2020

Januari 2020

”Blir vi fattigare trots att vi blir rikare?”

A:

Tillväxten belastar planetens olika livsuppehållande system pga sådant som exponentiellt ökande resursuttag och dito ökande mängd avfall.

Vi sägs ”behöva” tillväxten för att den ska finansiera välfärden. Tillväxten motiveras med detta.

Men varför finns det då nedskärningar i ett samhälle som hela tiden blir ekonomiskt rikare? 

Blir vi fattigare trots att vi blir rikare?

Har vi hamnat i en situation där vi belastar planetens livsuppehållande system, och samtidigt ”inte ens” får bättre välfärd?

Nedskärningarna sägs ibland bero på att skatterna sänkts för de rika. Men stämmer detta?

Varför existerar nedskärningar i en tillväxtekonomi?

B:

Är det Beumoleffekten som ligger bakom behovet av nedskärningar? Att när vi har tillväxt ökar lönerna även i offentlig sektor utan produktivitetsökning.

Sen är väl åldrande befolkning en annan faktor.

C:

Sverige som helhet sedan 90-talet blivit rikare, men den privata sektorn har blivit mycket rikare än den offentliga sektorn. Fördelningen i samhället har alltså förändrats: mycket mer till det privat och mindre till det gemensamma.

D:

Intressanta frågor och funderingar som A ställer!

Min syn på dessa:

”Men varför finns det då nedskärningar i ett samhälle som hela tiden blir ekonomiskt rikare?” (A)

En fördelningsfråga, som C skriver. Vilket har att göra med vårt marknadsekonomiska system, i slutändan.

”Vi sägs ”behöva” tillväxten för att den ska finansiera välfärden.” (A) 

Denna etablerade lögn bör istället läsas: Vi ”behöver” tillväxten för att den ska finansiera vår rådande marknadsekonomi.

”Har vi hamnat i en situation där vi belastar planetens livsuppehållande system, och samtidigt ”inte ens” får bättre välfärd?” (A)

Javisst, så är det! Vilket också fortsättningsvis kommer att resultera i allt sämre välfärd.

”Nedskärningarna sägs ibland bero på att skatterna sänkts för de rika. Men stämmer detta?” (A)

Den huvudsakliga orsaken till ”nedskärningarna” har att göra med fördelningen av ”nationalförmögenheten i Sverige”, där bland annat skatteuttagen spelar roll.

”Är det Beumoleffekten som ligger bakom behovet av nedskärningar?” (B)

Ja, denna effekt speglar ju vårt ojämlika och orättvisa ekonomiska system!

E:

Bakom nedskärningar av klinisk personal, läkare och undersköterskor, ligger den inkompetenta planeringen av KS. Så kallad private-public partnership är säkert bra för investeringar i fossilfria cement men för den offentliga sektorns kärnverksamhet som vård omsorg skola polis åklagare finns inga logiska skäl att blanda in privata sektorns vinstfokus. 

Alla dessa konsulter som kostat KS miljarder hade vi kunnat spara om vi låtit vanliga tjänstemän göra jobbet. Se bara hur statliga pensionsfonder ofta har större avkastning än privata. Det är marknadsfundamentalism snarare än marknadsekonomi som ligger bakom katastrofen. Konsulterna har gjort det som de är bäst på dvs tjäna pengar. De moderata politiker som planerat och beställt detta borde åtalas.

Sen har B rätt i att om lönerna ökar lika fort i offentlig sektor medan arbetsproduktiviteten ökar långsammare (de kan inte springa fortare som en läkare sa) så äts BNP tillväxten upp av dessa löneökningar. Då blir det mindre, inte mer, pengar till offentlig sektor (dvs ökad skattekvot), eftersom de behöver anställa fler, jämfört med privat sektor. Men det är en obekväm sanning för alla partier som av princip är mot en höjd skattekvot. 

Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system. 

F:

Instämmer i stort, E, men jag kan inte låta bli att reagera mot tolkningen av begreppet

(ren och skär) socialism” som något ”där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker”.

Det är knappast ett sådant auktoritärt samhälle som jag förmodar att de flesta som kämpar (och har kämpat) för ’socialism’ någonsin har föreställt sig. I stället för ”ren och skär socialism” borde detta snarare benämnas ’byråkratiskt urartad och misslyckad’ ”socialism”, alltså till exempel ’stalinism’.

Sedan kan man alltid diskutera frågan huruvida alla försök till en verkligt demokratisk socialism, med ett stort inslag av demokratiskt styrt företagande i form av producentkooperativ startade genom lokala initiativ, men ekonomiskt understödda genom högre demokratiska samhällsnivåer (så att vinstkravet på samhällsviktig verksamhet kan upphöra), måste urarta till ett alltmer auktoritärt samhälle – i likhet med den kapitalism vi nu har.

Men denna (ofta kanske avsiktliga) misstolkning av begreppet ’socialism’ (som egentligen handlar om socialt ansvarstagande) är orsaken till att jag hellre använder ordet ’ekodemokrati’ än ’ekosocialism’ när det i båda fallen handlar om ’demokratisk ekologisk och ekonomisk socialism’, när jag riktar mig till personer som inte uttryckligen är ’demokratiska socialister’. I det sammanhanget tycker jag också att det är viktigt att diskutera frågan om social resiliens och dess betydelse för ett på alla nivåer demokratiskt samhälle.

G:

Jag tror att du har helt rätt, E, ifråga om KS. Vad gäller privat och offentliga konsumtion har jag en favoritbild som visar tillväxten sedan 1950-talet. Här ser man tydligt hur den offentliga sektorn först växer parallellt med den privata men hur den sedan sätts på svältkur. Bilden har jag använt länge; de sista staplarna visar förljugenheten i politikersnacket om att satsa på ”vård-skola-omsorg” samtidigt som långtidsutredningen talar ett helt annat språk. Här är det privat som gäller så det ryker om det!

D:

”Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system.” (E)

Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan? Är vi så trångsynta att vi inte förmår oss tänka längre än näsan räcker? Kanske är det för komplicerat att föreställa sig en marknadsekonomi, så som F beskriver – där vi går utanför de ”ramverk” som vi har lärt känna?

E:

Jag håller med er på en punkt, nämligen att vi behöver experimentera med andra organisationsformer, till exempel  NotForProfit (NFP) organisationer typ stiftelser och arbetarägda kooperativ. 

Sverige hade en gyllene chans när marknaden inom skola vård omsorg öppnades upp för konkurrens (tidigare var det bara speciella inriktningar som montesorri, Waldorf,  kristna osv som fick driva privata alternativ). 

Den nyliberala hegemonin sa att endast ett starkt vinstintresse kommer att sätta fart på alternativa driftsformer, som det offentliga sedan kan lära sig av. Man valde privatisering för dess egen skull istället för att begränsa konkurrensen till NFP organisationer. Som Bo Rothstein och Sverker Sörlin påpekat finns gott om exempel på goda verksamheter som drivs utan vinstintresse. I USA finns t o m stora företag som drivs så. Men i Sverige har denna utveckling hamnat i kläm mellan SAF och LO eftersom bägge känner sig hotade av t.ex. personalkooperativa skolor.

Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika. Vi kanske bör fokusera på de reformer där vi är överens och prata mindre om den grandiosa ekonomiska modell som vi tror kan främja dessa reformer? Att vi alla ser dagens nyliberala kapitalistiska system som ohållbart är vi ju överens om och hur vi än ändrar på detta system kommer vi att möta motstånd.

F:

Jag håller med om att det kan vara bra att ”fokusera på de reformer där vi är överens” (E), t.ex. NFP-organisationer, men hur kan en ”i grunden marknadsekonomisk modell”, som har lätt att ”inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ” se ut?

Här tror jag att finansieringsfrågan är väldigt viktig, och den är ofrånkomligen storskalig i det samhälle som vi har att förhålla oss till.

Avgörande här kan dessutom frågan om penningutgivningen vara: bör vi fortsätta som nu, med en i praktiken decentraliserad penningutgivning av vinstkrävande storbanker (för vilka NFP-organisationer är ganska ointressanta) eller kan vi ordna penningutgivning och finansiering på ett annat sätt?

Jag kan se två alternativ (som kan komplettera varandra). 1. Att vi delar upp samhället i områden med lokala valutor och småskalig produktion inom dessa områden eller 2. att vi t.ex. låter Riksbanken återgå till att bli huvudansvarig för den nationella penningutgivningen. I båda fallen skulle inte vinstkravet behöva bli dominerande. (Föreningen Positiva Pengar har t.ex. intressanta förslag, som t.o.m. Riksbanken har intresserat sig för.)

H:

Jag ser också kapitalismens krav på ökad kapitalackumulation och finanssystemets krav/förväntningar om tillväxt och avkastning som ohållbart, men en hållbar ekonomi tänker jag inte behöver betyda avskaffande av marknader eller privat ägande (tror också det är svårt att avskaffa). De domänerna har dock blivit oproportionerligt stora idag och håller på att ”tippa hela tårtan”, så därför behöver många områden tas bort från marknadslogiken. Sen tror jag också marknader kan ha mer inslag av samarbete och allmänna tillgångar (av t.ex. kunskap, information, open source osv).

Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål. Dessutom kan vi stimulera den informella (ideella) ekonomin mera, och skapa sektorer som ligger emellan informellt och marknad som t.ex. lokala valutor och tidsbanker mm.

Ökat kollektivt ägande och inflytande över produktionen tror jag är bra på många områden (helt klart inom välfärden!), ibland passar mer centralt – kommunalt eller statligt ägande – ibland är decentraliserat ägande med kooperativ bättre. Finansiell sektor behövs men borde ägna sig åt det som många tror att de gör idag – sprida risker och kapital för investeringar. Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag. 

I:

” Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan?”
Ja verkligen D!! Frågan som uppenbarligen måste ställas igen och igen.

F:

Men om vi väljer bort ”ren och skär” (dvs. auktoritär) ”socialism” så kan det ändå vara så att minst två mycket olika alternativ fortfarande återstår: en (någorlunda) ”reglerad marknadsekonomi” i ett kapitalistiskt samhälle eller en (mera resilient) ”reglerad marknadsekonomi” i ett ’ekodemokratiskt’ samhälle – dvs ett ekologiskt hänsynsfullt samhälle med ekonomisk och politisk demokrati.

D:

”Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål.” (H)

”Marknader” är en självklarhet i samhällen! Men frågan är om ”konkurrens kan vara bra”? Finns det belägg för att konkurrens kan vara bättre än samarbete när det gäller ”innovationer och effektivitet” i ”byggandet” av samhällen, med allt vad detta innebär? Själv är jag av den uppfattningen att samarbete är både effektivare och mera innovationsrikt när det gäller ”byggandet” av samhällen. Vilket – som jag ser det – betyder en helt annan marknadsekonomi. Baserad på demokratiska beslutsprocesser.

Intressant att höra kommentarer i denna fråga!

Hur förändras ”kraven på ständig expansion och kapitalackumulation”? Kan dessa krav ”bytas mot andra mål” under rådande marknadsekonomi? Även här ser jag det omöjliga under rådande förhållanden. Kanske delar vi denna åsikt H?

”Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag.” (H)

Instämmer! Men samma fråga igen: Går det att förändra vår ”finansiella sektor”, i grunden, inom vår rådande marknadsekonomi?

”Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika.” (E)

Jag uppfattar dina rader ovan som något oklara! 

Ska försöka förklara mig: En ”marknadsekonomisk modell” måste väl finnas i alla samhällen? Frågan är hur den ”modellen” ska se ut? ”Enskilda entreprenörer” är väl en nödvändighet för att bygga samhällen? Frågan är hur kapitalägandet ska se ut?

J:

Har med intresse fört diskussionen. Har samtidigt följt en spännande 

– och ganska avslöjande – diskussion på Peak Prosperity – kan rekommendera det 

nyhetsbrevet. Den fråga som engagerar är främst det enorma skuldberg som byggts upp

under senare år, inte minst som en effekt av ”quantitative easing”, dvs centralbankernas

påfyllning av likviditeten under ett drygt decennium. 

För att klara denna skulduppbyggnad – dvs hamnar ett mer balanserat läge – skulle krävas många år av hög tillväxt.

Och det är ingen som tror att detta är möjligt, bl a som en följd av klimat- och ekosystemkriserna.

Men här har vi ytterligare en pusselbit att ta hänsyn till i den alltmer

komplexa värld som är vår…

Februari 2020

Angående ”välfärden”

Man kan tycka att den privatägda marknaden inte ska behöva påverka den, så kallade, offentliga marknaden. Att alltså den offentliga marknaden skulle kunna fungera mer ”lugnt och sansat” i jämförelse med den privata. Att stress och effektiviseringar borde kunna undvikas i det offentliga samtidigt, som vi vet, att stress och effektiviseringar är något ”naturligt” i det privata. Att konkurrens och ”tillväxt” bara ska utmärka det privata och inte det offentliga. Man kanske kan tycka att dessa två åtskilda marknadsförhållanden borde innebära också två åtskilda ”behov” för dessa marknadsförhållanden.

Men fungerar det så i våra samhällen? Nej det gör ju inte det. Det fungerar ju som om vi har ett enda marknadsförhållande – det kapitalistiska marknadsförhållandet. Och så är det naturligtvis, alltså helt ”normalt”, om ni förstår vad jag menar?

Att arbeta i den offentliga verksamheten kan i stället innebära än mer stress och utslitning av människor än om dom skulle ha arbetat i det privata. Hur förklarar vi det här förhållandet?

Jo det förklaras av att den privata sektorn sätter sin prägel även på den offentliga sektorn. Det privata ”dirigerar” det offentliga – privatas beslutsprocesser sätter normen för hur det offentliga ska besluta. Kan alltså inte det offentliga ”värja” sig mot det privata? Nej detta går, som vi ser, inte och det beror på att det privata ”universaliseras” – tränger in – lägger under sig offentliga verksamheter i en allt snabbare takt. Denna utveckling följer kapitalismens ”normala” gång – det vill säga att växa är förutsättningen för kapitalismen – skulle denna ”normala” gång avstanna då kollapsar kapitalismen. Utifrån denna korta teoretiska genomgång så måste vi närmare förklara varför den offentliga ”välfärdspersonalen” numera bokstavligen arbetar sig sjuka.

”Det finns inga pengar längre”, svarar den offentliga arbetsköparen. ”Vi är tvungna att effektivisera annars överskrider vi budget”, blir det andra svaret.

Hur reder vi ut den här ekonomiska härvan?

Jo eftersom skattemedlen som ska täcka upp det offentligas utgifter inte räcker till då måste ledningen för det offentliga ”dra in” på utgiftssidan så långt det bara går. Alltså slår dessa besparingar på ”välfärdens” alla områden.

Men varför kommer det då in för lite skattepengar som ska garantera ”välfärden”?

Jo därför att det ökande ”flödet” av pengar i våra samhällen tar en annan ”väg” än ”vägen” till det offentliga. Och vilken ”väg” tar då pengarna?

Jo pengarna, med dess tilltagande ”flöde”, blir kvar i den privatägda marknadsekonomin vilket då naturligtvis får till följd att skatteintäkterna inte kan öka i samma takt som intäkterna i den privata sektorn. Förhållandet mellan sektorerna när det gäller intäktssidan förskjuts hela tiden till det privatas ”fördel”. Eftersom utgiftssidan blir alltmer socialiserad så kan vi därav inse att den här ”ekvationen” inte går att lösa, under rådande förhållanden.

Resultatet av denna ”ekvation” blir att det offentliga kommer att utarmas ännu mer vilket gör att ”välfärden”, i sin förlängning, blir en ”sak” för vår kapitalistiska marknadsekonomi. ”Välfärden” måste alltså, även den, gå med vinst! I förlängningen så innebär ju detta att för att ”välfärden” ska gå med vinst så krävs det naturligtvis att ”välfärden” måste köpas. ”Välfärden” görs till en marknadsplats, som allting annat. Precis så som man köper försäkringar så måste också ”välfärden” hanteras.

”Välfärden” kommer därför inte att vara en ”självklarhet” för hela samhället – vilket det ju inte heller är när vi betraktar dagens samhälle. Redan nu så ser vi alltså att ”välfärden” kan köpas för pengar. Att tro att den här utvecklingen kan brytas under rådande marknadsförhållanden är, som vi kanske förstår, en helt orimlig tanke.

Mars 2020

”Förvirrad” diskussion

A:

I Göteborg finns ett styrdokument som heter ”Klimatstrategiskt program för Göteborg”. I detta styrdokument finns klimatmål både enligt produktionsmetoden och konsumtionsmetoden. 

Dessutom finns nu ett dokument som heter ”Fossilfritt Göteborg – vad krävs?” och som innehåller 82 punkter för att anpassa Göteborg till 1,5 gradersmålet.

Problemet är att kommunens budget är överordnat allt detta.

Om budget inte anslår medel för att genomföra klimatåtgärder, så riskerar åtgärder i dessa dokument att ej bli genomförda. 

Vad göra?

Ett sätt skulle kanske kunna vara att se till att kommunerna måste följa klimatlagen och/eller Parisavtalet.

Kanske skulle man kunna införa någon form av viteshot eller hot om andra konsekvenser, om detta inte genomförs. Minskade statsbidrag?

Land ska med lag byggas? Eller hur skapas tryck på kommunpolitiker och kommunala tjänstemän?

B:

Det enda trycket man kan lägga på politiker (som följer sina lagar) är det politiska trycket. Där har folket och eliten olika stora möjligheter. Elitens tryck har länge varit större än folkets och därför är vi nu i denna katastrofala situation. 

C:

I dokumentet ”Fossilfritt Göteborg – vad krävs?” så upprepas begreppet ”rådighet” hela tiden – med rätta. Göteborgs Stad har en begränsad möjlighet att ”råda” över den negativa klimatpåverkan som sker. Vilket naturligtvis är en riktig insikt. 

Men varför har då Göteborgs Stad denna begränsade möjlighet? Denna samhällsstrukturella fråga har vi diskuterat ett antal gånger och slutsatsen blir åter igen: att vi lever i ett strukturellt system – kapitalismen – där politiken är underställd de rådande marknadsekonomiska besluten. 

Alltså uppstår en begränsad möjlighet att ”råda”. Vilket resulterar i att varken ”klimatlagen och/eller Parisavtalet” kommer att kunna genomföras.

”Viteshot” eller ”minskade statsbidrag” då? Kommer heller inte att fungera – på grund av denna strukturella utformning.

Hur ”skapas tryck på kommunpolitiker och kommunala tjänstemän”? Genom ’folkliga rörelser’ kan nödvändiga strukturella förändringar genomföras.

D:

Såvitt jag vet har följande gällt i Sverige i åtminstone 200 år:

”vi lever i ett strukturellt system – kapitalismen.”

Hur kommer det sig då att sossarna lyckades bygga upp ett välfärdssamhälle, trots detta? Hur kunde Franklin Roosevelt, USA:s president 1933-45, lyckas höja skatterna i USA på nästan samma sätt som svenska sossar? Alltså stämmer det inte att kapitalismen som system inte tillåter styrning. Den andra delen av meningen stämde alltså inte under 1930-1960: ”- där politiken är underställd de rådande marknadsekonomiska besluten.” 

Sedan några decennier råder dock i västvärlden en ny ordning sedan nyliberalismen, som en politiskt ideologi, har stärkt företagens makt. Idag stämmer det att regeringars makt är underordnad finansmarknaden, åtminstone agerar regeringar som om det var så, rädda för att straffas av marknaderna t.ex. om de inför kapitalskatter. Logiken att vi behöver avveckla kapitalismen för att skapa en politisk förändring stämmer alltså inte, det räcker med en enkel empirisk historisk analys. Vi behöver ”bara” tämja kapitalismen så att den åter tjänar medborgarna. Detta lyckades vi med 1930-1960 tack vare en stark demokrati. Varför skulle vi inte lyckas med det idag?

Jag är alltså helt enig med alla som menar att det behövs en stark folklig opinion för att ändra på rådande maktbalans. Men till skillnad från C tror jag inte att särskilt många lockas av ett socialistiskt system där allt produktivt kapital är statligt/offentligt-ägt och där entreprenörer inte kan satsa egna pengar på egna projekt i hopp om att pengarna ska växa och de ska bli rika. Detta är en av många mänskliga drivkrafter och jag menar att den kan tämjas och bidra till något gott (vilket redan sker idag, de flesta privata företag i Sverige är väl samhällsnyttiga eller?). En annan mänsklig drivkraft är den korruption som växer i varje samhälle där politisk och ekonomisk makt samlas på samma ställe, vilket socialism innebär. Låt människor ha frihet att producera och äga  men använd regleringar och skatter för att säkerställa goda utfall. Det är väl bättre än drömmar om ett system som aldrig har fungerat?

B:

D! Det var ett intressant försvarstal för kapitalismen. Kanske jag missförstår dig? Tolkningen av vad du säger är naturligtvis helt avhängigt hur vi som läser det tolkar begreppet ”kapitalism”. Du har en och de flesta av oss i denna grupp har varianter som kanske, kanske inte ligger nära. (Du sätter också ”kapitalism” i relation till socialism som du något lösligt definierar på ett sätt som, likaledes, de flesta av oss i denna grupp har varianter som kanske, kanske inte ligger nära.) 

Två saker. 

  1. När vi använder begreppet kapitalism måste vi definiera det eftersom man annars inte vet vad som menas. När vi ställer upp socialism som det enda alternativet till kapitalismen måste begreppet socialism också definieras och man bör motivera varför detta begrepp är det enda alternativet till kapitalism. Den definition på kapitalism som jag brukar använda (för att den passar den förståelse av ”vad som egentligen händer i vår värld” som jag verkar för), är historikern Wallersteins definition: ”ett historiskt system som definieras av att det prioriterar den ändlösa ackumulationen av kapital”. Även om denna ackumulation, som Piketty har visat, kunnat bromsas under några decennier runt världskrigen då krigen krävde enorma uppoffringar av folken (eftersom det inte räckte med enbart kapitalägarnas insatser), så har är den exponentiell och dessutom ständigt mer koncentrerad i händerna på eliten i den finansiella toppen. 
  2. Med denna definition är din definition på socialism inte det enda alternativet till kapitalism. 

Eftersom vi nu har gått in antropocen så innebär kapitalismen så som jag definierar den att ekosystemet på Jorden har fått ett nytt överordnat mål – kapitalackumulation i händerna på en minskande skara individer av arten människa, som lever i ett socialt sammanhang där de har svårt att göra annat än att ackumulera kapital. 

Jag tror att detta överordnade (kapitalistiska) mål för Jordens ekosystem är orsak till den historiskt sett plötsliga katastrofala utveckling som vi upplever. 

D:

Nej B,

Det finns inte två system. Det finns en massa varianter av både socialism och kapitalism. Jag föredrar att prata om marknadsekonomi men C och andra tjatar hela tiden om att det är kapitalismen som är roten till allt ont. Jag vill varken ha en grön kapitalism eller grön tillväxt, det är inte mina mål. Men jag tror vi gör klokt om vi inte avskaffar människors frihet att som  entreprenör satsa egna pengar och tjäna en massa pengar om deras affärsidéer går bra. Det är kapitalism. 

Sen kan du välja att definiera ett system genom att definiera kapitalisternas dröm. Din definition om ändlös kapitalackumilation är ju kapitalistens dröm. Men varför skulle denna längtan hos ett fåtal inte kunna regleras? Obegripligt.  

E:

Vill man, så kan man definiera: kapitalism = full frihet för kapitalet; socialism = förstatliga hela skiten. Så pratar vi inte mer om det.
Vill man i stället hitta lösningar på klimat och jämlikhet, så är det kanske bättre att börja i en annan ända.

Fossil  utgör 85 % av vår energi. Fossilt är grunden för välstånd. Människorna är kluvna, eftersom de vill ha välståndet men är rädda för klimatkatastrofen. Fossilkapitalet är politiskt jättestarkt. Resten av storkapitalet domineras också av det fossila. Kapitalisterna vill alla bestämma själva över sitt kapital. I varje land dominerar i praktiken tanken på ”our country first”, vilket leder till, att somliga länders innevånare ”lever gott” på andras eländiga arbete. Politikerna talar inte klarspråk om klimat och ”flera klot”. De vågar inte heller gå tillräckligt snabbt fram. Osv. Allt det här leder till, att den globala omställningen till ett hållbart samhälle går väldigt långsamt. (CO2-utsläppen ökar trots Parisavalet. Inget Parisavtal finns mot artdöd, sötvattenbrist, flyktingströmmar. Fortfarande mångmiljonsvält. De flesta (?) länder, t ex Kina, har inte ens en demokratisk process om klimat och 1 klot. …) Klimatkatastrof, klimatkrig, klimatförödelse? Eller finns det en smidig lösning, där hela jordens befolkning får en lägenhet om 90 m2 och en stuga på landet plus bil (vilket jag har) och flygresor till semester och upptäcksfärder?

Jag för min del har svårt att tro, att lösningen inte måste innebära väldiga inskränkningar i kapitalismens vildhet. De rika måste bli mycket ”fattigare”. De fattiga länderna måste komma ikapp oss och vi måste sänka vår ”standard” rejält. De åtgärder som behövs för detta kallar jag gärna socialism. Det kräver kunskaper och diskussioner bland breda befolkningsmassor och mycket utvecklad demokrati. Även det kallar jag gärna socialism. För detta behöver man inte bara, som Greta säger, lyssna på vetenskapen. Eftersom vi står inför något väldigt stort, svårt och nytt, måste vi uppfinna nytt kring ekonomi och politik. Hur mycket ”kapitalism” som kan finnas kvar i detta, återstår att se. Troligen en hel del.

F:

” ’Kapitalism’ kan definieras som ett system med privatägda företag som är tvungna att konkurrera för sin ekonomiska existens och där deras (och alltså deras ägares) tillgångar utnyttjas, med hjälp av inhyrd arbetskraft, som ’­kapital’ –  alltså så att tillgångarna genom värdehöjande produktion och vinstgivande handel blir allt större. Och man kan också tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det möjligt att tala om ’systemförändring’ (förändring inom systemet) när denna dominans har ökat (t.ex. på grund av nyliberalism) eller minskat (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll), samt om system­övergång – [under en period] tills de kapitalistiska förhållandena inte längre dominerar.

En ’ekonomisk demokrati’ domineras av företag utan andra ’ägare’ än den demokratiskt styrda förening vars medlemmar ansvarar för företagets skötsel och inte utnyttjas för att öka dess tillgångar, utan samarbetar för att uppnå helt andra, mera samhällsviktiga, syften – varav ett kan vara att bidra till existensen av en varumarknad för samhällsmedlemmarnas behov. …

För att kunna tala om ’demokratisk socialism’, eller ’demokratisk ekosocialism’, måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt och i bättre harmoni med ’ekonomisk demokrati’ än vad som nu är fallet.”

C:

Du D, jag känner mig tvungen att bemöta dina ständiga påståenden om att jag skulle förorda ett socialistiskt system – enligt ditt sätt att se det. Visa mig i vilket/vilka inlägg jag nämner detta! 

F:

Det finns verkligen en stor förvirring när det gäller begreppen socialismkapitalism och marknadsekonomi.

    D skrev igår: ”Det finns en massa varianter av både socialism och kapitalism. Jag föredrar att prata om marknadsekonomi” (mina kursiveringar).

Såvitt jag förstår handlar socialism i första hand om socialt ansvarstagande, vilket naturligtvis kan ske på en mängd olika sätt, tyvärr ofta utan att detta är den verkliga avsikten – och på ett sådant sätt att begreppet ’socialism’ (”enligt [D:s’] sätt att se det”?) har kommit att förknippas med diktatur.

     De gånger ordet socialism har använts (oftast av mig) har det varit i betydelsen demokratisk socialism eller ekosocialism. Dessa ord står för en marknadsekonomi med demokratiskt styrda socialt väsentliga företag (t.ex. kooperativ), vilka kan fungera utan vinstkrav tack vare något slag av demokratiskt stödsystem på samhällelig nivå, som även har uppgiften att utjämna alltför stora socioekonomiska klyftor – något som kan uppstå i varje marknadsekonomi (även i en ’socialistisk’ sådan, där det primära syftet inte är konkurrens).

    Det är alltså möjligt att tala om en ’socialistisk marknadsekonomi’ om den huvudsakligen består av icke vinstkrävande, demokratiskt styrda företag samt ett demokratiskt styrt, samhällsomfattande, ekonomiskt fördelningssystem som bland annat har till uppgift att utjämna (alltför) stora ekonomiska skillnader.

”Negativa” utsläpp

 A:

Tidigare i år satte Fortum och en rad andra partners igång startupen www.puro.earth världens första marknadsplats för negativa utsläpp. Aktörer som har tagit ut koldioxid ur luften säljer dem genom en auktion till högstbjudande. Teknikerna för koldioxidinfångning är antingen biokol gjort på skogsrester som sedan grävs ner i jorden och stannar där i hundratals år, eller genom att lagra koldioxid i nya byggnader. Jag har gått igenom allt deras material och bedömer det som mycket seriöst och utan direkta risker. Det går inte att handla som privatperson i dessa auktioner men det norska bolaget Chooose har köpt upp negativa utsläppsrätter i auktionen och säljer nu dem via en måndsprenumeration. Det kostar 150 kr i månaden för att ta bort 6 ton per år. Så köper man två prenumerationer blir man som medelsvensk koldioxidnegativ
https://chooose.today/product/carbon-removal  

Just nu är priset lågt, men i takt med att efterfrågan stiger kommer priset också att göra det. Tillgången på biokol och möjligheten att lagra koldioxid i byggnader är inte heller oändlig utan det kommer behövas andra tekniker för negativa utsläpp också, tex Direct air capture. Man kan som jag skrev om tidigare stödja denna teknik på www.climeworks.shop , det är dock oerhört mycket dyrare än biokol/lagring i byggnader så vill man bli koldioxidnegativ idag och stödja utvecklingen av nya tekniker för negativa utsläpp så får man både köpa av Climeworks och Puro/Choose.

B:

Jag tycker det är viktigt att stödja och utveckla dessa tekniker för att binda koldioxid, så bra intiativ! Särskilt biokol skulle kunna vara en superlösning för att göra jordbruket mer hållbart och produktivt. 

Som jag sagt förut tror jag det finns risker med hela konceptet med klimatkompensering. Risken är att när man som individ, företag eller stat säger att man är ”koldioxidneutral” eller ”koldioxidpositiv” slutar man anstränga sig att minska utsläppen. Det absolut viktigaste idag är att minska utsläppen från de rika individerna, de stora företagen och de rika länderna. Det är omöjligt att klara klimatutmaningen utan att börja där. 

Jag tycker man ska dela upp sitt koldioxid-fotavtryck i en kategori – den behöver minska – och vi behöver en samhällelig omställning för att kunna göra det ordentligt. Vad man gör för sina pengar och sin tid för att minska koldioxiden i atmosfären utöver sitt eget fotavtryck är en annan kategori. De borde inte sammanblandas.

Det är jättebra om man har råd att finansiera CO2-bindning, men alla har inte råd med det. Bara för att man har råd betyder inte det att rika människor/företag som betalar för ”utsläppskompensering” kan sägas vara utsläppssnålare än en fattig jordbrukare i Tanzania. De är fortfarande ansvariga för sina utsläpp. Med stora ekonomiska resurser följer större ansvar. Om stora företag har råd att finansiera CO2-bindning borde det ju vara obligatoriskt – en samhällsuppgift – inte goodwill. 

A:

Med tekniker där koldioxidinbindning sker omedelbart, är helt additionell, dvs helt säkert inte skulle skett utan att man köpte den, och möjligheten att göra det kan inte ta slut, så tycker jag att man kan kalla sig koldioxidneutral, eller klimatpositiv. Egentligen är det bara Direct air capture med lagring i sten som kvalificerar sig för det idag och det är superdyrt. 

Jag tror mycket på biokol, särskilt eftersom det har så positiva sekundäreffekter utöver att lagra CO2. Här behövs pengar för att det ska kunna skala upp, det är en nischpraktik idag, men additionaliteten kanske inte är helt 100%. Tillgången är långt ifrån oändlig.  

När det gäller att lagra CO2 i träbyggnader så tycker jag det vore bra med incitament som erkänner träbyggnanders möjlighet att lagra CO2, men här är nog additionaliteten ganska långt från 100% så tveksamt att kalla sig koldioxidneutral för att man köpt sådana utsläppsrätter. Samma sak gäller trädplantering och ”klassisk koldioxidkompensation”. 

Tar man faktiskt bort den CO2 ur luften man släpper ut så är man neutral. Det går inte att se det på något annat sätt. CO2 är ju inget lokalt miljöproblem, typ som att det skulle vara ok att släppa ut olja i Östersjön om man renar vatten i medelhavet, i det fallet skulle logiken brista. Däremot kan man ju argumentera för att rika personer borde köpa så mycket negativa utsläpp de har råd med och samtidigt minska sina egna utsläpp. Men jag tror också att man måste ta hänsyn till mänsklig psykologi,. 

C:

Hej!  Det här måste ju vara en oerhört viktig principiell fråga. Med ditt sätt att se det A måste det ju innebära att man kan flyga jorden runt på semester och ändå vara klimatpositiv bara man är tillräckligt rik för att köpa bindning av koldioxid i en större mängd än man släpper ut.

Eller har jag helt missuppfattat det hela?

A:

Ja, jag har svårt att förstå hur man annars ska se det. Man omintetgör ju helt den skada man skulle skapat med sina utsläpp. I alla fall om det gäller en teknik med 100% additionalitet och med omedelbar verkan. För mig är det inget moraliskt omdöme utan bara en ekvation.

Sen kan man tycka att de med mycket pengar borde betala rejält för negativa utsläpp, i mycket större utsträckning än de själva släpper ut. 

D:

Jag tror resonemanget är helt fel.

Ska man se till siffrorna (P-avtalets otillräcklighet och att avtalet inte backas upp av åtaganden och att åtagandena inte ännu omsatts i praktiken och att allt handlar om sannolikhet), så ser det mörkt ut.

Klimatlösningen har bråttom. Och väldigt mycket bör göras. En sak som kan göras, är att plantera mycket skog på lämpliga ställen. Det har inget med ”kompensation” att göra. Det bör vara (världs-)-samhällets sak att göra bland annat detta. Och mycket annat. Bland detta andra är att minska flygandet. Det kan man göra med flygskatt och flygskam. Kanske också vissa förbud och annat. Punkt!

De flesta av oss i de ”rika länderna” producerar och har hittills producerat mer CO2 än vi borde. Det finns inget som säger, att vi har rätt att göra detta. Jag som 73åring har inte rätt att förstöra framtiden för dagens och morgondagens unga. Ingen har rätt att ”betala sej fri”. Särskilt inte de rika ländernas medborgare och alldeles särskilt inte de rikaste, som har råd att flyga jorden runt hur mycket som helst.

Dessutom vill jag se den räkneoperation, genom vilken den superrike eller måttligt rike (normalsvensk?) överhuvudtaget kan göra sej klimatneutral. Kan någon presentera den ekvationen?

Sen är det en annan sak, att det är svårt att hitta metoder för att åstadkomma det som borde gjorts för länge sedan. Den viktigaste metoden är, tror jag, att sprida kunskap och bilda opinion bland vanliga människor. Inte förrän de säger ”How dare you!” tillsammans med Greta, så kommer tillräckliga åtgärder att genomföras.

”Kompensation” är ibland bättre än inget, men det gör ingen ”klimatneutral”.

E:

Angående ”konceptet med klimatkompensering”:

Tekniker för att binda koldioxid är naturligtvis något som vi alla stöder. Hur ska då detta finansieras? Det är på den här punkten som frågan blir känslig.

”Aktörer som har tagit ut koldioxid ur luften säljer dem genom en auktion till högstbjudande.” (A)

Låter som en utmärkt framtida affärsmodell på Börsen! Kanske det också blir det? Men jag menar att A:s resonemang är helt fel. Alltså delar jag C:s, D:s och B:s skepsis.

En finansiering av tekniska projekt för att kunna lagra koldioxid, påstår jag, är ett på förhand misslyckat projekt när det vänder sig till privatpersoner. 

”Just nu är priset lågt, men i takt med att efterfrågan stiger kommer priset också att göra det.” (A)

Är det inte så Börsen fungerar? Som jag ser det – alltså helt oseriöst! Ett spel om pengar, eller? 

Vad det handlar om när det gäller vår tids kanske största fråga – klimatfrågan – så måste finansieringen av ”konceptet” vara en samhällsfråga. Och när vi inser hur mycket kapital som cirkulerar runt i vårt/våra samhällen då kommer vi också kunna inse att stora delar av detta kapital kan användas i ”konceptet med klimatkompensering”. 

Nu är det ju så att samhället inte är strukturellt uppbyggt för att kunna genomföra en sådan finansiering – som vi kanske inser. Ska vi då vända oss till den rådande marknaden för att finna lösningen? Mitt svar är nej! Mina argument för detta svar har jag tidigare redogjort för.

A:

Självklart måste staten gå in och finansiera negativa utsläpp. Men det hindrar inte att privatpersoner och företag också gör det.

D, det låter som du hänvisar till tradionell kompensation. Vissa negativa utsläpptekniker som direct air capture med lagring i sten tar permanent bort CO2 ur luften direkt. Det finns heller ingen begränsad kapacitet egentligen utan det kan göras i hur stor skala som helst, det är dock väldigt dyrt. Betalar man för det har man inte gjort någon skada med sina utsläpp. Vad är egentligen skillnaden mellan att först släppa ut och sedan genast ta bort utsläppen och att inte släppa ut alls?

E:

Problemet med den rådande strukturella uppbyggnad som vi nu befinner oss i är att den offentliga delen av samhället – vi kan benämna det ”staten” – endast förfogar över en mindre del av den totala ekonomiska ”kakan”. Den största delen av ”kakan” ansvaras och ägs av privatpersoner. I denna strukturella ordning – kapitalismen – så handlar det primärt om att ekonomiskt överleva och därför krävs en ständig ekonomisk tillväxt. 

Hur ser då ”statens” roll ut i denna ordning? Den får – som vi kanske inser – mycket begränsade resurser att kunna finansiera ”klimatkonceptet”. 

En slutsats som vi bör kunna förstå av denna ordning är: Den nuvarande strukturella ordningen fungerar mycket otillfredsställande. Så otillfredsställande att ”staten” – enligt mig – inte förmår lösa vare sig ”klimatkonceptet” eller hela ”klimatproblematiken”. Den har, kort sagt, inte ”mandatet” över klimatfrågan!

Inte heller vår rådande marknadsekonomi kan lösa klimatfrågan. Den kräver ju, som sagt, ständig ekonomisk tillväxt! Och detta är – som vi har kommit fram till – helt oförenligt med en lösning av klimatfrågan.

Min fråga blir: Kan vi förstå att vår rådande strukturella uppbyggnad måste förändras i grunden?

D:

Ingen säger väl, A, att man ska låta bli att ”kompensera”, om man kan. Vi säger att
1) kompensationen har sina brister, i vissa fall väldigt stora. (Visat bl a i en Dn-serie.)
2) den kan döva samvetet, så att man inte gör allt annat man (individen och samhället) borde göra. (Man hoppas på obevisad ”grön tillväxt”.)
3) allt man kan göra genom att ”kompensera”, borde göras ändå.

Utsläpp idag – 100 % kompensation idag = Nollutsläpp. Hur mycket av kompensationen lever upp till det?
Utsläpp igår – X % kompensation idag = Nollutsläpp. Hur många tar idag ansvar för sin historia?
Hur stor del av kompensationen motsvarar ”lagring i sten” ? Hur många betalar det höga priset?

Jag förstår inte vad du försvarar A. Det låter mest som orealistiska principer.
Känner du, A, till något bra, fullvärdig utredning om kompensation?

A:

Jag pratar inte alls om klimatkompensering generellt D, jag pekade ut att det kanske rådde missförstånd om det i mitt sista svar till dig. Det jag diskuterar är negativa utsläpp och om det i teorin går att kalla sig koldioxidneutral om man använder en teknik som är 100% additionell, utan begränsningar och tar bort koldioxiden nu. Direct air capture med lagring i sten säljs av Climeworks idag men det kostar ca 10 000 kr per ton. 

Här är en mycket bra heltäckande rapport om negativa utsläpp, eller greenhouse gas removal som det också kallas: https://royalsociety.org/topics-policy/projects/greenhouse-gas-removal/ 

D:

Jag ber om ursäkt! Jag förstod inte rätt. Men det där ser ju bra ut.

Om man då ska konkretisera detta, så blir det för Sverige 10 000 kr/ton * 43 000 000 ton = 43 000 000 000 kr. (Ton från 2014
https://www.globalis.se/Statistik/CO2-utslaepp). Ska man lägga på för importerad konsumtion m m, så blir det dubbelt ungefär: 86 Gkr. Siffrorna är per år. Att  jämföra med bnp för 2018 på ca 4800 Gkr. Kostnad ca 2 % av bnp, dvs inte mycket ”tillväxt” kvar. För den globala rättvisans skull måste man sen lägga på det historiska. Tillväxten lär då bli på minus. (Har jag räknat rätt?) Sen är det förstås så, att många åtgärder av annat slag är mycket billigare. Det behövs en helhetlig kalkyl på en allomfattande behövlig klimatplan (att jämföra med regeringens just lanserade plan). Vem gör den?

På http://www.climeworks.com/co2-removal/  finns en intressant jämförelse av kostnad och effektivitet av olika insatser.

Jag är övertygad om, att ifall politiker, ekonomer och företagsägare är beredda att ta dessa kostnader, så blir vi alla glada. Nästan alla. Dilemmat är nog, att kostnaderna skulle riskera att skapa mycket ”problem” med den ekonomiska utvecklingen. Vem drabbas av det?

Men visst, A, detta är ett redskap, som kan behöva användas. Dock förstår jag inte, varför vi ska anse det rimligt att ”flyga jorden runt” för den som har råd med denna kompensation. Är det inte rimligare att hårdbeskatta den personens inkomst och förmögenhet, för att finansiera denna och liknande åtgärder? Då får man samma CO2-reducering och inget utsläpp.

F:

Kostnadsfrågan för CO2-lagring (slutförvar av CO2) är problemet idag, även om kostnaderna på sikt sannolikt kommer sjunka.

Ett sätt att lösa problemet är att instifta en särskild lagringsskatt, dvs öronmärkta pengar som går direkt till CO2-lagring.

Skatten skulle kunna skalas upp efterhand för att omfatta fler och fler länder.

De nordiska länderna skulle snabbt kunna komma överens om att införa denna särskilda skatt tillsammans (skatt för temperaturkontroll).

Det är låga politiska trösklar mellan länderna, och frågan skulle troligen inte möta något större motstånd i parlamenten.

Fördelen jämfört med EU-nivå är att länder som Polen skulle sätta sig på tvären på EU-nivå, och processen skulle riskera att drabbas av den vanliga ”klimatsjukan” – dvs att det inte händer så mycket konkret.

EU, Schweiz och Storbritannien kan på sikt följa efter, men vi behöver göra något -nu- och det är alltför farligt att låta de politiska processerna mala i ytterligare ett decennium.

Det gäller att snabbt visa på ett exempel, som andra länder och regioner kan följa.

Länder/regioner som Tyskland, Österrike, Storbritannien, Kalifornien och Kina kanske kommer med efterhand, och isåfall kanske en klimatkatastrof kan undvikas.

Detta är en av de mest meningsfulla frågor som de nordiska regeringarna kan syssla med för tillfället.

G:

En detalj som är viktig att ha med sig när det gäller koldioxidlagring/negativa utsläpp är att de inte bör användas som kompensation för utsläpp vi gör idag eller i framtiden. Om vi ska kunna klara Paris-avtalets mål (eller komma i närheten av det) behövs både en snabb minskning av utsläppen av växthusgaser och lagring/negativa utsläpp för att få bort en del av de växthusgaser som redan finns i atmosfären. Oavsett teknik och ekonomi kan alltså ingen göra sig klimatneutral genom att betala för lagring/negativa utsläpp, för detta behövs till annat än kompensation.

A:

G, jag håller med när det gäller tekniker med begränsad potential. Men vissa tekniker kan skalas upp enormt så länge någon vill betala för det. Då gör en enskild persons kompensation att det skapas mer negativa utsläpp utan att det tränger ut kapacitet. Sen är det såklart bäst att både minska utsläppen och kompensera för de man har kvar. 

Till F: Jag håller med!

H:

Hur ska man se på biokol egentligen?
I och med att biobränsle är en begränsad resurs, och

förbränning är ett bra sätt att skapa värme, vilket vi behöver en del av i vårt land,

så kan man ju se det som att varje träpinne som genom pyrolys omvandlas till biokol, alternativ hade kunnat användas till kraftvärme.

Hur blir ekvationen då?

G:

Är det möjligt att ta vara på värmen vid pyrolys? Att använda sig av pyrolys i kraftvärmeverk?

A:

Precis, när man gör biokol får man fjärrvärme också. Dock inte lika mycket som om man bränt upp all biomassan. 

Sen vill stålindustrin mfl också ha biokol för att ersätta kol i sin produktion. Men de skulle i teorin kunna använda andra resurser än skogs och skörderester, tex avloppsslam som inte passar för att göra biokol för åkrar med.

 ——————————————————————————————–

Coronaviruset

Coronaviruset har nu satt sina ’klor’ i våra samhällen. Det har på mycket kort tid fått våra samhällen att i princip helt stanna upp. Hur kan det ha blivit så?

En förutsättning för denna globala spridning, runt världen, är ju naturligtvis att människor reser kors och tvärs över hela jorden. När ett ’okontrollerat’ virus får fäste i ett samhälle där miljoner människor lever nära inpå varann och när dessutom detta samhälle är – som i detta fall – en viktig ’länk’ för globala affärer då blir smittspridningen mycket omfattande.

Vad vi nu kan avläsa av den här globala virusspridningen det är att vårt rådande ekonomiska system har tillfogats en allvarlig ’störning’ i en redan, sedan tidigare, kollapsande utveckling. Systemets kollapsande utveckling fördjupas alltså än mer av denna ’virusattack’. 

I det här läget så agerar naturligtvis politiken så som den är ’satt’ att agera. Den tar fram alla offentliga resurser som bara går. Och dessa resurser ’matas’ in i marknadsekonomin för att om möjligt kunna lindra de negativa effekter som den rådande marknadsekonomin kommer att drabbas av.

Vår rådande marknadsekonomi klarar – som vi sedan tidigare kriser har lärt oss – inte på egen hand att reglera sig själv. Vi måste ta oss tillbaka till 60-talet för att kunna se en kapitalism som klarar av att reglera sig själv. Som vi förstår så är dessa tider helt förbi. Dagens kollapsande marknadsekonomi kräver offentliga åtaganden för att kunna ’leva’ vidare – reglera sig – vilket den också får.

I det här sammanhanget så får vi inte glömma att vår rådande samhällsstruktur har byggts upp just på det här viset, sedan mycket lång tid tillbaks. Denna uppbyggnad utsätter naturligtvis strukturen för omfattande risker som inte skulle ha uppkommit ifall vi hade levt i en rättvis demokratisk marknadsekonomi.

’Störningar’ i vår globala marknadsekonomi blir dessutom, under tidens lopp, mer och mer ’känslig’ för alla former av ’störningar’, som exempelvist nu när det handlar om virusspridningen. Just exemplet på den nu rådande virusspridningen menar jag bevisar omöjligheten för vårt kapitalistiska system att kunna bygga en global välfärd och framför allt omöjligheten att bygga ekologisk hållbarhet.

Och som sagt, vad kan våra politiker då göra? Jo dom sitter bokstavligen fast i det ’ekorrhjul’ som de har blivit invalda i att förvalta. Våra politiker har att agera som de nu gör.

April 2020

Följdverkningar av viruspandemin

Hur ser vår rådande marknadsekonomis följdverkningar ut under den nu tilltagande viruspandemin? Jo vi konstaterar en mycket snabb ökning av företagsvarsel och med den en snabbt ökande arbetslöshet. För att söka motverka dessa effekter så har politiken enats om massiva ekonomiska insatser till hjälp åt marknaden. Offentliga ekonomiska resurser ska ’pumpas’ in i systemet i ett försök att hålla det ’flytande’.

Hjälper då dessa åtgärder? Javisst så hjälper dessa åtgärder, i alla fall på kort sikt. Men som vi kanske förstår så förändras inte den strukturella uppbyggnaden av vårt marknadsekonomiska system och därmed – i det längre perspektivet – så kommer det inte gå att förhindra den definitiva ekonomiska kollapsen, vilket ju så som vi tidigare har kommit fram till innebär en helt oundviklig utveckling.

Att ’lappa och laga’ ett kollapsande system är så att säga för stunden, under rådande strukturella förhållanden, ett logiskt agerande. Men det betyder ju inte att detta agerande i det längre perspektivet är ett ’hållbart’ agerande. Vilket det alltså inte är, som vi alltså har kommit fram till.

Nu är det så att den här viruspandemin har slagit till med enorm kraft och därmed tagit våra samhällen med en chock. Och eftersom vi lever våra liv i en på alla sätt ohållbar samhällsstruktur så kan inte politiken i praktiken agera på ett annorlunda sätt än vad som nu sker. Den etablerade politiken har inget val, den måste stötta vår rådande marknadsekonomi hur inhumant den än fungerar. Vi har ju lärt oss att politiken är underställd vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser och det är detta vi ser utspelas för oss varje dag – i synnerhet under denna tid.

En global kris ger globala följdverkningar, en lokal kris ger lokala följdverkningar. Detta bör vara enkel matematik att förstå. När vi således lever med en global marknadsekonomi så innebär ett sådant ’förhållande’ att då en ’störning’ inträffar som påverkar marknaden någonstans – i detta fall i Wuhan Kina – så medför denna ’störning’ en spridningseffekt på hela den globala marknaden. Vilket är det som nu sker.

Skulle vi däremot leva i en marknadsekonomi med lokalt uppbyggd marknadsstruktur då kan inte en ’störning’ på andra sidan jorden påverka vår lokala marknadsekonomi, på det sätt som nu sker. Dessa två skiljaktigheter mellan global och lokal marknadsekonomi är viktig att förstå. Vilket också bevisar den globala marknadsekonomins omöjlighet att fungera både ekonomiskt och ekologiskt hållbart.

Den rådande globala marknadsekonomins ständigt primära nödvändighet av ekonomisk tillväxt blir, som vi bör kunna se, en tilltagande ’hämsko’ nu och framöver. Och krisen som nu utspelas bevisar alltså systemets ’sårbarhet’. Ett marknadsekonomiskt system måste därför byggas utifrån förvissningen om att det är hållbart även i tider när virusattacker slår till. Denna lärdom kan vi dra av rådande strukturella förhållande, när den ställs inför en virusepidemi Vilket innebär att en samhällsstruktur inte kan ha ekonomisk tillväxt som primär nödvändighet.

För att kunna uppnå denna vision – hållbarhet – så krävs det som första grundläggande åtgärd att kapitalägandet i marknadsekonomin förändras från privatägande till samhällsägande. Denna förändring är helt avgörande i processen att komma ifrån det rådande primära behovet av ekonomisk tillväxt.

Går det då att dra några slutsatser om hur vår rådande marknadsekonomi kommer att utvecklas framöver, med tanke på den djupgående kris som nu råder?

Rent strukturellt så kommer ingenting att förändras inom den närmaste framtiden. Marknaden är helt inställd på att kunna fortsätta fungera som den gjorde före krisen och den etablerade politiken kommer att göra allt för att få ekonomin på ’fötter’ igen. Så utifrån denna marknadsekonomiska och politiska målsättning så kan ingen genomgripande förändring ske.

Men det som sker är att den nu rådande krisen kommer att påskynda kapitalismens kollapsande utveckling. Alltså att förutsättningarna för skapandet av ekonomisk tillväxt försvåras alltmer. Och det är ju denna primära drivkraft som är helt nödvändig för systemets fortlevnad. Vi kommer därför framöver att hamna i läget där systemet inte längre förmår skapa tillväxt och det är denna ’punkt’ som nu kommer allt närmare.

Denna kris och kommande kriser speglar därför vad som kommer att ske med vår rådande marknadsekonomi.

”Kollapsande utveckling!”

”En kollapsande utveckling! Förklara det!”

Vi lever i samhällen som har blivit strukturellt uppbyggda sedan tusentals år tillbaka i tiden. Denna uppbyggnad har skett utifrån maktstrukturella ambitioner, så därför är naturligtvis våra samhällen utformade på grund av dessa ambitioner. Man kan av denna orsak fastställa att en sådan uppbyggnad kommer att förorsaka konflikter både mellan samhällen och dels inom varje samhälle. Och det är just sådana konflikter vi har bevittnat och bevittnar sedan årtusenden tillbaks. Alltså kan vi dra slutsatsen att våra samhällen här och nu har ärvt in dessa konfliktfyllda strukturer, som ju har format oss sedan mycket lång tid tillbaks. Denna slutsats får vi dessutom bevisad då vi betraktar våra samhällen sett ur detta historiska perspektiv. Det är med andra ord bevisbart att vi idag lever i denna konfliktfyllda struktur.

En struktur vars prägel sätts utifrån ekonomisk makt där den ’starke’ bestämmer den samhälleliga uppbyggnaden. Vi känner denna uppbyggnad som patriarkal och, för en mängd samhällen, som dessutom synnerligen religiösa, med allt vad detta innebär. Vi bör förstå att dessa maktstrukturella uppbyggnader skapar konflikter och därmed ohållbara samhällen.

Idag har våra samhällen ärvt in denna ohållbarhet som i det marknadsekonomiska perspektivet har lett fram till det vi benämner kapitalismen. Alltså en marknadsekonomi som hela tiden kräver ekonomisk tillväxt, på grund av just dess strukturella uppbyggnad. Det är detta inneboende krav som är orsaken till den ökande ’konflikten’ med hela vårt ekologiska system, som ju är grunden för vår existens. Och, som sagt, denna ’konflikt’ är olöslig inom rådande marknadsekonomi. Vi kan alltså inte kombinera ekonomisk tillväxt med ett ekologiskt system som i sin tur kräver hållbarhet – en omöjlig ekvation.

Några rader till om vad vår rådande strukturella uppbyggnad har skapat: 

Den har skapat stater – maktstrukturella gränser som separerar människor från varann; kapitalägandet leder till en privat jakt/konkurrens efter detta ägande; olika trosuppfattningar/religioner om övernaturliga idéer; en marknad som bestämmer hur människor ska avlönas och inte avlönas; en patriarkal maktindelning.

Alla dessa strukturella normer leder i förlängningen till ohållbara och därmed kollapsande samhällen. Men det är ändå inte dessa ovanstående normer som primärt utlöser den definitiva kollapsen utan den tillkommer utifrån kapitalismens egen omöjlighet att skapa sin prioritet, en oändlig ekonomisk tillväxt. Och hur går då detta till – omöjligheten att skapa oändlig ekonomisk tillväxt?

Kapitalismens inneboende nödvändiga tvång av att hela tiden växa ekonomiskt påskyndas av den ständiga konkurrensen och med den också den ökande produktiviteten. Tillsammans med den tekniska utvecklingen så krymper hela tiden vinstmarginalerna för att till slut upphöra helt vilket får till följd att det inte längre lönar sig att producera längre. Arbetsprocessen från råvara till färdig produkt har därigenom förfinats i så hög grad att kapitalinvesteringen inte förräntar sig. Med andra ord så upphör tillväxten när förräntningen blir noll.

Denna utveckling klarar inte vår rådande marknadsekonomi av och det är denna utveckling som vi nu ser utspelas. Alltså en kollapsande utveckling.

För att söka motverka denna kollapsande utveckling så tvingas i praktiken våra politiker att bistå marknaden med offentliga medel. I krisande tider som nu där den rådande marknadsekonomin riskerar att visa negativa resultat och därmed hotas av företagskonkurser, med allt vad det innebär, så ser den etablerade politiken inget annat val än att söka stimulera marknaden med offentliga medel. Denna stimulans blir den rådande marknaden allt mer beroende av och särskilt när kriser utlöses. Det är just detta ökande beroende som också bevisar kapitalismens oförmåga att reglera ’sig själv’ och därför kan vi nu säga att vi är inne i en kollapsande utveckling.

Då allt mer av offentliga medel ’pumpas’ in i marknaden så är detta ett tydligt tecken på en tilltagande kollapsande utveckling. 

Maj 2020

Framtidsscenariot

Ekonomiska så kallade experter förutspår nu mycket deprimerande framtidsscenarion för våra samhällen. Arbetslösheten kommer att skjuta i höjden, som aldrig förr i modern tid. Och naturligtvis så har de alldeles rätt i dessa förutsägelser. Vi är ju väldigt exportberoende – till följd av den rådande marknadsekonomins inneboende strukturer – och därmed beroende av hur världen utanför fungerar. Globalt sett ser det ju än mer deprimerande ut.

Hur tacklar vi då den här uppkomna situationen? ”Jo vi ska tillbaka till den tid som verkade före krisen” – allting annat vore otänkbart, enligt eliten.

Det vi har skrivit om så mycket när det gäller elitens tänkande och agerande gäller självklart även nu, i dessa coronatider. Att ’bryta’ sig loss från den rådande marknadsekonomin är en omöjlighet. Att ens tänka tanken att det är det privatägda kapitalet som bär skulden för våra samhällens grundproblem finns inte alls. Ekonomisk tillväxt med konkurrens som ledord är det ständiga mantrat som upprepas för att få fart på samhället igen. Eliten är, som vi ser, helt omedvetna om konsekvenserna som uppkommer ur vår rådande marknadsekonomi. 

Våra samhällen klarar inte så länge till, relativt sett, att leva med vår rådande marknadsekonomi. Detta bevisas gång på gång när kriser slår till och eftersom varje ny kris skapar en allt mer svårbemästrad ’lösning’ så går det heller inte att ’lösa’ de tilltagande problemen. Vår spekulationsekonomi kommer att bli ännu mer spekulativ och det främsta skälet till denna fortsatta utveckling ligger i det ’hårdnande klimatet’ att kunna få förräntning genom den ’normala’ ekonomin. Den idag ’normala’ marknadsekonomin – alltså möjligheten att göra vinster genom det ’vanliga’ sättet att producera och konsumera – har sett sina ’bästa’ dagar och nu tilltar det ’konstlade’ offentliga stödet åt marknadsekonomin för att om möjligt få den på ’fötter’ igen. Men denna konstgjorda andning fungerar kanske för stunden men inte i längden, så därför ser vi nu hur ekonomin mer och mer tar formen av en spekulationsekonomi där kapitalet istället investeras i tillgångsvärden som exempelvis fastigheter och värdepapper. Dessa spekulativa investeringar blir därmed alltmer intressanta tack vare nollräntepolitiken som förs globalt.

Som sagt, pyramidspelet fungerar så länge som det finns nya köpare och kreditgivare som ser goda vinster i spekulationen.

Eftersom den ’normala’ ekonomin under rådande marknadsförhållanden får allt svårare att kunna förränta sig så kommer staten att bli tvungen till ökande ’engagemang’ i vår marknadsekonomi. Vilket betyder att alltmer av statens pengar delas ut, till det vi benämner näringslivet. Ett sådant tilltagande ’engagemang’ medför, som vi kanske förstår, ett minskande ’engagemang’ i det vi kallar välfärden, med allt vad detta innebär. Vad denna pågående och ökande strukturella förändring i statens ’engagemang’ innebär bör inte vara så svårt att sätta sig in i. Välfärden kommer att bli den stora förloraren genom den här omvärderingen som staten mer eller mindre känner sig tvungen att genomföra. Staten kommer utifrån den här krisande ekonomin att visa sitt rätta ansikte i konflikten mellan välfärden och marknadsekonomins fortlevnad.

Hur länge räcker då statens pengar? Ja det kan man naturligtvis fundera över. Här ska vi komma ihåg att statens kassa kan fyllas på med hjälp av lån och dessa lån tas naturligtvis från de sektorer av samhället som förfogar över pengarna, alltså den privatägda finanssektorn. Vilka annars?

Det är denna sektor som agerar ’försäkringsbolag’ för våra samhällen. Staten kan ta lån från marknadsekonomins finansiella ’garanter’ och denna strukturella ordning kommer – som vi kanske kan se – att i längden vara ohållbar.

På det här viset så hamnar vår offentliga förvaltning helt och hållet i händerna på det privatägda kapitalet vilket får till resultat att klyftorna i samhället ökar mycket snabbt. Så denna utveckling som vi nu ser kommer relativt snabbt att göra vårt samhälle helt och hållet beroende av hur den finansiella sektorn utvecklas.

Marknadsekonomins spekulativa struktur för med sig att staten blir beroende av denna strukturella ordning – man har egentligen inget annat val.

En sak till! Funderar ni ibland över Riksbankens nollräntepolitik och det tilltagande intresset att köpa värdepapper, av alla de slag? Nollräntepolitikens praktiska effekt blir, som vi vet, gynnsamt för låntagare och låntagare väljer att investera sina lånade pengar i tillgångsvärden, vilket vi tidigare nämnde.

Även om andemeningen med nollräntepolitiken skulle vara att underlätta investeringar i den ’normala’ ekonomin – för att alltså få fart på den ekonomiska tillväxten – så väljer låntagare att fortsätta investera i så kallade tillgångsvärden. Lånepengarnas förräntning är, som vi förstår, så mycket högre på värdepapper än i ’fysiska’ investeringar ute i samhället. Detta förhållande mellan nollräntepolitikens ambition och dess praktiska följdverningar skapar en form av strukturell motsättning som egentligen inte kan hanteras under rådande marknadsekonomiska förhållanden.

Nollräntepolitiken skjuter sig bokstavligt talat sig själv i benet. Riksbankens ageranden vars praktiska syfte är att få fart på konsumtionen och därmed produktionen leder istället till spekulationer i tillgångsvärden, så därför gör de ’nya’ pengarna ingen nytta.

Vår marknadsekonomiska kollaps påskyndas därmed av denna motsättning! 

Juni 2020

En fråga om EU

Fråga:

”Kommer EU att bestå eller kommer det att upplösas?”

EU kommer att upplösas! Ska försöka att besvara frågan så utförligt som det bara går. 

EU är i praktiken en ekonomisk union, snarare än en europeisk union. Syftet med denna ekonomiska union är att skapa bättre konkurrensförhållanden för företagen, som ingår i denna union. Unionen är således en politisk konstruktion vars ’uppgift’ är att understödja en ’europeisk ekonomisk tillväxt’. Detta är unionens primära ’uppgift’, i praktiken.

Varför kan inte företagen i Europa själva lösa den här ekonomiska ’uppgiften’, utan hjälp från politiskt håll?

Denna fråga har då naturligtvis att göra med det alltmer tilltagande problemet att kunna få förräntning på investerat kapital. Vår globaliserade och därmed mer konkurrensutsatta ekonomi tvingar bokstavligt talat fram politiska stödåtgärder för att ’lyfta’ företagen i vår världsdel. I annat fall väntar ekonomisk utslagning och allt det som medföljer, under kapitalismens inneboende ’regelverk’. Politiken har alltså att förhålla sig till vår marknadsekonomiska verklighet – antingen överleva eller dö. Under denna vår marknadsekonomiska verklighet så har därför våra etablerade politiker egentligen inget val – ”vi måste stödja våra företag vi i bildar en ekonomisk union!”

Lite drastiskt kan man beskriva EU ungefär på det här viset. Men, åter igen, varför fungerar då inte unionen i den alltmer tuffa ekonomiska verklighet som vi nu alla har att förhålla oss till – alltså med mer statligt stöd än någonsin tidigare? Jo därför att det beror just på kapitalismens strukturella uppbyggnad – i vilket bland annat ingår att konkurrensens tilltagande resulterar i att kapitalkoncentrationen för med sig en utslagning av de mindre företagen och därmed en lokal utarmning inom stora delar av Europa.

I denna utveckling söker unionens stater att stödja sina ’egna’ företag gentemot unionens största ekonomiska aktörer, som naturligtvis agerar utifrån systemets inneboende ’regler’. Denna verklighet leder självklart till motsättningar mellan unionens stater och ur dessa motsättningar skapas politisk opposition som kräver utträde ur unionen – som sagt på grund av att mängder av ’nationella’ företag missgynnas i den hårdnande konkurrensen.

Alltså, kapitalismen har i stora drag nått fram till sin ’brytpunkt’ som innebär att den inte förmår att kunna växa – av egen kraft- mycket mer. Därför tar de enskilda staterna en politisk inriktning som i praktiken innebär ett ökat stöd åt det ’lokala näringslivet’. Denna politiska vändning går alltså på tvärs mot den rådande marknadsekonomins inneboende ’strävan’ som ju innebär en fortsatt ökande globalisering – vilken ju, som vi ser, egentligen inte längre klarar av att ’erbjuda’ den förräntning som investerare förväntar sig.

Denna utveckling kunde inte gårdagens politiker föreställa sig utan man trodde stenhårt på att kapitalismen kunde reglera sig själv då ’gnissel i maskineriet’ uppstod. Man hade också uppfattningen att ekonomisk tillväxt i princip kunde fortsätta i det oändliga.

Ur denna verklighet – där staten i allt högre grad skjuter till kapital för att hålla ’liv’ i marknadsekonomin – så tilltar därav konkurrensen mellan stater vilket framkallar handelskonflikter. Alltså en annan typ av konkurrens som i slutändan också handlar om leva eller dö.

Eftersom nu konkurrensen mellan företag självklart består så betyder den tillkommande konkurrensen, mellan stater, att den marknadsekonomiska konkurrensen så att säga ’snedfördelas’. Det vill säga kapitalismens ’normala’ sätt att hantera konkurrens har satts ur spel. Denna ’snedfördelade’ konkurrens kommer självfallet att gynna så kallade starka stater – de stater vars kapitalkassa är stark – emedan de kan diktera villkoren i handelsavtalen mellan stater.

När nu kapitalismen är allomfattande världen över, alltså global, så finns ingen ’reträttväg’ ut för systemet. Vilket betyder att den knivskarpa konkurrensen för med sig att handelskrig utbryter och att därigenom stater väljer att ta egna beslut utifrån föreställningen att det ’egna’ kapitalet måste räddas.

Frågan som ställdes, i början, kan också förklaras utifrån en, jag benämner det, självklar logik.

Jag menar: en strukturell uppbyggnad – kapitalismen med en åtföljande politisk union – som förutsätter konkurrens har ett inbyggt systemfel som bland annat slår orättvist. Den självklara logiken blir då att en sådan strukturell uppbyggnad är ohållbar. Alltså kan den omöjligen fungera i det längre perspektivet. Logiskt sett är detta en självklarhet. Vi kan med andra ord räkna ut denna omöjlighet på ett teoretiskt sätt vilket sedan också kommer att bevisas i praktiken.

Ett annat sätt att förklara saken: en strukturell uppbyggnad med inbyggda strukturella orättvisor framkallar hela tiden konflikter inom den strukturella uppbyggnaden – samhället. Dessa konflikter tar sig alla möjliga uttryck. Från de ’vardagliga’ kraven på ekonomisk rättvisa till ’öppna’ våldsamma konflikter som krig, med allt vad detta innebär. Eller med andra ord – en liknelse av de samhällen som vi alla idag har att förhålla oss till.

Betrakta dagens samhällen, globalt sett, vad förmedlar dagens samhällen? Behöver denna fråga besvaras? Nej var och en kan ju själva se hur våra samhällen fungerar, eller hur? Utifrån denna betraktelse så blir ju frågan om EU:s vara eller inte vara en enkel sak att besvara!

Sedan ska vi komma ihåg att det grundläggande i sammanhanget är att den strukturella helhetsuppbyggnaden av våra samhällen baseras på orättvisa utifrån maktstrukturella orsaker – vår rådande marknadsekonomi; staters existerande; patriarkatet; övernaturliga trosuppfattningar – och att så är fallet betyder att strukturella konstruktioner, exempelvis EU projektet, omöjligen kan överleva i längden därför att en rättvis strukturell konstruktion inte kan genomföras då grundförutsättningen för rättvisa saknas.

Eller med andra ord: en orättvis strukturell konstruktion kräver en orättvis grundförutsättning för att kunna byggas – men den kan omöjligen överleva i det längre perspektivet.

Så ser EU-projektet ut!

Juli 2020

Bygga ett politiskt parti?

Hur bör ett politiskt parti byggas idag? Eller mera exakt – hur måste ett politiskt parti byggas idag?

Vi lever under helt andra förutsättningar idag än, för låt oss säga femtio år sedan. Okej, ingenting har strukturellt förändrats i grunden vad gäller den samhälleliga uppbyggnaden runt om i världen. Samma orättvisor finns nu som då men det är de rådande förutsättningarna för oss alla som har ’tillspetsats’.

Klimatets fortsatta utveckling känner vi idag till och denna utveckling kräver en helt annan politik, än den som vi nu lever under.

Vår rådande marknadsekonomi kommer inom en relativt kort tid att kollapsa – av kända orsaker – och detta faktum ställer helt andra krav på politiken än vad vi nu upplever.

Framför allt är det dessa två förändrade förutsättningar som ett ’partibygge’ måste fokusera på.

Och som vi känner till så ’bekänner’ sig alla så kallade etablerade partier till vår rådande marknadsekonomi, trots att den kommer att kollapsa framöver.

När det nu är vår rådande marknadsekonomi som är grundorsaken till både klimat- och ekonomikollapsens oundviklighet så betyder ju detta faktum att politiken måste ta avstånd från den nu rådande marknadsekonomin, vilket den inte gör. Man kan säga att politiken följer med ’skutan’ ner i djupet. En sådan politik är naturligtvis dömd att misslyckas, vilket utifrån denna logiska utveckling egentligen säger sig självt. Alltså måste vi bygga en politik på en medveten förändring av de grundläggande orsakssamband som har skapat den kollapsartade utveckling som nu gäller.

Jag upprepar, dagens politiska partier är till synes helt omedvetna om dessa grundläggande orsakssamband så därför gör de allt för att understödja vår rådande marknadsekonomi, som helt klart ’sänker’ våra samhällen och ännu värre ställer hela vår ekologiska ’plattform’ på ända. Våra livsbetingelser är, med andra ord, hotade.

Ett partibygge måste alltså först och främst komma till insikt om att marknadsekonomin ska förändras diametralt. En ekonomi som i första hand måste förändras från att vara odemokratisk till att bli demokratisk, med allt vad detta betyder. 

Kan ett partibygge anta denna utmaning?

Vad är logik?

Hur tänker man logiskt? Handlar logiskt tänkande om att agera utifrån gällande ’regler’ eller handlar det om att agera utifrån ’rättvisa’ och ’jämlikhet’?

Ja detta är frågor som man kan fundera över. 

Vill man följa gällande ’regler’ då bör man naturligtvis agera logiskt utifrån vad som händer och sker. Det handlar ju om att överleva inom gällande ’regelverk’. Att detta gällande/inneboende ’regelverk’ varken är demokratiskt; rättvist eller jämlikt saknar så att säga betydelse i sammanhanget. Det logiska agerandet handlar om att agera utifrån vad ’regelverket’ förväntar sig av dig. Handlar det exempelvis om att ’dra in’ pengar så är det upp till dig att just ’dra in’ pengar, i annat fall är risken mycket stor att du hamnar utanför systemet och därigenom blir en ’andra klassens’ människa. Logiskt sett måste du därför inordna dig i systemet och se till att du ’drar in’ pengar, så att du kan överleva. Denna logik gäller i vår rådande marknadsekonomi och den är lika för alla, såväl privatpersoner som företag. Alltså helt logiskt sett utifrån dagens verklighet.

Men hur ser då denna logik ut i ett lite längre perspektiv? Jo denna logik leder till ohållbarhet.

Alltså kan vi konstatera att logiken har vänt om till ologik. Logiken som handlar om att överleva leder i det lite längre perspektivet till ett ologiskt agerande eftersom såväl samhälle som ekonomin, som helhet, påskyndar en kollapsande utveckling. Logiken är inte längre logisk.

Kan vi utifrån dessa konstateranden påstå att logiskt handlande är beroende av hur hela samhällslivet är uppbyggt? Kan logiskt agerande både genomföras i strukturell orättvisa som i strukturell rättvisa?

Ja logik är tydligen beroende av hur våra samhällen är uppbyggda – strukturellt sett. Det som är logiskt för dig kan vara ologiskt för personen i det andra samhället. Logiskt agerande handlar då om att följa ’strömmen’ även om den leder till kollaps.

Alltså är det logiskt att staten stöttar vår rådande marknadsekonomi på alla möjliga sätt för att hålla den ’flytande’ och få den att kunna fortsätta skapa tillväxt, även om ett sådant agerande är ohållbart. Likaså är det logiskt att vi i vårt samhälle identifierar oss som ’nationella’, där vi har gränsmarkeringar mot grannsamhällen även om dessa markeringar har uppkommit ur maktstrukturella ambitioner – maktstrukturella ambitioner som förorsakar krig och elände mellan grannsamhällen. Denna nationella logik är, som vi kanske ser, helt ohållbar och skulle istället vid strukturell rättvisa lett till omöjligheten av statsbildningar.

’Friheten’ att äga kapital är helt enligt ’reglerna’ och därmed logisk. Att denna ’frihet’ är den grundläggande orsaken till att vår marknadsekonomi nu är inne i ett kollapsande förlopp är tydligen ingenting som etablissemanget noterar – att agera mot detta förlopp skulle då vara helt ologiskt. Och ändå så vore denna ologik logisk när vi betraktar förloppet i ett längre perspektiv.

Några funderingar kring logik!

Långsiktig ekonomisk oförmåga

Exempel på vår marknadsekonomis oförmåga att kunna fungera långsiktigt: betrakta dagens coronakris och se hur marknadsekonomin slår mot handeln.

Exempelvis gränshandeln har byggts upp med tanke på att invånare på andra sidan gränsen ska komma över och spendera sina pengar på våra ’billigare’ varor och produkter. Men när nu krisen har slagit till då har gränsen stängts och våra grannar tillåts inte att åka över. Handelskomplexen står därför tomma och resultatet blir förödande för de företag som har byggt sin verksamhet på att få hit människorna på den andra sidan gränsen. 

Vad visar detta exempel, när det gäller en av marknadsekonomins grundläggande svagheter? Jo systemfelet ligger i att ekonomin gör sig beroende av ’utomstående’ för att ’gå runt’.

En hållbar ekonomisk struktur måste byggas utifrån sin lokala marknads behov. Det är människorna i det lokala samhället som bygger sin ekonomi och sin marknad utifrån de lokala behov som finns. Det är enbart utifrån dessa förutsättningar som en marknadsekonomi kan göras hållbar. 

I det här sammanhanget så ser vi dessutom vilket strukturellt fel det ligger i begreppet gränser. Varför ska människor på andra sidan gränsen leva under andra ekonomiska regler? Samma ekonomiska förutsättningar ska väl finnas oberoende av var man lever – även om förutsättningarna är strukturellt ohållbara? Eftersom det inte är så då kan vi konstatera att gränser är maktstrukturella konstruktioner, sedan lång tid tillbaks, som får sådana här följdverkningar som vi nu ser idag. 

”Vi är så exportberoende”, hör man.

Hur kan det ha blivit så? Naturligtvis för att företagen tjänar pengar, vad annars? Detta risktagande – alltså risken att förlita sig på exporten som tillväxtmotor – är den ’naturliga’ följden av vår rådande marknadsekonomi.

I vår globaliserade konkurrensutsatta ekonomi gäller det att kunna ’ta för sig’, därav exportberoendet. Här ska vi också komma ihåg att exportberoendet idag är helt nödvändigt för att kunna överleva som företag. Det är inbyggt i vår kapitalistiska struktur att som företagare förhålla sig till denna rådande verklighet – vare sig man vill eller inte.

Men även detta exempel visar på vår marknadsekonomis svagheter. Även här gör sig systemet beroende av ’utomståendes’ vilja att göra affärer. Och detta har fungerat under tillväxtens ’glada’ dagar men det kommer inte att fungera länge till. En exportberoende marknad visar sin tydliga svaghet under kriser och konjunkturnedgångar. 

Man kan fråga sig: vem ska köpa våra exportprodukter om det är brist på kapital hos köparen?

I den värld som nu utspelar sig så kommer det att visa sig att exportberoendet leder till en återvändsgränd på grund av kapitalbrist – kapitalet används till annat  än att investeras i den reala ekonomin – vilket snabbt påskyndar den rådande marknadsekonomins kollaps.

På ett liknande sätt kommer naturligtvis även importen att drabbas. Importberoendet har slagit sönder och fortsätter att slå sönder lokalt företagande. Men även importberoendet – som ju bygger på billigare priser för slutkund – förutsätter låga produktionskostnader och dessa kostnader kan inte pressas ned i oändlighet vilket leder till att det till slut inte finns några pengar att tjäna. Kollapsen infinner sig även här.

Så åter igen måste vi upprepa vad som händer med kapitalismens strukturella uppbyggnad. Det strukturella kravet på ständig ekonomisk tillväxt för med sig en marknadsekonomi som till stora delar bygger på export och likaså import. Alltså för detta med sig ett allt snävare lokalt företagande. Denna utveckling blir allt känsligare för kriser – av vad slag det än handlar om – vilket medför att marknadsekonomin till slut inte förmår bära sin egen ’tyngd’.

Mediabranschen

Vi får inte glömma att även media styrs av rådande marknadsekonomi. Mediabranschen måste visa vinstsiffror i annat fall finns ingen framtid för branschen – i den här ekonomin. Vilket betyder att säljandet väger tyngst som i alla branscher. Om inte innehållet i media kan sälja då finns, så att säga, ingen anledning att publicera innehållet.

Varför publicera något som inte säljer? Att sälja är nämligen viktigare än att publicera, eller man kan säga: publicera vad som helst, bara det säljer! Det är denna verklighet som media har att rätta sig efter.

Kanske kan vi ana att någonting inte står riktigt rätt till här? Vad är det som inte står rätt till? Jo media väljer bort att publicera ’viktiga’ frågor och beslut som tas i samhället på grund av att det finns för få köpare till dessa frågor och beslut.

Ni förstår mitt resonemang? De privatägda mediaföretagen kräver vinst, som alla andra företag. Alltså finns ingen anledning att publicera sådant som är olönsamt.

Hur kommer vi då tillrätta med den här problematiken? Det korta svaret blir: i rådande marknadsekonomi går det inte att komma till rätta med den här problematiken.

För att kunna uppnå högsta kvalitet, med allt vad det innebär, i den här branschen som i alla andra branscher så måste kravet på ekonomisk tillväxt upphöra. Och det kan bara uppnås i en marknadsekonomi som agerar utifrån demokratiska och rättvisa regler där prioriteringen, av ’naturliga’ skäl, inte är ekonomisk tillväxt utan i stället medial kvalitet – som ju det ’sunda’ samhället eftersträvar.

Missförstå mig inte här! Inte heller, det vi benämner, statlig inblandning i mediabranschen får förekomma – om vi nu inbillar oss att detta är rätt medicin. Vi ser vad statlig inblandning ställer till med, runt om i världen. Ett slags förmyndarskap som går ut på att kontrollera media så att inget ’ofördelaktigt’ publiceras. Detta är ren och skär diktatur där staten går in och reglerar vad som får sägas respektive inte får sägas. Nej ett sådant samhälle står ivägen för allt vad demokrati innebär.

Vi alla är media, vi alla är företagare och vi alla publicerar och kommunicerar med varann. Endast på det viset får vi information och kunskap om vad som händer och sker i samhället.

Eventuellt kapitalöverskott i mediaföretagandet, som för övrigt i allt företagande, återgår till samhället och fördelas sedan efter demokratiska regler. Endast på så vis kommer kravet på ekonomisk tillväxt att upphöra i mediabranschen som i all annan verksamhet.

Spekulationsekonomi – real ekonomi

Numera en återkommande fråga:

Varför går Börsen så bra när ekonomin i samhället går dåligt?

Först måste det påpekas att diverse ’ekonomiexperter’ hävdar att orsaken finns att söka i ’öppningen’ av våra samhällen. Att coronapandemin, så att säga, ses vara under kontroll och därmed väntas ’ljusare’ tider igen. Enligt ’expertisen’ så ska detta vara huvudanledningen till att Börsen stiger.

Nej jag menar att den här analysen är bristfällig. Jag menar att huvudanledningen till att Börsen går som ’tåget’ beror på att de ’stora’ investerarna i praktiken saknar alternativ till sina kapitalinvesteringar. Avkastningen på Börsen är långt större än vad en investering i den reala ekonomin kan erbjuda. Och att spara på banken är ju inte att räkna med. Nej som vi har redogjort tidigare så är avkastningen på tillgångsvärden – fastigheter; värdepapper; guld; konst – någonting helt annat än avkastningen i den reala ekonomin – tillverkning med allt vad det innebär.

Börsen har alltså i praktiken blivit en lekplats för kapitalstinna en spekulationsplats som naturligtvis lockar med sig ’vanligt’ folk.

”Det är här du kan tjäna pengar!”

Man kan säga att i våra samhällen så har det på det här viset bildats två ekonomier. En real ekonomi och en spekulationsekonomi och den ekonomi som ger mest tillbaks för tillfället och framöver är den senare.

Men observera: bubblan kommer att spricka! Den är ju bara en bubbla som saknar reell anknytning till den reala ekonomin. Observera också att när bubblan spricker så drar den dessutom med sig den reala ekonomin i fallet.

Som sagt, Börsen lever sitt eget liv vid sidan om den reala ekonomin! Vilket är den huvudsakliga orsaken till börsuppgången respektive den reala ekonomins nedgång.

Augusti 2020

Vad är det som händer?

Vi ser det som händer och sker! Du och jag noterar att detta händer och att detta har hänt och sannolikt så kan vi något så när förutse vad som kommer att hända. Men vi tyder det som händer och sker helt olika. Du säger att det som händer och har hänt beror på det och det medan jag säger att det beror på någonting helt annat. Vi tyder således verkligheten helt olika.

Hur kan detta komma sig?Kan man tyda skeenden olika utifrån vilken ’position’ i samhället som man befinner sig?

Vad menas då med ’position’? Jo eftersom vi har skilda ekonomiska förutsättningar i samhället så innebär denna skillnad att vi agerar utifrån olika ’positioner’ då vi tyder saker och ting.

När det nu är så att pengar betyder makt – i vår rådande samhällsstruktur – så för ju detta faktum med sig att ojämlikheten på detta område så att säga automatiskt genererar tvetydigheter angående samhälleliga skeenden. Denna ekonomiska ojämlikhet kan alltså inte resultera i ’logiska’ tydningar/analyser. För att kunna göra ’logiska’ analyser så, menar jag, krävs jämlika förutsättningar och dessa förutsättningar existerar, som vi vet, inte i dag.

Vad betyder då den här slutsatsen – att det idag inte går att göra ’logiska’ analyser? Jo det bör ju betyda att vi har byggt upp våra samhällen utifrån ’ologiska’ förutsättningar och ur denna ’ologik’ formas våra samhällen. Vidare så ger oss denna ’ologik’ svaren på varför våra samhällen fungerar som de gör idag. Jag menar bland annat så här: våra ojämlika samhällen har formats utifrån faktumet att det existerar ojämlikhet och det strukturella byggandet formas därför av de människor som sitter på makten.

Egentligen en självklarhet, om vi tänker efter. ’Logiken’ tillhör makten, om ni förstår mig rätt? Och denna ’logik’ betraktar naturligtvis makten som ’normal’. Alltså styrs våra samhällen utifrån maktens ’logik’. Vidare så ’fortplantar’ sig maktens ’logik’ ned till den stora mängden av människor – samhället – som i praktiken måste anamma denna ’logik’ eftersom strukturen nu ser ut som den gör. Det handlar ju om, för oss alla, att kunna överleva i den nu rådande strukturen. Detta anammande av maktens ’logik’ smittar ju självfallet av sig i de analyser vi dagligen gör.

Vi tar några exempel: Att äga kapital är en ’frihet’ för alla vilket leder till att fåtalet äger och flertalet inte äger. Alltså en ’logik’ som skapar ojämlikhet men betraktas som ’norm’.

Att sträva efter ekonomisk tillväxt betraktas som en självklarhet och därmed en ’norm’ även om denna ’norm’ leder till kollaps på grund av att rådande ekonomiska system just kräver denna ’norm’ och att denna ’norm’, i förlängningen, saknar både praktisk och teoretisk möjlighet att förverkligas.

Systemets ’logik’ förutsätter ekonomisk konkurrens vilket leder till bland annat social utslagning; elände; krig och fattigdom. Trots dessa ’biverkningar’ är den ekonomiska konkurrensen ’normen’, som vi alla har att förhålla oss till.

En dyster prognos

Vi är nu inne i en ny fas i vår samhälleliga struktur. En, som vi kan se, allvarligare utveckling för våra samhällen runt om i världen. Coronapandemin har satt sina avtryck på vår rådande marknadsekonomi på det viset att ekonomin inte klarar att växa, så som den är ’satt’ att göra. Vilket bland annat får till följd att arbetslösheten stiger och ’välfärden’ urgröps alltmer. Vi ser alltså resultatet av den rådande marknadsekonomins oförmåga att ombesörja ’välfärd’. Denna dramatiska försämring av ’välfärden’ gör att vi kan påstå oss ha gått in i en ny fas. En fas som ändå kan sägas följa kapitalismens rådande utveckling, mot en oundviklig kollaps. Eller med andra ord: det är på inget sätt förvånande att vi upplever försämringar i vår samhälleliga struktur eftersom dessa försämringar är förväntade och speciellt nu då vi ser hur vår rådande marknadsekonomi inte klarar att hantera den djupa kris som pandemin har startat.

Denna kris bevisar vad vi tidigare och egentligen hela tiden har förutspått: att framtida kriser – som även inkluderar ’vanliga’ lågkonjunkturer – leder till successivt försämrade möjligheter för det rådande ekonomiska systemet att ’återhämta’ sig vilket alltså medför att ’återhämtningen’ tar oss till en nivå som inte kommer att nå upp till föregående nivå.

Förstår ni hur jag menar? Exempel: arbetslösheten kommer att ligga på en högre nivå än tidigare nivå även efter att den rådande krisen har ’lagt’ sig. Samma sak med den så kallade välfärden: allt fler människor hamnar utanför ’välfärden’ även efter det att krisen har ’lagt’ sig.

Den reala ekonomin – BNP – har backat rejält,i dessa tider, när vi betraktar allt globalt. Alltså inte spekulationsekonomin som istället visar plussiffror. Men denna ’motsägelse’ har sin förklaring, som vi nyligen skrev om. Pandemins verkningar har rört om i kapitalismens ständiga prioritering av ekonomisk tillväxt och därmed så följer tilltagande samhälleliga problem, med allt vad detta innebär. Konflikter världen över fördjupas eftersom den strukturella uppbyggnaden ser ut som den gör. Den är ju beroende av den rådande marknadsekonomis ständiga behov av tillväxt och när denna tillväxt inte infinner sig då tilltar den samhälleliga problematiken. Man kan se detta som en ’naturlig’ följd av pandemins påverkningar på våra samhällen.

Som sagt, pandemin fördjupar och påskyndar den rådande marknadsekonomins kollaps. Och de samhällen som först dras med i kollapsen är de – som vi benämner svaga – redan tydligt utmärkande ojämlika. Vi måste därför ställa in oss på en tilltagande samhällelig problematik eftersom den strukturella uppbyggnaden inte kan ’hantera’ den reala ekonomins tillbakagång.

Arbetslösheten kommer därmed att hamna på en permanent högre nivå än vad vi är vana vid, vilket resulterar i ökande konflikter inom alla plan. Detta måste vi vara fullt medvetna om. Vi har, så att säga, tagit ett språng närmare den oundvikliga ekonomiska kollapsen.

Låter prognosen dyster? Så är det men det är ju bättre att beskriva den än att låta bli. Ju mer förberedda vi kan bli ju bättre kan vi hantera den ökande samhälleliga problematiken!

September 2020

Staters relationer

Konkurrensen i vår kapitalistiska ekonomi sätter nu tydliga avtryck i staters relationer med varandra. Från att tidigare begränsa konkurrensen till företagssektorn så har den nu definitivt tagit ett ytterligare steg, i och med staters allt hårdare konkurrens. Staters relationer har blivit mer spänt och utmynnar nu allt oftare i gränskonflikter på många håll.

Den ökande efterfrågan på metaller och fossil energi ligger till grund för allt allvarligare konflikter. Handelskrig blir den ’naturliga’ konsekvensen som en följd av den alltmer hårdnande konkurrensen. Dessa handelskrig är en förvarning om att ’fysiska’ konflikter blossar upp lite varstans.

Vi ser här vad den maktstrukturella historien får för återverkningar på dagens samhälleliga uppbyggnad, när det gäller stater med dess maktstrukturella gränser. Dessa gränser – som jag för övrigt har skrivit en hel del om tidigare – har blivit ’normativa’ strukturer för oss alla. Alltså är det helt självklart för oss att betrakta staters militärmakter som någonting fullt ’normalt’. 

Jo jag är medveten om att jag har poängterat den här nedbrytande maktstrukturella uppbyggnaden otaliga gånger och jag kommer naturligtvis fortsätta att göra detta. De samhälleliga makthavarna, ekonomiska såväl som politiska, tolkar ju vår samhälleliga utveckling på ett helt annat sätt. Och självklart gör de en felaktig analys. De uppmanar ’sina’ samhällen att agera så kraftfullt som det bara går när det gäller ekonomisk konkurrens och politisk makt med hjälp av en allt starkare militärapparat. Alltså en ’normativ’ utveckling, sett utifrån maktens perspektiv. Helt oförstående till att denna utveckling leder raka vägen till kollaps. Därför måste vi fortsätta tjatet om att den förda politiken – som ju baseras utifrån vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser – leder åt helt fel håll.

”Vi måste stärka vår konkurrenskraft – vi är ett exportberoende samhälle som måste ligga i framkant – ekonomisk tillväxt är en förutsättning för ökande välfärd – vår försvarsmakt måste förstärkas i samma takt som övriga samhällens!”

Dessa mantra rabblas upp oavbrutet av våra samhällsledare. Och de rabblas upp ständigt och får naturligtvis effekt. Vi blir mer eller mindre indoktrinerade av att det är så här våra samhällen ska fungera. Men jag menar att våra makthavare har en totalt felaktig analys och att deras analys istället för till kollaps.

”Vi måste värna våra gränser!”

Javisst samhällena är ju byggda utifrån den här strukturella ’normen’, sedan tusentals år tillbaka. Men likväl så är ju denna uppbyggnad totalt felaktig sett ur ett jämlikhets och rättviseperspektiv. För att inte tala om hållbarhetsperspektivet, med allt vad detta innehåller. Men vad bryr sig makthavarna om dessa perspektiv?

Kapitalismen är ju ett arv från tidigare maktstrukturer och våra makthavare utgår ifrån att denna nu rådande maktstruktur är den ’normativa’ som vi alla har att förhålla oss till. Ja den är ’normativ”, men den är ’normativ’ i den marknadsekonomi som nu existerar. Vilket även betyder att den omöjligen kan vara ’normativ’ i våra samhällen sett till hållbarhet, inom alla plan. Ekvationen går alltså inte ihop, som ni ser.

Låna och konsumera!

Förr var ’ledorden’: ”spara och köp kontant”! Idag är ’ledorden’: ”låna och konsumera”! Vad är orsaken till denna dramatiska vändning, från ekonomisk ’expertis’?

Det beror självklart på kapitalismens oförmåga att ständigt växa – vilket ju är den ’inbyggda’ förutsättningen för systemet att kunna leva vidare. Att kunna leva vidare, för dagens ekonomiska system, hänger ju på tillväxten och det blir ingen tillväxt om vi ”sparar och köper kontant” – det kommer in för litet pengar i systemet.

Den tiden är förbi då vi köpte för sparade pengar. Hur såg då den tiden ut, som idag anses vara förbi? Kapitalismen då – för ett antal generationer sedan – kunde växa även om det privata sparandet prioriterades högt. Kapitalismen förr var i huvudsak lokal. Alltså var både konsumtion och produktion i stort sett lokala ’angelägenheter’ utan inblandning ’utifrån’. Allt som producerades skedde lokalt inom det konsumerande samhällets ’väggar’. Konkurrensen var begränsad till det lokala företagandet. Produktens pris kunde smidigt sättas på en nivå som ansågs ’skälig’ för att kunna ge en ’godtagbar’ förräntning på investerat kapital.

Men i och med att kapitalismens ’inbyggda’ förutsättning kräver tillväxt så utvecklas den därigenom också globalt och med det så följer en allt ökande konkurrens. Denna – ur kapitalismens synvinkel – nödvändiga utveckling medför en allt hårdare konkurrens och därigenom en allt större prispress på produktionen och i slutändan den färdiga produkten. Idag har denna utveckling nått så långt att företagen får mycket svårt att kunna se en förräntning på sitt investerade kapital.

En åtgärd för att komma åt problemet – sett utifrån kapitalismens synvinkel – är att konsumtionen ökar och att därför konsumenten erbjuds lån för att därigenom avhjälpa problemet.

Effekten av denna åtgärd för naturligtvis också med sig att skuldbördan ökar. Den ökar så att säga i alla led, från den enskilde låntagaren till företagen och samhället i stort. Samhället med alla sina myndigheter och ’instanser’ drar hela tiden på sig en allt större skuldbörda som då – måhända lite motsägelsefullt – i praktiken leder till att den rådande marknadsekonomin kan hålla sig ’flytande’. I det här sammanhanget får vi inte glömma räntepolitiken, som ju i praktiken syftar till att öka konsumtionen och underlätta kapitalinvesteringar.

Vi som privatpersoner har i princip slutat med sparande utan vad som gäller det är lån och krediter. När det kärvar i konjunkturen, som nu, då rekommenderas vi att shoppa. BNP:n måste ju upp och tillväxten är högsta prioritering. Alltså är det låna som gäller.

”Gör en tjänst: låna och konsumera!”

Som vi kanske förstår så kan denna ’konstgjorda andning’ inte hålla i längden.

Oktober 2020

Konkurrensen om välfärden

Hur förklaras löneskillnaden mellan privat sektor och offentlig sektor inom, det vi benämner, välfärden? Vad beror det på att vårdanställda kan tjäna betydligt mer hos ett privatägt bolag än de gör hos landstingen eller kommunerna?

Ja hur ska vi bena ut den här problematiken? 

Välfärden är själva måttstocken för hur samhället mår, kan man säga. Därför så måste varje samhälle prioritera välfärden – med allt vad den innefattar – vilket betyder att samhället, så att säga, står som garanten för att välfärden kan genomföras. Välfärden ska alltså bedrivas utifrån ett samhälleligt huvudansvar.

Då samhällen ’bjuder’ in privatägda företag att agera inom välfärdssektorns ’ramverk’ så innebär detta, per automatik, att den samhälleliga prioriteringen sätts ur spel. Prioriteringen hamnar någon annanstans – var?

Som vi har redogjort tidigare, ett antal gånger, så hamnar prioriteringen istället i att upprätthålla/stödja vår kapitalistiska marknadsekonomi i den nu pågående kollapsande utvecklingen. Man kan också beskriva det som att den rådande marknadsekonomin ’äter’ sig in i de politiska besluten angående välfärden.

I en kapitalistisk ekonomi så måste det privata företagandet gå med vinst – vilket vi har lärt oss. Detta gäller oavsett om företagandet agerar inom välfärdssektorn eller utanför denna. Allt företagande måste alltså förränta sig, i annat fall går företagandet under. Denna inneboende prioritering har vi att förhålla oss till i våra rådande samhällen.

När nu samhällen ’öppnar’ upp för privatägda företag att ta del av den skattefinansierade välfärden så innebär detta också att företagen ’livnär’ sig på dessa skattepengar. Det offentliga ’försörjer’, med andra ord, de privatägda välfärdsföretagen.  Och fortfarande gäller naturligtvis kriteriet – för att kunna bedriva privatägt företagande i en kapitalistisk ekonomi så krävs ekonomisk tillväxt – oavsett i vilken bransch företagandet äger rum. Åter igen: kriteriet handlar om att kunna göra vinst på investerat kapital.

Samtidigt som detta sker så måste också de privatägda företagen kunna erbjuda arbetskraften högre löner än vad den offentliga sektorn kan erbjuda. Varför måste de det? Jo varför ska vårdpersonal annars välja att avsluta sina ’säkra’ anställningar hos det offentliga om lönerna skulle ligga på en lägre nivå hos det privata? I synnerhet i dessa tider när det råder stor brist på vårdpersonal så kan man tycka att det offentliga borde kunna erbjuda sina anställda ’skäliga’ löner, men så är inte fallet.

En dålig offentlig ekonomi tillsammans med personalbrist tvingar i praktiken vårdpersonal att istället välja ’otrygga’ anställningar i den privata sektorn. Som trots denna ’otrygghet’ ändå erbjuder högre löner.

Sedan ska vi komma ihåg: det går inte att bedriva privatägt företagande inom välfärden om man inte kan få personal. Det privatägda konkurrerar ju med det offentliga! För att kunna vinna i den konkurrensen så är det helt grundläggande att personalen erbjuds en högre lön.

I vårt rådande samhälle så ligger, som sagt, huvudansvaret på välfärden hos det offentliga och för att detta ansvar ska kunna fungera så gäller en skattefinansiering för välfärdssektorn. Vilket innebär i praktiken ’säkra’ pengar till privatägd företagsamhet inom välfärden. Det offentliga står ju för ’fiolerna’! Administration och all annan ’sidoverksamhet’ behöver ju inte det privata befatta sig med. Därav öppnar sig möjligheter till högre löner åt välfärdsföretagens anställda.

Som vi vet så gäller andra ’regler’ i de flesta andra samhällen. Där måste man själv betala – ur egen ficka – för sin egen välfärd och vad detta leder till vet vi. Dessa ’regler’ kommer succesivt att anammas även i vårt samhälle och i övriga samhällen, som påstår sig vara så kallade välfärdssamhällen. Så i takt med att den offentliga ekonomin försämras så kommer de privatägda välfärdsföretagen att ta allt större andelar av välfärdssektorn, där välfärd mer och mer kommer att liknas vid en lyxvara för de som har pengar.

Det kommer alltså mer att handla om privatköp av välfärdstjänster än att samhället kan erbjuda välfärd åt alla. Resultatet blir alltså en allt ojämlikare välfärd där, man kan säga, välfärdens ansvar skjuts över åt privatägda företag som agerar utifrån kapitalismens marknadsekonomiska prioriteringar.

En falsk etablerad teori

Samhällsstrukturell teori måste utgå ifrån jämlikhet mellan människor! Detta har inte gjorts under de senaste tusentals åren. Och vad beror då detta på? Det beror på att våra samhällen har styrts utifrån en ojämlik struktur. Kanske ni uppfattar detta kortfattade svar som ett självklart svar? Hur ska svaret annars formuleras, tänker ni?

Vad betyder då en ojämlik struktur? Jag förmodar att ni avser ojämlika ekonomiska möjligheter till att kunna uppnå en ’dräglig’ tillvaro. Vad jag nu kan mena med en ’dräglig’ tillvaro? Sannolikt menar både du och jag, i stort sett, samma sak. Låt oss inte fördjupa oss i denna fråga – alltså angående ’dräglighet’ – utan bara konstatera att vi har levt och fortfarande lever i en ojämlik ekonomisk tillvaro, sedan ett antal tusentals år.

Tänk på att här får vi inte glömma att betrakta ’drägligheten’ utifrån ett globalt perspektiv – som jag för övrigt alltid menar när jag refererar till ’våra samhällen’. Detta menar jag är en strukturell verklighet som vi alla har att förhålla oss till. En verklighet som på grund av dess långa tidsperspektiv har lett fram till en normalitetsuppfattning om denna strukturs verklighet. Vi betraktar med andra ord dagens strukturella verklighet som självklar – det är så här livet ska levas; det är så här våra samhällen ska se ut. Förstår ni hur jag menar? Det är denna, alltså dagens, strukturella verklighet som fick sin struktur redan för tusentals år sedan. Vad finns det då för belägg att kunna föra fram detta påstående – ojämlika samhällen sedan tusentals år?

Studera historien så förstår vi omgående att det råder skillnad, socialt och ekonomiskt, mellan människa och människa – eller är detta svårförståeligt? Vilket alltså kan bevisas utan minsta tvivel. Utifrån denna bevisning måste samhällsstrukturell teori utgå ifrån – alltså en ojämlikhet mellan människor som redan här underkänner rådande samhällsstruktur. Från vilka bevis ska vi annars utgå ifrån? Nej vi måste starta en sådan här teoriundersökning från en tydlig ’plattform’ och denna ’plattform’ – strukturell ojämlikhet – var det ’normala’ sättet för dåtidens samhällsuppbyggnad. Hänger ni med? Man kan säga att denna ’normalitet’ har ärvts in i vårt nuvarande strukturella samhällsbygge.

Då handlade det om att lägga under sig mark och samhällen med all den vapenmakt som kunde uppbådas. Det ingick så att säga i maktens – kungamaktens – ’normala’ sätt att utöva sitt ämbete. Idag handlar det om att makten – den ekonomiska eliten – söker lägga under sig en så stor del som möjligt av kapitalkakan som produceras. Detta görs med hjälp av det ekonomiska system som är sprunget ur dåtidens strukturella ojämlikhet. I princip så ser vi alltså en liknande strukturell uppbyggnad av våra samhällen idag som dåtidens samhällen. Ser ni denna likhet?

’Normalitetssamhället’ förr har som synes ärvts vidare in i dagens verklighet och lever vidare som dagens ’normalitetssamhälle’. Makt handlar om att äga värden – kapitalvärden. Och dessa värden kan vinnas genom våld och konkurrens.

Vi ser då att dagens så kallade etablerade teori när det gäller samhällsstrukturella frågor saknar den absoluta tillförlitlighet som krävs. Dagens teori utgår, som vi ser, från en ojämlikhet verklighet mellan människor och mellan samhällen. Alltså kan inte den etablerade teorin uppnå ’statusen’ som teori. Den måste betraktas utifrån vad den i verkligheten är – en teori som gagnar det ’normalitetssamhälle’ som vi alla lever i och har att förhålla oss till.

”Jämlikt” respektive ”ojämlikt”

Ska ’berömda’ konstnärer kunna tjäna mer än ’vanligt’ folk? Samma sak gäller för idrottstjärnor och egentligen för vem som helst som tjänar ’bra’ med pengar – ska dom kunna tjäna dessa pengar?

Nej i ett jämlikt samhälle så är inte detta möjligt. Men i ett ojämlikt samhälle så betraktas denna ojämlikhet som en självklarhet. Frågan har att göra med i vilket ekonomiskt system som vi har att förhålla oss till.

Att vi idag betraktar det som en självklarhet att människor tjänar olika mycket beroende på vad för slags jobb som de sysslar med hänger naturligtvis ihop med det rådande ekonomiska system som vi nu har att förhålla oss till. Systemets ’upplägg’ är ju att tillskansa sig pengar – så mycket det bara går – genom marknaden. Detta sker genom en mängd olika möjligheter. Därför ’jagar’ vi bokstavligt talat varenda peng som finns tillgänglig och de som är ’bäst’ på att ’jaga’ lägger också beslag på merparten av pengarna.

Denna strukturella ordning kan bara genomföras i samhällen där marknadsekonomin bygger på privat ägande av det producerande kapitalet. Alltså bäddar det för ojämlikhet och vad detta innebär för våra samhällen känner vi väl till.

Ur denna ’jakt’ på pengar – som alltså har sin orsak i marknadsekonomins strukturella uppbyggnad – så tas i princip ingen som helst hänsyn till varandra. Det handlar ju om att kunna överleva – det är du själv som måste fixa ’dina’ pengar.

Från ’kriminell’ verksamhet till så kallad ’laglig’ verksamhet – där det alltså är ’lagligt’ att ha samhälleliga bestämmelser som i praktiken påbjuder ett ojämlikt fördelande av den producerande ’kapitalkakan’. Detta är, som vi ser idag, en ’laglig’ verksamhet medans det i själva verket handlar om att sko sig på andras bekostnad.

Skillnaden mellan ’kriminell’ verksamhet och så kallad ’laglig’ verksamhet är därför på många sätt ingen skillnad alls. Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till och vad som är ’kriminellt’ respektive ’lagligt’ kommer framöver att suddas ut än mer. Att stjäla pengar – vilket det nu i praktiken handlar om – kan göras lagenligt eller olagligt, i båda fallen stjäls det pengar från den samlade ’kapitalkakan’.

En sak till: eftersom den rådande marknadsekonomin kräver ständig tillväxt – vilket både är en teoretisk respektive praktisk omöjlighet – så leder denna strukturella uppbyggnad dessutom till en allt ökande ojämlikhet inom våra samhällen och mellan våra samhällen. Alltså kommer den rådande marknadsekonomin som följd av denna strukturella uppbyggnad att kollapsa framöver – vilket vi har redovisat tidigare som ni vet.

November 2020

Kapitalvärdens fördelning

”Hur skapas värden?”

Värden skapas genom arbete – inte på något annat sätt! Någon säger: ”jag vann över en miljon på en lott – detta är väl ett bra värde som lotteribolaget förmedlade till mig?”

Javisst är det väl det. Men den här miljonen har ju kommit till på något vis. Den kan ju inte bara ’ramla’ in på bolaget, helt utan vidare. Miljonen måste ju skapas någonstans och sedan ’hamna’ på lotteribolaget.

Eller så kan bolaget ha lånat miljonen hos någon bank. Även lånade pengar har tillkommit genom arbete – förutsätter att vi nu utgår ifrån att dessa lånade pengar likställs med reala kapitalvärden. Observera att dagens banker även sysslar med spekulation – att skapa pengar utan att dessa pengar motsvarar reala kapitalvärden. Vilket ju är en annan fråga, som vi känner till.

Men som sagt endast arbetsinsatser är ’värdeskapande’. Utförs inget arbete så skapas heller inget ’värde’. Man kan också säga: utförs inget arbete så skapas heller ingen ’välfärd’. Och ju mer arbete som utförs ju mer ’värden’ skapas.

Betyder detta att vi ska arbeta så mycket det bara går? Man kan tycka det när vi inser att ’värden’ skapas genom arbetet. Är det så här vi ska betrakta tillväxtproblematiken? Jag menar: ju mer vi arbetar ju mer ’värden’ skapas och tillväxten ökar.

”Kan det bli bättre?” Nej det är ju exakt så som vår rådande marknadsekonomi är uppbyggd. Den fungerar utifrån dessa förutsättningar. Men det är dessa förutsättningar som är förödande för oss. Hur går då detta ihop med ’skapandet av värden’? Nej det går inte ihop, som vi har lärt oss, vilket beror på att den grundläggande frågeställningen saknas. Vilka ska få ta del av de skapade ’värdena’? Det är ju denna grundläggande frågeställning som makten – såväl den ekonomiska som den politiska – saknar möjligheter att hantera.

Vad vill jag då komma fram till? Jag vill poängtera att kapitalvärden enbart kan skapas genom mänskligt arbete och ingenting annat. Naturen finns där den är – den har det värde som vi alla lever av – men där vi förädlar allt det som ger oss ’välfärd’ så kan det bara genomföras med arbetsinsatser. Själva förädlingsprocessen – från råvara till färdig produkt – kan enbart skapas med mänskligt arbete och denna process ger kapitalvärden/’välfärd’. Att dessa ’värden’ fördelas på ett orättvist sätt är en annan sak och att spekulationsekonomin berikar en minoritet är bara ett ytterligare bevis på att reala ’värden’ i praktiken stjäls från den samhälleliga ’välfärden’ för att till slut hamna hos den ekonomiska eliten.

Men om vi nu gör antagandet att alla skapade ’värden’ fördelas på ett jämlikt och rättvist sätt över hela samhället, ska vi ändå fortsätta med att arbeta så mycket det bara går – eftersom ’värden’ bara kan skapas genom mänskligt arbete?

Nej, naturligtvis inte! ’Värden’, alltså kapitalvärden, kan inte produceras eller konsumeras över ’gränsen’ för vad vårt ekologiska ’ramverk’ tillåter. Som det nu förhåller sig så finns det undersökningar på hur mycket vi i västvärlden konsumerar och den siffran visar att vi behöver över fyra jordklot som krävs för att kunna tillgodose vår konsumtion. Och som vi förstår så är detta helt ohållbart, både i praktiken och i teorin, när vi betraktar problemet lite på sikt. Vi vet ju att detta problem har att göra med den samhällsstruktur som vi lever i och att lösningen på problemet då naturligtvis finns i byggandet av en diametralt motsatt struktur – som har beskrivits i tidigare inlägg. Så att arbeta så mycket det bara går omöjliggörs genom en omstrukturering av vårt ekonomiska system.

Då uppkommer frågeställningen: ”men då kommer väl vår välfärd att försämras?” Nej alla våra samhällens samlade ’välfärd’, med allt vad detta innebär, kommer istället att öka – vilket har att göra med den jämlika och rättvisa fördelningen, som dessutom inbegriper mindre arbete per capita.

För det är väl ingen som anser att vi i vårt samhälle ska ha det ’bättre ställt’ än övriga samhällen på vår jord?

Allt förvärras!

Ett strukturellt fel kommer hela tiden att förvärras i och med att den grundläggande strukturen förblir oförändrad! Hur görs detta påstående begripligt?

Jag går direkt på det grundläggande strukturella fel som jag för övrigt alltid återkommer till. Det handlar naturligtvis om vår samhällsstruktur som ’dirigeras’ i huvudsak av vårt rådande ekonomiska system. Vårt rådande ekonomiska system håller i själva ’taktpinnen’ för hur vår övriga samhällsstruktur ska förhålla sig. Så är det, vilket bör förstås av de flesta.

När nu detta faktum gäller så kan man också påstå att vårt samhälle anpassar sig inför detta faktum, ovetande om huruvida det finns ett strukturellt fel ’inbakat’ i vårt ekonomiska system.

Eftersom vi har konstaterat, som ni vet, att vårt ekonomiska system har ett ’inbakat’ strukturellt fel så ’överförs’ detta fel till det övriga samhället. I och med att detta strukturella fel inte åtgärdas så är det därför omöjligt att kunna få rätsida på de mängder av strukturella ’småfel’ som utspelas hela tiden i våra samhällen. Effekten av denna ’röra’ blir att de strukturella ’småfelen’ hela tiden förvärras.

Jag ska försöka exemplifiera detta: vårt samhälle strävar politiskt att göra hela vårt samhälle ’levande’, alltså även en ’levande’ landsbygd tillhör våra politiska prioriteringar. Men som vi har sett och ser så kan denna politiska prioritering omöjligen förverkligas. Varför? Jo därför att vi har att förhålla oss till ett ekonomiskt system som kräver ständig tillväxt och detta krav medför en allt ökande globalisering och urbanisering, vilket ger en utarmande landsbygd. Vårt ekonomiska systems inneboende krav går således tvärt emot vad politiken strävar efter.

Ett annat exempel: politikens strävan är att vårt samhälle och alla samhällen ska klara de klimatmål som är satta på internationella konferanser. Men eftersom vårt ekonomiska system har sin inbyggda prioritering av ständig tillväxt så kräver, som sagt, denna prioritering att tillväxten går före allting annat, inklusive politikens klimatmål. Även här ser vi att politikens strävan är oförenlig med vårt rådande ekonomiska systems ’nödvändiga’ krav.

Ett exempel till: politiken strävar efter en så låg arbetslöshet som bara går. Alltså mer eller mindre en obefintlig arbetslöshet. Men denna fråga avgörs i rådande ekonomiska system av de beslutsprocesser som tas av den ekonomiska eliten, inte av våra politiska förtroendevalda. Arbetslöshetssiffrorna ligger alltså inte i händerna hos våra politiker utan dom ligger i händerna hos ekonomins makthavare, vilket som vi ser leder till otryggare anställningsformer och på sikt en allt högre arbetslöshet. Ytterligare ett bevis på att strukturens utformning är felaktig.

Ett till: vi alla önskar oss samhällen med social och ekonomisk ’trygghet’, med allt vad det innebär, men istället så ökar den sociala otryggheten i våra samhällen. Hur kan det bli så? Jo i huvudsak beror detta på att vi har att förhålla oss till, som sagt, ett ekonomiskt system som per automatik fungerar ojämlikt och orättvist – vilket då skapar den här sociala nedmonteringen.

Således ser vi hur dessa strukturella ’småfel’ hela tiden förvärras i våra samhällen och dessa ’småfel’ har sitt ursprung i den rådande ekonomin. Rent konkret så betyder detta att våra drömmar om jämlikhet och rättvisa tillsammans med en hållbar ekologisk balans är omöjliga att uppnå i vårt rådande ekonomiska system. Tydligast så utspelas denna omöjlighet i de samhällen där den sociala nedmonteringen har nått längst.

December 2020

Ekologisk balans?

Jordens ekologiska ’status’ går alltså inte att förändra till det positiva under rådande strukturella förhållanden. Är vi medvetna om detta?

Visserligen börjar medvetenheten öka om nödvändigheten av att söka fasa ut fossila energikällor och fossila produkter men dessa ’ytskrapningar’ som nu sker räcker inte på långt när att åstadkomma grundläggande förändringar. Miljöavfall och utsläpp, med allt vad detta innebär, väger så mycket tyngre än de ’ytskrapningar’ som nu börjar iscensättas.

Att politiker med sina partier börjar ifrågasätta den pågående ekologiska utarmningen är naturligtvis en självklarhet – så här i sista minuten – vilket så klart är både bra och nödvändigt men problemet ligger inte i ifrågasättandet utan det ligger i att politiken tror sig kunna åstadkomma grundläggande förändringar, inom rådande strukturella ’ramverk’. Och detta har vi lärt oss – angående rådande ’ramverk’ – fungerar inte.

Positiva grundläggande förändringar kan bara genomföras i ett strukturellt ’ramverk’ diametralt annorlunda vårt nu rådande. Alltså måste vi i både teorin och praktiken lägga fokus på just strukturella förändringar – vilket som sagt inte låter sig göras under rådande ekonomiska system.

Kan vi förstå att vi här och nu sitter fast i en ’rävsax’? Vad betyder det?

Klimatavtal som nu sluts kommer alltså inte att kunna hållas!

Krig och elände kommer inte att avbrytas även om FN är överens!

Ojämlikheten inom stater och mellan stater kommer att öka trots att regeringar förespråkar rättvisa! Dessa motsägelsefulla faktum har sin grundorsak i att vi har att förhålla oss till en kapitalistisk ekonomi. Vilket vi nu kanske börjar förstå?

Jag tänker vidare på en synnerligen deprimerande effekt av vårt ekonomiska system, med sin avgörande ’stämpel’ på hur övriga samhället formas. Vilket handlar om hur det sociala livet inklusive psykologiska effekter bryter sönder oss själva och med detta självfallet får det sociala livet att i många fall haverera.

Är det inte så att det globala sociala sönderfallet – som utmärker sig först och främst i vad vi benämner ’fattiga utvecklingsländer’ – tränger sig in i vårt eget ’väletablerade’ samhälle? Det säger sig självt att vi inte kan, som vi brukar uttrycka oss: ”hålla problemen som existerar i vår omvärld borta från oss”. Även vi dras in i ’problemen’.

I den strukturella utveckling som råder världen över så ’skonas’ ingen. Detta måste vi förstå. När nu våra samhällen sönderfaller så sönderfaller naturligtvis även vi människor, eller hur? Allt går ’hand i hand’. Det kan ju inte fungera tvärt om. Denna process går inte att förhindra under rådande ekonomiska system.

Som ni har delgivits tidigare: Vår grundläggande samhällsstruktur är en maktstruktur som grundar sig på ekonomisk makt där underliggande strukturella ’byggstenar’ handlar om: patriarkat; stater; religion; etnicitet.

Så länge denna ’grund’ med sina underliggande ’byggstenar’ fortsätter verka så är det omöjligt att nå ekologisk balans. Och som vi alla vet så är det just denna grundläggande samhällsstruktur, kapitalismen, med sina underliggande ’byggstenar’ som vi alla har, idag och imorgon, att förhålla oss till.

Att överleva

”Den enes död, den andres bröd!”

Konkurserna slår hårt såväl idag, under pandemin, som i ’normala’ tider. Staten går i dessa tider in med enorma belopp för att söka underlätta företagandet.

En ekonomi som kräver tillväxt, för att kunna överleva, måste få ekonomiskt stöd i annat fall havererar hela samhället. Så ser verkligheten ut idag och denna verklighet är vi, mer eller mindre, tvungna att förhålla oss till.

Att denna verklighet hade kunnat undvikas är också en realitet. En realitet som naturligtvis bygger på en helt annorlunda ekonomisk struktur. Men nu är det så att vår rådande ekonomi både globaliseras och får ett alltmer koncentrerat kapitalägande vilket tillsammans gör att våra samhällen hamnar i ett ökande beroendeförhållande till kapitalismens fortsatta strukturella utveckling. Samhället blir på så vis – på grund av detta ökande beroendeförhållande – fastnaglat i den ’rävsax’ som blir följden av den rådande ekonomiska strukturen. Man kan säga att samhällslivet inrättar sig efter vårt rådande ekonomiska systems inneboende utveckling.

Samhället kan bokstavligen inte agera annorlunda, vilket leder till att vi alla i samhället lever våra samhällsliv utifrån föreställningen att allting som händer och sker är ’normativt’. Alltså, det är så här livet ska se ut! Förstår ni hur jag menar?

Du är ’lyckosam’ såväl officiellt som medialt, om du tjänar ’bra’ med pengar – detta är ju normen. Varför har vi annars skilda graderingar på vad vi ska tjäna?

I den här ’filosofin’ så gäller samma principer när det gäller företagandet. Den som inte kan ’gå runt’ konkursar och får då ta de efterkommande smällarna, med allt vad detta innebär. Och den som ’går runt’ får sin ’belöning’ -’lyckosam’ med andra ord. Det är ju så vi har lärt känna systemet och det är utifrån dessa riktlinjer vi planerar och lever våra liv.

I den här knivskarpa konkurrensen så säger det sig själv att allt företagande tvingas till drastiska åtgärder för att söka begränsa sina ekonomiska utgifter. Den stora utgiften handlar ju om anställdas löner. Att få ned denna utgift så långt det går är av högsta prioritet i företagandet. Hur löser företagandet detta problem?

Jo istället för att anställa så läggs jobben ut på underentreprenörer – ett smidigt sätt att pressa ned sina utgifter. Man kan säga att dagens underentreprenörer är gårdagens ’nya’ arbetskraft – med den skillnaden att dagens stora kapitalägare köper sig fria från allt ansvar som sker i arbetet på ’golvet’. Hänger ni med?

Som ni ser så dras ’tumskruvarna’ åt när det gäller att kunna ta del av ”brödet”. Kanske är vi snart i det läget att arbetare är ett minne blott – till ’förmån’ för så kallade entreprenörer? Entreprenörer som i många fall är underbetalda eller rent av jobbar utan lön. Ja vi är väl i det läget redan?