttersta högern till vänstern så menar man att EU är en politisk ”institution” som man bör verka inom.
Men kapitalismens universalisering kan inte förminskas eller upphävas genom att politiska partier ”träder in” i unionen. Unionens ”verkliga uppgift” är ju att underlätta en fortsatt kapitalistisk universalisering av våra samhällen. Politiska partier som önskar ”träda in” i den här unionen har därmed att förhålla sig till denna ”verkliga uppgift”.
EU är på så vis, enligt mig, ett tydligt exempel på hur politiken ”tvingas” underkasta sig vår rådande kapitalistiska marknadsekonomis beslutsprocesser.
En ”motståndskraft” mot denna kapitalistiska universalisering – som EU är – görs bäst genom att agera utanför unionen och arbeta för att det egna samhället lämnar EU.
/Jan
”Från den yttersta högern till vänstern så menar man att EU är en politisk ’institution’ som man bör verka inom.”
Ja, visst är det riktigt att ”Unionens ’verkliga uppgift’ är … att underlätta en fortsatt kapitalistisk universalisering av våra samhällen”, men jag tror, trots att det kan vara väldigt svårt, att det möjligen är bra om Vänsterpartiet har kvar sina ledamöter där, under förutsättning att de då har möjligheter att utveckla viktiga samarbeten med andra vänsterorganisationer som de annars inte skulle ha haft. Det skulle kunna finnas sådana fördelar – som jag inte känner till. Och jag vet inte heller vilka följder det skulle få för t.ex. den bräckliga världsfreden om ett ökande antal länder snabbt skulle lämna EU. Det här är så komplicerade frågor att jag, i full vetskap om hur lätt det kan vara för ett etablerat parti att ge efter för de starka påtryckningar de utsätts för av andra partier och ’näringslivets’ lobbyister, att jag inte kan ge något bra svar på hur man bör verka i förhållande till EU. Jag tror att svaret kan variera mycket beroende på vilka sociala sammanhang som man befinner sig i. Det gäller under alla omständigheter att vara oerhört uppmärksam på vad som händer och hur man själv reagerar på det.
/Bo
Ja det är ”komplicerade frågor” det här!
Den kapitalistiska universaliseringen ”snärjer” in sig överallt i ”samhällskroppen”, där det finns pengar att hämta. Och detta är i sig en logisk utveckling sett utifrån det privatägda kapitalets ögon. Denna så att säga logiska utveckling för då med sig att vår marknadsekonomis beslutsprocesser ”undantränger” politikens (rörelsers) beslutsprocesser. Man kan säga att politikens inflytande över våra samhällens utveckling underställs vår rådande marknadsekonomis beslut.
Vad gör politiken åt denna destruktiva beslutsordning? Jo, som jag ser det, så inordnar man sig i den underställande roll som följer av att vår rådande marknadsekonomi – i kraft av sin ekonomiska styrka – i praktiken dikterar villkoren för hur samhällsbyggandet ska se ut. Politiken saknar därmed ”mandatet” att överhuvud taget opponera sig mot den rådande ordningen. En politik som inte allierar sig med vår rådande ekonomis prioriteringar får till följd att ägarna av denna vår ekonomi väljer att investera sitt kapital i mer ”kapitalvänliga” samhällen. Vilket naturligtvis blir förödande för det ursprungliga samhället.
Inför ett sådant scenario så har politiken egentligen inget val – man måste inordna sig i det ekonomiska systemets inneboende krav. Alltså blir man mer eller mindre tvungen att släppa sin ”rörelses motståndskraft” mot denna alltmer tilltagande kapitalistiska universalisering. Det politiska etablissemanget har så att säga satt sig själva i rävsaxen och gjort sig oförmögna att ta sig ur denna fälla.
En ”rörelses motståndskraft”, menar jag, blir effektivare på alla sätt om ”rörelsen” (politiska partiet) agerar utanför kapitalets ”institutioner” och inte inlemmas i dennas ”institutioner”.
Ungefär så ser jag på ”rörelsers motståndskraft” gentemot kapitalets ”institutioner”.
/Jan
”… vår rådande marknadsekonomi … dikterar [i praktiken] villkoren för hur samhällsbyggandet ska se ut. … man måste inordna sig i det ekonomiska systemets inneboende krav.”
Ja så är det – men det handlar om sammansatta processer, där vårt språk kan vara missvisande. Och nu när vi ska försöka utvidga perspektivet, kan det vara bra att försöka tränga lite djupare in i vår kapitalistiska marknadsekonomis dynamik. När man talar om ’krav’ så underförstår man (åtminstone när det gäller människor) ett medvetet mål som man strävar efter att uppnå, en tydlig viljeinriktning. Och den viljeinriktningen är ju, när det gäller kapitalismen, i första hand vinstmaximering och i andra hand (som ett resultat) ökad makt över andra människor och därigenom också över eftersträvade materiella tillgångar. Men detta gäller varje enskild människa som deltar i det ’kapitalistiska spelet’ enligt dess regler. Hur själva spelet utvecklas och hur den utvecklingen påverkar deltagarna är ’biprodukter’ som ingen av spelarna har någon egen makt över. Och tillsammans har de ingen makt heller, eftersom de konkurrerar med varandra och därför inte förmår samarbeta om hur helheten ska ’bete sig’. Det arbetet, som bland annat måste handla om vilka regler som ska gälla måste ske någon annanstans, och i våra samhällen är det de ’lagstiftande församlingarna’. Men dessa kan istället påverkas i önskad riktning av enskilda människor, särskilt av dem som har varit framgångsrika i den kapitalistiska konkurrensen. På det sättet kan deltagarna i spelet, i viss utsträckning, påverka dess resultat. Men det är främst ’vinnarna’ som kan göra det – och deras påverkan sker naturligtvis i en riktning som de har anledning att förmoda gynnar just dem själva mest. Och det är naturligtvis ökad vinst och makt – vilket för samhället ifråga innebär ökad ojämlikhet (ett sekundärt resultat av allas, dvs även förlorarnas, kamp mot alla).
Det var ett försök att förstå sambandet mellan en helhet och dess delar. Vet inte om någon blir klokare av det. Men hoppas kan man ju!
/Bo
”Men detta gäller varje enskild människa som deltar i det ’kapitalistiska spelet’ enligt dess regler. Hur själva spelet utvecklas och hur den utvecklingen påverkar deltagarna är ’biprodukter’ som ingen av spelarna har någon egen makt över. Och tillsammans har de ingen makt heller, eftersom de konkurrerar med varandra och därför inte förmår samarbeta om hur helheten ska ’bete sig’.”
Exakt så tänker även jag. Själv brukar jag formulera mig, som att ”vi alla jagar kapitalet”. Detta gäller såväl rik som fattig och detta ”jagande” handlar ytterst om att leva eller dö. Så är det ”kapitalistiska spelet” uppbyggt. Det handlar om konkurrens, för oss alla, i stället för samarbete.
Att ställa sig ”vid sidan om” och samarbeta är i princip bara möjligt vid aktiviteter där pengar inte är inblandade.
Angående de ”lagstiftande församlingarna”:
Ja precis som du skriver, så formuleras ”lagar” utifrån den rådande strukturella ordningen. Alltså kan man säga att ”lagar”, med andra ord, också speglar vår rådande verklighet. Och eftersom vår rådande verklighet är orättvis så är naturligtvis socioekonomiska ”lagar” orättvisa.
De måste ju vara det för att kunna ”säkra upp” vår kapitalistiska marknadsekonomi.
Att skriva ”lagar” handlar inte om att vara objektivt logisk för att uppnå rättvisa utan ”lagar”, i vår tid, handlar om att skriva subjektivt utifrån gällande maktordning.
Några ord angående ”rörelsers motståndskraft”, som jag vill komplettera från mitt förra mejl:
Jag är lite kluven när det gäller ”rörelsers motståndskraft” i vårt parlament och i våra kommuner och landsting.
Ska en ”rörelse/parti” som agerar ”motståndskraftigt” mot kapitalismens universalisering kandidera till riksdagen, kommunen och landstingen?
Till att börja med så kan vi väl konstatera att inget av nuvarande riksdagspartier, i praktiken, agerar ”motståndskraftigt” mot kapitalismens universalisering.
Men frågan gällde: ska en eventuell ”rörelse/parti” som agerar ”motståndskraftigt” kandidera till våra offentliga församlingar? I denna fråga är jag kluven.
/Jan
Tack för dina kompletterande formuleringar om konkurrens och lagstiftning!
När det gäller ’rörelsers motståndskraft’ och frågan om det kan vara lämpligt för nya eller än så länge utomparlamentariska rörelser, som tror sig vara tillräckligt motståndskraftiga mot de krafter de kan komma att utsättas för i etablerade politiska sammanhang, att också delta kontinuerligt i sådana sammanhang, så måste nog svaret bli en stark varning.
Men det kan förstås ändå finnas omständigheter som innebär att de skulle kunna utföra ett viktigt arbete i dessa miljöer, trots allt. Men det måste nog vara varje rörelses uppgift att själv bedöma och demokratiskt besluta om. Det ska bli intressant att se hur det nya Vändpunkt – och de nya Reformisterna i Socialdemokraterna – kommer att klara sig.
/Bo
Ett försök till svar på min egen fråga: ”ska en eventuell ”rörelse/parti” som agerar ”motståndskraftigt” kandidera till våra offentliga församlingar?”
Genom att ”kandidera” så bör man likaså ta ansvar. Vad ska man då ta ansvar för? Jo man ska ta ansvar för det samhälle som är rådande. Vad är det då för samhälle som råder? Vi har ett samhälle som är uppbyggt utifrån orättvisa och ojämlika förhållanden. Alltså är det ett sådant samhälle man ska ta ansvar över.
Även om man utåt sett har visioner om ett helt annat samhälle så är det i den dagliga ”praktiska” politiken som ”rörelser/partier” visar om man agerar ”motståndskraftigt”. Vilket man inte gör. Och varför gör man då inte det? Nej man gör inte det beroende på att ”rörelsers/partiers” analys av orsakssambanden till ”orättvisa och ojämlika förhållanden” inte görs.
Att ha visioner är en sak men att inte dra ”rätt” insikt av orsakssambanden är en helt annan sak. ”Kandiderande rörelser/partier” kommer fram till slutsatsen att dagens samhälleliga struktur ska bestå – kanske med den marginella skillnaden att skatteuttagen kan förändras. En sådan politik bevisar ju ”rörelsers/partiers” oförmåga att kunna förstå orsakssambanden.
Mitt svar på min egen fråga blir därför att ”motståndskraftiga rörelser/partier” inte ska ”kandidera” till våra offentliga församlingar.
Verkliga förändringar initieras i princip alltid utanför parlamentet. Parlamentet har alltid, mig veterligen, agerat förvaltare av den rådande ordningen så också av denna anledning bör ”motståndskraftiga rörelser/partier” fokusera på utomparlamentariskt arbete.
/Jan
Ja, du har nog rätt när det gäller de rådande förhållandena. Till exempel ifråga om MP:s anpassning till S, S:s anpassning till M och SD, och de krav på ansvar som ställs på MP för detta. Krav som har ’tvingat’ dem att försvara sådant de inte har trott på, och som till slut till och med kan ha fått dem att tro på det. En brist på resiliens hos MP skulle man kunna säga.
Men problemet skulle möjligen ha kunnat förvärras av omgivningens krav på ansvar och bristande förståelse för ansträngningar som kan ha gjorts (vilket Isabella Lövin hävdar) för att mildra högersvängen. Kravet på ansvar borde i så fall gälla frågan om de verkligen har ansträngt sig så mycket som är rimligt att kräva, eller om de har haft en alltför optimistisk bedömning av sin egen förmåga eller har haft en olämplig strategi, eller om de har underskattat svårigheterna. Antagligen är det en kombination av allt detta, vilket jag kan tycka borde ha fått MP att avstå från regeringssamarbetet – och kanske till och med riksdagsplatsen. V har ju klarat sig bättre, även om inte heller de är oskadade.
Det stora problemet är ju att verkligheten är så komplex, och allt är så beroende av allt annat, att försök att hålla sig utanför sådant som verkligen fungerar dåligt, eller att inte alls beröra något som är avskyvärt, inte heller alltid är rekommendabelt. Även om parlamentet alltid har ”agerat förvaltare av den rådande ordningen” så är det inte helt osannolikt att en kollaps av de parlamentariska strukturer som nu existerar skulle öppna vägen för ett ännu värre, rent fascistiskt samhälle – innan tillräckliga motsatta strukturer har hunnit etableras.
Min slutsats blir att V ändå borde stanna kvar i riksdagen (så länge de har så goda utomparlamentariska kontakter och verksamheter att de är tillräckligt motståndskraftiga) eftersom en helt och hållet högerdominerad riksdag skulle underlätta en allt större repression mot systemkritiska rörelser utanför riksdagen. Men andra rörelser, som Vändpunkt, bör tänka sig för väldigt noga.
/Bo
”Min slutsats blir att V ändå borde stanna kvar i riksdagen (så länge de har så goda utomparlamentariska kontakter och verksamheter att de är tillräckligt motståndskraftiga) eftersom en helt och hållet högerdominerad riksdag skulle underlätta en allt större repression mot systemkritiska rörelser utanför riksdagen.”
Som sagt, jag är kluven i den här frågan.
När det gäller våra offentliga ”församlingar” – riksdagen, kommunen och landstingen – så agerar i många fall V helt emot folkliga viljeyttringar. Man kan i kommuner rösta för nedläggning av skolor; indragningar av kommunala bidrag i viktiga samhälleliga fritidsanläggningar; i landstingen opponerar man sällan emot en tilltagande centraliserad sjukvård; och partiet väntas nu förändra sin EU-kritiska linje. Några exempel på att V, enligt min mening, ”vrids” alltmer åt höger och därmed infogar sig i det politiska etablissemanget. Vilket sannolikt innebär att de ”goda utomparlamentariska” kontakterna och verksamheterna försämras och därmed likaså motståndskraften mot kapitalismens universalisering.
I fråga om kapitalismens universalisering så kan man, menar jag, även se denna universalisering ta plats i våra etablerade politiska partier och detta gäller även V. Vår alltmer ”underställda” politik för ju med sig att våra etablerade riksdagspartier anpassar sig till den ekonomiska verklighet som gäller. Även ledningen för V verkar tydligen acceptera denna långsiktigt destruktiva utveckling, som de kanske inte är medvetna om. Eller så är de medvetna men ser ingen möjlighet till förändring.
Jag ser därför en risk i att V blir en del av ”en helt och hållet högerdominerad riksdag”. Att de socioekonomiska klyftorna i samhället ökar och därmed den sociala oron sprider sig blir den, som jag ser det, ”naturliga” följden av kapitalismens universalisering och V kommer på grund av sin undfallenhet att sakna ”motståndskraft”. Detta kan också ses som ett folkligt svek eftersom partiet vill framstå som en ”motståndskraft”.
/Jan
–[Jan:] ”Som sagt, jag är kluven i den här frågan.”
Ja det är nog det bästa man kan vara – om ”frågan” inte bara gäller huruvida det skulle förstärka eller försvaga viktiga (tendenser till) demokratiska processer, som eventuellt kan förekomma i riksdag, kommun och landsting, om V snart skulle lämna dessa institutioner. Min citerade ’slutsats’ gällde bara detta problem, för övrigt är det omöjligt för alla, som inte har tillgång till en mängd extern och intern information, att ge några tillräckligt välgrundade råd till hur enskilda V-medlemmar bör agera inom partiet.
Så det är nog bäst att fortsätta vara kluven – men att ändå hoppas att V inte hamnar utanför alla parlamentariska sammanhang och att bidra till det så gott det går, eftersom ett ’utanförskap’ troligen skulle förvärra situationen för den obetydliga, men ändå för oss viktiga, demokrati som vi trots allt har.
När det gäller kapitalismens ’universalisering’ så har sociologen Charles Derber, som skrivit boken ”Welcome to the Revolution” ett råd, som till och med finns i undertiteln till hans bok: ”Universalizing Resistance”, ’universalisera motståndet’. Detta motstånd bör helst också ske på den plats där kapitalismens universalisering gör sig gällande, alltså även i de parlamentariska institutionerna.
Men det här rådet kan vara svårt att följa, eftersom båda processerna överlagras på varandra så att det är svårt att skilja dem åt. Och har man inte själv tillräckligt välgrundade uppfattningar, så kan det till exempel vara lätt att man okritiskt övertygas av en karismatisk motståndare. Det är därför som jag har lagt in en ”not 2” från mitt kapitel ”Ekonomisk demokrati” i ”Att slakta en guldkalv”) på s. 10 i appendix. Det som den noten (och dess illustration) handlar om är viktigt som en ’resiliensförstärkande’ komplettering av de ekodemokratiska strukturer som appendixet framför allt handlar om. – Det här tål väl att tänka på för tillfället!
/Bo
Jag funderar ibland över det faktum att ungdomar verkar mindre benägna att engagera sig partipolitiskt och att detta faktum kan tolkas av våra etablerade partier som att ungdomar saknar politiskt engagemang.
Min tolkning till varför ungdomar engagerar sig allt mindre i partipolitiken kan istället ses som en insikt i att våra etablerade partier saknar reella möjligheter att åstadkomma strukturella förändringar i våra samhällen. Alltså egentligen ett sundhetstecken av våra ungdomar eftersom de inte kan se att verkliga förändringar kan åstadkommas.
Utifrån dessa fakta så borde vi kunna dra slutsatser att: det är inte fel på våra ungdomar utan felet sitter i den politik som levereras. Varför engagera sig partipolitiskt när grundläggande förändringar är omöjliga att åstadkomma?
Jag menar att det egentligen är logiskt – utifrån den rådande parlamentarismens oförmåga att genomföra grundläggande förändringar – när våra etablerade partier inte lyckas engagera våra ungdomar. Ett parlament som saknar mandatet för att kunna genomföra ”verkliga” demokratiska förändringar får ju effekten att ungdomen kommer fram till besluten att min röst och mitt engagemang saknar betydelse.
Partipolitiskt engagemang resulterar inte i grundläggande förändringar så varför då engagera sig partipolitiskt? Denna fråga tyder på att något grundläggande saknas i våra samhällen. Och detta inser ungdomar, måhända omedvetet.
Det universaliserade motståndet försvagas i parlamentet, varför då engagera sig partipolitiskt? Resonerar säkert många unga.
/Jan
”Min tolkning till varför ungdomar engagerar sig allt mindre i partipolitiken [är istället att de inser] att våra etablerade partier saknar reella möjligheter att åstadkomma strukturella förändringar i våra samhällen.”
Det här var lite oklart formulerat, men jag antar att du menar att det var ungdomarnas beteende, och inte din tolkning, som byggde på en insikt (det framgår ju längre ned) – så jag redigerade lite. Och jag instämmer naturligtvis.
Det var nog just en sådan, mer eller medveten, insikt som också fick mig att avstå från (riksdags)partipolitiskt engagemang under 70-talet – och som fortfarande gör det.
Men de som ändå engagerade sig, och som fortfarande är parlamentariskt aktiva, kan ha utvecklat många personliga relationer som det är svårt att avstå från. – Om några särskilt politiskt insiktsfulla bland dem skulle börja tvivla på den förda politiken, kan ändå den bästa strategin, för dem, vara att först försöka utveckla de nya idéerna bland flera medlemmar inom samma parti . Vad som sedan kan hända kan vara svårt att förutse, men borde – särskilt med kontakter även utanför parlamentet – kunna bli en värdefull del av ett universaliserat motstånd mot en universaliserad kapitalism).
Men för de allra flesta som befinner sig utanför parlamentet är det nog, som sagt, bäst att stanna utanför.
/Bo
”Men de som ändå engagerade sig, och som fortfarande är parlamentariskt aktiva, kan ha utvecklat många personliga relationer som det är svårt att avstå från.”
Ja då är vi inne på politikers roller i våra samhällen. Politiker vars uppgift är att förvalta den rådande samhällsordningen. Politiker som har sitt levebröd i att vara just politiker.
I vår rådande marknadsekonomi handlar det om ekonomisk konkurrens. Detta gäller alla, även våra politiker. En politiker vill tjäna pengar helst mycket pengar, precis som alla vi andra. Att vara politiker är ett yrke och politikeryrket ska vara välbetalt, det har politikerna beslutat.
Politikerns förhållande till den rådande ordningen är, som vi kanske förstår, positiv. Den rådande ordningen föreskriver ju att politikern ska vara välbetald.
I och med att den rådande ordningen är utformad på detta vis så har politikern att förhålla sig till detta. Det blir alltså viktigare att tjäna pengar än att fatta ”rätt” beslut. Politikern fungerar därför likadant som vi alla: det handlar om att överleva i första hand och i andra hand att fatta ”rätt” beslut.
Hur går detta ihop med ”motståndskraften”? Inte alls!
”Det är synd om våra politiker!” (Lite ironi om politikerrollen.)
/Jan
Maj 2019
Politiska diskussioner 12
”Mera om universalisering”
En fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
Vårt (alla människors) språk och dess logik (som bygger på statiska symboler för ofta ganska obestämt avgränsade klasser av verkliga företeelser) är till stor del en avspegling av verkliga förhållanden, t.ex. orsakssamband. Men det är oftast ofrånkomligen en alldeles för grov avspegling. Vilket lätt ger felaktiga resultat även om den språkliga logiken är alldeles korrekt. I sådana fall kan det vara bra att inte tolka slutresultatet (t.ex. att en företeelse ’inte alls går ihop’ med en annan företeelse) alltför ordagrant.
Att politiker har beslutat något i demokratisk ordning kan t.ex. vara helt sant, och att alla som deltagit i beslutet verkligen accepterar det som ett giltigt beslut kan också vara sant, men det betyder inte att alla verkligen bidrog till resultatet – och de som röstade på ett annat sätt kan fortfarande vara negativa till det och beredda att motarbeta det i andra sammanhang. Jag menar att viktiga saker kan hända som inte alls syns på ytan. Det kan ibland gå att påverka politiker i avgörande fall. Amerikanska politiker kan t.ex. ha påverkats av Vietnamprotesterna så att dessa protester åtminstone var en faktor som bidrog till att kriget avslutades (därmed inte sagt att allt var frid och fröjd). I andra fall kan protesterna förstås misslyckas, som t.ex. när de gällde G. W. Bushs planer på att invadera Irak.
Jag menar alltså att en ’universaliserad’ (eller ’universaliserande’) ’motståndskraft’ trots allt, i vissa fall, kan sprida sig till politiker så att den motverkar en ’universaliserad’ kapitalism.
Jag håller också med om att politikerrollen är problematisk och mycket överskattad, men menar att man inte helt kan bortse från dess betydelse, eftersom den påverkas av all slags universalisering – även om det är olika mycket. Det kan alltså handla om mycket utspridd påverkan i olika miljöer som kan vara svår att uppfatta. (Jag tänker mig att pilarna i mina diagram bl.a. kan symbolisera just sådana subtila processer med en blandning av olika starka strömmar. Ibland kan det fungera bättre att tänka mera visuellt än verbalt. Att processer är ’överlagrade’ på varandra kan man t.ex. ofta tänka sig, även om det inte handlar om en särskild över- eller underordning.)
/Bo
Inga problem Bo! Jag tror mig hänga med i ditt resonemang angående politikerrollen och att den ”är problematisk och mycket överskattad”.
Vid den första anblicken av ordet universalisering så förknippar jag detta med ordet globalisering, som kännetecknar kapitalismens ’erövring’ av världen. Men du och jag har ju nu skrivit ett antal inlägg där universaliseringen har tagit en central plats och där får ordet betydelsen av att: på ett djupare sätt ’tränga in’ i vi människors ’hela’ liv.
Kapitalismen ’tränger in’ i våra liv på alla plan där det finns pengar att tjäna – kapitalismens universalisering. Denna ’inträngning’ i våra liv skapar en motståndskraft – ett universaliserat motstånd.
Så uppfattar jag ordet universalisering.
Är då universalisering bara av ondo? Den är väl av ondo när vi har ett ekonomiskt system som – för sin egen överlevnad – universaliserar alla mänskliga aktiviteter? Man kan nog säga att vi alla nu har ’trätt in’ i kanske den slutgiltiga fasen när det gäller kapitalismens universalisering.
Om det nu skulle vara så då borde detta innebära att kollapsen för systemet står för dörren. Universaliseringen kan, så att säga, inte ’tränga in’ längre i våra liv vilket alltså borde innebära att systemets krav på ständig ekonomisk tillväxt har nått vägs ände.
I det här sammanhanget kanske man kan likna ordet universalisering med ordet exploatering? Exploatering av alla mänskliga sammanhang och aktiviteter.
/Jan
”Kapitalismen ’tränger in’ i våra liv på alla plan där det finns pengar att tjäna – kapitalismens universalisering.” Javisst, och inte nog med det, den fortsätter att tränga in överallt genom allas, oftast omedvetna och i stort sett oundvikliga, anpassning.
”Denna ’inträngning’ i våra liv skapar en motståndskraft – ett universaliserat motstånd.” Ja, men för att inte bara bli en passiv anpassning – eller, kanske ännu värre, hatiska attityder (i värsta fall uppmuntrade av starka, motsatta, ekonomiska intressen) mot ekonomiskt svagare grupper, som felaktigt uppfattas som huvudorsaker till egna ekonomiska misslyckanden – behövs ett aktivt, medvetet utformat motstånd grundat på goda kunskaper om sociala processer. Hur ska ett sådant motstånd kunna bli så resilient att det, utan att försvagas eller förvrängas, kan universaliseras i lika hög grad som kapitalismen, och dessutom (eftersom inte minst miljön kräver det) blir mera framgångsrikt – så att i stället kapitalismen försvagas för att till slut upphöra, åtminstone som dominerande system? Det är verkligen mänsklighetens (och våra ekosystems) ödesfråga, och mycket kan hända på vägen dit.
Trots, eller kanske tack vare, sin universalisering, är inte kapitalismen så ’stark’ som den kan verka. Dess viktigaste underlag (hållbara ekosystem, rika råvarukällor och en köpstark, positivt inställd befolkning) har exploaterats så mycket att det nu sviktar ordentligt. Det betyder att universaliseringen hotas av ett spontant sönderfall, vilket kan leda till farliga processer om det inte finns alternativa strukturer, som då kan ta vid. Verkligen något att tänka på för alla aktivister! Och vi två får försöka bidra så gott vi kan…
/Bo
”Det betyder att universaliseringen hotas av ett spontant sönderfall, vilket kan leda till farliga processer om det inte finns alternativa strukturer, som då kan ta vid.”
Min bedömning är att det ”spontana sönderfallet” inte går att undvika. Här tror jag mig ha gjort en mer pessimistisk bedömning än dig Bo. Jag har svårt att se hur ”alternativa strukturer” ska kunna etablera sig hos oss alla innan ”sönderfallet” slår till.
Jag brukar resonera så här: en kapitalistisk marknadsekonomi kräver att vi alla agerar utifrån denna ekonomis ’inneboende’ prioriteringar. I annat fall ”sönderfaller” denna marknadsekonomi.
Nu är det ju så att denna marknadsekonomi ändå går mot ”sönderfall” beroende på att den inte längre kommer kunna skapa ekonomisk tillväxt.
Frågan blir ju då: vad kommer att ske först? Blir det omöjligheten att skapa ekonomisk tillväxt eller blir det på det viset att vi alla får svårt att enas kring ”alternativa strukturer”?
Jag tror att vårt ekonomiska system först ’faller’ på sin egen oförmåga att kunna skapa tillväxt. Och är vi inte förberedda på detta scenario – vilket jag tror att vi inte är – då blir ju risken för ”farliga processer” överhängande.
Jag vill nog påstå att det ”spontana sönderfallet” redan har drabbat stora delar av vår värld. Och först att drabbas är ju, som vanligt, våra ’fattiga’ samhällen. Här råder, som vi ser, ren desperation bland befolkningen. Min åsikt är att vi här i väst inte heller klarar av att samla befolkningen under någon form av ”alternativ struktur”.
Även om vi alla, mer eller mindre, känner ett universaliserat motstånd gentemot kapitalismens totala ’intrång’ i våra liv så har jag svårt att kunna se en samlad rörelse hinna forma en ”alternativ struktur” när ”sönderfallet” slår till. Och ändå är det en sådan rörelse som jag vill medverka till. Är man realist eller pessimist?
/Jan
”Jag har svårt att se hur ’alternativa strukturer’ ska kunna etablera sig hos oss alla innan ’sönderfallet’ slår till. … Och ändå är det en sådan rörelse som jag vill medverka till. Är man realist eller pessimist?”
Hur ska man kunna ta sig ur en sådan motsägelse – är det meningsfullt att delta i en rörelse som (under rådande förhållanden och vare sig man är med i den eller inte) helt säkert inte kommer att hinna uppnå den storlek som är nödvändig för att överleva en oundviklig händelse som skulle omintetgöra det som är rörelsens mål? Uttryckt på det absoluta sättet är det, när det gäller rörelsens mål, ’alternativa strukturer hos oss alla’, inte meningsfullt att delta, vare sig man är pessimist eller inte.
Men själva målet, är ju ändå viktigt – finns det ingenting man kan göra åt det?
Man kan börja med att ifrågasätta själva förutsättningarna för resonemanget. Är det verkligen nödvändigt att etablera ’alternativa strukturer hos oss alla’ för att verksamheten ska vara meningsfull? Jag varken tror eller tycker det. Även om strukturerna inte kommer att räcka till för att förhindra en ’kollaps’, tror jag att det fåtal (t.ex. kooperativ) som under rådande förhållanden trots allt redan finns, och som fortfarande kan öka, faktiskt kan bidra till att mildra konsekvenserna av en sådan.
(Märk de avgörande, kursiverade, nyanseringarna här, till skillnad från de problematiska, också kursiverade, absoluta uttrycken i första stycket. Sådana nyanseringar kan ibland/ofta vara ett bra sätt att lösa en till synes olöslig meningsmotsättning.)
Det är möjligt att vi alla är så vana vid debatter där det gäller att vinna över en meningsmotståndare (i betydelsen att få en publik med sig) att vi har svårt att se hur nyanseringar kan lösa logiska motsägelser – som t.ex. ’moment 22’, där två förutsättningar omöjliggör en lösning för båda parter och i stället kan ge upphov till en ond spiral (som t.ex. kravet på en global temperaturminskning för att öka det arktiska istäcket som själv bidrar till temperaturökningen genom att minska). Det handlar ofta om grader och successiva förändringar, men hjälpen kan behöva komma utifrån.
/Bo
Javisst är det en ”motsägelse”, som jag har försatt mig i. Men att bara lägga sig ned och iaktta den rådande utvecklingen är inget alternativ. Särskilt inte när man tror sig kunna analysera sig fram till orsakssambanden av våra samhällens destruktiva utveckling och utifrån denna analys sedan tro sig kunna redovisa vilka grundläggande förändringar som måste till för att våra samhällen ska uppleva rättvisa och jämlikhet, inom alla områden.
Att skriva om allt detta – vilket vi nu gör – är naturligtvis en rörelse i sig. En rörelse som man vill ska ge avtryck ute i samhället och därigenom växa. Jag tror alltså att vi inte skriver förgäves – vilket jag nog har påpekat ett antal gånger tidigare – men jag menar att kraften i kapitalismens universalisering är så stark att jag är rädd att denna kraft kommer att, mer eller mindre, ’radera’ ut den rörelse som vi driver.
Men, som jag ser det, så har vi inget alternativ. Vi måste fortsätta att skriva den ’berättelse’ som vi är övertygade om kan förklara orsakssambanden till våra samhällens destruktiva utveckling. Detta agerande och denna övertygelse gör mig till optimist men kapitalismens universalisering har styrkan/makten att tysta oss – när detta system står inför sin fullständiga kollaps – vilket gör mig till en pessimist.
/Jan
Jag instämmer i din pessimism, Jan, när du (lite förkortat och omdisponerat) skriver att’kapitalismens universalisering har styrkan/makten att tysta oss [och] att, mer eller mindre, radera ut [vår] rörelse’. Situationen är verkligen oroande.
Men jag ser att det också i dina formuleringar finns ett visst utrymme för motsatta processer.
Att universalisering överhuvudtaget kan förekomma beror på att sociala och kulturella (’sociokulturella’) strukturer är så komplexa – och ’mjuka’ – att de kan ’överlagras’ (’adderas’) på varandra så att de förstärks eller försvagas in i minsta iakttagbara detalj.
Det kan därför också finnas strukturer (på samma plats) som bidrar till kretslopp av självförstärkande eller stabiliserande processer. Det gäller ’bara’ för oss att lära oss att utnyttja dem på ett bättre och mer kraftfullt sätt än våra potentiella motståndare (t.ex. genom att utnyttja de möjligheter till exponentiell tillväxt av ’motståndskultur’ som ges av en självförstärkande och universaliserande sociokulturell överlagring ’ovanpå’ den kapitalistiska ’överbyggnaden’). Inte omöjligt eftersom vi är betydligt fler än de som har ett objektivt (ekonomiskt) intresse av att bekämpa oss.
Det är viktigt att den sociokulturella överlagringen (som skulle kunna vara ett slags parallellbegrepp till Marx’ ’överbyggnad’ om jag inte tar fel) verkligen är resilient – och för att bli det tror jag att det behövs många stabila kulturcentrum eller ’överlagringscentra’ som kan bidra till en uthållig förmedling av relevanta idéer och erfarenheter (som naturligtvis är mer resilienta i sig själva än våra motståndares idéer).
/Bo
Absolut så behövs det ”många stabila kulturcentrum eller ’överlagringscentra’ som kan bidra till en uthållig förmedling av relevanta idéer och erfarenheter (som naturligtvis är mer resilienta i sig själva än våra motståndares idéer).”
Om vi nu går till våra egna idéer så är naturligtvis min övertygelse att de är ”resilienta i sig själva” medan däremot ”våra motståndares idéer” (kapitalägarnas) bevisligen är destruktiva för hela det ekologiska samspelet och då inte kan vara ”resilienta i sig själva”.
Desto fler ”stabila kulturcentrum” som kan skapas ju bättre är det så klart.
Men för närvarande så ser jag i stället instabila ”kulturcentrum” poppa upp. Jag menar då ”kulturcentrum” som, hur ska jag säga, anpassar sig efter den rådande samhälleliga verkligheten. Som, med andra ord, accepterar den rådande ordningen och tror sig kunna förändra sina idéer inom den rådande ordningens ramverk.
Eftersom jag menar att grundläggande idéförändringar inte låter sig genomföras under rådande ordning så anser jag dessa ”kulturcentrum” som instabila. Instabila ”kulturcentrum” har ofta den egenheten att dom spelar ”motståndaren” i händerna – den kapitalistiska marknadsekonomins idéer slår rot i dessa ”kulturcentra” och får dem att, mer eller mindre, involveras i det rådande systemets idéer.
Så vi måste verkligen poängtera nödvändigheten av ”stabila kulturcentrum”, som du också skriver.
/Jan
”Eftersom jag menar att grundläggande idéförändringar inte låter sig genomföras under rådande ordning så anser jag dessa ”kulturcentrum” som instabila. Instabila ”kulturcentrum” har ofta den egenheten att dom spelar ”motståndaren” i händerna – den kapitalistiska marknadsekonomins idéer slår rot i dessa ”kulturcentra” och får dem att, mer eller mindre, involveras i det rådande systemets idéer.”
Ja, våra historiska erfarenheter, inte minst under 1970-talet, säger oss att det är på det viset.
Men man bör nog inte dra alltför skarpa slutsatser av historiska händelser. De är egentligen alltför få och kan inte upprepas under likartade omständigheter, vilket är nödvändigt för att kunna dra någotsånär säkra slutsatser av olika projekt. Dessutom är, särskilt i vår tid, alltför många ickedeterministiska psykosociala processer inblandade i växelverkan med förändrade ekologiska system och en teknisk utveckling med komplicerade sociala nätverk över hela världen – för att inte tala om den i grunden, och nu alltmer, instabila kapitalistiska ekonomin – om den inte redan har kollapsat till en mängd mindre system, med osäkra inbördes relationer, när detta läses.
Men det finns massor av erfarenheter på närmare håll (inklusive våra egna direkta erfarenheter) som säger oss något om hur sociala system av olika storlek och inre struktur kan fungera och utvecklas under olika omständigheter. Tillsammans bildar dessa en mer eller mindre medveten, mer eller mindre pålitlig, kunskapsbas som tillsammans med ganska enkla rationella resonemang (även de byggda på erfarenheter) kan användas för att utveckla teoretiska modeller, som sedan kan prövas på olika sätt. Ett exempel på detta är ’ekodemokratin’ i bokens annex., som är ’öppen’ för kritik (och fortsatt utveckling) av varje läsare. Men redan som den är, så är tanken att den och liknande modeller tillsammans ska kunna fungera som ett slags stabiliserande (och mångfaldigat) centrum för kulturella och praktiskt verksamma ’överlagringar’ på den universaliserade kapitalism som nu hotas av sönderfall. Då krävs det mycket av de icke-kapitalistiska strukturernas universalisering och resiliens, så att de inte ”involveras i det rådande systemets idéer”. En fara som vi bara kan undvika om vi verkligen är medvetna om den. Vi var nog inte det under 70–90-talen…
/Bo
Ett kännetecken på att den universaliserade kapitalismen ’tränger’ sig på avspeglas i den psykiska ohälsan, som framför allt drabbar yngre människor. Men att det officiellt anses bero på vår kapitalistiska marknadsekonomi – vilket jag anser vara huvudorsaken till den tilltagande psykiska ohälsan – förs överhuvud taget aldrig på tal.
Så kallade experter inom psykisk ohälsa beskriver naturligtvis rådande arbetsförhållanden i kombination med ett allt intensivare leverne som ’tändvätska’ för den ökande psykiska ohälsan. I samma grad ökar självklart drogmissbruket och med den också social oro. Denna destruktiva spiral drabbar, som sagt, våra ungdomar mest. Och jag menar att den orsaken kan sökas i den universaliserade kapitalismen. Men den offentliga bilden av den här problematiken kommer aldrig fram till slutsatser att det skulle handla om strukturella orsakssamband – du och jag vet nog också varför man inte kommer fram till dessa slutsatser.
Vad är det då som jag vill komma åt med ovanstående rader? Jo att vi alla – men i synnerhet ungdomar – sakta men säkert ’bryts ned’ av den ’inträngande’ universaliserande kapitalismen. Följden av denna ’nedbrytning’ gör oss mindre motståndskraftiga mot den här universaliseringen. Hur ska jag säga – vi görs omedvetna om de verkliga orsakssambanden. Med andra ord kan man säga att ju mer den universaliserade kapitalismen bryter ned oss så får det till följd att vi drabbas av psykisk ohälsa och därmed ökande social oro.
Kollapsen för vårt rådande ekonomiska system drar också med oss i en kollaps för oss själva med våra liv. Våra liv är en spegling av den struktur som vi lever i.
Ett ”stabilt kulturcentrum” måste vara medveten om de strukturella orsakssambanden!
/Jan
I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2/3 2019 skriver psykologen Billy Larsson att ”… målsättningen [att åstadkomma ett hållbart samhälle] är stum – den knyter inte an till något i vår psykologi … Vi borde … utveckla solidaritetstänkande med kommande generationer … den tanken är inte stum, utan berör vår moraliska sida.” Men den moralen blir ganska poänglös om vi inte har några realistiska föreställningar om hur vi bör handla i enlighet med den. Ännu värre blir det om man dessutom har ett starkt motstånd mot de strukturförändringar i samhället som kan krävas för att handlingar enligt denna moral ska vara meningsfulla. Billy Larsson skriver också: ”Det kan inte vara minskade ekonomiska klyftor, att alla som kan jobba jobbar, ekonomisk tillväxt, eller ökad individuell valfrihet som bäst hanterar samtidens utmaningar.”
Men det som allt oftare nämns, tillsammans med miljöproblemen, som samtidens största utmaningar är just ekonomiska klyftor. Och det blir svårt att ta sig an båda dessa utmaningar om man nöjer sig med att man ”[o]avsett ideologi kan … ställa krav på partier att vara solidariska med kommande generationer”, som Billy Larsson skriver.
Om man inte nöjer sig med det, utan går utanför den politiska sfären till den ekonomiska så blir svårigheterna att vara ideologiskt neutral uppenbara – det är väl därför den undviks av så många. Men tanken om jämlikhet är definitivt inte ”stum”, den är i högsta grad emotionellt laddad och aktuell, så man kan ju börja där, med systemfrågan, med kapitalismen och dess universalisering som äter sig in överallt – så att de flesta inte ens är medvetna om den. Ett starkt emotionellt laddat medvetandegörande om ojämlikheter och deras ursprung skulle då bli en viktig uppgift även för psykologer.
Det kan vara lätt att glömma bort den ekonomiska systemproblematiken när man koncentrerar sig på psykologiska frågor. Men i kritiken av det ekonomiska systemet får vi inte heller glömma att ta hänsyn till psykiska faktorer. Särskilt avgörande kan de vara för universaliseringen av både kapitalismen och motståndet mot den och för hur dessa processer överlagras på varandra. Men det är viktigt att se de psykiska faktorerna som integrerade delar i psykosocioekonomiska system, där till exempel avgörande ekonomiska regelverk överhuvudtaget inte skulle fungera som avsett om de inte var (över)lagrade (tillsammans med en mängd konkurrerande material) i människors medvetanden så att de påverkar människors ekonomiska beteenden på önskat sätt.
Men den ekonomiska resursfrågan – tillsammans med ekologiska faktorer – är förstås också ständigt närvarande och verksam i människors psyken, till exempel när det gäller bedömningar av ekonomiska sannolikheter och hur önskvärda olika resultat är för ens egen del och för den större sociala helheten. Alla studier av verkligheten måste ta hänsyn till hela denna komplicerade verklighet, så gott det går, för att vara användbara när det gäller den förändring av sociala relationer och våra relationer till omgivningen som nu är akut nödvändig.
/Bo
Politiska diskussioner 13
”Universaliseringens gränslösa överlagringar”
Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
”Men det är viktigt att se de psykiska faktorerna som integrerade delar i psykosocioekonomiska system, där till exempel avgörande ekonomiska regelverk överhuvudtaget inte skulle fungera som avsett om de inte var (över)lagrade (tillsammans med en mängd konkurrerande material) i människors medvetanden så att de påverkar människors ekonomiska beteenden på önskat sätt.”
Visst är det så. Vi formas att vara de människor som vårt ”psykosocioekonomiska” system, så att säga föreskriver. Förutsättningen för vårt rådande ekonomiska system är ju att vi alla agerar som systemet föreskriver. Alltså matas vi hela tiden med det rådande systemets marknadsföring så att vi stadigt ska tillföra marknaden pengar. Kan vi inte tillföra marknaden pengar med egna medel så måste marknaden få oss till att ta lån. Man kan säga att allting går ut på att pumpa in pengar i marknadsekonomin. Vilket ju inte är någon nyhet för oss.
Men den här ”livsstilen” för med sig psykisk ohälsa. Och psykisk ohälsa slår tillbaka mot den rådande marknadsekonomin på det viset att pengaflödet in i marknaden avtar. Till viss del kompenseras detta avtagande pengaflöde genom att den offentliga ekonomin går in med pengar i marknaden – sjuka människor får, än så länge, ekonomisk hjälp av det offentliga.
Kan det vara så att våra ”medvetanden” nu börjar nå gränsen för hur den rådande marknaden kan påverka våra ”ekonomiska beteenden på önskat sätt”?
/Jan
Det är här, som alltid (men särskilt här), flera faktorer som samverkar. Så det kan vara bra att titta på de viktigaste tillsammans. Diagrammet på s.2 i ’Ekodemokrati’ (appendix) visar sju stycken som det är viktigt att ta hänsyn till i en ekodemokrati:
M: Miljön som påverkas av systemets omfördelning av materia.
C: Centrum för politik och fördelning av pengar.
O: Demokratiska organisationer (t.ex. kooperativ).
I: Resilienta individer som producenter, konsumenter, politiska aktörer.
D: Demokratisk makt från både organisationer och individer.
P: Balanserade penningflöden där överskott i företag återgår som skatt.
V: Balanserat varuflöde (även i form av tjänster).
Frågan är hur väl vårt nuvarande system överensstämmer med detta. Inte särskilt väl när det gäller någon faktor tycks det – utom när det gäller individer som producenter och konsumenter. Detta är verkligen problematiskt eftersom alla faktorerna, även i vårt samhälle, är mycket nära beroende av varandra. Och de måste därför studeras tillsammans om man ska kunna dra några inte alltför osäkra slutsatser om troliga händelseutvecklingar och resultat av olika åtgärder.
Det betyder, närmare bestämt att de ’akademiska disciplinerna’ psykologi, sociologi, (alternativ) ekonomi, ekologi, juridik, historia borde samlas kring ett gemensamt ämne som studerar den universella spridningen av olika processer inom respektive område. Men det skulle också kräva betydligt öppnare lärosäten och mindre konkurrens på alla plan. Och frågan är vilka ’yrkeskarriärer’ som detta skulle passa för. Samhällsreformatör, revolutionär …?
/Bo
När det gäller våra ”akademiska discipliner” idag så betraktar jag dom som, så att säga, ’förlängda armar’ av vår rådande samhällsstruktur. Alltså att dom ska förmedla vår strukturella ’ordning’ genom akademiska lärosäten.
Jag brukar tänka så här i denna fråga: Hur skulle det se ut om våra ”akademiska discipliner” förmedlade ut ’budskap’ som skulle gå stick i stäv med de rådande strukturella normer som vårt/våra samhällen har att förhålla sig till?
Som jag ser det så skulle detta innebära någonting ohållbart för den rådande strukturen att kunna förhålla sig till. En slags omöjlig motsättning för våra dagars samhällen. Denna omöjliga motsättning – som alltså hotar hela den rådande strukturella ordningen – kan därför inte tillåtas växa sig stark så att den påverkar vår rådande strukturella ordning.
Visst innehåller våra ”akademiska discipliner” kritiskt tänkande mot det rådande ’normativa’ och visst fortsätter det att vara så på en del lärosäten men så länge som detta kritiska tänkande inte utgör någon ’fara’ för den rådande ordningen så tillåts denna undervisning fortsätta.
När den huvudsakliga undervisningen på våra lärosäten ’predikar’ förträffligheten med vår strukturella ordning så finns det heller ingen anledning för vår samhälleliga elit att vara orolig.
En ”yrkeskarriär” för att bli ”samhällsreformatör, revolutionär” blir därför en omöjlighet.
Så brukar jag tänka i den här frågan.
/Jan
”Hur skulle det se ut om våra ”akademiska discipliner” förmedlade ’budskap’ som gick stick i stäv med de rådande strukturella normer som vårt/våra samhällen har att förhålla sig till?”
Jag har ganska klara minnen av hur det kunde se ut under åren 1968-71, då jag studerade sociologi och socialpedagogik. Den sociologiska institutionen hade ett traditionellt synsätt dominerat av statistiska metoder inspirerade av naturvetenskapens imponerande resultat när det gällde att kontrollera världen med hjälp av matematiska metoder.
Men under den perioden fanns det också motsatta idéer om ’dynamiska processer’ i ’sociala nätverk’ och hur mera ’demokratiska strukturer’ skulle kunna etableras, inte minst i undervisningen – och de hade faktiskt kommit ganska långt med detta på den pedagogiska institutionen i Stockholm – också i den praktiska undervisningen. Och hade jag inte studerat där, så hade jag nog inte suttit här och skrivit detta. Det var visserligen en försöksverksamhet som inte fick fortsätta särskilt länge på grund av införandet av ’näringslivsanpassade studiegångar’. Så du har inte helt fel. Men att säga att sådana studier innebär en ”omöjlig” motsättning eller att den inte kan ”tillåtas växa sig så stark att den påverkar vår rådande strukturella ordning”, är nog att vara alltför pessimistisk – eftersom ’samhället’ omöjligt kan veta vad som måste förbjudas.
Det kan också, till exempel av opinionsskäl, vara omöjligt för ’samhället’ att förbjuda en viss undervisning. Så var det under en kort tid efter 1968 – och ett decennium senare kom den verkliga katastrofen med ’nyliberalismen’!
Men innan dess hade den nog inte varit omöjlig att förhindra – om bara tillräckligt många hade varit övertygade om att det var både möjligt och väldigt viktigt! Men nyliberalismen kom med falska förhoppningar, som inte avslöjades i tillräcklig omfattning – förrän nu, när det börjar bli för sent. Men än så länge , kan vi inte helt säkert veta om det är för sent att överhuvudtaget göra någonting alls.
I USA kunde sociologiprofessorn Charles Derber (med en lång yrkeskarriär som politisk aktivist – inte utan svårigheter – i samma land) kort efter Trumps makttillträde publicera sin bok ”Welcome to the Revolution” (Derber 2017, se litteraturlistan i appendix) på ett välkänt förlag.
Vi måste förstås också vara beredda på svårigheter, men vi vinner ingenting på att säga att någonting är omöjligt i sociala sammanhang.
Universaliseringsbegreppet, så som Derber använder det, är ju till för att just göra det ”omöjliga” möjligt. Det gäller också det närbesläktade överlagringsbegreppet, eftersom det just är möjligheten till överlagringar på i stort sett allt – även det som står i stark motsatsställning till oss – som gör det möjligt att vara lite mindre pessimistisk än vi annars skulle behöva vara.
Till exempel min ”ekodemokrati” så som den ”avbildas” på s.2 i appendix skulle faktiskt kunna överlagras på strukturer med mindre utvecklad demokrati så att de blir betydligt mer demokratiska, särskilt om processen universaliseras till många fler rörelser, som också agerar så demokratiskt som möjligt i en omgivning utan utvecklad demokrati.
Man kan t.ex. utgå från ekodemokratins sju grundläggande faktorer (se mitt förra mejl) för att få en uppfattning om hur läget är i ens egen bostads- eller arbetsmiljö så att man sedan lättare kan dra slutsatser om vad som behöver göras för att förbättra situationen. Tänk då på att helheten är viktig.
/Bo
”Akademiska discipliner” har jag egentligen alltid betraktat som ’institutioner’ i det samhälleliga etablissemangets tjänst. När det gäller nödvändiga samhälleligt strukturella förändringar så är min uppfattning att dessa alltid initieras utanför våra ’institutioner’ vilket förstärker mitt intryck av att våra ”akademiska discipliner” saknar förmågan att vara ’samhällsreformatoriska/revolutionära’.
Nej ”samhället kan omöjligt veta vad som måste förbjudas” om man med ”samhället” menar du och jag plus, i stort sett, alla andra. Men lever vi i en samhällelig struktur som är uppbyggd utifrån ett ekonomiskt system som mer och mer sätter spelreglerna för hur vi alla ska agera då är min uppfattning att dessa spelregler även gäller våra ”akademiska discipliner”.
Vårt rådande ekonomiska system blir alltmer trängt – jag ser det också som ett tilltagande sönderfall – vilket gör att systemet blir än mer benäget att – för sin egen överlevnad – dominera över den offentliga delen av våra samhällen, i vilket våra ’institutioner’ ingår. Så jag betraktar denna samhälleliga dominans, vilket utövas av vårt ekonomiska system, som en kapitalistisk universalisering där man kan jämföra denna dominans med förbud för ”akademiska discipliner”, att förespråka vårt rådande ekonomiska systems oundvikliga sönderfall.
Nej ingenting är väl omöjligt i ”sociala sammanhang”, framför allt inte för ’rörelser’ som agerar vid sidan om våra rådande ’institutioner’. Jag har däremot svårt att se hur våra ”akademiska discipliner” kan ingå i ett ”socialt sammanhang” där dessa ’institutioner’ är underställda vår ekonomiska struktur. Man kanske kan säga att dessa ”discipliner” – så som dom nu är utformade – är viktiga för vårt samhälles strukturella ordning och på så vis ändå ingår i ett ”socialt sammanhang”. I så fall i ett destruktivt ”socialt sammanhang”.
Samhälleliga förändringar kan åstadkommas genom ’rörelser’ som då kan beteckna ett konstruktivt ”socialt sammanhang”.
/Jan
”… jag betraktar denna samhälleliga dominans, utövad av vårt ekonomiska system, som en kapitalistisk universalisering …”
Ja, det tycker jag också att man kan göra, och visst kan förbud för t.ex. ”revolutionär propaganda” bli ett resultat av en kapitalistisk universalisering.
Men människor är komplicerade, och ’resilienta individer’ – som jag har lagt in som ’I’ i min modell på s.2 i appendix – kan inom sig lagra en mängd
motstridiga idéer, där förbud ofta inte har någon verkan. På det sättet kan, genom överlagring i mentala strukturer, ett universaliserat motstånd uppstå
som repressiva lagar inte rår på så lätt.
Om man tillfälligt bortser från de formella lagarna i det kapitalistiska samhället (vilket man kan göra eftersom de inte efterlevs så strikt) så kan man låta modellen på s.2 representera relationer i ett kapitalistiskt samhälle. Dess sju element (M, C, O, I, D, P, V) kan då tänkas försedda med minustecken (’M’ får ett starkt minustecken för miljöskador, ’C’ blir ett odemokratiskt – auktoritärt – centrum, ’O’ ett odemokratiskt aktiebolag, ’I’en passivt anpasslig individ, ’D’ får en motsatt riktning osv.). På det sättet kan man föreställa sig de båda modellerna helt eller delvis överlagrade på varandra så att olika aspekter av dem påverkas på olika sätt och olika mycket. Man kan också tänka sig att spänningar mellan dess delar då fortplantar sig i (det sammansatta) systemet på olika sätt.
I verkligheten är förstås systemets delar utspridda i rummet i komplicerade nätverk – så det är inte lätt att få ett grepp om den verklighet vi lever i. Men
jag tror att det är bra att på detta sätt försöka skaffa sig en bild av dess komplexitet. Förhoppningsvis kan den åtminstone bli mindre missvisande än de bilder vi ständigt matas med.
/Bo
”Men jag tror att det är bra att på detta sätt försöka skaffa sig en bild av dess komplexitet.”
Alldeles utmärkt! Själv är jag van att via texten försöka förstå komplexiteten, men ditt sätt att förklara komplexiteten med kompletterande diagrammform kan ju absolut förbättra förståelsen. Men man är lite ovan än så länge.
”Så nu tyckte jag att det kunde passa bra att försöka utveckla begreppet ’överlagringar’ lite mera i det nya kapitlet…”
Vår kapitalistiska universalisering tar sig bland annat uttryck i att politiska beslut ’tvingas’ in i ageranden som går emot den allmänna folkmeningen. Beslut om nedläggningar av offentliga ’inrättningar’, för att ta ett exempel.
I spåren av denna politik så följer naturligtvis misströstan och uppgivenhet. Folk tappar förtroendet för våra folkvalda politiker och betraktar därför dessa som en elit, stående över och också motarbetande folkets önskemål.
Denna elit ’smälter’ ihop med den rådande universaliseringen och kan liknas vid en ”överlagring”, där våra demokratiskt valda företrädare ’smälter’ ihop med den destruktiva utveckling som kapitalismen innebär.
Exempel på en destruktiv ”överlagring”.
/Jan
Ja – och inte nog med det! En dubbel hopplöshet breder ut sig när de som utgett sig för att verka för ett mera rättvist samhälle själva bidrar till motsatsen – just när behovet av den rättvisa det talas om är större än någonsin.
Då skapar de kapitalistiska processerna själva sin ”lösning”: ”Angrip inte de rika, de är starka, eftersom de är ekonomiskt framgångsrika, och kan se till att ni får det bättre om ni håller er väl med dem. De ’farliga’ är de som – ’på grund av dåliga egenskaper eller egenskaper som inte passar här’ – har råkat riktigt illa ut och därför är så desperata att de är en fara också för er. De rika har resurser att skydda er mot dem och det finns dessutom ett parti (eller till och med två, för att inte säga tre) som har bra relationer till just dem som vet hur man lyckas ekonomiskt.”
Det här blir en riktigt farlig kombination: Kapitalismens självförstärkande, resursförstörande processer överlagras med skadligt självförstärkande sociala processer som har en tendens till gränslös (delvis osynlig) universalisering – samtidigt som (som du säger, Jan) de folkvalda dras med i spiralen.
Måste vi ge upp? Nej, det skulle bara förvärra problemet – även om det skulle vara ’bekvämt’. Om (dvs. eftersom) detta var en korrekt bild av verkligheten borde man i stället försöka lära sig något av den. Kanske kan avsnitt 3, s.6 i appendix,”Förutsättningar för övergång till ekonomisk demokrati” ge några ledtrådar…
/Bo
Ur ”Ekodemokrati”:
”Här finns alltså förutsättningar för att med folkligt stöd åstadkomma återkopplade processer som minskar den kapitalistiska ekonomins inflytande över politiken samtidigt som det demokratiska inflytandet ökar så att även politiken blir mer demokratisk – tills det inte längre är fel att säga att kapitalismen har övergått till demokratisk socialism.”
Detta vore ju naturligtvis ett önskvärt scenario. Men jag befarar att det kommer att stanna vid en vision.
Vad får mig att tänka så: jo kapitalismens primära krav handlar ju, som vi vet, om en ständig ackumulation av kapitalet. En ekonomisk tillväxt som måste fortgå ständigt och jämt. I detta primära krav så kommer även politiken att drabbas av kapitalismens ’nödvändiga krav’ på universalisering. Vilket, som jag ser det, leder till en för kapitalismens ögon nödvändig minskning av ”det demokratiska inflytandet”. Politikens utveckling skulle då gå mot att bli mindre demokratisk för att på så sätt ’stötta’ upp kapitalismen, som vi ser går mot sönderfall.
Jag kan alltså inte se förutsättningen för att vi kommer att kunna ”säga att kapitalismen har övergått till demokratisk socialism”.
Däremot ser jag ”processer” där vi/folket tar saker och ting i egna händer – måhända lagvidrigt – där vi, så att säga, mer på ett lokalt plan försöker få våra samhällen att fungera.
/Jan
Ja, det dröjer nog innan världen är mogen för verklig socialism. Avsikten med det jag skrev var att både ta ställning för demokratisk socialism och att betona (kanske inte tillräckligt) att det som nu är aktuellt är att demokratisera ekonomin så mycket som möjligt och att samtidigt bidra till att den blir mer ekologiskt hållbar, alltså först ’ekodemokrati’, sedan får vi se…
/Bo
Sedan flera år tillbaks så har jag funderat över varför ”klimat- och miljöfrågornas djupare orsaker alltför gärna undviks” när människor träffas för att diskutera och debattera just klimat- och miljöfrågor. Detsamma gäller när det diskuteras och debatteras kring socioekonomiska frågor, i vårt alltmer ’problematiserade’ samhälle. Vad beror det på att de ”djupare orsakerna” undviks?
Jag har kommit fram till följande: vi människor betraktar ’innerst inne’ våra samhällen som normativa/ideala men ändå som ’dåligt fungerande’, i och med att våra ’ödesfrågor’ hela tiden växer sig större. Detta betraktande av våra samhällen, som normativa/ideala, får oss att tro att våra samhällen kan förändras i ’rätt riktning’ om bara vi människor också kan förändras i ’rätt riktning’. Ett sådant resonemang leder ju fram till att de ”djupare orsakerna” finns att söka hos oss själva. Detta resonemang kan ju, i all hast, framstå som helt logiskt och därmed som det sannolika svaret på frågan. Men eftersom vi alla lever, enligt mig, i ett destruktivt icke idealt samhälle så förmår vi inte ’tränga ner’ i de ”djupare orsakerna” till varför våra ’ödesfrågor’ växer. Hur ska jag säga? Det blir för svårt att föreställa sig en diametralt motsatt samhällsstruktur som svaret på våra ’ödesfrågor’. Man kan säga att de ”djupare orsakerna” undviks helt enkelt därför att vi människor är omedvetna om att det liv vi lever är orsakat av en destruktiv ’ordning’.
Här brukar jag ställa följande fråga: Vad händer om vi människor är medvetna om orsakssambanden till att våra ’ödesfrågor’ hela tiden växer? Svaret måste ju då bli: att våra ’ödesfrågor’ äntligen får ett ’riktigt’ svar.
Alltså är vi alla, i allmänhet, omedvetna om orsakssambanden och därmed undviker vi, omedvetet, de ”djupare orsakerna”. Det som vi är omedvetna om kan vi heller inte diskutera.
/Jan
Och om nu ”dessa ’ödesfrågor’ äntligen får ett ’riktigt’ svar”. ’vad gör vi sedan…?’
Kanske kan det hjälpa att än en gång, som jag gjorde för fyra dagar sedan (s. 126), försöka föreställa sig en dysfunktionell version av diagrammet på s. 2 i appendix. Alltså en version som motsvarar vår aktuella situation, där:
’M’=miljö som förstörs av omfördelningen av materia,
’C’= auktoritärt centrum för politik utan tillräckligt med pengar,
’O’=odemokratiska organisationer (t.ex. aktiebolag),
’I’= passiva individer, otillräckligt medvetna om viktiga orsakssamband,
’D’= ofta missvisande demokratisk påverkan en gång vart fjärde år,
’P’= mycket obalanserade penningflöden som ökar ojämlikheten,
’V’= okontrollerat varuflöde som omfördelar materia alltför mycket.
Men ’överlagrad’ på detta förekommer ofullständiga ’närmanden’ till den ekodemokratiska visionen. Vårt skattesystem (överlagrat på ’P’) kan, hur odemokratiskt det än är, betraktas som ett ofullständigt system för balanserade penningflöden (P) eftersom vår situation skulle bli ännu mera kaotisk om staten helt förlorade sina inkomster förutom dem som är resultatet av statlig affärsverksamhet. ’C’ skulle kunna vara mindre demokratiskt på två olika sätt: antingen ännu mera auktoritärt eller, motsatsen, fullständigt frånvarande som beslutsorgan – så vissa demokratiska tendenser finns alltså…
Så kan man fortsätta i full skala. Men man kan också tänka sig lokala överlagringar på den större dysfunktionella strukturen. Det finns t.ex. verksamma kooperativ med demokratiskt styre, trots de svårigheter med finansiering som bankers vinstkrav innebär. Här kan t.ex. lokalt, frivilligt stöd vara avgörande.
Spänningar både mellan och inom olika överlagringar är ofrånkomliga – men att föreställa sig samhället på detta sätt skulle kanske kunna ge uppslag till flera olika lösningar på problemen än som annars vore omöjligt.
/Bo
Ja ”vad gör vi sedan”?
Ett ’riktigt’ svar på våra ’ödesfrågor’ skulle sätta igång en rörelse som relativt snabbt kommer att växa till en massrörelse – likt Metoo:s kartläggning av hur våra samhällen ser ut och hur dom istället bör förändras.
Alltså, vad gör vi (du och jag)? Vi fortsätter naturligtvis att skriva och försöka formulera ’riktiga’ svar på våra ’ödesfrågor’. Liknelsen med konstnären och dennes konstverk är slående: ”Det är ingen konst att måla tavlan, konsten är att sälja den!”
För dig och mig är det ingen ’konst’ att ge ’riktiga’ svar, ’konsten’ är att kommunicera ut de ’riktiga’ svaren till hela samhället. Kan detta göras så är jag övertygad om att rörelsen kommer att växa till sig relativt snabbt. En sådan utomparlamentarisk rörelse kommer – som jag tror – att få ett stort genomslag i våra samhällen. Vilket också kommer att blottlägga motsättningen mellan kapitalet och arbetet – man kan säga de grundläggande orsakssambanden till våra ’ödesfrågor’.
/Jan
”Det är ingen konst att måla tavlan, konsten är att sälja den!”.
Det kan vara sant för en ’rutinerad’ konstnär – men osant för en rutinerad försäljare (med tillgång till en god försäljningsorganisation. Vi fortsätter naturligtvis att skriva så länge vi lyckas åstadkomma något som vi har anledning att tro kan vara intressant för många andra (det handlar åtminstone om viktiga frågor som många borde intressera sig för att diskutera och föra vidare).
Det kan nog vara värre att lyckas bra med försäljningen av ett dåligt verk än att misslyckas med försäljningen av ett lyckat verk. I det senare fallet är åtminstone ingen skada skedd, men om verket är så dåligt att det till och med har ett skadligt inflytande, skulle det vara värre om det fick en god spridning än om det inte fick det. Tyvärr har högerpopulister m.fl. lyckats ganska väl med spridningen av huvudsakligen känslomässiga ’argument’, men det kan inte vara någon bra väg för oss.
Vi har en svårare uppgift, särskilt när det gäller att formulera samhällsviktiga idéer om t.ex. resiliens och ekodemokrati på ett lättbegripligt sätt som är så intresseväckande och tydligt att det är lätt att förmedla till andra utan att innehållet förvanskas. Vi måste alltså både utveckla tankarna och samtidigt försöka hitta andra intresserade som både kan bidra till detta och till att sprida dem vidare. Det görs en del på andra håll, så kanske kan ett växande kontaktnät skapas för både utveckling och spridning av liknande idéer – även om det än så länge går lite trögt, men så är det med all exponentiell tillväxt i början.
/Bo
Instämmer naturligtvis i din analys av ’konstverket’ och dess vidare spridning!
Vi diskuterade ”överlagringar” för några mejl sedan och jag har sedan flera år tillbaks försökt att finna svaret på hur patriarkatet och även hur religioner kan förstås i samhälleliga strukturer.
Kanske kan man säga att dessa strukturella ’former’ (patriarkatet och religioner plus en mängd olika trosuppfattningar) bildar ”överlagringar” i den maktstrukturella ordning som vi har att förhålla oss till, sedan tusentals år tillbaka i tiden. Ungefär så vill jag, mycket kortfattat, formulera mitt ovanstående påstående angående dessa strukturella ’former’.
I det här sammanhanget har jag försökt finna svaret på vad som kom ’först’ – den maktstrukturella ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar.
Det här ’ämnet’ är ju, som jag ser det, oerhört komplext och kräver genomtänkta analyser innan man kan ge sig på försöken att formulera ’hållbara’ påståenden.
Jag nöjer mig med de här inledande orden så får vi se om det leder vidare till en ’djupare’ diskussion.
/Jan
Det kan vara intressant att se vad NE skriver om ’överlagring’;
”överlagring,superposition, begrepp inom matematik, fysik och angränsande vetenskaper som innebär att man från två eller flera möjliga tillstånd genom addition kan bilda ett nytt, möjligt tillstånd. Med tillstånd avses här en funktion som beskriver egenskaper hos det fenomen som studeras. T.ex. kan vågor överlagras och ge upphov till interferens, såväl förstärkande som försvagande”.
Det stämmer ganska bra med hur jag har använt begreppet, trots att det snarare handlar om humanvetenskap, där det kanske oftast handlar om kulturell överlagring.
Men jag menar att det minst lika väl kan användas om maktstrukturer, som du föreslår, eftersom ”olika tillstånd” av politisk och ekonomisk makt till exempel kan adderas/samverka i en ’överlagring’ i en och samma person eller grupp så att de ”kan bilda ett nytt, möjligt tillstånd”, som alltså möjliggör en åtgärd som annars hade varit omöjlig. I feministisk teori har jag också sett att begreppet ’kulturella överlagringar’ förekommer och då handlar det säkert ofta om patriarkala inflytanden när det gäller maktstrukturer.
Så jag tycker att begreppet är mycket användbart när det gäller övergångsprocesser från en maktstruktur till en annan. Särskilt praktiskt kan det då vara att använda två till synes likadana diagram (som det på s. 2 i appendix, men det ena med symbolerna inom enkla citattecken, som i mitt förrförra mejl) som båda beskriver ekonomiska och politiska maktrelationer, men där dessa relationer är av fundamentalt olika karaktär. Men trots detta kan de adderas till (överlagras på) varandra på liknande sätt som positiva och negativa tal kan adderas till varandra: om slutresultatet ska bli positivt eller negativt beror på deras styrkeförhållande (där vi i det här sammanhanget naturligtvis bör ge demokratiska processer plustecken). Den streckade ’demokratipilen’ får naturligtvis en motsatt riktning (även om man i en diktatur skulle kunna tala om ett ’negativt maktflöde’ i demokratipilens riktning).
Men två motsatt riktade pilar är också möjliga i de fall överlagringen inte är fullständig – vissa beslut skulle kunna vara demokratiska och andra inte. Men de skulle också kunna ’neutralisera’ varandra så att de mer eller mindre upphör. Detta skulle innebära anarki eller bara en nyliberal situation med en försvagad stat. Men i vilket fall som helst skulle resultatet kunna bli en obalans i de ekonomiska nätverken (symboliserade med heldragna pilar) på grund av självförstärkande återkopplingar som annars skulle kunna stabiliseras av ett effektivt styre – vare sig det är demokratiskt eller auktoritärt grundat. (De tre svarta pilarna i diagrammet bör ses som en helhet, antingen i balans [=] eller växande obalans [<|)
Det får räcka för tillfället, men det skadar inte att försöka föreställa sig olika samhällen med olika grader av demokrati, anarki eller diktatur i olika delar och hur de kan interagera med varandra.
/Bo
”I det här sammanhanget har jag försökt finna svaret på vad som kom ’först’ – den maktstrukturella ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar.” (Mitt eget citat)
Jag formulerade mig lite felaktigt här. Det ska läsas: ”den socioekonomiska ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar”. Dessa tre ’ordningar’ ingår i den ’maktstrukturella ordningen’ som naturligtvis var för sig också bildar en ’maktstrukturell ordning’.
Det betyder ju då att när dessa tre ’ordningar’ överlagras på varann så fördjupas den ’sammantagna maktstrukturella ordningen’. Vi får således samhällen som på inget sätt vare sig är rättvisa, jämlika eller jämställda. Samhällen som alltså sätter olika status på människor utifrån en ’maktstrukturell ordning’.
För att ett samhälle ska kunna benämna sig demokratiskt så, menar jag, kan vi inte ha ’ordningar’ där den samhälleliga strukturen i praktiken innebär statusskillnader mellan människorna. Och som jag ser det så finns heller ingen demokrati varhelst vi söker i världen. Ändå så basunerar våra samhälleliga företrädare ut sina budskap om hur förträffligt och ’demokratiskt’ det ’egna’ samhället fungerar. Rena lögner alltså.
Men nu var det ju det här med ”vad som kom först”. Kanske man inte ska stirra sig blind på ’turordningen’ eller kanske ändå ’turordningen’ har en stor betydelse när vi analyserar den ’maktstrukturella ordningen’?
Jag vet att vi tidigare delvis har diskuterat den här problematiken, det är bara det att jag inte kan släppa dessa tre ’överlagringar’ i och med att de just bildar den ’maktstrukturella ordning’ som vi alla lever i.
Kan det vara så att om vi inte hade en global patriarkal struktur så skulle vi inte heller ha någon kapitalism?
/Jan
”…när dessa tre ’ordningar’ [den socioekonomiska ordningen, patriarkatet, trosuppfattningar] överlagras på varann så fördjupas den ’sammantagna maktstrukturella ordningen’.”
Ja, de kan säkert samverka/adderas på det sättet. Olika trosuppfattningar har säkert förekommit så länge människor har kunnat formulera berättelser, och kulturella föreställningar om manlig dominans har nog krävt berättelser om förmåga att utkämpa strider med andra djur och människor, som ställt stora krav på kroppens förmåga till just detta. Olika fysiska miljöer kan förstås också ha ställt olika krav på olika platser, som bidragit till kulturella skillnader, mer eller mindre ’patriarkala’, mellan olika människogrupper. Här kan många kulturella överlagringar ha samverkat på en mängd olika sätt, med olika balanserande eller självförstärkande återkopplingar.
Men kapitalismen är inte bara ett kulturellt fenomen med olika materiella förutsättningar. Den bygger framför allt på att en viss ’mängd’ makt över människor förknippas med en viss (allmänt accepterad) ’mängd’ makt över utbytbara föremål eller annat, dvs. ägande, och att ett ojämlikt utbyte av dem (mer eller mindre av tvång) accepteras.
Frågan är om en globalt spridd ojämlikhet mellan könen är en förutsättning för att den, för kapitalismen nödvändiga, ojämlika handeln ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen.
Jag tror inte det – särskilt inte eftersom den kapitalistiska ojämlikheten kan börja med så små steg att de är knappt märkbara eller lätt kan ’ursäktas’, även om kravet på jämlikhet i samhället skulle vara mycket stort. Efter en lång period av relativt oproblematisk tillväxt skulle en tillvänjning vid en först långsam men exponentiellt tilltagande, självförstärkande, ökning av ojämlikheten kunna ske under nästan vilka startvillkor som helst. Därför bör man nog snarare koncentrera sig på att förstå kapitalismens mekanismer än att känna till dess exakta historiska ursprung när det gäller hur övergången till ett annat samhälle ska kunna ske. (Men historiska kunskaper om olika historiska utvecklingar kan förstås vara en hjälp när det gäller att förstå dessa mekanismer – och försök till ’revolutioner’.)
/Bo
”Frågan är om en globalt spridd ojämlikhet mellan könen är en förutsättning för att den, för kapitalismen nödvändiga, ojämlika handeln ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen.”
Intressant fundering Bo och en fundering som jag själv ’brottas’ med!
Jag brukar hamna i slutsatsen att kapitalismen i ett, så att säga, ’lagbundet’ sätt följer på tidigare ekonomiska system. Där det likaså existerar en ”globalt spridd ojämlikhet mellan könen”. För det är ju inte så att ojämlikheten mellan könen uppstår i och med tillkomsten av kapitalismen. Ojämlikheten mellan könen har ju en avsevärt längre historia än vad kapitalismen har. På liknande sätt så har ju också vår maktstrukturella ordning en mycket lång historia.
Av dessa faktiska orsaker så kommer jag fram till att kapitalismen, på sätt och vis, är ett ’arv’ från tidigare maktstrukturell ordning och i denna ordning ingår det att könen har ett ojämlikt/ojämställt förhållande. Därför kommer jag fram till slutsatsen att ojämlikhet är en ”förutsättning” för en kapitalistisk ekonomi och den största ojämlikheten är ju den mellan könen. Men som sagt jag menar också att denna ojämlikhet var en ’förutsättning’ för våra föregående ekonomiska system.
Kapitalismen liksom tidigare ekonomiska system, menar jag, bygger på ”förutsättningen” att våra samhällen är strukturellt ojämlika i annat fall skulle kapitalismen inte kunna överleva och än mindre kunna expandera. Vår rådande globala ojämlikhet har, menar jag, byggts upp under tusentals år av historia och den kapitalistiska marknadsekonomi som vi nu lever i är alltså en, så att säga, ’förfinad’ maktstrukturell ordning som nu har nått ’vägs ände’. Den går inte att ’förfina’ mer eller med andra ord: tillväxten är nådd.
Så svaret på din frågeställning ovan blir: ja jag menar att ojämlikheten mellan könen är en förutsättning för att ojämlik handel ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen.
När hälften av mänskligheten har levt och fortfarande till stora delar lever under ojämställda förhållanden så har ju detta medfört att våra samhällen – inklusive marknadsekonomin – utformats utifrån den maktstrukturella ordning som har varit och är rådande.
En kapitalistisk marknadsekonomi kan, enligt mig, inte existera i ett jämlikt/jämställt samhälle eftersom den förutsätter ojämlika/ojämställda förhållanden.
/Jan
——————————————————————————–
Politiska diskussioner 14
”Individuell vs social resiliens”
Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
Ja, det är en intressant och viktig problematik du har tagit upp, Jan, som kan ha stor betydelse för vilka villkor som måste vara uppfyllda i ett någorlunda jämlikt samhälle för att en obetydlig minskning av jämlikheten inte ska innebära en stor fara för ytterligare ökning av den uppkomna, obetydliga, ojämlikheten.
Du har nog helt rätt i att ”kapitalismen, på sätt och vis, är ett ’arv’ från tidigare maktstrukturell ordning och i denna ordning ingår det att könen har ett ojämlikt/ojämställt förhållande”. Och du har säkert också rätt i att ”Kapitalismen liksom tidigare ekonomiska system … bygger på ’förutsättningen’ att våra samhällen är strukturellt ojämlika”, och att kapitalismen inte kan ”existera i ett jämlikt/jämställt samhälle eftersom den förutsätter ojämlika/ojämställda förhållanden.”
Ändå menar jag, trots att det inte finns några historiska exempel på det, att kapitalismen inte kräver en sådan ursprunglig ojämlikhet för att kunna uppstå. Och jag menar dessutom – för att provocera lite – att det är ett viktigt påstående. Varför?
Helt enkelt för att kapitalismen, enligt sitt eget enkla krav på ett system för enkla bytesrelationer med möjlighet till en, åtminstone till en början, för oinvigda osynlig ökning av möjligheten att byta till sig ett större värde än det som det just utförda bytet gett upphov till – en möjlighet som inte går att undvika i något (enkelt) betalningssystem.
Om denna typ av vinstgivande handel för fortgå utan att det uppmärksammas kan det till slut bli mycket svårt att hindra en eskalerande process. Det är därför som det är viktigt att uppmärksamma möjligheten av en sådan process även i ett jämlikt samhälle.
Det räcker alltså inte med att det är jämlikt – det måste också, redan från början, finnas något system för att motverka en sådan utveckling. Det är nog inte helt lätt att åstadkomma det, vilket kan vara en av orsakerna till att det inte finns historiska exempel på (åtminstone större) i alla avseenden någorlunda jämlika samhällen (även utan penningsystem kan naturligtvis ojämlika byten (och personliga relationer) ganska lätt åstadkomma – självförstärkande – ökande ojämlikhet).
En resilient ekonomisk demokrati (helst ’ekodemokrati’) måste alltså ha, helst flera, sådana system. Det kanske vi kan gå ännu närmare in på än vi tidigare gjort …
/Bo
”Det räcker alltså inte med att det är jämlikt – det måste också, redan från början, finnas något system för att motverka en sådan utveckling.”
Jodå det har du säkert helt rätt i att det måste ”finnas något system för att motverka en sådan utveckling”. Allra helst i en framtida ekonomi som ju ska byggas upp ifrån nuvarande kapitalistiska tillstånd.
Vi alla har ju blivit ’stöpta’ i vårt nu rådande ekonomiska system och vi förhåller oss till detta vårt system som om det vore det enda ’rätta’. Det är alltså helt okej att ”byta till sig ett större värde”. Det är ju denna verklighet vi idag har att förhålla oss till. Därför måste det ”finnas något system för att motverka en sådan utveckling”.
Hur ska då ett ”betalningssystem” utformas så att det blir omöjligt att ”byta till sig ett större värde”? Ja den frågan är, som vi förstår, inte så lätt att lösa. Och kanske det inte är helt nödvändigt att kunna ge ett svar just nu. Men om vi ändå ska försöka närma oss frågan och söka finna någon form av förutsättning till ett ’godtagbart’ svar så tänker jag mig följande: ”en resilient ekonomisk demokrati” måste vara helt ’öppen’ för människor i samhället. All handel och alla affärer måste redovisas öppet. Och den avgörande skillnaden mot dagens ekonomiska system är ju att kapitalägandet tillfaller samhället och inte privata personer. Betalningsmedlet pengar tänker jag mig måste, på något sätt, ’slussas’ tillbaka in i samhällets förvaltning efter en affärs avslutning. Pengarna från affären kan därmed inte få stanna kvar i någons privata ägo.
En enkel beskrivning hur jag tänker mig att framtida ’betalningar’ kan gå till.
/Jan
Våra senaste mejl har berört en fråga som kan vara så viktig att den förtjänar ett särskilt kapitel, nämligen två olika aspekter av resiliensbegreppet; ’individuell’ vs ’social’ ’resiliens’ – definierad som ’motståndskraftig återställningsförmåga’ av individuella respektive sociala strukturer, där individer förutom att vara ’individuellt resilienta’ dessutom kan vara ’socialt resilienta’, dvs bidra till social resiliens, och samhällen även kan bidra till ’individuell resiliens’ – som ökar den sociala resiliensen.
Det som kan vara avgörande för vår diskussion här är kanske förhållandena mellan dessa fyra möjliga former av resiliens och de olika slag av växelverkan mellan individ och samhälle som de kan ge upphov till.
Den mest ursprungliga formen av resiliens i alla sammanhang kan väl den individuella, icke sociala resiliensen vara, den som kan uppfattas som ren egoism trots att den är nödvändig för vår omedelbara överlevnad och är ganska oberoende av de stora sociala sammanhangen.
Men den kan naturligtvis medföra konflikter i sociala sammanhang, som minskar den sociala resiliensen. Jag tror att detta är ett ofrånkomligt problem i alla samhällen. Den kan förstås lösas med utvecklade samarbeten som bidrar till socialt resilienta individer och god social sammanhållning, men blir i stället ofta ’löst’, dvs. undertryckt, med repressiva metoder mot individer (det kan till synes gå fortare och ser effektivt ut).
Jämfört med detta kan kanske den ’rena’ (läs nyliberala) kapitalismen uppfattas som ’genial’: den bejakar helt enkelt den rena individuella resiliensen, och låter hela samhället – och människors psyken – byggas upp kring den. De starkaste överlever men klyftorna ökar och hela samhället blir mindre resilient – och repressionen blir hårdare i det frihetsälskande samhället. Man har helt enkelt försummat samhället i ’omtanken’ om den socialt oengagerade individen (utan social resiliens).
När det gäller individers betydelse för den sociala resiliensen så är det naturligtvis socialt resilienta individer, (som producenter, konsumenter och politiska aktörer enligt diagrammet på s. 2 i appendix) som är avgörande i ett ’underifrånperspektiv’, t.ex. som potentiella ’visselblåsare’. I ett väl fungerande samhälle borde ingen större individuell övervakning behövas eftersom ett sådant samhälle, per definition, är både ganska jämlikt och inte särskilt våldsamt och troligen har många socialt resilienta individer
Däremot är organisationer viktigare att kolla, både underifrån (på medlemsnivå) och från högre nivåer, eftersom de har inre strukturer som kan vara mer eller mindre väl fungerande, och kan ha stor förmåga att samla på sig ekonomiska överskott – som jag tänker mig måste återgå till betalningssystemet som någon slags ’skatt’ eller vad man vill kalla det. Öppenhet är naturligtvis viktig, särskilt när det gäller företag, men på den individuella nivån i ett relativt jämlikt samhälle bör inte någon noggrann redovisning behövas eller ens vara möjlig.
Och sist men inte minst måste regeringen kollas, och där är öppenheten som allra mest väsentlig.
/Bo
I vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi så handlar det primärt om att kunna överleva, dels som individ och dels som företag. Eftersom alla våra inarbetade kapitalvärden hamnar på den privatägda marknaden så är det därmed upp till var och en att försöka komma över en så stor del av dessa kapitalvärden som det bara är möjligt. Denna strukturella ordning påbjuder att individen ’tar för sig’ på marknaden och därmed så kommer den sociala resiliensen på undantag. Det säger sig självt, menar jag, att en sådan strukturell ordning leder, förr eller senare, till samhällelig kollaps.
En fungerande social resiliens betraktar alla människor som värdefulla i samhällsbygget medans en icke-fungerande social resiliens betraktar exempelvis arbetslösa som en belastning för samhället. Eftersom den icke-fungerande sociala resiliensen växer i samhället som en ’naturlig’ följd av vår rådande marknadsekonomis tilltagande sönderfall så förstår vi att den individuella resiliensen ökar på bekostnad av den sociala resiliensen.
Vill vi ha ett samhälle med en god social resiliens så krävs det naturligtvis att vi bland annat övergår till en marknadsekonomi som bygger på demokrati – i dess ’rätta’ betydelse.
/Jan
Ja vi behöver ett samhälle som är både socioekonomiskt och ekologiskt resilient, det vill säga – för att vara propagandistisk – ett samhälle med ekodemokrati enligt denna boks appendix.
Vad är det som är så speciellt med en sådan demokrati? Om man bara fokuserar på det triangelformade diagrammet på s. 2 så kan man ju finna alla dess element i någon form i vårt nuvarande samhälle.
Men teckenförklaringen under diagrammet går längre. I den mån som dess beskrivningar är uppfyllda kan man tala om ekodemokrati – och kanske bara ekonomisk demokrati om M och V inte är uppfyllda, och bara politisk demokrati (alltså vår nuvarande situation) om inte heller C, O och P (utan bara I och D) är uppfyllda.
Varje brist enligt dessa beskrivningar kan ge upphov till spänningar som minskar ett samhälles resiliens. Och det kan naturligtvis finnas andra brister i samhället som kan påverka något i M, C, O, I, D, P, V så att resiliensen minskar. Bristande öppenhet i samhället, som Jan tog upp i sitt förrförra mejl, kan bl.a. minska individers (I) resiliens sä att hela samhället blir mera sårbart (men individer i ett samhälle som har demokratiska brister bör naturligtvis skyddas mot alltför stor offentlig eller politisk insyn).
/Bo
”Ja vi behöver ett samhälle som är både socioekonomiskt och ekologiskt resilient, det vill säga – för att vara propagandistisk – ett samhälle med ekodemokrati enligt denna boks appendix.”
Inser vi att ”ett samhälle med ekodemokrati” bland annat medför att ’behovet’ av företagandets globalisering upphör och istället ersätts av lokalisering? Företagandets resiliens kan bara förverkligas när strukturen är sådan att ekonomisk tillväxt inte är ett ’måste’. Vilket, som jag ser det, enbart kan uppfyllas när konkurrensen har försvunnit från marknaden. Och denna uppfyllelse kan bara genomföras när kapitalägandet förvaltas av samhället, inte av privata individer.
Ett ”socioekonomiskt och ekologiskt resilient” samhälle kan alltså inte innehålla en marknadsekonomi som är uppbyggd på konkurrens och privat kapitalägande. Följaktligen är våra rådande samhällen långt ifrån resilienta. Vilket ju inte är någon nyhet för oss.
Begreppet resiliens tolkas olika beroende på vem man frågar. Etablissemanget tolkar ett resilient företag som ska vara konkurrenskraftigt på en global marknad medans jag tolkar ett resilient företag som ”samhällsviktigt” på en lokal marknad och dessa två skilda tolkningar kräver två skilda marknadsekonomier. Vilket vi säkert förstår.
/Jan
– [Jan:] ”Resilient företagande kan bara förverkligas när samhällsstrukturen är sådan att ekonomisk tillväxt inte är ett ’måste’. … [och detta] kan bara genomföras när kapitalägandet förvaltas av samhället, inte av privata individer.”
Jag instämmer, Det är riktigt att när samhället t.ex. tar över ägandet av kapitalförvaltande företag, t.ex. aktiebolag, och aktivt stöder dem ekonomiskt, så kan kraven på dem att växa och ge vinst minska. Men själva begreppet kapital handlar om något som ger någon slags ekonomisk utdelning till dess ägare i förhållande till dess storlek, och då kan inte det ekonomiska stödet bli alltför stort – även om företaget skulle vara värdefullt för samhället i andra avseenden och därför bör fortsätta att existera även om det skulle innebära en ekonomisk kostnad för samhället.
I stället för ’kapital’ bör man alltså, när det gäller en ekonomisk demokrati (eller till och med ’ekodemokrati’), tala om ’naturtillgångar’ och ’produktionsmedel’, samt statligt utgivna ’finansiella medel’ som en slags – demokratiskt reglerad – delegering av statlig makt (hellre än ’naturkapital’, ’realkapital’ och ’finanskapital’).
Här handlar det alltså, som Jan påpekade, med andra ord, om att försäkra sig om en ’lokal resiliens’ som främjar en mera samhällsviktig ’global resiliens’. Här kan naturligtvis också ’resilienta individer’ spela en viktig roll.
Men än så länge är vårt samhälle långt ifrån resilient, och med accelererande hastighet närmar det sig obevekligt ett opåverkbart kaos. Om detta är en helt riktig beskrivning finns det inte något vi kan eller kommer att kunna göra för att påverka situationen. – Men beskrivningen är inte helt riktig, eftersom även ett kaos kan ha icke-kaotiska överlagringar – som t.ex. ljudvågor i en gas. Och ordnade strukturer kan växelverka med andra ordnade strukturer så att nya ordningar uppstår; ordningar som även kan innehålla strukturer som gör dem resilienta, alltså både uthålliga och motståndskraftiga mot angrepp utifrån. Det är en sådan övergång till ekodemokrati vi måste försöka bidra till – en möjlighet som innebär att nästa rubrik inte är orimlig.
/Bo
———————————————————————————————–
Politiska diskussioner 15
”Övergångsprocessens resiliens”
Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
Angående ”individers resiliens och särskilt kanske om ungas hopp inför framtiden”:
Som jag ser det så betraktar unga sin egen framtid, i allmänhet, som mer eller mindre förlorad. Man ser ingen ’medveten’ politisk ansträngning att förändra den destruktiva utveckling som nu leder till att klimathotet kommer att förverkligas. Det är ju just klimatfrågan som ungdomar, med rätta, oroar sig för.
När det gäller individers resieliens inför denna fråga så ser jag det som helt nödvändigt att alla, framför allt ungdomar, förstår sambandet mellan vår samhälleligt strukturella ordning och vad denna ordning har för påverkan och betydelse i klimatfrågan. Här, menar jag, saknar ungdomen den rätta kunskapen om orsakssambanden till varför klimathotet kan, inom en relativt snar framtid, bli verklighet. Ur denna okunskap så kan man , menar jag, dra slutsatsen att individers resiliens är dålig.
Ungdomar är medvetna om vår ’olycksbådande’ framtid men samtidigt omedvetna om dess orsaker. Alltså måste denna omedvetenhet förändras till att anta en medveten förståelse för vad som måste förändras i vår samhälleliga struktur för att klimathotet ska kunna upphöra.
För att kunna hysa en förhoppning inför framtiden så är det tvunget att kunna förstå orsakssambanden till – i detta fall – klimathotet!
/Jan
Jag tycker att ett citat ur antologin ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” (Tengroth 2013) av den tidigare ärkebiskopen K G Hammar är mycket passande här; ”skulle det finnas alternativa ekonomiska modeller, där andra värden än kortsiktigt ekonomiska får genomslag, så är det min övertygelse att det jag kallar tillväxt inifrån är en nödvändig ingrediens i framväxten av sådana modeller” (se vidare not 2 i appendix).
En sådan tillväxt är naturligtvis också nödvändig hos många unga, där åtminstone några måste vidareutveckla de ekonomiska modeller för resiliens som redan finns – och dessutom förmedla deras viktigaste idéer till många andra.
/Bo
Den alltmer polariserande eller snarare turbulenta maktpolitiken ser jag som en ’naturlig’ följd av kapitalismens pågående sönderfall. Detta pågående sönderfall har sina tydliga orsaker, men när dessa orsakssamband varken vill förstås eller kan förstås då uppstår orsaksförklaringar som utesluter samhälleligt strukturella ordningar som grundorsaken till vårt rådande ekonomiska systems pågående sönderfall. Istället pekas bland annat grupper av ’främmande’ individer ut som ansvariga till våra samhällens destruktiva utveckling.
Alltså försöker man – dessa högerreaktionära grupper – flytta den pågående problematiken, såväl ekologisk som ekonomisk, från en samhällelig fråga till en individuell fråga. Vilket man tydligen har lyckats med när vi nu iakttar hur den politiska debatten förs.
”Det är en sådan övergång till ekodemokrati vi måste försöka bidra till…”
Självklart är det så! Även när vi nu närmar oss ett ”obevekligt” och ”opåverkbart kaos” så ser jag inget alternativ till att vi alla ändå försöker bidra med det vi kan.
I det här sammanhanget är naturligtvis ”tillväxt inifrån” – ökad medvetenhet om ’sakernas tillstånd’ – helt nödvändigt för att kunna förstå vårt rådande ekonomiska systems ohållbarhet.
/Jan
Instämmer i detta och i ditt föregående mejl, Jan!
Förutom ekologiska faktorer (M, V i appendix s.2) och socioekonomiska faktorer, (C, O, D, P) är individuella faktorer (I) avgörande för ett samhälles resiliens och naturligtvis finns det starka, både självförstärkande och balanserande, växelverkningar mellan dessa. Särskilt C och D har en viktig socialt balanserande roll, men också I (individer).
Kanske kan just individers sociala resiliens, dvs. deras förmåga att agera på ett sådant sätt i olika situationer att det bidrar positivt till en grupps eller ett samhällets resiliens, ofta vara den mest avgörande faktorn. Men ibland det värsta hotet – när de ingår i rörelser med stor spridningsförmåga, som i tider med oroande händelser utnyttjar människors oro för detta genom att ”bland annat grupper av ’främmande’ individer [pekas] ut som ansvariga till våra samhällens destruktiva utveckling”.
Vad kan vi göra åt detta?I stället för att omedelbart gå ut och försöka påverka alla individer man kommer i kontakt med, kan man börja med att titta lite på de aktuella samhällsförhållandena. Beroende på i vilka sociala strukturer man själv befinner sig, finns det en mängd olika saker att göra.
För det första gäller det att skaffa sig en så goda kunskaper som möjligt av de komplicerade orsaksförlopp som ligger bakom den samhällsutveckling som många, säkert med rätta, oroar sig för – och av vad som i denna utveckling det finns skäl att vara rädd för. En allmänt spridd rädsla för att något farligt håller på att hända, utan att man kan peka på några klart urskiljbara faror, kan alltför lätt utnyttjas för att skapa sociala rörelser som kan utnyttjas för egna syften helt utan ekosocial hänsynsfullhet.
Att gripa in i sådana pocesser kan vara avgörande för att motverka en oerhört farlig utveckling – ännu värre än den ekonomiska–ekologiska–sociala kollaps vi verkligen har anledning att oroa oss för!
/Bo
”En allmänt spridd rädsla för att något farligt håller på att hända, utan att man kan peka på några klart urskiljbara faror, kan alltför lätt utnyttjas för att skapa sociala rörelser som kan utnyttjas för egna syften helt utan ekosocial hänsynsfullhet.
Att gripa in i sådana pocesser kan vara avgörande för att motverka en oerhört farlig utveckling – ännu värre än den ekonomiska–ekologiska–sociala kollaps vi verkligen har anledning att oroa oss för!”
Dessa rader får mig att tänka på den politiska uppgörelsen mellan S, MP, C och L (kommer just nu inte ihåg benämningen på uppgörelsen). Även V var ju och är inblandad på det viset att man stödde uppgörelsen. Ett huvudargument för uppgörelsen var ju att hålla SD utanför ett ’politiskt inflytande’, som man uttryckte sig.
Utifrån din ovanstående text så skulle man kunna tolka att de fyra ’mittenpartierna griper in i en process som kan vara avgörande för att motverka en oerhört farlig utveckling’. Denna tanke ’flög’ i mig då jag läste texten.
För att utveckla mina tankar kring den här politiska uppgörelsen: Den så kallade vänstern, S och V, går alltså med på en uppgörelse där man medvetet vrider sin politik än mer åt höger för att på så vis kunna vinna omröstningar i Riksdagen, utan att göra sig beroende av SD. Vad tycker vi om detta?
Det faktiska resultatet av en sådan politik blir ju, som jag ser det, att de sociala klyftorna i samhället ökar och vad detta i sin tur leder till känner vi nog till. Den här politiken har alltså valts för att hålla SD utanför allt ’inflytande’. Men genom den här uppgörelsen så närmar man sig ändå högerns syn på hur samhället ska skötas. Alltså har uppgörelsen vridit ’hela’ politiken åt höger, måste man ändå konstatera.
Ur min synvinkel så är detta en helt felaktig politik. Istället så borde den så kallade vänstern ta strid för allt det som den historiskt är känd för, rättvisa, jämlikhet och jämställdhet, med allt vad det innebär. Här väljer man att gå den rådande marknadsekonomins ärenden tillsammans med dess politiska företrädare. Resultatet av en sådan politik, som jag ser det, blir ju att den samhälleliga resiliensen försvagas.
Den så kallade vänstern måste istället stå upp för en politik som tar strid mot allt vad den rådande marknadsekonomins företrädare står för, inklusive SD.
Men som vi ser så har nu denna ’vänster’ själva blivit företrädare för vår sönderfallande och ohållbara ekonomi.
Som sagt, en tanke från din text som blev till ett inlägg i diskussionen!
/Jan
En intressant frågeställning du tar upp, men kanske utan något bra svar för Vänsterpartiet, i den aktuella situationen, där det framför allt gällde att hindra en ytterligare högervridning av den parlamentariska politiken utan att själv skadas politiskt.
Utan att veta tillräckligt mycket om de parlamentariska styrkeförhållandena i den situationen kan man ändå anta att frågan, uttryckt på detta absoluta sätt, verkligen var olöslig (och alltså borde ha förhindrats att uppkomma långt tidigare). Vare sig V släppte fram Löfven (som de gjorde) eller inte gjorde det (så att SD hade fått större inflytande) så kan det ha varit så att högervridningen i parlamentet ändå skulle öka, och i båda fallen skulle man ha kunnat anklaga V för att ha orsakat detta genom sitt aktiva eller passiva ’agerande’.
Frågeställningen måste alltså nyanseras: Vilket val hade inneburit den minsta högervridningen i parlamentet och den minsta skadan för V – ett särskilt svårt val om den minsta skadan för V hade inneburit den största högervridningen eller om den minsta högervridningen hade inneburit den största skadan för V. I det senare fallet hade man kanske kunnat minska skadan genom att förklara att högervridningen hade blivit ännu större med det första alternativet – som hade kunnat motiveras med att V är så viktigt att det till varje pris måste undvika att förknippas med beslut som är förknippade med något dåligt – vilket i sin tur borde innebära att V lämnar Riksdagen, kanske till priset av en ännu större högervridning där. Frågan blir då hur stor betydelse för samhället man tror att detta skulle ha. Skulle det öka risken för en högerkupp i parlamentet och en fara för verklig diktatur? Kanske.
Det här är problem som vi ständigt ställs inför på grund av mer eller mindre universaliserade överlagringar av olika ideologier. Ett sätt att försvara sig mot detta kan vara att utbilda så många som möjligt i social resiliens och att skapa en god miljö för detta. Om V verkligen gör detta effektivt, skulle de kanske kunna fungera på ett bra sätt i Riksdagen.
/Bo
”Frågeställningen måste alltså nyanseras: Vilket val hade inneburit den minsta högervridningen i parlamentet och den minsta skadan för V – ett särskilt svårt val om den minsta skadan för V hade inneburit den största högervridningen eller om den minsta högervridningen hade inneburit den största skadan för V.”
Så är det, man kan väga för och nackdelar om vad som kan anses ’rätt’ eller ’fel’.
Min uppfattning i politiska frågor, vare sig dom utspelas i parlamentet eller i andra sammanhang, är att partier – i detta fall V – måste förespråka den politik som partiet har stadgat. Avviker partiet från sina stadgar då går det naturligtvis inte att lita på partiet längre. Tilltron för ett sådant parti urholkas och det är just så som jag betraktar V.
Ett parti som förkastar en kapitalistisk marknadsekonomi ska heller inte, enligt mig, ta ansvar i varken Riksdag, kommuner eller landsting. Min åsikt är att ett sådant parti enbart ska ägna sig åt opposition och att den egentliga uppgiften ska handla om att förkunna sin politik i dessa ’församlingar’.
Samtidigt så är jag medveten om att ett deltagande i dessa ’församlingar’ innebär ett ansvar över hur beslut ska fattas. Alltså innebär ett deltagande ansvar.
Kanske är det därför mest riktigt att hålla sig utanför dessa våra beslutande ’församlingar’? Jag måste erkänna att jag känner mig kluven i den här frågan.
Den strukturella uppbyggnaden av våra offentligt beslutande politiska ’församlingar’ för ju, i praktiken, en förvaltande roll till vårt rådande ekonomiska system. Vilket alltså innebär att denna strukturella ordning ska bibehållas. Och det vill vi ju inte!
/Jan
”Ett parti som förkastar en kapitalistisk marknadsekonomi ska heller inte, enligt mig, ta ansvar i vare sig riksdag, kommuner eller landsting.”
Den här frågan kräver nog en djupare analys för att ett bra svar ska vara möjligt. Kanske kan begreppet ’överlagringar’ vara en hjälp.
Kapitalism har vi haft sedan 1800-talet och – efter kamp för ökad demokrati i samhället – borgerlig politisk demokrati sedan 1920-talet. Den gäller inte arbetsplatserna, men den ger de flesta vuxna som bor i landet vissa möjligheter att påverka politiska beslut. Men möjligheterna är begränsade, till stor del beroende på stark ekonomisk makt inom den ekonomiska sektorn, där arbetarna inte har mycket annan makt än den de lyckas tvinga sig till genom strejker. Men den möjligheten kan påverkas i både negativ och positiv riktning av riksdagspartier, vars makt i sin tur kan påverkas av utomparlamentarisk opinionsbildning – men ofta mest av ekonomiskt starka opinionsbildare.
Här finns alltså en mängd överlagringar av ojämnt fördelad makt, både på arbetsplatser, i riksdag m.m. och bland opinionsbildare och ’lediga’ människor. Överlagringar som är i ständig växelverkan med varandra, både i samma miljö och mellan olika miljöer.
Hur ska vi överhuvudtaget kunna åstadkomma förändringar i denna struktur utifrån ett underläge i alla sektorer?
Vi får inte glömma att de som befinner sig i ’underläget’ är väldigt många fler, särskilt på de flesta arbetsplatser och som ’privatpersoner’, än dem i ’överläget’. Så den utomparlamentariska kampen kommer alltid att vara viktigast. Men mer makt per person är ju samlad i riksdagen än på många andra ställen, så vissa personer, med mycket stor social resiliens, kan nog också spela en viktig roll där – eftersom alla maktöverlagringar växelverkar med varandra.
/Bo
”Hur ska vi överhuvudtaget kunna åstadkomma förändringar i denna struktur utifrån ett underläge i alla sektorer?”
Ja det kan man verkligen fråga sig. Och det är ju inte första gången som den här frågan är uppe. Den ligger, så att säga, ständigt och ’gnager’ i huvudet på oss båda. Naturligtvis inte heller bara för oss två, den ’gnager’ säkert mer eller mindre hos dom flesta, på ett eller annat sätt.
Den utomparlamentariska kampen kommer självklart att vara den viktigaste, vilket du också skriver. När det gäller den parlamentariska kampen så är min bedömning att politikens beslutsprocesser mer och mer anpassar sig till vår rådande marknadsekonomis beslut, sett i ett historiskt perspektiv. Vad beror då detta på?
Här menar jag att marknadsekonomins allt ökande globalisering innebär en tilltagande maktförskjutning från politiken till ekonomin. Man kan alltså säga att beslutsprocesserna i marknaden står ’över’ besluten som våra politiker fattar och denna maktförskjutning bara tilltar i styrka nu och vidare framöver. Jag betraktar denna destruktiva utveckling som ett ’bevis’ på att kapitalismen befinner sig i sönderfall. Den är, så att säga, ’nöd och tvungen’ att lägga under sig allt i våra samhällen, inklusive våra politiska beslutsprocesser, för att kunna överleva.
Utifrån det här dystra scenariot, som jag målar upp, så kan jag heller inte se att det finns parlamentariska möjligheter att kunna förändra vår destruktiva kapitalistiska marknadsekonomi till att anta formen av en demokratisk marknadsekonomi.
Alltså måste det bli den utomparlamentariska kampen, med allt vad det innebär, som kommer att spela en avgörande roll för att ”överhuvudtaget kunna åstadkomma förändringar i denna struktur”. Samtidigt tror jag att det blir oundvikligt för vårt rådande ekonomiska system att undvika någon form av kollaps. Vilket vi egentligen inte bör betrakta som någonting negativt utan istället se som ett avslut på ett orättvist, ojämlikt och odemokratiskt ekonomiskt system. Får vi hoppas!
/Jan
”Samtidigt tror jag att det blir oundvikligt för vårt rådande ekonomiska system att undvika någon form av kollaps. Vilket vi egentligen inte bör betrakta som någonting negativt utan istället se som ett avslut på ett orättvist, ojämlikt och odemokratiskt ekonomiskt system. Får vi hoppas!”
Men en ”form av kollaps” som ett ”avslut på ett orättvist, ojämlikt och odemokratiskt ekonomiskt system” kan i värsta fall bli en början på ett ännu värre, ännu mera diktatoriskt system än det tidigare – om det inte redan i vår nuvarande, ’överuniversaliserade’ kapitalism finns motsatta, tillräckligt omfattande strukturer av ekodemokrati, ’resilient överlagrade’ (mitt begrepp) som en ”verklig utopi” (”real utopia”), för att använda den nyligen bortgångne marxistiske sociologen Erik Olin Wrights begrepp.
Enligt honom skulle arbetarkooperativ (som exempel på en ’verklig utopi’) kunna ”bidra till att ’erodera’ kapitalismens dominans när de utvidgar det ekonomiska utrymme inom vilket antikapitalistiska emancipatoriska ideal kan verka. Grupper av arbetarkooperativ skulle kunna bilda nätverk, och med lämpliga former av offentligt stöd skulle dessa nätverk kunna expandera och fördjupas till att bilda en kooperativ marknadssektor, som – under lämpliga omständigheter – skulle kunna utvidgas till att bli en utmaning mot kapitalismens dominans” (min översättning).
Det här överensstämmer ganska väl med min egen ’utopiska’ förhoppning på s. 7 i appendix: ”En övergång, ’omställning’, till ett samhälle med ekonomisk demokrati kan redan nu sägas pågå på flera håll. Alltså egentligen flera omställningar där gamla system samexisterar med nya system i olika ’utvecklingsfaser’, tills de äldre systemen ändras eller överges under förhoppningsvis ordnade former.”
Det ”offentliga stöd” som Wright nämner, ingår i den ”socialdemokratiska metoden” att ”tämja kapitalismen”, som han ser som nödvändig så länge kapitalismen fortfarande är en realitet (den nuvarande nyliberala överlagringen och högerextrema hot gör förstås situationen ännu svårare för demokratiska överlagringar).
Den ”socialdemokratiska metoden” – med dess ’stöd uppifrån’ av t.ex. samhällsviktig produktion och demokratiska projekt – är naturligtvis helt otillräcklig om den inte har ett mycket starkt stöd ’underifrån’.
Men den innebär ändå att parlamentarisk aktivitet kan ha en viss betydelse för processer som möjliggör bildandet av ekodemokratiska nätverk före den hotande kollapsen – en kollaps som skulle kunna omintetgöra detta arbete om det inte är tillräckligt resilient.
Det är därför bra om den ekonomiska kollapsen inte kommer alltför tidigt eller blir alltför våldsam– så att viktiga delar av de demokratiska parlamentariska strukturer, som trots allt ändå finns (överlagrade på kapitalismens speciella strukturer) inte förloras. Risken kan annars vara att de ersätts av en politisk diktatur, eftersom en sådan är lättare att etablera i en kaotisk situation med mycket konkurrens.
/Bo
Jo jag hade också dina tankar – som du kommenterade mina textrader, där jag avslutade med orden ”Får vi hoppas” – att kollapsen ”kan i värsta fall bli en början på ett ännu värre, ännu mera diktatoriskt system än det tidigare …”.
Wrights begrepp på en ’verklig utopi’ som skulle kunna ’erodera’ kapitalismens dominans är ju naturligtvis något som vi eftersträvar och arbetar för – den utomparlamentariska kampen. Vi har egentligen inget annat val.
Att ”tämja kapitalismen” kan jag inte se någon möjlighet till. För mig så går det inte att ”tämja kapitalismen”. Hur skulle det se ut? Och särskilt inte genom den ”socialdemokratiska metoden”, som Wright nämner. Kapitalism är ju kapitalism av en anledning. Om denna anledning ifrågasätts av det politiskt offentliga så kommer kapitalismen att universalisera även det politiskt offentliga. Alltså får vi då en ”politisk diktatur” som du nämner.
Eftersom nu styrkeförhållandet mellan politiska beslut och rådande marknadsekonomiska beslut tippar över till de ekonomiska beslutens fördel så har våra parlamentariska partier detta att förhålla sig till. Vilket då betyder, enligt mitt sätt att se på saken, att parlamentet i praktiken måste gå de ekonomiska besluten till viljes. Och så länge de parlamentariska besluten tas utifrån den här verkligheten så är risken för politisk diktatur minimal. Men man kan också se de så kallade demokratiska parlamentariska besluten som så underställda ekonomins beslut att inte ens den politiska diktaturen skulle kunna fatta ’sämre’ beslut.
Jag skulle vilja påstå att när vår kapitalistiska marknadsekonomis beslutsprocesser är avgörande för hur våra övriga samhälleliga strukturer utformas så kan detta liknas vid diktatoriska beslut eftersom parlamentets beslut i praktiken har att följa ekonomins beslut.
Motståndet mot parlamentets allians med vårt rådande ekonomiska system kommer, som jag ser det, att leda till en ökande utomparlamentarisk kamp. Vilket självklart är av godo.
Sedan är jag fullt medveten om att denna utomparlamentariska kamp kommer att försöka slås ned – så som ju sker runt om i vår värld – i takt med det tilltagande ekonomiska sönderfallet.
/Jan
”Enligt mig så går det inte att ’tämja kapitalismen’.”
Jag antar att du använder ordet ”tämja” i en ganska absolut betydelse: att man lyckas få full kontroll över något. Men Wright kan knappast ha använt ordet i den betydelsen eftersom han, som sociolog, måste ha varit medveten om att alla sociala strukturer – som är formade och formbara av (åtminstone inte helt rigida) mänskliga medvetanden – kan (över)lagras på varandra så att nya strukturer bildas, där t.ex. den ena strukturens oönskade egenskaper mildras av en annan struktur. Borgerliga krav på att skärpa arbetslagstiftningen eller försvåra tillvaron för demokratiska kooperativ kan till exempel mildras genom att ett starkt motstånd från arbetarrörelsen lagras i beslutsfattande borgares medvetanden så att de avstår att rösta för de allra värsta förslagen.
Utan att kunna genomföra experiment kan det vara svårt att veta vilken påverkan som har haft den avsedda effekten. Men man kan nog se hela vår lagstiftning som ett resultat av flera olika historiska överlagringar, framför allt, naturligtvis, av starka ekonomiska intressen, men också till en viss del av historiska segrar – t.ex. i kampen för allmän och lika rösträtt – som inte gynnade de rikaste.
Även om det är så, som du skriver, att ”marknadsekonomiska beslut tippar över” så att ”parlamentet i praktiken måste göra de ekonomiska beslutsorganen till viljes”, så finns det alltså fortfarande kvar en hel del gamla strukturer som inte är helt odemokratiska och vars bevarande det fortfarande är värt att kämpa för. Och den kampen måste kanske delvis föras nära de institutioner som har makt att avlägsna dem, för att säkert kunna påverka sådana beslut – eller varna oss andra för vad som eventuellt håller på att ske. Men det måste naturligtvis göras av modiga, resilienta, människor som redan befinner sig ’därinne’.
Jag håller med om att vi verkligen har de svårigheter som du beskriver, men genom bättre urskilja olikheterna hos viktiga överlagrade strukturer, t.ex. inom lagstiftning, parlament och ekonomi kan man nog också fatta bättre beslut. För detta behövs det ett analysinstrument. Wright utgår från sitt begrepp, ”real utopias” och skriver att det finns en avsiktlig spänning i det begreppet, nämligen att ”vi måste bevara vår allra djupaste strävan efter en rättvis och human värld, som inte existerar, medan vi samtidigt engagerar oss i den praktiska uppgiften att skapa alternativ som är möjliga i den nu existerande världen och som också visar hur den kunde vara och hjälper oss att röra oss i den riktningen.” (Wright 2015, min översättn.)
Om jag har förstått Wright rätt, så kan ”Ekodemokrati” fungera just så som han har tänkt sig och också som ett analysinstrument för att att bedöma hållbarheten/användbarheten hos existerande strukturer när det gäller den aktuella kampen. När han nämner socialdemokrati, så menar han naturligtvis inte en helt urvattnad ”socialdemokrati” utan ett samhälle som genom välfärdssystem m.m. inte är riktigt lika plågsamt att leva i för många människor som det nyliberalt dominerade samhället. Det kan bli ännu värre, och framför allt måste vi kämpa för att åstadkomma så mycket av det som nu är möjligt i en ”reellt existerande utopi” med demokratiska kooperativ.
/Bo
Jag delar så klart Wrights ”real utopias” – de rader som du har översatt. Men vem gör inte det?
Allmänt hållna visioner som ”strävar efter en rättvis och human värld…”, delas naturligtvis av dom flesta. Det är först när vi tar oss an analysen av orsakssammanhangen till vår orättvisa och inhumana värld som åsikterna går isär. Vilket jag förstår att också du är införstådd med.
Alla dessa allmänt hållna visioner fyller ju slutdokumenten i snart sagt allting som det konfereras om. Men redan efter en relativt kort tid så kan vi konstatera att de visioner som nedpräntades i slutdokumenten inte kommer att kunna förverkligas, av kända orsaker. Jag åsyftar här framför allt alla de klimatkonferenser som har hållits, för att ta ett exempel.
Alltså räcker det inte med att ha allmänt hållna visioner – som alla skriver under på – utan dessa visioner måste följas av analyser av orsakssambanden till varför dessa visioner inte har möjliggjorts. Sådana analyser kommer självklart att splittra och därmed omöjliggöra ’enade’ slutdokument, men i längden så skapar fördjupande analyser en bättre medvetenhet om orsak och verkan.
En stor nackdel med dessa allmänt hållna visioner är, menar jag, att vi människor i allmänhet invaggas i föreställningen om att exempelvis klimathotet är ett individuellt problem och inte ett strukturellt problem. Enligt denna ’teori’ (individuellt problem) så skulle klimathotet då kunna lösas genom att vi alla agerar ’klimatsmart’, med allt vad det innebär. Klimathotet skulle enligt denna ’teori’ då kunna lösas inom rådande ekonomiska systemets ramverk.
Vilket ju är en omöjlighet, men som på grund av den allmänt hållna visionen har inpräntats i oss som ett individuellt problem.
Och det knepiga här är ju att det ’etablerade’ samhället med dess ekonomiska system inte kan agera på ett annat sätt. Kan vi inse detta?
/Jan
”Jag delar så klart Wrights ”real utopias” – de rader som du har översatt. Men vem gör inte det? ”
Jag tror ändå att det finns många som skulle vara motvilliga till Wrights idé att ”vi måste bevara vår allra djupaste strävan efter en rättvis och human värld, som inte existerar, medan vi samtidigt engagerar oss i den praktiska uppgiften att skapa alternativ” (mina kursiveringar), just på grund av den spänning som finns mellan en oförverkligad vision och kravet på att förverkliga så mycket av den att den gör skäl för namnet ”reellt existerande utopi” (som jag tror är den bästa översättningen av ”real utopia” – eller ”reell utopi” kanske räcker).
Vi får väl ta på oss uppgiften att försöka ändra på det – och då har vi hela den problembild, som du så väl beskriver i ditt mejl, att förhålla oss till!
En hel del görs redan – jag fick idag ett tips om ett ganska imponerande internationellt projekt som jag ännu bara har hunnit ögna igenom (och därför inte hunnit skriva så mycket), men det är ändå ganska uppmuntrande. Tyvärr är det nog inte översatt ännu, men det stora antalet människor som har slutit upp kring ett manifest med tydliga krav på förändringar som – såvitt jag har kunnat se – går i samma (tydligt EU- och systemkritiska) riktning som vi själva, är uppmuntrande i vår dystra situation. Här finns manifestet: http://www.cadtm.org/Manifesto-for-a-new-popular-internationalism-in-Europe.
/Bo
Ja det blir ju en uppgift som heter duga – ”att försöka ändra på det”. Att försöka förverkliga så mycket som möjligt av en ”oförverkligad vision”. I detta försök att förverkliga så ser jag ingen annan ’utväg’ än att vårt rådande ekonomiska system först kommer att kollapsa.
Det har ju blivit så universaliserat i oss alla att våra medvetanden inte kan föreställa sig ett annorlunda strukturellt system. Vår rådande struktur är så ’normativ’ att vi skulle betrakta det som ’felaktigt’ om alla i samhället levde på samma basinkomst – för att ta ett exempel.
Systemet, menar jag, kommer att sönderfalla – vilket redan är en realitet – och i detta sönderfall blir ju då den ”oförverkligade visionen” allt tydligare för oss.
Kanske man kan säga att systemets tilltagande sönderfall initierar, inom oss, försöken att förverkliga så mycket som möjligt av visionen?
/Jan
”I detta försök att förverkliga så mycket som möjligt av en ”oförverkligad vision” ser jag ingen annan ’utväg’ än att vårt rådande ekonomiska system först kommer att kollapsa.
Det har ju blivit så universaliserat i oss alla att våra medvetanden inte kan föreställa sig ett annorlunda strukturellt system.”
Eftersom det finns verkliga kooperativ (enligt t.ex. Rothstein 2012, se litteraturlistan i appendix s. 8) som fungerar betydligt mera demokratiskt än aktiebolag inom ramen för ”Lagen om ekonomiska föreningar” (en lag som, efter vad jag kunnat se, verkligen tycks både kräva och möjliggöra betydligt mera demokrati än vad Aktiebolagslagen gör) så skulle man tillsammans kunna se de sociala strukturer som utgörs av a) denna lag och t.ex. idéer om ’ekodemokrati’, b) de företag som fungerar någotsånär demokratiskt enligt deras regler/principer och c) de demokratiska erfarenheter och visioner hos de ’anställda’ som bidrar till verksamheten i dessa företag, som ’överlagrade’ på den universaliserade kapitalismens mentala strukturer och ekonomiska regelverk.
Eftersom dessa strukturer faktiskt finns så kan de också expandera (helt enkelt eftersom de redan måste ha gjort det för att kunna betraktas som existerande). ”Embryon” till sådana demokratiska strukturer skulle med hjälp av stödstrukturer (som också redan finns) kunna etableras för att växa på olika ställen i den kapitalistiska strukturen – och det som på så sätt redan hunnit göras skulle kunna ha en väldigt viktig stabiliserande roll vid en kommande kollaps av kapitalismen.
Så skulle en ’reell utopi’ kunna etableras (förhoppningsvis redan innan kollapsen) och oberoende av hur mycket som förverkligats skulle den ha en viss betydelse.
/Bo
””Embryon” till sådana demokratiska strukturer skulle med hjälp av stödstrukturer (som också redan finns) kunna etableras för att växa på olika ställen i den kapitalistiska strukturen – och det som på så sätt redan hunnit göras skulle kunna ha en väldigt viktig stabiliserande roll vid en kommande kollaps av kapitalismen.”
Det är bara att hoppas på att du får rätt här.
Min fruktan är att ”sådana demokratiska strukturer” också kommer att universaliseras – med alla till buds stående medel – av den kapitalistiska desperationen i dess jakt på att universalisera hela samhället, vilket utifrån kapitalismens ögon kommer att ses som helt nödvändigt på grund av systemets inneboende ’behov’ av att söka motverka det oundvikliga sönderfallet. Men det är möjligt att min ’diagnos’ här visar sig vara felaktig – vilket man får hoppas.
Jag tänker så här: varhelst som den rådande maktstrukturella ordningen känner sig hotad så reagerar den med att ’slå’ tillbaks. Varför skulle inte detta kunna ske i den så kallade västvärlden? Varför skulle vi i vårt samhälle förskonas när andra samhällen, runt omkring oss, utsätts för alla tänkbara repressalier av etablissemangets maktapparat?
Men likväl så har vi inget val – vi måste fortsätta att stå upp för ’verkliga’ demokratiska strukturer, på alla plan! Och att stå upp innebär naturligtvis att försvara ”Lagen om ekonomiska föreningar”.
/Jan
Ja, det gäller att särskilt försvara det allra bästa i den lagen – och samtidigt att förbättra den på andra punkter där den kan vara alltför ’inspirerad’ av Aktiebolagslagen – som i sin tur skulle kunna förändras så att den, i allra bästa fall, blev i stort sett identisk med en förbättrad Lag om ekonomiska föreningar. Det skulle förstås innebära en revolution – men kanske en möjlig nyordning efter en ekonomisk kollaps! – där motståndet mot ’den gamla makten’ redan är så välordnat och utspritt inom en stor folklig majoritet att gamla makthavare inser att det bästa de kan göra är att överlämna makten till detta välordnade, demokratiska ’motstånd’.
Men vi får inte glömma bort det internationella perspektivet – och då gäller det inte minst förhållandet mellan ”rika” och ”fattiga länder. Eller kan det vara lättare att först titta på de länder som är närmast oss, geografiskt och ekonomiskt. Har vi några hot i närområdet – verkliga eller inbillade? Men kanske föreställningen om ett hot är ett större hot – som finns inom våra gränser? Hur kan en sådan föreställning utnyttjas av andra intressen inom landet? Hur kan självförstärkande processer fungera när det gäller allt detta. Vad kan fredsrörelsen spela för roll? Och hur kan internationella kontakter bli ett stöd? Kanske allt kan sammanfattas under en ny rubrik? Till exempel ”Internationella perspektiv”.
/Bo
Juni 2019
Politiska diskussioner 16
”Internationella perspektiv”
Fortsatt mejlväxling mellan Bo Herlin och Jan Opöien
”Internationella perspektiv” är intressant att diskutera!
Själv har jag funderat och också skrivit en del på min hemsida om just länder/stater och dess förhållanden dels inom stater och dels mellan stater. Jag vill börja med att göra en kort sammanfattning av mina funderingar i det här ’ämnet’:
Staters tillkomst, anser jag, har med maktstrukturella ambitioner att göra. Jag menar att det finns egentligen ingen logisk anledning – förutom då maktstrukturella ambitioner – att bygga stater/samhällen som ska åtskiljas från varann med gränsdragningar. Djuren har inga gränser. Varför ska då människan, också djuret, upprätta gränser mellan varann?
Vad dessa gränser har lett till och fortfarande leder till, vet vi mycket väl. Utifrån dessa historiska fakta om förhållanden mellan stater och inom stater så bör man idag, anser jag, komma fram till insikten om att gränsdragningar mellan människor leder till konflikter och absolut inte till samarbete.
Men eftersom vi nu lever våra liv med samhälleliga gränsdragningar som ytterst alltså har att göra med maktstrukturella ambitioner så blir det därför i praktiken en omöjlig uppgift för etablissemanget att dra denna slutsats. Slutsatsen blir istället att mänskligheten är uppdelad på ett stort antal stater och detta betraktas som helt normalt – ingenting att diskutera. Att denna etablerade slutsats är intimt förknippad med vårt rådande ekonomiska system bör därmed inte vara så svårt att räkna ut – enligt mitt sätt att se på saken.
Skilda språk då? Finns det någon förnuftig anledning att separera människor från varann på grund av språkvariationer? Självklart inte! Kanske det istället är de strikta gränserna som kan vara en förklaring till språkvariationer?
Etnisk härkomst och ’utseende’ då? Samma här! Det är gränser som skapar konflikter när vi istället behöver samarbete.
Angående uppdelningen av mänskligheten genom åtskilda samhällen/stater så är min uppfattning att denna strukturella ordning har uppstått av maktstrukturella ambitioner och i denna ordning ingår vår kapitalistiska marknadsekonomi som en, för vår tid, grundläggande ’partner’ i etablissemangets strukturella normer.
/Jan
Ja, våra nationsgränser är naturligtvis en maktfråga genom att de avskiljer områden inom vilka den politiska makten har ett ganska stort inflytande och utanför vilka den inte har så stort inflytande över framför allt dem som betraktas ’hemmahörande’ i området. Och den territoriella gränsdragningen är förstås ett resultat av maktkamp med olika medel understödd av verkligt eller potentiellt våld mellan dem som ansluter sig till/ingår i respektive makthierarki.
Ytterst handlar det alltså om makt över olika grupper av människor som på en mängd olika sätt, kanske generationer tillbaka, har inlemmats i respektive grupp och makthierarki. Gränsdragningarna tror jag kan vara en något senare historia, åtminstone i våra trakter. Det norska kustlandet kan till exempel ursprungligen, efter istiden, ha befolkats av grupper som vandrade in både norrifrån och söderifrån, och då måste ha mötts utan att några, i närmare släktled, kan ha haft något umgänge med varandra – och därför borde ha haft ganska olika sätt att tala. En spekulation, men detta kan ha inneburit svårigheter som kan ha bidragit till att de isolerade sig från varandra, och i den situationen kan gränsdragningar ha uppstått för att undvika omedelbara konflikter.
Jag menar alltså att gränsdragningar både kan vara en följd av och en orsak till konfliktfyllda situationer – vilket betyder att självförstärkande återkopplingar är möjliga, som både kan förstärka gränserna och öka konflikterna. Men den grundläggande orsaken är i båda fallen olika maktstrukturer, som du också skriver – med ett perspektiv som ligger lite längre fram i tiden.
Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar. – Detta blir vår stora historiska uppgift! – där vi troligen bara kan bidra till, relativt sett, mycket små lättnader…
/Bo
”Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar.”
Nej ”att lösa detta problem” har det aldrig, som jag ser det, funnits någon anledning till. Och varför inte då? Jo därför att när ”ekonomisk makt” har etablerats i samhället så finns det inga ambitioner från samhällets elit att ’släppa’ denna makt, så därmed går inte problemet att lösa. Om problemet ska kunna lösas så måste det ske genom någon form av ’påtryckningar’ underifrån. Alltså på ett liknande sätt som vi idag ser på lösningar när det gäller samhälleliga förändringar.
När det gäller ”ekonomisk makt” och när denna makt etablerades historiskt sett så kan vi nog komma fram till slutsatsen att denna makt, i alla fall, har ett antal tusentals år på nacken.
Jag brukar ställa frågor som: Kunde mänskligheten ha undvikit den destruktiva utveckling som nu har lett fram till våra rådande samhällen? Vad var den grundläggande orsaken till att utvecklingen gick ’snett’? Dessa frågor, menar jag, är helt nödvändiga att förstå om vi ska komma till rätta med dagens problem och ödesfrågor.
Till att börja med så är ju inte vi alla överens om att påståendet om destruktiv utveckling skulle vara en riktig historisk skildring och heller inte påståendet att utvecklingen gick ’snett’. Alltså kanske man kan dra slutsatsen att den motstridiga historiska förståelsen bidrar till att vi inte kommer till rätta med dagens problem och ödesfrågor?
Min åsikt kring dessa mina frågor är att mänskligheten kunde ha undvikit den destruktiva utvecklingen om den grundläggande orsaken inte hade fått möjligheten att etableras. Vilken är då den grundläggande orsaken? På något sätt etableras en maktstrukturell ordning i våra samhällen – hur detta exakt gick till får vi kanske aldrig reda på – och denna ordning växte sig så stark att den till och med, kan man säga, blev normgivande för våra samhällen, långt tillbaka i tiden.
För vi tror väl inte att dagens samhällen har tillkommit av en slump eller att dom, på något vis, var förutbestämda?
/Jan
De historiska förloppen riktigt långt tillbaka i tiden kan vi nog bara göra oss ganska vaga föreställningar om.
Men vi har en hel del allmänna, erfarenhetsbaserade, kunskaper om hur makthierarkier kan etableras under olika omständigheter i mindre skala och under kortare tid. Dessa kunskaper kan man ha nytta av vid bedömningen av historiska beskrivningar, till exempel av hur olika händelseförlopp kan ha lett fram till krig och vilka generella mönster det kan finnas. (Något som kanske vår försvarsminister skulle kunna ha nytta av.)
Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika bristsituationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m.
Utifrån ganska enkla grundantaganden kan man resonera sig fram till olika händelseförlopp och sedan kanske pröva detta i praktiken i liten skala. Penningflöden och olika ekonomiska regelverk kan man också pröva och studera modeller av.
Även psykologiska kunskaper kan man ha nytta av, till exempel när det gäller hur man bör förhålla sig till besegrade individer och grupper.
Allt detta är sådant man kan ha nytta av, på alla nivåer, till och med när det gäller internationell konfliktlösning, vilket kan komma att bli en av mänsklighetens mest avgörande frågor. Här kan vi kanske återknyta till parollen:
Demokrater i alla länder, förena er!
/Bo
”Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika bristsituationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m. ”
Vår tids nu rådande ”händelseförlopp” vill jag knyta samman med dåtidens ”händelseförlopp”. I den meningen att historien upprepar sig. Krig och elände som har utspelats under mycket lång tid tillbaks fortsätter ju än idag att utspelas. Inför detta faktum så måste vi ställa frågan: Varför krigas det?
Var i vår samhälleliga struktur kan vi söka finna svaret? För det är väl i strukturen vi måste leta? Eller ska vi söka oss ’utanför’ vår strukturella uppbyggnad för att hitta något svar?
Om vi resonerar att krig och elände kan anses som, så att säga, normativa inslag i människans historia så, menar jag, utesluter ett sådant resonemang att krig och elände har med den samhälleligt ’ideala’ strukturen att göra. Nej jag menar ju att krig och elände har med vår ’icke-ideala’ samhälleliga struktur att göra. Att det alltså är denna struktur som ’skapar’ krig och elände och på detta vis har gjort dessa ”händelseförlopp”, som vi säger, normativa. Det är inte normativt med krig och elände men däremot har vår strukturella ordning gjort krig och elände normativt. Krig och elände ’skapas’ alltså på grund av att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden dels inom samhället och dels mellan samhällen.
Därför är jag mycket tveksam till att ”konkurrens i olika bristsituationer” kan utlösa våldsamma konflikter. Däremot menar jag att om konkurrensen är ’inbyggd’ i själva den samhälleliga strukturen – vilket historien visar att den är – då ’skapar’ denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter.
Jag betraktar konkurrensen i sig, när det handlar om socioekonomiska frågor, som en slags konflikt och därmed som ett tecken på att människan har levt och fortfarande lever i maktstrukturella förhållanden. Vilket då skulle betyda att strukturell rättvisa och jämlikhet inte kan innehålla konkurrens när det gäller socioekonomiska frågor. Socioekonomiska frågor löses alltså genom samarbete och inte konkurrens.
Ska försöka sammanfatta min åsikt: ”Händelseförlopp”, som krig och elände, uppstår ur en maktstrukturell ordning som alltså innehåller socioekonomisk konkurrens och en sådan konkurrens, menar jag, kan inte förekomma i en strukturell rättvisa och jämlikhet – vilket då utesluter ”händelseförlopp” som krig och elände.
/Jan
Du skriver att du är ”mycket tveksam till att ”konkurrens i olika bristsituationer” kan utlösa våldsamma konflikter” och att ”om konkurrensen är ’inbyggd’ i själva den samhälleliga strukturen … då ’skapar’ denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter.”
Det andra citatet är nog sant, men jag tror ändå att konkurrens kan utlösa våldsamma konflikter utan att först vara ’inbyggd’ i någon samhällsstruktur – åtminstone om man skiljer mellan individer och samhällen bestående av flera individer. Det skulle då kunna räcka med att två hungriga individer med stark ’självbevarelsedrift’ och utan särskild samhällstillhörighet (t.ex. två kattdjur eller två människor i en liknande situation) samtidigt får syn på ett attraktivt köttstycke som inte så lätt kan delas i två stycken. Det kan förstås räcka med att försöka ta ett köttstycke från en hund som håller på att äta av det.
Det finns säkert strukturella orsaker (t.ex. ett ’naturligt’ urval) till att våldsamma konfliktskapande reaktioner kan uppstå, men jag tror inte att de konfliktskapande beteenden måste vara orsakade av individer som tillhör olika maktstrukturer. Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna.
Orsaksrelationen skulle alltså i så fall vara dubbelriktad – så att det finns en risk för självförstärkande onda spiraler. Diagrammet på s. 8 i appendix beskriver i rutorna till vänster en sådan händelseutveckling i ett mänskligt samhälle, som i bästa fall kan balanseras av den demokratiska utvecklingen enligt rutorna till höger.
/Bo
”Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna.”
När jag hänvisar till ”våldsamma konflikter” då avser jag konflikter som ingår i ”det andra citatet”, som du också nämner.
Visst kan konflikter uppstå under ”konkurrens i olika bristsituationer” men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana ”våldsamma konflikter” som krig och ’öppet’ våld. Men det är klart att när bristsituationer kan uppstå och när detta utspelas i maktstrukturella samhällen – alltså våra dagars samhällen – så betraktar ju vi människor dessa konflikter som att det skulle vara helt ’normalt’ att ta till våld för att finna en ’lösning’.
Eftersom samarbete – ur ett djupare perspektiv – är ett ’okänt’ begrepp i våra konkurrensutsatta samhällen så handlar konflikters lösningar om att konkurrera fram ’lösningar och då uppstår ju naturligtvis ”hierarkiska maktstrukturer”. Men, som sagt, för att detta ska kunna ske då tänker jag mig våra dagars samhällen – där alltså konkurrensen är det ’normativa’ sättet att lösa konflikter.
Om vi tänker oss ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle då, menar jag, kommer vi inte att söka lösningar genom konkurrens utan eventuella konflikter löses istället genom samarbete, som då är det ’normativa’ sättet att ta sig an konflikter.
På grund av vilken samhällelig strukturell uppbyggnad vi lever i, så formas vi också själva som individer. Således så kommer vi att tänka och agera helt annorlunda i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle i jämförelse med dagens kapitalistiska samhälle, är min uppfattning.
/Jan
”Visst kan konflikter uppstå under ”konkurrens i olika bristsituationer” men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana ”våldsamma konflikter” som krig och ’öppet’ våld.”
Nej, det är kanske inte så lätt att föreställa sig. Därför tycker jag att det var bra att ditt förra mejl gav mig anledning att försöka förklara sådana processer som diagrammet på s. 8 i appendix är avsett att beskriva, det vill säga sådana processer som språket är mindre lämpat för på grund av sin ’enkelriktade endimensionalitet’, som lätt betonar orsak–verkan men mindre lätt beskriver återkopplade processer och dessutom överlappande eller överlagrade sådana.
Diagrammet är tvådimensionellt, men man bör tänka sig att det är satt i rörelse så att olika orsaksrelaterade händelseförlopp fortplantas ’i’ pilarna (ofta i båda riktningarna) och förstärker eller försvagar det som försiggår i rutorna (kanske i flera ’lager’).
Med hjälp av ett sådant diagram kan man t.ex. (i rutan K1) föreställa sig en ursprunglig (primitiv) situation där en mängd individer är samlade men utan någon bestämd struktur. I den strukturen kan det t.ex. finnas några eftertraktade, odelbara föremål som inte räcker till alla, men som några lyckas tillskansa sig (genom en ’inre självbevarelsedrift’). Genom en sådan ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på.
Det mest effektiva sättet kan vara att på en låg nivå (S1 i diagrammet) inleda samtal om samarbete för att samla så många som möjligt, som tillsammans kanske kan komma på någon metod som går ut på att ersätta den auktoritära strukturen med en struktur som bygger på hänsynstagande och samarbete mellan i princip alla människor i strukturen (dvs. samhället). ’Ekodemokrati’ kan nog vara en sådan metod, som alltså skulle kunna bidra till en dominans av processerna S1–S3 i diagrammet på s. 8 i appendix.
Det framgår inte direkt av diagrammet, men naturligtvis innebär alla processerna K och S olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet.
https://www.dropbox.com/s/p4hjutx53hesh6k/Mejlsamtal-BoH-JanO-I-II.pdf?dl=0
/Bo
”Genom en sådan ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på.”
Ungefär som du ovan beskriver ”ackumulation av ägande”, instämmer jag helt i.
När jag tänker mig ”konkurrens i olika bristsituationer” då avser jag att exempelvis livsnödvändiga livsmedel har plötsligt blivit en bristvara i samhället. Under sådana omständigheter uppstår naturligtvis kaos i samhället och nog så allvarliga konflikter sprider sig genom samhället.
Skulle dessa ”bristsituationer” uppstå i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle – vilket jag anser skulle vara osannolikt – då kommer ju detta samhälle att kunna lösa ett sådant problem på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället. Om däremot dessa ”bristsituationer” skulle uppstå i ett maktstrukturellt samhälle – vilket inträffar allt som oftast – som exempelvis vårt kapitalistiska samhälle då klarar inte detta samhälle att lösa problemet, av kända orsaker.
När ”ackumulation av ägande” – för det privata ’behovet’ – någon gång under historiens lopp slår igenom och på så sätt gör ett avtryck på hur den samhälleliga strukturen byggs, då byggs det också in en inneboende motsättning i strukturen som kommer att utlösa våldsamma konflikter.
Jag tänker mig alltså att ”ackumulation av ägande” kan ske under, så att säga, ’ordnade’ förhållanden men att dessa ’ordnade’ förhållanden på lång sikt kommer att underminera samhället just beroende på att det orättvisa och ojämlika ägandeförhållandet gör denna strukturella uppbyggnad ohållbar. Det är ju i denna ohållbara strukturella uppbyggnad som vi alla nu befinner oss i.
Finns det då någon lösning? Ja det finns, som du skriver: ”’Ekodemokrati’ kan nog vara en sådan metod.”
Du nämner som slutord: ”olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet”.
Intressant det här med ”psykiska” kontra ’socioekonomiska’ förändringar och vilken ’tyngd’ man ska lägga i respektive ’vågskål’, när det handlar om ”processer”?
/Jan
”Skulle dessa ’bristsituationer’ uppstå i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle – vilket jag anser skulle vara osannolikt – då kommer ju detta samhälle att kunna lösa problemet på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället.”
Ett ”›helt igenom‹ demokratiskt samhälle” skulle förstås vara en socialistisk ’ekodemokrati’ – alltså, som jag förstår det, ett samhället med fullt utbyggd fungerande politisk och ekonomisk demokrati, och därför socialt resilient, och med så stort hänsynstagande till miljön att det också är ekologiskt resilient. Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’.
Om en ’bristsituation’ skulle uppstå någonstans i en sådan värld så skulle det, på en planet av jorden storlek i förhållande till dess invånare, säkert finnas något demokratiskt delsamhälle som, tack vare dess demokratiska ideal och en fungerande demokratisk organisering, skulle ställa upp med en adekvat hjälp, som i längden blir en ’hjälp till självhjälp’. – En helt förverkligad ’reell utopi’ så som jag har upfattat Erik Olin Wrights begrepp ”real utopia” i artikeln ”How to be an Anticapitalist Today” (Wright 2015 – se litteraturlistan i appendix s. 8). – Ett begrepp som ändå inte behöver vara helt förverkligat för redan vara praktiskt användbart, så som det framförs i texten ”Ekodemokrati” i appendix.
För övrigt instämmer jag i det du skriver i ditt senaste mejl, Jan, och skulle gärna lite senare ta upp frågan om psykiska faktorer i sociala system.
Men det vi har samtalat om i det här kapitlet har ju en särskilt stor relevans när det handlar om relationerna mellan våra nuvarande nationer. Global ekodemokrati borde naturligtvis vara det bästa ’botemedlet’ mot alla internationella konflikter – åtminstone inte svårare att genomföra än alla andra fruktlösa försök att åstadkomma en ’världsfred’.
/Bo
”Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’.”
Javisst är det så! Och här uttryckte jag mig lite oklart när jag skrev ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle”. Vilket kan tolkas som att ett enskilt samhälle kan ”lösa problemet” även om det omges av kapitalistiska samhällen. Nej detta skulle inte fungera!
I just den här problematiken – omöjligheten att genomföra ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle” (socialistisk ’ekodemokrati’) i en omgivning av kapitalistiska samhällen – har jag kommit fram till följande:
Eftersom en kapitalistisk värld är den värld vi alla har att förhålla oss till så betyder det att för allas vår överlevnads skull så måste vi leva våra liv utifrån hur den här strukturella ordningen ser ut. Vi kan bokstavligen inte överleva varken som privatpersoner, företag eller samhällen om vi går emot den här rådande ordningen. Vår universaliserade kapitalism sätter, så att säga, agendan globalt sett. Därmed så är den överordnad våra politiska beslutsprocesser vilket ju då får till följd att den etablerade politiken egentligen inte har något val – politiken måste underkasta sig marknadsekonomins beslutsprocesser. I annat fall så kommer det privatägda kapitalet att först försvinna från det ’motsträviga’ samhället till att investeras i det ’kapitalvänliga’ samhället.
När vi nu har en värld som ser ut på det här viset då handlar ’överlevnaden’ om att göra kapitalet till viljes. Alltså betyder det att ett enskilt samhälle omöjligen kan bygga ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle” eftersom kapitalet då skulle fly samhället och på så vis utarma det.
Kan vi förstå att politiken, på sitt sätt, har fastnat i rävsaxen, oförmögen att ta sig ur denna. Nej ska vi kunna uppnå ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle” då är det nödvändigt att vi alla, världen över, samarbetar för en ’global ekodemokrati’.
/Jan
Instämmer – det är nödvändigt att ”vi alla, världen över” samarbetar för detta ouppnåeliga mål, så att vi åtminstone har en riktning, med flera delmål, som successivt leder mot en bättre värld – med många faror på vägen!
Ett andra alternativ (”det enda rimliga”) är att arbeta nationellt för ett fullt uppnåeligt mål – med kanske en något större säkerhet på vägen (det är just det som det sägs gå ut på) och samtidigt betydligt större vinster för andra – men (helt säkert) med katastrofala konsekvenser i en framtid som kanske (helt säkert felaktigt) uppfattas som alltför avlägsen för att vara relevant för oss nu levande människor.
Det handlar naturligtvis om de flesta länders nuvarande ’militära säkerhetspolitik’ – ett (eller i praktiken flera nationella) alternativ, som genom sin egen inre logik måste betrakta det första alternativet som väldigt hotfullt: en demokratisk rörelse som oupplösligt inkluderar en internationell fredsrörelse – i direkt motsättning till det ”andra alternativet”.
Det här gör det naturligtvis ännu viktigare för oss att arbeta internationellt. Under svåra omständigheter kan det förstås vara svårt att upprätthålla internationella kontakter, och då är det särskilt viktigt att rörelsen utgår från likvärdiga dokument och översättningar av de viktigaste dokumenten, både till engelska och svenska. Till exempel det här (som nämnts tidigare): http://www.cadtm.org/Manifesto-for-a-new-popular-internationalism-in-Europe.
________
En annan fråga som är bra att ta upp i ett internationellt sammanhang handlar om kulturens roll för en så global ekodemokrati som möjligt. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma dess ’politiska’ roll eftersom den i lika hög grad kan användas för att åstadkomma det rakt motsatta: inskränkt nationalism och fascism.
Så det får bli nästa ämne.
/Bo
——————————————————————
Juli 2019
Politiska diskussioner 17
”Kulturens roll”
Fortsatta mejldiskussioner mellan Bo Herlin och Jan Opöien
Vid första anblicken av orden ”Kulturens roll” så tänker jag mig mänskliga aktiviteter som var och en kan finna tillfredsställelse med. Aktiviteter som vi kan ägna oss åt på vår ’fritid’. Alltså i princip allt mellan himmel och jord, som vi brukar säga.
Men betyder detta då att kulturella aktiviteter är någonting som enbart hänger ihop med vår ’fritid’? Kan man kalla arbeten för kulturella aktiviteter? Jag finner dessa frågor som svåra att besvara och de kanske inte behöver frågas heller?
Kulturella aktiviteter tänker jag mig också som ’fria’ från samhällelig strukturell påverkan, men efter lite eftertanke så menar jag att detta inte stämmer. Kulturella aktiviteter är i många fall en ’spegling’ av hur den samhälleliga strukturen ser ut. Och om nu detta mitt påstående stämmer då innebär ju detta att kulturen är utformad på ett sådant sätt att den gynnar vissa människor på bekostnad av andra, alltså som samhället i övrigt. Kulturen är, med andra ord, ojämlik.
Kanske man därför rent av kan påstå att kulturen i en ojämlik samhällsstruktur har en ojämlik roll att fylla?
/Jan
Ja, kulturen fungerar ju som en förmedlande länk mellan människorna i ett samhälle så att också samhällets struktur förs vidare – och det gäller nog hur begreppet än definieras. Men det finns så många olika definitioner att det kan vara bra att bestämma sig för en som pssar bra för oss. I uttrycket ”kulturella aktiviteter” finns ’underförstått’ en begränsning av ’kultur’ till ett visst slag av aktivitet, och då är det lätt att man t.ex. tänker på någon slags ”finkultur” eller just fritidsaktivitet. Men vi behöver, som du är inne på, en vidare definition.
En av de många definitioner som NE nämner är ”den komplicerade helhet som innehåller erfarenheter, tro, moralbegrepp, rättsföreställningar, seder och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem”, och den tror jag kan kan passa bra för oss, om man ersätter ”färdigheter och vanor” med ’föreställningar och vanor’. Den skulle till och med kunna förkortas till ”den komplicerade helhet som innehåller [alla föreställningar] och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem” (ett samhälles kultur, som man oftast talar om, kommer då att gälla ’totaliteten’ av dess medlemmars kulturyttringar). Det handlar alltså om förvärvade egenskaper av alla möjliga slag som är av betydelse i umgänget mellan människor, t.ex. sådana som tidigare generationer har förmedlat för att de för dem visat sig väsentliga för ett ’gott liv’.
På så sätt kan kulturer genom att spridas från generation till generation bidra till ett samhälles resiliens – särskilt om den förmedlade kulturens ’innehåll’ är sådant att det bidrar till det. Principen om alla människors lika värde är ett exempel på ett sådant innehåll. Du kan nog ha rätt i att ”kulturen i en ojämlik samhällsstruktur har en ojämlik roll att fylla” – och det kan vara ett exempel på det motsatta fallet.
I princip skulle man kanske kunna rangordna olika kulturer efter deras förmåga att bidra till samhällelig resiliens. Men jag skulle bestämt avråda från det. För det första eftersom kultur är ett så komplicerat begrepp att det det skulle vara omöjligt att göra ett urval där rättvisa jämförelser är möjliga. Men framför allt eftersom – kanske alltför frestande – generaliseringar till individnivå (som så gott som alltid blir missvisande), och jämförelser mellan individer grundade på detta, skulle vara ett brott mot principen om människors lika värde.
Det betyder inte att man bör avstå från kritik av något innehåll i en kultur som man anser strider mot någon viktig mänsklig princip, sådant finns säkert i alla kulturer. Men det gäller då att vara tydlig med vad det är man avser.
Så långt när det gäller jordens alla olika kulturer. Med ett internationellt perspektiv blir det annorlunda. Då bör vi försöka hitta sådant som kan förena alla oss människor, särskilt sådant som bidrar till resiliens och som också finns i de allra flesta kulturer och naturligtvis särskilt i internationella rörelser. Det betyder inte att vi måste avstå från alla de övriga kulturer som vi ’tillhör’. Begreppet ’överlagring’ hjälper oss här. Vi kan ju faktiskt tillhöra en mängd kulturer och grupper samtidigt!
/Bo
”På så sätt kan kulturer genom att spridas från generation till generation bidra till ett samhälles resiliens – särskilt om den förmedlade kulturens ’innehåll’ är sådant att det bidrar till det.”
Instämmer naturligtvis! Men det är bara det att jag har så svårt att kunna se att det positiva överväger det negativa i ”den förmedlade kulturens ’innehåll’, när det gäller – som du skriver på annan plats i ditt inlägg – ”’totaliteten’ av dess medlemmars kulturyttringar”.
I och med kapitalismens universalisering inom i snart sagt alla ’vrår’ av vårt samhälle och då i synnerhet kulturen – vilken kanske är den ’del’ av ’totaliteten’ som har lyckats ’freda’ sig längst – som nu, anser jag, genomgår en ’brutal’ universalisering av vårt rådande ekonomiska system. Kulturen har genom denna universalisering förfallit och blivit en affärsverksamhet och på det viset haft sönder ”betydelsen i umgänget mellan människor” – som ju är, påstår jag, kulturens ’primära mening’.
”Då bör vi försöka hitta sådant som kan förena alla oss människor, särskilt sådant som bidrar till resiliens och som också finns i de allra flesta kulturer och naturligtvis särskilt i internationella rörelser.”
Om vi nu antar att kulturens ’primära mening’ är ”umgänget mellan människor” då är det denna ”kulturella roll” som bäst bidrar till resiliens. Och skulle det nu vara på detta vis då tänker jag mig kommunikationen över sociala medier som kanske den starkaste faktorn när det gäller att ”förena alla oss människor” och, som sagt, bäst bidra till resiliens.
Men det är möjligt att jag övervärderar betydelsen av kommunikationen över sociala medier. Kanske är det det fysiska ”umgänget mellan människor” som är den starkaste faktorn till resiliensen. Skulle detta stämma då tycker jag mig se en allt svagare utveckling och därmed en försvagad resiliens.
Kanske man kan påstå att ”ett samhälles kultur” är på tillbakagång, hur man än vänder och vrider på det?
/Jan
”… det är bara det att jag har så svårt att se att det positiva överväger det negativa i ”den förmedlade kulturens ’innehåll’ …”
Det är lätt att bli pessimistisk, och alltför lätt att bli alltför pessimistisk, så att man blir alltför passiv – och indirekt bidrar till att förvärra det som först gjorde att man blev pessimistisk, så att man riskerar att hamna i en ond spiral…
Kapitalismens universalisering kan bidra till det. Men universaliseringen sker genom överlagringar – och det är något som ett universaliserat motstånd mot detta också kan utnyttja genom att bli en konkurrerande, och slutligen starkare överlagring. Men det kräver förstås en stor gemensam motståndsrörelse, med ett gemensamt program, i en mängd sektorer av samhället. Och framför allt metoder som inte polariserar (så att de driver fram onda och våldsamma spiraler), det vill säga icke-våldsmetoder.
”… kommunikationen över sociala medier kanske är den starkaste faktorn när det gäller att ”förena alla oss människor …”
Ja, framför allt kvantitativt. Men den är också en stark faktor när det gäller att hetsa människor mot varandra, liksom när det gäller kommersiellt bruk. Det är alltså en viktig faktor, både när det gäller att använda den positivt, men naturligtvis också när det gäller att förhindra missbruk (inklusive det kommersiella) där den kanske är som allra starkast. Så vi får inte glömma bort den.
”Kanske är det det fysiska ’umgänget mellan människor’ som är den starkaste faktorn till resiliensen.”
Ja, helt säkert kvalitativt, men inte när det gäller antalet möjliga relationer i ett stort område. Men det kan ändras snabbt i en krissituation när de sociala medierna helt enkelt inte fungerar. Så även om de sociala medierna är effektiva, när det gäller missbruk, så är de sårbara – även när det gäller missbruk.
Slutsatsen måste bli att vi borde försöka satsa mycket mera på det fysiska umgänget än vi nu gör – men samtidigt inte försumma de sociala medierna och vara särskilt vaksamma på den fara de kan utgöra.
/Bo
Kan bara instämma i dina kommentarer till mitt senaste inlägg och jag konstaterar att din ”slutsats” lika väl kunde skrivas under av mig:
”Slutsatsen måste bli att vi borde försöka satsa mycket mera på det fysiska umgänget än vi nu gör – men samtidigt inte försumma de sociala medierna och vara särskilt vaksamma på den fara de kan utgöra.”
När vi nu diskuterar ”kulturens roll” så, menar jag, måste man lyfta upp ’trosföreställningar’ på agendan. Religioners inverkan i våra samhällen.
Man kan ju ställa en massa frågor om religioner: Varför finns de? Har de något syfte? Varför uppstod de? Vad gör de med oss?
Alla ställer sina frågor utifrån vilken ’trosföreställning’ var och en har. Utifrån min ’horisont’ så betraktar jag ’trosföreställningar’ som just en ’tro’ på någonting som är ’vetenskapligt’ obevisbart. Alltså en i praktiken påhittad ’föreställning’, som alla människor har att förhålla sig till.
Vid närmare studier av ’trosföreställningar’ så kan man urskilja ett grundläggande drag: De har en tydlig patriarkal struktur inom sig och denna struktur går därmed hand i hand med den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen.
Den samhälleliga eliten, såväl ekonomiskt som politiskt lierar sig allt som oftast med den för samhället dominerande ’trosföreställningen’. Här uppstår, menar jag, en intressant frågeställning: Var det den samhälleliga eliten som ’uppfann’ – någon gång under historiens gång – ’trosföreställningen’ i syftet att konsolidera sin samhälleliga makt? Om det nu var och är på detta sätt då kanske det blir förståeligt varför ’trosföreställningar’ har varit och fortfarande är ett så känsligt ämne som till och med orsakar ödesdigra samhälleliga konflikter?
/Jan
När det gäller min syn på ’trosföreställningar’ kan det vara bra att börja med ett citat ur not 2 på s. 10 i ”Ekodemokrati” (appendix):
Att i [’en större helhet där allt levande ingår’] tänka sig sig en extra ’djupdimension’ (som en obevisbar realitet eller bara som en metafor för psyket) kan bidra till en förståelse av ’•’ i diagrammet [både på s. 2 och s. 10 i appendix] så att man tydligare kan se den som en symbol för stabiliserande inre processer.
Den ’djupa dimensionen’ har naturligtvis med våra känslor att göra. Det är visserligen ”’vetenskapligt’ obevisbart” att sådana existerar (hos andra än en själv), men eftersom vi numera är överens med de allra flesta människor om att även andra människor och djur måste kunna ha känslor (eftersom vi trots allt är så lika varandra) måste alla vetenskaper som studerar levande varelser betrakta känslor som en realitet för att, så gott det går, undvika att göra allvarliga misstag.
Vi måste alltså ta människors berättelser om sina ’inre upplevelser’ på stort allvar, inte minst eftersom sådana kan ha stor betydelse för hur människor handlar – till exempel för hur motståndskraftigt eller följsamt deras handlande kan vara i förhållande till yttre påverkan av olika slag.
Det är när det gäller detta som religioner (och även andra former av kultur) kan ha en särskilt stor betydelse för ett samhälle fungerar. I bästa fall kan de (t.ex. genom att få oss, som KG Hammar i not 2 på s. 10 i appendix, att ”se oss själva som delaktiga i en större helhet där allt levande ingår”) förstärka människors medkänsla med andra varelser och på så sätt bidra till ett samhälles resiliens.
Men i värsta fall domineras religioner av, som du skriver ”en tydlig patriarkal struktur”. Det innebär en följsamhet hos de ”troende” till ett auktoritärt ledarskikt av ”präster” som i sin tur förhåller sig okritiskt till en skriftlig auktoritet som, inte minst på grund av dess ålder och därmed ’oförklarliga’ och ’heligförklarade’ tillblivelse, absolut inte kan förändras.
Men hur kan människor fås att tro på något sådant? Genom att förknippas med en lång tradition av makt och därmed kunna göra anspråk på att ha något väsentligt att säga om sådant som verkligen betyder mycket för människor: om vilka regler man måste följa för att få ett bra liv på jorden och vilken betydelse detta liv kan ha för en eventuell existens efter döden. Genom att dessutom utveckla, och under historiens gång förfina, metoder som tillfredsställer djupa emotionella behov hos de flesta människor, har prästerskapet, i nära förbund med eventuell övrig makt, ytterligare kunnat befästa sin makt.
Så tänker jag mig det, och det stämmer väl ganska bra överens med din uppfattning…
Men hur ska mänskligheten kunna befria sig från detta oerhört effektiva maktsystem? Vi måste upptäcka dess svagheter. Det är svårt att förändra det, men det är inte resilient. Det bygger på en ojämlik struktur och (nödvändigtvis) på lögner som inte tål att avslöjas. Och människorna i sådana regimer är inte resilienta i sig själva i den mening som beskrivs i hela not 2 i appendix. Här kan en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse i hela världen som utmanar patriarkatet.
Det betyder inte att alla religioner måste överges av dem som har ett stort behov av de element i många religioner som bidrar till en stark känsla av gemenskap och solidaritet med människor som har råkat illa ut. Det gäller i så fall att frigöra dessa element från de patriarkala strukturerna – och här tror jag faktiskt att man kan ha hjälp av begreppet överlagringar när det gäller att skilja ut de element i en religion som är värda att bevaras från de övriga. Man måste till exempel vara vaksam på hur vissa element utnyttjas av de patriarkala strukturerna för deras egna syften.
/Bo
”Här kan en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse i hela världen som utmanar patriarkatet.”
Javisst är det så och här tänker jag på ”metoo´s” genomslag i vårt samhälle som kanske är den första verkliga utmaningen mot patriarkatet. En sådan resilient rörelse utgör självfallet ett ’hot’ mot själva den strukturella uppbyggnaden av vårt/våra samhällen och därmed blir den också ett ’hot’ mot vårt rådande ekonomiska system. Jag vill nog påstå att ”metoo´s” genomslag till och med har ’skakat’ om etablissemangets synsätt på patriarkatet och därmed fått stora delar av den samhälleliga eliten att inse existensen av en patriarkal struktur. Men att därifrån komma fram till slutsatsen att vår kapitalistiska marknadsekonomi är ’sprungen’ ur en maktstrukturell ordning där patriarkatet intar en ledande position låter sig inte göras än så länge. Skulle vår samhälleliga elit komma fram till den här slutsatsen så borde ju detta innebära ’dödsstöten’ för vår rådande marknadsekonomi. Alltså låter sig inte en sådan slutsats, komma till tals. Däremot så vill jag påstå att resilienta rörelser, som ”metoo”, kommer att växa i takt med att vår rådande strukturella ordning alltmer ’förverkligar’ sina ’inneboende’ prioriteringar. Eller med andra ord – i takt med vårt ekonomiska systems tilltagande sönderfall så kommer också motsättningarna i våra samhällen att öka och här har en ’resilient kultur’ en avgörande roll i en jämlik och jämställd rörelse som både utmanar kapitalismen och dess patriarkat.
Jag vill nog hävda att kapitalismen vore en omöjlighet utan en patriarkal samhällsstruktur, i vilket ju ingår en liknande kulturell struktur!
/Jan
Jag borde nog mildra betydelsen av det jag själv skrivit. Att ”en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet [kan] ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse” betyder inte att en sådan rörelse, eller ens några andra kulturyttringar tillsammans, skulle kunna vara tillräckliga för att få ett slut på kapitalismen. De är säkert nödvändiga för att få ett slut på den – men de ekonomiska regelverken måste också förändras.
Men för att få kapitalismen att börja tror jag inte att kulturer eller kulturyttringar, som till exempel patriarkatet, är vare sig nödvändiga eller tillräckliga – även om de kan vara nödvändiga för att få kapitalismen att fortsätta under en längre tid.
Det kan verka paradoxalt: hur skulle ett perfekt jämlikt samhälle kunna urarta till ett så djävulskt ojämlikt samhälle som kapitalismen utan någon påvisbar, vare sig kulturell eller materiell orsak? Sådana faktorer kan visserligen bidra, men jag tror att det är viktigt kunna att se att även ett samhälle i perfekt jämlikhet kan befinna sig i ett instabilt jämviktsläge som – utan tillräcklig kännedom om samhällets ekonomiska regelverk – kan vara omöjligt att upptäcka.
För att ett instabilt, eller labilt, jämviktsläge ska rubbas kan det bara behövas en obetydlig, helt tillfällig, förskjutning för att en eskalerande, t.ex. exponentiell, process ska sätta igång. I ett ekonomiskt jämlikt samhälle, med jämlika och jämställda relationer och med ett nystartat penningsystem med jämlikt fördelade pengar till en befolkning där alla arbetar lika länge för en lika hög ersättning och där varornas pris bestäms efter den sammanlagda, icke nedslitande, arbetstid som har behövts för att tillverka varje marknadsförd vara, kan det hända att det säljs lite mer av en viss vara på några ställen än på andra (längre bort) utan att det till en början finns någon kunskap om det. Det kan fortgå någon tid, också med andra varor, och efter en tid kan människor börja vänja sig vid att det finns lite olikheter mellan olika landsändar utan att bry sig särskilt mycket om det. Men så småningom kan den på så sätt uppkomna ojämlikheten komma att uppfattas som ”naturlig”(en kulturell ’överbyggnad’ på den ekonomiska ’basen’), där de som har blivit rikare betraktas som mer begåvade och mer lämpade för höga maktpositioner, som de också genom sin rikedom har lättare att ’köpa’ sig till. Nu kan det bli verkligt svårt att ändra på det kapitalistiska system som på så sätt är på väg att uppstå. Men inte för sent! Det behövs helt enkelt (kanske inte så enkelt) att man kommer överens om ett ekonomiskt fördelningssystem och att den ojämlika (och därmed vinstgivande) handeln upphör.
Vad som från början hade behövts var i det här fallet ett ekonomiskt fördelningssystem och en medvetenhet om hur en från början ganska oförarglig framgång i affärer med tiden kan växa exponentiellt till att så småningom bli ett verkligt allvarligt problem, där eventuella patriarkala relationer naturligtvis kan utnyttjas. Men de behöver inte ha varit den första orsaken.
Detta visar alltså på betydelsen av att från början utgå från en samhällsmodell med ’inbyggd resiliens’ – som t.ex. ’ekodemokrati’.
/Bo
Mycket intressant det här med våra spekulationer kring hur kapitalismen ’startades’.
”Det kan verka paradoxalt: hur skulle ett perfekt jämlikt samhälle kunna urarta till ett så djävulskt ojämlikt samhälle som kapitalismen utan någon påvisbar, vare sig kulturell eller materiell orsak?”
Vad jag saknar i ditt inlägg det är, enligt mig, det historiska konstaterandet att under en mycket lång tidsrytm före kapitalismens tillkomst så existerade ju en tydlig samhälleligt strukturell orättvisa och ojämlikhet. Alltså ’startades’ kapitalismen utifrån en, sedan lång tid tillbaks, strukturell ojämlikhet.
Jag brukar därför betrakta kapitalismen som en, så att säga, ’naturlig’ följd av den strukturella orättvisa som redan, sedan lång tid, var ett etablerat faktum. Kapitalismen ser jag som ett ’förfinat’ ekonomiskt system som principiellt sett följer en liknande strukturell utformning som föregående ekonomiska system. Därför menar jag också att kapitalismen vore en omöjlighet om den inte kunde ’startas’ utifrån de historiska ’gynnsamma’ förutsättningar som ju bygger på att människor behandlas strukturellt olika.
”Detta visar alltså på betydelsen av att från början utgå från en samhällsmodell med ’inbyggd resiliens’ – som t.ex. ’ekodemokrati’.”
Ja detta är helt riktigt! Vår ”samhällsmodell” måste ha en ’inbyggd strukturell jämlikhet’ för att ’ekodemokrati’ ska kunna bli det ekonomiska system som egentligen är det enda system som är resilient.
Hur kunde det gå så fel under historiens gång att den samhälleliga strukturen byggdes så ojämlikt?
”För att ett instabilt, eller labilt, jämviktsläge ska rubbas kan det bara behövas en obetydlig, helt tillfällig, förskjutning för att en eskalerande, t.ex. exponentiell, process ska sätta igång.”
Det är möjligt att din analys av den här ’ödesfrågan’ stämmer. Jag funderar själv mycket över hur denna olyckliga ’vändning’ av strukturella förhållanden kan få en sådan enorm betydelse över människans fortsatta historiska leverne.
Och i denna olyckliga ’vändning’ så kommer jag fram till att ett patriarkalt ’scenario’ av något slag har slagit ’rot’ och sedan vuxit exponentiellt. När denna ’rot’ väl har etablerats så kan det eskalera väldigt snabbt.
Sedan så kommer jag fram till att denna ’rot’ måste ha etablerats så långt tillbaks som före människans utvandring från Afrika. Vilket jag menar att det finns ’bevis’ för. Men detta kan man säga är en annan historia.
/Jan
”under en mycket lång tidsrymd före kapitalismens tillkomst så existerade ju en tydlig samhälleligt strukturell orättvisa och ojämlikhet. Alltså ’startades’ kapitalismen utifrån en, sedan lång tid tillbaka, strukturell ojämlikhet.
Ja, man skulle kunna kalla detta en ’kulturell underbyggnad’ som underlättade, eller till och med bidrog till, kapitalismens tillkomst.
Men det räcker förstås inte. Ett nödvändigt villkor är att det finns ett praktiskt bytesmedel som möjliggör en så gott som obegränsad ackumulation av ’ägda’ bytesobjekt – med dina ord: ”ett ’förfinat’ ekonomiskt system som principiellt sett följer en liknande strukturell utformning som föregående ekonomiska system.” Man skulle kunna se detta som en ’ekonomisk bas’ (utan att här bry sig alltför mycket om innebörden av marxismens begrepp), som efter ett tag ger upphov till en ’kulturell överbyggnad’, som ofrånkomligen blir en ’överlagring’ på den redan existerande ’kulturella underbyggnaden’. Sedan får vi inte heller glömma att den ekonomiska basen har en ’ekologisk grund’ som inte får förstöras eller förbrukas för att kapitalismen ska ’fungera’.
Allt detta för att ge en bild av hur komplicerade, interagerande sammanhang vi har att göra med – med rot (eller rötter), som du säger, ” före människans utvandring från Afrika”, och jag tror att det är viktigt att ha en sådan bild i huvudet.
Ändå försökte jag förenkla i mitt förra mejl och, som ett tankeexperiment utgå från ett perfekt jämlikt samhälle, för att, så att säga, ’frilägga’ den ekonomiska basen från både social ojämlikhet och bristande ekologiska resurser (som jag inte ens nämnde) för att se om (eller snarare visa att) kapitalismen kan vara katastrofal även om allt annat (den kulturella ’underbyggnaden’, den ’sociala basen’ och den ’ekologiska grunden’) är perfekt. Den hade till och med kunnat införas med helt oskyldiga intentioner i ett fullständigt jämlikt samhälle för att ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig exponentiellt (alltså enligt en matematisk princip) på ett katastrofalt sätt.
Det är därför det behövs ett helt system av balanserande faktorer i ett resilient ekonomiskt system. I ’Ekodemokrati’ är faktorerna C, O, I, D, P, enligt diagrammet på s. 2 i appendix, just sådana balanserande faktorer (om de fungerar som de ska). Alla dessa saknas nästan helt i kapitalismen.
/Bo
”Den hade till och med kunnat införas med helt oskyldiga intentioner i ett fullständigt jämlikt samhälle för att ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig exponentiellt (alltså enligt en matematisk princip) på ett katastrofalt sätt.”
”Tankeexperiment” som kanske stämmer. En spekulation i hur kapitalismen kanske kan ’startas’ utifrån ”ett fullständigt jämlikt samhälle”.
För mig låter detta orimligt eftersom människorna i ”ett fullständigt jämlikt samhälle” logiskt sett borde kunna ’rätta’ till eventuella ”oskyldiga intentioner” som naturligtvis kommer att utspelas med jämna mellanrum. Självklart behövs det ”balanserande faktorer i ett resilient ekonomiskt system” och i ett sådant system så är ju människorna den bästa garanten för ”balanserande faktorer”.
Jag tänker mig en helt annan ’typ’ av människa som lever i ”ett fullständigt jämlikt samhälle” jämfört med dagens människa som ju lever i ’ett fullständigt ojämlikt samhälle’. Dessa diametralt strukturellt motsatta samhällen kommer likaså att ’forma’ människan diametralt annorlunda. Ett ”resilient ekonomiskt system” möjliggörs av resilienta människor och om ”ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig” så har jag mycket svårt att se hur denna ”obetydliga obalans” ska kunna utvecklas ”katastrofalt”. Resilienta människor i ett resilient ekonomiskt system borde kunna balansera upp en ”obetydlig obalans”, kan man tycka. Men detta är ju en spekulation från min sida.
Att ”balanserande faktorer” saknas i kapitalismen, som du skriver, leder ju förr eller senare till kollaps! Jag måste upprepa det som jag tidigare har upprepat så många gånger: jag har så förtvivlat svårt att kunna se att det går att undvika en ekonomisk kollaps.
/Jan
”För mig låter detta [tankeexperiment] orimligt eftersom människorna i ’ett fullständigt jämlikt samhälle’ logiskt sett borde kunna ’rätta’ till eventuella ’oskyldiga intentioner’ ”
Det var kanske snarare en osannolik situation som beskrevs i tankeexperimentet i mitt förrförra mejl. Jag tror inte att händelseförloppet var orimligt eftersom även de mest perfekta människor ibland, t.ex. av yttre omständigheter, kan vara ouppmärksamma – och också förändras, omärkligt för dem själva, av (allra först) mycket små förändringar, så att de inte lägger märke till sådant som borde uppmärksammas.
Antag att det ”perfekt jämlika” samhället inte har en resilient ’P-faktor’ (enligt diagrammet på s. 2 i appendix), t.ex. att de vertikala pilarna för finansiering och skatt saknas (eller är mycket obetydliga). Då skulle C, O, I och D kunna vara hur demokratiskt resilienta som helst utan att, till en början, kunna upptäcka en ojämlikhet som ökar som ett resultat av ’horisontella’ penningflöden genom handel (eftersom de obetydliga finansierings- och skatteflödena inte skulle ge tillräcklig information). Det här motsvarar faktiskt en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt för ”konkurrens på lika villkor”, dvs. ett samhälle med så lite statliga ingripanden som möjligt i ekonomin, och med, till en början, en demokrati som uppfattas som perfekt. Jag tror inte ens att ’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka, eller reagera för, ojämlikheten i tid – eftersom de kan vara fullt upptagna med att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag – en nödvändighet på grund av det bristande finansiella systemet. Det här tror jag överensstämmer ganska väl (bortsett från bristen på demokratiska företag) med hur vår egen nyliberalism har utvecklats som en överlagring på ett försvagat ”socialdemokratiskt” samhälle.
Det här var alltså en argumentation mot att ”resilienta människor i ett resilient ekonomiskt system borde kunna balansera upp en ’obetydlig obalans’. ” Jag tror inte att det är så säkert – om systemet saknar ett tydligt ekonomiskt regelverk och inte heller har bra ’kanaler’ för ’vertikala’ penningflöden.
Men i så fall, vilket nu är vårt stora problem, är risken för kollaps kanske oundviklig, som du säger. Men det finns inga fullständiga kollapser – hur skulle sådana se ut? Alltid finns det någonting kvar – och det gäller att se till att så mycket av det som ändå är värdefullt i vårt samhälle kan finnas kvar – och att vi kanske till och med kan hinna skapa något nytt som också är värt att finnas kvar – som kan mildra kollapsen och om möjligt göra fortsättningen mer uthärdlig för oss och andra levande varelser. I den situationen borde all slags kultur, till en början, ha en viktigare roll än formella regelverk som inte längre fungerar. Men idéer om nya sådana måste vi ha.
/Bo
”Det här motsvarar faktiskt en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt för ”konkurrens på lika villkor”, dvs. ett samhälle med så lite statliga ingripanden som möjligt i ekonomin, och med, till en början, en demokrati som uppfattas som perfekt. Jag tror inte ens att ’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka, eller reagera för, ojämlikheten i tid – eftersom de kan vara fullt upptagna med att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag – en nödvändighet på grund av det bristande finansiella systemet.”
Ur ”en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt” så ska naturligtvis den ’perfekta demokratin’ innehålla ”konkurrens på lika villkor”. Men eftersom vi alla efterfrågar ett samhälle där ’välfärden’ står i ’centrum’ – i alla fall för de allra flesta – och där denna ’välfärd’ också måste vara ’hållbar’ över tid så, menar jag, går det att bevisa att ”en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt” innehållande ”konkurrens på lika villkor” varken är ’demokratisk’ eller ’hållbar’.
Om vi nu gör ”tankeexperimentet” att vi idag ’omformar’ vårt samhälle så har vi ju med oss i ’bagaget’ den kapitalistiska marknadsekonomin, med allt vad den innebär, vilket då medför att vi logiskt sett måste se till, genom ’regelverk’, att samhället övertar rollen som ägare över kapitalet. I denna helt avgörande kapitalägandeförändring så kan den ’perfekta demokratin’ skapas och med den kommer också den ekonomiska konkurrensen att försvinna.
Nej ’resilienta individer’ i dagens ”demokratiska företag” är självklart upptagna med ’sitt’ – ”att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag”. Och detta är ”en nödvändighet”, precis som du beskriver dagens verklighet. Det är ju bara det att dagens verklighet är en verklighet som leder till kollaps – om än inte ”fullständig”.
För att ”demokratiska företag” ska kunna ’blomstra’ så gör dom ju detta bäst i en samhälleligt demokratisk ’miljö’ och denna ’miljö’ existerar, som vi vet, inte idag.
”I den situationen borde all slags kultur, till en början, ha en viktigare roll än formella regelverk som inte längre fungerar. Men idéer om nya sådana måste vi ha.”
Ja kulturen i vår sönderfallande samhällsstruktur måste stärkas. Men jag vill nog påstå att kulturen, som allting annat, i vårt samhälle försvagas av vår kapitalistiska universalisering.
Är det möjligt att stärka kulturen under rådande omständigheter? Ja du tror ju detta är möjligt Bo medans jag är mer skeptisk men ändå hävdar att vi har inget val – att agera eller inte agera.
/Jan
”… eftersom vi alla efterfrågar ett samhälle där ’välfärden’ står i ’centrum’ … så går det … att bevisa att ’en idealisk nyliberal utgångspunkt’ innehållande ’konkurrens på lika villkor’ varken är ’demokratisk’ eller ’hållbar’.”
Det var just det jag också försökte visa (”bevisa” är nog ett för starkt ord här för oss båda) i mitt förra mejl, när jag skrev (med syftning på bl.a. nyliberala samhällen) att jag inte ens tror att ”’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka [en ojämlikhet som ökar som ett resultat av ’horisontella’ penningflöden] i tid”. Så även utan en befolkning som kräver välfärd kan inte ett nyliberalt samhälle vara hållbart eftersom det, enligt den nyliberala ideologin, inte har några mekanismer som kan balansera en uppkommen ojämlikhet. Min avsikt var alltså att visa på nödvändigheten av sådana mekanismer för ett i längden hållbart samhälle (som t.ex. tillräckligt höga skatter för rika). – Men avsaknaden av rättvisa välfärdssystem är naturligtvis också en viktig faktor som bidrar till att nyliberala samhällen är ohållbara.
Vi tycks alltså vara på väg att allt tydligare visa att kulturella faktorer som stärker individuella krav på jämlikhet och välfärd inte kan vara tillräckliga för att göra ett samhälle resilient – även om de är nödvändiga.
Då återstår formella faktorer, t.ex. demokratiska och ekonomiska regelverk.
Du skriver att ”vi logiskt sett måste se till, genom ’regelverk’, att samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”. Då är vi tillbaka till våra första samtal om vad som menas med ’ägare’, ’kapitalet’ och ’samhället’.
Som jag minns det kan väl ’ägare’ här sägas vara den, eller det, som har den yttersta beslutanderätten över något som kan ägas; ’kapitalet’ kan väl här betyda ’produktionsmedlen’ och ’samhället’ borde kanske här snarare betraktas som det högsta beslutande organet i just ’samhället’ (eftersom ägande kräver kontroll över det ägda). Ägandet måste alltså också ytterst omfatta även kooperativ eftersom de inte har (och inte heller bör ha) några privata ägare, och den lag, som de har att rätta sig efter, har stiftats av ’samhället’ (och faktiskt uppfyller en hel del demokratiska krav som man också borde försöka bevara under och efter en kollaps).
När det gäller frågan om det är ”möjligt att stärka kulturen under rådande omständigheter”, så kan våra olika uppfattningar bero på att vi inte har samma förståelse av begreppet ’överlagring’. Fördelen med det begreppet är att en verklighet som ’på avstånd’ ser heltigenom mörk ut, vid närmare betraktande kan ses som sammansatt av olika lager där några är positiva och kan förändras i positiv riktning även om helheteen domineras av negativa lager. Kan det vara så att du inte kan se dessa lager, som jag tror mig kunna se? Visserligen finns det inget som är helt avskiljt från något annat, men en hel del ömsesidiga beroenden kan vara ganska svaga. Det gäller att ta vara på dem– men det kanske du gör när du skriver: ”vi har inget val”.
/Bo
Jodå jag är införstådd med att även du ”försökte visa” att ”nyliberala samhällen” varken är ’demokratiska eller hållbara’.
Det är ju det här med våra olika uttryckssätt, som var och en känner sig bekväm med. Jag har lärt mig under ’resans’ gång att dina uttryckssätt nog är de formellt riktiga medan jag själv väljer ett uttryckssätt som kanske inte är formellt riktigt men som jag känner mig bekväm med.
”Då är vi tillbaka till våra första samtal om vad som menas med ’ägare’, ’kapitalet’ och ’samhället’.”
’Samhället’ är alltså alla vi människor som lever tillsammans. Ett mycket tänjbart begrepp som i slutändan omfattar alla människor på jorden. Man skulle också kunna säga att hela världen bildar ett ’samhälle’ lika väl som man kan säga att den byn som jag lever i bildar ett ’samhälle’.
Det viktiga i sammanhanget är att ’samhällen’ inte ska kunna upprätta gränser. Varje ’litet samhälle’ ingår i ett ’större samhälle’, i slutändan alltså hela världen.
Med ’kapitalet’ avser jag ’värdet’ av slutprodukten på marknaden och naturligtvis även ’värdena’ fram till slutprodukten. Detta ’värde’ ska tillfalla samhället; ’ägas’ av samhället och inte tillfalla/’ägas’ av privatpersoner.
Dessa förändringar kräver ”regelverk”.
Angående begreppet ”överlagring”:
”Kan det vara så att du inte kan se dessa lager, som jag tror mig kunna se?”
Kanske är det så. Jag betraktar den huvudsakliga riktningen – när det gäller det kulturella – som negativ och kanske därav förbiser eventuella positiva tendenser som kan inträffa och som vi måste arbeta för eftersom ’vi inte har något val’.
/Jan
Ja, det är nog så att du ofta ”betraktar den huvudsakliga riktningen” – och faktiskt ofta ’hamnar rätt’ när du gör det – medan jag försöker analysera och därför måste vara mer noggrann när det gäller språket.
Till exempel blir uttrycket ”samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”, med din definition av ’samhälle’ som ”alla vi människor som lever tillsammans”, obegripligt för mig när ’ägare’ definieras som någon som har full kontroll över något, i det här fallet ’kapitalet’, som per definition har ett ’värde’, vilket betyder att dess ’ägare’ kan byta det mot andra värden. Men hur ska det gå till när ’ägaren’ är ”alla vi människor som lever tillsammans”. Den ’traditionella’ lösningen, som alltid har ställt till med problem, är att ett ”statligt organ” får representera alla människor – vilket jag förstår är varken din eller min lösning.
Men definitionen av samhället som ”alla vi människor som lever tillsammans” är ganska bra, så problemet är nog snarare uttrycket ”ägare över kapitalet”. Varken naturen eller ’arbetskraften’ behöver någon ägare i en fungerande ’ekodemokrati’ eftersom de där varken ska säljas eller köpas. Och kontrollen över (ansvaret för) olika delar av ’realkapitalet’, dvs. ’produktionsmedel’ av olika slag, kan överlåtas åt olika kooperativ, som själva inte har någon formell ’ägare’ (förutom möjligen ’samhället’, i så fall definierat som ’det högsta lagstiftande organet’).
Min slutsats blir alltså att när ”samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”, så finns det varken kapital eller kapitalägare och alltså ingen ’roll’ som behöver övertas. Begreppet ’kapital’ blir helt enkelt överflödigt när vi inte har någon kapitalism.
Men innan dess kommer vi att ha ett ’övergångssamhälle’ (till en verklig ekodemokrati) med olika ’lager’ av ägandeformer – som vi faktiskt redan har (både som privatfinansierade aktiebolag och – tyvärr otillräckligt ’offentligt’ finansierade – kooperativ).
En kollaps, slutligen, av de kapitalistiska strukturerna (’överlagringarna’ eller ’lagren’) kan bli katastrofal för det mesta på ’vår’ planet, men i bästa fall överlever några strukturer som kan utgöra en grund för fortsatt – inte helt outhärdligt – liv under en ’kortare’ eller ’längre’ tid.
/Bo
e – bok
Mejlsamtal om ekosocial resiliens och ekodemokrati.
https://www.dropbox.com/s/7gkfevut8bcjhlk/Mejlsamtal_BoH-JanO_192s-A5.pdf?dl=0.
———————————————
Augusti 2019
Politiska diskussioner 18
”Förutsättningar för en övergång från kapitalism.”
Fortsatta mejlsamtal mellan Bo Herlin och Jan Opöien
Jag påstår att ett paradigmskifte från kapitalism till ekonomisk demokrati kommer att leda till ett avslut av vår nu rådande globaliserande marknad och istället – på ett ’naturligt’ sätt – leda till en lokal marknad. Den globaliserande marknaden förlorar ju – som jag ser det – sitt ’berättigande’ i och med kapitalismens avslut. Hur ser du på detta mitt påstående?
/Jan
”från kapitalism till ekonomisk demokrati”:
”Den globaliserande marknaden förlorar ju … sitt ’berättigande’ i och med kapitalismens avslut.”
Verkligen en komplicerad fråga! Kapitalismen behöver förstås en ’globaliserande marknad’, en marknad som alltså ’strävar’ efter globalisering. Men när marknaden verkligen – som nu – har blivit globaliserad har vi också en industriproduktion som kräver en hel del globala relationer (när det gäller råvarutillförsel m.m.) för att inte kollapsa. En nedmontering av det alltför komplicerade industriella systemet måste alltså ske försiktigt och med globala hänsynstaganden. Konflikter kan då uppstå mellan olika lokala intressen, så jag undrar om det kan ske på ett så ’naturligt’ sätt – åtminstone inte i betydelsen mer eller mindre ’av sig själv’.
Socialister har ju oftast förespråkat en fortsatt storskalig industrialism, men miljöproblemen har säkert fått många att tänka om – men kanske inte helt.
/Bo
Ja frågan är komplicerad! Vår rådande industriproduktion ”kräver” – som du skriver – ”en hel del globala relationer” och detta ’krav’ har ju att göra med vår kapitalistiska ekonomi. Att denna ekonomi kommer att kollapsa råder, som jag ser det, inget tvivel om. Egentligen heller ingenting att ’sörja’ över i och med att den är oundviklig.
Samhällen – varhelst de finns på jorden – kommer att bygga sin ’välfärd’ utifrån en lokal ekonomisk demokrati eftersom det primära kapitalistiska ’behovet’ av ackumulation av det privatägda kapitalet kommer att kollapsa. Den ’naturliga’ ekonomiska demokratin som utgår från det primära ’behovet’ av samhällelig ’välfärd’ har, så att säga, inget behov av globalisering. Kapitalackumulationen har spelat ut sin roll och detta ser jag som att den globaliserande marknaden har förlorat sitt ’berättigande’.
Jag betraktar vår globaliserade marknad som ’onaturlig’ just beroende på att den har som ’behov’ att tillfredsställa privatekonomiska intressen.
Att denna vår framtida ekonomiska demokrati blir komplicerad att bygga upp efter kapitalismens kollaps står ju naturligtvis helt klart. Men ingenting kommer ju att lösas ”av sig själv” och det kanske inte löser sig alls! Kanske min ovanstående vision stannar vid en vision? Det känns som om vi är inne i en ’avgörande’ tid!
/Jan
Kanske kan man se de komplicerade sammanhangen lite tydligare om man ’filtrerar bort’ vissa aspekter av dem. Man skulle kunna börja med att tänka sig att alla ekonomiska relationer ogiltigförklaras (t.ex. vid en ekonomisk kollaps). De är ju egentligen bara mänskliga abstraktioner, bara symboler utan någon materiell substans förutom vissa strukturer i mänskliga hjärnor som i sin tur är knutna till digitala strukturer i olika mer eller mindre automatiska betalningssystem och andra finansiella system som t.ex. inkluderar skulder och andra ekonomiska maktrelationer, vilka i princip kan förklaras som ogiltiga och lätt kan strykas ur systemen – om bara människor kommer överens om det.
Men en hel del materiella flöden måste ändå upprätthållas människor emellan (delvis, till att börja med, på en mer eller mindre global nivå): mat- och vattenleveranser, elförsörjning och annan energiförsörjning för uppvärmning och belysning, vissa system för kommunikation m.m., m.m.
Här skulle människors förmåga att komma överens med varandra och upprätta nya relationer ställas på stora prov.
Och det hela skulle nog bara kunna fungera utan mycket allvarliga konflikter om mänskligheten var väl förberedd för en sådan situation. Allt utnyttjande av existerande vapen skulle behöva omöjliggöras på något sätt – i princip mycket enkelt om man bara kan komma överens om det…
Det som skulle behövas allra mest akut är nog globalt (på alla nivåer) accepterade riktlinjer för hur man ska kunna komma överens om nya demokratiska relationer.
I vilket fall som helst måste vi försöka förbereda oss för att ett sådant behov kan uppstå…
/Bo
En intressant infallsvinkel på frågan Bo – ”att alla ekonomiska relationer ogiltigförklaras”. Svårare än så kanske man inte ska betrakta problemet. Denna förutsättning kan då inte uppstå idag, utan kan istället bli aktuell först vid kollapsen. En insikt på problematiken som jag delar med dig.
Det handlar om att ”komma överens” och detta kan ju då bara förverkligas i en ’rättvis och jämlik’ relation. Alltså en omöjlighet i dagens verklighet.
Pengars ursprungliga funktion som ’riktmärke’ för ’producerande arbetsinsatser’ är naturligtvis en nödvändighet för att underlätta affärer på marknaden. Man kan säga att det egentligen handlar om att byta ’arbetstider’ med varann. En ’giltig’ ”ekonomisk relation”!
På samma sätt som jag inte kan se en fortsättning på vår rådande globaliserade ekonomi så kan jag heller inte se ’behovet’ av ekonomisk konkurrens efter den rådande ekonomins sönderfall. Ekonomisk konkurrens leder ju oundvikligen fram till globalisering.
”Det som skulle behövas allra mest akut är nog globalt (på alla nivåer) accepterade riktlinjer för hur man ska kunna komma överens om nya demokratiska relationer.”
Jag är av den åsikten att sådana ”riktlinjer” är omöjliga att komma överens om under rådande ekonomiska förhållanden. Precis som man idag omöjligen kommer överens i klimatfrågan – vår tids ödesfråga.
Så länge vi har det ekonomiska system som vi nu har så ser jag det som omöjligt att komma överens om ”riktlinjer”, hur akuta dom än är. Huvudskälet till detta mitt synsätt beror på att våra politiska beslutsprocesser är underställda den rådande kapitalistiska marknadens beslut.
/Jan
Några funderingar om det ”omöjliga” i att ”komma överens”:
För att komma överens om något, och för att överenskommelsen ska fungera, måste båda parterna lita på varandra, alltså på att överenskommelsen verkligen kommer att hålla. I ett samhälle som har en sådan struktur att det på kort sikt mest fördelaktiga för varje individ ofta kan vara att ”satsa på sig själv”, utan hänsyn till andra, kan man inte förvänta sig att en överenskommelse ska hålla om det är troligt att det vid något tillfälle ska visa sig fördelaktigare för någon part att bryta överenskommelsen än att hålla fast vid den.
Vårt nyliberala samhälle döljer knappast, genom sin slogan ”satsa på dig själv” att det är just ett sådant samhälle. Att det hittills har fungerat som avsett (med möjligheter för tillräckligt ”smarta” och lyckosamma att bli ”rika”) beror på att vi har ett penningsystem som man hittills har kunnat lita på någotsånär – så länge stölder och bedrägerier inte är alltför lätta att utföra.
Men skulle något hända så att tilliten till detta penningsystem rubbas ordentligt, t.ex. när det gäller någon mäktig aktör inom systemet, så kan vågor av misstro fortplantas och förstärkas i det, så att inte heller denna (bristfälligt) sammanhållande faktor längre existerar.
Vad finns då att göra? För de strukturer som fortfarande har tillgång till fungerande vapensystem är lösningen självklar. Det gäller att samla ihop en så stor och väl fungerande militär organisation som möjligt. När detta görs på flera håll i världen kan detta naturligtvis utveckla sig till ett tredje världskrig.
Men vad kan vi andra göra? Inte mycket om det inte redan finns tillräckligt väl genomarbetade och utprövade och helst allmänt kända idéer och modeller om hur man bör gå tillväga i en sådan situation.
Det är alltså detta vi måste försöka åstadkomma redan nu – t.ex. att utveckla och sprida tankarna om ’ekodemokrati’. Detta kan vi göra utan att det finns några politiska överenskommelser om det – så länge det inte finns en alltför stark repression.
/Bo
Angående vårt ”nyliberala samhälle” och ”satsa på dig själv”.
Kanske delar vi detta påstående:
Vår kapitalistiska marknadsekonomi ’skapar’ vårt ”nyliberala samhälle” och därmed också dess slogan ”satsa på dig själv”.
Varför ’skapar’ vår rådande marknadsekonomi denna struktur? Jo den skapas därför att kapitalismens strukturella ’gång’ ser ut på detta vis. En strukturell ’gång’ som alltså är ohållbar och därmed leder till kollaps. Vilket då innebär att vårt ”nyliberala samhälle” kommer att privatiseras än mer och därför orsaka en än mer ökande ojämlikhet. Denna strukturella ’gång’ kommer, som vi ser, att medföra en tilltagande instabilitet i våra samhällen och därmed leda till ökande konflikter.
Går det då inte att ’bromsa’ den här utvecklingen? Kan man ’bromsa’ den här strukturella ’gången’ när vi nu lever våra liv med ett ekonomiskt system som ’driver’ den här, för systemet, enda ’gångbara’ utvecklingen?
Ur denna fråga uppstår, som jag ser det, viktiga följdfrågor: Varför försöka ’bromsa’ ett ekonomiskt system som är dömt att ändå kollapsa? Vill vi genom att ’bromsa’ försöka skapa en ’humanare’ kapitalism? På den sista frågan anser jag att en ’humanare’ kapitalism är en omöjlighet att genomföra. På den förra frågan så kommer systemet att leda till ökande konflikter och därmed så tilltar även de militära konflikterna med allt vad det innebär. Är det så kollapsen kommer att se ut?
Ja vi måste ”sprida tankarna om ekodemokrati”!
/Jan
Du undrar om vi är överens om att ”Vår kapitalistiska marknadsekonomi ’skapar’ vårt ’nyliberala samhälle’ och därmed också dess slogan ’satsa på dig själv’ ”.
Ja, men påståendet handlar bara om en aspekt (i korthet: Kapitalism skapar Nyliberalism som skapar Egoism, K–>N–>E) av ett sammansatt fenomen där de omvända orsaksrelationerna förekommer samtidigt. Man skulle kunna skriva detta som K<–>N<–>E eller, för en ’period’ av en process, K–>N–>E–>N’–>K’, där K’ kan stå för en förvärrad, mer instabil, form av kapitalism. Detta överensstämmer faktiskt bättre med ditt nästa stycke. I verkligheten handlar det om komplicerade nätverk där sådana relationer, vid t.ex. en analys, måste betraktas som mer eller mindre överlagrade på varandra, där det gäller att urskilja olika aspekter (t.ex. penningflöden och relevant psykisk påverkan, t.ex. reklam). Ytterligare en period av processen kan förkortat skrivas som K–>
K’–>K”… , där man skulle kunna se en exponentiell utveckling hos kapitalismen, eller inom en del av den (det vimlar ju faktiskt av sådana återkopplade, självförstärkande, processer).
”Går det då inte att ’bromsa’ den här utvecklingen?”
I stort går det nog inte för enskilda grupper att nämnvärt bromsa den här utvecklingen, för att uttrycka sig mera nyanserat. Jag tror det är viktigt att uttrycka sig så, för att inte på förhand utesluta möjliga handlingsalternativ.
Det kan t.ex. vara viktigt att, tillsammans med många grupper, bidra till att bromsa utvecklingen för att uppskjuta en kollaps, så att man kan förbereda sig bättre för de problem som den kan innebära, t.ex. genom att studera historiska och mer näraliggande erfarenheter. Att redan nu bidra till minskad miljöförstöring kan t.ex. vara ett sätt att skjuta upp, och till och med mildra, den kommande kollapsen.
Även om man inte kan bromsa kapitalismen globalt, så kan sådana här lokala åtgärder visa sig ha stor betydelse, åtminstone lokalt. Och liknande åtgärder kan, mer eller mindre framgångsrikt, göras överallt på jorden. Då kan de också ha en global betydelse.
/Bo
”K–>K’–>K”… , där man skulle kunna se en exponentiell utveckling hos kapitalismen, eller inom en del av den (det vimlar ju faktiskt av sådana återkopplade, självförstärkande, processer).”
En perfekt beskrivning av kapitalismens utveckling! Och inför en sådan förväntad fortsatt utveckling så ställs man ju inför ödesmättade frågor. Varför bjuda motstånd när ändå allt kommer att gå åt skogen? (För att ta en av de vanligaste frågorna.)
Vi – främst tack vare dig – har i tidigare diskussioner kommit fram till slutsatser om nödvändigheten av ’lokala ekonomier’ som skulle kunna fungera parallellt till vår globala kapitalistiska ekonomi och där har jag tidigare varit skeptisk till möjligheten för dessa ’lokala ekonomier’ att kunna överleva. Jag har hävdat åsikten att dessa ’lokala ekonomier’ kommer att ’ätas’ upp av kapitalismen, vilket jag fortfarande nog ser en fara i men samtidigt så kan jag se en slags ’självklarhet’ i att människor på lokal nivå försöker ta ’saken’ i egna händer och på det viset agera vid sidan om den ’etablerade’ ekonomin.
Just detta agerande – att ta ’saken’ i egna händer – blir ju, på sitt sätt, ett slags motstånd mot den rådande ekonomiska ’huvudfåran’ och detta motstånd kommer att bli allt vanligare i takt med det globala systemets sönderfall.
Förhoppningsvis så får dessa lokala agerande också en ”global betydelse”, precis som du också beskriver det.
För mig betyder ’att ta saken i egna händer’: att vi exempelvis byter arbetsinsatser med varann. Det ursprungliga sättet att ’bygga’ samhällen, som jag ser det. Och i längden också det enda hållbara sättet att ’bygga välfärden’. Denna ’lokala ekonomi’ är den ekonomi som med nödvändighet kommer att ersätta kapitalismen efter dess kollaps och förhoppningsvis så ’byggs’ den ’lokala ekonomin’ upp redan nu som en slags parallell ekonomi.
Instämmer i din analys av den här frågan!
/Jan
Tack för dessa reflektioner, Jan! Lite ljus i det mörker som SD sprider omkring sig med sitt jubel över sin relativa framgång i EU-valet.
Tidigare, när konservatismen var starkare och vi hade en tvåkammarriksdag, fanns det en konserverande faktor i parlamentet, nämligen första kammaren. Nu när nyliberalismen dominerar saknas den faktorn och i stället finns det en mängd destabiliserande faktorer, som t.ex. partistödet, som bestäms av partiernas antal platser i riksdagen. Och för ett (i den meningen) framgångsrikt parti, som t.ex. SD, blir det då också ännu lättare att få ekonomiskt stöd från andra som gynnas av dess politik (som dessutom kan anpassas just med syftet att få detta stöd). Onda spiraler uppstår, som till en början var konkurrensfrämjande men som alltmer kommer att gynna ett fåtal – vilka blir alltmer intresserade av en ny, potentiellt våldsam, ”konservatism” som gynnar just dem.
Och utanför parlamentet kan kapitalismen fortsätta obehindrat – om det inte finns ett utomparlamentariskt motstånd. Det här vet vi ju, men det är ändå obehagligt att få det illustrerat så tydligt som av det svenska resultatet av EU-valet. Måste fundera lite mer på detta (bland annat) …
/Bo
När vi nu är inne på högernationalistiska partier så vill jag ta upp några synpunkter som aldrig förs fram i vare sig parlamentet, media eller inför EU-valet.
Helt riktigt så varnas det för högernationalismen och vad den kan leda till när den nu växer sig starkare i Europa och för den delen överallt i världen. Naturligtvis är dessa varningar och kritik helt befogade men vad som saknas i denna form av analys är ju, som jag ser det, en grundläggande förståelse av orsakssambanden till uppkomsten av högernationalismen med dess partier och dessa partiers ökande inflytande på våra samhällen.
När etablerade partier ’höjer rösten’ i vad som kan liknas vid en skrämselpropaganda mot högernationalistiska partier utan att försöka analysera orsakssambanden till dessa partiers ökande inflytande då, menar jag, ’bäddar’ man istället för ett ökande intresse för att människor ska lägga sin röst på dessa partier. Vilket ju är det som verkligen sker just nu!
Alltså när etablerade partier saknar insikten i att det är vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall som framkallar högernationalismen då växer naturligtvis intresset för populistiska partier och i synnerhet de som driver en högernationalistisk politik.
Att varna för ’onda’ krafter utan att förstå sig på orsakerna till dessa ’onda’ krafter får den effekten att människor tar avstånd från etablissemangets varningar och istället söker sig till dessa ’onda’ krafter eftersom etablissemangets politik bevisligen leder till nedmontering av ’välfärden’ och oförmågan att kunna ta itu med våra ödesfrågor.
Det paradoxala är att etablissemanget aldrig kan analysera sig fram till orsakssambanden så därigenom kommer – som ett brev på posten – högernationalismen att växa i takt med att vårt ekonomiska system sönderfaller alltmer.
Detta orsakssamband måste, på något sätt, nå ut i samhället!
/Jan
”… vad som saknas … är ju … en grundläggande förståelse av orsakssambanden till uppkomsten av högernationalismen … Alltså när etablerade partier saknar insikten i att det är vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall som framkallar högernationalismen då växer naturligtvis intresset för populistiska partier …”
Ja, visst är det så! Bra att du tog upp den frågan. Den kan behöva analyseras närmare. Vad är det egentligen som händer när kapitalismen ’mognar’ till att, som nu, bli ’övermogen’?
Eftersom jag inte kan låta bli att tänka visuellt, så gjorde jag en komplettering (som jag bifogar) till den konservativa (vänstra delen) av mitt diagram med sociala processer (s. 8 i Ekodemokrati). Genom att studera pilarna (som anger orsaksrelationer och ekonomiska flöden) i diagrammet, så bör man kunna få en, eller flera, olika bilder av möjliga orsaksrelationer, med deras återkopplingar och andra processer som kan gripa in.
Det är svårt att veta hur andra tänker, så det vore intressant att veta vilka svårigheter som andra kan ha när det gäller att tolka diagrammet och använda det för att utveckla förståelsen av orsakerna till t.ex. fascism. Man kan t.ex. försöka föreställa sig hur ideologiska faktorer och ökade behov av polis och militär skulle kunna läggas till i diagrammet och hur detta skulle kunna påverka flödena på olika sätt (för att inte tala om omvända ekonomiska flöden). Den högra, demokratiska, delen i det ursprungliga diagrammet bör då förstås inte glömmas bort.
Vad säger du om det (kanske inte helt lätt, men förhoppningsvis lärorikt)?
/Bo
På din fråga ger jag följande svar: Själv så föredrar jag att formulera mig genom skrivna eller muntliga meningar och då tar jag också bäst till mig andras kommunikation om den formuleras på liknande sätt, alltså genom skrivna eller muntliga meningar. För mig så blir kommunikationen mer ’levande’ när de skrivna orden används. Samtidigt så kan diagram förklara saker och ting på ett effektivt sätt där det annars skulle krävas flera sidor av skrivna ord för att komma fram till samma resultat. Men i slutändan så är det ändå upp till författaren att formulera sig på det vis som han eller hon känner sig bekväm med och det måste läsaren acceptera även om det skulle skapa eventuellt större svårigheter att sätta sig in i och förstå.
Mitt påstående: När ansvariga inte förstår sig på orsakerna till problem då kan heller inte problemen lösas och när problem inte kan lösas då skapas naturligtvis ofullständiga eller rentav felaktiga lösningar till problemen. Inför de ödesfrågor våra samhällen nu står mitt upp i så blir därmed den viktigaste punkten på programmet att identifiera orsakssambanden till våra ödesfrågor.
Förr eller senare så får vi ett ’genomslag’ i samhällsdebatten där vårt rådande ekonomiska system kommer att stå till svars för våra ödesfrågor.
/Jan
Det är klart att ett diagram inte kan klara sig utan ord och språkliga förklaringar, medan språket kan göra det, även om det ibland blir väldigt krångligt. I sådana fall kan diagram, kanske för de allra flesta, vara en god hjälp. Hur väl det fungerar kan förstås bero på läsarens vana vid att läsa av diagram, liksom den språkliga förståelsen också kräver en vana vid språklig kommunikation.
Jag är uppvuxen i en familj som ställer stora krav på att formulera sig språkligt så att man inte blir missförstådd (vilket jag förstås har haft nytta av som redaktör). Men ibland är detta hämmande och då kan en visuell framställning vara lättare att utgå ifrån för att få nya idéer, t.ex. när det gäller utvecklingen av komplicerade strukturer (både t.ex. sociala, mentala och ekonomiska), där relationerna mellan deras delar enkelt kan uttryckas med pilar (som i sin tur kan behöva förklaras verbalt). Kanske kan diagram ibland vara avskräckande genom att se alltför ”imponerande” ut. Men de behöver oftast inte tolkas särskilt exakt, särskilt inte när det handlar om subtila mentala och sociala förhållanden.
”När ansvariga inte förstår sig på orsakerna till problem då kan heller inte problemen lösas …”
”Förr eller senare så får vi ett ’genomslag’ i samhällsdebatten där vårt rådande ekonomiska system kommer att stå till svars …”
Instämmer förstås – och för att få ett så tidigt ”genomslag i samhällsdebatten” som möjligt bör vi – som inte är ’ansvariga’ – dessutom förstå orsakerna till varför ”ansvariga inte förstår sig på orsakerna” till våra ödesfrågor. Ett dubbelt självförstärkande problem med en gemensam bakomliggande orsak: ’kapitalismen’, ett ord som fortfarande säkert är ganska tabubelagt bland ’ansvariga’ och som därmed blockerar kunskapen om de orättvisa, ojämlika maktförhållanden som begreppet handlar om.
Men samtidigt kan blockeringen bero på en viss kunskap bland de ’ansvariga’ om problematiken, åtminstone kan det vara så bland dem som har ett intresse av att kunskapen om orättvisorna inte blir alltför känd.
Slutsatsen blir att även om högre ’ansvariga’ är den viktigaste gruppen att nå, så kan det ändå vara bättre att i första hand rikta sig till lägre nivåer i olika organisationer, vilket ju sammanfaller bra med insikten att demokratiska förändringar framför allt måste komma underifrån.
/Bo
”– och för att få ett så tidigt ”genomslag i samhällsdebatten” som möjligt bör vi – som inte är ’ansvariga’ – dessutom förstå orsakerna till varför ”ansvariga inte förstår sig på orsakerna” till våra ödesfrågor.”
Vad skulle hända om exempelvis någon minister, ’näringslivsansvarig’ eller riksbanksledamot började ifrågasätta vår ekonomiska struktur? En fråga som jag ställt till mig själv ett antal gånger. Jag har nog kommit fram till åsikten att en sådan fråga överhuvud taget inte kommer att ställas. Att ifrågasätta kapitalismen från ’ansvarigt’ håll är ju det samma som att lägga ’krokben’ på sig själv. Alltså en omöjlighet att ens antyda något tvivel om från ’ansvarigt’ håll.
Så egentligen är mitt påstående från föregående mejl lite missvisande: ”När ansvariga inte förstår sig på orsakerna till problem….”. Man kan egentligen säga att: ’ansvariga’ inte ska förstå sig på orsakerna … Jag menar att man alltså inte kan begära att ’ansvariga’ ska förstå sig på orsakerna …
Skulle ’ansvariga’ förstå sig på orsakerna och förmedla dessa så skulle de skriva under sin egen ’dödsdom’! Alltså bättre tiga och spela med så länge det går!
/Jan
”Att ifrågasätta kapitalismen från ’ansvarigt’ håll är ju det samma som att lägga ’krokben’ på sig själv. … Så egentligen är mitt påstående från föregående mejl lite missvisande … Jag menar att man alltså inte kan begära att ’ansvariga’ ska förstå sig på orsakerna …”
Jag trodde nog att det var det du menade. Och då faller alltså ansvaret på oss andra. Och om vi är tillräckligt många kan det få ett genomslag som, i bästa fall, inte ens politikerna och den dominerande (borgerliga) pressen kan bortse från (som t.ex. ’Greta Thunberg’ och MeToo).
Men det räcker förstås inte, och ett ifrågasättande av kapitalismen måste bli nästa krav. Ett svårt steg att ta – om man inte har några trovärdiga alternativ.
De stora historiska exempel som finns måste betraktas som huvudsakligen misslyckade, vilket naturligtvis, skadeglatt, utnyttjas av borgerliga skribenter (utan att de bekymrar sig om att t.ex. ange den fientligt sinnade och tekniskt fortfarande överlägsna omgivande borgerligheten som en viktig del av orsakerna till misslyckandena under förra seklet). Men det finns också positiva exempel från den tiden, som man kan ha nytta av.
Och nu görs det nya ’experiment’, i mindre skala, med olika former av kooperativ. De måste förstås utvecklas mer och då blir finansieringen och omgivningens och myndigheters acceptans en viktig fråga. – Om en rörelse kan utvecklas och växa kring detta och om den unga miljörörelsen, med bl.a. ’Extinction Rebellion’, kan kombinera systemkritik med trovärdiga idéer om hur en övergång till ekonomisk demokrati (vilket skulle bli en form av ’ekodemokrati’) ska kunna förverkligas, då finns det, trots allt, lite hopp.
/Bo
”De stora historiska exempel som finns måste betraktas som huvudsakligen misslyckade, …”
Så är det! Har ofta funderat över varför folkliga revolutioner i slutändan ”måste betraktas som huvudsakligen misslyckade”. Varför misslyckades de högt ställda visionerna att kunna förverkligas? Kan det bero på omöjligheten att bygga ekonomisk och social rättvisa i ett land när detta land är omgivet av ett ekonomiskt och socialt system som bygger på ekonomisk och social orättvisa? Vad blir följden av en sådan strukturell ’konfrontation’?
Eftersom världen som helhet hade/har att förhålla sig till kapitalismens ’spelregler, med allt vad det innebär, så innebär ju det att denna ekonomiska strukturs prioriteringar gäller överallt, på vår jord. Samhällen/länder som opponerar sig mot denna strukturella orättvisa blir naturligtvis isolerade ’öar’ och kommer därför att mötas av kapitalismens marknadsekonomiska ’logik’ – du måste ’jaga’ pengar för att kunna överleva. Kapitalet måste ackumuleras! Är då den ekonomiska strukturen utformad på ett diametralt motsatt sätt gentemot det övriga globala systemet så innebär ju detta att kapital inte kommer att investeras i ett samhälle där kapitalackumulationen inte kan ägas privat. Effekten blir dessutom att kapital kommer att dräneras från detta isolerade samhälle.
Inte undra på att folkliga revolutioner huvudsakligen har blivit misslyckade.
Inga nyheter för oss båda! Men jag ville ändå få det nedskrivet.
/Jan
Skillnaderna mellan kapitalism och verklig socialism är verkligen, som du skriver, alldeles för stora.
Men eftersom industrialismen från början dominerades av auktoritära organisationsprinciper, där endast kapitalägarnas frihet garanterades, och eftersom även socialismen var beroende av industrialisering för att bekämpa fattigdomen och försvara sig mot omvärlden, så övertogs (i brist på andra utprövade modeller) också dessa principer av de första socialistiska ’experimenten’, t.ex. Sovjetunionen.
Industrialismen bygger ju på effektiv massproduktion i stor skala, så det föll sig antagligen naturligt, när nu produktionsmedlen ”ägdes” av arbetarna, att organisera all produktion så effektivt som möjligt under ett sammanhållet auktoritärt styre. En industrikapitalistisk idé tillämpad på en nationell industriell organisering för i princip ett enda jättelikt företag ”ägt” av ett lands alla ”medborgare”. En ”revolution” uppifrån som naturligtvis, genom sina dimensioner – och dessutom med anspråk på att med hjälp av ”internationaler” revolutionera hela världen – uppfattades som mycket hotfull av den kapitalistiska omvärlden.
Vi har alltså två orsaker till misslyckade revolutioner: 1) olikheterna (och oförenligheten) när det gäller systemens förhållande till konkurrens respektive organiserad fördelning av ett samhälles ekonomiska tillgångar, och 2) de likartade auktoritära synsätten hos båda systemen när det gäller industriell organisering, trots att auktoritär organisering är rakt motsatt den frigörelse från auktoritärt styre som varje revolution värd namnet syftar till.
/Bo
Instämmer i din analys av ”två orsaker till misslyckade revolutioner”!
Så här i efterhand till dessa revolutioner så skulle jag vilja påstå att ’misslyckandet’ kanske borde kunna förutses. Vad grundar jag detta påstående på?
Jo i första hand tänker jag på ett isolerat samhälle/land som genomför ett socialistiskt ”experiment” – som du skriver – i en värld där kapitalismen råder. Detta isolerade samhälle/land kommer hela tiden att konfronteras med kapitalismens strukturella ordning och till detta ska också räknas att människorna i detta isolerade samhälle/land har genom generationer blivit ’formade’ utifrån kapitalismens ’spelregler’. Vad menar jag med det?
Att från den ena dagen till nästkommande dag – grovt tilltaget – ställa om ’sig själv’ till ett socialistiskt tänkande och agerande låter sig knappast göras. Man blir alltså kvar i uppfattningen att ägandet av pengar är förutsättningen för att ’bygga sig ett gott liv’. När vi då har en kapitalistisk värld ’där ute’ som växer så det knakar – i synnerhet efter andra världskriget – så gör ju detta inte situationen enklare för det isolerade samhället/landet.
Jag menar att man nog kan dra slutsatsen att socialism inte kan byggas isolerat i en för övrigt kapitalistisk värld. Historien har visat oss att kapitalismens ständiga ’behov’ av att globaliseras leder till oundvikliga konfrontationer med samhällen som ’experimenterar’ med ’avvikande’ ekonomisk struktur.
/Jan
”… socialism [kan inte] byggas isolerat i en för övrigt kapitalistisk värld.”
Åtminstone inte om det gäller en fullt utvecklad demokratisk socialism med ett väl fungerande socioekonomiskt fördelningssystem.
Men en hel del steg, som kan fungera som ett närmande till en sådan socialism, kan ändå tas – vilket praktiska erfarenheter, särskilt i andra länder, t.ex. Spanien/Baskien sedan 1950-talet (Mondragon) och USA under ekonomiska kriser, visar.
”Man blir … kvar i uppfattningen att ägandet av pengar är förutsättningen för att ’bygga sig ett gott liv’.”
Det stämmer nog – om inte konkreta satsningar görs för att lösa de ekonomiska problem som människor verkligen kan ha. Sådana satsningar, t.ex. lokala fördelningssystem för kooperativ med egna valutor, kan naturligtvis vara provocerande för företagare m.fl. som är framgångsrika inom det kapitalistiska systemet. Men ett starkt opinionstryck, från många människor (som vi kan ha varit med om att påverka) och konkreta förslag med övertygande försäkringar om att detta inte handlar om ”socialism” enligt fortfarande dominerande uppfattningar om vad ”socialism” är – en slags diktatur – utan om raka motsatsen, dvs. ekonomisk demokrati (vilket alltså skulle innebära en utvidgad demokrati i vårt samhälle) skulle endast den högsta toppen inom näringslivet egentligen ha starka ekonomiska skäl att vara fientlig till.
En medvetenhet om den här möjligheten finns som sagt i andra länder, så om en sådan demokratiseringsprocess sker på många håll i världen, med hjälp av starka opinionstryck, då finns det också en (åtminstone teoretisk) möjlighet att en global ’tipping-point’ kan uppnås där uppnådda resultat bidrar till att allt fler lyckade resultat uppnås i en, förhoppningsvis, samtidigt väl balanserad spiral.
Det är då viktigt att kunna se att flera olika processer kan överlagras på varandra så att man verkligen kan urskilja dem som det är värt att stödja – inget ’byggande av socialism’ kan ju ske isolerat (men kan ändå ske innan kapitalismen är slutgiltigt besegrad).
/Bo
Fortsättning på denna diskussion följer i nästa blogg-inlägg (Politiska diskussioner 19)
Politiska diskussioner 19
Fortsättning från ”Politiska diskussioner 18”.
””Man blir … kvar i uppfattningen att ägandet av pengar är förutsättningen för att ’bygga sig ett gott liv’.”
Det stämmer nog – om inte konkreta satsningar görs för att lösa de ekonomiska problem som människor verkligen kan ha.”
Det är min bestämda uppfattning att dessa ”konkreta satsningar” av våra samhällens ’ansvariga’ aldrig kommer att kunna tas under rådande ekonomiska system. Jag ser detta som helt uteslutet när vi betraktar våra samhällen ur ett globalt världsligt perspektiv. Vilket måste vara just det perspektiv som vi ska ha och alltså har att förhålla oss till.
Ska våra ”ekonomiska problem” – globalt sett – kunna lösas så är det upp till oss själva att lösa dom, någon hjälp från ’samhällsansvariga’ ser jag, som sagt, som helt uteslutet.
Hur vi ska ta oss an dessa våra ”ekonomiska problem” kan bara ske genom någon form av samarbete oss människor emellan. (Absolut inte konkurrens!)
Dessa samarbeten mellan oss människor ser jag som helt nödvändigt i takt med att vår kapitalistiska marknadsekonomi sönderfaller alltmer.
Man kan ju spekulera i hur långt fram i tiden vi måste gå innan sönderfallet blir så omfattande att hela den ’gällande’ samhälleliga strukturen ’bryts ned’.
Jag ger den max 15 år! Dels med tanke på den exponentiella ekonomiska tillväxttakt som råder och framför allt genom den sociala misär och ökande konflikter som blir effekten av systemets sönderfall.
/Jan
”Det är min bestämda uppfattning att dessa ”konkreta satsningar” av våra samhällens ’ansvariga’ aldrig kommer att kunna tas under rådande ekonomiska system.”
Jag är ganska övertygad om att en ”bestämd uppfattning” om detta kan leda helt fel.
Men jag hade även andra personer och organisationer än bara ”våra samhällens ’ansvariga’” i åtanke när jag skrev ”konkreta satsningar”.
Jag ser till exempel i Charles Derbers bok ”Welcome to the Revolution – Universalizing Resistance” (som jag tagit begreppet ’universalisering’ från) att i staden New Yorks budget har en stor summa, tack vare ett engagemang av bl.a. USA:s största arbetarkooperativ, säkrats för stöd till arbetarägda företag (dit kooperativ kan räknas enligt amerikanskt språkbruk).
Detta är bara ett exempel i boken, och man kan naturligtvis vara skeptisk till hur länge detta kan hålla, men man kan också se det som en del av ett universaliserat motstånd mot kapitalismen, som kommer att ha lämnat viktiga spår överlagrade på de kapitalistiska strukturerna, som man senare vid en kollaps av dessa kan komma att ha nytta av (om arbetet med de på så sätt möjliggjorda kooperativen har dokumenterats).
Även om vi naturligtvis måste ha ett ”globalt världsligt perspektiv” så behöver man ha lokala delmål, särskilt när det gäller problem som det är upp till oss själva att lösa, vilket naturligtvis inte betyder att vi är oberoende av de globala sammanhangen.
Även i en deterministisk tradition som marxismen (det var först i och med kvantfysiken på 1900-talet som materialismen blev icke-deterministisk) finns det idéer (bl.a. hos Trotskij) om nödvändigheten av ett ’övergångssamhälle’ mellan kapitalism och socialism. Där kan begreppet ’överlagring’ spela en viktig roll för att klargöra vilka strukturer bland överlagringarna som det är värt att stärka, och vilka som behöver försvagas eller försvinna, för att en (så gott som) fullständig övergång kan sägas ha skett.
Och eftersom du talar om ”samarbeten mellan oss människor … i takt med att vår kapitalistiska marknadsekonomi sönderfaller”, så antar jag att du inte är främmande för det…
/Bo
”Även om vi naturligtvis måste ha ett ”globalt världsligt perspektiv” så behöver man ha lokala delmål, särskilt när det gäller problem som det är upp till oss själva att lösa, vilket naturligtvis inte betyder att vi är oberoende av de globala sammanhangen.”
Delar naturligtvis din inställning här!
Mina ’bestämda uppfattningar’ baserar jag utifrån den samhälleliga utveckling som har skett under tusentals år och som nu har tagit oss till dagens verklighet. Jag ser ingenting i denna samhälleliga utveckling som på ett grundläggande sätt ska kunna förhindra en kollaps. En kollaps som dessutom kan bli så våldsam att den raderar ut vår civilisation.
Kanske har jag intagit en alltför pessimistisk inställning inför våra ödesfrågor men jag är av den uppfattningen att vi redan har passerat den ’omvända’ ”tipping-point”, som du beskrev tidigare. Vi har alltså redan överskridit alla de destruktiva samhälleliga ’processer’, som skulle ha varit möjliga att förhindra en kollaps. Om du förstår hur jag menar?
Samtidigt menar jag att vi måste se positivt på att vår destruktiva samhällsstruktur kollapsar. Jag har svårt att se någonting i den rådande strukturen som är värt att ’försvara’!
För att kunna bygga rättvisa, med allt vad det innebär, så krävs en diametralt motsatt samhällelig struktur!
/Jan
”Kanske har jag intagit en alltför pessimistisk inställning inför våra ödesfrågor …”
Ja, det är möjligt – särskilt när du skriver att du ”… har svårt att se någonting i den rådande strukturen som är värt att ’försvara’! …” och ”För att kunna bygga rättvisa … så krävs en diametralt motsatt samhällelig struktur! ”
Jag håller med om att vi kan ha passerat en ’tipping-point’ när det gäller möjligheterna att förhindra en samhällelig kollaps. Men det finns ändå strukturer som man måste försöka bevara något av, även under en kollaps, t.ex. transportsystem för fördelning av livsmedel. För detta krävs bl.a. energi och underhåll av transportmedel och även livsmedel m.m. till transportarbetarna, som kanske inte får de resurser som de behöver för att bygga upp transportnätet eftersom det inte fungerar.
En mängd sådana ’moment 22-situationer’ kan uppstå vid en kollaps och då måste det finnas alternativa organisatoriska strukturer som är materiellt förberedda på detta och kan gripa in och samordna det som behöver samordnas. På det sättet skulle både gamla och nya strukturer under en (kort) period kunna fungera samtidigt i ett samhälle där den gamla strukturen håller på att kollapsa.
En labil situation av ’dubbelmakt’ med olika ’överlagrade’ strukturer (alltså inte ”en diametralt motsatt samhällelig struktur”) skulle råda, vilket trots allt skulle vara bättre än ett kaos där livsmedelsförsörjningen bara fungerar för det fåtal som redan har möjlighet att odla naturen med primitiva medel. En bättre samordnad omställningsrörelse än den vi nu har skulle nog kunna vara en stor hjälp i en sådan situation. (Hur Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, skulle fungera är svårt att säga. Kanske skulle den splittras mellan ’bevarare’ och ’förnyare’.)
I vilket fall som helst måste man då hoppas på en ’tipping-point’ för de förnyande (demokratiserande) strukturerna, att de alltså redan är tillräckligt ’universaliserade’ för att detta ska kunna ske.
/Bo
”Men det finns ändå strukturer som man måste försöka bevara något av, även under en kollaps, t.ex. transportsystem för fördelning av livsmedel.”
Det är inte ”transportsystem” i sig som jag är kritisk emot utan det handlar om det ’strukturella ägandeförhållandet’ av våra ”transportsystem”. ”Transportsystem” lyder ju, som all annan ekonomisk verksamhet, under samma ekonomiska prioriteringar som vilken annan ’näring’, i vår rådande kapitalistiska ekonomi. Finns ingen lönsamhet så upphör själva transporten. Detta menar jag kommer att ske även med denna ’affärsverksamhet’!
Lösningen på en sådan kollapsande ’affärsverksamhet’ blir ju då lokalproducerade livsmedel och dagligvaror som kräver ett minimum av transporter i jämförelse med dagens globala ”transportsystem”. För att få detta att fungera så ”måste det finnas alternativa organisatoriska strukturer som är materiellt förberedda på detta”, som du också skriver. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort!
När det gäller ”transportsystem för fördelning av livsmedel” så visar ju dagens verklighet hur ohållbart detta system är uppbyggt. Vår livsmedelskonsumtion är ju helt beroende av att transportsystemen fungerar på ett globalt plan. Eftersom dessa system inte kommer att generera ekonomisk tillväxt framöver (liksom kapitalismen som helhet) så uppstår därmed ett ekonomiskt sönderfall vilket då medför att transportsystemet kollapsar vilket då orsakar livsmedelsbrist hos oss och för övrigt i hela västvärlden. Svaret blir åter igen att vår av kapitalismen sönderslagna lokala livsmedelsproduktion måste ’återuppstå’ som den enda hållbara möjligheten för våra samhällen att kunna leva vidare. Och detta görs heller inte över en natt!
/Jan
” ’Transportsystem’ lyder ju, som all annan ekonomisk verksamhet, under samma ekonomiska prioriteringar som vilken annan ’näring’, i vår rådande kapitalistiska ekonomi. Finns ingen lönsamhet så upphör själva transporten. …Lösningen … blir ju då lokalproducerade livsmedel och dagligvaror …”
Detta ger ett utmärkt tillfälle att försöka visa hur begreppet ’överlagring’ kan användas för att fästa uppmärksamhet på en annan lösning, som ett alternativ till lokalproduktion.
Antag att vi har ett transportsystem som genom väl inövade rutiner och yrkesskicklighet fungerar så att det anpassas väl till de varierande behov som finns på grund av tillgång och efterfrågan på varor. Vid en konstant konjunktur kan transporterna beskrivas enligt de jämna svängningarna i det översta diagrammet till höger [se pdf-filen https://www.dropbox.com/s/ssvseco5moj12vs/Mejlsamtal_BoH-JanO_A5-Del_2.pdf?dl=0 ]. Om konjunkturen börjar svänga enligt den ojämna kurvan i samma diagram skulle det överlagrade resultatet då kunna beskrivas enligt den undre kurvan, där den varierande höjden svarar mot konjunktursvängningarna enligt den ojämna kurvan i det övre diagrammet. Om nu den kapitalistiska ekonomin skulle kollapsa, så betyder ju inte det att den dolda struktur som svarar mot all yrkesskicklighet inom transportnäringen (och som tidigare överlagrades av konjunkturcykler) skulle vara förlorad på grund av uteblivna ekonomiska tillskott. Så om bara ett jämnt tillskott av en alternativ valuta skulle kunna införas genom en ’socialisering’ så skulle man i stället för ett avbrott i transporterna kunna få ett jämnare transportflöde enligt den jämna kurvan i det övre diagrammet. Det skulle inte vara lätt, men inte omöjligt under gynnsamma förhållanden.
Det bästa vore antagligen en kombination av lokalt producerade och distribuerade produkter och mera centraliserad produktion av sådant som t.ex. kräver råvaror från en mängd olika håll. Volymen av de senare måste helt säkert förminskas.
/Bo
”Så om bara ett jämnt tillskott av en alternativ valuta skulle kunna införas genom en ’socialisering’ så skulle man i stället för ett avbrott i transporterna kunna få ett jämnare transportflöde enligt den jämna kurvan i det övre diagrammet. Det skulle inte vara lätt, men inte omöjligt under gynnsamma förhållanden.”
Naturligtvis ett tänkbart scenario och självklart ett önskvärt scenario! Låt oss hoppas att problematiken kring ”transportsystemen” kan lösas, så som du beskriver, när vår kapitalistiska ekonomi kollapsar.
Jag måste ställa frågan igen så som jag gjort ett antal gånger i tidigare diskussioner: Vilka avgörande orsakssamband ligger till grund för mänsklighetens ödesfrågor och är det nödvändigt att verkligen förstå dessa samband?
/Jan
En stor fråga, som kräver ett ’stort’ svar. Bäst att börja med universum!
Först har vi ’Big bang’ för ca 14 miljarder år sedan, därefter bildandet av galaxer med stjärnor där elementarpartiklar sammanslogs till stora atomer, och så har vi vårt solsystems formande i vår galax, därefter uppkomsten av liv (vad det nu är) på jorden och evolutionen fram till oss, och så vårt språk i olika varianter, som bl.a. möjliggjorde byteshandel och teknisk utveckling som gav upphov till kapitalismen med dess missbruk av naturen och med stora inbördes problem – strukturer vars framtida existens vid universums början var fullständigt oförutsägbar (och därför är unik) och som nu håller på att förstöras tack vare vår uppfinningsrika förmåga att överleva i dessa system. Tänk att det har behövts ett helt universum för att åstadkomma detta! Det borde kännas som ett stort ansvar att vända utvecklingen i en mindre destruktiv riktning. En omöjlig uppgift för var och en av oss, som det kan kännas lugnast att inte alls tänka på – en attityd som minst av allt ger ett lugnande resultat.
Så vi har egentligen inget val, vi måste göra det som är omöjligt för var och en.
Vi, eller så många som möjligt av oss, måste alltså samverka på något sätt så att en process som går i en annan riktning kan börja. Det behövs delvis gemensamma, väl genomtänkta och utprövade, och därför trovärdiga, grundläggande (inte alltför detaljerade) handlingsplaner som visar hur vårt destruktiva ekonomiska system ska kunna omvandlas till ett mera resilient system.
Själva omvandlingen av ett socioekonomiskt system till ett annat kräver kunskaper om hur båda systemen fungerar eftersom delar av båda systemen (deras psyko-socio-ekonomiska strukturer) under en tid nödvändigtvis kommer att konfronteras med varandra – och då är det viktigt att så många som möjligt (så gott det går) vet vad som kan hända och hur man kan undvika oönskade resultat.
Det gäller också vårt förhållande till ekosystemen. Vi måste sträva efter en mera socialt resilient (och alltså demokratisk) ekonomi också för att den måste kunna styras så att även ekologiska hänsyn tas, vilket kräver ständigt uppgraderade kunskaper om hur ekosystemen fungerar.
Förhoppningsvis kan vår mejlväxling vara ett litet led i denna strävan.
/Bo
Tack för ditt omfattande svar Bo, från ”Big bang” till kapitalismen!
Själv så funderar jag återkommande vilka svaren kan bli, på min fråga. Och jag tänker mig då orsakssambanden från mänsklighetens ’barndom’ fram till idag. Det är ju trots allt inom denna tidsrymd som vi kan söka dessa orsakssamband, tänker jag mig.
Om vi tänker oss att mänsklighetens ’barndom’ utgår ifrån ett någorlunda ’normalt, rättvist och jämlikt’ leverne – vilket ju borde vara en logisk tankegång – så måste det någonstans ’på vägen’ ha framkallats ett ’onormalt, orättvist och ojämlikt’ leverne. Och jag menar att detta senare leverne har satt sin prägel på mänsklighetens ödesdigra fortsättning. Vi har ju bevis för denna ’orättvisa’ tusentals år tillbaka i historien.
Jag är av den åsikten att när väl det ’rättvisa’ levernet fick stryka på foten för det ’orättvisa’ då blev det i praktiken omöjligt att vrida denna ’orättvisa’ till ’rättvisa’. Om du förstår hur jag menar? Detta skulle i så fall innebära att redan för tusentals år sedan – när den ’orättvisa’ strukturen var etablerad – så skulle man (nu i efterhand) kunna räkna sig fram till att den dåvarande strukturen inte kunde bli hållbar i längden. Vilket, menar jag, också har besannats.
Mänsklighetens ’orättvisa’ och därmed destruktiva samhällsstruktur har, vill jag påstå, ’fortplantat’ sig in i vår tid så därför betraktar jag kapitalismen som, så att säga, en ’naturlig’ fortsättning/förlängning av den orättvisa och destruktiva utveckling som startades redan för tusentals år sedan. Nu har denna destruktiva utveckling tagit sådana dimensioner att själva vår civilisation står på spel, med hela vårt ekologiska ramverk.
Alltså menar jag att det är nödvändigt att förstå orsakssambanden till varför mänskligheten nu står inför sina allvarligaste ödesfrågor någonsin. Om nu dessa -som jag påstår – orsakssamband kan vara svaren på den fråga som jag ställde i förra mejlet?
/Jan
Jag håller med om att ”det är nödvändigt att förstå orsakssambanden till varför mänskligheten nu står inför sina allvarligaste ödesfrågor någonsin”, men jag har nog en annan syn på orsakssamband rent generellt än vad du har. Jag utgår från en syn på materien som ”bestående” av ofullkomligt stabila ’mönster’ av ’stående vågor’. Stabiliteten är alltid ofullkomlig eftersom de stående vågorna ständigt påverkas av vågor, som kan anlända ’utifrån’ men även (särskilt om ’mönstret’, i form av en större ’struktur’, är sammansatt av ’ofullständigt integrerade’ beståndsdelar) kan cirkulera inuti denna struktur – och därigenom t.ex. bli utsatt för en upprepad förstärkning som till slut förändrar eller bryter ner strukturen. Komplicerade strukturer kan vara extra sårbara, men de kan ibland – som t.ex. ’levande’ strukturer och ’resilienta’ samhällen – ha ’mekanismer’ som återställer dem sedan de har deformerats av någon påverkan utifrån.
Både våra ekologiska och sociala system har alltid varit så komplicerade att de säkert både har hotats och förstörts av, men också har kunnat ’försvara’ sig mot ’yttre störningar’ (t.ex. oväder eller resursförbrukning, som kan ha fortplantat sig i strukturerna som ’inre störningar’, t.ex. sociala missförhållanden). Våra levande system, sett som en helhet som har utgått från encelliga organismer med DNA-strukturer, har varit oerhört resilient eftersom liknande DNA-strukturer fortfarande är verksamma. Men många delstrukturer har varit så kortlivade att de inte kan betraktas som resilienta. Samtidigt har nya resilienta strukturer uppstått under evolutionen.
Jag tror att detsamma gäller våra historiska samhällen, det vill säga att de kan ha utvecklat sig i alla möjliga riktningar under historiens gång på grund av liknande processer av ’uppgång’ och ’nedgång’.
Det kan alltså, men måste inte, ha varit så att nuvarande missförhållanden är ett resultat av missförhållanden för tusentals år sedan.
Jag håller med om att ”det är nödvändigt att förstå orsakssambanden till varför mänskligheten nu står inför sina allvarligaste ödesfrågor någonsin”, men då handlar det snarare om att förstå sådana processer som jag har försökt beskriva ovan. Historiska sammanhang är svåra att tolka eftersom de ofta handlar om unika händelseförlopp som kan bero av många faktorer som inte har registrerats.
Man måste samla en mängd kunskaper om liknande händelseförlopp och jämföra dem för att sedan kunna dra generella slutsatser om vilka effekter som olika politiska åtgärder kan ha i olika situationer. Och då måste historieforskningen kombineras med bl.a. sociologiska och andra kunskaper och mera teoretiska resonemang, som jag försökte göra här – vet inte hur begripligt det blev. Hoppas i alla fall att det var någorlunda ’korrekt’.
/Bo
Intressant Bo att vi tydligen har skilda syner på orsakssambanden som ligger till grund för dagens samhällsstrukturer.
”Historiska sammanhang är svåra att tolka eftersom de ofta handlar om unika händelseförlopp som kan bero av många faktorer som inte har registrerats.”
De ’stora grundläggande historiska sammanhangen’ anser jag vara lättolkade. Enligt mig så handlar dessa om strukturella maktambitioner som alltså tog sin början för ett antal tusentals år sedan och, som synes, har ’lyckats’ överleva in i vår egen tid. Alltså medvetna mänskliga handlingar med syftet att ’forma’ våra dåtida samhällen efter egna maktambitioner. Vad dessa handlingar har lett till känner vi mycket väl till.
Jag kan därmed inte betrakta dessa handlingar som ”unika händelseförlopp” utan jag ser dem istället som ’normativa händelseförlopp’ från den härskande klassen, eftersom det ju är denna klass som i egenskap av makthavare ’ansvarar’ över våra ”historiska sammanhang”. Dessa, som jag benämner, ’normativa händelseförlopp’ (strukturell orättvisa och ojämlikhet) återupprepas ju i princip på liknande sätt ända in i vår tid.
Ett annat sätt att försöka förstå dagens ’ödesfrågor’ kan göras genom att ’backa bandet’ från dagens verklighet och där se hur i stort sett samma strukturella förhållanden utspelar sig för hundra år sedan, tusen år sedan och vidare tusentals år bakåt i tiden. Det kan inte vara någon slump att liknande strukturell orättvisa utspelar sig för tusentals år sedan.
”Både våra ekologiska och sociala system har alltid varit så komplicerade att de säkert både har hotats och förstörts av, men också har kunnat ’försvara’ sig mot ’yttre störningar’ (t.ex. oväder eller resursförbrukning, som kan ha fortplantat sig i strukturerna som ’inre störningar’, t.ex. sociala missförhållanden).”
När det gäller ”våra sociala system” så kan jag inte se att dessa ”har kunnat ’försvara’ sig mot ’yttre störningar’, (som kan ha fortplantat sig i strukturerna som ’inre störningar’, t.ex. sociala missförhållanden)”.
Jag betraktar ”våra sociala system” som oförmögna att ’försvara’ sig eftersom de har blivit och är inlemmade i en maktstrukturell orättvisa som genom årtusenden har gjorts ’permanenta/normativa’.
/Jan
”Intressant … att vi tydligen har skilda syner på orsakssambanden som ligger till grund för dagens samhällsstrukturer.”
Ja, av ditt senaste mejl att döma, Jan, kan skillnaden vara mer avgörande än jag har kunnat föreställa mig när det gäller synen på samhällsförändringar. Så jag måste först försöka skaffa mig en bättre förståelse av ditt synsätt för att, på ett förhoppningsvis begripligt sätt, kunna föreslå ett mera användbart alternativ.
Mycket tror jag beror på att du (som oväsentliga?) utelämnar vissa faktorer som jag betraktar som väsentliga. Du skriver t.ex. att ”[de ’stora grundläggande historiska sammanhangen’ handlar om] strukturella maktambitioner som … tog sin början för ett antal tusentals år sedan och, som synes, har ’lyckats’ överleva in i vår egen tid [min kursiv]”.
Här utesluts genom de kursiverade orden åtminstone möjligheten av ’mellanliggande samhällen’ som bygger på fundamentalt annorlunda ambitioner. Ett sådant samhälle skulle till exempel kunna vara ett resultat av en kollaps på grund av missväxt och hungersnöd, där befolkningen lyckats överleva på grund av ett kvinnligt engagemang som inte har dokumenterats historiskt. Därefter skulle en ny konkurrens om makt ha kunnat uppstå och skapat en ny hierarki, utan den tidigare hierarkin som ”orsak”.
Ett sådant förlopp skulle kunna betraktas som något helt unikt, ganska unikt eller inte alls unikt. Det är ’helt unikt’ om man syftar på att det är principiellt omöjligt att kopiera förloppet exakt, men ’inte alls unikt’ om man menar att det finns många andra förlopp som mycket väl överensstämmer med en viss beskrivning – men då får beskrivningen inte vara alltför ’exakt’. Det senare gäller förstås din beskrivning av den historiska utvecklingen. Den kanske överensstämmer med många nedskrivna historiska dokument, men viktiga detaljer, som man skulle kunna få på andra sätt (t.ex. geologiska analyser av eventuella missväxtår och kanske privat brevväxling), skulle kunna ge andra resultat (t.ex. om möjliga alternativa samhällssystem – även om de historiskt har varit kortlivade och geografiskt begränsade).
I ett grovt perspektiv, begränsat av dåtidens nedskrivna dokument, kan det se ut som om historien är ett enkelt resultat av ”medvetna mänskliga handlingar med syftet att ’forma’ våra dåtida samhällen efter egna maktambitioner.” ”Vad dessa handlingar har lett till känner vi mycket väl till”, skriver du. Men, med en mera utförlig syn på orsakssamband, så finns det naturligtvis också andra bidragande orsaker (som det alltid gör). Frågan är hur viktiga de kan vara. Oerhört viktiga tror jag – inte minst sådana faktorer som har bidragit till att forma makthavarnas medvetanden. Det är något som ofta ’glöms bort’ (naturligtvis för att det är svårt att studera) – men att det är svårstuderat gör det inte mindre viktigt att ta hänsyn till i resonemang om hur historien utvecklas.
Framför allt handlar det om ekonomiska processer, som bidrar till maktkoncentration, inte bara som resultat av redan etablerade makthavares beslut utan också som ett sammansatt resultat av bland annat en mängd mindre ekonomiska producenters och konsumenters handlingar. Sådana processer är viktiga, inte minst när det gäller att formulera nya ekonomiska modeller.
”Jag betraktar ”våra sociala system” som oförmögna att ’försvara’ sig eftersom de har blivit och är inlemmade i en maktstrukturell orättvisa som genom årtusenden har gjorts ’permanenta/normativa’.”
Jag tror att det leder fel att uttrycka sig så absolut om förmåga. Alla levande strukturer som har existerat under en inte försumbar tid har antagligen kunnat göra det för att de har en viss resiliens enligt vår definition i förordet: ”uthållighet, förmåga till motstånd och, vid behov, kreativ återställning av ekologiska, ekonomiska och/eller sociala strukturer”. Att sedan den ”kreativa återställningen” av ”våra sociala system” inte har skett utan en problematisk deformering av deras strukturer är ett problem som, i princip, kan hanteras på olika sätt. Möjligen genom återställning(?) till mera rättvisa strukturer, men kanske hellre genom ekonomiska ombildningar, t.ex. enligt ’Ekodemokrati’.
Det här blev långt, men det senaste mejlet berörde verkligen viktiga frågor, som tål att diskuteras. Hoppas du orkar igenom det 🙂
/Bo
Mycket intressant Bo!
”Ett sådant samhälle skulle till exempel kunna vara ett resultat av en kollaps på grund av missväxt och hungersnöd, där befolkningen lyckats överleva på grund av ett kvinnligt engagemang som inte har dokumenterats historiskt. Därefter skulle en ny konkurrens om makt ha kunnat uppstå och skapat en ny hierarki, utan den tidigare hierarkin som ”orsak”.”
Angående ”möjligheten av ’mellanliggande samhällen’ som bygger på fundamentalt annorlunda ambitioner”:
Efter exempelvis en ”kollaps på grund av missväxt och hungersnöd” så ställer jag en fråga till oss båda? Varför uppstår det troligtvis ”en ny konkurrens om makt”?
Mitt svar blir: att den strukturella samhällsordningen är så ’grundligt förankrad’ socioekonomiskt att ”en ny konkurrens om makt”, så att säga, tillhör den ’normativa’ ordningen. Och därmed ligger ”den tidigare hierarkin som ’orsak’ ”. Det är detta, som jag kallar, ’normativa’ händelseförlopp som har blivit så ödesdigert för våra samhällen. Vi lever ju, menar jag, idag under i princip en likartad maktstruktur som under exempelvis 1500-talet, med vissa – ej grundläggande – ’justeringar’ naturligtvis.
En fråga: måste det uppstå ”konkurrens om makt”?
Mitt svar blir: nej det måste inte det om den samhälleliga strukturen är uppbyggd på ’samarbete’. När jag studerar våra samhällens historia så ser jag inga tecken på att ’samarbete’ skulle utmärka den strukturella ordningen. Därav mina kanske absoluta åsikter.
Instämmer i ditt resonemang om ”faktorer som har bidragit till att forma makthavarnas medvetanden”. I dessas medvetanden ingår ju ’självklarheten’ att det är skillnad på människa och människa, om du förstår hur jag menar?
”Alla levande strukturer som har existerat under en inte försumbar tid har antagligen kunnat göra det för att de har en viss resiliens enligt vår definition i förordet: ”uthållighet, förmåga till motstånd och, vid behov, kreativ återställning av ekologiska, ekonomiska och/eller sociala strukturer”.”
Här betraktar jag ”alla levande strukturer” egentligen som ’en’ struktur. Alltså just den strukturen som jag anser har dominerat våra samhällen, i alla fall under överskådlig tid. I denna struktur ingår naturligtvis kapitalismen som ju saknar ovanstående ”förmågor”.
/Jan
————————————————————————————————–
September 2019
Politiska diskussioner 20
”Konkurrens – som problematisk drivkraft!”
En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
”Varför uppstår det troligtvis ’en ny konkurrens om makt’ [Efter exempelvis en ’kollaps på grund av missväxt och hungersnöd’]?”
Eftersom sammanhanget kan vara avgörande kan det vara bättre att formulera frågan så här: ’Under vilka omständigheter är det troligt att ’en ny konkurrens om makt’ uppstår?’
Det enkla svaret är: ’i bristsituationer’ – vilket måste utvecklas eftersom det finns olika slag av bristsituationer, t.ex. psykosociala resp. materiella.
De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier, som innebär att eftertraktade sociala positioner endast tilldelas ett fåtal. Sådana konkurrensskapande sociala bristsituationer kan alltid undvikas eller minskas genom demokratisk organisering – men det har säkert varit mycket sällsynt i brist på trovärdiga alternativ.
De materiella bristsituationerna är mera komplicerade eftersom de också i så hög grad kan påverka de psykosociala faktorerna. Om tillgången på nödvändiga livsmedel är så stor att dessa räcker till alla, om de bara fördelas någorlunda jämnt, kan en demokratisk organisering vara en lösning – under förutsättning att den presenteras på ett övertygande sätt och att gamla hierarkiska traditioner inte är alltför starka. (Att helt utesluta detta som en historisk, möjlighet är onödigt och skulle kunna utgöra ett hinder för framtida försök med bättre förutsättningar.)
Allvarligare bristsituationer, där inte ens en jämlik fördelning har varit en möjlig lösning, kan ha inträffat tidigare i historien och verkligen haft motsatta (dvs. auktoritära) psykosociala konsekvenser, så att konkurrens för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor har uppfattats som nödvändig – vilket den faktiskt kan ha varit för de som var tillräckligt starka och ville rädda sitt liv, trots att detta kan ha haft dödliga konsekvenser för andra. I sådana fall kan alltså materiella förhållanden ha varit grundläggande orsaker till vissa auktoritära attityder (oavsett vilka andra sociala attityder, från tidigare epoker, de kan ha överlagrats på).
När det gäller att urskilja olika strukturer, så kan man förstås alltid betrakta alla strukturer tillsammans (alla sociala system tillsammans med ekosystemen) som en enda struktur eftersom det inte finns några skarpa gränser mellan dem som hindrar kausala flöden. Men eftersom vissa strukturer interagerar mer intensivt med somliga strukturer än med andra kan man alltid göra tillfälliga avgränsningar för att lättare analysera olika förhållanden. Det kan då ofta vara ’praktiskt’ att urskilja olika överlagringar som resultat av olika orsaksflöden (som jag gjorde sist i förra stycket).
/Bo
Att en ”demokratisk organisering” är själva ’fundamentet’ för att finna ’lösningar’ på de ”bristsituationer” som du räknar upp, anser jag naturligtvis som helt grundläggande.
”De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier …”
Här menar jag att ”sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier” har tillkommit just eftersom ’samhället’ har – hur ska jag förklara det – ’normaliserat’ dessa ”makthierarkier”. Makten har ’tagits’ och genom historiens lopp blivit en ’normaliserad’ ”tradition”. Alltså, menar jag, går det inte att ”skapa” en ”tradition om makthierarkier”. En ”makthierarkies tradition” tillkommer, menar jag, genom våld – med allt vad det innebär – och saknar därmed alla former av ”demokratisk organisering”.
”De materiella bristsituationerna”, anser jag, är underordnade de ”(psyko-)sociala bristsituationerna” helt enkelt beroende på att ”makthierarkiernas” strukturella utformning är sådan att ”demokratisk organisering” har omöjliggjorts. Som historien visar så är det alltid ’folken’ som lider ’materiell brist’.
”Allvarliga bristsituationer …. så att konkurrens för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor har uppfattats som nödvändig ….”
Ja och det kan ju liknas med den tid vi lever i nu! Alltså att det betraktas som helt ’normativt’ att konkurrera ”för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor” – och som du skriver också nödvändigt.
/Jan
”Makten har ’tagits’ och genom historiens lopp blivit en ’normaliserad tradition’. [Det går] inte att ’skapa’ en ’tradition om makthierarkier”. En ’makthierarkisk tradition’ tillkommer … genom våld … och saknar därmed alla former av ’demokratisk organisering’.”
Det verkar som om vi använder ordet ’skapa’ i olika betydelser. Du skriver att det inte går ”att ’skapa’ en ’tradition om makthierarkier” men att en ”’makthierarkisk tradition’ tillkommer … genom våld” (mina kursiver). Så jag antar att du med ”skapa” menar ett medvetet skapande. När jag skrev ”De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier” (ny kursivering), så hade jag lika gärna kunnat skriva ”tillkommer genom”, för att göra det tydligare att den speciella ’sociala bristsituationen’ inte är en avsiktlig följd utan en nödvändig konsekvens av att det i makthierarkier bara finns plats för ett fåtal i en privilegierad topp, som både orsakar och orsakas av en odemokratisk konkurrens.
Samma ömsesidiga orsaksrelation finns antagligen mellan materiella bristsituationer och (psyko)sociala bristsituationer. Det är alltid ”folken” som lider mest av materiell brist. Men både materiella och sociala missförhållanden kan, som jag ser det, vara primära (alltså ’överordnade’ eller ’grundläggande’) orsaker till bristsituationer.
/Bo
Begreppet – ”tillkommer genom” – låter bättre, i mina öron. Du redde ut detta på ett ’galant’ sätt!
”Odemokratisk konkurrens”, skriver du längre ned i texten. Jag vill absolut inte ’hacka’ på dig, men när vi ändå är inne på begrepp så funderar jag över begreppet ”odemokratisk konkurrens”. Jag ställer frågan: Kan konkurrens (i betydelsen ’samhällsbyggande välfärd’) vara demokratisk? För det är väl ’samhällsbyggande välfärd’ som ska vara prioriteringen för alla våra samhällen?
/Jan
”Kan konkurrens [när det handlar om att bygga ett välfärdssamhälle(?)] vara demokratisk?”
Har jag uppfattat dig rätt i min inkopierade hakparentes? I vilket fall som helst, så håller jag med om att mitt uttryck ”Odemokratisk konkurrens” kan vara missvisande. Det var menat som en förstärkning av det odemokratiska i en maktsituation som uppkommit genom konkurrens.
Men samtidigt menar jag att ’konkurrens’, utan att vara demokratisk i sig, måste kunna finnas som tillfälliga element (uppkomna spontant eller genom demokratiska beslut) även i en demokrati. Sådana element är visserligen odemokratiska (i sig) men ändå, i viss mening, ’demokratiska’ om de har uppstått och kontrolleras med demokratiska metoder.
Det gäller förstås att vara försiktig med ”konkurrensutsättning” – men att inte alls tillåta det skulle nog vara kontraproduktivt. Vi måste i stället lära oss att hantera uppkomna konkurrenssituationer så att de inte hotar de demokratiska delstrukturer som förhoppningsvis finns i varje situation. (Man kan då behöva urskilja olika kulturella ’överlagringar’.)
/Bo
Jodå, du har uppfattat mig rätt!
Det finns mycket att resonera om när det gäller ’elementet’ konkurrens. Och i vår kapitalistiska marknadsekonomi så är ju konkurrensen helt avgörande. Man kan säga att ’allt’ går ut på att konkurrera. Den som ’vinner’ gör det på bekostnad av ’förlorarna’.
När det gäller att ”bygga ett välfärdssamhälle” – vilket alltså bör vara varje samhälles främsta prioritet – kan jag inte se någon anledning till att det ens finns ”tillfälliga element” av konkurrens. Idag konkurrerar vi alla om ’marknadsandelar’ för att överhuvud taget kunna överleva. Och detta är, som vi vet, själva ’drivkraften’ i vårt ekonomiska system. Konkurrensen leder alltså till orättvisa just för att den ’skapar’ vinnare respektive förlorare. Denna strukturella ordning är, som vi också vet, ohållbar i längden.
Jag menar att ekonomisk konkurrens kommer att sakna alla möjligheter att göra sig gällande i en ekonomisk demokrati. Man kan förenklat ställa frågan så här: Varför konkurrera om du ändå inte tjänar någonting på det? I grunden handlar det ju om ägandet av kapitalet. Är det jag som privatperson som ska äga eller är det vi alla i samhället som ska äga – alltså äga det som vi alla producerar? Svårare än så är inte ’problemet’. Jag kan inte se att den ekonomiska ’problematiken’ kring konkurrensen har med annat att göra än med ’ägandet’.
/Jan
”När det gäller att ’bygga ett välfärdssamhälle’ … kan jag inte se någon anledning till att det ens finns ’tillfälliga element’ av konkurrens.”
Du kan förstås ha rätt i att det inte finns någon anledning till att bygga ett välfärdssamhälle så att det finns ’element’ av konkurrens i det. Men sådana ”element” (jag använde det ordet för att ange en åtskillnad mellan det avsedda samhället och den eventuella konkurrensen) av konkurrens (i den allmänna betydelsen ”kamp eller tävlan, ofta mellan mer el. mindre jämbördiga parter” enligt Svensk Ordbok) kan alltid uppstå oavsiktligt i situationer där någras strävan efter ett visst mål av någon tillfällighet hindras av andras strävan efter samma mål. Detta mål skulle till exempel kunna vara en (laglig eller olaglig) tillgång till något som (åtminstone uppfattas som något) som ökar ens chans till överlevnad. Det skulle t.ex. kunna vara någon medicin som genom ett (dåligt men ändå demokratiskt) beslut tillverkats i alltför liten mängd.
Det blev komplicerat – men bra att du reagerade på det jag skrev! Jag menar helt enkelt att man inte kan bortse från att konkurrens (i den allmänna betydelsen) skulle kunna uppstå även i den mest perfekta ekodemokrati, och att man alltså måste vara beredd på att hantera sådana situationer så att de demokratiska strukturerna inte skadas.
Oskyldigare former av konkurrens (om de inte, som i vårt samhälle, går till överdrift) kan ju vara sportevenemang eller andra tävlingar med någon form av belöning. Det kan nog dröja länge innan intresset för sådant har försvunnit som en slags ’kapitalistisk kulturell överlagring’.
/Bo
”Oskyldigare former av konkurrens…” har jag ingenting emot. Det får man nog betrakta som ett ’normalt’ beteende mellan människor. Utan det är ju först när konkurrensen handlar om ’liv’ eller ’död’ – när människor på grund av den strukturella utformningen tvingas att konkurrera mot varann för att kunna överleva – som i dagens kapitalistiska samhällen där konkurrensen bryter ned ’välfärden’ och på så sätt framkallar ett samhälleligt sönderfall. Denna uppfattning tycker jag mig förstå att vi delar, du och jag.
Som sagt, det är mycket att diskutera när det gäller konkurrens. Om man funderar över frågan: att bygga samhällelig ’välfärd’ så är det, på sitt sätt, ganska fascinerande att se hur diametralt skilda synsätt som man kan ha till konkurrens. Rent förnuftsmässigt betraktar jag det som självklart att samhällelig ’välfärd’ kräver samarbete mellan människor. Alltså innan vi ’kopplar’ in en marknadsekonomi i problematiken. Jag skulle tro att de flesta resonerar på ett liknande sätt inför en sådan fråga.
Men eftersom vi nu lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så är ju konkurrensen en av ’huvudingredienserna’ i denna vår ekonomi vilket gör att ett ’förnuftsmässigt betraktande’ av frågan blir, på sätt och vis, omöjligt. Vår rådande marknadsekonomi kan ju inte ’ställa om’ till en ekonomi som bygger på samarbete. Resultatet av detta dilemma blir ju att samhället sönderfaller och där konkurrensen alltså är av avgörande betydelse.
Märkligt att begreppet konkurrens har blivit så omhuldat och rent av ’välsignat’ av vår samhälleliga elit. Samtidigt är det ju inte så märkligt ur ditt och mitt perspektiv, när vi analyserar sammanhangen.
/Jan
Nej, I brist på demokrati (i den ”heliga”, obegränsade, äganderättens namn) framstår lätt ekonomisk konkurrens som det enda skyddet mot alltmer auktoritära förhållanden – genom möjligheten att ”rösta med fötterna” mot företag som missbrukar sin begränsade frihet för att klara sig i konkurrensen med andra företag. Men den möjligheten minskar i takt med kapitalets ökande koncentration – och gradvis vänjer man sig vid alltmer auktoritära förhållanden, vars representanter man i stället tacksamt tar emot hjälp av när det gäller att försvara sig mot dem som har råkat allra mest illa ut som ett resultat av konkurrensen.
Konkurrensen skulle ”öka mångfalden” sades det. Visst, en mängd konkurrenssituationer uppstod i början av ”frisläppandet” på 1980-talet. Men det karakteristiska för konkurrens är ju att den brukar avse maximering av endast en eller ett fåtal variabler på bekostnad av en mängd andra som, för att ge framgång i konkurrensen, är mer eller mindre irrelevanta – men som kan vara samhällsviktiga på en mängd andra sätt och som på grund av konkurrensen försummas.
Väl utvecklade samarbeten brukar både kräva och gynna de rakt motsatta förhållandena – alltså både mångfald och, naturligtvis, demokrati.
/Bo
När det gäller konkurrens och ägande så utspelar sig följande scenario återkommande, ’inom’ mig:
”Vi tänker oss att vi är ombord på ett stort fartyg och att detta fartyg förliser mot en ’öde’ ö. Vi är ungefär 1000 individer som råkar ut för denna förlisning. Vi är ungefär jämt fördelade könsmässigt och åldersmässigt. Man kan alltså säga att vi representerar ett samhälle. Vi alla lever våra liv utifrån dagens rådande ekonomiska system – kapitalismen. Genom våra liv har vi lärt oss vad som gäller i denna vår rådande marknadsekonomi, för att kunna överleva.
Men nu har vi alltså – vi tusen personer – blivit strandsatta på en ’öde’ ö. I våra personliga tillhörigheter så har vi mängder med bankkort och kreditkort samt kontanter, som uppskattningsvis kan värderas till åtskilliga miljoner. Och plötsligt blir vi medvetna om att dessa ’värden’ är helt värdelösa. Efter ett tag går det också upp för oss att vi troligtvis måste leva resten av våra liv på denna ö. Olika omständigheter har gjort att någon ’räddning’ utifrån i princip är omöjlig.
Vi tusen individer inser att vi måste bygga någon form av samhälle, där vi kan få en dräglig möjlighet att leva vidare. Eftersom vi alla har kapitalismens ’regler’ i våra ’bakhuvuden’ så upptäcker vi snart att dessa ’regler’ inte kommer att fungera här på ön. Ska vi alla kunna få till ett någorlunda drägligt leverne då förstår vi att det enda tänkbara alternativet är samarbete. Med egna arbetsinsatser och unika färdigheter hos var och en, så lyckas vi, efter många ’om och men’, få till ett samhälle som vi alla känner oss tillfreds med.”
/Jan
Ett utmärkt scenario, Jan, att utgå från [något redigerat]: ”Vi tusen individer inser att vi måste bygga någon form av samhälle, där vi kan få en dräglig möjlighet att leva vidare. … vi … har [kapitalismens] ’regler’ i våra ’bakhuvuden’ [men] upptäcker … snart att dessa ’regler’ inte kommer att fungera här på ön. … det enda tänkbara alternativet är samarbete.”
Även en social struktur som bygger på samarbete kräver ett allmänt accepterat (inte alltför frihetsinskränkande) regelverk för att fungera tillräckligt förutsägbart för att gemensamma, demokratiska, beslut ska kunna förverkligas. Den första åtgärden i den här situationen måste då vara att i en ’dialektisk’ process välja och/eller utveckla samt sprida idéerna och slutligen, tillsammans med ’tillräckligt många’, komma överens om att införa ett grundläggande sådant regelverk. Därefter behövs först och främst en ’lagom omfattande’ social struktur bestående av engagerade samhällsmedlemmar som tillsammans lär sig att fungera i enlighet med detta regelverk, där en viktig uppgift bland annat är att lära resten av samhällsmedlemmarna hur regelverket fungerar, men också att ta emot och förmedla idéer om förbättringar av det redan fungerande regelverket. Det är då viktigt att detta stimulerar till – och är öppet för – sådana förändringar (som kan införas genom demokratiska beslut).
Det kan naturligtvis vara bra att utgå från redan existerande och delvis redan utprövade idéer, t.ex. de som ’Ekodemokrati’ i appendix bygger på – särskilt eftersom många tankar och vanor från det kapitalistiska samhället fortfarande kan finnas kvar hos de allra flesta.
/Bo
”Även en social struktur som bygger på samarbete kräver ett allmänt accepterat (inte alltför frihetsinskränkande) regelverk för att fungera tillräckligt förutsägbart för att gemensamma, demokratiska, beslut ska kunna förverkligas.”
Ja visst är det så! Och jag tänker mig att ”ett allmänt accepterat regelverk” kommer att ’mejslas’ fram – om inte omgående så efter en viss tid – efter liknande kollapsande scenarion. Eftersom vi alla bär ’oket’ av kapitalismen inom oss så är det naturligtvis särskilt nödvändigt att ”ett allmänt accepterat regelverk” utformas genom ”demokratiska beslut”, och vidare för att ”demokratiska beslut ska kunna förverkligas”.
Jag har svårt att se att kollapsande scenarion – och då tänker jag mig vårt rådande kapitalistiska systems framtida globala kollaps – kan utvecklas på ett annorlunda sätt än som beskrivs ovan. Men kanske har jag en alltför ’välvillig’ inställning till allas vår förmåga att forma en ”social struktur som bygger på samarbete”? Ett kollapsande scenario bör ju ändå ’säga’ oss att någonting högst ’betydelsefullt’ i scenariot innehåller grundläggande ’felaktigheter’.
Vi – som är kapitalismkritiska – är införstådda med dessa grundläggande ’felaktigheter’ men tyvärr vill jag nog påstå att det globala kapitalistiska systemet först måste kollapsa innan vi kan forma ovanstående ”sociala struktur”. (Nu kom jag in på den diskussion som vi tidigare har gått igenom på ett bra sätt.)
/Jan
”… det globala kapitalistiska systemet [måste först] kollapsa innan vi kan forma [’en social struktur som bygger på samarbete’]. (Nu kom jag in på den diskussion som vi tidigare har gått igenom på ett bra sätt.)”
Det skadar inte att ta upp ’övergångsproblematiken’ igen, eftersom den är så avgörande för alla människors och andra levande varelsers framtid och så oerhört komplicerad och svårlöst. Dessutom kan den betraktas på många olika sätt med uppmärksamhet på olika överlagrade ’ekosociala’ strukturer som interagerar med varandra.
Det största delsystemet, det globala ekologiska systemet, utnyttjas bl.a. av ett delsystem inom det mänskliga sociala delsystemet, ’kapitalismen’, som bl.a. utnyttjar (och har format efter sina ’huvudaktörers’, ’kapitalisternas’, behov) ytterligare ett delsystem: ’penningsystemet’, som används av oss alla.
Eftersom (framför allt) de kapitalistiska delstrukturerna inom detta globala system hotar att förstöra livsvillkoren för en mängd värdefulla strukturer (inte minst för oss själva) långt innan dessa kapitalistiska strukturer har förstört villkoren för sin egen existens, så bör vi redan nu göra vad vi kan för att minska detta omedelbara hot.
Jag har försökt ge en bild av hur komplicerade våra livsvillkor är genom att använda de väldigt allmänna begreppen (del)struktur och (del)system som, för att få plats i vår världs begränsade utrymme måste överlagras på varandra. Varje delsystem kan sägas ha sina egna speciella orsaksrelationer, som man bör känna till när man vill påverka dem så som man önskar. Vissa delar av varje människas medvetande kan t.ex. sägas vara delar av den kapitalistiska strukturen, som det kan vara bra att känna till när när det gäller att minska sin delaktighet i den. Vissa kunskaper om t.ex. företagande som man kan ha fått genom de kapitalistiska strukturerna kan också vara användbara när det gäller att i stället skapa nya, demokratiska strukturer. Då gäller det verkligen att vara uppmärksam på hur de nya strukturerna har överlagrats på de gamla (dvs. hur man utnyttjar de gamla kunskaperna på ett nytt sätt). Ett svårt arbete i vårt nuvarande samhälle, men i den mån man (nästan) lyckas är det möjligt att man senare kan ha stor nytta av de nya överlagringarna när de kan få en annan funktion i en ny samhällsstruktur.
Det här är svårt, och naturligtvis ännu svårare i verkligheten, men jag tror att det är viktigt att inte blunda för svårigheterna. – Och vår gamla diskussion kan utvecklas hur långt som helst!
/Bo
En bra redogörelse över ”övergångsproblematiken”!
Texten får mig att reflektera över hur olika vi och etablissemanget ser på orsakssambanden till det sociala förfallet – såväl globalt som lokalt – vilket ju då får till följd att ’lösningar’ på det sociala förfallet – enligt vårt sätt att betrakta problematiken – leder helt fel. Jag menar, den etablerade politiken förstärker det sociala förfallet vilket, enligt mig, beror på att politiken saknar insikt i orsakssambanden. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag hävdar att de politiska besluten är underställda de rådande marknadsekonomiska besluten. Bara det säger oss att vi lever långt ifrån begreppet ’demokrati’. Observera – i det här sammanhanget – hur den politiska eliten ständigt lovsjunger vår ’odiskutabla demokrati’.
Etablissemangets ’lösningar’ av det sociala förfallet leder därmed till att problematiken ’individualiseras’, vilket får till följd att människa ställs mot människa. Hur mycket än etablissemanget förnekar en sådan utveckling – ’människa mot människa’ – så är det ändå denna ’lösning’ som blir den konkreta följden av en politik som saknar insikten i orsakssambanden.
Orsakssambanden finns ju – som vi vet – att söka i ”det mänskliga sociala delsystemet, kapitalismen”. När således samhället och i synnerhet dess elit saknar förståelsen för orsakssambanden till det sociala förfallet då förstärks ju bara den destruktiva utvecklingen mot samhällelig kollaps.
Alltså är insikten om orsakssambanden helt avgörande i vilka ”delsystem” vi än tar oss an!
/Jan
”… den etablerade politiken … saknar insikt i orsakssambanden. … Etablissemangets ’lösningar’ av det sociala förfallet leder … till att problematiken ’individualiseras’, vilket får till följd att människa ställs mot människa.”
Ja, så är det! – och man kan fråga sig varför en sådan insikt saknas hos ”den etablerade politiken”. Kanske finns en del av förklaringen på individnivå (för ovanlighetens skull i våra resonemang). Politikerna är ju människor – som ofta är måna om sina privilegier – och att kritisera just de förhållanden som garanterar dessa privilegier gör man nog inte så gärna (även om insikten skulle finnas). Säkrast att endast hålla sig på individnivå, där det kan vara lätt – och ofta politiskt framgångsrikt – att använda sig av (ibland känslomässiga) argument riktade mot grupper (inte system) av individer och mot deras personliga egenskaper (ofta så ”oskyldigt” som att se dem som förlorare i konkurrensen). Inget ont (för tillfället) om dessa politiker (de flesta går inte lika långt när det gäller känslomässiga argument som de värsta bland dem) – det politiska urvalet och komplicerade (bl.a. ekonomiska) mekanismer ställer just sådana (olika långtgående) krav på politikerna – om de inte vill förlora sin ställning. Och för att undvika ’intellektuell dissonans’ kan man förtränga alla tankar om att ens position kan vara en ’produkt’ av ett orättvist system. Det är lättare att se sig som ”vinnare” i ett system som inte kan eller bör förändras.
/Bo
En viktig orsak till den – som eliten hävdar – ’framgångsrika’ kapitalismen måste därför också bestå i att ”den etablerade politiken”, i princip aldrig, kritiserar vårt kapitalistiska system. Och man kan ju undra varför detta aldrig sker när det, vill jag påstå, bevisligen går att visa systemets ökande destruktiva utveckling?
Mitt svar på denna fråga är: att ”den etablerade politiken” är underställd kapitalismens beslutsprocesser. Man kan också se det som att ”den etablerade politiken” ingår i den kapitalistiska strukturella utformningen. Vilket – om nu denna analys stämmer – borde innebära att vår så kallade ’politiska demokrati’ i själva verket bara har funktionen som ett ’vackert skyltfönster’ åt vårt rådande ekonomiska system. Jag har svårt att kunna se någon annan funktion – än den här – för ”den etablerade politiken”.
”Politikerna är ju människor – som ofta är måna om sina privilegier – och att kritisera just de förhållanden som garanterar dessa privilegier gör man nog inte så gärna (även om insikten skulle finnas).”
Därför skulle jag rent av vilja påstå att ”den etablerade politiken” i grund och botten är korrumperad. Vilket innebär att den i praktiken är ’köpt’ av den ekonomiska eliten.
”Pengar är makt”, var det väl någon som sa!
/Jan
”… ’den etablerade politiken’ är underställd kapitalismens beslutsprocesser.”
Ja, men ”den etablerade politiken” är inte formellt underställd de kapitalistiska beslutsprocesserna, där i första hand ledningarna i aktiebolag är underställda deras styrelser som i sin tur är valda av aktiemajoritetens innehavare för att tillgodose deras krav på maximal vinstutdelning och konkurrensförmåga. Hur det kapitalistiska systemet som helhet utvecklas beror på vad som händer i konkurrensen mellan de ingående företagen. Eftersom alla dessa har vinstmaximering som grundläggande mål, men har olika produktionsinriktning som medel för att uppnå detta, så har systemet en ”inbyggd” tendens att öka produktionen, eftersom detta generellt ger en ökad vinst, men samtidigt finns det ingen medveten styrning, fri från slumpmässighet, av produktionens inriktning i systemet som helhet. Inga aktörer inom detta system har på grund av konkurrensen en sådan möjlighet (så länge det inte behärskas av ett dominerande monopolföretag). Systemet måste påverkas utifrån genom olika regleringar, och det är den roll som politikerna har. Men deras möjligheter till styrning av systemet är också mycket begränsade av en mängd faktorer: av systemets inneboende svårberäknelighet, av hur penningsystemet är uppbyggt, av starka aktörer inom det kapitalistiska systemet, som kan hota med oönskade åtgärder inom systemet om politikerna inte anpassar sig efter den starka aktören vilja (sådana aktörer kan naturligtvis också rikta sig direkt till vissa politiker med ”belöningar” av skilda slag för önskade politiska beslut – alltså helt enkelt korruption).
Politikerna fungerar på så sätt som ’redskap’ för de mäktigaste kapitalisterna – särskilt när en hög grad av kapitalackumulation (dvs. ojämlikhet) har skett (vilket kan betraktas som systemet andra inneboende ’mål’ tillsammans med produktionstillväxten). Det är inom ramen för detta som dessa kapitalister kan skaffa sig en oproportionerligt stor makt, både direkt ekonomiskt och över politiker.
/Bo
”Politikerna fungerar på så sätt som ’redskap’ för de mäktigaste kapitalisterna – särskilt när en hög grad av kapitalackumulation (dvs. ojämlikhet) har skett (vilket kan betraktas som systemet andra inneboende ’mål’ tillsammans med produktionstillväxten).”
Vi uttrycker oss på lite olika sätt, vilket jag tycker är bara bra, men samstämmigheten går inte att ta miste på!
I och med att ”politikerna” fungerar som ”redskap” så bör ju detta betyda: att i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall så innebär detta likaså den ”etablerade politikens” tilltagande sönderfall. När ’helheten’ faller sönder så drabbas, som jag ser det, även ”redskapen” som ’helheten’ förfogar över. Alltså sönderfaller också hela den rådande samhälleliga strukturen. Är det inte detta sönderfall vi nu bevittnar runtom i världen? Eftersom det sker runt omkring oss så sker det naturligtvis även hos oss, måhända i ’blygsammare’ omfattning.
Det tilltagande sönderfallet kommer ’logiskt’ sett att drabba de ’fattiga’ och mest ’utsugna’ samhällena hårdast. Samtidigt så måste vi räkna med att de så kallade ’rika’ samhällena dras med i det globala sönderfallet. Och det är först när detta sker som paniken börjar sprida sig i själva det kapitalistiska systemets ”inneboende mål”.
”Inneboende mål” som alltså inte är värda att försvara. Just beroende på att de är destruktiva.
En annan frågeställning som kommer över mig då och då: Kunde kapitalismen undvikas utifrån de historiska fakta som vi har att förhålla oss till?
/Jan
” … kapitalismens tilltagande sönderfall … innebär … den ”etablerade politikens” tilltagande sönderfall.”
Ja, det är nog en riktig slutsats av det jag nådde fram till i mitt förra mejl (om vår nuvarande situation), att ”starka” kapitalister kan skaffa sig en oproportionerligt stor makt över politiker. Och jag instämmer i det, som du retoriskt frågar, att det är ”detta sönderfall vi nu bevittnar runtom i världen”, och att det ”kommer … att drabba de ’fattiga’ och mest ’utsugna’ samhällena hårdast” – och redan drabbar dem hårt! Sönderfallet är alltså inte jämnt fördelat – vilket betyder att det fortfarande finns möjligheter för de mindre drabbade i världen att bidra till att de att minska lidandet hos de mest drabbade. På så sätt skulle globala strukturer för utjämning kunna skapas som överlagrade strukturer redan nu – strukturer av en mängd olika slag, som också senare skulle kunna spela en viktig roll vid kampen för en övergång till ekodemokrati.
Slutligen: Svaret på din sista fråga måste bero på vilka historiska fakta vi väljer (för vi måste ju välja) att utgå från. Det tål att tänka på…
/Bo
Politiska diskussioner 21
”Är (var) en annan samhällsutveckling möjlig?”
Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.
Min sista fråga tog jag upp för en tid sedan och jag tar upp den igen. Kanske beroende på att vi då inte uttömde frågan så som jag hade önskat. Jag anser frågan som helt grundläggande när det gäller förståelsen av kapitalismens uppkomst.
När jag hänvisar till historiska fakta då avser jag maktstrukturella fakta i hur våra samhällen byggdes. Jag påstår alltså att våra samhällens strukturella uppbyggnad följer ett mönster sedan åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och detta mönster känns igen på det viset att våra samhällen på ett medvetet sätt byggs upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet. Detta vill jag påstå kan verifieras genom historiens gång, fram till våra dagar. Utifrån dessa historiska fakta så, menar jag, går det inte att förvänta sig ett rättvist och jämlikt samhälle idag.
Kapitalismens tillkomst ser jag som något av en ’naturlig’ fortsättning på den maktstrukturella ordning som genomsyrar våra samhällen och framför allt ’lyfter’ vårt ekonomiska system till en ’förfinad’ nivå i jämförelse med tidigare ekonomiska system.
Skulle den här kortfattade analysen av kapitalismens tillkomst stämma då, menar jag, innebär det att det skulle kunna gå att förutsäga vårt rådande ekonomiska system – från lokalt till globalt och därmed ett system som kräver tillväxt. En ekonomisk tillväxt som i längden kan förutses vara ohållbar.
Kan denna slutsats ’vetenskapligt’ beläggas då borde det underlätta för oss att gå i svaromål ”för en övergång till ekodemokrati”.
Lite kort hur jag tänker inför frågan som togs upp i mitt förra mejl.
/Jan
Din fråga: ”Kunde kapitalismen undvikas utifrån de historiska fakta som vi har att förhålla oss till?” skulle med hjälp av dina preciseringar: ”När jag hänvisar till historiska fakta då avser jag maktstrukturella fakta i hur våra samhällen byggdes” och ”våra samhällen på ett medvetet sätt byggs upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet”, kunna formuleras som en fråga om möjlighet:
Var det möjligt att undvika kapitalismen utifrån de maktstrukturella fakta vi har om hur våra samhällen på ett medvetet sätt byggdes upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet?
Ett samhällsbyggande är alltid ett resultat av en mängd olika mål, satta av en mängd individer, och det är inte nödvändigtvis så att dessa individer var medvetna om att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten. Orättvisa förhållanden har kunnat uppstå ändå på grund av strukturella förhållanden, som i sin tur har kunnat uppstå av en mängd tillfälligheter i samverkan med då existerande regelverk (som naturligtvis i sin tur kan ha varit resultat av maktfullkomlighet av olika slag).
En annan fråga uppstår: Har det någon gång varit möjligt att undvika en utveckling mot kapitalism genom ett medvetet ingripande i de aktuella samhälleliga processerna?
Problemet här är att ett sådant ingripande förutsätter kunskaper om vad kapitalismen verkligen är, hur den fungerar och att den är något som bör undvikas. Så även om det teoretiskt har varit möjligt att hindra utvecklingen så har det inte varit det i ’praktiken’ före 1800-talet, då kapitalismen redan var etablerad, eftersom de nödvändiga teorierna saknades.
Men hur är det nu – när vi har kapitalism sedan länge, historiska kunskaper om hur den har uppstått och om hur den, tillfälligt och lokalt, har kunnat stoppas samt en hel del, men tyvärr otillräckliga, kunskaper om alternativa ekonomiska och demokratiska system och, ännu mer otillräckliga, kunskaper om hur de kan hindras att urarta (och därför inte förväntar oss ”ett rättvist och jämlikt samhälle”?
Nu tror jag att det handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan i en exponentiellt växande internationell process som ständigt måste studeras, balanseras och utvecklas med hjälp av de kunskaper som samlas in, bearbetas och förmedlas till det förhoppningsvis ökande antal som är aktiva i denna process.
/Bo
Intressant diskussion Bo!
”Ett samhällsbyggande är alltid ett resultat av en mängd olika mål, satta av en mängd individer, och det är inte nödvändigtvis så att dessa individer var medvetna om att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten.”
Nej självklart så var ”dessa individer” omedvetna om ”att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten”.
Hur förklaras det? Jo den då samhälleliga eliten levde och agerade utifrån övertygelsen att mänskligheten delades upp i – hur ska jag säga – ’övermänniskor’ respektive ’undermänniskor’. Samhället formas därmed utifrån ’övermänniskans’ övertygelse att ’undermänniskans’ roll i samhället är att ’serva’ den maktägande klassen. Det var alltså det ’normativa’ sättet att strukturellt bygga samhällen. Historien visar oss åtskilligt av sådan strukturell uppbyggnad. Från antika slavsamhällen; rasåtskillnad; etniskt förtryck.
Fram till dagens ’moderna’ samhälle där eliten köper arbetskraften i sin övertygelse att denna strukturellt mänskliga åtskillnad är det ’normativa’ sättet att bygga samhällen. Helt omedvetna om att denna strukturellt mänskliga åtskillnad skapar orättvisa och ojämlikhet.
”Problemet här är att ett sådant ingripande förutsätter kunskaper om vad kapitalismen verkligen är, hur den fungerar och att den är något som bör undvikas. Så även om det teoretiskt har varit möjligt att hindra utvecklingen så har det inte varit det i ’praktiken’ före 1800-talet, då kapitalismen redan var etablerad, eftersom de nödvändiga teorierna saknades.”
Jag skulle vilja tillägga att den ’dåtida’ utvecklingen var så fullkomligt inriktad på den ’normala självklarheten’ av klasskillnader mellan människorna att detta omöjliggjorde allt som hade med rättvisa och jämlikhet att göra.
I och med att vår historiska utveckling ser ut på detta vis så, menar jag, faller det sig ’naturligt’ att denna utveckling måste leda fram till dagens kapitalism.
En annan fråga som är intressant: Kunde mänskligheten undvika denna destruktiva utveckling eller kan man på något sätt komma fram till att vår destruktiva utveckling var omöjlig att förhindra?
Ja du har helt rätt i att det idag ”handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan ….”!
/Jan
– ”Ja du har helt rätt i att det idag ’handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan ….’! [min fetstil]”
Om man bortser från fortsättningen av citatet från det sista stycket i mitt förra mejl, så menar jag att detta (dvs. ’medvetandeförändring och praktik i växelverkan’) är avgörande för all mänsklig samhällsutveckling, men ofta glömmer man bort (eller är inte medveten om) hur avgörande just växelverkan kan vara – inte sällan så avgörande att det är meningslöst (eller ointressant) att försöka avgöra vilken av de två orsaksslagen, ’medvetande’ och ’praktik’ (inklusive materiella konsekvenser av praktiken), som var den ”yttersta” orsaken.
”Kunde mänskligheten undvika [vår historiska] destruktiva utveckling eller kan man på något sätt komma fram till att [denna] utveckling var omöjlig att förhindra?”
Vissa ”destruktiva utvecklingar” kan naturligtvis ha haft rent materiella orsaker, ursprungligen fristående från både medvetande och praktik (som vulkanutbrott och stora meteoritnedfall), andra kan vara ett materiellt, oavsiktligt resultat av bl.a. mänsklig praktik (t.ex. översvämningar). Frågor (och svar) om vad mänskligheten kunde ha gjort måste handla om vilka mänskliga medvetandeförändringar (eftersom alla våra avsiktliga handlingar bara kan utgå från våra medvetanden) som hade varit möjliga under historiens lopp. Hur hade sådana förändringar kunnat fördelas mellan människorna i olika situationer? Och hur framgångsrika hade de kunnat vara?
Jag tror (förstås) att en medvetandeförändring i riktning mot de rekommendationer om samarbete m.m., som bl.a. finns i ’Ekodemokrati’, åtminstone hade ökat möjligheterna till en mindre destruktiv historisk samhällsutveckling en hel del (mer eller mindre beroende på de aktuella materiella förhållandena).
/Bo
”Medvetandeförändring och praktik i växelverkan” måste ha ’praktiserats’ av den härskande klassen – för ett antal tusentals år sedan – som gjorde det möjligt att vår historia antog en sådan destruktiv utveckling, som ju pågår ända fram i vår tid.
Vem/vilka har haft möjligheten att genomföra en ”medvetandeförändring” – under vår historias gång – som skulle kunna bryta denna destruktiva utveckling? Jag menar att ’folken’ har befunnit sig i så starkt förtryck att detta ’totala’ förtryck har omöjliggjort en brytning av vår destruktiva utveckling även om det hos ’folken’ naturligtvis måste ha ’uppstått’ insikter av ”medvetandeförändring”. Sådana ”medvetandeförändringar” har ju också skett vid ett antal tillfällen men utan att kunna bryta den destruktiva utvecklingen på ett avgörande sätt.
”Medvetandeförändringar” har alltså i praktiken endast varit förbehållet den härskande klassen. Och av ’naturliga’ skäl så har denna klass inte varit intresserade av att förändra den historiskt strukturella utveckling som alltså, i princip, varit oförändrad ända in i vår tid. Denna klass drar också därav en helt annan historisk analys av vår utveckling – man ser vår historiska utveckling istället som en konstruktiv/positiv utveckling.
Det totala förtryck som den härskande klassen utövade genom historiens lopp gör att jag kommer fram till ”… att denna utveckling var omöjlig att förhindra”, som svar på den fråga jag tidigare ställde.
/Jan
Ja, ”denna utveckling” var ganska säkert ”omöjlig att förhindra” för dem som hade ett intresse av att förhindra den. Men vi kan inte helt säkert avgöra om det då inte någon gång under historiens lopp hade varit möjligt för någon mycket kapabel grupp utanför den ’härskande klassen’ att påbörja en självförstärkande process som så småningom hade kunnat förhindra en destruktiv samhällsutveckling. Nu, med facit i hand, kan vi säga att, om det någon gång har funnits en sådan grupp (eller system av samverkande grupper) med sådana möjligheter, så kom en sådan process aldrig igång i tillräcklig omfattning för att bli historiskt registrerad som en trovärdig möjlighet till en positiv global samhällsförändring (t.ex. att Oktoberrevolutionen 1917 verkligen hade kunnat fortsätta som en global övergång till ekonomisk demokrati om bara några små missöden aldrig hade inträffat). Men nya fakta kan alltid dyka upp…
Vad betyder detta för vår situation här och nu? Det är ju bara just där, och i det tillstånd som vårt medvetande befinner sig just nu, som vi kan börja handla för att åstadkomma en förändring av världen. Och vi kan aldrig ha tillgång till all den information som vi skulle behöva för att kunna vara säkra på vad handlandet kommer att ha för effekt i det långa loppet. Vi måste helt enkelt pröva oss fram så gott det går med den begränsade information som vi har tillgång till. Därför måste vi också förbereda oss för detta, med så god information och så goda relationer som möjligt – särskilt i grupper som förbereder sig med erfarenhetsgrundad information – om t.ex. ekodemokrati.
/Bo
Den maktstrukturella destruktiva samhällsutveckling som jag påstår påbörjades för ett antal tusentals år sedan, menar jag, får en avgörande betydelse för byggandet av vår samhällsstruktur. Skulle det i efterhand kunna gå att ’bevisa’ sambandet mellan dåtidens destruktiva utveckling fram till dagens fortsatt destruktiva struktur så borde detta, på ett avgörande sätt, underlätta ’förändringsarbetet’.
Själv har jag aldrig stött på dessa tankar – att ’bevisa’ sambandet – hos någon författare. Kanske du har gjort det Bo?
Jag vill även påstå att upprättandet av stater; religioners tillblivelse; det ’normativa’ patriarkatet är resultatet av en destruktiv samhällsutveckling som bottnar i en ’tidig’ maktstruktur byggd på orättvisa och ojämlikhet.
/Jan
”Skulle det i efterhand kunna gå att ’bevisa’ sambandet mellan dåtidens destruktiva utveckling fram till dagens fortsatt destruktiva struktur så borde detta, på ett avgörande sätt, underlätta ’förändringsarbetet’.”
Vad man skulle kunna säga med någorlunda säkerhet är att samhällen med auktoritär struktur och destruktiv maktkamp har varit dominerande (när det gäller antal och kulturell påverkan) under flera tusen år före vårt århundrade. Och det är möjligt att denna dominans har bidragit till att det har varit svårare för andra, mindre auktoritära samhällsformen att utvecklas. Så mycket längre kan man kanske inte komma, eftersom det handlar om så komplexa förhållanden under så lång tid.
Frågan är vilken praktisk nytta man skulle kunna ha av ett sådant konstaterande, dvs. att en viss dominans ökar sannolikheten för en fortsatt liknande dominans. Samma förhållande skulle också kunna gälla för icke auktoritära samhällen. Är det bara ’olyckliga tillfälligheter’ för tusentals år sedan som har bidragit till att sådana samhällen är så sällsynta – om de ens existerar? Eller blir de alltid så bräckliga när de väl har etablerats att de aldrig blir långlivade. Kanske är det ’helt enkelt’ för svårt att skapa hållbara icke auktoritära strukturer. Jag tror faktiskt att det är mycket svårare och att detta kan vara den viktigaste ”orsaken” till att de är så sällsynta.
De mest oundgängliga beteendetendenser som varje levande varelse har är sådana som ökar förmågan att överleva. De enklaste fallen är sådana som omedelbart ökar en individs överlevnadschanser utan hänsyn till andra individer och som därför i en grupp kan bidra till konkurrens mellan dess ’medlemmar’. På grund av olika styrkeförhållanden kan en makthierarki uppstå mer eller mindre spontant, där de som befinner sig högre upp i hierarkin har fördelar när det gäller att tillfredsställa sina behov (t.ex. genom att utnyttja individer längre ned i hierarkin). Det här kan vara enkla men stabila strukturer, som även kan uppstå bland ’högre’ djurarter.
I icke-auktoritära strukturer måste individer ta större hänsyn till andra individers behov (om de överhuvudtaget ska vara icke-auktoritära). Det kan visserligen bidra till större hållbarhet, men ställer också så stora krav på informationsflöden och utbildning, medvetna målsättningar m.m. att detta kan vara en ganska god förklaring till deras sällsynthet.
En ökad medvetenhet om dessa krav, och förmåga att förverkliga dem, skulle kanske bästa fall kunna bidra till historiens största ökning av sådana strukturer. Men samtidigt står vi också inför en mängd av mänsklighetens allra svåraste problem – som antagligen bara kan lösas med hjälp av icke-auktoritära strukturer.
/Bo
”Kanske är det ’helt enkelt’ för svårt att skapa hållbara icke auktoritära strukturer. Jag tror faktiskt att det är mycket svårare och att detta kan vara den viktigaste ”orsaken” till att de är så sällsynta.”
Jag ser det lite på det här viset:
Till att börja med så kan vi ju fastställa att människan är ett ’flockdjur’. Hon är alltså helt beroende av ’gruppen/samhället’ för att kunna överleva. Ett sådant beroende talar ju ’logiskt’ för att det krävs samarbete inom gruppen för att den ska kunna leva vidare.
Som jag ser det så talar det emot ’logiken’ att vissa personer inom gruppen skaffar sig ’fördelar’ gentemot gruppen, som helhet. En sådan strukturell ’orättvisa’, menar jag, kommer att försvaga gruppen på sikt.
Men nu är det ju ändå så att den samhälleligt strukturella orättvisan blev den dominerande strukturella formen, som då etablerades för tusentals år sedan. Till sin ’hjälp’ för att kunna behålla och fortsätta med denna strukturella orättvisa såg den då härskande klassen till att ’bygga ut’ en ’våldsapparat’ som på sitt sätt garanterade en fortsatt bibehållen maktstruktur. Med denna ’våldsapparat’ kunde sedan samhällseliten dels underkuva sitt ’eget folk’ och dels gå ut i krig mot angränsande samhällen.
Även när det nu är så att det är dessa destruktiva samhällsstrukturer som har ’överlevt’ och ’överlevt’ ända in i vår tid så betraktar jag dessa strukturer som ohållbara.
Vad är det för samhällen som dessa strukturer har lämnat efter sig? Inte kan det vara hållbart när människorna i dessa samhällen lever sina liv i krig och elände, med allt vad därtill tillkommer?
Ändå är det dessa destruktiva samhällen som har tagit oss hit! Hur kan detta förklaras? Kanske, som du skriver, att den ”destruktiva maktkampen” blev så dominerande i den strukturella utformningen att den på sätt och vis blev omöjlig att förändra. Att denna ”destruktiva maktkamp” ändå visar sig vara ohållbar det får vi ju nu, i vår tid, bevisat av kända skäl.
/Jan
Ja, visst är mänskligheten helt beroende av samarbeten – både inom och mellan grupper av olika storlek och med olika uppgifter beroende på en mängd olika omständigheter. Men ändå kan olika slag av konkurrens och korruption ofta pågå samtidigt i en samarbetande grupp, så att det faktiskt händer att ”vissa personer inom gruppen skaffar sig ’fördelar’ gentemot gruppen, som helhet”. Det kan visserligen försvaga gruppen, men skulle ändå kunna innebära en förstärkning av livsvillkoren hos just dem som skaffat sig ’fördelar’, vilket – särskilt om dessa aktiviteter inte har krävt någon komplicerad organisering – kan förklara varför de förekommer.
Här kan begreppet ’överlagring’ (av kulturella, sociala och ekonomiska processer) kanske vara en hjälp.
Vilket samhälle som helst, som är någorlunda stabilt, tack vare dess samarbetande sociala och ekonomiska strukturer, kan överlagras av andra strukturer som ger särskilda fördelar åt vissa av samhällets medlemmar (så som beskrevs ovan). Genom att utnyttja de stabila strukturerna – utan att själva behöva vara lika stabila – kan dessa strukturer snabbt växa som ett slags överlagrade parasiter på de tidigare stabila strukturerna och få dem att försvagas något, vilket skulle kunna utnyttjas av framgångsrika individer bland de överlagrade konkurrerande strukturerna, t.ex. genom att successivt omforma de tidigare stabila strukturerna efter sina (troligen auktoritära) intressen (Hitler är väl det värsta exemplet). Ett tyvärr ganska aktuellt fenomen som samtidigt skulle kunna vara en förklaring till varför auktoritära förhållanden är så dominerande i historien. – Ett viktigt ämne att diskutera är då förstås vad ett samhälle kan göra för att förhindra detta…
/Bo
Några ytterligare funderingar:
Att våra samhällen ser ut som dom gör – det vill säga strukturellt formade utifrån maktambitioner som måhända omedvetet resulterat i sönderfallande samhällen – är mer sannolikt än att våra samhällen skulle ha formats på ett rättvist och jämlikt sätt.
Är inte detta konstaterande rätt anmärkningsvärt? Det får ju en att anta att den destruktiva utveckling som mänskligheten har upplevt fram till idag kan betecknas som ’normativ’. Denna ’normativa’ utveckling finner då ’stöd’ i vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen. Kapitalismen kan därför klassas som ett ’normativt’ ekonomiskt system. Alltså ett ekonomiskt system som ’överträffar’ andra ekonomiska system – om man får tro samhällseliten.
Vår fortsatta destruktiva strukturella utveckling följer därmed den ’normativa’ banan som vår historia en gång ’stakade ut’.
Det är nästan som att man skulle kunna tro att vår ’normativa’ historia vore förutbestämd – med tanke på den senaste diskussionen!
/Jan
Ett försök till svar:
I mitt förrförra mejl skrev jag att jag tror att ”det är mycket svårare [att skapa hållbara icke auktoritära strukturer /än auktoritära strukturer/] och att detta kan vara den viktigaste ’orsaken’ till att de är så sällsynta”.
Jag tror alltså att auktoritära strukturer kan uppstå spontant som ett resultat av individers strävanden att tillfredsställa sina individuella behov. De individer i en grupp som lyckas bäst med detta (så att det blir tydligt för andra gruppmedlemmar) kan nog därigenom få en dominerande roll i gruppen utan att några (gemensamma) beslut behöver fattas om detta.
En icke auktoritär, demokratisk struktur kan nog uppstå ’spontant’ i t.ex. en familjestruktur med nära samverkande individer, bl.a. hänsynsfulla föräldrar. Men större grupper kräver ett mera planerat gemensamt beslutsfattande och mer omfattande tillitsskapande åtgärder. Om detta inte görs i tillräcklig utsträckning (större grupper ställer större krav, t.ex. på ett utbildningssystem) så tror jag risken är stor att individuella, spontant uppkomna behov, och konkurrens om att tillfredsställa dem, i värsta fall kan komma att dominera gruppen så mycket att den riskerar att bli alltmer auktoritär.
Att alltså en utveckling mot en auktoritär struktur lättare uppstår spontant, och kanske just därför har fått sådana strukturer (åtminstone i större format) att bli vanligare än icke-auktoritära strukturer, kan förstås också ha bidragit till att de betraktas som ’normala’ och därför också ’normativa’, dvs. eftersträvansvärda. Men det är ju i själva verket de icke-auktoritära, demokratiska strukturerna som särskilt bör eftersträvas, både för att de är svårare att åstadkomma och för att de (bevisligen) får människor att må så mycket bättre.
Utan en sådan strävan (och den har bevisligen varit helt otillräcklig under historiens gång) så skulle förstås det destruktiva i vår historia kunna uppfattas som förutbestämt. Men den hade alltså inte behövt vara så destruktiv om goda kunskaper om, och erfarenheter av, demokrati hade funnits tidigare .
/Bo
Det är mycket möjligt att ditt resonemang håller och det är nog troligt att det håller när vi ser tillbaka på historien ett antal hundra år. Men när jag spekulerar kring den strukturella utvecklingen då vill jag nog röra mig tillbaks ett antal tusen år, kanske så långt tillbaks som innan den strukturella utvecklingen definitivt tog en destruktiv vändning.
Den tidiga människan, vill jag nog påstå, hade intuitiva kunskaper om demokrati – vilket alltså bör liknas med ’sunt förnuft’ och ’logik’ – eftersom det handlar om att gruppen/samhället ska kunna leva vidare. Individuella behov kan knappast i en sådan utsatt miljö göra sig tillkänna över gruppens behov. Demokrati och rättvisa i alla lägen, menar jag, är vad som gäller för alla gruppmedlemmar.
Att det sedan – ett antal tusentals år senare – urartade i en destruktiv utveckling är ju känt. Vad som riktigt iscensatte en sådan förödande utveckling är kanske omöjligt att få svar på men att utvecklingen tog den här ’vändningen’ kan nog bevisas.
Från att ha varit ett rättvist strukturellt uppbyggt samhälle under åtskilliga tusentals år så antog den fortsatta strukturella uppbyggnaden formen av en tilltagande destruktiv utveckling som fortsätter in i vår tid. Skulle kanske tro att den tidiga rättvisa strukturen överträffar vår sena destruktiva struktur med åtskilliga tusentals år.
Naturligtvis är detta spekulationer men jag menar att det finns ’vetenskapliga fakta’ som tyder på att människan – fram till det att hon blev ’bofast’ – levde sitt liv i ’harmoni’ med naturen och sina medmänniskor.
Nu för tiden behöver vi ’återupptäcka’ demokratin och rättvisan och på den vägen söka få våra samhällen i ’harmoni och balans’!
/Jan
”Den tidiga människan, vill jag nog påstå, hade intuitiva kunskaper om demokrati …”
Ja, jag var nog lite otydlig när jag skrev ”En icke auktoritär, demokratisk struktur kan nog uppstå ’spontant’ i t.ex. en familjestruktur med nära samverkande individer”. Även för tusentals år sedan kan det förstås ha funnits större grupperingar än familjer med demokratiska, både evolutionärt och erfarenhetsmässigt grundade, traditioner. Men en utvidgning av hållbara demokratiska relationer till större grupper, som till att börja med inte har så nära relationer, kan kräva så mycket ’utprövningsarbete’ m.m., att auktoritära strukturer, som mera direkta resultat av konkurrens, i stället har kommit att dominera i historien. Det kan ju vara både enklare och mer kortsiktigt tillfredsställande för en vinnare i en konkurrenssituation att med mer eller mindre våldsamma metoder åstadkomma en auktoritär struktur.
De stora ’flodkulturerna’ (i t.ex. nuvarande Kina, Indien och Egypten) för tusentals år sedan var antagligen ganska auktoritära, men ändå stabila (kanske bortsett från olika regimförändringar) eftersom bl.a. produktionen av livsförnödenheter genom olika uppfinningar var så effektiv att den möjliggjorde en avancerad arbetsfördelning som accepterades av resten av befolkningen (säkert, åtminstone delvis, genom våldsutövning). Men samtidigt skapades förstås klyftor, både internt och mellan dem och resten av världen – en värld som måste ha bestått av både små, mer eller mindre nomadiserande, folkgrupper med icke-auktoritära strukturer (kanske delvis konkurrerande med varandra) och större grupperingar med mer bofasta människor och mer auktoritär struktur.
I denna situation, med en successivt ökande befolkning på många ställen (inte minst i de rika bofasta kulturerna) finns det många möjligheter till olika konflikter med krav på snabba beslutsprocesser, vilket inte gynnar en demokratisk utveckling. Men det hindrar naturligtvis inte att det också kan ha funnits lugnare platser där en utveckling mot mera demokrati faktiskt kan ha förekommit under en lång tid, och där människor har haft ett bättre liv än på andra ställen – för att till slut ändå ha krossats av mera våldsamma, auktoritära kulturer när dessa har behövt större utrymme.
”Skulle kanske tro att den tidiga rättvisa strukturen överträffar vår sena destruktiva struktur med åtskilliga tusentals år.”
Sedan mänskligheten spridits åt olika håll i världen (troligen ursprungligen från Afrikanska kontinenten) så måste många grupper av geografiska skäl ha blivit ganska isolerade från varandra. Denna spridning måste (bl.a. på grund av jordens storlek) ha tagit tillräckligt lång tid för att ganska olika kulturer med olika språk måste ha utvecklats. Till en början måste det ha handlat om mindre grupper som kan ha haft stora möjligheter att utveckla sin kultur ganska ostört av andra kulturer och därför kunnat utveckla mycket välfungerande former av demokrati.
Det största problemet för oss – som mänskligheten aldrig har haft tidigare – är att knyta ihop en värld, full med svåra, av kapitalismen ’universaliserade’, konflikter, till en enda fungerande demokrati – med regionala, ömsesidigt solidariska självstyren. För detta behövs en kamp som även den är universaliserad och delvis överlagrad på den existerande kapitalismen så att denna så småningom oskadliggörs genom en integrerande omvandling av denna till ett system av ekonomisk demokrati och, i förlängningen, ’ekodemokrati’ (ekologisk ekonomisk demokrati). Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?
/Bo
———————————————————————
Politikens ”handlingsförlamning”
Påstående: Den rådande politiken kan omöjligen föra en ”hållbar” klimatpolitik så länge som vi har att förhålla oss till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta, mitt påstående, vill jag åter igen aktualisera eftersom så kallade samhällsforskare och ekonomiska ”experter” hela tiden pekar på våra politiker som, så att säga, huvudansvariga för att klimatmålen ej kan förverkligas.
Klimatforskningen kommer med allt dystrare prognoser för hur jordens temperaturökning går allt snabbare mot vad den tidigare har kalkylerat med. Dessa dystra siffror tillskrivs våra politiker som anses som ”handlingsförlamade”, inför vad som måste göras.
Vi måste alltså ställa frågan: Vad kan våra politiker göra? Svaret blir: De kan i stort sett inte göra någonting, som förändrar den pågående klimatkrisen.
Detta nedslående svar måste förklaras.
Vi måste förstå att politiska beslut väger lättare än ekonomiska beslut. Den maktstruktur som vi alla lever i är uppbyggd utifrån privatägt kapitalägande. När vi nu lever i denna strukturella ordning så innebär detta att ekonomiska beslutsprocesser står över politiska beslutsprocesser. Politiken har alltså att rätta sig efter vad marknadsekonomiska beslut kommer fram till.
Just detta ohållbara förhållande mellan politiken och ekonomin resulterar, som vi då kan se, i att det är vår marknadsekonomi som i grunden måste anses skyldig till att klimatmålen blir ouppnåliga. Politiska beslut står, som sagt, under de ekonomiska besluten. Denna insikt är nödvändig i förståelsen av varför klimatmålen ej går att förverkliga.
Det lustiga i sammanhanget är att våra ”toppolitiker” själva tror sig sitta på den ”yttersta” beslutsmakten i alla för samhället grundläggande frågor och problem, inräknat klimatkrisen.
Jag ska försöka förklara varför de tror detta: Våra etablerade politiker kan överhuvud taget aldrig tänka sig att kritisera vårt rådande ekonomiska system. Att leva i detta rådande system betraktas därmed som helt normgivande och därför finns det inte på ”kartan” att ens tänka sig ett annat ekonomiskt system. Och i och med att det nu inte gör det så finns det ju heller ingen anledning för den etablerade politiken att ifrågasätta den rådande ordningen. I denna ordning ingår, som vi då måste försöka förstå, att politiken ska sköta allt i samhället förutom den marknadsekonomiska ”sektorn”. Vilket betyder att den mest betydelsefulla- och därmed mest samhällspåverkande sektorn i praktiken ställs vid sidan om politikens beslutandeförmåga. Vår rådande marknadsekonomi kör sitt eget ”race”, helt utanför demokratiska politiska beslutsprocesser.
När nu den strukturella ordningen ser ut på det här viset då kan man säga att politiken saknar förståelsen för att en sådan strukturell ordning är oförenlig med kravet på en klimatpolitik som kan sägas vara hållbar.
Alltså bör vi kunna dra slutsatsen att den rådande ”toppolitiken” omöjligen kan genomdriva en ”hållbar” klimatpolitik när vi har en kapitalistisk marknadsekonomi att förhålla oss till.
Oktober 2019
Politiska diskussioner 22
”Vad kan vi göra mot det statliga våldet?”
En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
”Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?” (Bo)
”Eskalering av militärt våld”, menar jag, är intimt sammanbundet med kapitalismens tilltagande sönderfall. Och frågan är då: ”Vad kan vi göra mot det?” Mitt korta svar på denna fråga blir därför: att den viktigaste uppgiften för vår del blir att skriva om det intima sambandet mellan kapitalismens sönderfall och den militära eskaleringen.
Våra samhällen måste medvetandegöras om detta samband och också inse detta sambands tilltagande destruktiva utveckling mot den ’totala’ kollapsen. Samtidigt menar jag är det viktigt att förstå att vårt ”dysfunktionella system” måste leda till kollaps, eftersom det bygger på odemokratiska och orättvisa strukturer som saknar alla möjligheter till hållbarhet, med allt vad det innebär.
En medvetenhet om vårt rådande ”dysfunktionella system” och vad detta system leder till anser jag vara den kanske viktigaste uppgiften som vi bör ta oss an att förmedla ’utåt’. I detta arbete ingår att söka skapa en växande rörelse som kan formulera svaren på de frågor som kommer upp angående alternativen till vårt rådande ”dysfunktionella system”.
/Jan
Det kan vara bra att först studera sambandet mellan kapitalismen och behovet av en statlig polisorganisation med våldsmonopol men ändå knuten till rättssystemet och dess funktion som försvarare av status quo och därigenom det kapitalistiska regelverket. Kapitalismen kan ju ses som ett sätt för företagsamma personer att öka sin rikedom och sin ställning i samhället utan att använda fysiskt våld. Det gäller ”bara” att hålla sig till regelverket, som – av främst redan mäktiga – har utformats så att det är fördelaktigt för just dem som redan har en god ställning i samhället.
När klyftorna ökar, tack vare ’spelet’ enligt detta regelverk, så ökar de sociala spänningarna, och då (om inte förr) kan polisen behövas för att försvara ett nytt status quo, som betraktas som rättvist i den mån det har uppstått genom ett accepterat utnyttjande av det existerande regelverket – som från början borde ha betraktats som orättvist genom att det särskilt gynnar de redan välbeställda.
Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.
En kanske viktigare roll är att försvara kapitalismens möjligheter till expansion. Här sammanfaller två möjligheter: Å ena sidan kan en expansion i bästa (dvs. sämsta) fall säkras genom militära hot och våldsanvändning. Men dessutom kräver militären materiel som måste köpas in, vilket, om staten stöder kravet, gynnar vapenindustrin så att man kan tala om ett militärindustriellt komplex.
/Bo
Statens roll handlar ytterst om att vara förvaltare åt vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket i förlängningen kan betyda att kapitalismen måste försvaras med våld. På så vis blir ju eventuellt statligt våld legaliserat – hur våldsamt och brutalt det än ter sig (så som du också beskriver det hela).
”Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.”
Här vill jag föra in själva den ’maktstrukturella ordning’ – som vi för övrigt diskuterade i förra kapitlet – som historiskt har format våra samhällen och även format den ’strukturella relationen’ mellan våra samhällen.
Mellan våra samhällen råder konkurrensliknande förhållanden som, historiskt sett, har utlöst krig och elände. Och dessa konkurrensliknande förhållanden har ju sin grund i själva den ’maktstrukturella ordning’ som våra samhällen har att förhålla sig till.
Vad jag vill säga är att ’skapandet’ av stater/länder har tillkommit genom en ’maktstrukturell ordning’ som betraktar ’grannar’ ur ett konkurrensliknande förhållande och inte som ’samarbetande partners’ – vilket skulle varit en självklarhet om vår historiska utveckling byggde på demokrati och rättvisa. Alltså ser jag rådande ’statsbildningar’ som destruktiva, inhumana strukturer vars funktion är att förvalta kapitalismen och framför allt understödja de nationella kapitalistiska företagens ambitioner, som ju innebär en än mer fördjupad konkurrens. I slutändan skapar denna ’maktstrukturella ordning’ öppna konflikter mellan stater.
Ja, vad kan vi göra mot det statliga våldet?
/Jan
Ja vad kan vi göra? Säg det den som kan! … – Ska åtminstone försöka…
För det första måste vi betrakta våldsutövning i sig som något mycket problematiskt (trots dess skenbara effektivitet (t.ex. när det för politiker gäller att visa att man har tagit något problem på stort allvar). Det skadar inte bara dem som utsätts för det utan det har en oerhört stark tendens att skapa självförstärkande återkopplingar så fort det används – och för att undvika sådana återkopplingar från en motståndare som inte tvekar att använda våld som försvar kan det vara nödvändigt att fullständigt omintetgöra motståndarens möjligheter att försvara sig. Vilket, förutom långvarig fientlighet och förstörda livsbetingelser för en mängd livsformer (inte bara människor), ökar risken för allt större våldsanvändning från en mängd oförutsebara håll.
Och ändå förbereder sig staten Sverige, tillsammans med en mängd andra ”fredliga” stater, att ’hindra’ våldsanvändning från andra ”mindre pålitliga” stater med hot om ett starkt motriktat våld – helt(?) medvetna om att ett verkligt våld från en sådan ”opålitlig” stat (inte omöjligt om staten verkligen är opålitlig) måste bemötas med ett verkligt motriktat våld för att hotet om motåtgärder inte ska bli verkningslöst. Det blir alltså nödvändigt att försöka upprätthålla en bräcklig ’terrorbalans’ med ständig upprustning – tills ”förhoppningsvis” någon part kollapsar utan att konkreta krigsåtgärder har ”behövts”, men med en katastrofal obalans mellan ”segrare” och ”förlorare”.
Här behövs en radikalt annorlunda syn – även när det gäller småskaliga förhållanden, som hur man bäst kan bidra till att minska polisiärt övervåld utan att riskera våldsam upptrappning.
Det gäller förstås i första hand att försöka undvika att sådana spänningar mellan olika parter byggs upp, som kan få det att verka som att våldsamma lösningar är de enda som är möjliga för att uppnå ett önskvärt tillstånd. Ökad jämlikhet och olika tillitsskapande åtgärder (t.ex. diplomati) kan bidra till det. – Men om ojämlikheten redan är katastrofal och misstron mellan olika grupper av människor ”explosiv”, vad kan man då göra om inte våld (t.ex. en våldsam revolution) är en bra lösning?
För det första är diplomati aldrig fel, det gäller verkligen att försöka upprätthålla någon form av informationsutbyte, vad det än gäller.
För det andra är det viktigt att inse att våld är verkningslöst när det gäller att förena och engagera människor för ett gemensamt mål och dessutom onödigt om man kan få tillräckligt många med sig.
För det tredje: Med tillräckligt många människor kan det helt enkelt räcka med passivt motstånd.
Det här är förstås lättare sagt än gjort, så det måste utvecklas en hel del för att bli en användbar strategi.
/Bo
Vi ser vad vår destruktiva samhällsstruktur har gjort med oss. Strukturen har format oss till människor där vi betraktar det som normalt och normativt att utöva våld mot våra ’grannar’ om dessa våra ’grannar’ uppträder ’hotfullt’.
Stora konflikter ska ’lösas’ med våld, i vår rådande strukturella verklighet. Att ’lösa’ konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. ’Motståndaren’ ska till varje pris ’krossas’.
Detta är den verklighet vi alla lever i. Vill vi överleva? Ja det vill vi! Eftersom vi vill överleva så har vi i stort sett inget val – vi måste förhålla oss till den verklighet som gäller.
Kräver vår överlevnad att vi beväpnar oss så har vi inget annat val. Kräver vår överlevnad att vi tvingas bruka våld för att komma över livsförnödenheter så agerar vi därefter. Kräver vår situation att vi tvingas bruka våld för att ta oss från en plats till en annan, så agerar vi också därefter. Med mera, med mera.
Våldet löser däremot inte de grundläggande problemen men eftersom vår rådande samhällsstruktur till stor del är uppbyggd utifrån nödvändigheten av maktstrukturellt våld så måste vi – för vår överlevnads skull – förhålla oss och agera därefter. Ungefär på liknande sätt som vi har att förhålla oss till vår marknadsekonomi – för att kunna överleva.
/Jan
”Att ’lösa’ konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. ’Motståndaren’ ska till varje pris ’krossas’.”
”Men”, skulle kanske någon som betraktar sig som socialliberal kunna invända, ”konkurrensen är ju till för att lösa ekonomiska och andra motsättningar utan våld. Den som förlorar skadas ju inte, utan hamnar bara i ett socialt underläge, som det går att ta sig ur om man anstränger sig lite. Möjligheten att vinna och hotet att förlora stimulerar i stället till individuella initiativ så att alla blir vinnare – utom de som inte förtjänar något bättre än att hamna utanför.”
Bara ett exempel på vilken hjärtlös attityd som i en ond spiral både främjar och främjas av en nyliberal marknadsekonomi (som kanske egentligen inte är så ny).
Att ’inifrån’ och med våld försöka bryta en sådan spiral, som inkluderar både polisen, det ’fria näringslivet’ och det militärindustriella komplexet och som samtidigt i allt högre grad drar med oss alla i kampen för överlevnad, är naturligtvis direkt kontraproduktivt. I stället måste vi, så gott det går (när vi är någotsånär fria), ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip, och skapa tillitsfulla relationer mellan varann genom en mängd olika samarbeten, som bl.a. kan öka vår självständighet i förhållande till det ’etablerade’ samhället.
Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan ’alltför’ (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i.
/Bo
”Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan ’alltför’ (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i.”
Att situationen ”som vi nu befinner oss i” kommer att leda till någon form av kollaps anser jag som oundviklig. Jag menar också att vi bör betrakta denna kommande kollaps som helt nödvändig. Den bör kunna ge oss en bra möjlighet att kunna bygga en demokratisk och rättvis struktur ut den ’aska’ som vår rådande kapitalistiska maktstruktur lämnar efter sig.
Kan vi ”ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip” så är naturligtvis detta att föredra. Hur nu än kollapsen kommer att se ut så tänker jag att det är viktigt att alla görs förberedda inför detta scenario. Det får inte komma som en överraskning utan önskvärt är att vi alla är medvetna om vad som väntar och ur denna medvetenhet växer det fram en förståelse om nödvändigheten av demokrati som ska genomsyra hela vår samhällsstruktur.
Angående att ”ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip”:
Här är det viktigt att förstå kapitalismens kommande kollaps som ett ’verk’ av kapitalismen själv, utan inblandning ’utifrån’. Alltså till skillnad från de historiska exempel där ’folken utifrån’ söker störta kapitalismen.
Själv så ser jag kollapsens orsaker från kapitalismens kommande oförmåga att kunna generera tillväxt. Kanske du vill beskriva kollapsens orsaker från en annan synvinkel?
Hur som helst så menar jag att det är viktigt att kunna sätta sig in i orsakssambanden, som kommer att utlösa kollapsen. Kanske orsakssambanden finns att söka på ett helt annat ’plan’? Viktigt att diskutera!
/Jan
Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan – och frågan är hur länge stödåtgärderna kan vara tillräckliga eftersom också statlig ekonomi är en (aning mer självständig) del av samma system. När motsättningarna nu ökar i världen ökar också behovet av vapen och det blir politiskt lämpligt för regeringar att satsa extra mycket på vapenindustrin, vilket tillfälligt kan ge en stabiliserande ekonomisk tillväxt – på bekostnad av den politiska stabiliteten och i värsta fall världskrig.
Det gäller för oss att inte gå med på en sådan utveckling och alltså göra vad vi kan för att stoppa en våldsam utveckling. De som arbetar inom vapenindustrin och de som funderar på militärtjänst har ett särskilt stort ansvar, men det är viktigt att en fredsrörelse blir global och också omfattar dem i länder som våra regeringar ser som potentiella fiender.
De aktioner som görs av en fredsrörelse skulle kunna påverka tillväxten negativt och på så sätt öka risken för kollaps. Men samtidigt skulle fredsrörelsen kunna samarbeta med en rörelse för självförsörjning genom ekodemokrati som tillsammans med minskad våldsanvändning skulle kunna göra den oundvikliga kollapsen mindre destruktiv (detta skulle nog snarare vara ett resultat av ”kamp” än av ”kollaps”).
/Bo
”Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan –”
Vilket visar att staten är beredd att ge stöd ända fram till kollapsen. Därför är det inte fel att påstå att statens primära uppgift är att hålla vårt rådande ekonomiska system vid liv.
Alltså är det mycket viktigt att påtala och visa statens verkliga roll i ’samspelet’ till kapitalismen. Att tro att staten skulle kunna inta en slags ’förmedlande rättvis’ roll gentemot ’sitt’ samhälle är dömt att misslyckas.
På liknande sätt som vi kritiserar kapitalismen så måste vi också kritisera statens roll i ’sönderfallet’. Som jag ser det så universaliseras staten, bit för bit, av vårt rådande ekonomiska system och jag ser ingen möjlighet för staten att kunna bryta sig ur denna destruktiva utveckling. Statens roll kommer därför att ’fördjupas’ i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall. Detta samband, menar jag, är viktigt att vi alla förstår i dessa tider.
/Jan
Ja, det är just den förhoppningen som ligger bakom alla ’reformistiska’ (socialdemokratiska) misslyckanden med övergången till en ’demokratisk socialism’. Tron på att en statsapparat, tillsatt av ett någorlunda demokratiskt valt parlament, genom att öka sitt inflytande över ’näringslivet’ skulle kunna ’genomsyra’ detta med någon slags ’social’ demokrati. Att alltså ett demokratiskt näringsliv (med ’ekonomisk demokrati’?) är något som kan genomföras uppifrån, om det finns ett ’demokratiskt mandat’. På liknande sätt kunde också illusionen/lögnen om arbetarklassens övertagande/ägande av produktionsmedlen i det byråkratiska, ’sovjetiska’, Ryssland användas för att rättfärdiga alla dess diktatoriska beslut, även över proletariatet självt.
I båda fallen (alltså även i en borgerligt ”demokratisk blandekonomi”) har ’socialism’ i mångas ”öron” blivit liktydigt med ”odemokratiskt uppifrånstyre”. Det är ett viktigt argument för att använda ordet ’ekodemokrati’ i stället för ’socialism’ när vi menar ’ekologisk och ekonomiskt demokratisk socialism’.
Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så hur ska vi förhålla oss till den? Denna nivå, tillsammans med de lagar (inklusive grundlagen) som den borgerliga demokratin har stiftat, innehåller mycket som inte helt kan avskaffas utan problem och som delvis är ett resultat av en borgerlig kamp från tiden då den fortfarande var progressiv i förhållande till adeln och kungamakten. Jag tror att en lösning på det problemet (under en sönderfallande kapitalism) kräver en noggrann genomgång av dessa lagar – med inriktning på ett bevarande av det som fortfarande är väsentligt för en ekodemokrati, och demokratiskt styrd förändring av resten.
Ett större problem när det gäller denna högsta nivå kan militären vara, som ju alltid har varit knuten till den högsta makten för att försvara just den. Här krävs en oerhört stark folklig uppslutning, så stark att även stora delar av ’försvarsmakten’ ställer sig bakom förändringsarbetet – men inte genom att militärt angripa andra delar av militären, vilket skulle kunna få katastrofala följder, utan genom att vägra delta i militära aktioner mot den ”egna” befolkningen, liksom även mot andra länders befolkningar, som man naturligtvis bör ha utvecklat ett nära samarbete med.
/Bo
”Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så hur ska vi förhålla oss till den?”
Jag tänker så här:
Att vår sönderfallande kapitalism leder till kollaps inte bara för vår kapitalistiska marknadsekonomi utan denna kollaps kommer även att dra med sig hela vår rådande samhälleliga struktur i ett slags sönderfall. Jag menar att vår rådande samhällsstruktur i grunden är uppbyggd utifrån maktstrukturella ambitioner där i synnerhet vår rådande marknadsekonomi har ett avgörande inflytande över hur ’övriga’ samhället ska byggas strukturellt. I dessa ambitioner formas så våra institutioner och den statliga förvaltningen.
’Maktstrukturens främsta garant’ – militären – kommer, som jag ser det, naturligtvis också att dras med i kollapsen. Här har jag det svårt att se vad denna ’maktstrukturens främsta garant’ ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett ’behov’ av att angripa såväl det ’egna’ folket som ’angränsande’ folk.
Kanske har jag här en alltför optimistisk inställning till militärens framtida roll när vi står inför kollapsens faktum? Hur som helst, en viktig fråga som måste analyseras ingående.
/Jan
Ja, militärens roll är en viktig fråga, trots att den åtminstone i Sverige har spelat en ganska obetydlig roll. Men ändå verkar det finnas mycket starka intressen i Sverige för ökade militära satsningar. Motivet sägs vara att öka säkerheten i en tid av ökande internationella spänningar på grund av ökande militär aktivitet i omvärlden. Men att öka säkerheten genom ökade militära satsningar ökar också de internationella spänningarna, vilket minskar säkerheten, vilket ökar behovet av ”skydd” och samarbete med starkare makter, vilket i ännu högre grad gynnar hela det militärindustriella komplexet – vilket antas gynna den ekonomiska tillväxten och statens inkomster, som t.ex. kan användas till större satsningar på polis och militär, vilket kan behövas när den ekonomiska ojämlikheten nu ökar på grund av att den ekonomiska tillväxten, som vanligt, är sned.
Militärens roll blir på detta sätt i ”fredstid” att vara en ”tillväxtmotor” för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning. Alltså precis tvärt emot vad världen, sedd som en helhet, behöver.
Vid en kollapsande världsekonomi (som vi kanske redan ser en början till) kan spänningarna mellan olika länder, eller grupperingar av länder, öka så mycket att de hotbilder som har målats upp enligt de militära komplexens intressen ”måste” förverkligas för att hoten inte ska framstå som tomma. – Kanske kan bara en mycket stark internationell fredsrörelse förhindra detta. En rörelse som knappast har något annat val än att förena sig med alla andra rörelser som också kämpar mot en ’universaliserad’ kapitalism.
/Bo
”Militärens roll blir på detta sätt i ”fredstid” att vara en ”tillväxtmotor” för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning.”
Jo men så är det! Och det är ju exakt så som den nu rådande utvecklingen ser ut.
Kanske var jag lite otydlig i mitt förra mejl när jag skrev att:
”Här har jag det svårt att se vad denna ’maktstrukturens främsta garant’ ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett ’behov’ av att angripa såväl det ’egna’ folket som ’angränsande’ folk.”
Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. Men observera att det handlar om spekulationer – ingenting annat. Kanske utmynnar kollapsen i en fullständig tragedi.
Hur som helst så är det viktigt att vi alla blir medvetna om orsakssammanhangen som leder fram till kapitalismens kollaps. Förhoppningsvis kommer nu rörelser att växa sig starka som också kan formulera de svar som människorna i våra samhällen ställer angående kapitalismens sönderfall och vilka hållbara strukturella alternativ som måste förverkligas efter kollapsen.
Jag har alltid ställt mig frågan: Vad ska vi med militärer till om vi nu levde våra liv i en demokratisk och rättvis värld? Att vi nu inte lever våra liv i en demokratisk och rättvis värld är ju helt uppenbart. Därför finns det naturligtvis militärer och därför finns det såklart krig och elände. Min förhoppning är ju då att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen. Ett önsketänkande kanske?
/Jan
”Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. … Min förhoppning är … att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen.”
Ordet ’kollaps’ brukar nog oftast syfta på ett plötsligt och fullständigt sammanbrott, Men man bör nog också tänka sig att en ’kollaps’ av ett samhällssystem kan verka vara mindre plötslig för dem som befinner sig mitt i den. Och säkert kan den inte heller vara särskilt fullständig om de människor som fanns före kollapsen finns kvar efter den. Så det är nog bäst att betrakta kollapser som processer – som successiva (i ett historiskt perspektiv mycket snabba) övergångar från ett tillstånd till ett annat.
Om kollapsen är mycket omvälvande och dessutom dåligt förberedd är nog risken stor att en kaotisk situation uppstår med en kamp om överlevnad mellan individer och mindre grupper, där större grupper med tillgång till vapen kan komma att betrakta sig som ”ordningens upprätthållare”, kanske i konflikt med andra väpnade grupper, så att resultatet i värsta fall kan bli inbördeskrig eller världskrig.
Det gäller alltså att förbereda sig, och det bästa sättet är nog att – så gott det går före en trolig kollaps och tillsammans med så många som möjligt – etablera en del av de strukturer som skulle kunna utgöra en grundstomme till den demokratiska samhällsstruktur som förhoppningsvis en majoritet skulle kunna bli överens om efter en kollaps. För att det ska hända måste nog en hel del av dessa strukturer redan fungera så väl före, under, och efter den värsta kollapsen att man kan tala om ett (embryo till ett) ’övergångssamhälle’.
Detta kan säkert under hela övergångsprocessen utsättas för attacker av dem som ser sig som förlorare, och det gäller då att konsekvent använda sig av icke-våldsmetoder för att hindra en eskalering. – Endast på så sätt kan det militära (och polisiära) våldet övervinnas (enligt bland annat en nyutkommen översättning av en bok med titeln ”Att övervinna våldet” av Bart de Ligt (Bokförläggarna Röda Rummet).
/Bo
Tack för boktipset!
Idag utgår vi ifrån att vårt samhälle – Sverige – är det samhälle som för alltid ska gälla. Vilket då innebär att Sverige är ett samhälle som har upprättat gränser mot angränsande samhällen.
Kan denna strukturella gränsuppbyggnad ha att göra med maktstrukturella ambitioner? Om det nu är så då innebär ju detta att vårt samhälle Sverige kommer att kollapsa eftersom det har tillkommit utifrån maktstrukturella ambitioner. Alltså ambitioner som saknar demokratiska och rättvisa strukturella uppbyggnader.
Sverige som normativt framtida strukturellt samhällsbygge blir därmed en omöjlighet om vi tänker oss samhällen som demokratiska och rättvisa. Kanske detta är en alltför omtumlande tanke?
Var ska vi leva om vi inte ska leva i Sverige? En provokativ fråga som ifrågasätter dagens samhällen/stater.
/Jan
Inte särskilt lätta frågor! Jag tror det är bäst att först diskutera frågan om gränser mera generellt.
Kanske är det så att de flesta gränser mellan och inom länder är resultatet av maktambitioner, men på båda sidor om varje gräns – annars skulle expansionsmöjligheten för den ena sidan bokstavligen vara gränslös. Sådana gränser är ändå tecken på att en viss maktbalans har uppstått och att någon överenskommelse därefter har träffats för att möjliggöra administrativ verksamhet utan störande inslag på båda sidor om gränsen. Det är viktigt att dessa överenskommelser inte är ett resultat av övervåld från den ena partens sida, så att den andra sidan, med rätta, betraktar den som orättvis – även om den också skulle kunna ses som en rättvis bestraffning för tidigare oförrätter (Versaillesfreden efter första världskriget brukar ses som ett sådant exempel). En annan möjlighet är förstås att en gräns har upprättats av rent praktiska skäl för att naturförhållandena är sådana att den utgör en praktisk avgränsning mellan olika verksamheter (t.ex. vattendrag och bergskedjor.
Kanske är det bäst att de flesta gränser som har etablerats sedan generationer tillbaka inte flyttas i första taget. Det kan nog ofta vara bättre, för båda sidorna av en gräns, att i stället försöka komma överens om vilka funktioner gränsen ska ha. Framför allt bör inga gränser hindra människor att förflytta sig över dem. De bör helt enkelt bara avgränsa olika områden för praktisk administration, t.ex. när det gäller infrastruktur m.m., vilket skulle kunna beslutas demokratiskt på högre beslutsnivå än den hos de områden som gränserna avser. Både EU och FN skulle ’i princip’ kunna bidra med en sådan nivå – om de fungerade tillräckligt demokratiskt, vilket de inte gör. Men någon form av diplomatisk hjälp borde man åtminstone kunna begära.
För Sveriges del tror jag att detta betyder att vi inte behöver bekymra oss alltför mycket över själva gränsdragningarna till våra grannländer, de borde kunna betraktas som historiska faktum, som vi för länge sedan borde ha kommit till rätta med. Nu gäller det, åtminstone i första hand, att komma överens om hur vi på andra sätt kan utjämna olika orättvisor som kan förekomma mellan oss. Kanske genom någon slags övergripande ekonomisk demokrati. Olika mindre justeringar av gränserna kan kanske alltid behövas, men gamla historiska oförrätter bör nog betraktas som ’preskriberade’ när det inte längre finns några skyldiga som kan ställas till svars. Och den odemokratiska samhällsstruktur som de kan ha skapat kan alltid ”rättas till” i efterhand. Det kan ta lång tid, men jag tror inte att det finns någon annan lösning än att tålmodigt arbeta för en demokratisering just där man befinner sig.
/Bo
Ja det är komplicerade frågor! Och frågorna kanske blir än mer komplicerade när vi noterar att vår globaliserande kapitalistiska marknadsekonomi i praktiken agerar ’över’ alla gränser.
Alltså föredrar vår marknadsekonomi gränslöshet. Knepigt nog så betraktar jag en framtida demokratisk och rättvis värld också som gränslös. Med den avgörande skillnaden att framtidens demokratiska marknadsekonomi agerar lokalt och alltså inte globalt.
Hur som helst så noterar vi att dagens gränsdragande värld har uppkommit genom maktstrukturella ambitioner. Och resultaten i stort för dessa gränsdragningar är, menar jag, förödande för en mycket stor del av världens befolkning. Att det är så bör kunna ge oss ’signaler’ att våra maktstrukturella gränsdragningar skapar mer destruktiva än konstruktiva effekter dels mellan våra samhällen och dels också inom våra samhällen.
I en maktstrukturell gränsdragning uppstår en slags ’maktbalans’ mellan maktens parter, som grundar sig på militärt våld från bägge parter. Vi har alltså ’ärvt’ en värld vars gränser är upprättade utifrån maktstrukturella ambitioner där militärt våld har varit den huvudsakliga ’ingrediensen’. Vi fortsätter att leva i en värld där det militära våldet eller hotet om våld är den ’maktbalans’ som vi har att förhålla oss till.
Ska vi fortsätta leva efter denna verklighet? Ja tydligen så måste vi fortsätta räkna med denna verklighet i alla fall så länge som den rådande maktstrukturen behåller sitt grepp om oss. Vilket naturligtvis inte hindrar oss från att genomskåda och analysera allt det destruktiva som dagens samhällen/stater, med sina gränser, representerar.
/Jan
Kanske bör vi klargöra för oss lite bättre vad vi menar med orden ’gräns’, ’begränsning’. Det kan vara lärorikt att titta på dess motsats, ’gränslös’, ’obegränsad’.
Även motsatsen kan vara problematisk, särskilt när det gäller kapitalismens (och även tidigare samhällens) obegränsade tillväxt och äganderätt. När denna rätt utövas av olika aktörer på planeten uppstår så småningom (på grund av dess begränsade utrymme) konfrontationer som hindrar tillväxten och som kan bli våldsamma ända tills överenskommelser om begränsningar av (t.ex. det geografiska) utrymmet för tillväxten kan uppnås – men behovet av överträdelser kommer troligen att kvarstå så länge den grundläggande frågan om den obegränsade tillväxten är olöst.
Vi har alltså en situation där en parts behov att överskrida (eller avlägsna) en gräns motsvaras av en motparts behov att förstärka samma gräns. De geografiska gränsernas existens blir på det sättet bara ett paradoxalt symptom på kapitalismens (orealistiska) behov av gränslös tillväxt. Även om gränserna är förknippade med kapitalismen är det nog fel att se dem som orsaker till kapitalismens uppkomst.
Hur störande de gamla gränserna kan vara för uppbyggnaden av en annan samhällsstruktur beror mest på hur de används av den nya strukturen – om de inte avlägsnas. Kanske behöver andra områden för lokal administration specificeras med andra ’gränser’, som naturligtvis inte bör hindra passage. Däremot bör det naturligtvis vara tillåtet för individer att omgärda en mindre ’privat’ trädgård (kanske hyrd eller del av ett kooperativ) med ett staket som hindrar passage. Och det bör också finnas gränser (olika beroende på hur tättbebyggt samhället är) för hur stora sådana ’privata’ tomter får vara.
/Bo
Jag ser på de ”geografiska gränsernas existens” utifrån en ’konstlad’ konstruktion av den, för stunden, ’starkaste’ parten i det ständiga konkurrerandet om ’ägandet’ av geografiska områden. I denna konkurrens skapas både ’vinnare och förlorare’ ungefär på liknande sätt som när det handlar om konkurrensen om marknadsandelar i vår rådande marknadsekonomi.
Av denna ’geografiska konkurrens’ kan vi idag tydligt se skillnaden mellan den ’rika’ världen och den ’fattiga’ världen. Denna skillnad utnyttjar sedan kapitalismens inneboende prioriteringar genom att förlägga produktion i ’fattiga’ samhällen och där konsumtionen i stort sett är förbehållen den ’rika’ världen. Vårt rådande ekonomiska system har därför, som vi ser, grundläggande ekonomiska intressen av att världen är uppdelad i en ’rik’ sfär och i en ’fattig’ sfär. Att den alltså ser ut som den nu gör.
Våra rådande geografiska gränser har alltså tillkommit genom maktstrukturella syften och dessa syften har sedan blivit ’uppdukade’ inför kapitalismens inträde. Kapitalismens ständiga ’behov’ av ekonomisk tillväxt ’underlättas’ – som vi kan se – av den tidigare historiska konkurrensen om ’ägandet’ av geografiska områden.
/Jan
——————————————————————————
e – boken i pappersformat (redigerad)
”Mejlsamtal om ekodemokrati och resiliens” mellan Bo Herlin och Jan Opöien
https://www.dropbox.com/s/l4pwy2fa3f3gguc/Mejlsamtal-BoH-JanO-256s-A5-svv.pdf?dl=0
November 2019
”Måste tillväxten stoppas?”
A:
Förra veckan avslutades med gigantiska klimatdemonstrationer och inleddes med Greta Thunbergs starka tal inför FN:s extrainsatta klimatmöte i New York:
”Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”.
Tillväxt är något som ofta diskuteras i relation till miljö- och klimatkrisen och inte utan skäl. Bara de senaste veckorna har bland annat SVT gjort ett inslag om att ”Grön tillväxt inte är möjlig i stor skala” och SVT Opinion iscensatt en debatt i ämnet på bästa sändningstid.
Men frågan är mycket äldre än så, diskussionen har pågått av och till åtminstone sedan Romklubbens berömda rapport ”Tillväxtens gränser” (1972) och fick ett nyuppsving i relation till klimatet, specifikt, för tio år sedan när Tim Jackson publicerade ”Välfärd utan tillväxt?”.
Själv har jag följt debatten i tio år och landat i följande femton teser.
1. Greta Thunberg har rätt i att ”evig” ekonomisk tillväxt är en saga. Det följer logiskt av följande antaganden: all ekonomisk verksamhet kräver tillförsel av åtminstone ett minimum av energi och materia, och jorden (och universum) är begränsad. Eftersom evigheten är en väldigt lång tid kommer till slut alla tillgängliga resurser att ha förbrukats, och tillväxten måste upphöra.
2. Redan nu ser vi allvarliga konsekvenser av ekonomins växande aptit på naturresurser att exploatera: avskogning, utfiskning, föroreningar och mest allvarligt: ständigt ökande användning av fossila bränslen trots att vi vet att det leder till klimatförändring.
3. Det finns samtidigt exempel på att resurs- och miljöproblem har övervunnits eller åtminstone förbättrats, utan att den ekonomiska tillväxten har upphört. Farliga miljögifter, som DDT och freoner, har fasats ut. Smogen som länge låg tät över västvärldens industristäder har skingrats. Även om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade
klimatutsläpp aldrig har brutits på global skala har det skett på vissa platser under vissa tidsperioder.
4. Ett centralt begrepp i tillväxtdebatten är frikoppling (decoupling). Det betyder att ekonomin blir mer effektiv i relation till dess miljöpåverkan. Om exempelvis förbrukningen av fossila bränslen minskar i relation till produktionens ekonomiska värde avtar dess koldioxidintensitet. Frikoppling kommer i två smaker: Absolut frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med minskad miljöpåverkan. Relativ frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med ökningsminskning av miljöpåverkan: alltså att miljöpåverkan ökar, men i lägre takt än ekonomin växer.
5. Kapitalismen, det ekonomiska system som dominerar världen, drivs inte primärt av ekonomisk tillväxt utan av kapitalackumulation. De är besläktade men inte identiska begrepp. Ekonomiskt tillväxt är ett mått på förändringen av totalvärdet av samtliga ekonomiska transaktioner. Kapitalackumulation betyder att privat ekonomisk verksamhet syftar till att generera ett mervärde som ökar kapitalstocken. Därmed ökar den ekonomiska aktiviteten och ger ekonomisk tillväxt. Men drivkraften är privata vinster.
6. I längden kan kapitalismen inte överleva utan tillväxt. Privata vinster kan fortsätta antingen genom att expandera verksamheten eller genom att öka utsugningsgraden. Om den förbjuds att expandera måste utsugningsgraden öka. Men för det finns en absolut gräns: ingen kommer att jobba för mindre än ingenting. Därmed upphör kapitalismen. Den som vill avskaffa tillväxten ställer alltså ett revolutionärt krav: avskaffa kapitalismen.
7. Att avskaffa kapitalismen är ingen enkel sak. Många rörelser har försökt, hittills har ingen lyckats, åtminstone inte mer än delvis och temporärt.
8. Klimatkrisen är akut. Ska vi hålla oss under 1.5 grader behöver, enligt IPCC, utsläppen halveras på tio år och vara nära noll vid seklets mitt. Det kommer nog tyvärr inte att lyckas, men även två eller tre grader är betydligt bättre än skenande klimatförändring utan slut. Ett misslyckande blir, av allt att döma, fatalt.
9. Att ta klimatkrisen på fullt allvar innebär därför en skyldighet att förespråka de lösningar som på ett socialt acceptabelt sätt har störst möjligheter att lyckas avvärja det akuta hotet. Allt annat är cynism. Eftersom det är svårt att avskaffa kapitalismen inom ett par decennier bör det endast ställas som villkor för en lösning på klimatkrisen om det inte finns någon enklare väg.
10. Tillväxtkritikerna argumenterar för att grön tillväxt, det vill säga absolut frikoppling, inte är möjlig, åtminstone inte i den skala som krävs. Men ett krympande av ekonomin (nedväxt) är knappast ett mer realistiskt alternativ till att minska utsläppen. Utan frikoppling är förhållandet mellan ekonomins storlek och utsläppsnivån konstant. Det innebär att utsläppsminskning förutsätter att ekonomins storlek minskar i samma takt. För att klara klimatmålen behöver utsläppen minska med cirka 7-8 procent årligen. Under det rekordstora BNP-fallet krisåret 2008 minskade BNP med 1,7 procent. Under chockterapins 1990-tal föll den ryska BNP:n med närmare 40 procent. Men eftersom utsläppen behöver närma sig noll hade det inte räckt. Utan frikoppling behöver vi nollekonomi. Det är förstås inte möjligt, inte ens efter en socialistisk världsrevolution.
11. Alltså kräver även en nedväxtstrategi frikoppling. Ett räkneexempel. Koldioxidutsläppen kan ses som ekonomins storlek (BNP) multiplicerat med ekonomins koldioxidintensitet, det vill säga utsläpp per BNP-enhet. Om utsläppen behöver minska med sju procent per år och ekonomin växer med två procent per år behöver kolintensiteten minska med 9 procent per år. Om ekonomin i stället står stilla behöver kolintensiteten fortfarande minska med sju procent per år. Om ekonomin krymper med 2 procent per år – en permanentering av krisåret 2008 – behöver kolintensiteten minska med 5 procent. En fråga som tillväxtkritikerna är skyldiga oss ett svar på: varför är en frikoppling på fem eller sju procent per år möjligt, men nio procent omöjligt?
12. I praktiken, bortom siffrornas värld, innebär en snabb frikoppling en hög omställningstakt: att kolkraft läggs ner och ersätts av fossilfri energi, att transporter elektrifieras, att avskogningen minskar, att antalet idisslare minskar, och så vidare. Underlättas eller försvåras den omställningen av en stagnerad eller krympande ekonomi? Å ena sidan sjunker utsläppen i en ekonomi i kris, men ofta i lägre grad än BNP och bara för att återigen ta fart om ekonomin vänder. En snabb strukturomställning, å andra sidan, kräver tillgängligt kapital och tenderar att generera ökad tillväxt.
13. Om vi någon gång når en helt fossilfri ekonomi är dilemmat avskaffat. Då återstår ingen koppling alls men ekonomins storlek och (fossila) koldioxidutsläpp. Då är den akuta klimatkrisen avvärjd. Men det vore ytterst naivt att tro att inga andra miljöproblem skulle återstå. Ekonomisk tillväxt kommer alltid att vara problematiskt ur miljösynpunkt. Förr eller senare, och enligt min bedömning om betydligt kortare tid än en evighet, kommer tillväxten att behöva upphöra.
14. För att klara den akuta klimatkrisen behöver den politiseras. Enligt IPCC behöver 2-3 procent av global BNP investeras i omställningen de närmaste decennierna: en gigantisk, global Green New Deal. Vad kräver det av oss i termer av ekonomisk politik, satsningar, prioriteringar, förändrade maktrelationer, mobiliseringar, narrativ? Det tror jag blir det avgörande, snarare än huruvida omställningen påverkar ett abstrakt och tekniskt begrepp som BNP.
15. Inom det tidsfönster som står öppet för oss att klara klimatkrisen är ekonomisk tillväxt närmast ett predikament, det vill säga ett givet tillstånd. Men ur den dynamik av politiska förändringar och mobiliseringar som klimatomställningen innebär kan mycket väl ett helt annat samhälle födas och växa fram.
B:
Som tillväxtkritiker möts jag ofta av argumentet att även om ”tillväxten” är problematiskt så är det fåfängt att försöka stoppa den. Som skäl anges ibland att vi behöver tillväxt av fossilfri el, fossilfria transporter och annat för att klara klimatomställningen, och att detta kommer generera tillväxt. Ett annat skäl, senast framfört av Thomas Sterner när SVT rapporterade om omöjligheten att uppnå grön tillväxt, är att vi inte har något verktyg att stoppa tillväxten, det finns ingen stoppknapp. Ska vi slösa energi på att uppfinna denna stoppknapp eller ska vi ägna oss åt verklig omställning? A:s text i Dagens ETC framför några ytterligare argument.
Jag håller inte riktigt med om att vi saknar en stoppknapp, jag återkommer strax till det. Men oavsett: Det viktiga är inte att BNP-siffran minskar, utan att vi bryter vårt beroende av tillväxten, eftersom tillväxten är ett argument emot mycket av den politik som vore bra för världen. Tillväxten prioriteras framför allt annat – vi ”måste” ha TTIP, vapenexport till Saudiarabien och sänkt skatt på både kapital och arbete – annars hotas tillväxten. Och så vidare, och så vidare …
För att rädda klimatet behöver vi visserligen MER av vissa saker – som vindkraft, järnväg och annan infrastruktur. Men vindkraften blåser inte bort klimathotet, järnvägen åker inte iväg med våra utsläpp. Det som faktiskt leder till minskad miljöpåverkan är MINDRE fossilel, mindre bilism, minskad konsumtion av varor och tjänster. Jag håller för all del med dem som säger att OM investeringarna i förnybar energi och infrastruktur skulle generera makroekonomisk tillväxt så är det i sig inget argument emot dessa investeringar. BNP-siffran är, återigen, inte problemet som ska lösas.
Vad gäller den efterfrågade stoppknappen så menar jag att den finns. Det finns ingen knapp för att reglera själva BNP-siffran, men desto fler verktyg för att reglera miljöförstörande produktion och konsumtion. Jag har inget konkret förslag på vilken mix av regleringar, skatter och andra styrmedel vi ska använda – men att påstå att vi inte kan styra produktionen och konsumtionen också i minskande riktning, det ser jag som en trött undanflykt. Vi måste styra bort från konsumismen, och vi borde absolut inte vänta till efter klimatomställningen. Tvärtom är det en del av klimatomställningen.
Sedan detta med kapitalismen. Många verkar se det som ett väldefinierat system som vi antingen har eller inte har. Nu lever vi med kapitalismen, heter det. ”Den” måste avskaffas (alternativt inte avskaffas just nu eftersom det är för svårt). Jag tycker det är vettigare att se kapitalism som ett antal karaktärer som vi kan ha mer eller mindre av. Ungefär som marknadsekonomi och planekonomi. Vissa delar av ekonomin följer en marknadslogik, andra delar planeras, och ytterligare en del av ekonomin styrs av det stora kapitalägandet. Vi lever i en blandekonomi, och vi kan påverka blandningen. Vi kan väl blanda in mer statlig planering, och mindre kapitalism genom reformistisk politik?
Kräver kapitalismen tillväxt? Inte nödvändigtvis. All ekonomisk verksamhet genererar löner och vinster. Även bolag som inte växer har arbetsinkomster och kapitalinkomster. Kapitalinkomster kallas vinster och de är inte noll i en steady-state-ekonomi. Jag tror att A och andra faller tillbaka på Marx och den fallande profitkvoten, men det är en problematisk del av marxismen där Marx fällde krokben på sig själv (transformationsproblemet). Så även om vinstintresset gynnas av tillväxt så behöver inte kapitalägandet förintas i en ekonomi som inte växer. Företag kan vara lönsamma även i en steady-state-ekonomi – den som vill ha tips på litteratur som diskuterar detta får gärna höra av sig.
C:
Tack B för inlägget.
En fundering om stopp-knappen:
Finns väl en hel del att göra tänker jag. Sänkt arbetstid (på totalen då). Behöver antagligen kombineras med robot-skatt.
Skydda massor av mark och andra naturresurser från exploatering.
För att nämna några exempel.
Eller skulle den typen av åtgärder inte räknas som stopp-knapp?
D:
I min analys är ”marknadsekonomin” minst lika besvärlig som kapitalackkumulationen (vinsten, räntan, avkastningskraven). Min analys landar i att marknader i allmänhet och globala i synnerhet fungerar som de skall enligt ekonomiska läroböcker, men att konkurrensen driver externalisering av kostnader och en ständigt ökad produktivitet.
Externalisering kan man till viss del hantera med skatter, avgifter och regleringar, men den global handeln minskar kraftigt möjligheterna för detta – vilket ju syns i att exportindustrin är undantagen från energiskatterna, och att jordbrukarna får rabatt på dieselskatten.
Ökad produktivitet låter ju väldigt bra, men med den följer – i en kapitalistisk marknadsekonomi – oundvikligen ökad total resursanvändning. Det vore annorlunda om vi växlade in produktivitetsökningen i minskat arbete, men det fungerar inte i en konkurrensdriven ekonomi.
Marknaderna behöver begränsas. Nyliberalerna har helt rätt att det är marknaden som är motorn för tillväxt. Deras slutsats att vi därför skall låta den vara så litet reglerad som möjligt. Men det förhåller sig tvärtom, det är just därför att marknader driver tillväxten som de behöver tyglas hårt. Det är bara genom att begränsa de många olika marknadernas kontroll över våra liv som vi kan undvika tillväxtens och konkurrensens piska. Det handlar om att minska lönearbetet, minska handeln, i synnerhet den globala handeln och undanta hela områden från marknadsstyrning och konkurrens.
E:
Mycket bra artikel ETC-artikel A.
Tydlig, neutral, informativ och tillgänglig för de flesta, även de som saknar baskunskaper.
Du nämner Green New Deal som det märkligt nog fortfarande viskas om i Sverige.
Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna har möjligtvis börjat fingra på ämnet
Green New Deal (GND) är paketet som levererar en helhetslösning som inkluderar ekonomi, sociala frågor, demokrati, gröna investeringar, miljöfrågor med mera.
F:
Tack för kloka reflektioner. Jag håller med om att många fastnar i en felaktig marxistisk analys att kapitalismen kräver tillväxt för att giriga kapitalägare kräver en högre vinst och den kan inte tas från arbetarnas mervärde hur länge som helst. Enligt en enkel logik är det helt fel. Företag kan mycket väl ligga på samma omsättning och samma vinstandel år efter år. Samtidigt, om sektorn där man verkar är dynamisk med många nya konkurrenter så gäller det att inte bli utslagen av konkurrenter som strävar efter en större marknadsandel. Alltså är det konkurrensen som innebär att man som företag kan behöva växa, om sektorn växer, för att inte tappa marknadsandel och konkurrenskraft. Speciellt viktigt vid stordriftsfördelar (fallande genomsnittskostnad): med stora fasta kostnader krävs en hög omsättning för att kunna konkurrera med lågt pris. Hänger du inte med och fusionerar med andra företag så ökar risken att åka ut. Samtidigt vill företagsledningar vidmakthålla denna myt att tillväxt är nödvändigt och naturligt, som i deras fall handlar om att löner för VD och övriga chefer ofta är proportionerliga mot omsättningen.
Jag håller också med B om att det viktigaste inte är att BNP-siffran är negativ, det är snarast en konsekvens som vi måste acceptera när vi genomför en framgångsrik klimatpolitik och fasar ut fossila bränslen. A gör det lite enkelt för sig när han retoriskt frågar varför decoupling är en baggis om den innebär att CO2-utsläppen ska minska med 7% per år men är omöjlig om det handlar om 9%. Decoupling är inte främst en fråga om procent utom om legitimitet: begreppet stärker tron på att BNP-tillväxt är eftersträvansvärt. Decoupling där välbefinnande ökar och utsläpp minskar är bra! Ersätt BNP med välbefinnande så löser du logiskt dilemmat, A!
Frågan är, som B skriver, att vi måste genomföra en kraftfull och effektiv klimatpolitik ÄVEN om detta förväntas minska BNP. Självklart är det lättare att minska utsläppen med 7% än med 9% men den relevanta frågan är om det är lättare att minska utsläppen om vi inte är bakbundna av tillväxt-beroende. Och svaret på den frågan är tveklöst JA. Det som behövs inom politiken är klarsyn om vad som är mål och vad som är bivillkor. Målet är mänskligt välbefinnande och bivillkoret är att ekosystemen är resilienta och fortsätter leverera och inte närmar sig några negativa tipping points. Man behöver inte vara helt överens om exakt vad detta innebär, det finns utrymme för såväl liberaler som socialister och gröna, man kan betona individers frihet från att livsförutsättningarna rycks undan (liberaler), eller trygghet och rätt till en hållbar utveckling (socialister) eller en etik som omfattar allt levande (gröna) så länge man är överens om att ökad BNP inte är behjälpligt längre, varken som mål eller som bivillkor.
Nja, kanske ska vi undvika att BNP sjunker med 10% för det skapar social oro, alltså kan BNP vara ett bivillkor på detta sätt. Men med tanke på att det finns ett brett politiskt stöd för att expandera hållbar teknik/infrastruktur så behöver vi nog inte oroa oss för att en planerad omställning orsakar lågkonjunktur. Nerväxt får vi kanske kanske som en konsekvens, även under omställningen om vi menar allvar med att snabbt fasa ut det fossila, men knappast lågkonjunktur. Men så fort nerväxt uttalas som ett självändamål så får vi svårt att pedagogiskt förklara vad som är mål och bivillkor och konsekvens. Som B visar så torde BNP minska som en konsekvens av att vi behöver använda hela vår (imaginära) CO2-budget för att bygga en hållbar infrastruktur och att vi därför måste dra ner rejält på konsumtionen.
A:
Tack för intressanta mothugg. Mycket är vi överens om, vilket gläder mig. Ska kort beröra några av de punkterna, men för debattens skull fokuserar jag på de punkter där vi inte är överens. Så, håll till godo den som orkar…
Frånvaron av en stoppknapp tar jag inte upp i min artikel, men där är jag och B uppenbarligen överens. När jag har gått igenom de policyförslag som förts fram från nedväxtare har jag hittills alltid slagits av att a) det mesta är bra idéer som jag helt skriver under på, men som b) knappast kommer att stoppa tillväxten mätt i BNP. Men nu skriver ju även B att det inte finns någon knapp för att stoppa BNP-ökningen, så där är vi överens. Vi är även rörande överens om att det finns metoder för att stoppa miljöförstörande produktion och konsumtion.
Vad gäller det hållbara investeringsutrymmet är det en extremt intressant aspekt. Det kan absolut begränsa den typ av investeringsprogram som jag ser som nödvändigt för att klara klimatomställningen. B har givetvis helt rätt i att vindkraft inte i sig minskar utsläppen, men som framgår av min artikel tror jag inte att det inte heller är realistiskt med att minska utsläppen genom att reducera ekonomin. Därför behövs investeringar.
Den dynamiska syn på kapitalismen som B beskriver tycker jag på många sätt är rimlig, kapitalismen är inte en monolit utan föränderlig. Men för att det ska vara meningsfullt att tala om kapitalism behöver den ändå definieras på något sätt. Jag (och många med mig) hävdar att ekonomisk tillväxt är en närapå omistlig följd av kapitalismen. Här tycker vi olika, och så vitt jag kan se på två sätt (profitkvotens fallande tendens är inte en av dem).
1. Vi ger förmodligen olika stor betydelse åt frågor som rör makt och inflytande. I princip är det enkelt att säga att mer av ekonomin borde planeras eller styras av det offentliga eller löntagare (jag är för alla tre). I praktiken är alla sådana förändringar smärtsamma, svåra och kräver mobilisering. Kapitalet försvarar nämligen sina intressen. Jag skymtar ofta en teknokratisk politiksyn hos nedväxtare: Det är bara vrida på den knappen och trycka på den pedalen så blir det bra. Tyvärr är det sällan så enkelt. Det kräver kamp. Det är av det skälet som jag beskriver tillväxt som ett predikament i det korta loppet. Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen. Jag är för den delen inte heller säker på att vi har förmågan att driva igenom en storskalig global green new deal – men jag bedömer det som i alla fall mer sannolikt.
2. Det andra rör definitionen av vad kapitalism är, men framför allt vad det är med kapitalismen som kapitalistklassen kommer att vara beredda att försvara enligt 1. Inom marxismen (som jag inte sticker under stol med att jag är influerad av) är ett produktionssystem som ger en fast avkastning på kapital inte kapitalistiskt. Det motsvaras snarast av den jordränta som feodalherrarna samlade in från sina livegna bönder, och som var ungefär lika stor från år till år. Det gav herrarna möjligheter till ett gott liv inom ramen för ett förhållandevis stillastående samhälle. Skillnaden mellan feodalism och kapitalism är bland annat något som jag tycker att ni borde vara väl bekanta med här, nämligen exponentiell tillväxt. Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar. Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP. Nu behöver man ju inte vara överens om den definitionen. Man kan ju, som både B och F om jag förstår er rätt, tycka att privat företagsamhet som levererar en stadig men inte växande vinst också är kapitalism. Men själva begreppsdefinitionen är inte det väsentliga här, utan innehållet: i det ena systemet växer kapitalet exponentiellt, i det andra inte alls. I det ena systemet ökar de privata vinsterna hela tiden, i det andra är de ungefär konstanta. Vi kalla båda systemet för kapitalism, om ni vill, det väsentliga är hur kapitalistklassen kommer att reagera på vad som är en klar inskränkning av deras ”rätt” till ändlös ackumulation (inte bara en fast ränta.) Själv tror jag att de kommer att försvara den ”rätten” till det yttersta. Jag hoppas alla förstår att jag inte är en anhängare av denna ”rätt”, vad det handlar om är om vi tror att vi kommer att kunna mobilisera till kamp mot och vinna den striden på kort sikt? Jag är inte övertygad om det. Så om det finns enklare sätt att rädda klimatet så satsar jag hellre på dem.
F tar också upp frågan om frikoppling/decoupling. Nedväxtare hävdar ofta och gärna att ”grön tillväxt är omöjlig”. Vad som då betraktas som omöjligt är att frikoppla utsläpp från ekonomins storlek. Det handlar alltså om huruvida det är möjligt att minska kolintensiteten (CO2/$). Min poäng är att om utsläppen måste minska med säg 7 % per år och ni inte tror att ekonomin ska minska i samma takt (dvs störtdyka bortom vad som öht är känt i den mänskliga historien) så är vi ju alla beroende av frikoppling/minskad kolintensitet för att uppnå den utsläppsminskningen. En lätt krympande ekonomi kräver en minskad kolintensitet med 5 % per år, en steady-state-ekonomi 7 % per år, och en lätt växande ekonomi 9 % per år. Så frågan är: varför skulle en årlig minskning av kolintensiteten med 5 % eller 7 % vara möjligt, men 9 % omöjligt? Det har jag aldrig hört en nedväxtanhängare svara på. Det tycks ju lättare med 5 än 9, men det är inte givet, vilket jag också kort berör. Men vad jag framför allt undrar över är denna tvärsäkra gräns mellan vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Skulle vara spännande höra någon utveckla det!
G:
Tack för intressant artikel A och spännande svar ni andra.
Absolut frikoppling är teoretiskt möjligt, och nerväxt är inget självändamål. Det är vi många (men inte alla) som skriver under på i detta forum.
Problemet är som B och F skriver att tillväxtkravet gör att man struntar i nödvändiga klimatåtgärder. Ett utmärkt exempel på detta är när alliansen gjorde ett tillkännagivande vid antagandet av det klimatpolitiska ramverket: ”klimatpolitiken ska vara långsiktigt effektiv och bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt.”
Detta tillväxtkrav gör att man tex vägrar minska flygtrafiken eller transportvolymen.
I praktiken gör tillväxten att det inte sker någon omställning alls. Skillnaden mellan 9 och 7 procents frikoppling är väldigt, väldigt stor.. All förnybar energi som byggs äts upp av ökad efterfrågan i dagsläget. Frikopplingen sker ju hela tiden, om den ska kallas relativ eller absolut avgörs som A skriver bara om miljöpåverkan ökar eller minskar.. I snitt ligger frikopplingen mellan World GDP och totala CO2 utsläpp på i genomsnitt ca 3% per år sedan år 2000 om jag inte räknar fel. Hade ekonomin stått still de senaste 19 åren hade, allt annat lika (vilket iof antagligen är orealististk), co2-utsläppen minskat med 40% enligt min egna snabba kalkyl. Men eftersom tillväxten var i genomsnitt ca 6 % per år samma period ökade utsläppen med 46%.
Det finns dessutom gränser för hur mycket förnybar energi vi kan bygga på kort tid. Dels pga koldioxidbudgeten och investeringskostnaden. Men också pga de metaller som behövs. En utredning i Storbritannien kom fram till att bara för att byta ut den nuvarande fordonsflottan i landet till elbilar skulle det behövas: ”2x world’s cobalt production, 1x world’s neodymium production, 3/4 world’s lithium production , 1/2 world’s copper production”. För att inte tala om att byta ut alla fordon eller bygga extrema mängder sol och vindkraft som också kräver resurser som de ovan.
Det Steg 3 enats om är att samhället bör släppa tillväxtkravet och fokusera på omställning. Om sedan tillväxt ändå sker är det enligt många av oss inget problem, men så länge det är ett krav försämras oddsen för en omställning markant.
D:
Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion. Till tillväxt om man så vill.
Frånvaron av stoppknapp ser jag egentligen inte som så problematisk. Jag ser heller inte att det främst är genom teknokratiska beslut man skall förändra, utan genom att förändra drivkrafterna i systemet. Om vi är tydliga i vad som är drivkrafterna så handlar det om att manipulera dem. Diskussionen om företagsamhet utan vinstkrav är bra exempel på varför ett ensidigt fokus på kapitalackumulation och vinst gör att man missar konkurrensen effekter. Vi har ju en mycket lång tradition av kooperativa, icke-kapitalistiska företag i Sverige. Men efter en kort tid av radikalism brukar de emulera kapitalismen och agerar på samma sätt. Vi måste helt enkelt begränsa konkurrensen. Varför utvecklar jag nedan.
Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning. På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning). I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik ju lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började. Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet. Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 % till mindre än 2 % på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.
Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I Industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid. I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin i efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna. Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.
Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:
Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.
Om alla som jobbar förbrukar mindre resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots det mycket omfattande effektiviseringarna.
För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.
Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.
Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.
H:
Mycket intressant artikel A!
”men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.” (D)
Instämmer i D:s inlägg! Vår kapitalistiska marknadsekonomi är boven i dramat.
”Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen.” (A)
Det knepiga med den kapitalistiska marknadsekonomin är att vi, så att säga, inte rår på den. Den lever sitt eget liv vare sig vi vill eller inte. Vill vi överleva så måste vi alla förhålla oss till dess ”inneboende regler”. Den formar våra liv till köpstarka konsumenter, på andras bekostnad.
Jag är av den åsikten att vi tyvärr saknar ”förmågan att göra oss av med den (tillväxten) på kort sikt”. En åsikt som vi i stort sett delar, A.
Hur ska vi då ”hantera klimatkrisen”? Kan opinionsskapande rörelser vara ett av de starkaste alternativen?
I:
Väldigt intressant diskussion. Jag tror jag håller med om det mesta som ni skrivit, men inte riktigt om slutsatserna. Här kommer min utläggning.
Först håller jag inte med A om att det skulle vara lättare att klara klimat och miljömålen inom tillväxtekonomin. Jag tror det är betydligt svårare. Att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet är sant, men det är ännu svårare att förändra de planetära gränserna. Det är bra om vi skapa opinion för:
1) att vi måste fokusera på omställning framför tillväxten.
2) att förbereda ekonomin på att en omställning kommer medföra stor risk för sänkt BNP, och designa ekonomin så att den klarar detta och kan upprätthålla en god välfärdsnivå.
Om vi ska skapa opinion kring detta tror jag det är bäst att inte själva propagera för att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet. Det är egentligen inte svårt, det är bara många som inte vill det. Hittills. Men med opinion kan det ändras. Och håller med B om att vi kan jobba både inom systemet och för att förändra det.
Sen tror jag D är inne på något fundamentalt. Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. Men i längden kan tillväxt bara genereras antingen genom ökad mängd arbete eller ökad input av material eller energi (ev. genom att minska konkurrensen). Därför tänker jag att det i princip är teoretiskt omöjligt med tillräcklig absolut frikoppling om vi ser till alla planetära gränser. Det kanske är teoretiskt möjligt vad gäller cO2-utsläpp genom hög input av solenergi, men då på bekostnad av andra planetära gränser genom ökad materialanvändning. Så ser jag det nu, men jag kan ändras i min uppfattning. Jag kommer tillbaka till varför jag tror det är så.
(Se denna text lite som att jag tänker högt. Jag är inte helt övertygad)
Vad skapar ekonomiskt värde?
Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. I dag gör denna effektivisering kanske främst att det är arbete som rationaliseras bort. Vi kan producera fler enheter per arbetad timma.
En mer hållbar effektivisering skulle vara att rationalisera bort input av material och energi. Det kan t.ex. åstadkommas genom en grön skatteväxling. Så vi kan producera samma mängd (i steady state) eller fler enheter (i en tillväxtekonomi) per enhet material- och energi-input. En enhet kan ju också bytas från att vara en materiell vara till att vara en tjänst, så länge den värderas till lika mycket på marknaden.
Men det är här den marxistiska analysen kommer till användning. För vad ger varan/tjänsten sitt ekonomiska värde? Den neoklassiska marginalnytta-teorin säger att det är efterfrågan styrd av preferensen i kombination med produktionskostnader. Alltså det priset som blir när den upplevda nyttan av ytterligare en vara inte längre kan produceras till den kostnad som konsumenten kan acceptera. Men detta är inget svar på frågan tycker jag. Det beskriver vad som påverkar priset upp och ner, men inte vad som ger varor ett ekonomiskt värde på lång sikt.
En konsument kan visserligen tänka sig betala ett visst pris, men den betalar ju hellre ett lägre pris, så konsumenterna kommer anpassa sig till förändringar i produktionsledet. Och vad bestämmer produktionskostnaderna? Jo, andra inköpspriser osv osv. Teorin (som jag förstått den) talar inte om hur ekonomiskt värde skapas från första början.
Min tes
Jag testar istället denna tes nu, vilken känns logisk för mig:
På lång sikt är det det (samhälleligt nödvändiga) mängden arbete + mängden input av material och energi, som avgör det ekonomiska värdet på en vara.
Dessa styrs av flöden från två kapitalstockar som är begränsade – tillgänglig arbetstid och tillgängligt naturkapital. Naturkapitalet är alltså biosfärens, klimatets och jordskorpans kapacitet att producera naturresurser och nödvändiga ekosystemtjänster, vilket är begränsat.
Exempel från en ekonomi med perfekt konkurrens och information
Det är alltså inte hur effektiv produktionen är, kvalitén eller folks preferenser som avgör en varas långsiktiga ekonomiska värde.
Skulle vi ha en perfekt konkurrens och perfekt informerade konsumenter skulle alla välja varorna till lägst pris (så ser inte ekonomin ut, men vi låtsas det för exemplets skull).
Minskar ett företag sin material- och energi-förbrukning per enhet kan företaget sänka priset och de andra företagen måste följa efter eller slås ut. När priset sänks måste det produceras fler varor för att generera tillväxt = (allt annat lika) lika mycket eller mer miljöpåverkan. Det kan teoretiskt sett bli fler fysiska varor samtidigt som mindre mängd material och energi, men om varje vara värderas lägre (pga konkurrensen) ökar inte det ekonomiska värdet.
Alternativt använder företaget effektivitetsvinsten till högre vinst eller högre löner = (allt annat lika) mer miljöpåverkan.
Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en vara kommer också behöva pressa ner priset pga. konkurrensen.
Cirkulär ekonomi då? Det är bara en annan form av effektivisering av material- och energianvändning. I en perfekt konkurrens pressas priserna ännu mer.
Personliga tjänster (som inte bygger på varuproduktion) kan inte effektiviseras i alls samma grad som varuproduktion, därför att de bygger på personlig kontakt, vilken begränsas av dygnets 24 timmar. Det enda sättet att öka tillväxten är genom mer arbete.
Ökad kvalitét då? Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en tjänst kan upplevas bidra till grön tillväxt när fler väljer tjänsten och betalar ett högre pris för den. Men priset mäts i förhållande till andra varor. Om vi ska försöka uppnå grön tillväxt med dyrare och dyrare tjänster pga. ökad upplevd kvalitét och samtidigt dyrare och dyrare materiella varor pga. höjda miljöskatter då har vi allmän prishöjning = inflation, inte tillväxt.
Digitala varor har en mycket lägre marginalproduktionskostnad så i en perfekt konkurrens med perfekt information skulle priset per vara närma sig noll. Anledningen att priser hålls uppe idag är patent och naturliga monopol.
Det finns alltså två möjligheter till tillväxt i en ekonomi med fungerande konkurrens och information.
1) Vi arbetar mer och då får ut fler enheter.
2) Vi stoppar in mer material eller energi
Exempel från en ekonomi med imperfekt konkurrens och information
I verkligheten finns inte perfekt konkurrens eller perfekt information. Där skapar företag nischer och tillfälliga monopol där de kan sätta priser högre än det ekonomiska värdet för att få ut mer vinst (som också arbetarna kan få del av om de är organiserade och bor i ett land med få fattiga som letar jobb i deras bransch).
Det finns också stordriftsfördelar, nätverkseffekter, det har också skapats patent och copyright vilket gör att priser inte kan attackeras av konkurrenter. Detta gör att priser kan hållas uppe. Konsumenter i verkligheten är irrationella och ofta inte så välinformerade. Reklamen kan därför lura dem att betala högre priser. Det har också skapats överproduktion och företag använder reklam för att skapa nya upplevda behov och laddar varor med sociala värden så att produktionen och priserna kan höjas.
Kan dessa fenomen skapa grön tillväxt då? Ja, genom att skapa artificiella knappheter minskar konkurrensens prispressning och det ser ut som vi skapar ekonomiskt värde när fler varor säljs till höga priser utan att miljöpåverkan behöver öka. Men inget verkligt värde skapas ju och det blir ett orättvist samhälle som bara tjänar vissa kapitalintressen, och där vi hela tiden måste luras in i ha-begär.
Ett annat sätt tillväxten kan frikopplas på är ju det man gjort i Sverige med t.ex. RUT – mer obetalt arbete internaliseras i BNP. Eller Facebook – data om personliga relationer blir till en vara (dock oftast för reklam för att sälja materiella produkter).
Vi ökar också skuldsättningen i samhället och möjliggör då för konsumenter utan egentlig köpkraft att få köpkraft och konsumera. Men ska lånen betalas tillbaka utan att minska konsumtionen måste nytt ekonomisk värde skapas i framtiden = framtida tillväxt. Tillväxten idag ser alltså mindre smutsig ut än vad den är, eftersom den också måste smutsa ner i framtiden (i alla fall om lånen ska betalas tillbaka).
J:
Jag instämmer i A allmänna beskrivning av kapitalismen:
”Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar. Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP.”
Jag har en delvis liknande beskrivning:
”Kapitalism kan definieras som ett system med privatägda företag som är tvungna att konkurrera för sin ekonomiska existens och där deras (och alltså deras ägares) tillgångar utnyttjas, med hjälp av inhyrd arbetskraft, som ’kapital’ – alltså så att tillgångarna genom värdehöjande produktion och vinstgivande handel blir allt större. Och man kan också tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det möjligt att tala om systemförändring (förändring inom systemet) när denna dominans har ökat (t.ex. på grund av nyliberalism) eller minskat (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll), samt om systemövergång – tills de kapitalistiska förhållandena inte längre dominerar.”
Eftersom den ’inbyggda’ konkurrensen med dess ständiga krav på privat kapitalackumulation (för att öka möjligheterna till enskild dominans och minska risken för konkurs) gör kapitalismen i princip ostyrbar, kan det vara bäst att satsa på en systemövergång av något slag. Till exempel en successiv övergång till ”ekonomisk demokrati” genom en ökning av antalet demokratiskt styrda företag som (tack vare ett demokratiskt styrt statligt finansieringssystem med statligt utgivna pengar, t.ex. enligt föreningen Positiva Pengars förslag) inte måste konkurrera med varandra för att överleva. Men samtidigt behövs det en stark rörelse ’underifrån’ för att ge tillräcklig fart åt en sådan förändring.
A:
Tänkte kort bemöta de senare inläggen i tillväxtdebatten utifrån min ETC-artikel.
Återigen är vi överens om mycket. G:s argument om att ”tillväxt-ideologin” ibland legitimerar passivitet i klimatfrågan är intressant. Även andra har varit inne på att det finns en stark ”tillväxt-ideologi” som motverkar miljöhänsyn. Jag håller med om att det kan vara så, men vill samtidigt varna för att ”tillväxt-ideologin” ganska ofta är mer av ett slagord än politisk realitet. Politiker och andra pratar gärna om tillväxt, men agerar de verkligen för att maximera tillväxten? Nej, vågar jag påstå. Och anledningen är nog att kapitalismen inte drivs av tillväxt, utan av ackumulation och vinster. Därför syftar borgerlig politik till att maximera vinster, inte tillväxt. Ibland finns ingen motsättning däremellan, men ofta gör det det. Ett exempel: för att maximera tillväxten bör vi så klart ha full sysselsättning, ju fler som arbetar, desto mer växer ekonomin. Vi vill också ha höga löneökningar, för lönehöjningar leder ju till högre konsumtion och stimulerar därmed ekonomin och tillväxten. Ändå hör vi sällan borgerliga politiker kräva full sysselsättning och höga löneökningar, och det beror förstås på att de riskerar att minska företagens vinster, eftersom de bygger på att arbetskraften inte får betalt för hela det mervärde de producerar. Jag förnekar inte att samhället, så som det är konstruerat idag, är beroende av tillväxt – men ”tillväxtideologin” är till viss del ett bländverk, en retorisk figur.
Jag tycker inte heller att G förklarar varför det är så enorm skillnad mellan 7 och 9 procents årlig minskning av kolintensiteten. Att det görs alldeles för lite idag för att minska utsläppen, att det krävs mycket större investeringar, är vi sannolikt överens om. Att det i sin tur leder till större uttag av andra naturresurser än fossila bränslen är självklart. Jag är inte så insatt i tillgången på de olika mineraler du nämner, men andra menar att det inte utgör något (akut) hot mot en omställning. Däremot illustrerar det att i tillväxt i längden är ytterst problematiskt, det anser ju jag också.
D och jag verkar vara eniga om det mesta, jag håller i stora drag med om beskrivningen av drivkrafterna i en konkurrensutsatt ekonomi. Detsamma gäller H:s inlägg. Du frågar också hur vi ska hantera klimatkrisen. Frågan är stor och svår, men om man ser till vilka typer av samhällen i historien som har varit förmögna till snabba omställningar (t ex under krigsmobiliseringar eller energiomställningar), så verkar de mest framgångsrika exemplen vara samhällen med starka stater som inte dragit sig för att intervenera i ekonomin genom regleringar, subventioner, investeringar, ransoneringar, till och med konfiskeringar. Men för att få legitimitet för en sådan politik krävs också starkt stöd från allmänheten, så opinionsskapande aktiviteter är absolut viktiga. Även J tycks i grunden enig med mina resonemang. HUR vi ska avskaffa kapitalismen(s exponentiella tillväxt) är delvis en annan fråga. Jag berör den frågan kort i slutet av min artikel: den dynamik som uppstår i kampen för klimatet kan kanske leda vidare och dra med sig kapitalismen, så som vi känner den, i fallet. En av dem som jag tycker har skrivit klokast om detta är (tillväxtkritikern och marxisten) Andre Gorz: Genom att kräva ”icke-reformistiska reformer” för att uppnå vad som är nödvändigt, snarare än det som är ”möjligt” (inom ramen för den nuvarande ordningen) tar vi successiva steg mot ett annat system.
I hävdar att det är lättare att avskaffa tillväxtekonomin än förändra de planetära gränserna. Så är det onekligen. Men jag argumenterade för något annat, nämligen att de nog är enklare att lösa den akuta klimatkrisen inom tillväxtekonomin än genom att avskaffa den. Jag håller självfallet med om att omställning är viktigare än tillväxt och har inget emot att ”designa” om ekonomin. Men det är exakt detta som jag menar är en teknokratisk hållning som bortser från att vi lever i en värld präglad av makt och konflikter. Ekonomin förändras sällan genom design, utan genom kamp. Så: vad har ni för resurser att sätta upp mot några av de största organisationerna i mänsklighetens historia, de globala storföretagen? Jag tror nämligen att de kommer att sätta in alla sina resurser, om det krävs, för att behålla sina vinster.
————————————-
”Vad skapar ekonomiskt värde?”
Följande diskussion hänger ihop med föregående!
B:
Tack I, för att du uppmärksammar den viktiga frågan om vad som skapar ekonomiskt värde. Jag ser detta som en kärnfråga för att förstå tillväxt, även om det är teoretiskt snårigt och kanske inte så lätt att kommunicera kring. Inte desto mindre är det ju helt avgörande för att förstå vad som kan frikopplas från vad. Jag gör som förra gången och knoppar av diskussionen från den förra tråden – så får vi se hur många som vill engagera sig i detta ämne.
Jag håller i stort sett med om dina resonemang, men vill ändå förtydliga lite hur jag ser på det. Jag tänker att det stämmer med vad du skriver men är lite annorlunda uttryckt. Och bortsett från en sista invändning om skuldsättningen.
- Den relevanta frågan för oss som funderar över makroekonomisk tillväxt är vad som bygger upp BNP – summan av alla värden. Det ställer andra krav på en värdeteori än om vi vill förklara priser på enskilda varor och tjänster.
- Befintliga värdeteorier bygger på arbetsvärde (klassisk teori), marginalnytta (neoklassisk teori) och olika varianter av energi/exergi (ekologisk ekonomi).
- Den neoklassiska teorin är förmodligen den bästa på att förklara priser på marknaden. Förenklat säger den att värdet är det pris där utbud=efterfrågan.
- Ett problem för neoklassikerna när vi höjer blicken är dock att priset ökar när utbudet minskar. Till exempel går oljepriset upp när det blir oljekris. Men BNP ökar inte när vi minskar utbudet av varor och tjänster. Tänk om det gjorde det – då skulle evig tillväxt vara lätt att fixa, bara att tömma alla resurser så går priserna mot oändligheten. Men nej, så funkar det inte.
- Problemet med neoklassisk teori på makronivå är att utbud och efterfrågan är beroende av varandra. Efterfrågan är lika stor som konsumenternas köpkraft, och den köpkraften genereras när konsumenterna går till jobbet och blir producenter. ”Says lag” brukar hånas för att den är en idealisering, men i stort sett är den sann i ett större perspektiv. Utbudet skapar sin egen efterfrågan. Om vi säljer varorna för X miljoner så uppstår exakt X miljoner i köpkraft (löner och vinster). Att dessa löner och vinster är snedfördelade och att marknaden ständigt är i ojämvikt är visserligen sant – men den invändningen räddar på inget sätt den neoklassiska teorin. ”Värde” på makroekonomisk nivå har helt enkelt ingenting med nyttomaximering eller utbud och efterfrågan att göra.
- Den klassiska teorin bygger i stället på produktionskostnader, och den är helt och hållet rimlig. Ju mer resurser vi satsar i produktionen, desto dyrare blir produkterna och desto högre blir BNP.
- I slutändan verkar det dock som att alla produktionskostnader kan reduceras till arbetskostnader. Råvaror och energi är i sig gratis, men har en produktionskostnad. Att gräva upp en viss mängd järnmalm tar en viss tid och betalas med en viss lön. Använder vi spadar, grävskopor och infrastruktur (gruvschakt, vägar) som hjälpmedel har det också en kostnad – det är kapitalet.
- Det är i regel kapitalägare som står för spadarna och fabrikerna – i kapitalismen är det dessa som styr produktionen och anställer arbetskraften – och lägger beslag på en del av arbetsvärdet – enligt Marx. Enligt Ricardo och Sraffa kan detta dock ses som en skälig ersättning för nedlagt arbete vid produktionen av kapitalet (som ju också kostat arbete, kapital och insatsvaror vid framställningen).
- Att den samlade produktionskostnaden ständigt ökar i ekonomin kan egentligen bara förklaras med att vi ackumulerat arbete i form av kapital som vi senare använder i produktionen. Kapital läggs till kapital, byggnader till byggnader, infrastruktur till infrastruktur. Den samlade insatsen bakom produktionen ökar – det är det som gör att BNP stiger.
- Att vi får ut mer och blir mer effektiva i produktionen är egentligen oviktigt ur ett värdeperspektiv. Kan vi framställa en viss mängd varor och tjänster med hälften så mycket insatser så halveras priset (och BNP). Åtminstone på en konkurrensutsatt marknad (vilket är en bra approximation på ekonomin som helhet – men ibland en dålig approximation för enskilda marknader).
- Det finns en ansats bland ekonomer att räkna BNP ”i fasta priser” för att komma runt det faktum att effektivare produktion ger lägre priser. Det är önsketänkande, det finns ingen metod som klarar detta. Dessutom är detta alltid en efterhandskonstruktion. Realekonomin bryr sig inte om statistikernas justeringar.
- Ekologiska ekonomer försöker ibland hitta på teorier om att vår produktion i grunden styrs av mängden energi (material och mänskligt arbete innehåller ju energi). De försöker dock i grunden knappast förklara BNP utan snarare ”värde” i någon annan (kanske mer fundamental?) dimension. Det finns förvisso korrelationer mellan BNP och energiinsatser som verkar rimliga – men i mina ögon känns de mer statistiskt relevanta än rent teoretiskt. Det finns också starka korrelationer mellan energianvändning och kapitalstockens storlek – förmodligen är det där den teoretiska länken finns.
- En slutsats av allt detta är att ”värde” i meningen ”ökad BNP” förutsätter ökade insatser av arbete och kapital (och som en följd av det, material och energi). ”Välstånd” är dock inte samma sak som värde. Vi kan i teorin (och ibland i praktiken) faktiskt framställa varor och tjänster mer effektivt – med mindre insatser – till lägre pris. Och det är ju bra! Men det skapar inte BNP-tillväxt (och inte ökade löner, vinster, skatteintäkter osv.)
- Slutligen måste jag säga emot dig I när det gäller skuldsättningen: Tillväxten handlar ju inte om konsumtion, utan om produktion (bruttonational p r o d u k t). Att köpkraften ökas genom skuldsättning ökar inte värdet av produktionen. Det kan möjligen höja priserna på kort sikt (utöver produktionskostnaderna), men jag tror inte att det är en viktig del av den långsiktiga tillväxten.
A:
Tänkte kort bemöta de senare inläggen i tillväxtdebatten utifrån min ETC-artikel.
Återigen är vi överens om mycket. G:s argument om att ”tillväxt-ideologin” ibland legitimerar passivitet i klimatfrågan är intressant. Även andra har varit inne på att det finns en stark ”tillväxt-ideologi” som motverkar miljöhänsyn. Jag håller med om att det kan vara så, men vill samtidigt varna för att ”tillväxt-ideologin” ganska ofta är mer av ett slagord än politisk realitet. Politiker och andra pratar gärna om tillväxt, men agerar de verkligen för att maximera tillväxten? Nej, vågar jag påstå. Och anledningen är nog att kapitalismen inte drivs av tillväxt, utan av ackumulation och vinster. Därför syftar borgerlig politik till att maximera vinster, inte tillväxt. Ibland finns ingen motsättning däremellan, men ofta gör det det. Ett exempel: för att maximera tillväxten bör vi så klart ha full sysselsättning, ju fler som arbetar, desto mer växer ekonomin. Vi vill också ha höga löneökningar, för lönehöjningar leder ju till högre konsumtion och stimulerar därmed ekonomin och tillväxten. Ändå hör vi sällan borgerliga politiker kräva full sysselsättning och höga löneökningar, och det beror förstås på att de riskerar att minska företagens vinster, eftersom de bygger på att arbetskraften inte får betalt för hela det mervärde de producerar. Jag förnekar inte att samhället, så som det är konstruerat idag, är beroende av tillväxt – men ”tillväxtideologin” är till viss del ett bländverk, en retorisk figur.
Jag tycker inte heller att G förklarar varför det är så enorm skillnad mellan 7 och 9 procents årlig minskning av kolintensiteten. Att det görs alldeles för lite idag för att minska utsläppen, att det krävs mycket större investeringar, är vi sannolikt överens om. Att det i sin tur leder till större uttag av andra naturresurser än fossila bränslen är självklart. Jag är inte så insatt i tillgången på de olika mineraler du nämner, men andra menar att det inte utgör något (akut) hot mot en omställning. Däremot illustrerar det att i tillväxt i längden är ytterst problematiskt, det anser ju jag också.
D och jag verkar vara eniga om det mesta, jag håller i stora drag med om beskrivningen av drivkrafterna i en konkurrensutsatt ekonomi. Detsamma gäller H:s inlägg. Du frågar också hur vi ska hantera klimatkrisen. Frågan är stor och svår, men om man ser till vilka typer av samhällen i historien som har varit förmögna till snabba omställningar (t ex under krigsmobiliseringar eller energiomställningar), så verkar de mest framgångsrika exemplen vara samhällen med starka stater som inte dragit sig för att intervenera i ekonomin genom regleringar, subventioner, investeringar, ransoneringar, till och med konfiskeringar. Men för att få legitimitet för en sådan politik krävs också starkt stöd från allmänheten, så opinionsskapande aktiviteter är absolut viktiga. Även J tycks i grunden enig med mina resonemang. HUR vi ska avskaffa kapitalismen(s exponentiella tillväxt) är delvis en annan fråga. Jag berör den frågan kort i slutet av min artikel: den dynamik som uppstår i kampen för klimatet kan kanske leda vidare och dra med sig kapitalismen, så som vi känner den, i fallet. En av dem som jag tycker har skrivit klokast om detta är (tillväxtkritikern och marxisten) Andre Gorz: Genom att kräva ”icke-reformistiska reformer” för att uppnå vad som är nödvändigt, snarare än det som är ”möjligt” (inom ramen för den nuvarande ordningen) tar vi successiva steg mot ett annat system.
I hävdar att det är lättare att avskaffa tillväxtekonomin än förändra de planetära gränserna. Så är det onekligen. Men jag argumenterade för något annat, nämligen att de nog är enklare att lösa den akuta klimatkrisen inom tillväxtekonomin än genom att avskaffa den. Jag håller självfallet med om att omställning är viktigare än tillväxt och har inget emot att ”designa” om ekonomin. Men det är exakt detta som jag menar är en teknokratisk hållning som bortser från att vi lever i en värld präglad av makt och konflikter. Ekonomin förändras sällan genom design, utan genom kamp. Så: vad har ni för resurser att sätta upp mot några av de största organisationerna i mänsklighetens historia, de globala storföretagen? Jag tror nämligen att de kommer att sätta in alla sina resurser, om det krävs, för att behålla sina vinster.
I:s värdeteoretiska resonemang har redan gett upphov till en ny debatt och även om de är intressanta så passar jag på det.
I:
Tack för genomtänkt svar och tankar B. Du förklarar det med andra ord vilket gör att i alla fall jag förstår det bättre. Detta var bra beskrivet:
”Kapital läggs till kapital, byggnader till byggnader, infrastruktur till infrastruktur. Den samlade insatsen bakom produktionen ökar – det är det som gör att BNP stiger.”
Det är alltså de samlade insatserna som gör att BNP stiger. Men det betyder väl att det inte måste vara just mänskligt arbete som är en värdeskapande insats? Mer olja eller mer solenergi borde göra samma jobb? Eller mer häst/ox-kraft förr i tiden som var energi från åkermarken. Eller mer metaller som tas upp ur gruvan, mer trä från skogen.
Jag tänker att ekosystemtjänster substituerar mänskligt arbete. Om en produktiv skog finns runt hörnet, om jorden är bördig, sjön är full med fisk och oljan lättåtkomlig kan vi hämta in resurser med lite arbete och omsätta de till höjd BNP. Men försämras ekosystemtjänserna – naturens förmåga att leverera tjänster och varor – måste vi arbeta mer för att hämta in resurserna tills det tillslut inte går med någon mängd arbete. Idag finns det dock en fördröjning i detta, för att kapitalet har kunnat hämta resurser någon annanstans ifrån om de tar slut på en plats. Så vi märker inte problemet förrän det har gått väldigt långt på global skala (typ nu snart). Naturen är också resilient och står emot/återhämtar sig/anpassar sig till ett hårt mänskligt tryck, fram till en viss gräns då resiliensen bryts och naturen kollapsar.
Om skulderna. Allt som konsumeras produceras ju någonstans. Men du menar att mycket är importerat och därför produceras i ett annat land och inte räknas in vårt lands BNP? Men allt som konsumeras har ju ett ekologiskt fotavtryck någonstans. Och lika väl måste ju skulderna betalas tillbaka, vilket betyder att nya inkomster behöver skapas för de skuldsatta, eftersom pengarna inte fanns innan utan skapades av banken iom lånet. Visst, de utlånade pengarna kan ju fortsätta cirkulera efter de lånats ut och sen återvända till låntagaren, men grejen är väl att ny köpkraft har skapats av ett lån och produktion behövs för att betala tillbaka lånet.
H:
Instämmer i B:s tankegångar: ”En slutsats av allt detta är att ”värde” i meningen ”ökad BNP” förutsätter ökade insatser av arbete och kapital (och som en följd av det, material och energi).”
Vill förtydliga att kapital tillkommer genom mänskligt arbete.
I frågar: ”Men det betyder väl att det inte måste vara just mänskligt arbete som är en värdeskapande insats? Mer olja eller mer solenergi borde göra samma jobb?”
Jo, jag menar att det ”måste vara just mänskligt arbete som är en värdeskapande insats”. Allt som har producerats är ju ”mänskligt arbete” och därmed en ”värdeskapande insats”. Även oljan och solenergin måste ’framställas’ för att kunna göra en ”värdeskapande insats” och till detta fordras ju ”mänskligt arbete”.
K:
Intressant diskussion kring tillväxtens förutsättningar, inte minst D:s betoning av konkurrensfrågorna.
Vill bara göra två kommentarer samt komma med ett tips.
Vad gäller kommentarerna så gäller den ena betydelsen av tillgången på billig och högvärdig energi, den andra skuldsättningens betydelse.
B tycks betrakta skulderna som mindre viktiga för tillväxten. H tycks mena att tillväxt främst har med mänskligt arbete att göra.
Låt oss börja med energin. Om vi betraktar utvecklingen av världsekonomin de senaste två tusen åren var tillväxten fram till 1700-talets mitt försumbar. Den steg sakta med befolkningens ökning – med set backs under Medeltiden p g a krigen och pesten. Det var först när kolet kom in i bilden – och från 1800-talets mitt – oljan som tillväxten sköt i höjden.
Vi kan inte nog betona tillgången på fossil energi och dess betydelse. Richard Heinberg är en av dem som analyserat energifrågans betydelse mest. Hans sätt att uttrycka betydelsen av de fossila bränslena ser ut så här:
”En 100-hästkrafters bil körande på motorvägen gör jobbet för 2.000 personer.
Om vi skulle lägga ihop kraften av alla bränsledrivna maskiner som vi förlitar oss på för att lysa upp och värma våra hem, transportera oss, och i övrigt fortsätta som vi vant oss vid, och sedanjämföra denna total med vad som kan genereras av människokroppen, skulle vi finna att varje
amerikan förfogar över motsvarande 150 ’energislavar’ som arbetar för oss 24 timmar varje dag.”
Det är mot denna bakgrund man skall förstå alla dem som uttrycker tvekan kring de förnybara energikällornas möjligheter. Energitätheten är så mycket lägre än oljan och det krävs därför så stora ytor – vare sig vi talar om sol eller vind – för att kompensera bortfallet av de fossila bränslena. Det går, därom är jag övertygad. Men det innebär en stor utmaning.
Slutligen. Det är just avsaknaden av modern högvärdig energi som gör att människor sitter fast i fattigdom. Ett förhållande som biståndet länge negligerat. En orsak är troligen att ekonomerna länge bara framhållit arbetskraft och kapital som viktiga för utvecklingen; naturresurser, inkl energi,
har märklig nog spelat en underordnad roll – detta till trots markens eller jordens helt avgörande betydelse under perioden fram till industrialismens genombrott.
Därefter skulderna. Skuldsättningen spelar naturligtvis en avgörande roll. När skuldsättningen i ett land ökar så ökar möjligheterna till produktion av olika slag. En del av produktionsresultatet hamnar hos ägarna, en del hos dem som arbetar. Den faktor som påverkar är dock hur upplåningen sker.
Under perioden efter finanskrisen – det vi kallar quantitative easing – stannade en stor del av pengarna i finanssektorn och ledde till spekulation i tillgångsvärden, f f a fastigheter. Så det finns ingen direkt automatik mellan ökade skulder och tillväxt men i ”normalfallet” bör tillväxten gå upp då
skulderna växer.
B:
Jag vill återigen understryka skillnaden mellan BNP och välstånd. Att dessa två historiskt korrelerat gör det svårt att hålla isär. K:s exempel med energin och dess betydelse för välståndsutvecklingen är bara att instämma i – men observera att det handlar om välstånd – inte nödvändigtvis BNP.
I undrar om inte alla resurser kan förklara tillväxt – inte bara arbete och kapital. Men pratar vi enbart om BNP så är det produktionskostnaden som gäller. De naturresurser som i princip är gratis – som luft och vatten – spelar liten roll för BNP. Ändå är de naturligtvis viktiga produktionsfaktorer. Till det ekonomiska värdet – kronor, euro, dollar – bidrar dock endast sådant som kostar pengar. Och hur mycket pengar det kostar beror helt enkelt på arbetsvärdet. H har alltså rätt, som jag ser det.
Och vad gäller skuldproblematiken så kanske vi pratar förbi varandra. Skulder, finansiella system kan naturligtvis generera ekonomisk dynamik och spela stor roll för tillväxten. Men att skapa köpkraft ur tomma intet är inte att skapa värde. Möjligen kan det orsaka att någon väljer att producera något och därmed skapa värde.
I:
Illustrationen med ”oljeslavar” är bra. Vi har substituerat mänsklig arbetskraft och häst-/oxkrafter (båda med energin från markytor) med fossila bränslen. Det har besparat oss land och mänsklig arbetskraft och drivit tillväxten (med den lilla detaljen att det sabbar klimatet)
Kan man säga så här B?:
Det som avgör BNP-storleken och tillväxten är mängden insatser av antingen:
A. Samhälleligt nödvändig arbetstid (alltså som Marx beskrev det; arbetstid med den för nuvarande samhällets, med dess kunskap, genomsnittliga arbetstiden)
B. Lagrad energi (i allt ifrån olja, till hästar, ved eller biobränsle)
C. Flödande energi (sol, vind och vatten)
D. Råmaterial från naturen
Det som avgör hur mycket insatser vi kan stoppa in för att få ut varor är:
1. Hur mycket samhället tillåter folk att jobba (+ demografi)
2. Ackumulerat realkapital (konstruerat kapital såsom maskiner, byggnader, infrastruktur etc.)
3. Ackumulerat naturkapital (fungerande ekosystem och ändliga resurser)
Det tredje har mest naturen fixat på egen hand, även om vi har gjort den mer effektiv genom bla. jordbruk, förädling, gruvor. Vilket har gjort att mer råvaror och mer lagrad energi har kunnat stoppas in i tillväxtmaskinen.
Naturkapitalet har blivit mer effektivt men mindre resilient. Och i väldigt många fall eroderat naturkapital, såsom med världens matjordar.
Tekniska effektiviseringar har också bidragit till tillväxten indirekt för att de möjliggjort att mer insatser av A, B, C och D kan stoppas in. Men ökad effektivitet kan inte i sig skapa tillväxt, bara möjliggöra för mer insatser. Insatserna skapar ekonomiskt värde och därmed tillväxt.
Att det bara skulle vara bara energin och inte råmaterial som driver tillväxt verkar fel. Då skulle vi kunna ha jättemycket tillväxt på en tom planet med bara massor av olja…
D:
Jag tillhör dem som inte riktigt tror på att skulder driver tillväxt på
aggregerad nivå (däremot kan givetvis det göra det i ett enskilt fall,
som om en stat lånar upp stora belopp för att bygga järnvägsnät eller
så). Skälen är ungefär de som B anför. Men jag kan tillägga två
till orsaker i mitt perspektiv:
Den första är att det omöjligen kan finnas en GLOBALT ökande skuld,
eftersom någons skuld alltid är någon annans tillgång. Rent filosofiskt
kanske vi kan låna av framtida generationer genom att överutnyttja
naturresurser. Men i ekonomiska termer måste en skuld alltid motsvaras
av någons tillgång. Detta är också orsaken till att jag heller inte tror
att ”bankernas pengaskapande” har någon nämnvärd betydelse för
tillväxten (det kan säkert han andra funktioner).
Det andra skälet är att det förefaller gå emot de verkliga
erfarenheterna i ekonomin. Om det vore så att skuldsättning vore ett
recept för tillväxt borde vi väl kunna se en rad länder som
framgångsrikt skapat ekonomisk tillväxt genom att låna massor, eller att
företag som lånar växer bäst. Men det verkar inte finnas något sådant
samband överhuvud taget. Och orsaken är säkert just det som B
anför. Om man genom lån på ett effektivt sätt kan öka produktionen och
sätta mer folk i arbete, då kan det skapa tillväxt för ett tag, men
samtidigt måste det på ett eller annat sätt vara ”lönsamt” i det långa
loppet.
Nu är jag ingen ekonom, så jag är öppen för att jag har tänkt fel. Men
jag har genomlevt ett antal diskussioner om skulddriven tillväxt det
senaste på åren men verkligen aldrig sett vare sig en hållbar teoretiskt
förklaring eller empiriska stöd för den på aggregerad, global nivå vill
säga.
I:
B, menar du att det är arbetsvärdet som avgör det ekonomiska värdet på varje vara. Men inte att arbete är det enda som driver tillväxten väl.
För det kan ju inte vara enda drivkraften för ökad BNP. Hur kan vi då ha mångdubblat BNP och ökat BNP/capita enormt sedan 1900? Vi arbetar ju inte direkt mer nu än 1900.
Det måste främst vara insatserna av fossil energi och råmaterial som drivit tillväxten.
B:
Jo men jag menar ju alltså att det är så här:
- Att den samlade produktionskostnaden ständigt ökar i ekonomin kan egentligen bara förklaras med att vi ackumulerat arbete i form av kapital som vi senare använder i produktionen. Kapital läggs till kapital, byggnader till byggnader, infrastruktur till infrastruktur. Den samlade insatsen bakom produktionen ökar – det är det som gör att BNP stiger.
Vad som skapar värde och vad som driver tillväxt är inte samma sak. Ingen kan tvivla på att tekniska effektiviseringar, energislavar i form av kol och olja, innovationer och institutioner har varit avgörande för att driva 1900-talets tillväxt. Men det som avgör det ekonomiska värdet är de produktionskostnader som detta inneburit – och produktionskostnader är definitionsmässigt exakt lika med arbetskostnader och kapitalkostnader. Löner och vinster. Förädlingsvärdet, helt enkelt.
J:
Det totala penningflödet i ett samhälle under ett år för köp av varor och tjänster (exklusive moms) borde, så vitt jag förstår, kunna fungera som ett mått på BNP. Den summan borde i en ekonomi utan tillväxt motsvaras av de sammanlagda utgifter i form av löner som respektive säljare tidigare har haft för att bli ägare av respektive såld produkt. Utgifterna för de produktionsmedel som använts för varje produkt måste undantas för att undvika dubbel registrering av dessa belopp, men de måste tas med i den företagsekonomiska kalkylen, som inte (i längden) får bli negativ – i så fall skulle respektive företag hamna i svårigheter och inte heller kunna bidra till tillräckliga inkomster i ekonomin som helhet.
Överskott är naturligtvis att föredra för varje företag, vilket bidrar till växande BNP, men också (om överskotten hamnar hos företagens ägare, som naturligtvis vill använda dem till sin egen fördel) till ökande ojämlikhet. För att undvika detta och samtidigt minska risken för ekonomiska svårigheter för företagen borde pengar skapas centralt (och demokratiskt reglerat) i varje samhälle, så att lämpliga belopp kan skapas för finansiering av samhällsviktig produktion och stora överskott krävas tillbaka för att undvika ökande ojämlikhet. För att det senare ska accepteras krävs det säkert demokratiskt styrda företag.
Några invändningar mot detta försök att beskriva ekonomiska villkor – eller andra tankar? Något fel någonstans eller saknas något som kan vara avgörande?
L:
Det är uppenbart att vår livsstil kräver mycket energi; mätt i mänsklig energi (muskelkraft)
använder varje svensk ungefär 45 ”energislavar”. Å andra sidan visar
USA-data att uttaget av energi per capita bara är tre gånger större än före industrialiseringen
(då vi var hänvisade till ved, dragdjur och enkla kvarnar). Att vi ändå
kan leva ett mycket rikare och bekvämare liv i dag beror på att energin används så
mycket effektivare – vi eldar inte för kråkorna lika mycket som förr! Det ökade
uttaget av energiråvaror följer av befolkningsökningen.
Antagande: en duktig cyklist kan producera 100 W, medan den genomsnittliga förbrukningen (inklusive industrins användning) är ca 4,5 kW/capita. En arbetsdag på cykeln motsvarar mindre än en deciliter olja. Begreppet ”energislav” bör dock inte övertolkas: även på 1800-talet kom bara en bråkdel av energin från mänskligt arbete och kanske tio gånger mer från ved och djur.
Hayden (2011 + personlig kommunikation) anger för USA att energiuttaget mellan 1900 och 2000 per capita ökade ungefär tre gånger. Samtidigt har effektiviteten i användningen ökat 5,3 gånger (Ayres i Stern 2007). På så sätt kan en amerikan tillgodogöra sig 16 gånger mer energi än för hundra år sedan.
Hayden uppskattar att amerikanarna har 100 ”energislavar” var.
Antalet ”energislavar”(för USA) är i samma härad i uppskattningarna men det är anmärkningsvärt att den ökade nyttan beror mer på effektivisering än ökat uttag (som vi kanske tänker först på). Och där finns mycket kvar att göra! Kan tillväxt kanske tillskrivas teknikutveckling lika mycket som ökad resursanvändning?
H:
I K:s inlägg dras följande slutsats:
”Slutligen. Det är just avsaknaden av modern högvärdig energi som gör att människor sitter fast i fattigdom.” (K)
Frågor som uppstår till följd av denna slutsats: Människor som saknar ”modern högvärdig energi” behöver väl inte sitta ”fast i fattigdom”? Kan ”fattigdom” i ett samhälle bero på den orättvisa ekonomiska fördelningen? Varför uppstår ”fattigdom” i samhällen med ”modern högvärdig energi”?
I:
Ok B, så du menar att mängden arbete styr produktionskostnaden som anger det ekonomiska värdet för varje vara.
Medan mängden energi från naturen (i form av olja, biobränslen, djurfoder etc) och mängden råmaterial styr hur mycket som kan produceras.
Tillsammans borde de, som jag skrev innan, utgöra parametrarna som styr den ekonomiska tillväxten. Ju mer insatser desto mer tillväxt.
Medan effektiviseringar, politik, utlåning mm. styr hur mycket insatser (arbete, energi och råmaterisl) vi förmår ”stoppa in” i det ekonomiska maskineriet. Ju effektivare vi blir ju mer kan vi stoppa in och ju mer stiger BNP.
M:
Linjär eller exponentiellt tillväxt? Det beror på hur vi investerar överskottet. Säkert självklart för ekonomer, och egentligen samma som A redan sagt nedan (tror jag).
För det första har vi ingen tillväxt om vi ’lever ur hand i mun’ dvs allt som produceras konsumeras genast. Men ett samhälle vill ha ett överskott som försäkring mot dåliga tider.
Om vi får ett överskott i produktionen kan detta investeras.
Om vi investerar allt överskott i kapitalvaror utanför produktionen får vi ingen ekonomisk tillväxt. Tex om produktionen ger X % överskott varje år efter att vi konsumerat vad som behövs för status quo kan vi tex bygga hus, kyrkor eller pyramider Då växer den icke-produktiva kapitalstocken linjärt. Men avkastningen av produktionen håller sig på samma nivå år från år. Dvs ingen tillväxt. (Förutom en dynamisk tillväxt av stenhuggerier, cement etc)
Om vi investerar en fast summa (alltså i kronor och inte i procent) av överskottet i produktionsmedlen och resten i samhällsbygge får vi linjär tillväxt av produktionen. Och ett samhälle som växer linjärt och tillsynes blomstrar. Tror att detta kanske är gille-modellen?
Om vi däremot investerar alla dessa x% i produktionskapitalvaror kommer avkastningen att öka med x% varje år. Varje y antal år fördubblas avkastningen och produktionsstocken (det kända sambandet y=70/x) Vi har exponentiell tillväxt. (Gäller även för en procentuell andel av överskottet.) Produktionen och därmed resurs- och energi utnyttjande ökar exponentiellt liksom konsumtionen. Men det betyder inte att vi automatiskt får fler och bättre hus eller större kyrkor. Men vi konsumerar mer varor.
Man funderar ibland på hur de hade råd att bygga katedraler på medeltiden? Förklaringen är att de investerade överskottet utanför produktionen medan vi idag investerar inom produktionen.
Förr hade feodala samhället den linjära tillväxten medan idag är det kapitalismen , dvs det exponentiellt tillväxtens samhälle.
I det feodala samhället som byggde på markens avkastning fanns inget territorialt utrymme att investera hela överskottet i produktionsmedel – dessutom byggde samhället på förtroende och prestige, så imponerande skrytbyggen kunde vara värt mycket.
För en kapitalist idag som ’redan har allt’ finns all anledning att investera hela överskottet i produktionsmedel och vi får exponentiellt tillväxt. Konkurens och rädsla att bli utkonkurrerad spelar också in. För alla företag gäller det att växa.
I stället för att prata om tillväxt eller inte, bör vi prata om hur överskottet skall hanteras. Om vi lägger överskottet på tjänster (sk ’grön tillväxt’) sker ingen investering för framtiden, vi lever upp överskottet idag, och det är fel att tala om ’tillväxt’ , men det hindrar ändå inte att vi lever bättre, vi kan vara snyggare i håret, gå på restaurang oftare osv
Man kan tycka ett idag är produktionsapparaten redan för stor (åtminstone för västerländska konsumtionsvaror) så vi bör se över hur vi skall investera överskottet och inte lämna dessa beslut till en skara kapitalister/ företagsledare. Vi måste först och främst bryta den exponentiella tillväxten. En viktig komponent är nog företagsformen med aktiebolag och systemet med ’juridiska personer’ som Naomi Klein skrivit om. En juridisk person värdesätter inte ’det goda livet’ utan är bara en algoritm för att växa (exponentiellt) och ge mer avkastning.
Kanske vi idag nått de planetära gränserna pss som feodalismen nådde de territoriala gränserna.
I:
D, under högkonjunkturen efter andra världskriget, the New Deal-åren och Marshall-planen var väl skulder något som möjliggjorde tillväxt? Men de motsvarades ju då, i alla fall till största delen ,av tillgångar/kapital, även om det fanns fiat-pengar även då. Idag behöver inte skulderna motsvaras av några tillgångar längre, då bankerna kan skapa nya digitala pengar med löften om framtida inkomster som säkerhet. Så det stämmer väl inte det som du säger att en skuld alltid motsvaras av någons tillgång.
N:
Trådens rubrik är Vad skapar ekonomiskt värde.
Det är en bra fråga. Om vi kan svara på den har vi en värdeteori. Vår värdeteori. Jag har fem frågor till er.
1. Kan man tala om vad som skapar ekonomiskt värde om man inte samtidigt förklarar vad som skapar värde?
2. Kan man tala om värde utan att definiera detta begrepp?
3. Och sedan, vad är skillnaden mellan värde och ekonomiskt värde?
4. Kan ekonomiskt värde definieras utan att relatera till ekosystemet?
5. Blir det lättare att tala om värdet av ekonomisk tillväxt när vi har definierat vad vi menar med värde och ekonomiskt värde?
H:
Viktiga och nödvändiga frågor N. Jag ska göra ett försök att svara.
”Värde” är en personlig känsla av att vara tillfreds, med allt vad det kan innebära. Detta ”värde” skapas av förhållandet, till allt vad det kan innebära. ”Värde” bör alltså definieras, vilket vi naturligtvis slarvar med.
”Ekonomiskt värde” skapas av mänskligt arbete.
Kan vi förstå skillnaden mellan ”värde” och ”ekonomiskt värde” då underlättas självfallet förståelsen av ”ekonomisk tillväxt”, som för övrigt Gunnar Rydnell utredde.
”Kan ekonomiskt värde definieras utan att relatera till ekosystemet?”
Knepigt! Men i slutändan måste vi alltid relatera alla aktiviteter till ekosystemet, även om vi för stunden inte gör det.
En ”värdeteori”??
D:
I, Att intensiva satsningar och återuppbyggnad av krigshärjade länder skapar tillväxt är nog väl belagt. Investeringar i infrastruktur är överlag en viktig del av tillväxten, se bara på Kina under de senaste årtiondena. Men om dessa möjliggörs av skulder eller inte är inte det som är avgörande. De kan lika gärna möjliggöras av sparande, eller av att man helt enkelt prioriterar dessa investeringar över annat.
Även om bankerna påstås skapa pengar ur intet så redovisas deras utlåning som tillgångar i balansräkningen. Swedbank redovisar till exempel tillgångar på 1 600 miljarder i form av utlåning till allmänheten 2018. Balansräkningar balanserar både för banker, företag och stater och måste rimligen också göra det för hela världens ekonomi. Därför blir begreppet ”global skuldsättning” meningslöst.
J:
Begreppet ”ekonomiskt värde” är nog bara meningsfullt som ett ’kvantitativt begrepp’ i ett samhälle som tillåter individuellt ’ägande’ (dvs. en gentemot andra exkluderande kontroll över vissa – ’ägda’ – objekt) och även möjliggör ’ägarbyten’ med hjälp av ett ’kvantifierande’ symbolsystem (pengar) som ersättning för (i bristsituationer ofullbordade) byten av ’ekonomiskt likvärdiga’ objekt (uttryckt med hjälp av symbolsystemet som ett ’trovärdigt resultat’ av en mängd mer eller mindre kända bytessituationer). Redan i den situationen är pengar en sorts ’skuld’/’fordran’ som kan ersättas av vem som helst. Om jag inte har en sådan ’fordran’ kan jag överlämna en försäkran om en framtida överlämning av den överenskomna penningsumman, en slags fordran som endast jag, enligt samhällets lagar, är tvungen att ersätta. Men i båda fallen handlar det om uppskjutna ägarbyten av ekonomiskt likvärdiga (i samhället lika eftertraktade) objekt. På så sätt kan ett oerhört trassligt nätverk av mänskliga relationer byggas upp i ett samhälle – ända tills en bristning uppstår (kanske på grund av förstörda ekosystem, som har kunnat ’bli ägda’ utan större ekonomiska ersättningar) som fortplantar sig okontrollerat i det. Då är det viktigt att det finns en beredskap för ett alternativ.
I ett kapitalistiskt samhälle hör ju även arbetskraft och mark (inklusive dess resurser) till ekonomiska bytesobjekt, vilket säkert är en viktig orsak till arbetslöshet och resursmissbruk. Därför borde en tidig åtgärd vara att skapa övergripande, demokratiskt styrda finansieringssystem för demokratiskt styrda, ekologiskt hänsynsfulla företag, som det nu finns allt flera av i världen. Detta är svåra frågor som vi verkligen borde diskutera mycket mer.
B:
Ja vi är nog ganska överens.
I den snäva meningen ”ekonomiskt värde” är det produktionskostnaden som styr. Denna snäva mening är intressant eftersom det är vad som bygger upp BNP, och som därmed måste frikopplas från miljöpåverkan (vilket lär vara svårt, givet kapitalets beskaffenheter).
Hur ”mycket som kan produceras” är inget enkelt mått. De varor som vi vanligen produceras förutsätter ju energi, material mm för att producera. Vad vi rent teoretiskt kan producera, och hur vi kvantifierar det (dvs vad är ”mycket”), tänker jag att vi behöver välja hur vi definierar.
I:
Som du kanske vet, D, så skapar banker pengar när någon tar ett lån och det skapas då en skuld och tillgång på samma gång. Tillgången motsvaras inte av någon reell tillgång utan om ett löfte om återbetalning, alltså framtida inkomster. Det är detta jag menar låser fast oss i tillväxtberoende. Vi skapar extra köpkraft idag som konsumerar naturresurser och energi, och vi lovar samtidigt att betala detta med produktion i framtiden, vilket använder naturresurser och energi. Det i stort sett enda som begränsar hur mycket skulder och pengar bankerna kan skapa, enligt Positiva Pengar, är bankernas tro på marknaden. Alltså till största del tron på tillväxten.
För vanliga företag är det annorlunda, de kan inte använda ett löfte som en tillgång, utan måste vänta på att intäkterna trillar in innan de kan använda dem. (De kan ju dock be investerare om pengar genom att emittera aktier).
Jag skulle inte säga att skulder är en fundamental drivkraft bakom tillväxten, men de möjliggör för mer insatser (arbete, energi, råmaterial, som är de fundamentala drivkrafterna) att kunna användas i produktionen. Så tänker jag nu i alla fall.
Och N:s frågor är knepiga. Jag försöker besvara dem:
Med ekonomiskt värde menar jag (nog) det som Marx benämner ”bytesvärde”. Alltså varornas värde i relation till andra varor när de byts på en marknad. Det som inte ämnas säljas på en marknad har inget ekonomiskt värde. Eftersom penningen är det enda som kan bytas mot alla varor är penningen måttet på vad varorna är värda i relation till varandra.
En kapitalist vill kunna byta till sig mer efter hen fått sin vinst – mer oavsett vad det är för sorts varor. Alltså mer pengar efter än innan en investering = mer varor = tillväxt.
Det trixiga är väl att jämföra värde över tid, för att våra preferenser ändras. De som räknar ut KPI försöker ju sig på detta.
Alla dessa varor, dess materia och energi har ju sitt ursprung i ekosystemen (+ solen, klimatet, jordskorpan).
BNP är ju extremt snävt för att det räknar bara med pengaflöden men inte med kapitalen som skapar pengaflödena (naturkapital, realkapital, socialt kapital, humankapital, finansiellt kapital). Så det säger ju inget om hur det står till med helheten som ekonomin är beroende av (eller är?). Men om vi ska titta på just BNP-tillväxt och om det går att frikoppla från miljöförstöring så måste vi ju titta på just BNP och ekonomiskt värde.
Sen kan man prata om värde i en mer filosofisk normativ mening, där säger olika teorier olika. Jag lutar åt att det är lycka/tillfredsställelse/nöjdhet och avsaknad av lidande som ger värde (oavsett vem som känner detta). Detta är en annan diskussion, men jag tycker ju att ekonomin borde syfta till att uppfylla dessa verkliga värden istället för ekonomiskt värde, som kapitalismen strävar efter.
O:
Visst har du,D, rätt i att en skuld alltid motsvaras av en tillgång. Men som jag förstår det finns det ändå en tillväxtdrivande del av den totala globala skulden, den del som består av banklån. Från denna skapas ett ekonomiskt värde som jag vill kalla ett finansiellt övervärde och som inte beror på någon reell produktion.
Som I skrev skapas pengar samtidigt med att en bank ger ett lån. Lånet blir en skuld på låntagarens balansräknings skuldsida och en tillgång på bankens balansräknings skuldsida. Pengarna blir omvänt en tillgång låntagaren och en skuld hos banken. Ingen har blivit rikare men både pengar och lån har uppstått ur ”tomma intet”. Men pengarna kan användas nu och lånet betalas tillbaka i framtiden. Som I skriver lånar vi av framtiden och kan använda pengarna nu. Det är denna del som driver på den ekonomiska tillväxten. Notera at detta inte sker vid lån av en icke-bank. Vid dessa lån lånar man av någon som avstår att använda sina pengar för en tid. Ingen skuld till framtiden uppstår.
Men I, det som begränsar banklånen är, anser jag, ursäkta om vi i PP har sagt annorlunda förut, nog inte så mycket bankernas tro på marknaden, utan istället regleringar som kapitaltäckningskrav men framför allt om det finns låntagare som är villiga att låna. Och det finns det så länge de tror att tillgångar skall fortsätta att växa i värde.
Oftast används de nyskapade pengarna till att köpa en tillgång som samtidigt är säkerhet för lånet. Ett värdepapper, en fastighet eller bostad. Det driver upp tillgångspriser samtidigt som den som sålde oftast får loss en en stor reavinst. Detta gynnar alltså de som äger tillgångar och missgynnar de andra. De ekonomiska klyftorna ökar samtidigt som de som får loss pengar ofta satsar på det som ger mest och snabbast avkastning vilket driver på den ekonomiska tillväxten ytterligare.
Dessutom… Eftersom svenska bostadslån är mycket säkra och ger en förhållandevis hög ränta till bankerna så ger bankerna ut bostadsobligationer med bostadslånen som säkerhet. Detta innebär en hävstång som ökar på vinsten men även risken för bankerna. Dessa bostadsobligationer kan i sin tur bli säkerhet för ytterligare lån vilket driver upp spiralen ytterligare.
Bankerna balanserar alltså på den högsta risken de kan ta utan att bryta mot reglerna. (Men ibland går de förstås för långt ändå….) Eftersom det ger den högsta vinsten.
Det finns alltså en komponent i den ekonomiska tillväxten som beror på att pengar skapas i samband med lån och inte beror på mer producerade varor och tjänster. Det är denna del, ett växande finansiellt övervärde, som orsakar större delen av de växande ekonomiska klyftorna. Jag tror inte att detta finansiella övervärde i sig orsakar någon miljöbelastning, men jakten på dessa snabba vinster gör att alla investeringar påverkas. Väldigt lite investeras på lång sikt och de mycket viktiga investeringar för klimatet vilka är både långsiktiga och inte ger någon monetär vinst alls, får stryka på foten.
Hur få bukt med detta? Jag tror det är omöjligt via regleringar utan det enda som funkar är en reform som gör att Riksbanken ger ut alla pengar och att banker endast lånar ut de pengar som de först lånar in. Glädjande nog är detta på gång i Sverige genom det e-kronprojekt som Riksbanken drivit i flera år. Och den 18 juni beslutade en enhällig Riksdag att på RIksbankens begäran starta en statlig utredning om ”Statens roll på betalningsmarknaden”. Då E-kronkonton hos Riksbanken kommer innehålla pengar som inte har koppling till affärsbanker och gör att alla i Sverige skall kunna sköta sina betalningar utan att vara beroende av en affärsbank, så är detta ett mycket stort steg mot en komplett reform.
En komplett reform skulle göra att det finansiella övervärdet skull minskas långsamt under kontrollerade former och därmed skulle de för klimatet nödvändiga långsiktiga investeringarna framträda mycket tydligare. De skulle inte längre skymmas av det kortsiktigt lönsamma och det finansiella systemet blir inriktat på det reellt lönsamma. Och som ett mycket positiv bieffekt skulle de ekonomiska klyftorna minska. Samhället kan nu mycket tydligare se vad som behöver göras för att rädda miljön och politiker blir mer direkt ansvariga för sina beslut och kan inte skjuta kostnader på framtiden.
H:
”Hur få bukt med detta?” (O)
En lärorik beskrivning av det ”finansiella övervärdet”!
En fråga som sällan kommer upp: Vad händer med investeringarna i det finansiella systemet – en sektor som ofta ger ”mest och snabbast avkastning” – om politiken lyckas genomföra den ”reform” som du beskriver O?
Min tolkning av den här frågan blir: att kapitalet söker sig till marknader där det fortsatt kan ge ”mest och snabbast avkastning”. Och dessa marknader finns ju, som vi vet, globalt. Jag menar därför att de ”ekonomiska klyftorna” inte kommer att minska, utan istället fortsätta öka.
”Samhället kan nu mycket tydligare se vad som behöver göras för att rädda miljön och politiker blir mer direkt ansvariga för sina beslut och kan inte skjuta kostnader på framtiden.” (O)
Ja ”samhället” (vi alla) kan ”se vad som behöver göras” men jag menar att ”politiker”, i praktiken, fortsatt kommer att sakna möjligheten att kunna påverka vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser.
I takt med kapitalismens pågående och tilltagande sönderfall – vilket det ”finansiella övervärdet”, kan man säga symboliserar – så kommer vår marknadsekonomi att ’desperat’ söka sig ’snabba pengar’ utanför politikens möjligheter till praktisk påverkan.
Alltså menar jag att det, i praktiken, blir omöjligt att genomföra den ”reform” och leda till de effekter, som vi alla skulle önska!
J:
”Alltså menar jag att det, i praktiken, blir omöjligt att genomföra den ”reform” och leda till de effekter, som vi alla skulle önska!”. (H)
Ja, för att det ska bli möjligt behövs nog inte minst ett starkt opinionstryck ”underifrån”.
D:
Man kan ha synpunkter på hur pengar skapas, men för diskussionen om hur skulder driver tillväxt verkar det oväsentligt om pengar skapas av banker, Riksbanken eller FN? Skulle en investering som görs med ”andras pengar” istället för av mina ”egna” sparade pengar på något sätt driva tillväxten mer? Om vi tittar på de faktorer som faktiskt utgör BNP verkar det inte göra någon skillnad alls. De finansiella värdena har väl inget inflytande på BNP, BNP växer väl inte för att aktiekurserna stiger, eller för att valutahandlare tjänar pengar på spekulation. Eller för att Svensson kaschar en vinst på 50% när hen säljer sin bostadsrätt?
L:
D, är du säker på det? Jag har ett minne av en på sin tid mycket känd svensk nationalekonom som brukade tala om lågproduktiva sjukvårdsbiträden och högproduktiva aktiemäklare. Apropå deras respektive bidrag till BNP.
Samhällsnytta talade han inte alls om.
B:
Här håller jag fullständigt med D.
Det L pratar om (möjligen ironiskt) är någon form av mervärde som går ut på att kreativt bokföra värdeskapande på ett annat konto. Hinner inte utveckla det mer just nu.
J:
Men fördelningsmässigt borde det väl ha en betydelse om pengar utges av demokratiskt styrda centralbanker eller av privata storbanker (med eller utan krav på framtida återbetalning) även om den totala varucirkulationen inte påverkas direkt av detta. Skulle t.ex. inte en ’privat penningutgivning’ kunna bidra till en ökad snedfördelning som i sin tur kan stimulera till en ökning av BNP?
I:
D, det är skillnad på om vi lånar av någon annan (pengar som finns) eller om vi lånar av framtiden (nyskapade pengar). I det första fallet minskar någons köpkraft till förmån för någon annan.
Dock kan pengar som skulle legat på hög gå till någon som konsumerar för pengarna – ökad konsumtion, vilket kan ge en signal till producenter att öka produktionen (BNP).
Men när vi lånar av framtiden med nyskapade pengar (t.ex. bostadslån) minskar ingens köpkraft utan ny köpkraft uppstår som kan driva på ökad produktion.
Tänk t.ex. att ett bostadsbolag bygger ett nytt hus och en familj köper det för pengar från ett bostadslån. Familjen hade inte pengarna innan, ingen behövde ha sparat ihop pengarna innan de lånades ut. De skapas i en dator, för att banken tror familjen kommer kunna tjäna ihop pengarna i framtiden (plus ränta). De räknar alltså med att familjen kommer vara produktiva i framtiden (detsamma med konsumtionslån).
Huset fungerar visserligen som säkerhet och i grunden är det husbygget som skapar tillväxten. Men köpet hade inte blivit till utan lånet, så lånen möjliggör tillväxten. Dessutom finns det troligen en övervärdering av huset pga. tron på stigande huspriser och bankers incitament att fortsätta låna ut. Detta gör att mer köpkraft släpps lös. Om produktionen följer efter blir det tillväxt, om inte blir det inflation.
Om inte arbetskraft och produktionsmedel används till sin fulla kapacitet kan de alltid producera mer om det finns en efterfrågan. Lån håller uppe efterfrågan, och får ekonomin att snurra vidare. Åtminstone tillfälligt.
Det kan dock bli att alla nya pengar bara köper befintliga tillgångar och då blir det tillgångsinflation och bubblor och inte så mycket BNP-tillväxt.
Så tänker jag.
D:
J, min diskussion handlar bara om den påstådda tillväxtdrivande effekten av skulder. Inte effekten på fördelningen i samhället eller effekten av räntor. Om ökad ojämlikhet i sin tur driver ekonomisk tillväxt eller inte vet jag inte – jag vet att jag i en bok argumenterade för att den gör det indirekt eftersom den driver folks konsumtion och att de kommer att jobba mer för att kunna klättra på stegen. Jag tror att Wilkingson och Picket argumenterar att det är tvärtom, att ökad jämlikhet faktiskt gynnar tillväxten.
J:
En allmänt ökad långivning under en kort period borde väl bidra till en tillfälligt ökad konsumtion oavsett varifrån lånen kommer. När pengarna efter en tid måste betalas tillbaka borde detta kunna medföra att låntagarna minskar sin konsumtion och därmed bidrar till minskad tillväxt i proportion till den av lånen ökade tillväxten. Men somliga skulle kanske känna sig tvungna att arbeta mer och på så sätt bidra till ytterligare ökad tillväxt. Kanske skulle ett incitament för detta vara en ökad ojämlikhet. Men ojämlikheten skulle kanske också bidra till ökad arbetslöshet, som i så fall skulle minska tillväxten. En avskrivning av lånen skulle i så fall kunna lösa ’problemet’ med den minskade tillväxten.
Om detta stämmer någotsånär, borde den tillväxtdrivande effekten av skulder åtminstone vara högst osäker…
B:
Den konventionella visdomen är ju att den långsiktiga tillväxten styrs av produktionsförmågan, alltså från utbudssidan. Där finns arbetskraften, kapitalet, energin, kunskapen.
Kortsiktigt kan tillväxten påverkas av konsumtionssidan, alltså människors efterfrågan. Där kommer lånen in. Keynesianism handlar ju till stor del om att hitta balansen mellan faktisk BNP och potentiell BNP – där den senare beror på produktionsförmågan. Outnyttjad kapacitet drar ner ekonomin, och då måste konsumtion stimuleras, till exempel med lån. Konsumtionen påverkar dock inte produktionsförmågan, annat än möjligen indirekt på något sätt.
Bara en påminnelse om vad våra vänner ekonomerna brukar säga. Var och en får sedan tänka fritt.
P:
Att Banker skapar pengar är inte enbart problematiskt ur ett kapitaltäckningsperspektiv (då pengar skapas ur tomma intet).
Det är i detta sammanhang viktigt att se de andra dimensionerna i ränteekonomin. Det handlar ju inte enbart om att skapa mer pengar. Det grundläggande problemet är att det skapas mer ränteskulder för varje ny kredit som skapas. Ser vi det ur ett individuellt eller nationellt perspektiv kan det vara svårt att förstå men om vi tar den totala världsekonomin så kanske det blir lättare.
Låt mig visa det genom ett exempel:
Vi vet att i princip 100% av pengarna skapas genom krediter så låt oss för enkelhetens skull använda den siffran. Om 100% av pengarna ska generera mer än hundra procent när man räknar med räntan så går det totalt sett inte ihop. För att ränteekonomin ska fungera krävs hela tiden ökade krediter för att täcka den skapade räntekostnaden. Det är detta som gör ränteekonomin till ett pyramidspel. Denna struktur ökar ständigt snedfördelningen av de monetära resurserna med ökade klyftor som följd.
Man talar oftast om omfördelningseffekter av skatter på kapital med mera men den grundläggande omfördelningseffekten av räntan/avkastning på kapital missar man ofta. Resonemanget blir oftast baserat på en bild som om det bara handlar om krediten, inte ränteskulden och då blir det fel.
Många fokuserar istället på företagens vinster på arbete och då hamnar man i ett skattefördelningsresonemang men missar räntesystemet som urholkar ekonomin totalt. Man måste för att få en bra bild över strukturen skilja mellan:
– vinst på arbete och
– ränta/avkastning på pengar.
Resursfördelningen i samhället av de pengar som finns ska man självklart diskutera och det är det som politiken ständigt hänger sig åt. Däremot tar politiken inte upp frågan om hur pengar skapas, men som flitigt diskuteras i detta forum. Det jag saknar i detta överhuvud taget (jag kanske har missat det), är just hur räntestrukturen tvingar fram ökade krediter med ökade ränteskulder som följd.
Det finns en del som tror att det inte spelar någon roll om finanssektorns räntevinster växer så länge vi inte förbrukar mer naturresurser än vad moder jord kan klara av. Det finns numera, som ni säkert känner till klara besked om att det inte fungerar.
Inflation sägs ofta bero på balansen mellan priset på varor/tjänster och löner. Jag vill argumentera för att det endast är ett symtom. Problemet är ränteekonomins tvingande struktur som leder till ständigt ökande penningmängd. Dessa symtom försöker man rätta till genom olika skattefördelningsstrukturer. Då ser man inte skogen för alla träd som jag ser det.
December 2019
Är det nödvändigt med pengar?
Hur tar vi oss ur systemet som kräver pengar för att överleva? Vad ska man med pengar till? Går det att leva utan pengar? Kan man bygga ett samhälle utan pengar?
Är det knepiga frågor kanske? Kanske frågor som inte ens bör ställas?
I dessa tider behöver vi ju inte fysiska pengar, det verkar ju flyta på ”bra” ändå. Men som jag tidigare nämnt så ska vi räkna med att vårt rådande system kollapsar – allt annat ser jag som otänkbart. Vi kommer därefter att måsta bygga våra samhällen utifrån, i stora drag, lokalt företagande – vilket är både helt nödvändigt och önskvärt sett ur alla synvinklar. Alltså i princip på strukturellt liknande sätt som urtidsmänniskorna byggde sina samhällen. Och de byggde ju utan pengar, vad jag kan förstå.
Jag har sedan tidigare också påstått att deras samhällen måste ha fungerat, strukturellt sett, på ett bättre sätt än vad vi nu upplever idag. Men ändå, det känns som om pengar är det mest naturliga sättet att göra affärer med.
Jag är naturligtvis införstådd med att pengar ska fungera som en ”länk” mellan säljare och köpare. Där pengar ska motsvara varans/tjänstens ekonomiska värde eller mera rätt – arbetets tid för att kunna producera varan/tjänsten. Penningens funktion är att reglera, göra det enklare att genomföra marknadsaffärer. Däremot så kan aldrig penningens funktion få vara ett spekulationsföremål där handel med varors/tjänsters ekonomiska värde sätts på spel. Då detta sker så uppstår därmed en slags ”obalans” i den samhälleliga ekonomin i och med att privatpersoner tillåts spekulera med inarbetade kapitalvärden, och på så vis förlorar samhället kontrollen över alla de kapitalflöden som genomströmmar samhället. Dessa flöden kontrolleras ju idag, som sagt, av privatpersoner vilket då naturligtvis för med sig ekonomiska och sociala ojämlikheter.
I det här sammanhanget så måste vi ifrågasätta rollen som våra banker har. Vad menar jag? Jo banker i vår rådande marknadsekonomi är ju privatägda företag vars målsättning likaså är att ackumulera kapital och eftersom vi alla är beroende av våra banker via exempelvis kontoinsättningar och uttag – med allt vad detta innebär – så innebär ju detta beroende att vi alla riskerar våra insatta pengar då ekonomin i samhället krisar sig. Vi kan alltså inte få ut våra insatta pengar då vår bank råkar i kris.
Vad händer om alla kontoinnehavare får för sig att ta ut sina egna insatta pengar? Banken har ju inte dessa pengar! Alltså får vi inte ut våra insatta pengar. Våra insatta pengar är därmed förlorade! Hur skulle vi istället ha gjort – tror vi? Jo vi skulle ha tagit ut våra insatta pengar idag – före krisen slår till – och sedan haft dom i ”madrassen” där dom ju heller inte förlorar i värde i dessa negativa räntetider. Vad händer då om samhället går mot enbart digitala köp- och säljaffärer? Vad händer med våra fysiska pengar som ligger i ”madrassen”? Helt klart är att samhället idag går mot alltmer digitalisering och därmed allt mindre fysiska affärer. Det betyder ju att våra pengar i ”madrassen” tyvärr går mot en allt mer tynande tillvaro och det måste betyda att fysiska pengar kommer att försvinna helt, i en inte alltför lång framtid. Alltså kan man inte heller spara sina pengar i ”madrassen” längre – vilket vi kanske hade förhoppningar om enligt ovanstående text.
Bankerna tar därmed den fulla kontrollen över vars och ens ekonomi – våra digitala tillgångar liksom våra fysiska tillgångar kommer nu helt i händerna på våra banker. Och därmed drar vi den riktiga slutsatsen att när bankerna krisar så drar dom oss kontoinnehavare med i fallet. Konkursande företag har ju rätten att strunta i sina kunders ekonomiska anspråk. Så hur vi än vrider och vänder på våra egna ekonomiska tillgångar så är vi helt beroende av bankernas förmåga att skapa tillväxt – vilket i sig är en omöjlighet på sikt – och därmed så blir vi alla förlorare den dag när kollapsen slår till.
Kan man bygga ett samhälle utan pengar? Nej jag är tveksam till att detta fungerar (se ovan). Pengarnas funktion som ”mellanhand” vid alla slag av affärer är ju en snillrik konstruktion. Utan denna konstruktion så blir det ju verkligen opraktiskt att göra affärer, som jag ser det. Pengar har därmed en viktig funktion i våra samhällen. Så svaret på frågan måste bli: nej det går inte att bygga ett samhälle utan pengar.
Men kom ihåg – arbete kan bytas mot arbete och så gör vi ”affärer” med varann än idag, fast naturligtvis i mycket blygsam skala om vi jämför med totalen av affärsuppgörelser. Vem vet, i framtidens lokalsamhälle så kanske ”växlingen” av arbetsinsatser blir ett vanligt inslag i samhällsbygget.
Går det att leva utan pengar? Svaret måste också här bli ett nej. Om det krävs pengar för att göra affärer så måste svaret här bli: nej det går inte att leva utan pengar.
Jag ställde en kanske provocerande fråga allra först: Hur tar vi oss ur systemet som kräver pengar för att överleva? Svaret på denna fråga blir då: vi måste ta oss ur systemet, alltså den kapitalistiska strukturen, men pengarna i sig kommer att finnas kvar som ett ”hjälpmedel” i att överleva.
———————————————————————————————-
En omöjlig reglering!
Varför kan inte kapitalismen regleras?
Många påstår att en reglering av kapitalismen skulle vara den bästa lösningen av dels den ekologiska krisen och dels även den ekonomiska. Först en motfråga till alla som förordar denna idé: varför har inte i så fall denna reglering redan gjorts? Vi har ju haft en hel del år på oss att kunna lösa kapitalismens ökande problem – om det nu går att lösa via reglering?
Men jag påstår att det är en omöjlighet att reglera kapitalismen. Och varför är det då omöjligt? Helt enkelt därför att kapitalismen inte låter sig regleras.
För att kunna förstå kapitalismen så måste vi sätta oss in i dess ”inneboende regelverk”. En kortfattad beskrivning av detta ”inneboende regelverk” – som jag mer detaljerat har redogjort för i tidigare inlägg:
I kapitalismen så handlar det primärt om att investerat kapital måste ackumuleras, med betoning på måste. I annat fall så slås det investerade kapitalet ut och ersätts, i ”bästa” fall, av kapital från någon annan investerare. Kapitalism handlar om att det privatägda kapitalet hela tiden måste växa annars väntar konkurs eller uppköp. I princip en kamp om liv eller död – för att vara bokstavlig. Den enes död den andres bröd. Denna konkurrens mellan kapitalägare kan sägas vara själva drivkraften för kapitalismen. Kapital investeras där avkastningen är ”acceptabel” och där det hela tiden kan växa, i annat fall ”byts investeringsobjekt”. Och det är denna ständiga för kapitalismen nödvändiga tillväxtspiral som skapar en alltmer globaliserad ekonomi, eftersom kapitalet kräver nya marknader hela tiden.
Så fungerar kapitalismen i stora drag, vilket betyder att eventuella föreslagna regleringar från politiker skulle få kapitalet att överge de ”kapitalfientliga” samhällen, som föreslår regleringar, och istället skulle kapitalet investeras i ”kapitalvänliga” samhällen där möjligheterna till ackumulation är mer fördelaktig.
Förespråkarna för en reglering (som jag alltså påstår är en omöjlighet) nämner hela tiden våra politiker som ansvariga och därmed de ”rättmätiga” att kunna åstadkomma denna reglering. Men här, menar jag, visar sig också okunskapen om hur kapitalismen fungerar.
Vårt rådande ekonomiska system är, som alla vet, ett ”slutet” system där besluten tas utan att den offentliga delen av våra samhällen har möjligheter att kunna påverka avgörande beslut. Denna strukturella ordning för med sig att de ekonomiska besluten står ”över” de politiska. Vilket naturligtvis betyder att den etablerade politiken saknar praktiska möjligheter att kunna genomföra beslut som går emot de ekonomiska besluten.
Ett ekonomiskt system vars strukturella utformning går ut på att skapa ständig tillväxt och detta med beslutsprocesser som tas utifrån storleken på ägarnas ekonomiska makt är, som vi bör inse, ett högst odemokratiskt system. Men utifrån kapitalismens inneboende ”spelregler” så är ju en sådan process helt ”normal”. Det är ju den ekonomiskt starke som hela tiden går vinnande ur spelet.
Förhoppningsvis så kanske detta komprimerade inlägg om det omöjliga i att kunna reglera kapitalismen hjälpa till i förståelsen av det ”ekorrhjul” som vi befinner oss i.